Rachman och Tett om globaliseringen, ojämlikhet, Davos-konsensus och finanssektorn

Årets upplaga av World Economic Forum i Davos har ägt rum och FT:s kolumnist Gideon Rachman sammanfattar sina intryck i en krönika med pessimistisk ton. Pessimistisk över att globaliseringen har visat sig inte vara gynnsam för alla medborgare i de rika länderna, och att politiken i nuläget får allt svårare att göra något åt detta, när stora statsskulder och en stark austerity-ideologi "tvingar" staterna till nedskärningar, och upprätthållen levnadsstandard genom belåning (Crouchs "privatized keynesianism") avslöjats som den bubbla den var. Rachman konstaterar att Tysklands förbundskansler Merkel ägnade sitt öppningstal i Davos åt att argumentera för behovet av mer nyliberalism - mer austerity, mer avregleringar - och verkar vara tveksam till om detta är ett funktionellt recept*. Rachman:

"Peter Mandelson, a former EU trade commissioner, caught the mood when he told a lunch that politicians need to persuade people that globalisation and free trade are still good, even when they are blamed for higher unemployment and stagnant wages. From the platform came numerous suggestions of how this might be done: stimulate growth in Europe, invest in education, get the Chinese and Germans to spend more./.../
Globalisation contributes to inequality in the west by creating a global labour pool that holds down wages, while boosting corporate profits**. Before the financial crisis – when economies were growing strongly and credit was easy – the middle classes were able to share in the proceeds of growth by borrowing heavily, while the poor could be protected through generous social spending. But now, with a credit crunch and pressure to cut welfare budgets, these adjustment mechanisms are much weaker. /.../
At the World Economic Forum last week, for all the talk of inequality and the need to demonstrate the benefits of globalisation, I heard little to suggest that 'Davos man' is equipped to fend off a populist assault. The idea that 'structural reform', plus austerity, plus better job training will do the trick is – well – pious baloney."

Vidare konstaterar han att president Obama i USA och den socialistiske presidentkandidaten Hollande i Frankrike båda ägnat sina senaste stora tal åt att attackera finanskapitalismen (framför allt Hollande där...) och de rika, att lova stöd till "medelklassen", och att förespråka återindustrialisering av det egna landet, åstadkommet bland annat genom mer protektionism.

Också Gillian Tett kontemplerar i sin senaste FT-krönika om eventuella epokskiften från de senaste trettio årens nyliberala finanskapitalism med ökande ojämlikhet. Tett fokuserar på frågan om löner och ersättning i finanssektorn, den sektor som mer än någon annan lett den toppstyrda ökade ojämlikheten i många länder, och utgår från NYU-ekonomen Thomas Philippons forskning. Philippon och Ariel Reshefs paper om ersättningar i finanssektorn de senaste hundra åren visar att man inte alltid tjänat så mycket mer i den sektorn än i andra: i det tidiga 1900-talet tjänade man ungefär lika mycket där som en person med motsvarande utbildning i en annan sektor. Under "det glada 20-talet" öppnades ett gap och finanspersonen tjänade 1,7 ggr mer än motsvarande i annan sektor, innan kraschen kom 1929. Från sent 30-tal till sent 70-tal tjänade finansfolk återigen ungefär lika mycket som andra, innan sektorns löner och ersättningar tog rejäl fart igen och 2006 tjänade de återigen 1,7 ggr motsvarande personers löner i andra sektorer. Man kan förvisso göra ett argument om att anledningen till att finanssektorns löner och ersättningar ökat så snabbt är opolitisk, oproblematisk och "rättvis": sektorns betydelse för ekonomin har vuxit, finansföretagen har vuxit vilket gör att deras chefer gör ett större avtryck än sina föregångare***, osv. Men Tett är med Philippon (och andra forskare****, jfr också min text om ojämlikheten i USA) skeptisk till denna förklaringsmodell och hävdar att det ändå i mångt och mycket handlar om rent seeking och rent extraction från finans-chefernas håll.

Tett pekar på att i den nuvarande krisen så har Royal Bank of Scotlands VD Stephen Hester avsagt sig en bonus på en miljon pund efter protester, och investmentbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och JP Morgan Chase skär idag ner på bonusarna och ersättningarna till toppar och traders. Kan detta då vara något mer än en "blip in the curve"? Tett verkar hävda det:

"what is clear is that the squeeze almost certainly has further to go, as regulation bites, deleveraging takes hold and western economies ail. It probably will not take the pay ratio to 1950s levels; technology now enables financiers to hop across borders and around rules, skimming fees in opaque ways. But – just as 70 years ago – a cycle has turned; albeit slowly. By 2017, bank pay could look very different from 2007; and modern capitalism will look all the better for it."

