Familj och arbete, USA 1800-2015

Historisk-demografen Steven Ruggles, verksam vid University of Minnesota, börjar en artikel från 2025 med stor tydlighet:

"Before the nineteenth century, most families were organized according to patriarchal tradition. Household heads owned and controlled the means of production, and their wives and children were obliged to provide the unpaid labor needed to sustain family enterprises. Masters of the household had a legal right to command the obedience of their wives and children—as well as any servants or slaves—and to use corporal punishment to correct disobedience (Coontz 2005; Cott 2009; Hartog 2000; Mintz and Kellogg 1988; Shammas 2002; Siegel 1996; Stanley 2002). Over the past two centuries, this patriarchal family system collapsed, as household heads lost control over their sons, wives, and servants."

Med patriarkatets försvagning (waning) omvandlades också familjerna till mindre, mer ostabila enheter. I mitten av 1800-talet bodde 3/4 av amerikanerna äldre än 65 år i hushåll med flera generationer, men efter ett långt, långt fall bottnade denna andel på 18 procent i början av 1990-talet. Skilsmässor har också blivit vanligare i 150 år. "In the past half-century, the long-run trend toward atomization of families has accelerated." (s. 1798) sedan 1960-talet har andelen som gifter sig sjunkit, och nu verkar det, säger Ruggles, troligt att 1/3 av dagens 20-nåntings aldrig kommer gifta sig.

Syftet med Ruggles artikel är att ge en tolkning av de US-amerikanska familjernas omvandling under 200 år. Hans perspektiv är ekonomiskt: "I argue that more than anything else, the changes in families 
reflect changes in work. An upheaval in the economic organization of families had profound implications for gender and generational relations. The economic revolution was responsible for revolutions in family composition, divorce, and marriage." (s. 1799)

År 1800 var 3/4 av arbetskraften inom jordbruket, mest på bondgårdar. Bondgårdarna kunde inte bedrivas utan alla familjemedlemmars bidrag, utan alla arbetade. Också utanför jordbruket bedrevs mycket ekonomisk verksamhet som familjeföretag: affärer, skomakare och skräddare, läkare, eller värdshus. Ruggles definierar corporate families som familjer som bygger på ett gift par där den ene är egenanställd. Diagrammet som jag klistrat in längst upp visar att denna familjetyp dominerade på 1800-talet och sjönk under 50 procent av familjerna först runt 1910, då male breadwinner-familjer blev vanligare, ledda av lönearbetande män. [1]

referens

Steven Ruggles (2015) "Patriarchy, Power, and Pay: The Transformation of American Families, 1800–2015", Demography 52: 1797-1823.

fotnoter

[1] Ruggles säger att: "This graph was inspired by a similar illustration that appears in Stanfors and Goldscheider (2015). The term “Corporate Family Economy” was coined by Ryan (1981), and my characterization of change was informed by Mintz (1998)."

Humphries om den marxistiska teorin om arbetarklassfamiljen

 

George Hardys målning The Leisure Hour från 1855. En man som återhämtar sig utan 

att behöva en familj eller hushållsarbete? 

Den legendariska ekonomisk-historikern Jane Humphries, idag professor emerita i Oxford, publicerade 1977 (hon var då verksam vid U Mass Amherst) en av sina första artiklar, "Class struggle and the persistence of the working-class family". [1] Utgångspunkten för artikeln är en kritik av Marx och Engels likställande mellan familjen och en arena för att bevara egendom, och deras prediktion, härledd ur detta likställande, att arbetarklassfamiljen därför var på väg ut som historiskt fenomen, eftersom proletariatets familjer ändå inte hade någon egendom att bevara. Redan 1845, citerar Humphries, så hävdade Marx att i proletariatet,  'There the concept of the family does not exist at all.' 

Hob pekar på att detta missförstånd går igen i Kapitalet från det sena 1860-talet, där Marx bortser från hushållets aktivitet i att reproducera arbetskraften. Hon citerar Kapitalet vol I:

"The maintenance and reproduction of the working class is, and must ever be, a necessary condition to the reproduction of capital. But the capitalist may safely leave its fulfillment to the labourer's instincts of self-preservation and of propagation."

Och kommenterar träffande: "The working-class family in Marx is like the firm in neoclassical economics—a black box whose inner workings are simultaneously neglected and mystified." Detta ser hon som det ena problemet med hushållet i teorin i Kapitalet; det andra problemet är att Marx också missar betydelsen av sysselsättningsstrukturen för lönenivåerna; marx säger att "The employment of diese different sorts of labour-power, an employment which is, in its turn, made necessary by the mode of production, makes a great difference in the cost of maintaining the family of the labourer, and in the value of the labour-powerof the adult male", men fördjupar inte resonemanget utan utgår helt enkelt från att den manlige arbetaren understödjer en fru och barn, av vilka inga är lönearbetare själva. Marx begrepp om nödvändig arbetstid inte längre är tiden som behövs för att reproducera den enskilde (manlige) arbetaren, utan tiden för att reproducera honom och hans familj. Marx diskuterar i Kapitalet det allt vanligare fenomenet med arbetande hustrur och barn, vilket han såg som en trend mot "universell proletarisering".

Den nyare marxistiska litteraturen i ämnet, säger Humphries 1977, fokuserar framför allt på det första problemet: hushållsarbetets roll i reproduktionen av arbetskraften. [2] Om man arbetar in hushållsarbetet i värdeteorin så undermineras ett-till-ett-korrespondensen mellan lönenivån och "the historically given working-class standard of living". Hon beskriver denna forskning som följer:

"Despite the heterogeneity of the approaches (in terms of the definition of domestic labour, the particular generalisation of value theory, etc.), there are significant agreements. It is usually assumed that the payment made by capital to labour is premised on the existence of a certain volume of domestic work and state services. The power of capital is such that in the presence of domestic labour the wage is lower than it would have been had the standard of living of the working class been solely dependent on purchased commodities. In this way surplus labour is extracted from the housewife and ultimately transformed into surplus value." (s. 244) 

Alla forskare i denna debatt håller inte med varann i detaljerna, säger hon och refererar till Benston (1969, Monthly Review), Althusser (1971, Lenin and Philosophy), Dalla Costa (1972), Rowbotham (1972, Woman's Consciousness, Man's World) och Gardiner (1975, NLR). Intressant nog så säger han att John Harrison (1974, BCSE) använder begreppet domestic mode of production men också är en del av samma debatt;

"Similarly, although Gardiner, Himmelweit and Mackintosh's work is notable for its rejection of the comparability of domestic labour-time and labour-time expended in capitalist commodity production, they too postulate an ultimate and indirect effect on profits (see Gardiner, Himmelweit and Mackintosh, 1975). Even Seccombe, who argues that the housewife 'creates value embodied in the labour-power sold to capital, equal to the value she consumes in her own upkeep' and therefore that surplus value is unaffected, also believes that the pressure of capital is such that she is 'without leeway in converting the wage into renewed labour-power' (Seccombe, 1974 and 1975)." (s. 244) 

Gentemot denna litteratur så argumenterar Humphries att det är en logisk möjlighet att arbetarklassfamiljen genom det obetalda hushållsarbetet kan höja sin egen levnadsstandard, att det inte automatiskt är så att varje timme obetalt arbete skapar ett värde som överförs till kapitalisten: "The ability or inability of capital to capture the benefits of household activity surely depends on the state of the class struggle." (s. 245) 

Den mesta nyare marxistiska litteraturen i ämnet har handlat just om hushållsarbetets betydelse för värdeskapandet, säger hon, inte den andra lakunan i Kapitalet som diskuterats ovan, betydelsen av kvinnor och barns lönearbete. "This is surprising, since it suggests a similar reappraisal of value theory. The remainder of this paper is concerned with the integration of such an approach into the theoretical perspective described above." (s. 245)

Humphries egen diskussion, efter litteraturöversikten/teorin, börjar med frågan om icke-arbetande individer och deras försörjning historiskt sett, hur de antingen lever på familjeband eller genom välgörenhet eller det offentliga. "For the working-class family in 19th-century England, kinship ties provided a major source of non-bureaucratic support in conditions of chronic uncertainty." (s. 248) Idén att industrialiseringen upplöser de traditionella familjebanden har nyligen, säger Humphries 1977, ifrågasatts av Laslett (1965, The World We Have Lost) såväl som Anderson (1971, Family Structure in 19th c Lancashire, Cambridge UP) som visar att familjeband kanska på ett sätt blev ännu viktigare; om Anderson säger Humphries att " he shows that the working class exhibited a fierce element of dependence on low-cost kinship relations." (s. 249) Blandningen av familjerelation och marknadsrelation kunde reproduceras också på nya sätt: spinnare som inte själva hade barn kunde anställa sina yngre syskon eller grannbarn för att göra den typ av arbete som spinnarnas barn annars typiskt gjorde i processen. På ett motsvarande sätt var det bland manliga kolgruvearbetare vanligt att anställa sina egna barn som hantlangare och om man inte själv hade barn så anställde man andra barn från grannskapet och dessa blev då en del av ens "kvasi-familj". Också inneboende (lodgers) kunde genom den ekonomiska relationen bli kvasi-familj och få smeknamn som "brother" eller "uncle": "Such quasi-kin ties ensured the development of community in the early industrial towns, binding together unrelated adults and thereby infusing such communities with conceptions of obligation which had flowed initially from family ties rooted in blood and marriage." (s. 249)

Humphries ser 1834 års mycket stränga Poor Law i detta ljus: dess snålhet var till för inte att göra individer "self-sufficient" (vilket är en omöjlighet, enligt Humphries) utan för att göra de fattiga "class-sufficiency", få dem att leva i nödetider på sina familjemedlemmar eller kvasi-familj såsom grannar. (s. 250) 

Ett andra skäl för arbetarna att upprätthålla familjen, utöver "the aspiration of people for personalised non-market methods of distribution and social interaction", är att kontrollera arbetskraftsutbudet. Under 1800-talet infördes i Storbritannien lagar som begränsade hur mycket barn fick lönearbeta, och kvinnors arbetskraftsdeltagande låg ganska konstant runt 25 procent hela århundradet. Humphries uppmanar läsaren att jämföra två scenarios:

"(1) There is a single wage earner who receives the historic subsistence family wage.The activities of the other household members remain outside the jurisdiction of the capitalist and can be directed to the production of use-values, raising the family's standard of living.
(2) All the able-bodied family members are proletarianised, including the children, and the family wage is received piecemeal." (s. 252)

Om arbetsgivaren betalar samma familje-subsistenslön i (1) och (2) så är levnadsstandarden för arbetarfamiljen bättre i scenario (1). Sen är det ju frågan då om ifall lönesumman verkligen blir samma i (1) och (2): skulle arbetarfamiljen inte få ut mer lön i scenario (2)? Humphries går tillbaka till 1800-talets Storbritannien för att diskutera denna fråga. Hon anför för det första att i debatterna om 10 timmars arbetsdag så agerade många arbetare som var för reformen utifrån en insikt om att han på sikt skulle kunna få ut samma lönesumma för 10 timmar som man idag fick för 12 timmar. Det skulle betyda, säger H, att det inte hade lönat sig att öka familjens arbetade timmar. För det andra anför hon att i over-stocked labour markets så föll lönerna, så det ökade arbtetskraftsutbudet i scenario (2) skulle kunna pressa upp lönerna. För det tredje så skulle ett vanligt val a la sektion (2) antagligen sänka den enskilde manliga arbetarens (också i familjen som väljer 1) lön. Humphries anför exempel från det engelska 1800-talet på arbetaraktivister som tänkte just så, att arbetsgivarna bara betalade en viss summa för att arbetarfamiljen skulle överleva, och om fler familjemedlemmar lönearbetade, så fick de bara dela på samma lönesumma. Detta blev då en sexistisk ideologi om att det var bättre att endast mannen lönearbetade medan kvinnor och barn hjälpte till därhemma. "How can this working-class use of sexist ideology be judged in retrospect? /.../ to condemn this strategy out of hand is to be insensitive to the material conditions of 19th-century labour. One of the few sources of working-class control over the supply of labour lay in the levers that could be brought to bear on the labour supplied by married women. This was also one of the few tactics that could be accompanied by a supportive mobilisation of bourgeois ideology." (s. 253) I slutet av sin empiriska del går Humphries i princip över till ett försvarstal för familjen som institution (hon använder "åklagare" som bild för familjens marxistiska kritiker), och argumenterar också med stöd hos EP Thompson (1963) och Sheila Rowbotham (1974) för arbetarkvinnornas roll i arbetarradikalismen under 1800-talet. [3]

I slutsatserna diskuterar Humphries marknadens roll som arena för ekonomiska utbyten, och hur den tenderar att ersätta andra institutioner, medan familjen har bestått. Till syvende och sidst måste en teori om familjen handla inte bara om materiella behov utan också icke-materiella, säger hon, men denna artikel "modest" fokuserat på det materiella enbart.

 

referenser

Jane Humphries (1977) "Class struggle and the persistence of the working-class family", Cambridge Journal of Economics I: 241-258. 

fotnoter

[1] Jag har tidigare bloggat om en rad av Humphries studier. Om hennes artiklar med Horrell och Weisdorf från 2022-2023 om engelska familjers arbete och levnadsstandard 1260-1850, och om hennes artikel om semiproletära gruppers beroende av att ha en ko på allmänningen i 1800-talets England. Det är intressant att se linjerna i hennes forskning från den marxistiska, väldigt teoretiska artikeln från 1977 till 1990-talets mycket mer empiriska artiklar med Horrell baserade på hushållssurveys, och 2010-talets artiklar om bristen med manliga arebetares reallöner som indikator på arbetarklassens levnadsstandard.

[2] För en översikt refererar hon till S Himmelweit och S Mohun (1977) "Domestic labour and capital", i Cambridge Journal of Economics.

[3] "The charge that the 19th-century working-class mother was apathetic about, if not opposed to, class action depends crucially on the definition of the latter, and the particular historical circumstances considered. It certainly remains to be demonstrated. Similarly the case against the working-class family is not proven." s. 256.

Ett idéhistoriskt perspektiv på den nyklassiska nationalekonomin

I slutet av 1970-talet kom med Robert Lucas, Edward Prescott och ett par andra unga ekonomer en av de stora idéerna i nationalekonomins moderna historia: idén om mikrogrundvalar för de makroekonomiska modellerna, mikrogrundvalar som skulle bygga på en neoklassisk idé om en rationell, egennyttig homo economicus. När Prescott år 2005 fick Nobelpriset i nationalekonomi för sina bidrag till denna forskning så beskrev han vad som hände på 1970-talet som "a revolution in macroeconomics, a transformation in methodology that has reshaped how we conduct our science." Det handlar om konsekvens, att makromodellerna ska vara förenliga med mikro-antaganden om rationella, informerade agenter, och om en revolution mot den keynesianska nationalekonomin. Det blev en revolution, kallad nyklassisk, eftersom Lucas, Prescott et consortes vann stöd för sina tankar om mikroekonomiska grundvalar för makromodeller, och en ny generation av makromodeller (nyklassiska, eftersom de gick tillbaka till klassiska makrodrag från före Keynes tid) togs fram som svar på detta: i DSGE-modellerna en förening av vissa keynesianska idéer (sticky prices, ofrivillig arbetslöshet) och nyklassiska principer. [1]

Statsvetaren Rune Møller Stahl, då verksam vid Copenhagen Business School, diskuterar i en mycket intressant artikel från 2021 denna nyklassiska revolution ur ett idéhistoriskt perspektiv. Han tar framför allt inspiration från två stora idéhistoriker: Cambridgeskolans grundare Quentin Skinner (f. 1940), och Sussexskolans pionjär Ellen Meiksins Wood (1942-2016). Skinner uppmuntrar forskare att fokusera på texters kontext:

"Inspired by Wittgenstein’s notion of language games and Austin’s theory of speech acts, Skinner sees texts as essentially a form of intentional act, that is, as purposeful interventions in debates. Authors of texts and theories do not just describe the world; they are always doing something to the world with their works (Skinner 2002, p. 128). To understand the meaning of political texts and their beliefs, it is necessary to understand the polemical contexts in which they operate (Skinner 1969, 2002)." (s. 409)

Här är alltså den intellektuella kontexten central, begreppen som används och som man kämpar om, men också i någon mån den bredare sociala kontexten. Meiksins Wood vill i polemik med Skinner fästa än större vikt på det sociala och det politiska; hon förespråkar en "social history of political thought". Utifrån Skinner och Meiksins Wood föreslår Møller Stahl att man ska se förändringar inom nationalekonomin -- en disciplin som alltid förändrats i nära samband med politiska förändringar, säger han [2] -- inom tre kontexter: den retoriska, den politiska, och den sociala. Detta illustreras i diagrammet som jag klistrat in ovan. [3]

Møller Stahl ser rationella förväntningar-revolutionens ursprung i Milton Friedmans tal till American Economic Association, i egenskap av dess ordförande, 1968. Friedman attackerade i detta tal idén om en förutsägbar trade-off mellan inflation och arbetslöshet (Phillipskurvan) och den följande idén att politiker kan välja en nivå på arbetslösheten med en fast relaterad nivå på inflationen, eller vice versa. Grundvalen för Friedmans kritik var idén att ekonomins aktörer är rationella och bildar förväntningar om framtiden utifrån vad som händer idag och hände igår: om politikerna väljer en policy som kommer öka inflationen imorgon, så kommer marknadens aktörer kunna ta hänsyn till det och anpassar sitt beteende på ett sätt som sätter politikernas antagande om relationen inflation--arbetslöshet ur spel. Robert Lucas, Edward Prescott och andra tog dessa idéer vidare:

"The underlying ideas of the rational expectation models were focused on the investment decisions of firms and households under conditions of uncertainty, as formulated in an early form by Lucas and Prescott in their 1971 article investments under uncertainty (Lucas and Prescott 1971). A common denominator of these theories was the notion that government action, however well-meant and benign, is doomed to fail because of the anticipations of the rational actors of markets. The adaptive expectation of these actors would automatically price the long-term fiscal and monetary consequences of current government policies into their current investment decisions. As a consequence, the discretionary policy scope of governments and parliaments had to be restricted in favour of policy rules. Lucas and Sargent in their 1979 article After Keynesian Macroeconomics formulated this as ‘the need to think of policy as the choice of stable rules of the game, well understood by economic agents’ and further added that ‘policies (…), such as monetary instability and deficit financing, have the capacity only to disrupt’ (Lucas and Sargent 1979, p. 15)." (s. 411)

Lucas såg keynesianska idéer om animal spirits som bristande i stringens (un-rigorous). Istället menade han (1972, 1976) att marknadsaktörer förstod t ex att underskottsfinansierade statliga utlägg idag måste kompenseras av högre skatter imorgon, så att dessa utlägg inte kunde ha några stimulerande effekter på ekonomin, eftersom rationella aktörer kommer spara för att ha råd med de högre skatterna om några år. Kydland och Prescott (1977) gjorde ett lika viktigt bidrag till den nyklassiska nationalekonomin:

"Another important development of the NCM project was the ‘Time inconsistency model’ developed by Kydland and Prescott (1977). This model involved studying policy making, such as monetary or tax policy, as a series of sequential policy choices by policymakers. Here, the ability of policy makers to revise earlier decision meant that government faced a ‘credibility constraint’ when dealing with private economic actors with rational expectation. The problem, they argued, was that the investment decisions of market actors, in line with Lucas, were shaped by the expectation of future government policies (Kydland and Prescott 1977, p. 474). This means that attempts at countercyclical policy, even if they made sense in the short term, would be detrimental in the long run, as market actors would adapt to expectations of future inflation or taxation, and thus lower their current investment. The way out of the bind of time-inconsistency is to make credible commitments to keep monetary
policies stable in the long run." (s. 413)

Kydland och Prescotts idéer blev grundläggande för 1990-talets stora ekonomisk-politiska skifte till oberoende centralbanker, en av de viktigaste reformerna under hela denna epok, och åberopades direkt som inspiration för EU:s anti-majoritära institutioner (ref Majone 1996).

