Könslöneskillnader i Tyskland sedan 1890

Nationalekonomen Theresa Neef presenterar i ett working paper långa tidsserier för kvinnors löner jämföra med mäns i Tyskland sedan 1870-talet. Huvudresultatet syns i Figur 3 som jag klistrat in ovan och som jämför de tyska serierna med tidigare existerande serier för USA och Sverige, de enda länder som har jämförbara data om jag förstår det rätt.

Studien och jämförelsen handlar om _löner_, inte om inkomster i stort, och mer specifikt så handlar det om timlöner. Det finns alltså andra variabler som kan påverka inkomstskillnaden i stort: framför allt arbetskraftsdeltagandet, och antal arbetade timmar per förvärvsarbetande person. Jag har tidigare bloggat här (Ruggles 2015; Ngai et al 2024) om hur vanligt det obetalda arbetet i familjeföretag var under 1800-talet och 1900-talets första halva, och denna faktor tas ju inte in i Neefs begrepp.[2]

Hennes projekt samlar statistik från en rad olika källor. Före första världskriget kommer lönedatat framför allt från sociala undersökningar och forskning, för mellankrigstiden från löntagarorganisationer och från officiell lönestatistik för arbetare, och från efterkrigstiden mer allmänt från offentlig statistik.

Under industrialiseringsepoken från 1870-talet och framåt rörde inte könslöneration på sig särskilt mycket. Från och med 1910-talet började förändringar: från 1913 till 1937 ökade kvinnornas lön som andel av männens från 47 procent till 58 procent, en liknande timing som i Sverige och USA, säger Neef. I USA så ökade andelen mycket på grund av kvinnornas ökade utbildningsnivåer, har Claudia Goldin visat, men i Tyskland så handlade det mer om att kvinnor övergick från lågbetalt arbete i jordbruket till högbetalda arbeten i tjänstesektorn. (s. 4)

Intressant nog så säger hon att hon använt en social tables-metod: hon har använt folkräkningar från 1882, 1895, 1907, 1925, 1933, 1939, 1950 och 1961 för att etablera mäns och kvinnors fördelning på olika yrken, och kombinerat detta med yrkesspecifika löner för att beräkna den genomsnittliga lönen för män och den genomsnittliga lönen för kvinnor. Från 1984 och framåt använder hon den Socioekonomiska panelens mikrodata som ger både löner och information om olika yrkens vikter.

Som jag konstaterat ovan så inkluderar Neefs approach inte obetalda familjearbetare, säg bondehustrur eller hemmavarande vuxna barn som arbetade som pigor och drängar för sina föräldrar. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur speciell den sysselsättningen var, men mer slående tycker jag att det är att hon inte räknar in tjänstefolk utanför jordbruket, som ju var en enormt viktig yrkesgrupp inte minst bland kvinnor. (s. 9) Hon konstaterar att tjänstefolket var bland de sämst betalda yrkesgrupperna i befolkningen och att hennes skattning av könslönegapet i det sena 1800-talet därmed definitivt är en underskattning av det verkliga gapet; i en fotnot konstaterar hon att Gomez Leon och de Jong (2019) gör antagandet att lönen i hushållstjänster var ungefär 30 procent av snittlönen i tjänstesektorn -- en mycket markant skillnad. 

Att dessa grupper inte är med gör också att jag undrar lite om timingen i den delvisa utjämning som skett. Neef menar att ingen utjämning skedde mellan 1913 och 1919 trots den revolutionära sociala förändringen under dessa år men jag undrar om inte strukturomvandling ut ur hushållstjänster och obetalt arbete i familjejordbruk under dessa år ändå gjorde att 10-talet var en utjämningsperiod i Tyskland (om än med avvikelser under första världskriget) -- som Jakob och jag hittade i Stockholm.

Gómez León och de Jong som räknat ut könslönekvoten med en social table-metod hittar visserligen det motsatta: en försämring från 59 procent år 1907 till 53 procent år 1920, vilket kontrasterar mot Neefs siffror om 47 procent år 1913 och 49 procent år 1919. (s. 15-16) Under 20- och 30-talen hittar GL och de Jong en förstärkning av kvinnornas löneratio till 58 procent år 1937, liknande Neefs nivå. Neef kommenterar utvecklingen och tolkningen av 1910- och 20-talen:

"Given the strong migration of women from low-paid agriculture to higher-paid white-collar work and women’s increasing skill levels (see section 4.1 and 4.2), a deterioration of the gender gap seems unlikely for the 1910s. Differences could arise due to the use of yearly vs hourly gross earnings. My estimates on gender earnings differentials are based on more granular data for the different occupational groups, while Gomez Leon and de Jong include more occupational groups such as domestic servants." (s. 16) [3]

Från beskrivningen och analysen av det tyska fallet går hon till jämförelsen med USA och Sverige som jag redan klistrat in ovan. Hon kommenterar att i alla tre länder hämtar kvinnorna in en del av männens försteg 1890-1940 och menar att: "Despite different timings, the benchmark narrative of Goldin (1990) for the United States broadly holds for all countries: the leap towards pay equality can be generally linked to a substantial entry of young women into better-paid white-collar and service jobs propelled by a broader access of young women to secondary education. However, in the German case, vocational on-the-job training instead of general secondary schooling was the main educational channel." (s. 17) 

För efterkrigstiden ser Neef en likhet mellan Sverige och Tyskland, men en skillnad mot USA där könslöneskillnaden stod stilla mellan 1950- och 80-talen. I Tyskland och Sverige hämtade kvinnorna in från det tidiga 1960-talet till 1980-talet, men mer i Sverige än i Tyskland: år 1960 var ration i Tyskland 66 procent och den i Sverige 70 procent, men 1980 var skillnaden större. Neef refererar debatten om hur man ska förklara den kraftiga utjämningen mellan könen på 1960-70-talen: med politiska reformer och institutioner (särbeskattningen 1971, LO:s förändrade lönepolitik, den offentliga barnomsorgens utbyggnad, osv) eller, som Lars Svensson (2003) föredrog, med marknadskrafternas spel? Hon går vidare till att utifrån Blau och Kahns (2017) översiktsartikel diskutera hur könslönegapet generellt sett förändras genom utbildningssektorn, kvinnors förvärvsdeltagande, könssegregation vad gäller yrken och sektorer, osv.

Skillnaden mellan Tyskland och USA vad gäller strukturomvandlingen och de olika sektorernas roll för kvinnornas sysselsättning illustreras i figur 8: 

Grafen visar att industrin spelade en större roll för kvinnors sysselsättning i USA i början av 1900-talet, och därefter föll snabbt, medan jordbruket dominerade mer i Tyskland. "Thus, German women bridged a larger earnings differential due to their migration from agricultural work to white-collar work than U.S. women mainly leaving blue-collar industrial work for the new white-collar jobs." (s. 28)



referens
Theresa Neef (2024) "The Long Way to Gender Equality: Gender Pay Differences in Germany, 1871-2021", World Inequality Lab working paper, 2024.

fotnoter
[1] Neef säger i en fotnot att "I will use the words earnings and pay as equivalents throughout this article, while I use wage for official statistics providing a pay rate." (s. 1) Jag är osäker på ordens precisa valör på engelska.

[2] Neef kommenterar i datasektionen: "My sample population N is restricted to the employed workforce outside the home and in the private sector. I do not include assisting family members, domestic servants outside of agriculture, nor civil servants. I also omit the marginal groups of blue-collar workers in agriculture, commerce and transport due to a lack of earnings information. I only consider full-time employed persons, similar to Goldin (1990) and Blau and Winkler (2018) for the United States. For the postwar period until reunification, the analysis is restricted to the Federal Republic of Germany. Considering the occupational composition of the labor force, my dataset covers about 60% to 80% of the male employed workforce and 50% to 60% of the female employed workforce from 1873 to 1983." (s. 9) 

Figur A7 i appendixet illustrerar att inkluderandet av obetalda familjearbetare gör en stor skillnad för måttet på kvinnors förvärvsarbete: nivån decennierna runt 1900 ökar från 25-30 till 40-45 procent. 

[3] I en fotnot kommenterar Neef de metodologiska skillnaderna: "Gomez Leon and de Jong (2019) base their analysis on non-gendered annual earnings from Hohls (1991) and Hoffmann (1965) and weekly earnings from Statistisches Reichsamt (1913-1950). They use gender earnings differentials from Bry (1960). The authors include more occupational groups than those used in this paper. Yet, they use imputations of average earnings levels but also gender differentials for many of these groups. For example, they impute the gender differential in agriculture from industry, while I find a much higher gender pay ratio in agriculture than in industry and a different time trend. The pay ratio in agriculture decreased with the rising mechanization and specialization in the postwar period whereas the pay ratio in industrial work rose." (s. 16)

Djupa rötter till politiska skillnader i Södern i USA

 

från Reddit, r/MapPorn, 2021.

För några år sedan blev kartan som jag klistrat in ovan viral: "How a coastline 100 million years ago influences modern election results in Alabama". Det handlar förstås inte om geologi utan i sig, utom om en kausal kedja där (a) geologisk djup historia bestämt jordtypen vilket (b) gjort olika typer av jordbruk olika lönsamt vilket gjort (c) att slaveriet på 1700-1800-talen var olika vanliga i olika regioner i Södern beroende på jordtyp vilket gör att (d) andelen svart befolkning idag korrelerar med detta vilket (e) gör att Demokraterna är mer framgångsrika i områdena med mer produktiv jord, eftersom svarta amerikaner är mer benägna att rösta på Demokraterna än vad vita är. Det är en slags persistensargument: att den djupa historien formar politiken och samhället idag.

Just politiken i USA-Södern är föremål för en av de viktigaste persistensstudierna från de senaste tio åren: statsvetarna Avidit Acharya, Matthew Blackwell, och Maya Sens bok Deep Roots: How Slavery Still Shapes Southern Politics, publicerad av Princeton UP 2018. De -- jag kommer sammanfatta deras namn som ABS -- gör dock ett annat argument än det som den virala kartan ovan illustrerar: medan kartan visar att Demokraterna överlag är starka i områden där slaveriet var särskilt utbrett, argumenterar ABS snarare för att vita amerikaner som bor i dessa områden är mer konservativa än vad vita amerikaner i Sydstaternas mindre historiskt slavberoende områden är.

 

slavarnas geografiska fördelning i USA:s Sydstater år 1860, en karta gjord av USA:s Census Office 

och fritt tillgänglig från deras hemsida. Vi ser t ex att västra Texas i princip saknade slaveri medan det var väldigt vanligt på Texas gulfkust i närheten av Galveston. Från Texaskusten går ett slaveribälte österut in i Louisiana, med den allra starkaste koncenrationen längs Missippifloden i delstaterna Missisippi, östra Arkansas och Tennessee. Också västra Alabama är en del av detta bälte, medan norra Alabama hade färre slavar. Från centrala Alabama går ett nytt bälte av hög slaverifrekvens österut genom centrala Georgia (medan norra Georgia, studerat av Steven Hahn i hans mästerverk The Roots of Southern Populism, hade mycket mindre slaveri) och ut till South Carolinas kust som jämte Missippiflodens stränder har högst frekvens. Låga nivåer (med Sydstaternas standard) rådde däremot i Appalacherna: östra Tennessee, västra NC, östra Kentucky och West Virginia.

 

Här ska jag skriva inte om ABS bok i sig, även om den är mycket intressant, utan om en artikel som diskuterar boken: statsvetarna David A. Bateman (Cornell) och Eric Schicklers (Berkeley) artikel "Deeper Roots" från 2023, som är en utförlig och högintressant diskussion av ABS analys. (Se också deras blogginlägg på Broadstreet där de sammanfattar artikeln.) Vad som gör Bateman och Schicklers diskussion så intressant och relevant också för oss som inte är experter på USA:s historia och politik är att de förenar en substantiellt intressant diskussion -- hur skapas och består regionala politiska skillnader -- med en state of the art-metod-diskussion.

ABS argument är att de politiska skillnaderna inom Södern uppstod inom en historisk kritisk vändpunkt, en critical juncture, som var inbördeskriget och den efterföljande Rekonstruktionen. Det kausala argumentet är att skillnaderna uppstod under denna process, och alltså inte fanns före 1860: de antar och hävdar att slaveriets utbredning var icke korrelerat med föregående skillnader i rasism och attityder till slaveri. ABS argumenterar att hela Söderns vita makthavarklass var enad i sitt stöd för slaveriet. Om det tvärtom fanns lokala och regionala korrelationer mellan slaveri och tidigare attityder, så lider ABS instrumentvariabelstrategi av omitted variable bias och deras exclusion restriction fallerar. Kapitel 5 av Deep Roots, det första historiska kapitlet (kapitel 3 och 4 handlar om de samtida skillnaderna i attityder som ska förklaras) så visar ABS t ex att områden med lite och mycket slaveri i Södern röstade liknande före 1860, även när slaveriet var en politisk fråga, och att slavmortalitet och trångboddheten i slavars bostäder var liknande i båda typerna av områden.

Bateman och Schickler säger att deras artikel gör tre nya bidrag till litteraturen. Det första är att de motbevisar ABS argument om att inte fanns regionala skillnader i ras-attityder i Södern före 1860. Det andra är att bidra till historiografin om hur rasismen i Södern utvecklades: i enlighet med Morgan (1975) menar de att större slavägare medvetet underblåste rasistiska attityder för att stärka det bisarrt orättvisa systemet. Mer direkt relevant för mina syften är det tredje bidraget:

"Third, our findings suggest important methodological lessons about the limitations of design-based inference when applied to historical research. Such approaches might be of less use when the causal process itself does not provide the kind of discrete treatment that they implicitly rely upon. A key challenge with long-lived institutions or gradually unfolding processes is that their very longevity raises severe difficulties for satisfying the assumption that assignment to treatment was conditionally independent of the outcome. The incremental development of slavery over the course of two centuries was bound up, in varying ways, with nearly every other aspect of southern politics and culture. The incentives that ABS argue led former slaveholders to invest in the institutions and ideologies of white supremacy, for example, were operating on local white elites, however unevenly, from the seventeenth to the twentieth centuries.Each successive moment in the production of racial ideologies — whether in the 1790s, 1830s, the 1870s, the 1910s, or 1950s — stands as a potentially unobserved confounder, obscured by these approaches’ flattening of time (Wawro and Katznelson, 2019)." (s. 98-99)

Detta är ju superintressant just eftersom det är så generellt: det är ett allmänt fenomen i historiska processer att vad som hänt under den föregående perioden påverkar vad som händer nu och att det därför blir svårt att som ABS säger att de gör, hitta ett tvärt brott där en viss händelse eller period sätter igång ett persistent mönster. Många lovande instrumentvariabler, säger Bateman och Shickler, kommer därför, när deras effekter sker över tid, vara korrelerade med confounders. [1] I den historiska forskningen så kommer man också inte ofta ha tillgång till mått på utfallsvariabeln från perioden före den förklarande variabeln inträffar, och kan därför inte kolla så att de intressanta utfallen inte föregår förklaringen i tid. Istället så får man titta på proxies från den föregående perioden, som ABS gör i sitt kapitel 5 när de kollar på röstmönster, mortalitet och trångboddhet. [2]

Själva undersökningen i Bateman och Schicklers artikel börjar med en diskussion av betydelsen just av Reconstruction-perioden i ABS argument. ABS menar att att före 1860 så var slaveriet en faktor som enade det vita samhället i Södern: att “slaveholders and nonslaveholders in the antebellum period were united in their political support for slavery” (ABS, s. 107). Men att från och med 1860-61 års secession crisis, när Sydstaterna försökte bryta sig ur Unionen, så uppstod en politisk divergens inom Södern. Denna drevs, menar de, av de (slavägande) ekonomiska eliternas medvetna politiska och ideologiska arbete -- för att skapa hegemoni skulle man kunna säga med ett begrepp ur en annan teoretisk tradition. Bateman och Schickler håller med om att Rekonstruktionen var en politiskt viktig process och att slavägarna arbetade intensivt för att påverka folks attityder, men håller inte med om att det inte fanns några attitydskillnader före 1860. De illustrerar ABS argument och sin egen invändning i figur 1 som jag klistrat in ovan, en directed acyclic graph eller DAG.