Gideon Rachman, "'Davos consensus' under siege", FT 30 januari
Gillian Tett, "Forget the big bonuses; a pay squeeze is coming", FT 29 januari

Noter
*Mer pessimism i FT från Davos: Morgan Stanley-ekonomen Stephen Roach, numera också på Yale-universitetet, kommenterar från en paneldiskussion: "my base economic case suggests that the ranks of the Occupy protest could swell in the years ahead."
Roach, "A veteran Wall-Streeter confronts the Occupy movement", FT 29 januari
**Jämför för resten Rachmans Davos/FT-perspektiv på globaliseringen här, med svenska högersossars inställning: om man konstaterar att globaliseringen kan ha några negativa konsekvenser för någon, så är man "nostalgisk".
***Jfr Xavier Gabaix & Augustin Landier, “Why Has CEO Pay Increased So Much?”, Quarterly Journal of Economics, 2008 (pdf i arbetspapperversion); Steven N. Kaplan & Joshua Rauh, “Wall Street and Main Street: What Contributes to the Rise in the Highest Incomes?”, The Review of Financial Studies nr 3 2010 (pdf i arbetspapperversion).
****Jfr Lucian Bebchuk & Jesse Fried, “Executive Compensation as an Agency Problem” (pdf), The Journal of Economic Perspectives, nr 3 2003; Carola Frydman & Raven Molloy, “The Compression in Top Income Inequality during the 1940s” (pdf), paper, MIT, 2011.

Begränsades Obama-administrationens stimulanspaket av deras rädsla för bond market vigilantes?

Brad DeLong, 24 januari:

"How Much Did Larry Summers Fear the Invisible Bond Market Vigilantes in December 2008?: The Obama Economic Policy Memo

My conclusion is that he did not fear them much, if at all.

Remember that this memo is not Larry Summers's view as of December 2008. It is, instead, the rough consensus of an initial Obama economic policy team whose members spread out on the policy spectrum from left to right roughly in the order: Romer-Summers-Orszag-Geithner. This is Larry Summers being honest broker: his own personal views at the time were probably a couple of steps to the left of the broad thrust of the memo.

Reading the memo, the piece of it that I thought summarized the memo's view of the "bond market vigilantes will come to kill us all if we try to give the economy a fiscal boost!" argument was this:

From the perspective of raising demand and creating jobs there is a case for a very large program of stimulus. Considerations on the other side include… [a]n excessive recovery package could spook markets or the public and be counterproductive. Given where the public discussion is moving and given the "flight to treasuries" present in markets at this point, we do not believe this should deter escalation well above $600 billion - a view shared by senior Federal Reserve officials. It does speak to the importance of accompanying recovery actions with strong measures to reinforce medium term fiscal credibility…

This seems to me to raise the argument that the administration-to-be should do less than it was planning to do out of fear of bond market vigilantes--and then to rebut that argument. The bottom line I get is that the economic team believed that the invisible bond market vigilantes were simply not an issue for policies in the range that the administration-to-be was thinking of proposing.

The other place in the memo where the invisible bond market vigilantes are mentioned is this:

To accomplish a more significant reduction in the output gap [than in the four illustrative policy proposals] would require stimulus of well over $1 trillion based on purely mechanical assumptions - which would likely not accomplish the goal because of the impact it would have on markets…

If you read the memo as expressing the opinions of a single rational mind--which is probably a mistake: such memos are by their nature a compromise, and coherence and consistency of thought across sections is invariably sacrificed to the need to get the memo out the door when participant X says that §Y must say Z or they will demand another meeting to thrash out the issues--then the midpoint of the Obama economic policy team as of December 2008 thought that a $600 billion fiscal boost was too small while a "well over $1 trillion" fiscal boost was too big. The Recovery Act that we got was about $600 billion of real stimulus, plus $200 billion of stimulus-ineffective congressional gee-gaws like AMT relief.

Given the situation and forecasts as of December 8, 2008, this looks like the right number to me. Remember that as of December 8, 2008 the economy looked much brighter than it turned out to be--and that as a result the magnitude of "flight to quality" demand for Treasuries looked to be much smaller than it turned out to be, which means that it was rational then to think that the bond market vigilantes were much closer than they have turned out to be.

