början av spelteoretikern Martin Osbornes läroboksförklaring av Acemoglu och
Robinsons demokratiseringsmodell, från hans bok Models in Political Economy (2025)
Häromdagen bloggade jag (ganska utförligt) om Daron Acemoglu och James Robinsons modell av demokratisering så som de lade fram den i två kanoniska artiklar från 2000 och 2001. (År 2005 lade de fram en delvis reviderad version i boken Economic Origins of Dictatorship and Democracy.) Här ska jag som komplement blogga om två intressanta kommentarer på Acemoglu-Robinson-modellen: en av statsvetaren Daniel Ziblatt från 2006, och en av statsvetarna Hannes Lacher och Dillon Wamsley från 2023.
Ziblatts kommentar, publicerad i World Politics, är faktiskt en mäktig kvadrupelrecension av fyra böcker om demokratisering i allmänhet och Europas demokratisering i synnerhet: The Economic Origins of Dictatorship and Democracy av Daron Acemoglu och James A. Robinson (2005); Democracy and Redistribution av Carles Boix (2003); Paths toward Democracy av Ruth Berins Collier (1999); och Contention and Democracy in Europe, 1650-2000 av Charles Tilly (2006). Ziblatt är alltid bra och skriver alltid bra och så också här; han rivstartar med att peka på något substantiellt intressant som de fyra i övrigt rätt olika böckerna har gemensamt: de problematiserar, river kanske till och med ner, den traditionella, whig history-aktiga idén om en kraftfull, irreversibel våg av demokratisering i Europa 1820-1920 som så att säga enkelriktat förde Europa in i en helt ny uppsättning av politiska system. Med detta perspektiv har man pekat på Preussens treklass-röstningssystem eller Tysklands svaga parlament som "undantag", säger Ziblatt, men i själva verket var de snarare typiska för sin tid, en tid av röriga, smutsiga kompromisser mellan (varianter av) demokrati och icke-demokrati. Ett argument som så klart passar mitt perspektiv hand i handsken, med tanke på min och Felix Kerstings studie av Tyskland och Sverige 1870-1944 där vi argumenterar just att mycket slarv och felaktiga antaganden har kunnat sopas under mattan med svepande argument om "undantag" (och Sonderwegs) utan några systematiska jämförelser som kan säga vad som egentligen är undantag och vad som är typiskt. [1] Ziblatt konstaterar att:
"The four books that this article reviews suggest that rather than deviations, the antidemocratic currents cutting across Europe's democratic age were key parts of the democratic age itself. If we give proper weight to the presence of antidemocratic rules, institutions, and practices that were often invented and institutionalized during Europe's age of democratization, we can revise the dominant narrative of European exceptionalism. Moreover,we can draw lessons from Europe's turbulent age for our own in which efforts at democratization so often result not in smoothly functioning liberal democratic regimes but instead in "illiberal democracies," "competitive authoritarian regimes," or "hybrid regimes," where democratic and antidemocratic institutions, rules, and practices coexist." (s. 313)
Alla vi som läst kapitlet om rösträtt i Leif Lewins Ideologi och strategi känner igen oss när Ziblatt diskuterar hur varje demokratisk övergång kombinerades med olika eftergifter till anti-demokratiska krafter:
"It is here that we see the most provocative insight generated in the four books under review: regime change even in the important Eur pean historical cases so often held up as the paradigmatic models of successful "transitions"to democracy were messier and more ambiguous than typically thought. Democratization in Europe, like elsewhere, did not simply represent the wholesale replacement of one regime for another but often entailed and- perhaps required- combining democratic reforms with microlevel formal and informal undemocratic elite safeguards, including undemocratic upper chambers, gerrymandered electoral districts, clientelism, and corrupt voting registration rules. As in contemporary cases of regime change, such safeguards had unintended and contradictory consequences. " (s. 313)
I övrigt är de fyra böckerna väldigt olika, klargör Ziblatt, och det tema som han dragit fram ovan är inte alltid uttalat i dem; Acemoglu och Robinsons och Boix böcker är böcker i politisk ekonomi med fokus på ekonomisk ojämlikhet och andra variabler, medan Ruth Berins Collier undersöker ifall eliter eller arbetarklasserna var de viktigaste aktörerna för demokratisering; och Tilly liksom Acemoglu och Robinson ställer frågor om hur demokratin säkrades. Han lägger ut de fyra böckerna på en plot line från strukturella förutsättningar för demokratisering, till aktörer, till vad som hände, och strukturerar texten i dessa tre steg.
Frågan om strukturella förutsättningar för demokratisering börjar naturligt nog med moderniseringsteorin och observationen från 1950-talet att demokratiseringsprocesserna i Europa tog fart efter att industrialiseringen gjorde det. Betydde det att det var industrialiseringen och/eller ökat välstånd som orsakade demokratiseringen? Nja! I Boix analys är det två andra variabler som är associerade med BNP/capita och förklarar varför vissa länder blir demokratier och andra diktaturer. De två variablerna är ekonomisk ojämlikhet och "asset specificity", hur bundna eliternas tillgångar är till platsen där de befinner sig. Angående ojämlikhet så utgår Boix från att den ekonomiska ojämlikheten faller med den ekonomiska utvecklingen och att demokratin då blir mindre hotande för eliterna: likt A och R utgår han från Meltzer-Richard-modellen och att demokratier är mer omfördelande än diktaturer, och menar att den omfördelningen blir ändå mindre när det så att säga finns mindre att omfördela från eliterna. Den andra variabeln "asset specificity" är ungefär hur rörliga de rikas tillgångar är: om de rikas förmögenheter ligger i jordbruket så kan de inte flytta på dem om en förmögenhetsskatt införs, medan om förmögenhetrna ligger i värdepapper så kan de gömmas i skatteparadis. Ziblatt sammanfattar Boix argument på denna punkt: "When economic assets become more mobile and less specific, as tended to happen with industrialization and economic development in nineteenth-century Europe, elites do not fear taxation to the same degree." (s. 316) Boix arbetar i sin politisk ekonomi-modell av demokratisering med tre aktörer: de rika, de fattiga, och medelklassen. Om medelklassen blir rikare och börjar likna eliten, så kan de två göra en allians mot de fattiga och skapa en "limited democracy", med en i någon mån utsträckt rösträtt som ändå är långt ifrån allmän rösträtt.