Som vi ser i figur 1 så använder Acharya, Blackwell och Sen bland annat en instrumentvariabeldesign där jordens lämplighet för att odla bomull används som instrument för slaveriets utbredning -- eftersom slavar användes särskilt mycket i produktionen just av bomull. De använder också kontroller för andra variabler 1860; detta markeras med B i figuren. Vad Bateman och Shickler tar upp är att ifall rasistiska attityder före 1860 var korrelerade både med bomullslämplighet och med rasism idag (kanske genom samma mekanismer som ABS diskuterar), så fungerar inte instrumentet:

"It would not pass the exclusion restriction because it would operate additionally through the pretreatment variable of racial attitudes before the Civil War. The arrow connecting cotton suitability and antebellum racial attitudes could go in either or both directions. For example, while soil and climate might be relatively fixed attributes, residence in areas of cotton suitability is not. If selection into or out of slaveholding were partially a function of racial attitudes, it seems plausible that so too would be selection into and out of regions where this form of labor was especially remunerative." (s. 103)

I en fotnot tar de här upp intressanta exempel på hur folk flyttade just utifrån sina attityder till rasismen: t ex att kväkare i North Carolina flyttade ut ur områden med mycket slaveri, eftersom de inte ville leva jämte den institutionen. Jag tycker att den här typen av selektion är superintressant och det var min främsta invändning när jag läste Acharya, Blackwell och Sens bok, men det är inte vad Bateman och Shickler fokuserar på. Deras kritik handlar istället om de historiska grunderna till rasismens utbredning 1860 och hur dessa smyger in en annan historisk kausal väg än den som ABS fokuserar på -- pilen D i figur 1.

Den metodologiska diskussionen här är intressant: om man laborerar med ABS antagande att slaveriets utbredning i Södern 1860 var okorrelerat med rasistiska attityder, vad händer då med deras IV-strategi? Bateman och Schickler säger att det inte alls skulle förstöra det allmänna argumentet att slaveriets historia påverkar folks attityder ännu idag. Men det skulle inte längre vara ett precist argument om den avgörande rollen spelad av Rekonstruktionsperioden, utan istället ett argument om "capturing the entirety of the institution’s effects, in all its dimensions." (s. 104) Det skulle handla om slaveriets interaktion med attityder -- både för de som bor kvar, och genom selektionsmekanismen att mer rasistiska personer flyttar till områden mer formade av slaveriet, och omvänt. " The treatment would have lost its causal specificity and much of its intuitive meaning." (s. 105) När IV-strategins elegans faller, så hamnar vi tillbaka där vi började, säger Bateman och Schickler: ense om att slaveriets historia fortfarande spelar roll, men utan precisa skattningar av hur. I en fotnot säger de att i sitt Appendix så skattar de om ABS IV-modell och lägger till en kontroll för andelen slaveri år 1830. Då blir estimaten av effekten av 1860 års nivå motsägelsfulla och med konfidensintervall som korsar noll.

Bateman och Schickler går in på den historiska underbyggnaden som ABS anger för deras antagande om att rasattityder och slaveri var okorrlerade 1860. 

"ABS point to two factors that might have sustained a rough geographic homogeneity of racial attitudes among white southerners: the possibility that farmers in areas of low-enslavement aspired to become slaveholders, as well as the widespread fears of a revolt that “would be highly threatening to whites living in both high- and low-slave areas” (Acharya et al., 2018, p. 121–22). While these factors may have underwritten a commitment of whites from low-enslavement regions to racial hierarchy, they do not explain why this commitment would be equally strong as that held by those actually invested in human bondage and most directly threatened by the possibility of insurrection." (s. 106)

Bateman och Schickler refererar här istället till historiska studier som påvisar att vita sydstatare i låg-slaveri-områden tenderade att odla grödor som vete och majs, som byggde på en arbetsorganisation med säsongsanställda fria arbetare snarare än slavarnas arbete runt hela året, som bomullen. För dessa vita bönder bör slaveriet alltså inte haft någon vidare ekonomiskt tilltal, eller i alla fall inte lika starkt som för dem som bodde i områden där man odlade mer bomull. Bateman och Schickler säger att man visserligen inte ska överskatta "the southern origins" av anti-slaveri-rörelsen, men att det i alla fall fanns en del organiserade abolitionister i Södern, särskilt i låg-slaveri-områdena Appalacherna och Shenandoah Valley i West Virginia -- dessa områden ser vi är ljusa i kartan som jag klistrat in ovan.

Från den historiska diskussionen går de in på den mer konkreta kvantitativa undersökningen. För sitt antagande om en icke-korrelation mellan slaveriets frekvens och rasattityder presenterar ABS fyra kvantitativa belägg: (1) valutfall för Union och Southern Rights-partier under 1850 års kris, (2) röster i Tennessees secession referendum 1861, (3) folkräkningsmaterial om trångboddhet etc, och (4) omröstrningar i Georgias delstatssenat om import av slavar. Bateman och Schickler gör en detaljerad utredning i frågan om röstmönster i början av 1850-talet (1); jag ska inte gå in på detaljerna här, men poängen är att de visar att 1840-talets partipolitik (i sig påverkad av slaveriet) påverkade 1850-51 års röstemönster, så att man inte kan tolka (icke-)effekten av slaveriets frekvens på röstemönstren så som ABS gör. (s. 108-113) Däremot, säger Bateman och Schickler, så är partivalsmönstren en indikator på att slaveriet strukturerade politiken i Södern också före 1860 (contra ABS) men inte i sig mått på faktiska attityder. För att fånga upp attityder går de vidare med att undersöka omröstningar om svartas rättigheter före 1860, t ex ett lagförslag i Virginia i 1831 som skulle förbjuda fria svarta amerikaner från att samlas i syftet att lära sig att läsa och skriva, men också ett lagförslag i samma delstat senare samma år, efter Nat Turner's Rebellion, om att avskaffa slaveriet. De studerar också lagförslag i Tennessee och North Carolina på 1830-talet. (s. 116-117)

I sina slutsatser går Bateman och Schickler till den större frågan om forskning som "have used design-based inference to understand historical legacies that often span decades or centuries", alltså vad jag tänker på som persistensstudier men som inom statsvetenskap idag verkar kallas legacy studies. En av de stora utmaningarna i denna typ av forskning, säger Bateman och Schickler, är att hitta "pecific moments where one might plausibly claim that assignment to treatment is uncorrelated with the subsequent outcomes of interest" (s. 118) -- det som ABS menar att de hittat i Rekonstruktionen. Vår undersökning, säger Bateman och Schickler, visar på svårigheten i detta, att hitta ett särskilt moment som nollställer klockan och startar en ny kausal kedja. Om det inte finns något clean break -- och i fallet med en av ABS centrala mekanismer, vita jordägares intresse av att kontrollera arbetskraften och hålla nere lönerna, så fanns inget sådant clean break -- så behöver vi, säger Bateman och Schickler, en övertygande teoretisk förklaring till varför IV:n och utfallsvariabelns relation uppstår just vid den chock som man vill studera. [3] Här kommer jag också att tänka på den relaterade diskussionen i den historisk-institutionalistiska litteraturen om s k critical junctures, episoder när historien i ett visst avseende (historien om den svenska skolan, eller arméns organisation, eller rösträtten, etc) kan gå åt olika håll, men när en väg har valts, så kommer detta vara åtminstone relativt beständigt, eftersom det finns feedback-mekanismer som orsakar s k stigberoende.

 

referens

David A. Bateman och Eric Schickler (2023) "Deeper Roots: Historical Causal Inference and the Political Legacy of Slavery", Journal of Historical Political Economy, 3: 95–124.

fotnoter

[1] De refererar här till Heather Saarsons artikel “Rainfall and Conflict: A Cautionary Tale” från 2015.

[2] Bateman och Schicklers resonemang här är intressant så jag citerar det: "researchers will be forced to rely — as ABS and we do — on rough proximate variables to establish the plausibility of the model’s assumptions. The relationship of these proxy variables to the outcome are often mediated through complex political processes that stand outside the specific causal model. An example we develop below is that elite control over the legislative and electoral agenda can lead to the appearance of unity in attitudes despite substantial differences." (s. 99) Och de fortsätter, angående lösningen: "As a result, establishing the plausibility of core identifying assumptions requires close theoretical and empirical attention to the distinctive processes by which these proxies were generated, as well as careful engagement with a contested historiography often focused on other questions (Kocher and Monteiro, 2016; Lustick, 1996)."

