I slutet av 1800-talet växte den socialistiska arbetarrörelsen fram i Europa, på bred front. Detta påverkade de existerande politiska eliternas förväntningar och kalkyler för vad för politik man borde föra, och vad för politik man kunde föra. Statsvetarna Haakon Gjerløw (U i Oslo) och Magnus B. Rasmussen (U sydöstra Norge) utforskar i en artikel i Comparative Politics, publicerad 2022, vad för effekter arbetarrörelsen hade på de norska politiska eliternas preferenser för valsystem.
De skiljer på två teorier om hur politiska eliter reagerar på den socialistiska rörelsens framväxt. Den ena teorin är "electoral threat" och handlar helt enkelt om hur eliterna ska agera för att stärka sina positioner i kommande val, när de förutom med de redan existerande partierna också kommer behöva konkurrera med socialistpartier. Stein Rokkan utvecklade denna teori på 1960-70-talen och Carles Boix (1999) har utvecklat och formaliserat den i vår egen tid. Den andra teorin är "systemic threat" och handlar om något mera fundamentalt: ett möjligt revolutionärt hot som kan omkullkasta hela ordningen, som i Acemoglu och Robinsons (2000, 2001, 2006) modell. Gjerlow och Rasmussen förklarar systemic threat-teorin så här:
"Incumbents in an existing electoral system have two goals: their own personal survival (short-term re-election) in the system and the long-term survivability of the political and economic systems themselves. A systemic collapse nullifies not only their political power, but also the economic and social utility they derive from the existing systems. The utility gained from long-term survivability of the system is therefore greater than the utility of personal survivability within that system. Should these two goals come into conflict, systemic survivability is to be preferred."(s. 596)
När de sittande (incumbent) eliterna bedömer att en utanförgrupp står för ett hot mot hela systemet, så kan de bemöta detta med repression, eller med reformer av valsystemet för att förbättra de egna chanserna. G och R har i teoridelen en del intressant diskussion om hur eliterna uppfattar att det finns ett revolutionärt hot: om vikten av ideologi och splittring inom arbetarrörelsen, men också om strejker, protestmöter, upplopp etc. Utifrån Kurt Weyland (Making Waves, 2014) lyfter de också fram att under oroliga tider -- som åren runt 1917 -- så griper olika typer av kognitiva biases in och påverkar hur man bedömer situation: representative heuristic "may lead elites to overrate the similarities between the forerunner [t ex ryska situationen, EB anm] and the current situation they confront", och availability heuristic säger att "vivid, directly witnessed events have a disproportional effect on people’s judgments." (s. 600)
Som statsvetare är Gjerlow och Rasmussen per se, antar jag, väldigt intresserade av valsystem, så de motiverar inte så mycket varför de fokuserar på just införandet av ett proportionellt valsystem (PR) (övergången från ett majoritärt system), utan går rakt in på varför electoral threat-teorin inte räcker för att förklara utvecklingen av PR. Detta är av två skäl. Ett, om socialisterna/outsiders "bara" är ett hot mot valframgångar, inte systemet i sin helhet, kan eliten välja re-districting istället för reform av valsättet. Detta kan de inte välja för att hantera ett systemiskt hot, eftersom re-districting i en sådan situation bara kommer stärka kritiken av systemet som "riggat". Två, de menar att systemic threat men inte electoral threat kan förklara timingen i reformerna. Denna diskussion är intressant och relaterar till diagrammet som jag klistrat in ovan, som visar hur många länder som använder PR-system över tid:
"Current theories tend to focus on stable predictors for or against PR, failing to incorporate factors that explain timing or mass adoption of electoral rules. For example, Cox, Fiva, and Smith argue that the Norwegian 1919 PR reform was motivated by party building concerns, with party elites wanting to strengthen party legislative cohesion by increasing their role in candidate nomination. However, given that party elites had this incentive to strengthen their control over nominations for the whole period leading up to 1919, this theory is unable to explain the timing of the Norwegian reform. Systemic threat theory would in-stead argue that elites come to support inclusive strategies in periods of heightened revolutionary threat. We focus on one such period, 1918–1922, and argue that systemic threat theory can explain the timing of one of the greatest waves of PR adoptions in history." (s. 597)
Om man, som systemic threat-teorin gör, fäster fokus på problematiken med radikala socialistpartiet och hot mot det politiska systemet, så blir det rimligt att just åren efter 1918 är en central period för PR-reformer: den ryska oktoberrevolutionen har just skett, arbetarpartier splittras i radikala och reformistiska delar, och det revolutionära hotet är starkare än någonsin tidigare.
Det norska stortinget använde sedan 1905 ett majoritetsvalsystem, tvårundors majoritetsval. Under perioden som G och R forskar om, 1906-18, fanns det tre politiska block på stortinget: Arbeiderpartiet, som var missgynnat av majoritetsvalsystemet; det liberala blocket med Venstre och Arbeiderdemokratene; och det konservativa blocket med Høire och Frisinnede Venstre. AD:s partiledare Johan Castberg föreslog redan 1911 att man skulle byta till ett majoritetsvalsystem, och 1913 tillsatte parlamentet en utredning för att utforska flera möjliga valsystem; utredningen presenterade sina slutsatser 1915, och motsatte sig PR-reform. 1917 tillsattes en ny utredning som till slut ledde till 1919 års reform.
Arbeiderpartiet radikaliserades under 1910-talet, med ledare som Martin Tranmael, och 1918 drev radikalerna inom partiet fram en debatt om vilken taktik partiet skulle använda framöver. Den radikale socialisten Olausson förespråkade ett skifte till en revolutionär strategi och menade att de konservativa skulle stå upp för det orättvisa existerande systemet med vapen:
"We see that the bourgeoisie has acquired weapons. Does one believe that they will give up their struggle? No, I do not think so. Then we will have the Civil War. A Civil War is therefore unavoidable. […] We cannot achieve electoral majority with the current electoral system, and the bourgeoisie knows this. Which is why they will resist a just electoral system, if necessary, with arms." (cit. 603)
De reformistiska socialdemokraterna argumenterade precis tvärtom för att våldets väg skulle leda till en diktatur och måste undvikas, men radikalerna vann omröstningen med en snäv majoritet. Reformisterna drog sig då tillbaka från de ledande positionerna inom partiet, men ledde fortsatt fackförbnden. Under 1918 peakade också antalet arbetskonflikter, i den revolutionära yran, och det torde vara tydligt att de politiska eliterna hade goda skäl att oroa sig för samhällets stabilitet.
referens
Haakon Gjerløw och Magnus B. Rasmussen (2022) "Revolution, Elite Fear, and Electoral Institutions", Comparative Politics 54 (4).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar