Har anställningsskyddet avreglerats uniformt i alla rika länder?

Har anställningsskyddet försvagats lika mycket i alla rika länder under den nyliberala eran? OECD har ett index för "Employment Protection Legislation" (EPL) för åren 1985-2008. Detta index tar ett värde från 0 (extremt avreglerat) till 6 (extremt starkt anställningsskydd), och stapeldiagrammet ovan visar förändringen i 22 rika länders EPL-värden från 1985 till 2008. Tre länder har värden om 0,0, alltså ingen förändring alls, och syns därför inte med staplar: Kanada, Schweiz och USA. Ett negativt värde betyder att anställningsskyddet - enligt OECD:s beräkningar - försvagats under perioden, ett positivt värde att det stärkts mellan 1985 och 2008. Av de 22 länderna är det alltså tre som inte visar någon förändring alls. Fem visar en förstärkning och fjorton länder visar en försvagning. Sverige är tillsammans med Italien det land som sett störst förändring.

Källa: OECD.

Se även: "Har välfärdsstaten krympt?", 1 juli 2011.

Den statliga inkomstskatten och arbetsutbudet

Majoriteten av Sveriges löntagare betalar kommunalskatt men inte statlig inkomstskatt - år 1999 var det 37 procent av löntagarna som betalade statlig skatt. När man tjänar över gränsen för statlig inkomstskatt så blir ökningen av ens skattesats rätt rejäl: hur stor andel av en ytterligare tjänad krona man får behålla i plånboken (snarare än betala i skatt) minskar med 34,5 procent (år 2008); 1998 var minskningen 45 procent.

Leder detta då till att många löntagare som skulle kunnat tjäna över gränsen för statlig inkomstskatt minskar sitt arbetsutbud för att slippa den högre skattesatsen? Nationalekonomerna Spencer Bastani och Håkan Selin från Uppsala universitet kollar i en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt på denna fråga genom att undersöka huruvida det i populationen av skattebetalande löntagare finns en över-representation precis under gränsen för statlig inkomstskatt. De gör detta med statistik för åren 1998 och 1999-2005 (en skatteomläggning mellan 98 och 99 gör att de beräknar de två perioderna separat), och jämför även med egenföretagare. Figurerna nedan, kopierade ur artikeln som är tillgänglig gratis i PDF-format, visar deras resultat:


Vi ser att det inte finns någon signifikant över-representation av löntagare i inkomstspannet just under brytpunkten för statlig inkomstskatt (men däremot för egenföretagare, som är friare i att styra och omklassificera sitt arbetsutbud och sina inkomster). För 1998 är visserligen anhopningen statistiskt signifikant, men inte omfattande och därför inte heller samhällsekonomiskt viktig, säger Bastani och Selin.

Den borgerliga synen på skatter och arbetsutbud har fått sig en empirisk törn.

Spencer Bastani och Håkan Selin, "Finns det en anhopning av skattebetalare vid brytpunkten för statlig inkomstskatt?" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 1 2012

---
också på bloggen: "Saez och Diamond: höj skatten!", 30 november 2011

Perry Andersons Europabok

Perry Anderson, The New Old World (Verso, 2010)

"Det utmärkande för den materialistiska historieuppfattningen är nu, att
den förklarar historien med hänvisning till den i sista hand
utslagsgivande ekonomiska utvecklingen. Det visar sig också på flera
ställen i Marx' skrift. Redan i inledningen presenterar Marx de
sociala krafter som verkade i revolutionen genom att tala om vilka
klasser som fanns i 1840-talets Frankrike, hur dessa klasser förhöll
sig till varandra, vilka målsättningar de hade och framför allt vilken
ekonomisk grundval de hade. Han påvisar också revolutionens
objektiva, d.v.s. materiella eller ekonomiska, förutsättningar, när han
utpekar den agrara krisen 1845/46 och handels- och industrikrisen
1847 som nödvändiga om än inte tillräckliga orsaker till revolutionen. "
Bo Gustafsson, förord till Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-1850

"teorin blir till materiell kraft så snart den griper massorna"
Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin

Perry Anderson är en av vår tids stora marxistiska intellektuella. Han är engelsk historiker som sedan länge är verksam vid University of California - Los Angeles (UCLA). I sin märkvärdiga bok The New Old World samlar han tio essäer - varav de flesta tidigare publicerade - om EU, om Turkiet och Cypern ur EU-perspektiv, och, vilket är vad jag intresserar mig för här, tre essäer som utvärderar den politiska och intellektuella utvecklingen i vad han kallar Europas tre "kärnländer" Frankrike, Italien och Tyskland under de senaste trettio åren eller så. Här skall jag endast ägna mig åt de tre essäerna.

Det är något som fascinerar mig så mycket med dem. För det första är de förstås virtuost skrivna: Anderson är en briljant essäist (som skrivit den bästa essä jag nånsin läst), med sin extrema beläsenhet, stilla sarkasm, och något arkaiserande formuleringskonst. Men för det andra så väcker de också många samhällsteoretiska frågor, om hur man kan begripa ett samhälles politiska-ekonomiska-sociala-kulturella utveckling. Med nationalekonomi? Med litteratur? Med etnologi? Andersons arbetssätt är förstås den syntetiserande essän. Och med detta kommer både styrkor - eklekticismen, förmåga att med svepande analys begripa svepande förändringar, konjunkturer och strukturer i ett land - och svagheter - att metoden och tillvägagångssättet blir ad hoc, där användningen av bevismedel - opinionsstatistik, ett recenserande omdöme om en politikers eller tidskrifts kvalitéer, referens till en sociolog - sällan motiveras.

Och vilken är Andersons teori, egentligen? Han är förstås känd som marxist, som författare till Lineages of the Absolutist State med flera historiska verk såväl som redaktör för New Left Review. Men vad är det som är marxistiskt eller historiematerialistiskt här? Anderson fäster i själva verket oerhört stor vikt vid det intellektuella fältet och idéernas betydelse för samhällets utveckling i stort, och man kan kanske inom-marxistiskt motivera detta med en referens till Gramsci, men är man verkligen fortfarande då marxist mer än till ordet?

Om Andersons tillvägagångssätt.
Andy Beckett skriver i en grund och botten bra, om än lite slängig och tramsande, recension i Guardian:

"at times his yardsticks for measuring a country – the health of its journals of ideas, the quality of its art-house cinema, the seriousness or otherwise of its major newspapers – can seem a little elitist and old-fashioned"

Och historikern Mark Mazower skriver i en gedigen - Andersonsk kvalitet, rentav!? - recension i The Nation:

"Anderson's idealist bent pushes him /.../ back to the specificities of Old Europe's national Kultur bearers. In each case, the rise of neoliberalism is linked to the left's loss of ideological and philosophical vigor. Something of the former Gramscian is manifested here: the implication is that because the left lost the war of ideas in Italy, France and Germany, catastrophic political consequences followed. /.../ The tone is regretful; the analysis, acerbic. But the overarching political conception is surprisingly old-fashioned--what counts is Big Three politics, each mediated by the international balance of forces but unfolding largely within its national borders."

Man kan, visar sig en genomgång av recensionerna av The New Old World, betona väldigt olika sidor av och föreställda syften med de tre land-studierna. Är de, som hos Beckett, kulturanalyser? Eller, som hos Mazower, egentligen studier av vänsterns nedgång? Jag tänker mig det andra. Om än på ett unikt och otippat sätt - visst är de tre essäerna explicit snarare holistiska försök att begripa tre kulturnationers intellektuella liv och politiska utveckling, men implicit kommer hela tiden frågan om Vänstern och dess nedgång (Anderson skriver på engelska "the Left") tillbaka. För det intellektuella livet - historikers och samhällsvetares förklaringsmodeller och roller som public intellectuals, kvalitetstidningar, tidskrifter - är hos Anderson en arena för politisk kamp.