Boix genomför i sin bok två stora högt N-analyser 1850-1990 och två nationella fallstudier för att visa att teorin fungerar. De kvantitativa analyserna kodar regimer dikotomt (demokrati, ickedemokrati) och beräknar sannolikheten för överågng mellan de två; fallstudierna handlar om Schweiz och USA på 1800-talet. I kantoner och delstater där ojämlikheten var lägre, hade en större andel av befolkningen rösträtt. Så här utvärderar Ziblatt Boix historiska förklaringsmodell och återstående frågor till och om den:
"The argument is ambitious, parsimonious, and finds some empirical support. There remain, however, two important areas that deserve further attention. First, where does the demand for democracy come from? This is important because, given Boix's framework, the wealthy make concessions only when concessions are demanded. It is true that Boix highlights the mobilization of "the poor" as a crucial variable - if more organized, democracy will be demanded. But this is not a complete answer for the following two reasons. First, given the logic of the rest of the argument, declines in inequality that make democracy more "acceptable" to the wealthy would also reduce the demands from the poor for democratization in the first place. Boix, for example, is probably correct that the compression in wage structure in pre-World War I Britain "eased the costs of transition' (p. 39), making the 1918 turn to universal suffrage possible. But how does this framework explain the persistence of demands for universal suffrage in the face of declining inequality? If declining inequality is such a crucial variable, how can it explain both increased demands for redistribution and increased willingness of elites to accept the costs of redistribution?And, second, what if the demand for democracy does not always emerge "from below" as the result of the poor clamoring for redistribution? It could be argued, for example, that Britain's 1832 Reforms as well as the subsequent reforms throughout the period were not motivated by fights over redistribution between the conveniently parsimonious and highly stylized class actors of Ricardo'stripartite model of society but instead emerged from conflicts among the real institutional actors of bondholders, direct taxpayers, and government officials over control of the state. /.../" (s. 317)
Ännu en kvarstående fråga är, säger Ziblatt, vilka faktorer som formar de "begränsade demokratier" som tenderar att växa fram. I länder som Storbritannien och Italien hade man begränsad rösträtt men relativt generösa medborgerliga rättigheter (yttrandefrihet, organiseringsfrihet etc) och starka parlament, men i länder som Tyskland hade man omvänt mycket omfattande rösträtt men svagt parlament och begränsade friheter. Eliterna använde i olika länder, säger Ziblatt, olika blandningar av strategier för att begränsa massornas inflytande över politiken.
Acemoglu och Robinsons stora bok handlar i mångt och mycket som samma frågor som Boix bok. Medianväljarteoremet och problematiken med trovärdiga commitments står i centrum för analysen och med dessa redskap kan A och R analysera en mängd frågor, säger Ziblatt: medelklassens betydelse för demokratiseringen (kapitel 8), den ekonomiska strukturens betydelse (kap 9) och globaliseringens betydelse (kap 10). Ziblatt fokuserar i sin recension bara på två viktiga områden: den ekonomiska ojämlikhetens betydelse, och betydelsen av eftergifter (concessions) från eliten. Deras framställning utgår liksom Boix från europeiska fall av demokratisering under den "första vågen" (sent 1800-tidigt 1900-tal), säger Ziblatt, men framställningen är mer teoretisk i karaktär och använder empiri mer för att illustrera argument snarare än att ställa den i fokus. Så här sammanfattar Ziblatt deras grundargument:
"The rich in nondemocracies always face the threat of revolution but the poor who possess a numerical majority cannot get everything they want (redistribution) because- and it is here where A&R innovatively diverge from Boix- the rich have three options: (1) policy concessions (immediate redistribution), (2) democracy, or (3) repression. Because control of power is "transitory"over time, the poor will not accept the first option (redistribution) because there is no guarantee of future redistribution in a context where the rich still dominate the political system. Which of the remaining two options- repression or democracy- will be selected by the political elite depends largely but not exclusively on factors associated with level of socioeconomic development: degreeof economic inequality and structure of societal income." (s. 319)
1832 års Reform Act i Storbritannien är central för A och R och deras analys i frågan skiljer sig från Boix genom att de betonar att demokratisering typiskt uppnås inte när demokratin är mindre hotande för de rika (som hos Boix) utan när det revolutionära hotet är starkare. I sin artikel från 2000 hävdar A och R tvärtom att Stobritanniens demokratisering tog fart genom den ökade ojämlikheten under industrialiseringen, eftersom denna ökade det revolutionära hotet:
"Economic inequality, according to A&R, made democratization more likely, not less likely. In the book, which offers an updated version of the argument, A&R have added nuance to their argument, noting that if economic inequality passes a certain threshold, then the governing nondemocratic elite has more to lose via costly redistribution and hence will likely resort instead to repression. This, then, is a dilemma of economic development and democratization in democracy's first wave. " (s. 320)
A och R föreslår i Kuznets tradition en U-kurva mellan ojämlikhet och chansen för demokratisering: när ojämlikheten är låg, som i Singapore, så är kraven på demokratisering svaga och icke-demokratin kan beståm, och på extremt höga nivåer av ojämlikhet som i El Salvador eller Paraguay vill inte eliten göra några demokratiska eftergifter eftersom beskattningen kommer bli så kostsam för dem. Demokratisering kommer alltså vara mest sannolikt på en "mellannivå" av ojämlikhet -- men som Ziblatt påpekar så är det väldigt svårt att säga vad denna "mellannivå" egentligen är. Kanske mer i statsvetenskaplig anda för Ziblatt också här in diskussionen om vad som egentligen får folk att identifiera sig med den ena eller andra gruppen. Detta kommer i någon mån in i andra steget i A och R:s analys, säger han, när de i kapitel 8 för in medelklassen i modellerna och resonerar om varför en växande medelklass är bra för demokratiseringen. De säger att när medelklassen växer så blir medianväljaren rikare vilket minskar risken för eliten att beskattningen kommer bli väldigt ambitiös. Beroende på medelklassens karaktär kan den bli föremål för en flirt från eliten (delvis utvidgad rösträtt, allians mot arbetarklassen) eller en allierad med arbetarklassen i påtryckningarna för demokratisering. [2]
Ziblatt menar att svåra teoretiska problem kvarstår. "the notion of inequality itself is messy", och subjektiv: vilken politisk roll ojämlikheten kommer få beror på aktörernas tolkningar och perspektiv. Det kan också bli anakronistiskt att homogenisera historiens aktörer under de breda rubrikerna "elit", "medelklass" och "fattiga". Han invänder också mot att A och R med sitt begrepp "partial democracy", som ju motsvarar Boix "limited democracy", bygger väldigt mycket på de brittiska reformerna 1832 och 1867 med utvidgad men inte full rösträtt; därmed missar A och R de många alternativa metoderna för "safeguards" mot demokrati som eliterna använde. (s. 322)
I sin sammanfattning av Boix och Acemoglu-Robinsons bidrag till demokratiseringsforskningen pekar Ziblatt på två stora bidrag. Den ena är att de återinfört aktörerna, i polemik mot den aktörslösa moderniseringsteorin. Den andra är att de inte jobbar med ett dikotomt begrepp om demokrati utan också inför kategorin delvis demokrati. Hans två stora invändningar är att deras begrepp om aktörerna är för förenklat och anakronistiskt, och att de underteoretiserar fenomenet "limited democracy" och vilka former detta tar. (s. 322-323)
Från Boix och Acemoglu-Robinsons analyser av förutsättningarna för demokratisering går Ziblatt vidare till steg två i hans trestegsraket: vilka aktörer som pressar på för demokrati. Moore (1966) hävdade berömt att "No bourgeoisie, no democracy." och debatten om detta påstående pågår fortfarande; Berins Collier går imponerande nog igenom 27 fall av demokratisering i sin bok [3] och relaterar de 27 processerna till två konkurrerande teorier: Rueschemeyer, Stephens och Stephens arbetarklassorienterade teori (som också Acemoglu och Robinson stödjer), och Himmelfarbs och andras teori om konkurrens inom eliterna. Berins Collier visar, säger Ziblatt, att arbetarklassen faktiskt inte var så viktig under 1800-talets "första våg" av demokratisering som tidigare forskning, men omvänt också att den varit mer viktig under det sena 1900-talets "tredje våg" än vad forskningen sagt. Jag tycker att Berins Colliers bok är ett mästerverk och jag tycker också att Ziblatt på ett väldigt fint sätt får fram varför den är så bra:
"if one were to look exclusively at 1867 Britain or 1912 Italy, one might conclude confidently that it is elite competition that always drives democratization. If, by contrast, one were to look exclusively at 1918 Germany or, say, 1832 Britain, one might just as confidently conclude that it was exclusively fear of revolution that explains democratizing reforms. Collier seeks to solve this problem by focusing on a wider range of national cases but always only at the threshold moments at which polities might be considered to have become 'democratic.'" (s. 325)
Jag gillar Berins Colliers konsekvens i hur hon väljer att bara kolla på "the finishing line" av demokratisering, men Ziblatt för en intressant diskussion om hur resultaten och resonemangen hade blivit annorlunda om man hade kollat också på andra delar av processen. [4]
Från detta går Ziblatt till steg tre i den analytiska processen: vad är det som sker när demokratin etableras? Han börjar med en klassisk fråga: spelade våld en roll, och vad var det i så fall för rol? Här skiljer sig Charles Tillys och Acemoglu-Robinsons analyser åt. Hans inledande karakterisering av Tillys arbete är superb. Tilly, säger Ziblatt:
"rejects approaches that emphasize either overly distant "origins"and "conditions" or overly proximate political entrepreneurswho through various tricks of "engineering"can make any society democratic. Instead, Tilly asserts that we must look for medium-term "causal mechanisms," which when combined make democratization likely.
