Det tyska byggfacket och utstationerade arbetare

Vad kan facket göra för att hindra social dumping som slår mot dess medlemmar? Marcus Kahmann ger med sin artikel "The posting of workers in the German construction industry: responses and problems of trade union action" en lysande analys av denna problematik för en sektor i ett land med ett fackförbund: den tyska byggsektorn och facket IG BAU. Som jag har konstaterat utifrån Dölvik och Visser 2009 så är byggsektorn, flitigt utforskad av forskare som Jan Cremers och Linda Clarke, den sektor som ser störst arbetskraftsrörlighet på den europeiska marknaden, och det fackliga arbetet i sektorn har efter Kahmann utforskats av bland andra Lillie 2012 för Finland, Krings 2009 om Tyskland, Österrike, Irland och Storbritannien, Meardi et al 2012 för Spanien och Storbritannien, och Eldring et al 2012 för Norge, Danmark och Storbritannien. (Och kommande av mig för Sverige, och Finland av Rolle Alho)

IG BAU har länge arbetat på en internationaliserad arbetsmarknad. Redan på 1980-talet slöt den tyska regeringen bilaterala avtal med en rad central- och östeuropeiska länder och Turkiet om att dessa kunde stationera arbetare till den tyska arbetsmarknaden. Hur många arbetare var reglerat, och de fick stanna max två-tre år. De skulle få betalt i enlighet med tyska kollektivavtal. Också inom EU kunde företag utstationera arbetare till Tyskland. Eftersom Tyskland inte hade någon lagstadgad minimilön och inget allmänförklarat kollektivavtal för byggsektorn så gällde ursprungslandsprincipen för dessa EU-arbetare, och fram till den tyska Utstationeringslagen 1996, som föregick Utstationeringsdirektivet, så kunde EU-företag från låglöneländer alltså bedriva byggarbete i Tyskland mycket billigare än vad  t ex de turkiska företagen, som skulle följa tyska kollektivavtal, kunde (s 185). Utstationerade arbetare som andel av total antal arbetare i den tyska byggsektorn var år 1992 10.5 procent, år 1997 17.2 procent och år 2002 16.4 procent (s 185).

Kahmann hävdar att facket kan agera mot social dumping på tre nivåer, eller rättare sagt gentemot tre parter. Den första nivån är agerande gentemot staten, i form av politiska påtryckningar. Den andra nivån är agerande gentemot arbetsgivarna och arbetsgivarföreningar. Den tredje nivån är autonomt agerande, vilket jag antar framför allt innebär gentemot arbetare, medlemmar såväl som icke-medlemmar (s 186). Kahmanns övergripande resultat är att IG BAU över tid framför allt arbetat med de två första dimensionerna, men på senare tid (hans artikel är skriven 2006) nått dessa metoders gränser och börjat arbeta mer med den tredje dimensionen.

Vad gäller den första dimensionen så har IG BAU arbetat gentemot staten så länge som det funnits utstationerade arbetare i sektorn. Kahmann menar att de framför allt drivit tre typer av frågor: att minska antalet utstationerade, att ge jämlika villkor till utstationerade och inhemska arbetare, och att genomdriva (enforce) kollektivavtalens och lagens rättigheter och nivåer (s 187). (Vilken skillnaden är mellan typ två och tre är, undrar jag.) 1990 pressade IG BAU regeringen att inte avskaffa begränsningen på antalet utstationerade arbetare från Östeuropa, men byggboomen efter återföreningen omöjliggjorde detta. När denna begränsning avskaffades fokuserade IG BAU istället på att begränsa antalet utstationerade arbetare från Turkiet. Facket argumenterade då bland annat att ökad migration skulle hota den tyska byggsektorns höga kvalitet (s 187). Efter 1992 associerade facket också användandet av utstationerade arbetare med prekarisering av arbetsförhållandena i sektorn. Efter att stora substitutionseffekter (=att inhemska byggnadsarbetare blev arbetslösa) hade påvisats i mitten av 1990-talet så sänkte den kristdemokratisk-liberala regeringen antalet utstationerade arbetare som fick komma. I samband med förhandlingarna om den EU-utvidgning som kom att inträffa år 2004 så arbetade IG BAU för att Tyskland skulle ha rätt att begränsa arbetskraftsinvandringen och utstationeringen. Facket uppnådde både att Tyskland, liksom alla EU15-länder utom Sverige, Storbritannien och Irland införde övergångsregler på arbetskraftsinvandring. Men unikt för Tyskland och Österrike var att man också införde övergångsregler på tjänsternas fria rörlighet inom byggsektorn (s 187). Inom övergångsperioden var utstationering, utöver inom de bilaterala avtal som redan fanns, från CEE till Tyskland förbjudet. IG BAU var också inblandat i utvecklingen av utstationeringslagen (s 188). Facket har också krävt ökade resurser för arbetsplatsinspektion och hårdare böter för arbetsgivare som inte följer lagen. Strategin att minska inflödet av utstationerade arbetare har dock nått vägs ände; "employers and IG BAU jointly could not prevent the use of foreign subcontractors from becoming a well-established practice amongst German construction enterprises." (s 191).