Møller Stahl analyserar de nyklassiska idéerna, som tillsammans utgjorde eller gjordes till en intellektuell revolution inom nationalekonomin, genom de tre analysnivåerna från figur 1: retorisk kontext, politisk kontext och social kontext. Den centrala slutsatsen är:

"The main point of this reinterpretation is to point out that the target of the critique of the NCM theorist was not, as is often assumed, a rollback of the state from the economy. Rather, the aim was to remove the specific democratic influences on economic policy that posed a threat to the confidence of investors in future profits, and thus to the health of the capitalist economy. In the short term, the democratic influence is deemed problematic in this literature because it produces a chaotic, unpredictable element that excludes the sort of stable, credible commitment that is necessary to induce investments. In the long term, the consequence of general suffrage is constantly increasing public spending." (s. 418)

Han ser alltså den nyklassiska revolutionen i ljuset av 1970-talets legitimitetskris -- analyserad av Streeck, Habermas och andra: "The interpretation of the neoclassical liberals was that the crisis of macroeconomic policy of the 1970s was a contradiction between the needs of investors and the aims of the voting public." (s. 418)

referens

Rune Møller Stahl (2021) "From Depoliticisation to Dedemocratisation: Revisiting the Neoliberal Turn in Macroeconomics", New Political Economy, 26:3.

fotnoter

[1] Så här beskriver Møller Stahl de nyklassiska modellernas genomslag: "The programme in itself, with methodological strictures and propositions such as the complete renunciation of fiscal policy by governments, was never adopted by the macroeconomic community. Nevertheless, Lucas and colleagues have had a profound impact on the implementation of macroeconomic theory and practice in the period since (Backhouse 2005, 2010, Fine and Milonakis 2009b, Offer and Söderberg 2016) insitituting what Oxford economist Simon Wren-Lewis describes as ‘microfoundations hegemony’ (Wren-Lewis 2018)." (s. 407)  Om de nyklassiska modellernas ställning på 2010-talet se också artikeln av Helgadottir och Ban. Längre ner i sin artikel beskriver RMS också läget så här: "Through concepts such as sticky wages and market failures, the New Keynesians adapted the new dominant neoclassical framework, but allowed for a limited use of the traditional instruments of Keynesian demand management (Eatwell and Milgate 2011, p. 59). On the enduring influence of Lucas’ brand of rational expectations, Offer lays out how, of the new theories introduced in the 1970s, 'rational expectation was the most insulated from falsification, the most empirically empty and in terms of adoption by economists, by far the most successful. This doctrine continues to be influential in macroeconomics and is practiced across ideological divides by Chicago market fundamentalists and by liberal-minded neo-Keynesians. (Offer and Söderberg 2016, p. 25)' These theories provided critical delegitimisation for the policies of full employment that had charac-
terised the postwar Keynesian paradigm at a time when they were under attack from several sides."

[2]  "Despite these protestations, probably no other discipline of social science has developed in such a tight correlation with policy trends (Backhouse 2005, 2010); no other discipline has had public prestige and influence associated with economics (Fourcade et al. 2014); few other disciplines have experienced the same sort of acknowledgement from outside forces through constructions such as the ‘Nobel prize’ in economics, or from the investment of private money in think tanks and university chairs (Blyth 2002, Mayer 2016)." (s. 408)

[3] Mer specifikt säger han: "In his article ‘The politics of economic management in the 1990s’, Burnham (1999) describes
depoliticisation as a specific attitude towards economic governance. Here, he describes the process of transition, from the politicised management of the postwar period, where the weight was on discretion-based management and the direct steering of the economy, to the depoliticised management of the 1990s, where the emphasis was on rule-based management, and ‘rule through
market mechanisms’." (s. 410)

Berättelsen om "the winter of discontent"

strejkande kyrkogårdsarbetare, 1978-1979. Från BBC.

tabloiden The Sun rapporterar kritiskt om Labour-premiärministerj Jim Callaghan. 

Public domain, via Wikipedia

 

 Now is the winter of our discontent
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour'd upon our house
In the deep bosom of the ocean buried. 

de första orden ur Shakespeares pjäs Richard III från ca 1592-1594. [1]

 

Ekonomiska kriser blir åtminstone ibland -- 1930-talet, 1970-talet, men knappast 2008 -- omstöpningsperioder för den ekonomiska politiken och socialpolitiken. När så sker så har det att göra med de faktorer som Peter Hall, Mark Blyth och Vivien Schmidt pekat på: krisen får de etablerade policyverktygens effektivitet att avta och får folk och politiker att ställa frågor om vilken policy som fungerar, och mera övergripande så kan också en större osäkerhet uppstå om vad som är vägen framåt ut ur krisen, och vilka intressen som kan tjänas på vilket sätt.

Att krisernas omstöpning kan bli varaktig har att göra med hur berättelser skapas, bevaras och återberättas om krisens förlopp, orsaker och sensmoral. För decennier framåt kan politiken formas av de slutsatser som den dominerande berättelsen drar om den förra krisen, som när ett stort block med väljare var lojala med Demokraterna i USA i flera decennier, fram till 1970-talet, efter Franklin D Roosevelts lyckade hantering av den stora Depressionen med sin "New Deal". [2] 

En av de viktigaste artiklarna (den har 784 citeringar på Google Scholar) om detta fenomen vad gäller 1970-talets kris är statsvetaren Colin Hays "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'" från 1996. Det handlar alltså om vintern 1978-79, just före Thatchers valseger, som präglades av inflation, omfattande strejker och kallt väder, och som efter Shakespeare fått epitetet "vårt missnöjes vinter", och Hays abstract börjar målande och retoriskt:

"The winter of discontent continues to exert a powerful hold over the British political imaginary. It acts as a discursive key to a collective mythology seemingly appealed to, and conjured, in each wave of industrial unrest, in each hint of political turmoil and, until recently, whenever the election of a Labour Government looked credible."