[3] Bateman och Schickler formulerar det själva väl: detta är "a generalizable methodological lesson: when studying the legacies of long-lasting institutions we need to consider continuities not only in our hypothesized causal variables (i.e., slavery) but in the specific attributes of these variables that we expect are causally significant (i.e., the need to sustain control over laborers). Even if the responses of white elites to the problem of free and enfranchised laborers were different from the strategies they had used earlier to maintain these laborers’ enslavement, they drew from an older toolkit of race-baiting and de-humanization. These responses would likely be layered on top of the enduring legacies of white slaveholders’ earlier efforts." (s. 119)

Jobbpolarisering i USA sedan 1950-talet

En vanlig beskrivning av arbetsmarknaderna i de rika länderna sedan 1970-talskrisen är: jobbpolarisering. Alltså att en hel del hyfsade och ganska välbetalda jobb i mitten av fördelningen har rationaliserats bort eller försvunnit i den globala konkurrensen, medan skapandet av nya jobb har koncentrerats antingen till lågbetalda jobb i tjänstesektorn eller högbetalda, kunskapsintensiva jobb i toppen av fördelningen. Vi har sett detta i Storbritannien, i USA (den berömda studien av Autor och Dorn), i Sverige, och andra ställen. Polariseringen av jobbens kvalitet hänger då ihop med den ökade löneojämlikheten -- om man tar bort mellanbetalda jobb och lägger till lågbetalda och högbetalda jobb så ökar ju spridningen. Och omvänt så tänker man sig nog lite till mans att den föregående perioden av "fordistisk" kapitalism [1] tvärtom minskade löneojämlikheten genom att skapa många mellanbetalda jobb.

Just därför är det så uppseendeväckande när nationalekonomerna Zsófia L. Bárány (CEU) och Christian Siegel (U of Kent) i en artikel från 2018 menar sig visa att jobbpolariseringen i USA faktiskt började redan på 1950-talet! (Uppsala-ekonomen Martin Gustavsson har hittat samma för Sverige i en studie av perioden 1950 till 2013.) De börjar med konstaterandet, ungefär som jag just gjorde, att jobbpolariseringen i USA och Europa sedan 1980-talet är välbelagd. Den vanligaste förklaringen är rutiniseringshypotesen, att informations- och kommunikationsteknologier (IKT) ersätter mellan-kunskaps intensiva och mellan-välbetalda jobb medan de är komplementära gentemot lågbetalda och högbetalda jobb. [2] De säger att papprets bidrag är dubbelt. För det första, att "document a set of facts that raises flags that routinization driven by ICT, although certainly playing a role from the 1980s onward, might not be the only driving force behind this phenomenon." För det andra, att utifrån denna beskrivning ange ett nytt perspektiv på jobbpolarisering, ett perspektiv som fokuserar på strukturomvandling.

De jobbar med en makromodell med tre typer av konsumtionsvaror: billiga (low-end) tjänster, industrivaror, och dyra (high-end) tjänster. Ojämn produktivitetstillväxt mellan sektorerna har effekter både på utbudet och, genom priserna, efterfrågan. Industrivarorna är komplement till tjänsterna, så om produktiviten växer mer i industrin så kommer arbetskraft behöva flytta över till tjänstesektorerna. De pluggar in faktisk produktivitetstillväxt och tidigare estimat av substitutionselasticitet mellan sektorerna i modellen och finner att den klarar att predicera 33-59 procent av lönetillväxten i tjänstesektorerna jämfört med industrin och 62-99 procent av förändringen i sysselsättningsandelar.

Den empiriska diskussionen börjar kring Figur 1 som jag klistrat in ovan. Den visar (i Panel B) hur jobbtillväxten sett ut i USA för olika perioder sedan 1950: 1950-1980, 1970-2000, 1960-1990, och 1980-2007. Och med "hur jobbtillväxten sett ut" menar jag i relation till lönestrukturen: på x-axeln har de rangordnat alla yrken [3] efter dess plats i lönefördelningen år 1980 (lite märkligt att ha samma utgångspunkt för alla perioderna, men men), och det som linjerna visar är alltså hur stark tillväxten varit under en period (t ex 1950-80 med den blå streckade linjen) för varje percentil i lönefördelningen. Att Bárány och Siegel etiketterar alla sub-perioder som polariserande utgår från U-formen som alla fyra kurvor har i någon variant: de lägst betalda yrkena växte mer än yrkena i mitten av fördelningen (säg percentil 40-60), och även de högbetalda yrkena (säg percentil 80-100) växte snabbare än vad mitten yrkena gjorde. För perioden 1950-80 kan man nästan etikettera utvecklingen som "uppgradering" snarare än "polarisering" kan jag tycka , med tanke på den låga tillväxten i percentilerna 1-10 -- man undrar ju vad det är som gör att percentilerna 10-20 såg så stark tillväxt 1950-80 medan 0-10 hade så exceptionellt stark tillväxt 1980-2007. (B och S säger, s. 63: "Polarization in terms of employment is most pronounced in the last 30 years (1980–2007), but it seems to be present even in the earlier periods.") I Appendix presenterar de siffror för varje decennium och visar då att på t ex 50-talet pågick inte polarisering, men på 60-talet gjorde det det.

I ett stapeldiagram, Figur 2 (som jag inte visar här) så visar de istället jobbpolariseringen med en mycket grovare indelning av yrken, tio grupper som går från "Personal care" och "Food/Cleaning service" i botten till "Professionals" och "Managers" i toppen. Industrin representeras av grupp fyra, "Operators/Laborers" och fem, "Production". Med denna typologi följer de Acemoglu och Autors (2011) kapitel i Handbook of Labor Economics, “Skills, Tasks and Technologies: Implications for Employment and Earnings.” Här liksom i Figur 1 visar de utvecklingen i löner i en panel och antalet jobb i den andra panelen; jag tänker mig det som två olika ben i en förklaring men här integreras de två, jag antar genom att efterfrågeskiften som ökar antalet jobb i en sektor genom den ökade efterfrågan på arbetskraft också förväntas öka lönerna där.

För att kvantifiera hur mycket sektorsskiftena bidrar till varje yrkes sysselsättningsandel gör de en shift-share-analys där yrke o:s sysselsättningsandel E_ot beror på (a) Σ yrkets andel i sektor i * förändringen i varje sektor i:s sysseslättningsandel, och (b) förändringen inom varje sektor av det aktuella yrkets andel. (a) är alltså between-delen och (b) within-delen av dekompositionen. De presenterar i en tabell resultaten för 1950-2007 och 1960-2007 med två olika yrkesindelningar: en med tre typer av yrken i tre sektorer, och en med 10 typer av yrken i 11 sektorer. (I en alternativ shift-share-dekomposition utgår de från sektorernas andelar av value added istället för sektorernas andel av sysselsättningen.) De gör också en dekomponering av yrkenas relativlöner uppdelat på vad som händer med yrket i sig, och vad som händer med sektorerna där yrket är mer och mindre vanligt. Här skiljer de på rutinjobb (som kan automatiseras bort), handfasta jobb (svårare att rationalisera bort), och abstrakta, mer kvalificerade jobb: de två senare kategorierna har ökat sina löner mer 1950-2007 än vad rutinjobben har. (s. 60)

För att förklara dessa fakta lägger de fram en "parsimonious static model", en makromodell som jag i korthet beskrivit ovan. Modellen har individer, sorterade i hushåll, som både bestämmer hur mycket de ska jobba och i vilken sektor, och hur mycket de ska konsumera av de tre sorternas output: high-skill services, industrivaror, och low-skill services.

Det handlar om hur folk sorterar sig in i de tre sektorerna, hur sektorerna växer relaterat till efterfrågan, osv. De kalibrerar flera viktiga variabler kotnra 1960 års folkräkningsdata: sektorernas relativlöner och sektorernas andelar av sysselsättningen. (s. 77-78) De antar att olika arbetares produktivitet dras från en trivariat lognormal fördelning.