Vad gäller den andra dimensionen så visar Kahmann på en för mig lite oväntad, men alls inte obegriplig, enighet mellan arbetsgivarna och facket i vissa påtryckningsfrågor (s 189). Facket och arbetsgivarorganisationerna Hauptverband der Deutschen Bauindustrie (HDB) och Zentralverband des Deutschen Baugewerbes (ZDB) var under 1990-talet enade i sitt motstånd mot lönedumping och olagliga arbetsvillkor i utstationerande företag. De organiserade arbetsgivarna fördömde den "distortion of competition" som detta innebar. Höjdpunkten i deras samarbete var arbetet med utstationeringslagen och det därpå följande förhandlingarna om en minimilön för sektorn, så som förutsattes i lagen (jfr utstationeringsdirektivet och dess bristfälliga implementeringar i Danmark och Sverige). Kahmann menar dock att anti-social dumping-konsensuset mellan facket och arbetsgivarna urholkades under 1990-talets andra hälft, när allt fler organiserade arbetsgivare började använda dumpande underleverantörer och så också själva tjäna på detta. Konsensus försvinnande manifesterade sig bland annat år 1999 när arbetsgivarorganisationerna motsatte sig införandet av en solidaransvarslag. Kahmann: "in Germany and Austria, the transitional limits on the free movement of services have led to a strong increase in the number of (bogus) single-person firms from the new Member States (Dølvik and Eldring 2005)." (s 192)

Kahmanns övergripande slutsats är som sagt att IG BAU från början mest jobbat med dimension ett och två, men över tid rört sig mot dimension tre: autonomt agerande. Detta inkluderar kontroller av arbetsplatser med utstationerade arbetare för att se att kollektivavtal följs*, Kahmann talar om "the union’s established practice of industry corporatism aiming at the ‘maintenance of industrial order’ (Ordnungsfunktion)" (s 191), jfr Eldring et al 2012 om Danmarks byggfack, men också steg mot ett mer inkluderande arbetssätt. Från 1988 och till mitten av 90-talet då antalet portugisiska utstationerade arbetare i Tyskland minskade, så samarbetade IG BAU med portugisiska fack och IG BAU anställde också portugisisktalande funktionärer (s 190). Efter 1993 började man också att arbeta med central- och östeuropeiska fack, framför allt polska eftersom många polska arbetare kom till Tyskland. Samarbetet med Solidarnosc kom dock inte långt, på grund av olika synsätt och Solidarnoscs decentraliserade arbetssätt. IG BAU gick därför vidare med att etablera ett eget kontor i Warszawa för att informera polska byggnadsarbetare om deras rättigheter i Tyskland. År 2004 gick IG BAU så långt som att starta en European Migrant Workers Union (Europeäischer Verband der Wanderarbeiter) för att organisera migrantarbetare som arbetar kortare tid i olika länder i Europa. Tanken är att EMWU ska föra över arbetarna till de relevanta nationella förbunden när arbetaren rör på sig. Verksamheten finansieras i startfasen av IG BAU. År 2005 hade EMWU ännu bara 1000 medlemmar (s 194).

Den tyska byggbranschen förändrades i grunden i slutet av 1990-talet, är intrycket jag får av Kahmann. Det korporatistiska konsensus om hur arbetet skulle organiseras som fanns mellan arbetsgivarna och facket fram till dess bröts upp när social dumping genom användande av underleverantörer och falska f-skattare blev allmän praktik (jfr 192 om non-compliance). Anden är ur flaskan och kan inte pressas tillbaka, och den fackliga strategin måste därför också förändras.

Fotnot
*Kahmann konstaterar att en svårighet med detta är att utstationerade arbetare, ifall de blir av med jobbet om oegentligheter uppenbaras, har ett gemensamt intresse med arbetsgivaren att dölja oegentligheterna: "a tacit (hierarchical) consent between employers and posted workers evolves that hides the extent and backgrounds of irregular employment." (s 190)

Referenser
Dølvik, J. E. and L. Eldring (2005) Arbeids- og tjenestemobilitet etter EU-utvidelsen: Nordiske forskjeller og fellestrekk, TemaNord No 566, København: Nordisk Ministerråd. (English Summary)
Marcus Kahmann, "The posting of workers in the German construction industry: responses and problems of trade union action", Transfer: European Review of Labour and Research 2006