Det var en vinter när kyrkogårdsarbetarna gick på strejk ("the dead were left unburied"), sophämtarna gick på strejk ("bins were left unemptied") och Labour-premiärministern Jim Callaghan åkte på semester till Guadeloupe och fick öknamnet "Sunny Jim". I december 1978, säger Hay, ledde Labour opinionsmätningarna med 1 procent, men i januari 1979 ledde Tories med 18 procent: däremellan hade stora strejker utspelat sig, och "an intensive media barrage which fostered a sense of profound political crisis without precedent since the General Strike of 1926." (s. 254) Chefredaktören för tabloiden The Sun etiketterade hela skeendet som "winter of discontent", och epitetet fastnade.

Hay menar att missnöjets vinter var en kris för den brittiska staten. Hans begrepp om kris är teoretiskt förankrat i en slags diskursiv politisk ekonomi: han menar att en kris inte bara består av motsättningar i det rådande eller om ett sammanbrott för det rådande, utan om en medveten intervention, ett ingrepp. En kris måste, säger Hay, ha både ett subjekt och ett objekt; krisen konstitueras i och genom berättandet, och berättelserna går ut på att krisen är symptomatisk för något undermåligt i det rådande, som måste ersättas av något nytt -- något som agenten i fråga erbjuder. [3] Så här definierar han och beskriver kriser ur sitt diskursiva perspektiv:

"Crises are representations and hence 'constructions' of failure. A given constellation of contradictions and failures within the institutions of the state can sustain a multiplicity of conflicting narratives of crisis. Such narratives compete in terms of their ability to find resonance with individuals' and groups' direct, lived experiences, and not in terms of their 'scientific' adequacy as explanations of the conditions they diagnose. In so doing, crisis discourses operate by identifying minor alterations in the routine texture of social life, recruiting such iterative changes as 'symptomatic' of a generic condition of (state) failure. Through this process of ideological contestation a predominant construction of crisis may emerge. The crisis becomes lived in these terms." (s. 255)

I fallet med vintern 1978-79, säger han, så lyckades vad han kallar den nya högern (New Right) med Thatcher som fanbärare lansera den vinnande definitionen av krisen.

Enligt Hay är den viktigaste bakgrunden till krisen frågan om fackföreningsrörelsens makt i mitten av 1970-talet. Han menar att Labour vann valet 1974 i hög grad för att det ansågs att de, till skillnad från Tories, kunde hantera facken och få dem att gå med på löneåterhållsamhet, och redan the Social Contract som regeringen och facken skrev på 1974 framstår för Hay som en "tipping point". Där byggdes, säger Hay, spänningen upp mellan fackförbundsledningar som stodd för återhållsamhet, Labour-regeringen som också ville ha det, och fackens gräsrötter som stod för något helt annat. [4] Det var löneåterhållsamheten som segrade: en genomsnittlig industriarbetares veckolön var i 1979 års priser år 1974 £63,00, år 1976 £58, år 1977 £58, och år 1978 £61,60. Detta var den största reallönesänkningen sedan 1930-talet, säger Hay och 1978-79 var alternativen för facken i princip löneåterhållsamhet ("a devil well known") eller Thatcherism. Missnöjets vinter sprang så sett inte ur fackförbundsledarnas revolt, som en del hävdat, utan snarare ur gräsrötternas revolt mot den redan existerande löneåterhållsamheten, menar Hay. (s. 260-1)

Hay arbetar i sin empiriska analys i artikeln med en definition av ideologier som "discourses which in their reception have the effect of sustaining, reproducing or extending relations of domination". (s. 261) Mediernas inflytande ligger inte i ideologisk doktrinering utan i deras förmåga att "frame the discursive context within which political subjectivities are constituted, reinforced and re-constituted." Det första empiriska materialet som han analyserar är förstasidan av Daily Mail den 1 februari 1979, när "winter of discontent" var som allra mest missnöjd. Tidningen rapporterade om gravgrävarstrejken i Liverpool och rubriken var "THEY WON'T EVEN LET US BURY OUR DEAD". Hay pekar på hur "vi:et" i rubriken bjuder in läsaren till att identifiera sig med den stora massan av offer för "they", de egoistiska militanta strejkande arbetarna. [5] Ingenting är heligt här: inte ens våra döda familjekroppar kan föras till den sista vilan när fackförbunden får bestämma. Hay tar upp flera liknande exempel: dagen efter så kör Daily Mail rubriken "TARGET FOR TODAY - SICK CHILDREN", när en strejk drabbar föräldrar och barn, och den 8 februari talar Daily Express till "Storbritanniens folk" (people of Britain) som enas av krisen, under rubriken "WHO THE HELL SPEAKS FOR BRITAIN?" (s. 263) I flera artiklar bjuder tabloiderna in oss till att ha empati med de drabbade, som ett sjukt barn vars hjärtkirurgi skjuts upp pga strejken ("WHAT RIGHT HAVE THEY GOT TO PLAY GOD WITH MY LIFE?", Daily Express 26 januari 1979), eller en motsvarande rapport i The Mirror ett par dagar senare om ett annat sjukt barn.

Bevakningen av fackföreningarnas agerande var selektiv och biased, säger Hay, men han menar att det är givet: all bevakning abstraherar från vad som hänt, väljer ut vad man ska rapportera. (s. 265-6) Han tycker att det är mer intressant för kritiska mediastudier att fokusera på de narrativ som medierna utvecklar, hur de knyter ihop och ger mening åt händelser. Han tar som utgångspunkt ett uppslag i Daily Mail 18 januari 1979, där en rad artiklar knyts ihop av en övergripande rubrik för hela uppslaget: "AS THE STRIKE STRANGLEHOLD TIGHTENS ON FACTORIES ... ANGRY WOMEN PELT THE MEN WHO ARE DOING THE DAMAGE". Under denna rubrik rapporteras om en brist på vita bönor i tomatsås; om en militant skotsk fackföreningsaktivist; om elva lastbilschaufförer som blivit av med jobbet för att de vägrat strejka; och så vidare. Hay kommenterar: 

"The crisis becomes a point of 'connotive resonance' (Hall 1980: 174) conjured up in each picket line, each stoppage, each confrontatiion -- each 'symptom'. The specificity and complexity of each event is thus denied, as an abstracted and simplified meta-narrative capable of accounting for every 'symptom', and capable of unambigously attributing responsibility, is offered in its place." (s. 267)

Han kritik känns väldigt 1990-tal här ("pomo"): man förstår att han är missnöjd med hur tabloiderna rapporterade om strejkerna 1978-79, och han har säkert helt rätt i att bevakningen verkligen var politiserad och förvriden, men eftersom han inte vill tala om något som sant eller falskt (1990-tal), så kan han inte kritisera tabloiderna på den punkten, utan faller istället tillbaka till en mycket mer generell och i mitt tycke orimlig form av kritik: att i princip all förenkling i medierna är otillåten. Skönt att det inte är 1990-tal längre! I vilket fall så sammanfattar Hay i Figur 1 sin teori om hur krisen skapas genom berättandet.

 

Han tar som exempel The Sun från 23 januari 1979, ännu ett helt uppslag, som denna gång är desto mer remarkabelt eftersom det också ersatte den sedvanliga utvikningsbruden på sida tre (Page Three Girl), vilket hade hänt också en vecka tidigare för första gången, vilket The Sun förklarade med att "it really is a crisis" (s. 268). Rubriken för uppslaget var "OUR MONDAY OF MISERY": här tilltalas återigen ett "vi" som drabbas av vad "de", de strejkande arbetarna, och det hela samlas också under en överrubrik för artikelserien, "CRISIS BRITAIN 79". Han skiftar också från tabloider till The Economist och citerar vällustigt en lång mening från januari 1979 där finanstidningen spekulerar i hur folket i Lancastershire får nya sjukdomar pga vattenstrejken, att barnen på Merseyside blir misshandlade av sina föräldrar eftersom socialarbetarna är på strejk, att patienterna i sjukvården dör eftersom ambulansförarna strejkar, och så vidare: Hay kommenterar att "Scarcely can a longer sentence or a clearer example of crisis discourse ever have been published in The Economist." (s. 270)

Med detta går Hay över till en sektion av analysen som fokuserar på två av den politiska krisens huvudaktörer: den sittande premiärministern James Callaghan, och dennes konservativa utmanare Margaret Thatcher. Han tar upp hur Daily Mail hittar på frasen "Crisis, what crisis?" och tillskriver den till Callaghan, för att utmåla honom som obekymrad, oförstående och verklighetsfrånvänd när han kommer tillbaka från sitt toppmöte (förlängt med ett par semesterdagar) i Karibien och får öknamnet "Sunny Jim". Att Callaghan faktiskt varit på möte med USA:s president och andra världsledare i Karibien lyftes förstås inte fram i tabloiderna, utan de körde mer rubriker som "As Callaghan suns himself in the Caribbean, Mrs Thatcher calls for curbs on strikers' cash" och "BRITAIN UNDER SIEGE". Callaghan utmålades som passiv och arrogant, Thatcher som bestämd och handlingskraftig, som när The Sun frågar "WHAT THE BLOODY HELL'S GOING ON JIM?" bredvid artikeln "Maggie's attack on union power", 5 februari 1979.

referens

Colin Hay (1996) "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'", Sociology vol 30, no 2.

fotnoter

[1] Pjäsen skildrar hur Richard av Gloucester, bror till kung Edvard IV ("this sun of York" i citatet) blodigt och machiavelliskt kämpar om tronen i 1470-80-talens England, vid slutet av Rosornas krig mellan huset York och huset Lancaster. Richard mördar bland annat sina brorsöner ("the princes in the tower"). Richard lyckas med att bli kung, men det slutar med att kung Richard förlorar slaget vid Bosworth Field mot den invaderande, Lancaster-affilierade Henry Tudor som tar över tronen och grundar ätten Tudors tid som regenter som varar från 1485 till Elizabeth I:s död 1603. 

Så här översatte Carl August Hagberg på 1860-talet Shakespeares rader:

 Missnöjets vinter är oss nu förbytt
I glorrik sommar utaf solen York
Och alla moln, som hotade vårt hus
I hafvets djupa barm begrafna äro.

[2] Om den varaktiga lojaliteten med Demokraterna efter New Deal se Steve Fraser och Gary Gerstle (red.), The Rise and Fall of the New Deal Order, 1930-1980 (Princeton, NJ: P.U.P., 1989).

[3] Han citerar sig själv om att krisen är "Dämmerung -- dusk and dawn" och Koselleck om att "the question of the historical future is inherent in the crisis". (s. 255) 

[4] Hay menar att fackföreningsmedlemmarna och regeringen därmed var satta på en kollisionskurs redan 1974. Han diskuterar olika tolkningar av vad regeringen egentligen ville uppnå med Social Contract: var det att sänka reallönerna och öka lönsamheten i den privata sektorn? (s. 257-8)  Han är väldigt kritisk mot Social Contract som han menar var en politik för att skjuta över alla kostnaderna för krisen på arbetarna, och citerar Clarke (Keynesianism, Monetarism and the Crisis of the State, 1988) som pekar på att "in the absence of an effective interventionist mechanism for ensuring that productive capital increased investment and raised productivity sufficiently to validate raising wages and public expenditure, incomes policies could only relieve inflationary pressure by forcing down real wages". (s. 258-9, citat 259)

[5] Han hänvisar till både Althusser (1971) och Laclau (1977) om "interpellation". Jag skippar den teoretiska diskussionen i min sammanfattning.

Skiftet i Nederländernas ekonomiska politik på 1980-talet

 

Jag har bloggat många gånger om det nu: skiftet i ekonomisk politik i västvärlden på 1980-talet, som man med den bredaste penseln kan beskriva som ett skifte från keynesianism (och socialdemokratisk blandekonomi) till nyliberalism med influenser från monetarism, Public Choice och nyklassisk nationalekonomi. Jag har bloggat om studier om den danska ekonomiska politiken under 2010-talet, om den nationalekonomiska expertisen och debatten i Tyskland och USA efter finanskrisen, om ECB:s förändrade politik efter finanskrisen, och om Storbritanniens ekonomiska politik sedan 1991. Alla dessa studier förhåller sig explicit till den enkla bilden, nästan halmgubben, av en homogen Keynesiansk epok ca 1950-1973 som ersätts av en Nyliberal epok ca 1979-2008 eller 1979-idag, och alla komplicerar de på olika sätt denna bild. [1]

Det är en stor forskningslitteratur och det är förstås eftersom det är en viktig uppsättning frågor: vad har förändrats i den ekonomiska politiken och socialpolitiken sedan 1980-talet, varför har förändringarna skett, och vilka har konsekvenserna blivit? Här ska jag skriva om en artikel som handlar om det nederländska fallet, en artikel av statsvetaren Merijn Oudenampsen publicerad 2020.