Efter antagandena och kalibreringarna som beskrivits ovan så ska de kalibrera "the parameters of the utility function" och var arbetsproduktiviteten börjar någonstans. De sammanfattar detta i Tabell 3. Efter att ha spikat värdena på variablerna så jämför de hur modellen predicerar utvecklingen av sysselsättningsandelarna och relativlönerna, jämfört med den faktiska utvecklingen sedan 1960. Detta visas i Figur 5:
 

Slutsatssektionen börjar så här: "The literature on polarization of employment and wages has typically focused on occupations. We present a set of new empirical facts that suggest that in addition to reallocations between occupations within industries, also shifts between industries contribute to the polarization of labor markets. " (s. 88) För det andra, säger de, så visar artikeln att polarisering pågick i USA redan på 1950-talet, relaterat till industrins fallande sysselsättningsandel. Och de sammanfattar det teoretiska och metodologiska bidraget så här:

"A methodological contribution of our paper is that we develop a multi-sector model with heterogeneous labor in Roy-style fashion, the most parsimonious setup that yet allows heterogeneity in wages. An insight from our model is that unbalanced technological progress does not only lead to structural change, the reallocation of employment across sectors, but also affects sectoral average wages. We find that higher productivity growth in manufacturing than in low- and high-skilled services increases employment and wages in both the low-skilled and the high-skilled service sector, thus leading to the polarization of the labor market. This simple model does remarkably well in predicting the sectoral wage and employment patterns of the last 50 years." (s. 88) 

Om vi går över till Sverige, studerat av MAgnus Gustavsson (2017), så sammanfattar Gustavsson sina resultat så här i sitt abstract:

" the same major employment shifts across routine and nonroutine jobs drive long-run job polarization in both Sweden and the US. In particular, the shrinking manufacturing sector, with the subsequent decline of routine manual (blue-collar) jobs, stands out as the main explanation for why job polarization is a long-run phenomenon. However, consistent with the hypothesis of routine-biased technological change, both countries display across-the-board declines of routine jobs from around the 1980s, as well as polarizing employment patterns not only between but also within industries. But despite these trend breaks, Sweden actually experienced a stronger job-polarization process—a more pronounced hollowing out of the job-wage distribution—in the pre- than in the post 1980-era."

 

 

referens 

Zsófia L. Bárány och Christian Siegel (2018) "Job Polarization and Structural Change", American Economic Journal: Macroeconomics, January 2018, Vol. 10, No. 1, pp. 57-89 

 

fotnoter

[1] En periodisering som dyker upp på alla möjliga ställen -- senast så lärde jag mig att Carles Boix använder den typologin för att förklara varför relationen mellan kapitalism och demokrati var positiv under just den perioden. 

[2]Referenserna här är: Autor, Levy, and Murnane 2003; Autor, Katz, and Kearney 2006; Autor and Dorn 2013; Feng and Graetz 2015; Goos, Manning, and Salomons 2014; Michaels, Natraj, and Van Reenen 2014.

[3] Så här förklarar de den yrkesindelning som de använder: "A set of balanced occupational categories is needed to generate Figure 1. Meyer and Osborne (2005) develop a set of harmonized occupational codes for the 1950 to 2000 census and the ACS data. Dorn (2009) aggregates Meyer and Osborne (2005) to achieve the finest possible balanced set of categories from 1980 onward. We base our categories on Meyer and Osborne (2005) and Dorn (2009) to similarly achieve the finest possible balanced set of occupations from 1950 onward. One concern with this approach is that despite the efforts of these authors, their harmonized and/ or balanced categories are not truly comparable across census years, and the reader might worry, that looking at a longer horizon, as we do, only exacerbates this problem. However, the biggest change in occupational classification occurred with the 
implementation of the Standard Occupational Classification (SOC) based occupation codes in the 2000 census, when the hierarchical structure of occupational codes was drastically modified." (s. 64)  

Kvinnors och mäns förvärvsarbete i USA under 150 år

De tre nationalekonomerna Rachel L. Ngai (LSE), Claudia Olivetti (Dartmouth) och Barbara Petrongolo (Oxford) presenterar i ett intressant working paper en ny serie över kvinnors och mäns sysselsättning i USA sedan 1870. De använder folkräkningarna sedan 1870 som en utgångspunkt, men före 1940 registrerade dessa bara betalt arbete, vilket ger en stor bias eftersom så många (framför allt kvinnor men också män) var obetalda arbetare i familjeföretag, framför allt i jordbruket. De använder också olika källor för att belägga hur många timmar folk arbetade på olika sätt före 1940; från och med 1940 finns denna information i folkräkningarna.

För att få fram data på kvinnors arbete i jordbruket så använder de inte minst tidsanvändningssurveys som gjordes från 1920-talet till 1950-talet. Enligt dessa bokförda tidsanvändningar så arbetade den typiska bondehustrun 15,5 timmar i veckan inom jordbruksproduktionen på 1920-talet, och på 1950-talet 7,5 timmr i veckan.

För att få fram data på hushållsarbete använder de tidsanvändningssurveys från 1960-talet och framåt, tillsammans med "the Purnell diaries", alltså de historiska undersökningarna, 1924-1943, och en Nationwide Study of Living Habits för 1950-talet. De övergripande resultaten säger att kvinnor före 1960 lade ungefär 40 timmar i veckan på hushållsarbete, och att detta efter 1960 haft en fallande trend, till 15 timmar i veckan år 2020. 

För att förklara (account for) de stora trenderna gör de en makroekonomisk modell med tre breda sektorer: jordbruk, industri och tjänster. Alla personer i ekonomin konsumerar output från dessa tre sektorer, och väljer att allokera sin tid på lönearbete/marknadsarbete, hemarbete, och ledighet. Konsumenter vill ha lite av varje, då produkter från de tre sektorerna är inte bra substitut för varann. Man måste ha en viss mängd mat men inte mycket mer, så efterfrågan på jordbruksprodukter är mindre elastisk än efterfrågan på industriprodukter och tjänster. Tjänster kan produceras både på marknaden och i hemmet, och dessa två varianter är bra substitut för varann. Produktivitetstillväxten är ojämn över sektorerna: större i industrin och i jordbruket än i tjänstesektorn, vilket ger en strukturell omvandling och att tjänstesektorn över tid måste stå för en allt större del av sysselsättningen, genom Baumols mekanism.

De delar in utvecklingen över tid i två breda faser. I den första fasen, när jordbrukssektorn är stor, sjunker jordbrukets andel, och arbetskraft flyttar till tjänsteproduktion på marknaden och i hemmet och till större ledighet. I den senare fasen, när jordbrukets andel är låg, sker en större del av strukturomvandlingen genom att arbete flyttar från industrin till tjänster och från hemproduktion till marknadsproduktion av tjänster. Könsarbetsdelningen gör att dessa två faser har olika implikationer för män och kvinnor. 

 

Dears makroekonomiska modell har tre sektorer; de förklarar att de använder den för att "illustrate the evolution of men’s and women’s work through the lens of structural transformation and marketization." Modellens befolkning är hushåll som vart och ett består av en man och en kvinna, och varje hushåll konsumerar output från jordbruk, industri och tjänstesektor och använder sin tid till fritid, marknadsproduktion och hemproduktion. Jordbruks- och industriprodukter produceras bara i marknadsarbetet, men tjänsterna både i hushållet och på marknaden. Varu- och arbetsmarknaderna är konkurrensutsatta och lönerna utjämnas, könsvis, tvärs över sektorerna. Presentationen av modellen börjar så här:

Företagens produktionsfunktion är att de använder mäns arbete och kvinnligt arbete, med en given sektorsspecifik teknologi A_j medan N_j är en CES-funktion. η är elasticiteten mellan mäns och kvinnors arbete, och ξ_j är en vikt för kvinnors arbete, som bestämmer andelen kvinnlig anställda inom sektorn.  I ett appendix presenterar de ett alternativ där de modellerar familjejordbruk som en egen sektor.

Jämvikt i modellen uppstår när hushållen, för att maximera sin nytta, valt sin tidsfördelning och sin konsumtion, utifrån rådande priser och löner, och företagen valt att anställa män och kvinnor för att maximera vinster, utifrån rådande teknologi.

Strukturomvandlingen uppstår genom flera mekanismer. För det första, eftersom produktivitetstillväxten är snabbare i jordbruk och industri än i marknadsproducerade tjänster, och snabbare i marknadsproducerade tjänster än i hemproducerade tjänster. Relativpriserna för jordbruks- och industriprodukterna kommer falla, men eftersom konsumenterna har försmak för variation så kommer de inte skära ner på sin tjänstekonsumtion utan tvärtom så kommer sysselsättningsandelen för tjänsterna öka, och för jordbruket sjunka. [1] Däremot så är ju tjänster producerade på marknaden och i hushållet substitut och därför så kommer arbetskraft flyttas från hushållsproduktion till marknadsproduktion av tjänster. (s. 24-25) Denna del av strukturomvandlingen har en särskilt stor effekt för kvinnor, eftersom de gör det mesta av hushållsarbetet från början. (s. 26) De arbetar också ut vad dessa omvandlingar har för effekter på arbetade timmar och på löner.