The centerpiece of the argument is deeply sociological: to make a country democratic, fundamental societalchanges are necessary.The in tentions of the actors are not particularly relevant because democratic change emerges as a by-product of other processes. Using primarily a comparative study of eighteenth- and nineteenth-century France and Britain, as well as the underexplored first wave case of nineteenth-century Switzerland, to illustrate the argument, Tilly argues that there are multiple pathways to democracy but that these multiple pathways all experience a similar configuration of societal changes. These various
societal changes can be summarized, according to Tilly, with two labels- "changesin trust networks"and "changesin categorical inequality."These changes prompt changes in the arenaof "publicpolitics"and give rise to democratization." (s. 327-8)
På den första punkten, förändringar i "trust networks", säger Tilly att en demokratisk stat måste göra två saker: upplösa tidigare sociala nätverk som ger skydd åt individer i utbildning, äktenskap och andra viktiga aktiviteter, t ex genom patron-klient-relationer. Och skapa nya tillitsrelationer mellan stat och medborgare. Den andra punkten handlar om att misnka ojämlikheten t ex mellan kaster eller mellan etniciteter, så att människor av olika slag kan få jämlikt inflytande på politiken. När förändringar skett på dessa två punkter växer demokratin fram, som (1) ökande av och mer jämlikt deltagande, (2) en minskning av statens godtyckliga maktutövning, och (3) ökning av "protected consultation".
Vad är det då som sätter igång dessa stora förändringar, enligt Tilly? Det är tumult, våld och hot om våld; Tilly menar att fyra typer av offentlig våldsutövning leder till de storskaliga institutionella förändringarna: erövring av staten, konfrontation mellan sociala aktörer, revolutioner, och kolonisering. Tilly är alltså ense med Acemoglu och Robinson -- men i distinktion till Boix -- i att se motsättningar och våld som en drivkraft i demokratiseringen, men Ziblatt frilägger också fyra skillnader mellan A och R och Tilly på denna punkt. Ett, medan A och R spelteoretiskt härleder alla utfall till aktörers strategier och kontrastrategier, så spelar Tilly uttryckligen ned betydelsen för "kognitiva mekanismer". Två, våldet spelar olika roller i teorierna: hos Tilly handlar det om faktiskt utövat våld, hos Acemoglu och Robinson om ett icke realiserat hot som spelar en roll som en informationsspridning och en katalystator för att få eliterna att ge med sig, demokratisera eller tvärtom öka repressionen. Tre, som en fortsättning på tvåan: i A och R:s teori realiseras inte våldet, så det har inga faktiska fysiska effekter, vilket det har hos Tilly. Fyra, hos Tilly är demokratiseringen på ett sätt linjär: mer av samma (försvagning av privatiserade nätverk och kategorisk ojämlikhet) leder till mer demokrati. I A och R:s modell funkar det inte riktigt samma; de hävdar att demokratin blir mer stabil om eliterna vinner vissa eftergifter från demokraterna. Ziblatt sammanfattar detta budskap: "There must, in other words, be limits to revolution." [5] A och R erkänner att detta blir lite godtyckligt, att det blir svårt att bestämma hur mycket som är "lagom" demokrati, och Ziblatt riktar en intressant kritikpunkt här, att de (lite som med ojämlikhetens roll för demokratiseringens chanser) ponerar en ickelinjär relation men utan att fastslå några tröskelvärden eller ge någon guide till vad man ska förvänta sig när. Ziblatts dom är på denna punkt sträng: "given the mismatch between their rich theoretical aims and their method, it is a question they ultimately cannot answer." (s. 332)
Ziblatt avslutar sin recensionsessä med en sektion om vägarna framåt för forskningen. Han menar att "delvis demokrati" (partial democracy) blir ett centralt begrepp i de fyra böckerna (kanske inte Collier så mycket?) men att de inte lyckas teoretisera vad det betyder. För Europas 1800-tal specifikt, men kanske också mer teoretiskt generellt, så lyckas inte de recenserade författarna sätta precision på vilka kombinationer av institutioner vi egentligen såg i demokratiseringsprocesserna: vilka eftergifter till eliterna ("garantier" i det svenska språkbruket från denna tid) kombinerades med vilka demokratiska framsteg? Ziblatt menar, kanske i implicit polemik med Berins Collier, att de tre aspekterna av demokratin -- den allmänna rösträtten, den parlamentariska autonomin och de medborgerliga rättigheterna -- utvecklades i olika takt i olika länder, och att det är viktigt att förstå i vilken ordning reformerna skedde, för att förstå processen som helhet. (Detta resonemang borde jag och Felix refererat i vår artikel där vi jämför Tyskland och Sverige: där gör vi just detta argument, när vi påpekar att i Sverige kom de medborgerliga rättigheterna tidigt och rösträtten sent medan det i Tyskland var tvärtom. Dessa olika konstellationer fick stora effekter på politiken på sikt. Vi hänvisar till Paul Pierson (2004) för ett allmänt sequencing-argument, men Ziblatt hade också varit relevant här.) Jag tror att Ziblatt har helt rätt när han säger att demokratiserande reformer på de olika områdena kan ha feedback-effekter och sätta ett land på en viss väg, och även att de olika områdena påverkar varann. Ziblatt kommer här också intressant in på skillnaden mellan sitt perspektiv och Acemoglu-Robinsons:
"such a perspective thus has the potential to highlight some unappreciated difficulties that countries face when democratizing because political elites do not simply face the choice of 'repression' or 'reform' Rather, political elites face a much wider menu of choices." (s. 334)
Här refererar också Ziblatt till O'Donnell och Schmitters slutsatskapitel från Transitions from Authoritarian Rule (1986), som låter som väldigt intressant läsning för mig! -- I vilket fall så pekar Ziblatt på detta som en väg framåt för den empiriska forskningen om demokratisering: att studera inte dikotomin demokrati--auktoritär regim utan istället de olika möjliga kombinationerna av demokratiska och odemokratiska inslag vad gäller de tre apsketerna av demokrati.
"Three questions could structure such an enterprise. First, what is the range of combinations of reform and safeguards that occurred during episodes normally described as democratic? Second, what explains the different nationally distinctive combinations? Third, what are the long-term consequences of these patterns of reform/safeguard for the subsequent development of democracy?" (s. 334)
Här handlar det om sådant som att förklara varför Tyskland på 1870-talet hade allmän rösträtt men ett svagt parlament medan Storbritannien hade begränsad rösträtt och ett starkt parlament, och vad detta hade för konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i de två länderna. Eller: givet den "messy combination of concessions and reforms" som förelåg i Frankrike och Tyskland 1871, hade man kunnat förutsäga att Frankrike hade fått en hyfsat stabil demokrati och Tyskland inte alls det under mellankrigstiden? [6] Ziblatt utvecklar resonemanget:
"In order to explore these issues, it is necessary to unpack the very outcome of democratization itself into its various dimen- sions. Only by doing so can we see which of the various combinations of restrictions on democratization serve to facilitate or harm movement toward successful democratization. " (s. 335)
Och återigen kan jag ju konstatera att detta är suprrelevant för min och Felix artikel! Jag borde ha läst Ziblats översikt tidigare; just en såan "unpacking" är ju vad Felix och jag gör när vi jämför Tyskland och Sverige och säger att kombinationen medborgerliga friheter--begränsad rösträtt på sikt var bättre för den politiska kulturen än vad kombinationen repression--utbred rösträtt var. Det hade inte förändrat vårt resonemang men vi hade kunnat peka på att vi gör just vad Ziblatt (2006) efterfrågade. Tillbaka till Ziblatts diskussion. Han menar (2006) att litteraturen om demokratisering kräver större uppmärksamhet till de begreppsliga frågorna kring vad en demokrati är och innebär. Han menar att Acemoglu och Robinson, Boix och andra använder dikotoma demokratibegrepp i sina empiriska undersökningar, och Collier det fullständiga begreppet (=alla tre aspekter); detta samtidigt som de i sina teoretiska diskussioner säger att de är intresserade av "gråzoner" (A och R) eller, i Boix fall, att han kodar Kejsarriket Tyskland som auktoritärt, samtidigt som han säger sig använda "franchise restrictions" som indikatorn för att bedöma om andra fall är demokratier eller ej -- och med det måttet var ju Kejsarriket en demokrati! Ziblatt: "In short, while scholars are conceptually on the same page that democracy can be "partial,"empirical analysis proceeds as if it is not. The consequence of this gap is that a whole range of important "episodes"of democratization has remained invisible to traditional scholarship on first wave democratization." (s. 335-336) För att överkomma denna splittring mellan teori och empiriskt arbete föreslår Ziblatt att man ska börja studera demokratiseringsepisoder, som inte handlar om fullständig demokratisering utan tvärtom om stegvisa förändringar, såsom Belgiens övergång till parlamentarism 1831, eller Sveriges liberalisering av pressfriheten 1838, eller Norges parlamentarism 1885, eller Tysklands införande av allmän rösträtt 1867, bekräftad 1871. Med denna bredare definition av enheten som ska studeras, så finns det fler fall att studera, och man kan då också fastställa vilka olika politiska koalitioner som var bakom demokratisering under olika episoder och faser. T ex så kan det ju vara olika koalitioner som inför allmän rösträtt i en situation när parlamentet redan är starkt, kontra att införa ett starkt parlament när rösträtten är begränsad. Me det bredare perspektivet kan man också gå in på olika typer av sekvenser inom demokratisering:
"Did it matter,for example,that Britain institutionalized its democracy in one sequence (civil liberties, responsible executive, universal suffrage), while the United States followed a second sequence (responsible executive, universal male suffrage, civil liberties), and Germany followed yet a third sequence (universal male suffrage, responsible executive, civil liberties)?" (s. 337)
Ziblatt samlar de olika dimensionerna av sin framåtblickande läsning av de fyra böckerna under rubriken "asynkron regimförändring", att de olika delarna av demokrati utvecklas i olika takt i olika samhällen och att det har konsekvenser för demokratins utveckling. Robert Dahl observerade redan i Polyarchy (1971) att de olika aspekterna av demokrati utvecklas i olika takt i olika samhällen, men de nya verken går längre genom att knyta ihop de olika dimensionerna och hur de påverkar varann; Ziblatt kopplar detta till samtidens diskussion om "hybridregimer" och liknande. Här kopplar han också diskussionen om Tysklands blandade regim på 1800-talet till forskningen om "subbational authoritarianism", som Edward Gibson i World Politics (2005) och Robert Mickeys bok Paths out of Dixie (2005) som utforskar auktoritära regimer i USA:s djupa södern.
Lacher och Wamsleys artikel är på ett sätt snävare, i det att de bara behandlar Boix och Acemoglu-Robinsons böcker, som de samlar under rubriken "redistributive models of democracy", RMD. De menar att många förstår det som att Boix och A-R i princip har samma teori, men att skillnaderna i själva verket är betydande. Detta är ett problem eftersom en rad ekonometriska studier sagt sig testa båda teorierna samtidigt, men i själva verket gör de olika prediktioner. Lacher och Wamsley situerar RMD som en del av kritiken mot moderniseringsteori, och presenterar inte minst Boix kritik mot denna på ett intressant sätt, både teoretiskt och metodologiskt:
"Partly in response to its apparent lack of scientific rigor, but also in rebuttal of the overt elitism that modernization theory shared with NIE approaches, Carles Boix and A&R advanced far-reaching reformulations of democratization theory, which came to be known as ‘redistributive models of democracy’ (RMDs), or redistributive conflict theories. While scholars of RMDs accept the correlation between development (or increasing incomes) and democracy as statistically significant, they argue that modernization theorists failed to elucidate the causal mechanisms linking the two (Boix, 2003, pp. 3–4; A&R 2006, pp. 56–7). By invoking an increasing number of structural processes that conditioned democratization patterns, these distributive conflict theorists charged, modernization theorists ended up with complex descriptions rather than clear, causal explanations (A&R 2000; Boix, 2003, p. 2; A&R 2006, pp. 54–55). These “insufficiencies,” Boix argued,“stem from its lack of attention to a central theoretical link: political agency” (2003, p. 6). Conceptualizing the latter would require specifying and modelling the motivations, incentives, and “welfare functions” of relevant actors (Boix, 2003, pp. 8–9; A&R 2006, pp. 80–86).