Don't complain about excessive fear of the bond market vigilantes."

Utifrån Ryan Lizza, "The Obama Memos", The New Yorker 30 januari.
Också: Paul Krugman, "Larry and the Invisibles", 23 januari.
---
Jfr 13 november 2011, "Avsattes Berlusconi av 'den internationella marknaden'?"; 7 sept 2011 "Spendera sig ur krisen?"; 21 juli 2010 "Rodrik om 'marknadens förtroende'"; 16 maj 2010 "Makten i världsekonomin - var finns den?".

Kulturvänstern saknar en teori om politik

I paneldiskussionen i Godmorgon, världen! förra söndagen (15 januari) diskuterade Lotta Gröning, Per Wirtén och Erik Helmerson huruvida Sverige skulle gå med i den s.k. europakten. Och Per Wirténs världsfrånvända, i sämsta mening idealistiska och volontaristiska resonemang där illusterar väl problemet med kulturvänstern: att de tror att utifrån diskurs, kultursidor och vad som läcker in där från andra fält, och utan att någonsin behöva skärskåda och analysera den verklighet som finns utanför kultursidorna, kan man göra adekvata sakpolitiska ställningstaganden. Men som Olof påpekat: EMU och europakt är specifika politiska konstruktioner, inte oproblematiska manifestationer av "vackra idéer", och därför räcker det inte när man ska ta ställning till ett konkret förslag, att man bara tittat på en idé som man påstår ligger bakom.

"Wirtén: för mig är det en politisk handling att gå med i den här pakten /.../

Gröning: hur kan du sitta och säga att det är en politisk handling, när vi har en stor ekonomisk världskris? Räcker det med att säga att vi har en politisk, har du inget ekonomiskt recept för hur man ska lösa det här?
Wirtén: i motsats till dig är jag inte ekonomist utan jag tycker att politik och demokrati är väldigt viktigt." (SIC!!)

Katastrofalt dåligt - vad mer kan man säga? Jag har svårt att förstå hur en person som är en så bra skribent, för det är Wirtén verkligen, samtidigt kan göra så usla inlägg i den politiska debatten...

Wirtén tar därefter upp att Merkel och Sarkozy diskuterar Tobinskatt och hävdar med grund i det att EMU i framtiden inte kommer vara nyliberalt... Jo. Det finns ju aldrig någon skillnad mellan vad politiker säger och vad de gör? Sarkozy har aldrig någonsin gjort stora retoriska utspel utan grund i vad han faktiskt gjort eller kommer att göra?

Kulturvänstern saknar en teori om politik och detsamma för ekonomi, och verkar inte tycka att man behöver det heller: diskurserna är ju genomskinliga och rättvisande representationer av resten av världen så man behöver bara se vad som sägs i debatten, av politiker, för att kunna göra politiska omdömen. Det är problematiskt.

---
Uppdatering 24 januari
Apropå politiker, t ex Sarkozy, som säger en sak och gör en annan:

"In Europe, Paris and Berlin are again proving that they see no contradiction between railing against financiers while at the same time undermining hard-won global agreements on tighter regulation.

The German chancellery and the Elysée are now set on reaffirming efforts to lift limits on the double counting of capital in banks’ insurance subsidiaries, which are particularly common in France. Not only does this go against the thrust of making banks safer; it unpicks the global compromise in which each major jurisdiction agreed that Basel III should punish its own particular sins, notably when counting as capital certain instruments that do not absorb losses well in a crisis.

Paris and Berlin are also dragging out Basel’s new liquidity and leverage rules. The liquidity ratio is meant to protect banks against funding runs of the kind that killed Lehman Brothers. /.../"

FT ledare, "Basel III - the case for the defence", 24 januari 2012. Med länk till Alex Barker och Brooke Masters, "Paris and Berlin seek to dilute bank rules", FT 22 januari.

Och så kan jag tillägga att "kulturvänstern" var ett lite slarvigt valt begrepp så här i Bengt Ohlsson-dagar.