Från dessa mer principiella resonemang går de över till en kvantitativ illustration av hur modellen fungerar. De sätter parametrarna för att matcha existerande data för år 1950, när kvaliteten på de olika dataserierna är bättre än tidigare. Se tabell 3. De importerar elasticiteterna (η, σ, ε) från "related work" medan ξ ges av η, arbetade timmar per sektor och löneration kvinnor/män. (ξ blir för jordbruket 0.24, för industrin 0.24, för tjänstesektorn 0.30 och för hushålsproduktionen 0.60.) Preferensparametern Φ sätts utifårn observerade output, produktivitet per sektor samt lönen och tidsallokeringen.

De kör sedan modellen för hela perioden 1880-2019 och jämför de predicerade värdena med de faktiskt observerade värdena: till exempel i Figur 9, andelen sysselsatta i jordbruk, industrin och tjänster.

Slutsatssektionen är väldigt kort. De säger att: "Our quantitative analysis of the mechanisms proposed suggests that structural transformation and marketization can account for the whole decline in market hours for both genders from 1880 to 1950 and about one quarter of the rise and fall, respectively, in female and male market hours from 1950 to 2020." Och att: "measuring women’s unpaid work in family farms is crucial to accurately capture women’s contribution to the economy in predominantly agricultural societies and to understand the U-shaped relationship between female work and development. The 
underlying patterns of labor reallocation offer insights not only into long-run trends in hours, but also into the experiences of developing countries during recent decades. Several developing countries are currently going through phases of declining agriculture and female participation, as seen in China and India over the past two decades." (s. 36)

referenser

Rachel L. Ngai, Claudia Olivetti och Barbara Petrongolo (2024) ‘Gendered Change: 150 Years of Transformation in US Hours‘ NBER Working Paper 32475, May 2024. R&R at the Journal of Political Economy. De sammanfattar pappret på CEPR-bloggen här.

fotnoter

[1] Vi vet ju att familjejordbruk har en social, kulturell och sentimental betydelse, inte bara ekonomisk, och det är därför rimligt att de har en fotnot om friktioner i den här processen: "Structural transformation at early stages of development may be weakened by frictions in the process of labor reallocation out of agriculture, which are absent in our framework, but are quantified by Donovan et al. (2023)." Referensen här är: Donovan, Kevin, Will Jianyu Lu, and Todd Schoellman, “Labor Market Dynamics and Development,” The Quarterly Journal of Economics, 2023, 138 (4), 2287–2325.

Finns det samhällsklasser?

 

Sociologerna David B. Grusky (Stanford) och Kim A. Weeden (Cornell) ställde 2008 i ett bokkapitel den i ett sociologiskt sammanhang lite tillspetsade frågan: "Are There Social Classes?". Deras fråga gick tillbaka inte minst på en artikel som de publicerade i American Journal of Sociology år 2005, och jag börjar min diskussion med den artikeln.

Artikelns abstract är mycket effektivt och jag citerar det faktiskt i sin helhet:

"It is increasingly fashionable to claim that social classes are purely academic constructs that no longer provide much information about lifestyles, attitudes, and other individual-level outcomes. The few available tests of this claim rely on stylized measures of social class that either group detailed occupations into a small number of “big classes” or reduce them to scores on vertical scales of prestige, socioeconomic status, or cultural or economic capital. We show that these conventional approaches understate the total effects of the site of production by failing to capitalize on the institutionalized social categories that develop at the detailed occupational level." 

 Också inledningen till själva artikeln är mycket välskriven och effektiv. De börjar med att konstatera att "de senaste 25 åren" (alltså ca 1980-2005) så har klassanalysens fokus skiftat från att förklara kollektivt agerande, revolutioner och andra makro-utfall, så som t ex EP Thompson (1963), Harry Braverman (1974) eller Michael Burawoy (1979) gjorde, till att förklara variationer i individ-utfall. Men, säger de, det har inte skett något motsvarande skifte i de "class maps" som används i klassanalysen. En grupp som de kallar "postmodernister" har hävdat att samhället individualiserats och att de gamla klassanalyserna är för förenklande. [1] Men denna kritik, hävdar de, missar att det kan vara så att klass i någon bemärkelse är lika viktigt som någonsin, men att definitionen och operationaliseringen av klass måste göras bättre och mer precist. De menar att vad de kallar "big classes" (t ex "service class" eller "routine nonmanual class") inte nödvändigtvis fångar de intressanta skillnaderna i samhället utan att mindre grupper, framför allt yrken ("occupations") gör ett bättre jobb. Denna diskussion om skillnaderna mellan de två klassbegreppen och vilka kausala mekanismer de spelar på är mycket intressant:

"This “big-class assumption” allows class analysts to ignore or dismiss the smaller social groups (i.e., “occupations”) that emerge around functional niches in the division of labor and that typically become deeply institutionalized in the labor market. We argue below that occupations have considerable explanatory power by virtue of this institutionalization. Indeed, whereas big classes affect individual-level outcomes primarily through a rational action mechanism (e.g., Goldthorpe 2000), occupations shape behavior through the additional sociological forces of self-selection, differential recruitment, socialization, and interactional closure, all of which become activated in the context of institutionalized categories." (s. 142) [2]

För de mikrosociologiska ambitionerna att förklara variationer i utfall mellan individer, så passar mikro-klass-approachen med yrken bättre än makro-klass-approachen, säger de. De utvecklar i sin 2005-artikel detta argument i fem steg. Sektion ett motiverar varför sociologer ska bry sig om att konstruera "class maps". Sektion två utvecklar argumentet om att occupations som "institutionaliserade kategorier" görs homogena vilket gör att de blir kraftfulla för att förklara individ-utfall. Sektion tre och fyra testar argumentet empiriskt: först genom att jämföra big-class och yrkeskartornas förklaringskraft, och sedan i multivariata modeller med kausala anspråk. Sektion fem är slutsatserna.

I sektion ett så förklarar de vad klasschemat -- de verkar använda det för mig okända begreppet "class map" synonymt med klasschema -- så här:

"The main purpose of a refurbished class scheme, we argue, is to identify structural positions at the site of production that provide the strongest possible signal of “life conditions,” where this refers to the panoply of circumstances that define the quality and character of our social lives, including the economic flows and resources that we control, our institutional affiliations and commitments, the types of lifestyles that we lead, and our sentiments and attitudes. We are thus looking for an information-rich class map that represents the “geography of social structure . . . by describing important differences between structural locations” (Sørensen 2000, pp. 1526–27; Giddens 1973, pp. 171–72; Goldthorpe 2000, p. 206). " (s. 143)

Med den gamla klassagendan, som kanske handlade om att analysera t ex politiska klassantagonismer, så var en "big class"-teori rimlig, men om vi nu är intresserade av att förstå levnadsförhållanden (life conditions) och hur de varierar mellan personer, så är "big class"-approachen mindre lyckad. [4] De säger att Bourdieus (1984) och Michele Lamonts (1994) approacher är de ur "big class"-traditionen som mest motsvarar vad de själva vill göra, men de kritiserar Bourdieu och Lamont på två punkter. Först, för deras "top-heavy" klassanalys där yrkena i toppen är disaggregerade men de i botten av samhällspyramiden tvärtemot ihopslagna. För det andra, för att testa sina "klasskartor" mot bara ett par utfallsvariabler, typiskt livsstilar och konsumtionsvanor.

Deras empiriska testning av vad klass spelar för roll är baserad på bivariata testningar mot en hel rad utfallsvariabler: 55 stycken, i fyra kategorier. De förklarar approachen på följande sätt:

"If the goal of a class map is to provide an omnibus signal of life conditions, then it is appropriate to evaluate our class maps across a wide range of individual-level outcomes. We carry out bivariate analyses that incorporate 55 variables from four topical domains: (a) life chances (e.g., income, education, working conditions), (b) lifestyles (e.g., consumption practices, institutional participation), (c) culture (e.g., political preferences, social attitudes), and (d) demographic composition (e.g., race, ethnicity). The first three domains represent areas that have historically been viewed as crucial “litmus tests” for class maps. As we noted above, some scholars (e.g., Weber 1946) regard life chances as the main life conditions of interest, whereas others (e.g., Bourdieu 1984; Thompson 1963) prefer more encompassing definitions of class that incorporate lifestyles and sentiments. We provide evidence pertaining to all three domains and allow readers to pick and choose those that correspond to their preferred definition of class. The fourth domain, demographic composition, is not directly relevant to typical definitions of class (cf. Bourdieu 1984), but we include it because commentators have long argued that class formation and structuration can be undermined by racial and ethnic cleavages (e.g., Bradley 1996; Bonacich 1972; Giddens 1973). Again, our objective is to provide the most comprehensive validation of class maps to date, while appre-
ciating that some of our readers might prefer a narrower assessment." (s. 148)

De motiverar denna approach med att de vill göra en så bred testning som möjligt för att testa klassmodellen i dess helhet: om en läsare sedan föredrar att fokusera på en viss kategori av utfallsvariabler, så kan man hålla sig till den modell som man menar förklara dessa väl, men då måste man ändå förhålla sig till helhetsmodellen (de 55 utfallen).

De jämför också sin klasskarta mot en annan typ av analys av stratifiering: graderade formuleringar med skalor, som i den "US-amerikanska" traditionen av att placera in alla yrken på en skala vad gäller prestige eller socioekonomisk status.

Sektion två, som handlar om varför yrket är rätt analysnivå, diskuterar på vilken nivå de samhälleliga processer som klassanalysen är intresserad av, struktureras. De jämför big class-modellerna med yrkesnivån och menar att det är olika mekanismer som är i spel på de olika nivåerna; på yrkesnivån arbetar tre centrala mekanismer, allocation, social conditioning, och institutionalization of conditions, för att göra just yrkesnivån till avgörande. Allokeringsmekanismen handlar på utbudssidan om att folk söker sig till yrken som de tror passar dem och deras egenskaper: andliga människor blir präster, empatiska människor socialarbetare, människor med vänstervärderingar är mer benägna att bli sociologer än vad människor med högervärderingar är, och så vidare. På efterfrågesidan handlar det om att arbetsgivare kanske vill rekrytera fler anställda av den typ som de redan är bekanta med. Detta fungerar på yrkesnivå, men inte på "big class"-nivå, säger de; "The classes of “nonskilled managers” (Wright 1997) or “routine nonmanuals” (Erikson and Goldthorpe 1992) are, for example, largely academic constructions that lack well-developed closure mechanisms and have accordingly amorphous reputations." (s. 151) 

Den andra mekanismen, "social conditioning", är mer kausal: den handlar inte om att folk sorterar sig in i grupper på olika sätt, utan vad som händer med en när man väl hamnat i gruppen. Man går en utbildning, kanske en filosofie kandidat eller en lärlingsutbildning till ett hantverk eller en polisutbildning, som "solidifies preexisting attitudes, instills explicit codes of behavior, or otherwise generates homogeneity among recruits" (s. 151). Man träffar också, genom allokeringsmekanismen, oproportionerligt många människor som är lika en själv och som påverkar en ytterligare i denna riktning. I diskusionen om den tredje och fjärde submekanismen, intresseformering och "learning generalization", börjar de med att citera Bourdieu (1984): “homogenous conditions of existence impose homogenous conditionings and produce homogenous systems of dispositions capable of generating similar practices”. [5] Här är det ju notabelt att i Tabell 1 så är detta den första mekanism (eller i alla fall submekanism) där de medger, eller vad man ska säga, att "big class" har lika stort förklaringsvärde som yrkesnivån, detta eftersom klasstypologierna typiskt konstrueras just för att det som man ska ha gemensamt inom en klass är likheter vad gäller t ex maktposition på jobbet. 

Också den sista mekanismen, "institutionalization of conditions", ligger nära de klassiska klassteorierna: det handlar om hur väl man får betalt för sitt jobb, vilka arbetsförhållanden man har, och så vidare. Intressant nog så menar de att big class-teoretikerna som Goldthorpe blir väldigt bereonde av ett antagande om rationellt, kalkylerande agerande för att förklara varför klassmönstren uppstår: "This rational action account may be the strongest card that a big-class theorist can play, but 
it is far weaker than the homogeneity-inducing mechanisms available to the theorist of institutionalized class categories." (s. 154)

Sektion tre, den första empiriska sektionen, bygger på data från Current Population Statistics, General Social Survey och andra surveykällor. Deras föredragna "klasskarta", som alltså handlar om yrken snarare än klass, är en typologi med 126 yrken; jag har ovan klistrat in den första fjärdedelen av tabellen som visar typologin och hur den relaterar till Erikson och Goldthorpes typologi, EG. De säger att de gärna hade testat Erik Olin Wrights (1997) neomarxistiska modell, men att GSS och CPS inte ger tillräckligt detaljerad information för att man ska kunna koda personerna där i enligt Wrights modell; därför så testar de big class-modellerna genom Erikson-Goldthorpe, närmare bestämt deras version med 7 klasser snarare än den mer detaljerade versionen med 11 klasser. (s. 157) De sju klasserna är: "service workers", "routine nonmanuals", småborgerlighet, hantverksarbetare, icke facklärda arbetare, bönder, och jordbruksarbetare. De provar också en 12-klass-typologi från folkräkningarna, Featherman-Hauser-schemat. De testar också sin yrkesmodell gentemot gradational schema: ett som definierar grupperna utifrån hur stor andel inom varje grupp som har minst 13 år av utbildning, och en version utifrån Bourdieus kapitalmodell.

Deras empiriska testning görs genom dekompositioner där de först gör en del smoothing som jag inte riktigt förstår, och sedan provar hur stor del av variationen i de 55 olika utfallsvariablerna kan förklaras antingen med 126-yrkes-typologin, eller EG, eller Featherman-Hauser, eller en SES-skala, eller Bourdieus kapitalmodell, osv. Resultaten för varje utfallsvariabel visas i en rad appendixtabeller, men överlag så sammanfattas resultaten i tabell 2 som jag klistrat in ovan. Här har de alltså börjat med att låta sin yrkesmodell förklara skillnaderna i utfall, och sedan över detta applicerat big class-modeller och tabellen redovisar hur mycket av yrkesmodellens förklaringskraft som kvarstår efter att big class-modellen applicerats. Desto mindre procent i tabell 2, desto starkare prestation av big class-modellen, alltså.

I slutsatserna räcker de ut en intressant fredsbukett till big class-teoretikerna som kritiserat Grusky och Weedens mikroklassmodell:

"We are left with the conclusion that a microclass mapping should be employed for most of the sociological research that requires a class indicator. Although our critics (e.g., Portes 2000; Goldthorpe 2002; Therborn 2002) regard this as a radical prescription, it bears emphasizing that our class scheme incorporates all the big-class structure found in conventional maps, merely supplementing it with additional microclass structure. In fact, big-class purists will appreciate that total class effects can easily be decomposed into components generated within and between big classes, thus distinguishing big-class effects from “residual” microclass effects (see figs. 5 and 6). Using this two-level parameterization, one might ask whether class effects are weakening over time at the big-class or microclass level (Weeden and Grusky 2005), whether political behavior is governed principally at the big-class or microclass level (e.g., Weeden 2005), whether a big-class representation of mobility processes conceals rigidities generated by microclass closure (e.g., occupation-specific credentialing or training), or whether the burgeoning literature on health disparities understates the extent of class-based inequalities by focusing exclusively on big-class or gradational differences." (s. 192)

 

referenser

David B. Grusky och Kim A. Weeden (2005) "The Case for a New Class Map", American Journal of Sociology 111: 1. 

David B. Grusky och Kim A. Weeden (2008) "Are There Social Classes? A Framework for Testing Sociology's Favorite Concept", bokkapitel i antologin Social class : how does it work?, red. Annette Lareau och Dalton Conley

David B. Grusky och Kim A. Weeden (2012) "The Three Worlds of Inequality", American Journal of Sociology 117: 6.

 

fotnoter

[1] Denna grupp och etikett verkar lite oklar för mig. Så här skriver Grusky och Weeden: "postmodernist critics have argued that class analysis has failed to deliver on the new microlevel agenda, in large part because attitudes and behaviors arise from a “complex mosaic of taste subcultures” that are unrelated to class membership (Pakulski and Waters 1996, p. 157; see also Clark and Lipset 2001; Beck 2000; Inglehart 1997; Kingston 2000). These critics conclude that the concept of social class, while useful 
for explaining behavior in the early industrial period, is an intellectual dead end that misrepresents the “basic fissures that define the contours of social life” (Kingston 2000, pp. 210–12)." (s. 142) -- Clark och Lipset är Terry Nichols Clark och Seymour M Lipsets bok The Breakdown of Class Politics (2001) och Kingston är Virginia-sociologen Paul W Kingston, The Classless Society (Stanford UP, 2000).