Theories of democratization, in short, required “micro-foundations”—but which ones? An earlier cohort of democratization scholars had introduced elements of rational-choice theory into democratization literature to alleviate modernization theory’s evolutionism (O’Donnell et al., 1986; Przeworski, 1991). They modelled democratic transitions as games between competing elites and conceptualized the choice of political regimes as a largely political issue. By contrast, RMDs insist that democratization emerges not from intra-elite machinations, but from the strategic interactions between ‘elites’ (or ‘the rich’) and the ‘masses’ (or ‘the poor’) as they seek to maintain or change the existing distribution of wealth, incomes and property titles. Each of these actors “develop appropriate strategies to secure their most favorable political regime, that is, the one that maximizes their welfare” (Boix, 2003, p. 171; cf. A&R 2006, p. 19–22). For RMDs, in short, inequality and the politics of (re-)distribution, not prosperity, are key to explaining the patterns of democratization and democratic collapse." (s. 1035-1036)
Det är inte så att fördelning saknades helt i moderniseringsteorin: Lipset hävdade att moderniseringen förändrade "the form of the class struggle" och ledde inte minst till ett nytt liv och nya perspektiv för de lägre klasserna: “For the lower strata, economic development, which means increased income, greater economic security, and higher education, permit those in this status to develop longer time perspectives … A belief in secular reformist gradualism can only be the ideology of a relatively well-to-do lower class.” (Lipset 1959) Som Lipset såg det så förändrades arbetarklassen, men också sättet på vilket överklassen såg på arbetarna, att respekten ökade och att kulturskillnaderna minskade. Lacher och Wamsley sammanfattar: för moderniseringsteorin, "successful democratization was best understood – and best practiced – as an elite-guided gradual incorporation of dangerous classes into political society after capitalism had already ensured their rising prosperity." (s. 1036)
Lerner (1958) hävdade bestämt att demokratiseringen skulle vara den sista "crowning institution" av moderniseringsprocessen, att den inte fick ske för tidigt, för då skulle den bli instabil och kanske leda till kommunism. Lacher och Wamsley gör en effektiv sammanfattning av hur demokratiseringen sker i den klassiska moderniseringsteorin, hos Lerner (1958) eller Lipset (1957): "For CMT, then, successful democratization was best understood – and best practiced – as an elite-guided gradual incorporation of dangerous classes into political society after capitalism had already ensured their rising prosperity." (s. 1036)
RMDs var i början av 2000-talet en principiell utmaning mot denna typ av resonemang. I en RMD så var inte demokratin en automatisk följd av moderniseringsprocessen, utan istället något som sprang ur konflikter kopplade till fördelningen av ekonomiska resurser.
"Democracy, on this view, needed to be wrested from obstinate oligarchies that sought to preserve the levers of political power for themselves and their economic benefit. Sharing power with larger segments of the population—the “masses”— would undermine the capacity of elites to siphon off societal wealth in the future, and potentially even threaten elites’ previously amassed assets and possessions (A&R 2006, pp. 15–6; Boix, 2003, p. 3–4 and 10). Whereas well-off groups therefore generally support dictatorships, RMDs theorists maintain, the “least well-off individuals support a democracy, since it gives them a chance to establish redistributive mechanisms to their advantage” (Boix, 2003, p. 171; A&R 2006, p. 23). Indeed, following the Meltzer-Richard theorem, RMDs suggest that the more unequal a society is, the more those redistributive demands would grow – but so would the determination of elites to prevent the “median voter” from gaining control over taxation and legislation." (s. 1036-1037)
För att eliten skulle gå med på demokratisering krävdes ett revolutionärt hot underifrån, som utmanade hela samhällsbygget (A och R 2006, s. 26, 80; Boix 2003, s. 21, 23-28): demokratin var då en kompromiss mellan oligarki och revolution. I sitt fokus på de fattigare skikten av samhället som demokratins sociala ursprung överlappade RMDs analys med maktresursteoretiker som fokuserade på arbetarklassen: Therborn (1977), Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992). [7] Men medan dessa analytiker jobbade med historiskt och socialt specifika kategorier -- småbönder, industriarbetare, osv. -- så jobbade Acemoglu och Robinson och Boix med mer abstrakta kategorier: "massorna", som kan vara en abstrakt agent i en modell men representera en mängd olika kategorier i historien. Däremot så bygger RMDs in ett antagande om att industriell ojämlikhet är olik agrar ojämlikhet i sina politiska konsekvenser -- vilket i princip blir en klausul om att efter ca 1850 kommer vara annorlunda än före 1850.
En av de huvudsakliga kritikpunkterna mot RMDs har varit: var verkligen alla demokratiseringar i Europa och Latinamerika kopplade till arbetarklassens krav på inkludering? Llavador och Oxoby (2005) och Iversen och Soskice (2019) har snarare hävdat att det fanns konkurrerande eliter och att de strategiskt släppte in fler grupper för att vinna i den interna elit-konkurrensen. Ansell och Samuels (2010, 2014) hävdar ett annorlunda motargument: i deras historieskrivning skedde demokratisering ofta under industrialiseringen när borgerlighetens inkomster växte snabbt, arbetarnas mindre snabbt, och de agrara eliterna dito mindre snabbt, och det var då borgerligheten som blev demokratiseringens agent nummer ett: "“democratization is not about whether the median voter is going to soak the rich; it is about whether all citizens, but particularly rising economic groups, can obtain impartial protections against violations of contracts and property rights” by states or rulers (Ansell & Samuels, 2010, p. 1548; cf. Weingast, 1997)." (s. 1039) En annan kritik mot RMDs är mer rent empirisk: Haggard och Kaufman (2016) gör en omfattande ekonometrisk genomgång av demokratiseringar i ljuset av RMD och hävdar att bland demokratiseringar 1980-2008 så spelade fördelningskonflikter en roll i bara 53,8 procent av demokratiseringarna, och 40 procent av dessa skedde i de mest ojämlika samhällena.
Lacher och Wamsley hävdar gentemot testningarna av RMDs att det i själva verket inte finns *en* RMD-teori om relationen mellan ojämlikhet, klass och demokratisering, utan att Boix och Acemoglu-Robinson i själva verket har ganska olika teorier om hur dessa variabler hänger ihop. Boix (2003) hävdar att demokratisering blir mer sannolik när ojämlikheten *minskar*, medan Acemoglu och Robinson (2006) hävdar att relationen mellan ojämlikhet och sannolikheten för demokrati kan beskrivas som en omvänd U-kurva: låg vid låga och höga nivåer på ojämlikheten; hög vid medelhög nivå på ojämlikheten. Parallellt så har en del kommentatorer och ekonometriska testare har hävdat att det revolutionära hotet spelar samma roll i Boix som i Acemoglu-Robinson, men Lacher och Wamsley hävdar med referens till Ziblatt (2006) att det inte alls är så: det revolutionära hotet är centralt i A-R men inte alls i Boix.