Topprocentens politiska ekonomi i USA

Sedan 1990-talet har en inkomstfördelningsforskning, ledd av nationalekonomerna Thomas Piketty i Paris, Anthony Atkinson i Oxford och Emmanuel Saez vid UC Berkeley, tagit fart som fokuserar på toppinkomsttagare och tar fram mått på fördelning som är toppinkomsttagarnas andel av de totala inkomsterna i ekonomin. En anledning till detta är att för att ta fram gini och liknande mått så behöver man ha väldigt mycket data på inkomsterna i ekonomin, medan för toppandelar så behöver man just bara toppinkomsttagarnas inkomster samt den totala inkomsten i ekonomin. Och toppinkomsttagarna har betalat skatt och fått sina inkomster registrerade betydligt längre än medel-Svensson, vilket gör att ett mått på inkomstfördelning som toppercentilens andel av de totala inkomsterna kan gå mycket längre tillbaka än till exempel gini.

För USA finns det t ex bara gini-koefficient tillbaka till 1960-talet, och några specialberäkningar bara med män anställda i vissa sektorer tillbaka till 1937, medan man med toppercentilens andel har data tillbaka till 1913. I bilden nedan, med data från Atkinson, Piketty och Saez (projekthemsida) visar toppercentilens andel av de totala inkomsterna före skatt och omfördelning och inklusive kapitalinkomster i USA 1913-2007:


Det är enkelt att se att kurvan har en U-form och med tre tydliga epoker. Den första är 1913-ca 1940 med mycket hög ojämlikhet. Den andra epoken börjar under FDR:s tid som president och under andra världskriget då ojämlikheten minskar, och därefter förblir på samma nivå fram till början av 1980-talet. Den tredje epoken börjar i början av 80-talet med snabbt ökande ojämlikhet och en återgång till 1920-talets nivåer; "the new gilded age". (Jfr NY Times 25 oktober 2011.)

Hur kan man då förklara variationen över tid och framför allt den stora ökningen av ojämlikheten sedan 1980? Sociologen Thomas Volscho och statsvetaren Nathan Kelly gör ett intressant försök i sitt nya paper "The Rise of the Super-Rich". V & K utgår från maktresursteori (MRT) liksom Hicks, Moller, Huber & Stephens, Kenworthy, Brady, med flera, och hävdar lite klent att även om maktresursteorin redan bevisat sin förklaringskraft vad gäller allmän inkomstfördelning (gini, 90-50 etc) och variationerna i välfärdsstaters omfattning och design, så är toppercentilinkomster ändå en så speciell beroende variabel att denna studie ändå är originell.

De förklarar MRT:s approach som att dess "main assumption is that the working and middle-classes have different distributional preferences from owners of capital, with lower classes having more egalitarian distributional preferences than those at the top." Och att "the PRT model emphazises two major spheres within which the working and middle-classes can organize to achieve progressive redistribution: politics and the market".

V & K:s bidrag till maktresursteorin i detta paper är att betona att faktorer som traditionellt ses som påverkande omfattningen av omfördelning genom skatter och överföringar, faktiskt också har en effekt på fördelningen före omfördelning:

"Our more extensive view of political power resources suggests political factors should not only influence the redistribution through taxes and transfers, but also alter economic outcomes produced in the market. Following Kelly (2009), we call this market conditioning."

Det här är en teoretiskt viktig poäng som påminner mig om mitt missnöje när Wanja Lundby-Wedin för något år sedan i högt tonläge anklagade regeringen för att försöka påverka lönebildningen i Sverige. Jo, givetvis påverkar Reinfeldt-regeringen (förutsättningarna för och därmed utfallet av) lönebildningen i Sverige. Men det gör vilken regering som helst. Det finns ingen "neutral" regering i denna fråga! Men det var ett sidospår. "Market conditioning" är ett intressant sätt att sätta ord på den teoretiska poängen, och förstås viktigt i detta paper eftersom Volscho och Kellys mått på inkomstfördelningen är pre-tax, pre-transfer.

De tre mest uppenbara oberoende variablerna att inkludera är facklig anlutningsgrad (en market power resource), andel demokrater i kongressen samt demokratisk president eller ej (två political power resources). Vidare inkluderar V och K också tre policy-variabler: högsta marginalskatt på arbetsinkomster, kapitalinkomstskatt och räntenivån. Och två variabler för tillgångspriser: aktiemarknadens nivå mätt med Standard & Poor's 500 index, och bostadsmarknadens utveckling mätt med Shillers husprisindex. Och så makrovariabler: handelsöppenhet mätt som importer och exporter som % av BNP, arbetslöshet, och loggad BNP.

De har en blandning av stationära och icke-stationära variabler och i enlighet med trenden inom jämförande politisk ekonomi (jfr De Boef och Keele 2008) så använder de en error correction model som är en metod för att förena kortsiktiga och långsiktigare effekter av de oberoende variablerna i en enda modell. V och K ställer upp modellen:

Och förklarar pedagogiskt:

"this specification /.../ allows for a test of both short and long-run effects. The immediate short-term effect of X is captured by β1. The error correction rate is captured by α1 and indicates the rate at which discrepancies between Y and X are
recalibrated to their equilibrium state. Importantly, if the error correction rate is not significant, it indicates that a long-run relationship does not exist (for integrated variables this is a cointegration test). An increase in X can have an immediate impact on Y and a long-run impact that is distributed over time (dictated by the error correction rate) such that Y readjusts to the long-run equilibrium between X and Y. The total long-run impact, known as the long-run multiplier effect is calculated by β2/α1."

Man utgår alltså från att det finns jämviktstillstånd i variablerna och deras förhållanden, och kan räkna ut hur mycket en kortsiktig förändring i X-variabeln påverkar Y, samt hur lång tid (hur många perioder) som det tar innan effekten av X-förändringen (om vi utgår från att X går tillbaka till sin jämvikt efter sitt "hopp") på Y klingar ut (β2/α1).

Tabellen nedan innehåller Volscho och Kellys resultat (klicka för större bild), där modell 1 bara innehåller de politiska variablerna, modell 2 bara policy-variablerna, modell 3 de variabler från modell 1 och 2 som var signifikanta, och därefter modell 4 och 5 är de fulla modellerna som inkluderar makro-ekonomiska kontrollvariabler, även om modell 5 bara inkluderar de variabler som tidigare varit signifikanta.


Nivån på facklig anslutningsgrad är som förväntad negativ och signifikant, liksom andelen demokrater i kongressen (utom i modell 4). Demokratisk president är däremot inte signifikant, vilket överensstämmer med Lane Kenworthys (2010) findings att presidenters parti tidigare under efterkrigstiden hade en signifikant effekt på inkomstfördelningen, men att det sedan 1980-talet inte längre är så. Skattevariablerna är negativa och signifikanta.

Det är inga häpnadsväckande empiriska resultat det här. Volscho och Kelly med sin ECM-metod försöker dock också klargöra med vilka tidsdimensioner som variablerna har effekt:


Den jämförande politiska ekonomins metodgurus Beck och Katz (2011) kommer i sin senaste artikel ut som ECM-förespråkare, så jag gissar att man kommer se mycket av sådant här framöver, och det ser jag fram emot.

Det är dock något obekvämt, tycker jag, med inkomstfördelningsstudier på makro-nivå med en tidsserie från ett enda land. (Även om ECM förstås är väl ägnat åt att studera trendade tidsserier.) Jag tror absolut på den teoretiska nivån på Volscho och Kellys maktresursteoretiska förklaring till den ökade ojämlikheten, men precisionen i att skatta effekter och kausalitet i det här fallet känns skakigt. Med tanke på den mycket stora uppmärksamhet som Atkinson-Piketty-Saez toppinkomstdataprojekt har fått så är det gott att se maktresursteorin börja appliceras på dessa data, men det känns som att man vill ha fler länder (paneldata) med här för att kunna få fram mer matiga resultat.


Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Modeling Dynamics in Time-Series-Cross-Section Political Economy Data" (pdf som arbetspapper), Annual Review of Political Science 2011
Suzanna de Boef och Luke Keele, "Taking Time Seriously", American Journal of Political Science 2008
Lane Kenworthy, "How Much Do Presidents Influence Income Inequality?", Challenge, 2010
Sam Roberts, "As the Data Show, There’s a Reason the Wall Street Protesters Chose New York", New York Times 25 oktober 2011
Thomas Volscho och Nathan J. Kelly, "The Rise of the Super-Rich: Power Resources, Taxes, Financial Markets, and the Dynamics of the Top 1 Percent, 1949-2008" (pdf), paper, 6 december 2011
Volscho, "The Rise of the Wall Street Ruling Class", CounterPunch 10-12 december 2011

---
tidigare bloggat om papers av Nathan Kelly: "Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?", 16 januari 2012.

Industrilöneutveckling i 18 länder 1966-1992, enligt Western och Healy

I de rika länderna ökade (industri)lönerna långsammare på 1980- och 1990-talen än vad de gjorde på 1960- och 1970-talen, konstaterar sociologerna Bruce Western och Kieran Healy i sin artikel "Explaining the OECD Wage Slowdown" från 1999. Det intressanta är då: varför?

Det första givna svaret är: hur såg produktivitetsutvecklingen ut? Självklart finns det ett (positivt) samband mellan produktivitetsutveckling och löneutveckling. Men det är så självklart att det inte är särskilt intressant. Mer intressant är: vilken roll spelar sociala, politiska och institutionella faktorer? Western och Healy förklarar sig arbeta inom maktresursperspektivet:

"We propose an /.../ account that focuses on the institutionalized power resources of organized labour movements. The key idea is that wages depend on industrial relations and political institutions that shape and advance workers' interests (e.g. Korpi, 1983; Goldthorpe, 1984; Scharpf, 1991)."

De har data över industrilönernas utveckling i 18 länder 1966-1992 och börjar med att fastlägga tre kontrollvariabler som tillhör en "marknadsförklaring". De tre är produktivitetsutveckling, inflation och arbetslöshet. Inkluderandet av arbetslöshetens nivå - som lika gärna skulle kunna ha räknats som en maktresursvariabel, menar jag - motiveras på empirisk grund: den har visat sig spela roll. Och inflationens inkluderande motiveras utifrån ekonomisk teori:

"Unexpected inflation causes workers to overestimate the value of their wages and oversupply their labour as a result (Friedman, 1968, 7—11). Excess labour supply then drives down wages. In an alternative interpretation, inflation reduces real wages because employment contracts specify nominal rather than real quantities (Keynes [1935] 1964, ch. 2)."

Så kommer vi då till maktresursvariablerna. Facklig anslutningsgrad är med som en central indikator på fackets styrka, även om Western och Healy konstaterar att man också kan argumentera för att starkare fack kommer vara ansvarstagande och ingå pakter om att inte öka lönerna för snabbt. Förhandlingarnas centraliseringsnivå inkluderas också som ett mått på detta. Strejkfrekvens avfärdas som förklarande variabel eftersom W och H hävdar att de länder som hade flest strejker, som USA och Storbritannien, hade långsammast lönetillväxt och vice versa och att strejkfrekvens därför inte är någon bra indikator på arbetarrörelsens styrka. Slutligen inkluderas också vänsterregering som en förklarande variabel, mätt som vänster- och arbetarepartiers andel av regeringsplatser.

En intressant grej som Western och Healy gör är att med bayesiansk metod prova ifall det finns några "brott" i tidsseriernas förhållanden: förändras effekterna av de oberoende variablerna systematiskt vid något tillfälle? De testar med brott vilket år som helst 1970-1990 och får fram att ett brott vid 1975 ger bäst ekonometriska resultat, högst förklaringsvärde för modellen:

"Adding a dummy variable for years 1975 and after, and interactions with the dummy variable, raises the percentage of explained variance by one-quarter. Like other research that locates the end of labour's golden age at the mid-1970s (Esping-Andersen, 1990: 186; Crouch, 1993: 291; Goldthorpe, 1987), the structural break identified in this analysis coincides with the recession following the first oil crisis."

Man kan alltså i allra högsta grad göra en substantiell tolkning av detta ekonometriska resultat: vi har anledning att tro att effekterna av maktresursvariabler på lönetillväxten i industrin skiljer sig åt efter 1975, efter oljekrisen, jämfört med perioden 1966-1975, år under perioden "de gyllene åren". I tabellen nedan ser man skillnaderna mellan de två perioderna i Western och Healys dataset mellan kolumn 1 (1966-1974) och kolumn 3 (1975-1992).



Vi ser att facklig anslutningsgrad är positiv och signifikant i den första perioden, men inte signfikant i den andra. Vänsterregering är positiv och signfikant i den första, men negativ och inte signifikant i den andra. Även förhandlingscentralisering byter tecken från plus till minus mellan perioderna, och är mer signifikant i perioden 1975-1992 då effekten är negativ. Arbetslösheten är negativ i båda perioderna men väldigt svagt och inte signifikant i den första.

Jag har mina invändningar och frågor till Western och Healys modell. Vore inte en mer intressant beroende variabel att ta löneutvecklingen rensad för produktivitet redan, så att man får mer "rena" effekter av de institutionella variablerna? Och är vänsterregering inte en lite väl löst kopplad variabel till den beroende; vore inte offentlig sektor-tillväxt eller liknande bättre? Och borde man inte inkludera någon globaliserings-variabel, såsom importer från låglöneländer (än mer relevant här eftersom det bara är industrilöner som är i den beroende variabeln, så verkligen konkurrensutsatta)? Och borde man inte försöka dela upp den beroende variabeln, industrilönerna, i någon slags arbetare-tjänstemän-uppdelning eller motsvarande, för att fånga både effekten av maktresursvariablerna på utvecklingen av den totala lönekakan, och dess fördelning?

Men inte desto mindre gillar jag verkligen deras paper. Grundfrågan är hur intressant som helst och i grova drag tycker jag valet av variabler är spännande, inte minst utifrån att man antagligen hade sämre tillgång till relevanta datasets år 1999 än vad man har idag; idag hade motsvarande studie gjorts betydligt mer avancerat. Deras allmänna och samhällsteoretiska slutsats finns det dock ingen anledning att uppdatera, den är bra som den är:

“the analysis /.../ suggests that labour markets are deeply political forums for economic allocation. By this we mean that labourmarket outcomes are shaped by the surrounding balance of power between owners and wage-earners. This idea is illustrated most clearly with evidence for institutional effects. More fundamentally perhaps, power relations between owners and workers also appear to affect the relationships among economic variables. Thus the link between productivity growth and wages is less a necessity of competitive markets and more a contingent fact of the capacity of wage-earners to assert claims on the dividends of technical progress.”

Referens
Bruce Western och Kieran Healy, "Explaining the OECD Wage Slowdown: Recession or Labour Decline?" (pdf), European Sociological Review nr 3 1999

Stockholmsmoderaternas privatiseringar: Jeltsin eller Fleksnes

"Det är ställt bortom tvivel att tiotals miljoner kronor överförts från alla skattebetalare till några skattebetalare när det moderatledda landstinget 'knoppade av' vårdcentraler under förra mandatperioden. Mottagningarna såldes för 'inventariepris' till utvalda läkare, som senare sålt verksamheten vidare till ett mångdubbelt högre marknadspris. Enligt oppositionens uppskattning handlar det om 35 miljoner kronor.

'Vi såg inte hotet att några skulle berika sig', sa nuvarande finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) i en DN-intervju i förra veckan. 'Vänskapskorruption', säger Birgitta Sevefjord (V) till Dagens Arena (13/1).

Och visst lämnas vi med två alternativ på bordet. Antingen har man med berått mod slumpat bort landstingets tillgångar och låtit utvalda personer göra grova klipp på dem. Det vore ett agerande i rakt nedstigande led från Boris Jeltsins Ryssland, med skillnaden att de nya oligarkerna handlar i sjukvård i stället för gas och olja. Beteendet kallas i så fall korruption och de ansvariga ska inte sitta i landstingsstyrelsen, utan i fängelse.

Det andra alternativet, som vi bör utgå från, är att Torbjörn Rosdahl faktiskt menar vad han säger. Att försäljningen genomfördes med ideologiskt ädla motiv: att bana väg för småskaliga, läkardrivna vårdcentraler. Men att man i samband med detta helt missat att reglera hur de nya ägarna ska hantera sin verksamhet. Det vore inte kriminellt, inte ens moraliskt förkastligt – däremot inkompetent på Fleksnes-nivå."

Viktor Barth-Kron, "Kriminellt - eller helt inkompetent", DN 21 januari

Problemet med kulturvänstern

"'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Mer behöver egentligen inte sägas."

Anders Ehnmark, Expressen juli 2010

Jo, mer behöver visst sägas!!

Korrelationen mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet

Alan Krueger, Princeton-ekonom och ordförande för Obamas Council of Economic Advisors, har väckt uppmärksamhet i ekonombloggosfären med sin föreläsning i förra veckan om den ökande ojämlikheten i USA och med sin nydöpta "Gatsby Curve", vilket är en scatterplot med gini på x-axeln och social rörlighet, mätt som korrelationen mellan söners och fäders inkomster, på y-axeln. Liksom man kunde tänka sig är högre inkomstojämlikhet associerad med högre korrelation mellan söners och fäders inkomster, dvs lägre social rörlighet:


T ex Paul Krugman har lyft fram detta faktum, men plotten har också mött invändningar, mest intressant från ofta intressante och alltid empiriske höger-kverulanten Scott Winship, tidigare åberopad här på bloggen i samband med hans kritik av Piketty och Saez toppinkomstdata såsom använda av Hacker och Pierson.