Ett exempel på hur stor vikt han fäster vid idéers betydelse är två mycket liknande formuleringar om två valsegrar för socialdemokratiska partier. Om Frankrike 1981: "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas" (s 151ff). Om Tyskland 1997: "Social Democracy had come to power without much depth of direct support in intellectual opinion" (s 234) Det franska fallet är det som Andersons tillvägagångssätt tydligast appliceras på, kanske eftersom han har en särskild passion för det landet. Ett exempel från Frankrike-essän. I det tidiga sjuttiotalet växer kommunistpartiet PCF:s medlemsantal rejält och socialistpartiet PS återförenas. År 1972 ingår de två partierna ett gemensamt program. Giscard d'Estaing vann presidentvalet 1974, men inför parlamentsvalet 1978 visade opinionsundersökningar att en socialistisk-kommunistisk koalitionsregering var trolig efter valet, med en plattform som förkastade kapitalismen och förespråkade förstatligande av banker och industrier. Detta leder till en motmobilisering från högern: Solzjenitsyn-översättning, "nouveaux philosophes" osv. Högeroffensiven fokuserade på frågan om sovjetkommunismens brott - sovjetologin var enligt Anderson underutvecklad i Frankrike vid denna tid - och att hävda att en socialistisk-kommunistisk regering i Frankrike skulle ge stalinistiska konsekvenser. PCF hoppade i kommunistskräcken av samarbetet med PS och när Mitterand år 1981 vann presidentvalet var koalitionen ett minne blott och PS och PCF så mycket svagare för det - "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas". Till och med faktorer som översättningar av vissa skönlitterära författare - i detta fall Solzjenitsyn - spelar alltså in som bestämmare av den politiska utvecklingen (och kanske någonstans, om än mestadels utanför scenen i skildringen, av klasskampen och de ekonomiska relationerna), i Andersons tolkning. Fortsättningen lyder:

"the uncertainties of the late seventies had galvanized into being an 'anti-totalitarian' front that would dominate intellectual life for the next two decades. The Russian sage and the Nouveaux Philosophes were only the advance criers of much stronger, more durable forces set in train in those years. In 1977, Raymond Aron - who had just joined L'Express, to be able to intervene more directly in politics - was preparing a new journal, Commentaire, to defend the Fifth Republic against what appeared to be the deadly threat of a Socialist-Communist regime, coming to power on a well-nigh revolutionary programme. By the time the first number of the journal appeared, on the eve of the elections of March 1978, there had occurred the 'divine surprise' of the rupture between the PCF and the PS. Nevertheless, as he explained in a formidable opening essay, 'Incertitudes françaises', there was good reason for continuing apprehension and vigilance. the factors that had made France so unstable and prone to violent upheavals in the nineteenth century - the lack of any generally accepted principle of legitimacy; peasant acceptance of any regime that left the gains of 1789 on the land intact; the powder-keg role of Paris - all these might have passed away in the prosperous, industrialized democracy of Pompidou and Giscard. But the depth and predictable length of the economic crisis since the early seventies, when world recession had set in, was underestimated by the French, while - even with the recent fortunate division of the Left - French socialism had not yet cast off all maximalist temptations. If the PS were still to pursue PCF voters and bring Communists into government, 'France will live through years of perhaps revolutionary, perhaps despotic, turmoil'.
Commentaire went on to become the anchor journal of the liberal Right, distinguished not only by its intellectual avoirdupois, but its international horizons - a function in part of its close connexions, under the direction of Raymond Barre's chef de cabinet, with functionaries, politicians and businessmen, as well as the academy. Two years later it was joined, and soon outpaced, by a partner in the liberal Centre. Le Débat, launched in a sleek format by Pierre Nora under the auspices of Gallimard, had a more ambitious agenda. /.../" (s 152f)

Ett annat exempel ur Frankrike-essän på intellektuella interventioner med politiska syften och resultat rör tvåhundraårsjubiléet av den franska revolutionen. Enligt Anderson så publicerade år 1989 François Furet, historiker och viktig liberal intellektuell, och Mona Ozouf en stor bok om revolutionen för att hindra marxistiska tolkningar och firanden på jubiléet och istället integrera en historieskrivning om revolutionen, givetvis en central nationell symbol, i det liberala politisk-intellektuella komplexet. Den liberal-borgerliga intellektuella allians som blev dominant i fransk politisk intellektualism från andra halvan av sjuttiotalet kallades "antitotalitära koalitionen", och enligt Anderson kristalliserades inte förrän 1996, i samband med en stor strejkvåg i landet, konstaterar han, för första gången ett nytt intellektuellt vänsteralternativ - lett av Bourdieu - till denna koalition. Och detta skedde alltså i samband med en strejkvåg, en förändring i den samhällsekonomiska sfären. Men vad är relationen mellan strejker/samhällsekonomi och det intellektuella livet? Den frågan lämnar Anderson frustrerande och frestande nog därhän, den gången och många andra gånger i dessa tre essäer.

källa: Comparative Political Dataset

Ytterligare två nedslag ur Frankrike-essän. När Anderson analyserar Sarkozys valvinst år 2007 så konstaterar han att Sarkozy halverade Front Nationals röstandel i småbourgeoisin (affärsägare o dyl), och vann i andra rundan två tredjedelar av pensionärernas röster. Dessa väljare, hävdar Anderson, vann Sarkozy på rädsla, genom att hänvisa till deras rädslor. Men Sarkozy vann också en stor majoritet bland 25-34-åringar; och dessa väljare vann han enligt Anderson med liberalism. (s 193) Här är tillvägagångssättet alltså ateoretisk valforskning á la statsvetenskap i Göteborg. Och vidare: Anderson konstaterar att PS likt systerpartierna i Portugal, Spanien och Italien är ett parti helt utan proletär bas: 1998 var bara 5 procent av partimedlemmarna arbetare (s 210-3). Partiernas kader är istället teknokrater/byråkrater. Detta är ett tillvägagångssätt återigen överensstämmande med valforskning, men med en liten dörr som öppnas mot ett mer marxistiskt förhållningssätt.

Men framför allt handlar det här om hur det intellektuella livet påverkar politiken och ekonomin, och omvänt. Framför allt den första varianten. Liksom i Tyskland, hävdar Anderson, började högersvängen i Italien med historia, med nya tolkningar av fascismen:

"As in Germany, the shift to the right came first in the field of history, with a revaluation of the country's dictatorship between the wars. The first volume of Renzo De Felice's biography of Mussolini, covering his years up to the end of the First World War, was published in 1965. But it was not until the fourth, covering the period from the Great Depression to the invasion of Ethiopia, appeared in 1974 - followed a year later by a book-length interview with the American neo-conservative michael Ledeen, subsequently prominent in the Iran-Contra affair - that this huge enterprise had a major impact in the public sphere, for the first time attracting a barrage of criticism on the left as a rehabilitation of Fascism. By the time his fifth volume came out, in the early eighties, De Felice had become an accepted authority, enjoying ready access to the media - he would increasingly appear on television - and meeting decreasing domestic challenge. Soon he was calling for an end of anti-fascism as an official ideology in Italy, and by the mid-nineties was explaining that the role of the Resistance in what was actually a civil war in the north, in which loyalties to the Republic of Salò had been undersestimated, needed to be demystified." (s 340)

Det är en excentrisk tolkning av nyliberalismen - det politiska skiftet högerut började alltså i såväl Tyskland och Italien med historieskrivning? Inte med besegrade strejkvågor, profit squeezes, och stagflation på 1970-talet? Andersons idealism/vilande gramscianism går här lite för långt. Men å andra sidan är det oerhört uppfriskande med en analys av den stora högersvängen som arbetar på detta sätt, snarare än att än en gång gå igenom Reagan och Thatcher, flygledarna och gruvarbetarna: Andersons analys rör sig i ett annat register. Och jag är övertygad om att också denna analys behövs: en historiker, en sociolog, en kulturskribent, kan verkligen spela roll för samhällets utveckling.

Men jag hade velat se Anderson tydligare formulera sin teori om hur detta sker. Historikern Bo Stråth har i en jämförande studie av arbetsmarknadsregimer i Tyskland, Sverige, Storbritannien och Sverige (Organisation of Labour Markets, 1996) fokuserat på organiserande begrepp och mobiliserande begrepp: begrepp som kommer att spela en politisk och social betydelse genom att alla känner till dem samt att de har en positiv eller negativ laddning, vilket gör att de kan användas, om man själv kan appropriera dem - "folkhemmet", "arbetslinjen" - för att övertyga folk om sina egna lösningars förträfflighet, och vinna val. (Jfr, kanske, Laclau och Mouffe 1985.) Kunde en sådan approach spela roll i Andersons analys? I ett svenskt sammanhang har jag också spekulerat kring utredningars och kommissioners roll, och tagit upp trådar från Anders Frenanders och Martin Wiklunds avhandlingar.

Några andra punkter, bortom det intellektuella fältet per se, återkommer också i de tre essäerna. Klasser för sig: Tyskland har ingen uråldrig elit som Storbritannien eller Frankrike för den förstördes av WW2. Och har en klassmedveten, men inte kulturellt så sammanhängande som Storbritanniens, arbetarklass (s 258f). Och nationella politiska kulturer: "a distinctively German style of politics, an unmistakable code of high-minded, sententious conformism" (s 260). Ett viktigt karaktäriserande ord i italiensk politik är spregiudicato. Betyder både 'unprejudiced' och 'unscrupulous' (s 291). Och fransk politisk kultur: "characteristically sudden switches from conformity to insurgency and back again" (s 213). Och basala makroekonomiska fakta - hög eller låg BNP-tillväxt, hög eller låg arbetslöshet. Dessa tre tror jag kan sägas vara vad som sätter ramarna för de ideologiska klasskamper som de tre essäerna skildrar.

Så något om framgång och motgång för Vänstern och Högern. En formulering mycket typisk för de tre essäerna är: "by the eighties talent had passed to the right". Det handlar om Tyskland och att hög-konservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung enligt Anderson på 80-talet var den mest attraktiva destinationen för unga riktigt lovande intellektuella. Vidare, om det italienska kommunistpartiet PCI:s styrkor på 1950- och 60-talen:

"From the beginning, the PCI was organizationally and ideologically the stronger of the two [PSI och PCI], with a wider mass base - over two million members by the mid-fifties, extending from peasants in the south through artisans and teachers in the centre to industrial workers in the north. It also had a richer intellectual heritage, in Gramsci's newly published Prison Notebooks, whose significance was immediately recognized well beyond the party. At its height, the PCI could draw on an extraordinary range of social and moral energies, combining both deeper popular roots and broader intellectual influence than any other force in the country" (s 327)

Vad Anderson lyfter fram som PCI:s styrkor här, dess "extraordinary range of social and moral energies", är alltså såväl kvaliteten på dess topp-intellektuella, exemplifierade av Gramsci, och bredden i partiets sociala bas. Det är en intressant totaliserande tolkning, men förstås helt utan försök till precisering av de relativa vikterna av de två mycket olika faktorerna, eller hur de relaterar till varandra.

De tre land-essäerna i The New Old World är alltså både frustrerande och fascinerande, och i kombination mest av allt inspirerande: hur kan man utveckla den analys som Anderson essäistiskt lägger fram här?


---
Recensioner av The New Old World:
Andy Beckett i The Guardian. Mark Mazower i The Nation. John Lloyd recenserar i FT.
Fler recensioner: New Statesman, The Spectator.

Eva-Lena Janssons fråga om Medlingsinstitutet och lönebildningen

För första gången på länge ser jag något genuint intressant policymässigt på det område som jag själv är mest intresserad av, arbetsmarknaden. Det är riksdagskvinnan Eva-Lena Jansson (S), brevbärare från Örebro, som vill att effekterna av Medlingsinstitutets industrinorm på löneförhållandena mellan kvinnor och män ska utredas. LO-Tidningen rapporterar:

"– I LO-Tidningen är Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth tydlig med att det är industrinormen som gäller och inget annat. Frågan är om Medlingsinstitutet med sitt arbete motverkar jämställda löner. Det behövs en utredning som belyser vilken effekt myndighetens arbete haft på lönebildningen, säger Eva-Lena Jansson.

LO-Tidningen har tidigare skrivit om att Medlingsinstitutets uppdrag, eller åtminstone Claes Stråths tolkning av uppdraget, kolliderar med kravet på en jämställdhetspott, som är ett extra påslag till avtalsområden med låg genomsnittslön. /.../
Eva-Lena Jansson i riksdagen har läst regleringsbreven och kommit fram till att några delar plockats bort under de senaste åren. Det är bland annat ett mål om goda arbetsvillkor och möjligheter för utveckling i arbetet för både kvinnor och män. Hon påpekar dessutom att det inte finns någon skrivning om att utvärdera hur myndighetens egna arbete påverkar löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Eva-Lena Jansson har ställt en fråga till arbetsmarknadsministern och hon undrar om Hillevi Engström tänker göra något för att förtydliga Medlingsinstitutets uppdrag när det gäller jämställda löner."

Idén att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska sätta "märket" för lönebildningen också för hemmamarknadssektorer är gammal och välbekant från FOS och allt vad de heter. Men som jag bloggade i februari 2010:

"Jag visste inte att idén om att den exporterande sektorn som löneledande t o m var lagstadgad. Men den reglerar bl a Medlingsinstitutets verksamhet. Ur MI:s årsrapport om år 2004, publicerad februari 2005:

'En av grundtankarna med en reformerad lönebildning är att den konkurrensutsatta
sektorn – i första hand exportindustrin – ska ha en lönenormerande roll. Vid tiden för ändringarna i MBL fanns också en bred samsyn bland arbetsmarknadens parter om att det är bra om förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar. I propositionen 1999/2000:32 ”Lönebildning för full sysselsättning” uttalade regeringen att möjligheterna till en väl fungerande lönebildning över hela arbetsmarknaden är störst om exportberoende verksamheter tecknar nya avtal före andra avtalsområden.'"

Utifrån detta tycker jag att det vore väldigt intressant om Janssons idé om en utredning genomfördes.

---
Göran Jacobsson, "S-riksdagskvinna vill att Medlingsinstitutet utreds", LO-Tidningen 5 mars
Janssons blogg 

UPPDATERING 4 juli 2012
Göran Jacobsson, "'Nöjda parter motsäger kritik mot Medlingsinstitutet'" (intervju med Claes Stråth), Arbetet 3 juli
"– Märket skaver mer och mer som rättesnöre för lönebildningen i olika branscher, säger Dag Klackenberg."
Göran Jacobsson, "Klackenberg vill befria stora handelsföretag från märket", Arbetet 4 juli

Stimulanser och tillväxt idag-klipp

I höstas började jag på ett inlägg som skulle behandla debatten om nedskärningspolitikens konsekvenser för tillväxt och ekonomins funktionssätt, men orkade aldrig skriva klart det. Klipp nedan. Idag aktualiserades i alla fall det här ämnet av en väldigt intressant artikel i FT om kommissionären László Andor, som verkar stå för en väldigt bra analys och politik på det här området, med wage-led growth och allt, som vore han en Stockhammer. FT:

"Arguing against austerity in Brussels has, for much of the past two years, been a quixotic affair.

For László Andor, it included resorting to Twitter to rail against automatic sanctions for highly indebted eurozone countries and giving speeches to obscure think-tanks warning that cuts without investment would strangle Europe’s periphery.

Yet Mr Andor, the European Union commissioner for social affairs, is no longer a lonely voice.

A series of increasingly bleak economic data from the eurozone’s most troubled countries have given credence to his argument that a policy of harsh austerity may prove self-defeating. A confidential report by Greece’s international lenders last month for the first time acknowledged a 'fundamental tension' within Athens’ austerity programme. The country’s manufacturing sector suffered its sharpest decline in nearly 13 years in February, according to a survey by Markit.

'With Greece ... the medicine that has been used is extremely demanding – and risks killing the patient,' the Hungarian-born Mr Andor says in an interview. 'Nobody can seriously believe, except for the very naive, that if you cut wages by 20 per cent, the week after they will start exporting cars.'

His scepticism could seem almost heretical in the Commission, which last month received powers to investigate national budgets and recommend fines for countries that do not drastically cut their deficits.

But the austerity versus growth debate has forced its way into the political discourse. In France François Hollande, the Socialist presidential candidate, wants to challenge the fiscal pact while Denmark’s Helle Thorning-Schmidt, prime minister, has called for targeted stimulus. The Dutch coalition is split over how to meet EU budget targets, while Spain has announced it will flout those targets, to Brussels’ great frustration.

Mr Andor says part of Europe’s problem stems not just from the high wages, and ensuing lack of competitiveness, of Greek or Spanish workers. The too-low wages of German workers has depressed demand, he argues.

'There is a European interest that, in countries where there can be wage increases, there have to be wage increases,' he says.

Mr Andor, a UK-trained economist, came to his current job after directing the European Bank for Reconstruction and Development, which helped steer loans and investment in eastern Europe.