De citerar Acemoglu-Robinson om ojämlikhetens tendens i Europas 1800-tal:
"For A&R, the onset of the industrial revolution imbued a new dynamic to European societies; “inequality was more limited before the nineteenth century,” they maintain, and thus demands for democracy had been rather muted (2006, p. 69). It was, ultimately, the growing inequality associated with the early stages of industrialization (in line with the upswing of the Kuznets curve) that stimulated mass political mobilization and unrest, forcing incumbent elites to make concessions. Britain, as the first country to industrialize, was also the first to undergo democratization. For here, “inequality had risen in the century before 1867 and the Second Reform Act, and it may well have risen even before the First Reform Act,” leading to continuous and protracted revolutionary threats. It was in response to those, A&R argue, that Britain’s elites conceded the repeated widening of the franchise, until full democratization was achieved in the early twentieth century (2006, pp. 2–4, 70). In Germany, meanwhile, the phase-delayed industrialization process meant that inequality peaked only in 1900 and then fell by 1920, corresponding “closely to the major democratization of 1918–19” (p. 70). The democratic transition itself, A&R argue, took place “in response to the severe threat of social disorder and revolution triggered by the collapse of the German armies” (A&R 2006, p. 67)." (s. 1041)
Demokratisering är i A och R mindre sannolik när ojämlikheten är extremt hög, för då blir det mer sannolikt att elitens kalkyl blir att det är värt att ta av sitt (stora) överskott och betala för repression snarare än att ge med sig och riskera omfördelning. Men att ha *hög* (inte extremt hög) och stigande ojämlikhet är inte dåligt för demokratiseringens chanser -- tvärtom. Den vanskliga frågan blir då, påpekar L och W, att identifiera brytpunkten på den omvända U-kurvan: när går vi från "lagom hög" till "för hög" nivå av ojämlikhet?
Hos Boix är den dynamiska relationen mellan ojämlikhet och demokratisering helt annorlunda. Boix likt A-R refererar till Kuznets och idén att ojämlikheten först ökar, därefter minskar med industrialiseringen. Boix fäster här vikt vid den andra fasen av Kuznetskurvan, när inkomsterna för vanligt folk stiger och ojämlikheten minskar: då blir medianväljaren under en hypotetisk demokrati rikare och den förväntade nivån av omfördelning under demokrati sjunker, vilket gör demokratisering mindre kostsamt för eliterna. (s. 1042) Boix håller med A-R om att ojämlikheten ökade i Storbritannien före Reform Acts 1832-1888, men hävdar att demokratiseringsreformerna drevs inte av ökad ojämlikhet utan av " decreasing asset specificity of wealth: unlike agricultural land, commercial and industrial wealth was easier for the rich to remove from tax legislation (Boix, 2003, p. 40)." (s. 1042) Alltså: med industriella förmögenheter, till skillnad från förmögenheter som ligger i jorden, kan man undvika framtida omfördelande beskattning, och demokrati blir därför “a much less painful option to the owners
of industrial capital”. Den brittiska demokratiseringen är alltså helt annorlunda hos Boix jämfört med hos Acemoglu-Robinson:
"In none of these turning points, it should be noted, does Boix point to acute revolutionary threats to the ruling elites as the activating mechanism of democratization processes. The decisive steps were taken by elites that were very much in control, if vaguely worried about revolutionary possibilities in the (distant) future that they decided to forestall by democratizing when democracy seemed to cost them little." (s. 1042)
Denna skillnad är ännu tydligare i hur de tolkar demokratiseringen i kontinentaleuropa: införandet av allmän manlig rösträtt på kontinenten i nästan alla fall “coincided with the previous easing of substantial inequalities”, säger Boix. (cit. 1042) Arbetarrörelsen spelar inte alls samma roll här som i Acemoglu-Robinsons modell:
"While working-class organizations were certainly present and had, for some time, put pressure on authoritarian regimes, they were, Boix’s suggests, generally far from revolutionary: “the agitation of the labor movement did not lead to civil confrontation. Rather, democratic transitions fell in line in a peaceful manner across Europe in the 1910s and constitutional democracies remained consolidated in most Atlantic economies despite the crisis of the 1930s” (ibid., p. 46). Meanwhile, where revolutionary uprisings actually broke out, they rarely if ever led to the last-minute gambit of democratization to stop revolution in its tracks that RMDs posits, but rather to fascism/militarism, civil war, or communism (ibid.)." (s. 1043)
Så hos Acemoglu och Robinson agerar eliterna i respons på vad massorna gör, men så är det inte hos Boix: "Boix’s democratizing elites are cool-headed and forward-looking actors who adopt reforms based on their reading of socio-economic trends, largely in the absence of anything the poor actually do." (s. 1043) [8] Och: "In a nutshell, then, A&R’s elites concede democratization when they fear what the people might do to them; Boix’s elites grant democracy when they no longer fear what the people can do to them." (s. 1044) Man kan alltså inte använda en ojämlikhetsvariabel för att predicera demokratisering och sedan säga att man testat både Boix och A-R:s teorier på samma gång, konstaterar Lacher och Wamsley. [9]
Nästa sektion handlar om debatterna sedan 2006 om modellerna, och hur A-R och Boix svarat på sina kritiker och utvecklat sina argument. Acemoglu och Robinson tog i publikationer mellan 2008 och 2015 stora steg bort från den demokratiseringsmodell som de la fram i sina artiklar från 2000-2001 och boken från 2006:
"Almost from the moment EODD was published, A&R have been in retreat from some of its central presuppositions. Having initially posited that inequality would diminish following democratization,13 they subsequently acknowledged that de facto power imbalances might enable elites (through lobbying, for instance) to shore up resources that might enhance their control over politics in democratic societies and perpetuate or increase economic inequalities (A&R 2008, p. 268; Acemoglu et al., 2015). Democracies, they conceded, might be captured by elites, or benefit the middle classes rather than the poor (or the median voter), and therefore fail to reduce overall levels of economic inequality. Indeed, in 2013, A&R repudiated many of the central claims of their theory of democratization. They acknowledged that democratic transitions may come about by mechanisms very different from those specified in EODD. Indeed, they argued that other scholars’ work that seemed to partly support their RMD framework was in fact marred by methodological shortcomings and could thus not be considered evidence for “causal relationships between inequality and regime transitions” (Acemoglu et al. 2013, p. 16). Having re-investigated their RMD through panel data, A&R “found no robust evidence that inequality influences either democratizations or democratic consolidation” (ibid.)." (s. 1045)
A och R har alltså tagit stora steg bort från sin modell. Boix, säger Lacher och Wamsley, har inte reviderat lika mycket, utan snarare hållit sig till sin modell, men med förändrad betoning: han har, säger L och W, närmat sig moderniseringsteorin allt mer, och ojämlikhetsvariabeln har allt mer kommit att motsvara den roll som arbetarklassens växande välstånd spelade för demokratiseringen hos teoretiker som Lipset (1957) och Lerner (1958): en indikator på ökat samförstånd och en delad kultur mellan klasserna. Lacher och Wamsley beskriver Acemoglu-Robinsons utveckling under 2010-talet, sedan
Why Nations Fail (2012), som en "return to Whiggism". A-R lägger i WNF fram en teori om varför vissa länder blir rika och andra inte, och förklaringen handlar om institutioner och framför allt om vilken roll staten spelar: skyddar den eliten eller hjälper den befolkningen i stort? Den viktiga utvecklingen i denna historia börjar i England efter Digerdödens "exogena chock" och kristalliserade sig i den ärorika revolutionen 1688: långt före demokratiseringsprocesserna som stod i centrum för 2006-boken. Och här smyger moderniseringsteoretiska argument om demokratisering in:
"to the extent that it considers democracy, WNF reverses the developmental and distributive logic A&R had previously identified. Rising living standards and decreasing inequality, they now argued, ultimately empowered “a broad segment of society” (ibid., p. 309, 314). If the pluralism of England’s post-1688 governing institutions had initially been limited, “it was only a matter of time until more and more of the population demanded the right to participate in the political process” (ibid., p. 310). In WNF, democracy is no longer understood as an equilibrium between the conflictual interests of elites and masses that can be modelled predictively across time and space, but as the sequel of a developmental process that gradually alters the conditions and capacities of the masses." (s. 1047-1048)
Lacher och Wamsley är djupt oimponerade av Why Nations Fail och citerar gillande Peter Temins recension om boken, att den inte är “good economic history. It is an example of Whig history in which good policies make for progress and bad policies preclude it”. Whiggismen kommer fram ännu mer i nästa bok av A-R, säger Lacher och Wamsley: The Narrow Corridor (2019). (Detta är också intressant mot bakgrund av att A och R i artikeln från 2000 uttryckligen tar avstånd från en "Whig version of history" som ser eliternas värderingar som den drivande faktorn bakom demokratiseringen -- cit. 1055.) Har framträder "liberty" som en grundläggande, underliggande variabel bakom både ekonomisk utveckling och demokrati, och A-R spårar denna "liberty" till Romarrikets fall och de germanska stammarnas "demokratiska" praktiker (!!) [10] kombinerade med den romerska kristendomens hierarkier och organisation; L och W citerar A-R: “On its own neither would have put Western Europe onto a new path. But hinge them together and the two blades of the European scissors prepared the scene for the rise of the Shackled Leviathan and the economic incentives and opportunities that it unleashed”. Detta är boktitelns "smala korridor", mellan despotism på ena sidan och anarki på den andra. A och R tar upp en rad komplicerande exempel ur europeisk historia i boken, när olika samhällen avviker från den rätta vägen, men också hittar tillbaka till den, och Lacher och Wamsley ser detta som whiggism i dess prydno: "Even more than WNF’s “inclusivity,” “liberty” allows A&R to construct a narrative of progress in which every episode of violence against the people ultimately in Europe reappears as confirmation of a democratic wellspring that would eventually prevail. " (s. 1050) Så konflikterna som präglade analysen i Economic Origins of Dictatorship and Democracy (2006) försvinner i princip helt ur bilden i The Narrow Corridor (2019) -- en utveckling som L och W uppenbart ser som negativ, och det är svårt att inte hålla med.
Carles Boix publicerade också han en stor bok 2019,
Democratic Capitalism at the Crossroads. Också här står den ekonomiska ojämlikheten i centrum, men på ett annorlunda sätt. Boix delar i den moderna kapitalismens historia i tre faser med olika dynamiker. Den första är 1800-talets Manchester-kapitalistiska era, med fattiga massor, höga profiter, stor ojämlikhet, och en enighet bland politiska tänkare som JS Mill, Macaulay och Marx att allmän rösträtt och privat äganderätt stod i ett motsatsförhållande. Under nästa fas av kapitalismens utveckling vändes detta: med "Detroit-kapitalismen", som enligt Boix rådde från ca 1900 till 1970-talet, så steg lönerna, ojämlikheten sjönk, utbildningsnivån steg, arbetarklassen blev medelklassig och reformistisk, och demokrati och kapitalism blev kompatibla med varann. L och W tycker att framställningen blir rörig: "At this point, however, it has become entirely unclear just what causes or explains what." (s. 1053) I USA infördes allmän manlig rösträtt före skiftet till fordistisk massproduktion medan timingen var väldigt annorlunda i Schweiz, Norge, Australien eller för den delen Tyskland; L och w gör här också den intressanta poängen att medan Iversen och Soskice (2019) ser olika typer av kapitalism med olika typer av konfliktmönster, så finns det hos Boix bara en typ av kapitalism i taget, och olika länder kan bara befinna sig på olika utvecklingsstadier, så skillnader i timing i demokratiseringen blir svåra att förklara om de inte sammanfaller med timingen i den ekonomiska utvecklingen. L och W är väldigt kritiska mot Boix 2019-bok och ser den som en moderniseringsteoretisk skiss om lånar in några begrepp från RMD. (s. 1054)
Om både Acemoglu-Robinson och Boix vid slutet av 2010-talet hade återgått till varianter av moderniseringsteori, vad finns det då för andra alternativa förklaringar av demokratiseringsprocesser? Lacher och Wamsley tar upp två bidrag som de ser som positiva: sociologen Adaner Usmanis artikel "Democracy and the Class Struggle" (2018) och statsvetarna Torben Iversen och David Soskices bok
Democracy and Prosperity (2019). L och W påpekar helt rimligt att begreppet "ojämlikhet" och dess statistiska uttryck inte är någon lovande approach för att förklara demokratisering, och relaterar Usmanis bidrag till detta:
"Adaner Usmani argues that RMDs theorists have been overly concerned with specifying the levels of inequality under which elites consider democracy desirable, rather than elucidating “the conditions under which actors acquire the capacity to credibly demand (or oppose) democracy” (2018, p. 665, 669). The latter, he argues, are rooted in the “disruptive capacities” that non-elite actors tend to acquire in the process of capitalist development, namely the ability to pose credible threats to the orderly valorization of investments through strikes, riots, etc. As investments not only form the basis of elite profits, but of state taxes, too, states can no longer afford to disregard non-elite demands. Under such conditions elites may be forced by relatively autonomous state actors to accept mass enfranchisement and economic redistribution. Usmani’s parsimonious re-specification of a class-based understanding of fundamental democratization dynamics has substantial statistical support. But, in the absence of clearly delineated game-theoretical pathways that model divergent patterns of strategic interaction between critical actors, it is far from clear that it can explain and illuminate the divergent (non-)democratization trajectories of apparently similar societies (Collier, 1999; Luebbert, 1991)." (s. 1057)
Iversen och Soskice har större jämförande ambitioner, säger Lacher och Wamsley. De ser "liberala samhällen" som Storbritannien som samhällen där arbetarklassen var uppdelad, okoordinerad och där "the respectable working man" hade intressen som inte var så avlägsna från medelklassens. Därför var demokratiseringen i sådana samhällen inte så skrämmande för eliterna, och varken maktresursteori eller Acemoglu-Robinsons (2000, 2001, 2006) modell kan förklara utvecklingen. Kapitalistiska eliter och arbetare hade delvis motsatta intressen men delvis överlappande, och eliterna kunde ingå allianser med arbetarna för ekonomisk tillväxt och till exempel ömsesidigt tjäna på högre skatter om dessa finansierade infrastruktur och sjukvård och utbildning som gjorde arbetskraften mer produktiv. I "korporatistiska" länder som Tyskland däremot fanns redan utbildningssystem (lärlingssystem) inbyggda på arbetsmarknaden, fackföreningarna representerade den breda arbetarklassen, och kapitalisterna såg därför arbetarrörelsen som ett hot snarare än en möjlig koalitionspartner. Alltså, säger Iversen och Soskice (2019): “democratization would come later [jämfört med liberala samhällen] and sometimes only under the threat of revolution”. [11]
I sina slutsatser föreslår Lacher och Wamsley tre vägar framåt för vidare forskning om demokratisering. Ett, att i enlighet med Iversen och Soskice (2019) ta in välfärdsstaten i kalkylerna -- inte bara som ett resultat av demokratiseringen, utan också, helt i enlighet med historiska fakta, som något som utvecklades också före demokratiseringen: Disraeli, Bismarck, osv. Däremot är det inte säkert att det är just I-S dikotomi mellan liberala och korporatistiska modeller som är rätt väg framåt på denna punkt. Två, att börja teoretisera hur de historiska aktörernas preferenser formas:
"A central precept of the game-theoretic literature on democratization, including RMDs, is the assumption of unchanging and narrowly defined actor interests. Yet, as a growing cohort of scholars have recognized, this literature’s assumptions of invariant actor interests have proceeded without careful empirical verification or critical scrutiny (Capoccia & Ziblatt, 2010, p. 937), ‘reading history backward’ by retroactively imputing actor interests based on the presence of observable outcomes rather than establishing historically grounded approaches to decipher causal mechanisms (Ahmed, 2010, p. 1064)." (s. 1059)
Tre, att ta in den internationella eran: vi vet att demokratisering tenderar att ske i vågor (Huntington 1991) och att vad som händer i ett land påverkar vad som händer i relaterade länder; Rasmussen och Knutsen (2022) visar t ex hur den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland påverkade kalkylerna om välfärdspolitik och demokratisering också i övriga Europa.
referenser
Hannes Lacher och Dillon Wamsley (2023) "Democratization, development, and inequality: the limits
of redistributive models of democracy", Theory and Society.
Daniel Ziblatt (2006) "How Did Europe Democratize?", World Politics, Vol. 58, No. 2 (Jan., 2006), pp. 311-338
fotnoter
[1] som annat som svepts undan som "undantag" pekar Ziblatt på södra Italiens klientilism och röstköpande, Napoleon III:s Bonapartism, och Storbritanniens komplexa och snåriga system med rösträtt och representation. (s. 312)
[2] Detta kan också leda till en repressiv reaktion från eliten som kan blockera all demokratisering, säger Ziblatt med referens till s. 262-278 i A och R:s bok.
[3] Ziblatt pekar på två metodologiska styrkor i Berins Colliers stora jämförelse. Ett, att hon jämför två olika vågor av demokratisering, över två kontinenter, "allowing her to see patterns among cases that otherwise simply seem anomalous." Två, att hon etablerar en "tröskel" för vad hon räknar som demokratisering: allmän manlig rösträtt, ett autonomt parlament, och medborgerliga friheter. (s. 325) Denna noggrannhet ger kontrollerade och informativa jämförelser.
[4] "if we want to understand the processof democratization, should we look only at the finish line?Or should we adopt a different unit of analysis - that is, any episode of democratizing reform,no matter what the broader regime looks like? Clearly, for example, none of the three coalitional patterns that Collier identifies explains Napoleon Ill's readoption of universal male suffrage for France in 1851 or Bismarck's surprising adoption of universal male suffrage for Germany in 1867 and 1871. Rather than discarding these cases as anomalous, perhaps we should pause to reflect on the meaning of these for our conceptual and measurement schemes as well as for our theories of democratization." (s. 326)
[5] Ziblatt: "Although A&R do a great service by identifying the fact that such a balancing point exists, they do not identify where precisely this balancing point lies. Which concessions to old elites are most effective at garnering their long-term support for democratic institutions? Which concessions are less effective? The authors do not directly answer these difficult questions but instead say that institutions tend to be "his toricallydetermined" (p. 210). The authors are clearly interested in what they call the "grayzones"in which concessions and democratic reform are used simultaneously. But their own analytical frame (that posits the three mutually exclusive options for elites of repression, policy concession,or democratization) increases the difficulty of making any claims about these so-called gray zones. In short, the authors raise an important theoretical question. But given the mismatch between their rich theoreticalaims and their method, it is a question they ultimately cannot answer." (s. 332)
[6] Här hänvisar Ziblatt till Thomas Ertmans artikel , "Democracy and Dictatorship in InterwarWestern Europe Revisited," World Politics, 1998. Men det är utifrån Ziblatt lite oklart vad Ertman egentligen säger i frågan.
[7] Här citerar de också hur Rueschemeyer (2010) själv kommenterat Boix och Acemoglu-Robinsons bidrag: "one of the leading historical-institutionalists conceded that the mutual accommodation of the two research modalities might benefit both as they agree on the centrality of “structured inequalities in class, status, and power” (Rueschemeyer, 2010, p. 7). With a greater appreciation of historical contexts and of “the complexities of class formation,” RMDs could “bring a theory frame a step closer to a fully devel-
oped theory”." (s. 1038)
[8] Lacher och Wamsley utvecklar beskrivningen av Boix modell på ett intressant sätt: "To be sure, without an increasingly organized lower class, these elites might never concede political participation rights at all; but the agency of the working classes is almost invisible in Boix’s account. Their parties and organizations contribute (however inadvertently) to democratization, not by mobilizing for revolution, but by taming their members’ more radical inclinations: “workers need to be organized in institutions that constrain them to comply with their promises” (2003, p. 137). Indeed, Boix adds: “If the poor cannot credibly commit to a low-tax strategy in the future, there will be, in turn, no incentive for the rich to accept a democratic system” (ibid.). In A&R’s “red scare” account, by contrast, the “commitment problem” refers to the elites themselves, who might seek to stop unrest by making limited distributive concessions; but as those can be withdrawn once the situation stabilizes, it may take the institutionalization of popular power to stave off revolution." I en fotnot diskuterar de här också Adaner Usmanis (2018) kritik av A och R och Boix för att inte teoretisera icke-eliternas kapacitet för kollektivt agerande.
[9] De pekar på att Boix teori om demokratisering i princip blir en variant av moderniseringsteori: "Boix’s variant ultimately yields a highly structuralist account in
which economic variables do not so much illuminate the social and political contexts of strategic interaction as substitute for them. Democracy is inscribed in the structure of industrial-capitalist modernity: “Whenever the manufacturing and commercial interests dominate and are sufficiently protected from the threat of expropriation or excessive taxation, democracy is eventually established” (2003, p. 41)."
[10] L och W citerar också Deirdre McCloskeys (2021) omdöme om boken som "sweetly Romantic and Eurocentric".
[11] Intressant nog har Boix (2020) recenserat Iversen och Soskice bok. Han är inte helt övertygad om det empiriska underlaget för I-S uppdelning mellan liberala och korporatistiska vägar till demokratin, och hävdar också att de underskattar “important historical tensions between capitalism and democracy”.