Vad är då kärnan i Winships kritik av "Gatsbyplotten"? Låt oss börja med att fråga: vilka är våra hypotetiska mikro-grundvalar i "modellen" att ökad gini-koefficient ger ökad korrelation/elasticitet mellan fäders och söners inkomster? Jag skulle säga att de är: större ojämlikhet i inkomst idag innebär större skillnader i skolsystemet (om än inte linjärt, utan med vissa hack i kurvan för skolreformer osv) vilket innebär mer förutbestämt ojämlik fördelning av kunskaper vilket ger mindre social rörlighet för dagens barn. Och, större inkomstojämlikhet ger också ökad ojämlikhet i tillgång till andra saker som främjar ens framtida inkomster, såsom boende och bostadsområden som är bra för studieförmågan. Osv. Jag skulle vilja säga att det finns sällsynt bra micro foundations, för just denna plott, och att göra den är så sett okontroversiellt.

Men hur man gör den är fortfarande något att diskutera. Utifrån det teoretiska resonemanget ovan kan vi konstatera att det måste vara dagens inkomstojämlikhet som påverkar dagens barns möjligheter till social rörlighet. Och här har Winship en bra invändning mot Kruegers "Gatsbykurva":

"If one believes that inequality diminishes opportunity, one should look at how inequality experienced in childhood affects mobility between childhood and adulthood. Krueger’s immobility data are, for the most part from people who were in their 30s during the 1990s, so they should be matched with inequality data from the 1960s, when those people were children. But instead they are matched with inequality data from 1985. Cross-national differences in inequality were much bigger by 1985 than they were in the 1960s, so it is likely that the relationship across countries between childhood inequality in that decade and immobility experienced by the 1990s is weaker than the Great Gatsby chart suggests; that is, if countries had relatively similar inequality levels when the 1990s adults were children, then inequality would be a less salient factor in explaining mobility differences thirty years later."

Jag tycker att det här är en bra poäng teoretiskt även om jag gissar att samma samband fortfarande är kvar om man använder ginis från 60-talet. Och ekonomen Miles Corak, en av de främsta forskarna på området social rörlighet, svarar:

"Yes, to some extent one wants to use the Gini prevailing during the time children are being raised as it might capture the capacity of parent’s to invest in their children’s human capital. But Solon’s model is more subtle than just that; parents make their investments based upon expectations of the return in the future, when their children are adults. So it is not self-evident as Winship suggests that Gini coefficients from an earlier period are entirely appropriate.

Krueger uses Gini’s for the 1980s: not perfect from Winship’s perspective but not unreasonable, and not clear why this would be characterized as a 'big problem'. Further, Winship has not made clear why he would use Gini’s for any one particular year, rather than some sort of average over the entire time a child is being raised, or why he would ignore the importance of future expectations.

I don’t think this is a fundamental concern that would reverse the result."

En bra diskussion om en intressant plott!


Alan B. Krueger, "The Rise and Consequences of Inequality", föreläsning 12 januari 2012
Scott Winship, "The Obama Administration's Questionable Economic Mobility Claims", 17 januari 2012
Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve", 17 januari 2012

se också Jason DeParle, "Harder for Americans to Rise From Lower Rungs", New York Times 5 januari

---
jfr 23 oktober 2011 "Avkastning på utbildning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4", 31 oktober 2008 "Economist om ojämlikhet och mobilitet".

---
Uppdatering 22 januari
Justin Wolfers på Freakanomics ger Corak och Krueger rätt i debatten med Winship: "I score this fight for Corak. It’s not even close: he’s the leading figure in international comparisons of mobility, and he’s put together the best data around. Other authors and other datasets yield the same conclusions."
Wolfers, "Is Higher Income Inequality Associated with Lower Intergenerational Mobility?", Freakanomics 19 januari

Och Corak har svarat Winships svar på Coraks svar, och inkluderar denna talande bild, som inkluderar 25 länder istället för 10 som i Kruegers "Gatsbykurva":

Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve: A picture is worth more than a thousand words", 18 januari
- detta är Coraks svar på Winships svar, också från 18 januari, som finns här.

---
Uppdatering 1 februari
Lane Kenworthy har ett bra nytt inlägg på frågan: kan man förena stor inkomstojämlikhet med låg ojämlikhet i möjligheter (dvs hög social rörlighet)? Exemplet han tar är att inkomstojämlikheten ökat kraftigt i Sverige men att den sociala rörligheten ännu tycks högre än i t ex USA, eftersom Sverige har ett mer utbyggt och jämlikt utbildningssystem, inklusive förskolor.
Kenworthy, "Inequality, mobility, opportunity", 31 januari
även:
John Quiggin, "Social democracy and equal opportunity", Crooked Timber 29 januari