Friberg är intresserad, inte helt olikt Nathan Lillie i hans undersökning av Finland, hur användningen av arbetskraftsinvandrare fungerar i segmenteringsmönstret i den norska byggsektorn. Friberg börjar sin teoridiskussion med Piores "dual labor market theory" och "segmented labor market theory", som bygger på idén att det finns två eller flera separata arbetsmarknader, med olika bra löner och arbetsvillkor, och att arbetarna på de olika marknaderna - som t ex struktureras av medborgarstatus, etnicitet, och kön - inte konkurrerar med varandra, vilket gör att löneskillnaderna kan bestå, i motsats till den neoklassiska förutsägelsen om utjämningen. Enligt Friberg så är dock norsk byggsektor inte segmenterad på detta makrosätt, utan den relevanta segmenteringen där sker inom arbetsplatser och företag. Den stora skillnaden mellan norska arbetare och polska arbetare i bygg, är att de förstnämnda tenderar att ha tillsvidareanställningar på norska företag, medan de polska arbetarna tenderar att ha visstidsanställningar, arbeta för bemanningsföretag, eller tvingas vara falska f-skattare. För att undersöka segmenteringsmönstret har Friberg använt både kvantitativ metod och kvalitativ dito: år 2006 och 2010 har två surveys genomförts utifrån "respondent-driven sampling" som jag inte har någon aning om vad det är, med cirka 500 polska arbetare i Oslo utfrågade, och Friberg har också gjort 25 stycken djupare intervjuer med arbetare och arbetsgivare (s 7). Arbetarna i surveyundersökningarna är inte alla aktiva i byggsektorn, men majoriteten är det (289 år 2006, 292 år 2010), så Friberg har ändå ett gott material att arbeta med.
I surveyn 2006 hade bara 15 procent av de polska arbetarna fasta anställningar på norska byggföretag. 16 procent hade visstidsanställningar, 33 procent var anställda av bemanningsföretag, 23 procent var utstationerade arbetare anställda av polska företag, och 13 procent var egenföretagare. Jämfört med fasta anställningar i norska företag så karaktäriserades "non-standard and peripheral jobs" av lägre löner, högre risk för uppsägning, ofta återkommande "ofrivilliga semestrar" på grund av fluktuerande efterfrågan, och en hög grad av illegala arbetsvillkor såsom avsaknad av anställningskontrakt, skattesmitande, löner under minimilönen (s 8). År 2010 var mönstret liknande: 19 procent var fastanställda på norska byggföretag, 20 procent visstidsanställda, 22 procent jobbade på bemanningsföretag, 26 procent var utstationerade, och 13 procent var egenföretagare. Låga löner och prekära anställningsförhållanden var fortfarande mer regel än undantag. Jobb på polska underleverantörer är allra sämst (s 14).
Friberg beskriver arbetsorganiseringen i byggsektorn så här:
"The construction firms selected for the qualitative study typically had, on the one hand, stable internal workforces responsible for the core production activities and, on the other, variable external workforces of temporary agency workers and subcontractors that fluctuated according to changes in demand and project cycles." (s 10)Organiseringen är alltså tydligt dual, med en kärnarbetskraft och en perifer dito som har mer av tillfällig arbetslöshet, låga löner och allmänt prekära förhållanden. De polska arbetarna befinner sig framför allt i det perifera segmentet. Personalchefen på ett mellanstort byggföretag beskriver segmenteringen så här:
"You have a staff of people who know the machines, the technical stuff, etc. That’s the ‘core’, that’s where the knowledge sits (. . .) and you need a group of people that you can really trust. On top of that, you hire people from the temp agencies to be helpers, to do the manual labour or to do specific tasks. That’s the outer circle. That’s where you find most of the Poles. But if one of them sticks out and gets noticed, then maybe he can come into the fold. If not, then it’s ‘bye-bye’ when the job is done. It’s actually quite comfortable." (s 10f)Friberg menar att införandet av en nationell minimilön - genom allmängiltigförklaring av kollektivavtal - har minskat löneskillnaderna mellan polska och norska arbetare i Norge (s 11), och att arbetsgivare använder polska arbetare i det perifera segmentet mer för den numeriska flexibilitetens skull än för arbetskostnader per se.
Han har ett stort intresse för det subjektiva inslaget i arbetsmarknadens segmentering: hur arbetsgivares subjektiva uppfattningar om arbetare påverkar segmenteringen (s 6). Enligt Friberg så associeras polska arbetare i Norge med hårt arbete och stor arbetsförmåga, men också med lägre initiativförmåga än norska arbetare. Detta påverkar vilka arbetare som anställs för vad. I slutsatserna skriver han så här, lite spetsigt och kul, om hur subjektiva uppfattningar i sig alltså kan påverka det materiella livet:
"Once established as a recognized cultural category (the hard-working Pole) available to employers (as a cognitive tool for making individual decisions in a context of uncertainty and limited information) and to migrant workers (as a role that they can tap into in order to make themselves attractive and to compete in the labour market), the socially constructed meanings associated with the ‘Polish work culture’ become ‘real in its consequences’, to paraphrase the famous Thomas Theorem. Cultural difference becomes a causal force that not only reflects but also shapes material relations, by creating demand for certain national or ethnic groups in certain segments of the labour market and diminishing the same groups’ chances of mobility into others." (s 18)Vilket kanske kan jämföras med Marx uttalande om att "teorin blir till materiell kraft så snart den griper massorna".
Referenser
Jon Horgen Friberg, "Culture at work: Polish migrants in the ethnic division of labour on Norwegian construction sites", Ethnic and Racial Studies 2011
Johan Fredrik Rye och Joanna Andrzejewska, "The structural disempowerment of Eastern European migrant farm workers in Norwegian agriculture", Journal of Rural Studies 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar