En kvantitativ undersökning av sociala pakter

John S Ahlquist definierar "social pakt" som en formell överenskommelse mellan regering, arbetsgivare och fack om löneåterhållsamhet i utbyte mot policies*. Han menar att genom att studera sociala pakter så kan man öka förståelsen om partieffekter på ekonomisk performance** (eftersom vänsterpartier har större kapacitet att sluta pakter), såväl som förståelsen av politiska konjunkturcykler.

En väldigt stor majoritet av forskningen om sociala pakter utgörs av fallstudier med kvalitativ metod, och det stora nya med Ahlquists paper är att han har skapat ett kvantitativt dataset för att analysera pakter. Datasetet innefattar tjugo rika länder för åren 1974-2000: Australien, Kanada, EU15 förutom Luxemburg, Norge, Nya Zeeland, Schweiz och USA. Av någon anledning har han kvartalsdata vilket jag tycker känns som ett omotiverat försök att klämma upp N. Han har kodat variabeln, som är en dummy med 1 för att en pakt startar/finns och 0 för att ingen pakt finns eller startar, utifrån European Industrial Relations Review för de europeiska länderna och sekundärlitteratur för de övriga (s 35). Ett bra sätt att diskutera om en kvantitativ variabel mäter det som den ska mäta (validitet), är att relatera dess innehåll till vad vi utifrån forskningen vet om företeelsen som variablen ska fånga. Detta gör Ahlquist, som är en bra skribent, och det finns ett pinsamt inslag i hans redogörelse: alla tiders mest kända sociala pakt, den nederländska Wassenaaröverenskommelsen 1982, registreras inte som en social pakt i Ahlquists data! Han förklarar:

"I should note one consequence of my coding and analysis decisions. By my definition and coding scheme the 1982 Wassenaar and 1994 “New Course” agreements in the Netherlands fail to qualify as pacts, even though there are several observers who treat both as important social pacts (Hamann and Kelly, 2007; Hemerijck, Van der Meer and Visser, 2000; International Labour Organization, 2005; Pochet and Fajertag, 2000; Visser, 1998). I justify this decision on the grounds that there was no evidence that government made public statements of support for either accord; indeed, both agreements were concluded under government threats of unilateral legislation (EIRR, various; International Labour Organization, 2005; Visser, 1998).15 Neither accord made demands on the government. Although there is a consensus that the government was deeply involved in brokering these Dutch deals, this is distinct from the logic of publicly contracting over policy that I argue is the sine qua non of a social pact. In any event, re-running the analysis below including both of these cases does not alter the substantive interpretation of the statistical findings below, though the magnitude of some coefficients alters." (s 18)

Det känns lite groteskt att Wassenaaröverenskommelsen inte räknas, men Ahlquists argument att en omkodning för att inkludera den och överenskommelsen 1994 faktiskt inte ändrar de ekonometriska resultaten, har tyngd. (Såtillvida det inte är så att hela Ahlquists mätning är lika dålig, så att resultaten överhuvudtaget är suspekta...) Ahlquist är också lite otydlig med att diskutera vad den beroende variabeln egentligen innehåller; i en tabell (3, s 30) så framstår det i mina ögon som att datasetet bara har 14 stycken "ettor", alltså lägen där en social pakt anses ha skapats, vilket verkar bisarrt få.

Han undersöker med en duration-modell vilka faktorer som orsakar uppkomsten av sociala pakter. Utifrån litteraturen gör han upp en mängd hypoteser om vilka fenomen som ska påverka uppkomsten av pakter: pakter ska vara mer sannolika just före val, att pakter är mer sannolika under minoritetsregeringar, att vänsterregeringar är fördelaktiga för uppkomsten för sociala pakter, att pakter är mer sannolika att uppkomma i tider med ekonomiska besvär (inflation och arbetslöshet), att pakter var mer sannolika under Maastrichtperioden, förberedelserna för EMU, än annars, att länder med mer utrikeshandel får fler sociala pakter, att högre facklig anslutningsgrad och större facklig centralisering ger fler pakter, osv. De två variabler som jag är mest intresserad av är partier och fack. Resonemanget om vänsterregeringar lyder så här:

"Baccaro (2006), Harcourt and Wood (2003), and Rhodes (2001) all argue that Left parties are more likely to negotiate policy with unions since wage earners are their core constituency. In addition, I argue that strong party-union linkages make pacts more likely for three reasons: 1) unions are able to block policy proposals they dislike within the party apparatus preventing Left parties with strong union ties from campaigning on monetarist or pro-employer platforms; 2) party-union linkages decrease the transaction costs of bargaining with and delivering policy to unions; 3) party-union linkages increase the electorate’s uncertainty about the party’s ability to enact the appropriate policies if these policies might hurt unions; and 4) following Spiller and Tommasi (2003), long term, repeated interaction between elites makes intertemporal political bargains more likely to be sustained." (s 14)"

Och resonemanget om facken så här:

"Most agree that pacts are only attractive when unions are powerful enough in aggregate to affect the evolution of nominal wages in the economy but there is disagreement as to whether highly or moderately centralized labor movements are most conducive. Hanck´e (2002) and Harcourt and Wood (2003) argue that pacts emerge where wage bargaining is highly centralized because bargains allegedly depend on the ability of peak associations to enforce wage restraint on affiliates."

Inga konstigheter.

I tabell 1 nedan ses tabellen med resultaten för Ahlquists grundmodell.

De variabler som blir statistiskt signifikanta (skrivna i fetstil) är arbetslösheten - högre arbetslöshet ger större sannolikhet för en social pakt, tid sedan det senaste valet - om landet är närmare ett nytt val så är en social pakt mer sannolik - samt vänsterregering: med vänsterregering är en social pakt också mer sannolik.

Ahlquist visar grafiskt rätt snyggt på de substantiella effekterna av dessa tre variablerna (och av någon anledning också inflationen, som inte har någon effekt) med nedanstående plott som visar koefficenterna för de tre multiplicerade med en substantiellt rimlig simulerad ökning av variabelns värde.

För tiden sedan senaste valet visar plotten effekten av att gå ytterlgare ett kvartal utan val; för vänsterregering har medianförändringen i vänsterinslag i regeringen över ett val använts (4.3), och för arbetslösheten har mediankvartalsförändringen (0.2) använts.

Utöver de tre nämnda oberoende variablerna med signifikanta effekter är den viktiga variabeln i undersökningen också Maastrichtperioden: sociala pakter var mer sannolika då, när länder förberedde sig för EMU.


Fotnot
*Notera asymmetrin: facket ska avstå löneutrymme, men arbetsgivarna ska inte göra motsvarande uppoffringar.
**Den makroekonomiska bakgrundsantagandet: "The new Keynesian macroeconomics relaxes the assumption of perfectly competitive labor markets, opening a channel for policy-makers and wage bargaining agents to affect the real economy (Iversen and Soskice, 2006; Soskice, 2000).


Referenser
John S Ahlquist, "Parties, Pacts, and Elections: The Determinants of Social Pacts, 1974-2000", paper, 2008 (publicerat år 2010 i Journal of Politics, pdf här)