The experience coloured his views on the crisis. /.../"

Stanley Pignal och Peter Spiegel, "EU austerity critic's view gains credence", FT 6 mars 2012

och jfr:

"One definition of insanity is to do the same thing over and over again and expect different results. Germany’s determination to impose a fiscal hair shirt on its eurozone partners did not work in the 'stability and growth pact'. Is it going to work in the 'treaty on stability, co-ordination and governance' agreed last week? I doubt it. The treaty reflects the view that the crisis was due to fiscal indiscipline and that the solution is more discipline. This is far from the whole truth. Rigorous application of such a misleading idea is dangerous."

Martin Wolf, "The pain in Spain will test the euro", FT 6 mars

Relaterade inlägg: "Spendera sig ur krisen?", 7 sept 2011; "Efter recession: stagnation", 7 nov 2011; "'Expansionary austerity'", 19 januari 2012; "Rachman och Tett om globaliseringen, ojämlikhet, Davos-konsensus och finanssektorn", 31 januari 2012.

---
SLASK

I den nuvarande krisen har vissa regeringar - t ex USA - genomfört stora stimulanspaket á la keynesianism, medan andra - t ex Storbritannien - valt den motsatta vägen med starka åtstramningar. Kan man säga idag något om konsekvenser av dessa olika val för tillväxt och vägen ut ur krisen? Jag ska här göra ett försök.

Storbritannien

"The Bank of England governor blamed the rest of Europe for Britain’s feeble recovery. “The main impediment to the strategy of rebalancing our economy is markedly slower growth in our major export markets, especially in the rest of Europe,” he said on Tuesday. By contrast, Labour frets that economic policy is repeating the historic mistake of the 1930s with “too far, too fast” deficit reduction.

Both of these explanations are close to irrelevant in explaining what has gone wrong this year. The real cause of economic weakness has been the surprise of high inflation that is not matched by income growth."

Chris Giles, "Blame Britain's feeble recovery on high inflation", FT 19 okt

"Britain’s economic recovery is off-track, Sir Mervyn King warned on Tuesday night as he defended the Bank of England’s decision to pump money into the economy again by purchasing £75bn of gilts over the next four months."

Chris Giles, "UK recovery off-track, says King", FT 18 okt

"UK gross domestic product on the last count was 2.8 per cent above the recession trough of 2007-08, the smallest recovery of any major industrial country except Italy. "

! "almost 10 per cent of government spending, amounting to more than £30bn ($47bn) a year, is classified as “net investment” and thus outside the target."

Samuel Brittan, "The splintered opposition to fiscal austerity", FT 20 okt

http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/10/economic-crisis
http://www.washingtonpost.com/blogs/ezra-klein/post/could-this-time-have-been-different/

"The Greek austerity plan is as close as you can get to a real-time experiment: what happens to an economy when one policy variable is changed and others are fixed? Ireland is conducting a similar test and the news is not that encouraging; its GDP fell by 2.3% in the fourth quarter of 2009. In Latvia, the pain has been even greater; its GDP fell by 18% last year.

A previous example of the widespread use of fiscal-austerity programmes was during the Asian crisis of the late 1990s. These initiatives were generally blamed for making the crisis worse. The IMF was in favour of such measures at the time but has since changed its tune. It called for co-ordinated fiscal stimulus packages to deal with the credit crunch.

So why is Greece being forced to take the opposite tack? It is an extreme case. The combination of sluggish growth, a budget deficit above 10% of GDP, a public-debt-to-GDP ratio of more than 100% and high bond yields is unsustainable. The private sector will no longer finance the Greek government and other EU nations, now required to bail out the spendthrift Hellenes, are insisting on a high price to appease their own voters. Other countries are not (yet) in as bad a position."

Economist Buttonwood-kolumnen, "Greek chorus of boos", 8 maj

Övrigt
http://economicsintelligence.com/2011/09/24/europes-austerity-pipe-dreams/

http://www.voxeu.org/index.php?q=node/7056

http://www.econbrowser.com/archives/2011/10/demythologizing.html

‎"Som bekendt har S og SF længe argumenteret for, at økonomien kan sparkes i gang ved at fremrykke offentlige investeringer, og Thorning har selvsagt behov for at demonstrere handlekraft som ny regeringschef.

Hun bliver næppe i stand til at overbevise landets økonomer om, at en vækstpakke på 10 milliarder vil gøre en forskel. /.../
Paradoksalt nok betyder S og SF’s kovending i den økonomiske politik, at det bliver tilsvarende sværere for Løkke at beskylde Thorning for at føre en uansvarlig politik. "
http://www.b.dk/politiko/thomas-larsen-en-ny-start-med-gammel-politik

http://www.economist.com/debate/debates/overview/140

---
Uppdatering 8 mars
"Europe declared war on Keynes, and Keynes is winning."
Nicholas Kristof, "In Athens, Austerity's Ugliness", NYT 7 mars

Uppdatering 31 mars
Brad DeLong och Larry Summers har kommit med ett nytt paper där de hävdar att de funnit det läge - unikt och ovanligt - där större stimulanspaket och ökade underskott faktiskt kan vara självfinansierande. De hävdar att USA är i det läget idag.
DeLong och Summers, "Fiscal Policy in a Depressed Economy" (pdf), mars 2012
Economist, "Self-sustaining stimulus", 24 mars 2012
Gavyn Davies, "The optimal speed of fiscal adjustment", 30 mars
Simon Wren-Lewis, "Is Eurozone Austerity Self Defeating, and is it all Germany's fault?", 29 mars

Och Simon Wren-Lewis granskar skillnad i åtstramningspolitik som förklaring till varför USA:s återhämtning går bättre än Storbritanniens.
Wren-Lewis, "Comparing the UK and US recoveries", Mainly Macro 30 mars

Och Jonathan Portes har ett jäkligt intressant inlägg om Storbritanniens nuvarande ekonomiska politik. Han - som är åt det keynesianska hållet - hävdar att regeringen slagit in på fel spår med sin starkt åtstramande politik, och vill att de ska ändra kurs. Han har varit och diskuterat med regeringen, och tar upp att två av de andra ekonomer som hördes menade att även om Portes har rätt i sak så vore det problematiskt att ändra kurs nu, eftersom det skulle sänka "marknadens förtroende" för regeringens politik. Är det verkligen så, frågar Portes, och det här är ju en riktigt intressant fråga. Jag klipper ur hans inlägg, och klippet börjar med att han karaktäriserar "det är för sent att ändra sig nu"-argumentet som "Macbeth-argumentet":

"I described this as the 'Macbeth argument', from the following quote:

'I am in blood stepped in so far that should I wade no more, Returning were as tedious as go o'er.' [Act III, scene iv.]

In other words, since Macbeth has already killed Duncan and Banquo, it is better to carry on (and order the deaths of Macduff and his family) than to stop. So, although misguided policy has led to unnecessary economic damage, that damage is (returning to economist speak) a sunk cost; and the pain ahead is less then the pain that we would suffer if we changed course, as a consequence of the possible negative financial market reaction.

The Treasury also appears to subscribe to a variant of this argument. When the original fiscal consolidation plan was welcomed by the rating agencies, that was a vote of confidence:

'Standard & Poor's, the ratings agency, revised its outlook on Britain from negative to stable..The Chancellor said: ''That is .. a vote of confidence in the Coalition Government's economic policies..'' Telegraph, 26 October 2010

But when the same rating agencies realised the damage the plan was doing to growth, that made it even more necessary:

'Fitch revised the outlook on the UK's rating to negative from stable....''A week from the Budget this is a reminder of why it is essential Britain sticks to its plans to deal with its debts,'' a Treasury spokesman said...' Telegraph, 14 March 2012

Even leaving aside the obvious inconsistency here, I remain of the view that this argument is incorrect, for three reasons:

As I argued here, I don't think it's plausible to argue that markets have more confidence in governments that never adjust policy even when it is sensible to do so. Markets can be irrational. But there is neither a theoretical reason nor any empirical evidence to suggest that they are irrational in this particular way. Indeed, history suggests the opposite: that the real hit to credibility comes from sticking to unsustainable policies – think Argentina in 2001 or Britain in 1992. Nor does the argument that if the government adjusts its strategy, markets will lose all faith in its ability to consolidate at all, carry much weight: Simon Wren-Lewis explains why here"