Oudenampsens artikel tar avstamp just i idén om ett ekonomisk-politiskt paradigmskifte på 1980-talet. Den holländske premiärministern Ruud Lubbers besökte i januari 1984 Washington DC och porträtterades av Time Magazine som "Ruud Shock", hårdare än Margaret "Järnladyn" Thatcher och som en man som hade ‘transformed the Netherlands from one of Western Europe’s freest-spending welfare states into its leading belt tightener’. Time citerade också självaste Thatcher som på ett besök till Nederländerna skämt-klagat på Lubbers politiska ambition att sänka alla offentliganställdas löner med 3 procent: ‘Mr. Lubbers, are you really intending to cut the salaries of your public employees by more than 3%? That’s a disaster. I am supposed to be the toughest in Europe. You are going to ruin my reputation as the Iron Lady’. (cit. 772)

Hemma i Nederländerna, säger Oudenampsen, hade Lubbers inte något så tufft rykte, utan han var känd som "Ruud Smog" eftersom han talade så otydligt. Det är en paradox: Lubbers hade verkligen radikala nyliberala politiska målsättningar, men hans politiska kommunikation var inte så direkt och konfrontatorisk som Thatchers eller Reagan: han talade inte om någon "morning in America" (Nederländerna) eller om behovet att förändra nationens "heart and soul" som Thatcher gjorde.

Denna paradox befinner sig i centrum av Oudenampsens artikel, inte bara eftersom det är en paradox, skenbar eller ej, utan för att det är en teoretiskt intressant paradox. Den är teoretiskt intressant eftersom de kanoniska analyser av ekonomisk-politiska paradigmskiften som börjar med Peter Halls artikel från 1993, säger rakt ut att paradigmskiften sker i tider av hårda, öppna politiska debatter: ‘the movement from one paradigm to another will ultimately entail a set of judgments that is more political in tone’ (Hall 1993). För Halls teori var det Thatcherska exemplet centralt och det ekonomisk-politiska skiftet i Storbritannien skedde verkligen under hård debatt och med tydliga skiften där Thatcher bytte ut de viktiga ekonomerna och byråkraterna för att uppnå sina mål. I det holländska fallet, säger Oudenampsen, skedde 1982-1986 ett radikalt skifte i ekonomisk politik (nerskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar, löneåterhållsamhet) men utan någon Thatchersk dramatik. Detta strider mot huvudfåran inom paradigmskiftelitteraturen; Oudenampsen pekar på Peter Hall, Mark Blyth, Colin Hay och Vivien Schmidt som forskare som utvecklat en teori om institutionell förändring i kristider. I detta ramverk, som formats av Thomas Kuhns vetenskapshistoriska teori om paradigmskiften, så pågår under långa perioder "normal politics" där policy travar på i upptrampade spår, men dessa perioder ersätts sedan av krisperioder, som 1930-talet och 1970-talet, då "normal politics" ersätts av "exceptional politics": "In these moments of uncertainty, established policy instruments fail to produce the desired effects, and political actors lose confidence in established institutions." Blyth (2002) ser kristiderna som tider av djup osäkerhet, när agenter blir osäkra om sina materiella intressen och hur man ska främja dessa. 

"In such a context, political entrepreneurs come to the fore that contest the existing policy framework and offer alternative solutions to the crisis. Crucial is that a crisis is not a self-apparent phenomenon but rather something that different camps argue over, in a contest to impose their specific interpretation of the crisis. As a result, there is an enlarged role for ideas in crisis situations, in particular economic ideas, since they determine what a crisis actually is and when a given situation actually constitutes a crisis. The political narration of a crisis, discursive institutionalists argue, decides for an important part what response to the crisis will emerge (Hay 1996)." (s. 775)

Exemplet Thatcher, där nationalekonomer som Friedman och Hayek spelade en tydlig roll liksom tankesmedjor, blev centralt för teorierna om paradigmskiften, och Colin Hay menar att paradigmskiften associeras med "open political contestation" och "highly politicized and public debates":

"Paradigm shifts tend not to occur as a result of social or strategic learning on the part of experts, policy makers, bureaucrats, or civil servants. Instead they are generally associated (at least within advanced liberal capitalist democracies) with highly politicized and public debates about the desirability and feasibility of contending political goals." (Hay 2001, p. 200)

Det holländska fallet på 1980-talet passar inte med denna typ av modell av en öppen debatt och ett "battle of ideas", och Visser och Hemerijck publicerade 1997 en hel bok om det holländska skiftet, A Dutch Miracle. Job growth, welfare reform and corporatism in the Netherlands, där de hävdar att det skedde på ett annorlunda sätt än det Thatcherska. Tvärtom, sade de, så skedde skiftet i Nederländerna genom byråkraterna och policy-experterna, som tilldelades ett stort handlingsutrymme eftersom det rådde ett så stort konsensus om politiken bland politikerna:

"A broad consensus over central policy goals, justifying the hierarchy of ends and means, renders policy elites sufficiently autonomous from partisan pressures to enable executive agencies to formulate and implement policies based upon efficiency, expertise, and professional rationality rather than political expediency." (cit. 776)

Enligt Visser och Hemerijck hade den holländska skillnaden från det brittiska fallet bland annat sina rötter i de olika valsystemen: medan det brittiska majoritetsvalsystemet tenderar att ge regeringar stora majoriteter, ger proportionella valsystem som det i Nederländerna mer komplexa politiska situationer där olika partier behöver förhandla för att bilda koalitionsregeringar. Därför behövs mer konsensus och mer förhandlingar, och förändringarna går inte lika fort och är inte lika konfrontatoriska; detta beror också på fackföreningarnas starka position i Nederländerna på 1980-talet. I centrum av Visser och Hemerijcks förklaring står 1982 års Wassenaar Accord mellan facken, arbetsgivarna och regeringen. 

Oudenampsen dömer fullständigt ut konsensusförklaringen; hans diskussion av den börjar brutalt: "The problem with the consensus argument is that there is little evidence in the 1980s for a ‘broad consensus over central policy goals’, neither in corporatist institutions nor among political parties." (s. 777) Fackföreningarna tog i själva verket kampen mot nerskärningspolitiken (men förlorade) och de förespråkade genom hela 1980-talet keynesiansk stimulanspolitik istället för löneåterhållsamhet och nerskärningar i socialförsäkringarna. Lubbers-regeringens nerskärningspolitik ledde till stora strejker och demonstrationer; 1983 utbröt den största och längsta strejken på den offentliga sektorn i landets historia.  Den socialdemokratiske partiledaren Den Uyl beskrev inför valet 1982 skiftet till nerskärningspolitik som en del av en "worldwide revolt" mot välfärdsstaten och hans efterträdare Wim Kok fortsatte under andra halvan av 1980-talet med en skarp kritik mot den förda ekonomiska politiken. (778-779) Också viktiga politikers memoarer talar emot en konsensusförklaring: Bert de Vries, socialminister för kristdemokraterna 1989-1994 kritiserar "mytologin" om en konsensus runt Wassenaar 1982, och säger i en intervjubok 1986 istället att ‘Also after Wassenaar, it was war between the trade unions and the government’, likt Frits Bolkestein, ledare för det högerliberala partiet VVD, som i en tillbakablick säger att ‘the golden formula of austerity and wage moderation was not thanks to the so-called polder model, it was the result of a tough political battle’ Oudenampsen säger att efter att ekonomin fick fart igen 1995 så närmade sig parterna och partierna varann i synen på den ekonomiska politiken, och från och med då kan man tala om en konsensus, men vad som hänt är att "this belated corporatist consensus has subsequently been projected backwards in time by politicians, journalists and academics, obscuring the more conflictual origins of the Dutch paradigm shift" (s. 778). [2]

På många sätt, säger Oudenampsen, passar det holländska policyskiftet på 1980-talet bättre med den konfliktorienterade paradigmskiftelitteraturen a la Hall, Blyth och Schmidt, men det holländska fallet avviker också från paradigmskifteteorin i det att skiftet inte härrörde ur den öppna politiska debatten, utan ur den teknokratiska arenan.

Det nederländska skiftet sprang ur regeringar ledda av Ruud Lubbers (1982-1994) och hans finansminister Onno Ruding (1982-89). Nödvändigheten för radikal reform sprang ur det sena 1970-talets situation med svaga offentliga finanser och en kris med företagens lönsamhet. Det Kristdemokratiska partiet, centralt i det holländska politiska systemet, föreslog 1977 en nerskärningspolitik under titeln Bestek '81, men Van Agts regeringar (1977-1982) misslyckades med att genomföra denna agenda. Lubbers hade därför när han kom till regeringsmakten 1982, i koalition med högerliberalerna i VVD, en bestämd avsikt att lyckas med det som Van Agt misslyckats med. Regeringen skar ner på de offentliganställdas löner, på arbetslöshetsförsäkringen, och på de offentliga utgifterna i stort. Det är en politik som man förstår var kontroversiell och svår att genomföra, 1982 likt 1977, men Oudenampsen betonar att Lubbers-regeringen lanserade den som teknokratisk common sense-politik:

"Instead of all-out confrontation, however, Lubbers consciously chose to depoliticize the reforms. There was obvious political polarization: the austerity measures of the Lubbers cabinets provoked large demonstrations and strikes. But the ideological nature of the political turn was carefully downplayed and the policies of the subsequent Lubbers cabinets were depoliticized and framed using the technocratic label of ‘no-nonsense’ politics (Daalder 1990, pp. 98–99). Important here is that Christian democratic politics traditionally has a focus on reconciling class conflict and establishing organic harmony in society (Van Kersbergen 1995). Following this tradition, the 1982 election platform of the Dutch Christian democratic party identified as its ‘core issue’, the ‘realization of harmonious and healthy socio-economic relations’. And it pledged to remedy ‘the distrust between government and social partners’ (CDA 1982, p. 5).
Dutch Christian democrats were partly confronting their own Christian trade union, the progressive wing of their own party, Christian civil society organizations, and a considerable part of their voter base, so they had little incentive to aim for open confrontation. When the Lubbers cabinet first presented its programme in parliament, there was no grand vision or soaring rhetoric but rather a sober and dry enumeration of proposed policy measures..." (s. 781)

Den holländska pressen beskrev denna politiska stil som de nieuwe zakelijkheid, "den nya sakligheten". Lubbers kommunikationschef beskrev i en intervju 1986 den politiska kommunikationsstrategin:

"If you take away three per cent of people’s wages, it is better to refrain from grand narratives. Then you will certainly fall flat on your face. You can proselytize on television with a blackboard on your side, but that does not work. All the viewers can count for themselves. Lubbers understands this. This is a frugal policy, and it is better to present it in a business-like and depoliticized manner. It will seem somewhat corporate, but you shouldn’t loudly proclaim that it is your holy mission to fire so many teachers and care workers. The guideline is: be reserved, if need be a bit boring, don’t react too quickly, and leave your opponents their dignity." (cit. 781-782)

Vad jag inte riktigt förstår här är: även om jag som politiker kan vilja presentera en policy som opolitisk, saklig och motiverad av fakta, så står det ju alltid oppositionen fritt att tvärtom säga att min policy är ideologisk, osaklig och omotiverad! Bara för att en politiker säger "detta är sakligt" så är det ju inget som säger att han eller hon kommer lyckas med sin strategi? (Även om också Anders Borg gjorde det.) Jag tycker inte att det är givet att ett sådan politisk strategi lyckas, men Lubbers strategi verkar ha lyckats: "The result of this strategy of depoliticization and conflict containment is that the Lubbers cabinets were generally associated with a wholesale lack of political vision, and reproached by critics on both the left and the right for replacing politics with accounting." (s. 782)

referenser

Merijn Oudenampsen (2020) "Between conflict and consensus: The Dutch depoliticized paradigm shift of the 1980s", Comparative European Politics 18: 771-792.

fotnoter

[1] Jag har också bloggat om en studie av Sveriges ekonomisk-politiska skifte under 1930-talet som använder Peter Halls modell.

[2] Oudenampsen återkommer också till denna diskussion lite längre ner i texten: "The consensus view seems to follow the logic of post hoc, ergo propter hoc: what comes after explains that what comes before. The Dutch political consensus and policy outcomes at the end of the 1990s have been projected backwards in time, to the beginning of the 1980s. In his work, Mark Blyth (2002, p. 8) criticizes the tendency to identify agent’s intentions with observed outcomes, because ‘the mechanism of
institutional change remains at best underspecified and at worst circular’. In times of crisis, a large degree of uncertainty prevails regarding the expected outcomes of policy decisions. Positive demonstration effects occur far too late to be able to explain
decisions as a simple ambition to ‘make things better’."

Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.