Portes, "It's not too late to change course: Macbeth and fiscal policy", Not the Treasury View 27 mars

Uppdatering 3 april
John Thornhill rapporterar i FT från ett ekonomiskt forum i Italien där Nomura Capitals chefsekonom Richard Koo presenterat sin analys av vilken politik som eurozonen borde bemöta krisen med. Hans analys skiljer sig rejält från eurozonens austerity-älskare... FT:

"In an interview, on the sidelines of the Ambrosetti financial forum in Cernobbio, Italy, Mr Koo outlines his theory of 'balance sheet recessions', which runs so much in contrast to current eurozone orthodoxy. When countries such as Japan experience a slump in asset prices, then traumatised private-sector companies, banks and households will do everything possible to deleverage their balance sheets and pay down debt – even when interest rates are near zero. In such circumstances, the government has no alternative but to increase public spending to prevent a collapse of demand. 'The key point is that if the private sector is deleveraging, the last thing you want is for the government to cut its budget deficit,' he says. 'If central banks bring interest rates down to almost zero and nothing happens then it is not an ordinary world.' Mr Koo says that when Japan listened to the advice of outside experts, such as the International Monetary Fund, and pursued fiscal consolidation in 1997 it tipped into a damaging recession. 'The government cut spending and we had five quarters of negative growth and it took Japan 10 years to recover,' he says. Some European officials at the Ambrosetti forum appeared to be scarcely able to conceal their scorn when listening to Mr Koo’s presentation. They argue it is delusional to believe one can choose between austerity and growth. Austerity, they say, is an indispensable precondition for the return of market confidence and economic growth. Moreover, a further piling up of public debt to solve a problem of over-indebtedness would be counterproductive. Financial markets would not tolerate a further ballooning of budget deficits in countries such as Spain, Portugal, Ireland and Italy. Mr Koo accepts that the 17-member eurozone is more complex than Japan: its economies are moving at different speeds and directions and some of them, notably Greece’s, have their own particular challenges. But he argues that the eurozone’s fiscal compact, which enforces synchronised austerity even for its healthier members, risks repeating Japan’s mistakes of 15 years ago. And he rejects the idea that increased public borrowing would necessarily scare the markets: Japan, the US and the UK are running looser fiscal policies while still enjoying low rates of borrowing."

John Thornhill, "Spectre of 1930s haunt's Europe's periphery", FT 2 april

Och voxeu har startat en ny debattserie på temat "Has austerity gone too far?", som börjar med en artikel med den titeln av Giancarlo Corsetti, professor i nationalekonomi i Cambridge, 2 april. 

Uppdatering 10 april
Ryan Avent har en väldigt bra kris-översikt där han också konstaterar att Europas regeringar fokuserat för mycket på åtstramningspolitik som krishantering.
Avent, "Which fundamental issues has Europe solved?", Free Exchange 5 april 

Uppdatering 17 april
John Thornhill-citatet ovan om Koo lade ju fram Koos analys. (I vårbudgetdebatten i Riksdagen igår refererade för övrigt Ulla Andersson (v) till en "japansk ekonom" som talade emot EU:s nedskärningspolitik - var det månne Koo hon syftade på?) Felix Salmon har ett nytt, kritiskt, inlägg om Koos analys och reformförslag för eurozonen som han lade fram vid Institute for New Economic Thinking-konferensen i Berlin i förra veckan. 
Salmon, "Why Richard Koo's idea won't save the eurozone", 16 april
Koo, "Revitalizing the Eurozone without fiscal union" (pdf), 16 mars

Uppdatering 24 april
Två italienska ekonomer har ett nytt papper ute som de introducerar på voxeu som en del av den Corsetti-ledda austerity-debatten. Det handlar om länken mellan statsskuld (som % av BNP) och ekonomisk tillväxt, och de hävdar att även om mängder av studier etablerat den negativa korrelationen dem emellan, så har ingen studie visat att det verkligen rör sig om kausalitet i riktningen att hög statsskuld ger låg tillväxt. De använder en instrument-variabel-approach för att utvärdera teorin om kausalitet och kommer fram till att hypotesen inte kan bevisas.
Ugo Panizza och Andrea F Presbitero, "Is high public debt harmful for economic growth?", voxeu 22 april 

Och FT konsterar att åtstramningspolitiken orsakar politiska motreaktioner, senast i Frankrike (Sarkozys förlust i första omgången) och Nederländerna (där extremhögern utträdde ur regeringskoalitionen i protest).

"Fiscal austerity measures would reduce eurozone economic growth by one percentage point this year, according to Gilles Moec, European economist at Deutsche Bank. 'That alone would not drive the eurozone into economic contraction, but we have a combination of fiscal austerity and a credit crunch. It is a self-inflicted recession – you don’t get the same combination of shocks elsewhere in the world.'" 

Ralph Atkins och Robin Wigglesworth, "Backlash against eurozone austerity", FT 23 april

Uppdatering 7 maj
Steve Johnson rapporterar i FT fm om drives både i Storbritannien och på EU-nivå för att få pensionsfonder att investera i materiell infrastruktur, som Europa har ett stort behov av.

"European pension funds are preparing to unleash a wave of investment into infrastructure.
The surge in interest follows a push by the UK government to encourage pension funds to invest in its national infrastructure plan, as well as the Europe 2020 Project Bond Initiative. This was devised by the European Commission and European Investment Bank to attempt to drum up private sector financing of some of the €1.5tn to €2tn the bodies estimate needs to be spent on EU infrastructure by 2020."

Johnson, "Funds gear up to build bridges", FT fm 29 april

Uppdatering 11 maj
Economist Buttonwood lyfter frågan om förhållande retorik - faktisk politik, och hur man mäter austerity.

"TAKE two countries. One has a government "inflexibly committed to austerity", lacking a Plan B and dragging the economy down, according to its critics. The second country has a new President who has just declared that his victory is a rejection of austerity. The victory has been hailed as a new dawn for European politics.
The first country, the UK, is aiming to balance its budget by 2017. The second country, France, plans to balance its budget by, er, 2017. Funny old world."

"Spot the difference", 8 maj

"TAKE two governments. One has increased spending by 31.8% since 2007 (in nominal terms) and the other has increased it by 29.3%. Which one has followed a Keynesian stimulus approach since the financial crisis broke and which one has committed itself to austerity? Well, the former is America and the latter is Britain."

"Spot the difference, part two", 9 maj

Brittan talar för nominal GDP targeting som alternativ till austerity.
Samuel Brittan, "A real alternative to austerity economics", FT 10 maj

---
Uppdatering, 16 december 2012
Frankrikes Hollande talar som en keynesian, Storbritanniens Cameron som en monetarist; båda staterna siktar på budgetbalans år 2017. USA:s administration har genomfört ett berömt och vida diskuterat stimulanspaket; Cameronregeringen hårt kritiserats för sin åtstramningsapproach. I USA ökade statsutgifterna i nominella termer 2007-2011 med 31,3 procent; i Storbritannien med 29,1 procent. Att mäta stimulans- och åtstramningspolitik är inte okomplicerat, och kopplingen mellan retorik och faktisk politik är lika svårt det [1].

Economists Buttonwood-blogg har nyligen kommit tillbaka till detta. De första fem månaderna 2011 var Storbritanniens statliga utgifter £256 miljarder; motsvarande period 2012 £264 miljarder. Också om man räknar bort betalningarna på statsskuldens räntor (på bloggen: 1, 2) så har utgifterna ökat. Antalet offentliganställda har Cameronregeringen dock minskat. Från första kvartalet 2010 till första kvartalet 2012 minskade detta från 6,29 miljoner till 5,66 miljoner. Personalkostnaderna har dock inte minskat lika mycket. Och den mesta åtstramningen har åstadkommits av höjda skatter och minskade kapitalutgifter, inklusive offentliga investeringar.

Buttonwood har också redovisat beräkningar från Goldman Sachs på hur mycket åtstramning olika eurozonsstater genomför 2012 och 2013, som procent av BNP. Siffrorna är: Frankrike 1,1 och 2,1. Tyskland 0,3 och 0,5. Grekland 2,2 och 2,8. Irland 1,1 och 2,1. Italien 3,3 och 1,3. Nederländerna 1,1 och 1,4. Portugal 3,1 och 2,0. Spanien 3,5 och 2,4. Som bloggaren säger: "note that Francois 'anti-austerity' Hollande is imposing the third-strongest squeeze next year".

Fotnot
[1] Och därför är det nödvändigt att inte bara kolla på retoriken.

---
Economists Democracy in America-blogg: "Austerity and the right", 4 december. Citerar bl a Wolfgang Münchau som sågar ("Merkel's opponents offer too much consensus", FT 2 dec) SPD:s accepterande av Merkels austerity-diskurs och -politik:

What is most infuriating is the SPD’s sheer inability to explain in a clear way why the chancellor is wrong. The reason for this inability is that the party has bought into the same panoply of false crisis narratives. It bought into the lie about fiscal profligacy as the cause of the crisis, and the need for austerity to solve it... Whenever the Social Democrats get infected by the need to feel responsible, they end up with the wrong policies. The SPD supported financial deregulation in the late 1990s. The SPD supported fiscal austerity. It supported a constitutional debt brake. If you add it all up, the SPD supports economic policies that have ultimately given rise to the imbalances that have driven the eurozone apart.

Democracy in America-bloggaren pekar på att situationen är likadan i Nederländerna som har en koalitionsregering som innefattar det stora mittenvänsterpartiet PdA:

During the electoral campaign, Labour nodded imperceptibly towards a Keynesian take on the euro-zone crisis, protesting the EU-mandated deficit limit of 3% of GDP as a senselessly rigid measure that would "cut the economy to pieces". But they then signed on to a governing accord that immediately slashes the deficit by nearly 2% of GDP through tax hikes and budget cuts. Since the new cabinet took office last month, Labour ministers and MPs have been referring constantly to the party's tradition of sober fiscal rectitude going back to the 1940s, to allay any suspicion that they might be softies or pinkos; they ridicule calls for stimulus, and hammer on the moral-hazard dangers of official writedowns or haircuts on Greek debt, lest the Greeks abandon promised reforms and other European debtor nations clamour for the same deal. Labour's acquiescence to austerity policies has held even as the Dutch economy shrank a startling 1.1% in the third quarter. The party confines its leftist impulses mainly to spreading the domestic pain of austerity in a more egalitarian fashion, through progressive taxation and redistribution measures; on euro-zone policies, they've eliminated any daylight between themselves and the centre-right Liberals. 

Bloggaren konstaterar att nederländska bankekonomer och akademiska ekonomer som tillfrågas i medierna tenderar att kritisera den ensidiga nedskärningspolitiken, men att detta inte får något politiskt genomslag alls.

---
Uppdatering 26 januari 2013
Menzie Chinn jämför USA och Storbritanniens BNP-utveckling i krisen och konstaterar att USA med mer expansiv penningpolitik och framför allt mer expansiv finanspolitik utvecklas klart bättre. Cameron-Osbornes envisa austerity-politik framstår som misslyckad.

Chinn, "The wages of austerity", 25 januari

Välfärdsstatens universalism och Tories barnbidragsförslag

Statsvetaren Paul Pierson skrev i sin bok Dismantling the Welfare State? från 1995 (tidigare bloggat om här) att universella välfärdsprogram, som gynnar stora delar av befolkningen, är mycket svårare att skära ner i än riktade välfärdsprogram, som bara påverkar en liten del av befolkningen (t ex de fattiga).

Det svenska barnbidraget, som tilldelas alla familjer oavsett inkomstnivå, är ett klassiskt exempel på ett universellt välfärdsprogram som därför också är populärt. I Storbritannien har de ett liknande system, men hösten 2010 proklamerade Tory-LibDem-regeringen att de skulle ta bort barnbidraget för familjer där minst en person tjänar över en viss gräns (£44,000 om året eller så). Denna avsikt att skära ner på ett universellt system, där medelklassen tjänar på systemet, verkar också väcka relativt stort motstånd, och Tory-skribenten Andrew Gimson hävdar i en debattartikel i FT idag att Tories förlorar nästa val om de inte tar tillbaka förslaget.

---
Elizabeth Rigby, "Treasury set to review child benefit changes", FT 4 mars
Andrew Gimson, "Tories will rue their child-benefit bungle", FT 5 mars

Vad är och innebär ECB:s LTRO?

"Broadly speaking, the ECB controls liquidity in the banking system via Refinancing Operations, which are basically repurchase agreements, i.e. banks put up acceptable collateral with the ECB and receive a cash loan in return. These are the following main categories of refinancing operations that can be employed depending on the desired outcome:

• The regular weekly main refinancing operations (MRO) with maturity of one week and,
• The monthly longer-term refinancing operations (LTRO) provide liquidity to the financial sector, while ad-hoc
• "Fine-tuning operations" (in the form of reverse or outright transactions, foreign exchange swaps and the collection of fixed-term deposits) aim to smooth interest rates caused by liquidity fluctuations in the market and
• "Structural operations" are used to adjust the central banks' longer-term structural positions vis-a-vis the financial sector.

Refinancing operations are conducted via an auction mechanism. "

wikipedia: Open market operation

ECB-statistik: Open market operations

"Over the past few weeks the markets have been obsessing over just how much liquidity banks would tap from the European Central Bank (ECB) in the second of its extraordinary three-year LTROs (long-term refinancing operations).

The answer came on February 29th from the Frankfurt-based central bank of the 17-country euro area. The ECB announced that it had lent €530 billion ($710 billion), a bit more than traders had expected. The funding also exceeded the previous LTRO, in late December, which had already provided a massive €489 billion. The number of banks dipping into the honeypot reached 800, well above the 523 that borrowed in the first operation. /.../
the first three-year LTRO proved a runaway hit because the ECB showed its hand—or rather that of the wily Mario Draghi, who had taken the helm only weeks before, replacing Jean-Claude Trichet, the bank’s previous president. No, Mr Draghi clearly signalled, the ECB under his leadership would not become the lender of last resort to troubled governments. Instead, it would become the lender of first resort to troubled banks, which could in turn prop up toppling sovereigns by purchasing their debt. Moreover, it would provide funds for a record length (LTROs are usually for months rather than years and the previous record was just one year) and at dirt-cheap rates (the three-year average of the ECB’s main policy rate, currently at 1% and tipped to fall later this year to 0.5%).

The ECB’s eleventh-hour intervention in December dampened down the euro crisis, which had threatened to go critical. Italian and Spanish government bond yields had soared and scared investors had shunned European banks, causing an ominous funding drought. The first three-year LTRO broke this spiral of pessimism by removing fears of an imminent banking implosion.

As confidence returned, funding markets re-opened for stronger banks in stronger European economies. And crucially, the ECB’s backdoor approach worked a treat in Italy and Spain. Banks there lapped up the central bank’s funds and purchased their own governments’ debt. That pushed down Italian and Spanish sovereign bond yields whose spreads over German Bunds narrowed markedly.

At best, the second LTRO will maintain that return of confidence for a while. "

P.W., "Draghi strikes back II", Free Exchange 29 februari

Spekulationer i FT dagen före LTRO 2, om hur de pengarna skulle komma att användas, utifrån vad som hänt med LTRO 1-pengarna:

"The first LTRO mainly benefited eurozone sovereign bonds and helped shore up bank balance sheets as banks primarily used the money to pre-fund maturing debt or park it in government debt, says Huw van Steenis, banking analyst at Morgan Stanley.

He thinks banks will deploy the LTRO money similarly the second time round. Italian lenders, for example, are expected to buy a further €60bn in eurozone government bonds following Wednesday’s LTRO, Morgan Stanley estimates. Spanish banks could buy a further €25bn-€60bn, the bank says.

Figures from the ECB this week have reinforced this view. They show that a large chunk of the money from the first LTRO was channelled into Italian and Spanish government bonds as banks used the cheap loans to profit from buying higher yielding sovereign debt in a 'carry' trade. /.../

Carlo Mareels, senior banking analyst at RBC Capital Markets, says some of the LTRO money has also found its way back to the ECB as commercial banks have decided to deposit cash at the central bank. This would explain the elevated levels of cash being held at the ECB. An average of €430bn has been held at the central bank’s daily facility since the end of December, nearly double the amount held there before the three-year loan operations were announced."

David Oakley, Mary Watkins och Miles Johnson, "Europe banks hungry for second helpings", FT 28 februari 2012

live-rapportering om LTRO 2, från 29 februari: FT Eurozone crisis live blog 29 feb.

Sony Kapoor om konsekvenserna av LTRO 2 för krisens/återhämtningens fortsättning, citerad från livekrisbloggen: "The fact net new liquidity at almost Euro 400 billion is almost twice that of the previous LTRO operation means that banks will now have more funds. Whether they use it to fund a carry trade or to lend more to the real economy will strongly shape what direction the crisis takes next."

och Bank of England-chefen Mervyn King, från samma källa: "The idea that the long term repo operations have eased the supply of finance to small businesses in the euro area is a myth. /.../ What it has done is to provide a source of funding to banks particularly in the southern member countries of the euro area which were experiencing a bank run, enabling them to fund the withdrawal of funds."

---
Uppdatering 8 mars
ECB-chefen Mario Draghi hade presskonferens efter direktionsmötet idag, och kommenterade då inte bara räntepolitiken utan även t ex LTRO. Om detta uttryckte han stor nöjdhet över att LTRO enligt honom sprids väl, inte bara till storbanker utan också till små banker och genom dessa till små och mellanstora företag:

"I would love to read you the places, the towns, the villages where these banks are but often they would be the only bank in towns so they could be identified. But this tells me one thing – this money is now closer to the small and medium-sized businesses than it was before. I’m not saying this money will necessarily go to SMEs but it is certainly closer. We have this in mind because 80 per cent of eurozone employment is SMEs."

citerat från FT:s livekrisblogg 8 mars

Uppdatering 13 mars
Paul de Grauwe är mycket kritisk till utformningen av ECB:s LTRO i FT idag. Vad han kritiserar är i grund och botten detta: de två omgångarna av LTRO har genomförts för att driva ner statsskuldsräntorna för krisländerna i eurozonen. Men eftersom ECB istället för att själva handla statspapper, har delegerat detta uppdrag till privata banker, och regnat pengar över dessa banker för att få dem att handla just statspapper, så har flera problem uppstått:

"The decision to delegate to panicky bankers has had three unfortunate consequences that will become clear now the central bank has completed its second liquidity injection. First, because banks channelled only a fraction of the liquidity they obtained from the ECB into the government bond markets, the ECB had to pour much more liquidity into the system than if it had decided to intervene itself.

Second, new waves of panic may grip the banks again, leading them to sell off government bonds. The risk that this may happen undermines the credibility of the whole operation, and can quickly lead to a new crisis in the bond markets. Will the ECB then again increase its lending to these banks in the hope that frightened bankers will resume their bond purchases?

Third, and most importantly, the liquidity injections in the banking system create moral hazard problems that are more dangerous than those resulting from direct intervention in the sovereign bond markets. Banks have been given unlimited sources of funding to make easy profits. This reduces their incentives to restructure their balance sheets, which would make them more resilient in the future. /.../"

Jag har själv funderat på frågan: vad är en socialdemokratisk hållning till LTRO i detta läge? Och kommit fram till att ett standardantagande ju vore: att ECB borde intervenera mer direkt och delegera mindre till privata banker, i enlighet med den socialdemokratiska uppfattningens tilltro till politikens förmåga. De Grauwes argument kan användas för en sådan hållning - även om den från min sida än så länge är långt ifrån färdig-genomtänkt.

de Grauwe, "ECB intervention is the only way to end the crisis", FT 12 mars
mer:
Richard Milne och Michael Mackenzie, "Drastic funding transfusions risk leaving banks hooked", FT 12 mars
Ralph Atkins och Mary Watkins, "Germans concerned over Draghi liquidity offer", FT 9 mars

---
Uppdatering 20 mars
Steve Johnson, "ECB loans 'could harm' debt market", FT fm 4 mars
Vilka invändningar kan man ha mot LTRO II, frågar Gavyn Davies, och svarar:
1. att man skapar/förstärker ett "zombie banking"-system av institutioner som är beroende av ECB för att klara sig
2. att (vilket Jens Weidmann varnat för) ECB exponerar sig för alltför stora risker
3. risk att spä på inflationen (alltför mycket)
Gavyn Davies, "ECB liquidity is not a free lunch", Davies blogg på ft.com 4 mars

---
Uppdatering 29 mars
David Miles på Bank of England förklarar skillnaden mellan ECB:s LTRO och BoE:s quantitative easing (QE):

"Some people think of long-term repos as quite different operations to asset purchases. But in general one can think of a long-term repo as an outright asset purchase, just one with a pre-announced exit plan when the asset is sold back to the counterparty for a fixed amount. In that sense it is not dissimilar to QE. But it is certainly not identical…

Another difference between the operations of the Bank of England and the ECB is that the counterparties to the ECB’s operations are banks, whereas the Bank of England has mainly bought assets from non-banks. That is by design: to some extent we are aiming to circumvent the banking sector to get money flowing through to the non-bank private sector."

Miles, "Government debt and unconventional central bank policy" (pdf), föredrag 26 mars, via Joseph Cotterill, "Get used to getting bigger Old Lady", FT Alphaville 27 mars

Och Richard Milne och Mary Watkins har en kritisk-pessimistisk analys av LTRO 2 i FT:

"'Financial markets have certainly been impressed. But this isn’t really solving anything and in some respects it is actually worsening the intricate and nepotistic relationship between banks and sovereigns,' says George Magnus, senior adviser to UBS, the Swiss bank. He describes claims by some European politicians that the crisis is over as 'myopic'.

Concerns over the LTRO are several, ranging from the question of banks becoming dependent on artificially cheap funding to fears about the structure of their balance sheets. But one of the main charges is that the sheer cheapness of the funds has prompted banks to go on another credit-fuelled binge, similar to what preceded the global financial crisis but this time snapping up the debt of their own governments. /.../

While banks have used the money for a variety of purposes including refinancing their debt, they have also clearly stocked up on state paper. Spanish banks, for example, increased their holdings of Madrid’s state bonds by 29 per cent in December and January combined, the last two months for which data are available, to reach €230bn. Italian banks boosted their domestic purchases by 13 per cent over the same period to €280bn.

The effect on government bond yields has been dramatic, particularly in short-dated maturities, which have tumbled. Conversely, this demand has strengthened bond prices, which move inversely to yields. Under the so-called carry trade, banks get the money at 1 per cent from the ECB and invest in higher-yielding securities. Two-year yields for Italy have fallen from 4.6 per cent to 2.5 per cent and for Spain from 3.4 per cent to 2.5 per cent so far this year. /.../

Describing it as a 'Ponzi scheme', Marc Chandler, currency strategist at Brown Brothers Harriman in New York, says simply: 'Weak banks are buying weak sovereigns.' /.../

A second big problem that many see is that the LTRO lessens the pressure on both banks and sovereign borrowers to reform. In essence, the ECB loans have bought three years for banks to reform themselves and for the southern countries in Europe to rekindle economic growth."

Richard Milne och Mary Watkins, "European finance: A leaning tower of perils", FT 27 mars

Uppdatering 17 april
Barry Eichengreens senaste voxeu-krönika handlar om kopplingen mellan ECB:s penningpolitik och EU-ländernas reformpolitik i dagens post-LTRO-situation. Recessionen fortsätter, och eurozonen måste komma tillbaka till tillväxt, och Eichengreen hävdar att ECB har för stora (informella, förstås) reformkrav på regeringarna för att ösa på mer med penningpolitiken.
Eichengreen, "The ECB's Lethal Inhibition", voxeu 12 april

Och Krugman kallar LTRO 2 för en "brave and effective action". Vad han är besviken på är att ECB (och i än högre grad Europas regeringar) inte fortsatt med mer expansiv politik.

"the Continent needs more expansionary monetary policies, in the form of a willingness — an announced willingness — on the part of the European Central Bank to accept somewhat higher inflation; it needs more expansionary fiscal policies, in the form of budgets in Germany that offset austerity in Spain and other troubled nations around the Continent’s periphery, rather than reinforcing it. Even with such policies, the peripheral nations would face years of hard times. But at least there would be some hope of recovery.

What we’re actually seeing, however, is complete inflexibility. In March, European leaders signed a fiscal pact that in effect locks in fiscal austerity as the response to any and all problems. Meanwhile, key officials at the central bank are making a point of emphasizing the bank’s willingness to raise rates at the slightest hint of higher inflation.

So it’s hard to avoid a sense of despair. Rather than admit that they’ve been wrong, European leaders seem determined to drive their economy — and their society — off a cliff."

Krugman, "Europe's Economic Suicide", NYT 15 april

Uppdatering 27 april
Investeraren Pierre Lagrange skriver i FT att ECB:s LTROs varit kraftfulla och nödvändiga för likviditeten, men att de måste förenas med mer långsiktiga åtgärder.

"The European Central Bank’s more restrictive mandate does not allow it to print money for any other purpose than lending, so QE is out of the question. Mario Draghi can therefore be said to have demonstrated the new resolve of the central bank under his leadership in unveiling his longer-term refinancing operation programme within eight weeks of taking office. As we have seen in the case of Hong Kong in 1998 and Switzerland in 2011, decisive central bank intervention sends a message to the markets that there is a willingness to do whatever is necessary.

Conversely, earlier ECB bond purchases were an indication of wobbly resolve which caused the markets to gorge on negativity. LTRO has therefore transformed a soft belly into a six pack, but more exercise is needed. Structural issues that are key to longer-term survival need to be addressed while the artificial support of central bank liquidity is in place. Otherwise LTRO will simply prove a case of throwing good money after bad."

Pierre Lagrange, "Draghi's remedy must not become a panacea", FT 19 april

Analytiker på Rabobank visar att det pågår ett skifte i ägandet av italienska och spanska statsobligationer, från utländska ägare till inhemska. (Också ovan citerade Lagrange pekar på denna utveckling i fallet med Spanien och hävdar att det tyder på att LTRO misslyckats med att öka marknadsförtroende över gränserna inom eurozonen.) Rabobank-analytikerna hävdar att LTRO snabbat på det skiftet.

"This evidence of the ECB funding a switch of peripheral debt from foreigners to domestics, in turn, supports our earlier view that rather than promoting some form of fiscal unity (the solution to the crisis in our view), the LTROs have encouraged financial disunity or de-euroisation. Another way of looking at this is that the LTROs were used to counter a run on peripheral banks (i.e. the ECB stepped in to finance banks’ own looming redemptions) and, in doing so, have facilitated a run on their respective sovereigns. The recent resurgence of pressure upon the Spanish and Italian curves implies this “sovereign run” has accelerated of late."

Via Joseph Cotterill, "De-euroisation is (still) de problem", FT Alphaville 20 april

Vad vet vi om dekommodifiering över tid i de rika länderna?

Marx (1867) konstaterade att ett centralt drag i det kapitalistiska samhället är att majoriteten av befolkningen lever på att sälja sin arbetskraft - man lever inte längre på att äga jord etc. Esping-Andersen (1990) kontrade med att välfärdsstater erbjuder alternativa försörjningssätt, att de kan "avvaruifiera"/dekommodifiera folk, göra dem mindre beroende av arbetsmarknaden för försörjningen. En högre grad av dekommodifiering är enligt Esping-Andersen och hans efterföljare (se Kristal 2010) associerat med starkare förhandlingspositioner för arbetarna, eftersom deras "fallback positions" blir mindre smärtsamma.

Men vad vet vi då om hur dekommodifiering genom välfärdsstater har utvecklats? I detta blogginlägg tittar jag på denna frågor utifrån fyra mått, från tre olika källor: statsvetaren Lyle Scruggs, statsvetarna Evelyne Huber och John Stephens, och OECD. (Huber och Stephens data, som är lagrade hos Luxembourg Income Study, och Scruggs ena mått har jag laddat ner via Quality of Government-institutet vid Göteborgs institutet.)

I blockquote nedan finns beskrivning av de fyra mått som jag använder här. Den första beskrivningen har jag skrivit själv, för mått 2 och 3 citerar jag ur QoG-institutets Code Book, och för mått 4 citerar jag ur den beskrivning som ligger i OECD:s excelfil med data.

1. Scruggs a-kassa
Netto-ersättningsgraden av tidigare lön för en ogift person vars tidigare lön motsvarade en genomsnittlig industriarbetares.
För 17 länder åren 1971-2002. N = 558
2. Scruggs – Welfare State Entitlements
http://sp.uconn.edu/~scruggs/cwed/cwedall12.zip
(Scruggs 2006; Scruggs 2007; Scruggs and Allan 2006; Esping-Andersen 1990)
The calculations in the Welfare State Entitlements Dataset are based on the wage of an average production worker (APW). The net replacement rates are calculated as the ratio of wage after taxes to benefits after taxes.
sc_bgi Benefit generosity index
(Time-series: 1971-2002, n: 574, N: 19, N : 18, T : 30)
(Cross-section: 2002, N: 18)
Scruggs & Allan’s generosity index summarizes the generosity of three social insurance programs: sickness insurance, unemployment insurance and pensions. It is a revision of Esping-Andersen’s (1990) decommodification index based on Scruggs and Allan’s own data but with a somewhat different methodology.
Higher scores indicate a more generous social insurance system. It varies theoretically between 0 and 64.

3. Huber et al – Comparative Welfare States Data Set
http://www.lisproject.org/publications/welfaredata/cws%20lis.xls
(Huber et al 2004)
hu_sw Social wage
(Time-series: 1961-1995, n: 324, N: 18, N : 9, T : 17)
(Cross-section: 1995, N: 18)
The social wage is the percentage of former income that a median-income worker would receive if he or she stopped working. Sources of this income include unemployment compensation, general public assistance and related programs. Data from Kenworthy (1999) and OECD.
OBS att Hubers data är för varje ojämnt år 1961-1995: jag har interpolerat linjärt för jämna år och N blir då 595.

4. A-kassan enligt OECD
The OECD summary measure is defined as the average of the gross unemployment benefit replacement rates for two earnings levels, three family situations and three durations of unemployment. For further details, see OECD (1994), The OECD Jobs Study (chapter 8) and Martin J. (1996), “Measures of Replacement Rates for the Purpose of International Comparisons: A Note”, OECD Economic Studies, No. 26. Pre-2003 data have been revised.
Data för åren 1961-2007, endast ojämna år; jag har linjärt interpolerat för mellanåren. Finns data för 29 länder men jag har bara använt för de 18 som jag är intresserad av. N = 846

Vi ser att mått 1 och 4 handlar bara om a-kassan, medan mått 2 och 3 också ska ta in andra faktorer, som sjukförsäkring och "general public assistance", vad det nu betyder. Antalet observationer (N) varierar mellan 558 för Scruggs a-kassemått och 846 för OECD:s a-kassemått (med interpolerade värden). I scatterplot-matrisen nedan ser vi hur de förhåller sig till varandra.

Vi ser att korrelationen mellan Huber och Stephens "social wage"-mått och OECD:s a-kassemått är extremt stark (0,97 för att vara exakt). Detta innebär att Huber och Stephens mått knappast är något originellt, någon egen "social wage", utan mer en replikation av OECD:s a-kassemått; de där "general public assistance"-sakerna verkar inte spela så stor roll. De andra korrelationerna är oväntat svaga: 0,55 mellan Scruggs två mått, 0,52 mellan Scruggs och OECD:s a-kassemått, och 0,67 mellan OECD:s a-kassa och Scruggs "benefit generosity index".

Scatterplot-matrisen ovan säger dock ingenting om de 17-18 länder som ingår i datasetet. För att visa ländernas värden använder jag fyra boxplots:




För Sveriges del är det något konstigt här: i Scruggs två mått verkar Sverige ha ett av de mest generösa systemen, men så är inte fallen med OECD:s mått (och Huber och Stephens mått som bygger på OECD-data).


Och intuitivt förstår jag Scruggs mått bättre: i den svenska diskussionen talar man om att tumregeln är att man ska få 80 procent av sin tidigare inkomst upp till en viss gräns, efter ett tag 72,5 procent av inkomsten upp till gränsen, osv. Och visst att ersättningen trappas ner över tid och har en bortre parantes ("stupstock"), men ändå ser OECD:s mått lågt ut i mina ögon. I början av 60-talet anger de en ersättningsgrad på 4-5 procent i Sverige, och det svenskproducerade datasetet SCIP anger istället ca 60 procent! Det är alltså något konstigt här.

Referenser
Gosta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism (Princeton UP, 1990)
Tali Kristal, "Good Times, Bad Times: Postwar Labor's Share of National Income in Capitalist Democracies", American Sociological Review 2010
Karl Marx, Kapitalet band 1 (1867)