Längre fram i artikeln så säger de att: "Anticlass rhetoric has so permeated the discipline that it is now necessary to argue what once was taken for granted: that sociologists of all stripes, not just self-identified class analysts, should be interested in developing 
a class model that lives up to the demands scholars place on it." (s. 143) En oerhört 1990-talspräglad lägesbeskrivning!

[2] Här refererar de också en stor mängd tidigare studier, framför allt av sig själva 2001-2005 men också av Jesper Sörensen, i samarbete med Grusky och Weeden.  Grusky och Sörensen publicerade redan 2001 bokkapitlet “Are There Big Social Classes?”. För en kritisk översikt över denna litteratur, ur ett marxistiskt perspektiv, se Guillaume Durous artikel "Class is What Capitalism Makes of It: Challenging the Lure of ‘‘Realism’’ in Mainstream Class Analysis" i Critical Sociology, 2020.

[4] I detta sammanhang diskuterar de Goldthorpe, Bourdieu (1984) och Evans (1992), med flera. 

[5] De fortsätter resonemanget: "This homogeneity of practice is established either because (a) the underlying opportunities, constraints, and logic of the class situation generate a characteristic set of interests (Goldthorpe 2002); or (b) there is a “direct translation of the lessons of the job to outside-the-job realities” (Kohn 2001, p. 539). The distinction between these two submechanisms lies in the emphasis placed on instrumental calculation. In the interest-based account, class incumbents adopt beliefs or pursue courses of action that, given the logic of the class situation, allow them to best realize their objectives. The learning generalization account instead implies that class incumbents unconsciously appreciate and value salient features of their 
job or workplace." (s. 153)

Revolutionära hot och valsystem: fallet Norge

I slutet av 1800-talet växte den socialistiska arbetarrörelsen fram i Europa, på bred front. Detta påverkade de existerande politiska eliternas förväntningar och kalkyler för vad för politik man borde föra, och vad för politik man kunde föra. Statsvetarna Haakon Gjerløw (U i Oslo) och Magnus B. Rasmussen (U sydöstra Norge) utforskar i en artikel i Comparative Politics, publicerad 2022, vad för effekter arbetarrörelsen hade på de norska politiska eliternas preferenser för valsystem.

De skiljer på två teorier om hur politiska eliter reagerar på den socialistiska rörelsens framväxt. Den ena teorin är "electoral threat" och handlar helt enkelt om hur eliterna ska agera för att stärka sina positioner i kommande val, när de förutom med de redan existerande partierna också kommer behöva konkurrera med socialistpartier.  Stein Rokkan utvecklade denna teori på 1960-70-talen och Carles Boix (1999) har utvecklat och formaliserat den i vår egen tid. Den andra teorin är "systemic threat" och handlar om något mera fundamentalt: ett möjligt revolutionärt hot som kan omkullkasta hela ordningen, som i Acemoglu och Robinsons (2000, 2001, 2006) modell. Gjerlow och Rasmussen förklarar systemic threat-teorin så här:

"Incumbents in an existing electoral system have two goals: their own personal survival (short-term re-election) in the system and the long-term survivability of the political and economic systems themselves. A systemic collapse nullifies not only their political power, but also the economic and social utility they derive from the existing systems. The utility gained from long-term survivability of the system is therefore greater than the utility of personal survivability within that system. Should these two goals come into conflict, systemic survivability is to be preferred."(s. 596) 

När de sittande (incumbent) eliterna bedömer att en utanförgrupp står för ett hot mot hela systemet, så kan de bemöta detta med repression, eller med reformer av valsystemet för att förbättra de egna chanserna. G och R har i teoridelen en del intressant diskussion om hur eliterna uppfattar att det finns ett revolutionärt hot: om vikten av ideologi och splittring inom arbetarrörelsen, men också om strejker, protestmöter, upplopp etc. Utifrån Kurt Weyland (Making Waves, 2014) lyfter de också fram att under oroliga tider -- som åren runt 1917 -- så griper olika typer av kognitiva biases in och påverkar hur man bedömer situation: representative heuristic "may lead elites to overrate the similarities between the forerunner [t ex ryska situationen, EB anm] and the current situation they confront", och availability heuristic säger att "vivid, directly witnessed events have a disproportional effect on people’s judgments." (s. 600)

Som statsvetare är Gjerlow och Rasmussen per se, antar jag, väldigt intresserade av valsystem, så de motiverar inte så mycket varför de fokuserar på just införandet av ett proportionellt valsystem (PR) (övergången från ett majoritärt system), utan går rakt in på varför electoral threat-teorin inte räcker för att förklara utvecklingen av PR. Detta är av två skäl. Ett, om socialisterna/outsiders "bara" är ett hot mot valframgångar, inte systemet i sin helhet, kan eliten välja re-districting istället för reform av valsättet. Detta kan de inte välja för att hantera ett systemiskt hot, eftersom re-districting i en sådan situation bara kommer stärka kritiken av systemet som "riggat". Två, de menar att systemic threat men inte electoral threat kan förklara timingen i reformerna. Denna diskussion är intressant och relaterar till diagrammet som jag klistrat in ovan, som visar hur många länder som använder PR-system över tid:

"Current theories tend to focus on stable predictors for or against PR, failing to incorporate factors that explain timing or mass adoption of electoral rules. For example, Cox, Fiva, and Smith argue that the Norwegian 1919 PR reform was motivated by party building concerns, with party elites wanting to strengthen party legislative cohesion by increasing their role in candidate nomination. However, given that party elites had this incentive to strengthen their control over nominations for the whole period leading up to 1919, this theory is unable to explain the timing of the Norwegian reform. Systemic threat theory would in-stead argue that elites come to support inclusive strategies in periods of heightened revolutionary threat. We focus on one such period, 1918–1922, and argue that systemic threat theory can explain the timing of one of the greatest waves of PR adoptions in history." (s. 597)

Om man, som systemic threat-teorin gör, fäster fokus på problematiken med radikala socialistpartiet och hot mot det politiska systemet, så blir det rimligt att just åren efter 1918 är en central period för PR-reformer: den ryska oktoberrevolutionen har just skett, arbetarpartier splittras i radikala och reformistiska delar, och det revolutionära hotet är starkare än någonsin tidigare.

Det norska stortinget använde sedan 1905 ett majoritetsvalsystem, tvårundors majoritetsval. Under perioden som G och R forskar om, 1906-18, fanns det tre politiska block på stortinget: Arbeiderpartiet, som var missgynnat av majoritetsvalsystemet; det liberala blocket med Venstre och Arbeiderdemokratene; och det konservativa blocket med Høire och Frisinnede Venstre. AD:s partiledare Johan Castberg föreslog redan 1911 att man skulle byta till ett majoritetsvalsystem, och 1913 tillsatte parlamentet en utredning för att utforska flera möjliga valsystem; utredningen presenterade sina slutsatser 1915, och motsatte sig PR-reform. 1917 tillsattes en ny utredning som till slut ledde till 1919 års reform.

Arbeiderpartiet radikaliserades under 1910-talet, med ledare som Martin Tranmael, och 1918 drev radikalerna inom partiet fram en debatt om vilken taktik partiet skulle använda framöver. Den radikale socialisten Olausson förespråkade ett skifte till en revolutionär strategi och menade att de konservativa skulle stå upp för det orättvisa existerande systemet med vapen:

"We see that the bourgeoisie has acquired weapons. Does one believe that they will give up their struggle? No, I do not think so. Then we will have the Civil War. A Civil War is therefore unavoidable. […] We cannot achieve electoral majority with the current electoral system, and the bourgeoisie knows this. Which is why they will resist a just electoral system, if necessary, with arms." (cit. 603)

De reformistiska socialdemokraterna argumenterade precis tvärtom för att våldets väg skulle leda till en diktatur och måste undvikas, men radikalerna vann omröstningen med en snäv majoritet. Reformisterna drog sig då tillbaka från de ledande positionerna inom partiet, men ledde fortsatt fackförbnden. Under 1918 peakade också antalet arbetskonflikter, i den revolutionära yran, och det torde vara tydligt att de politiska eliterna hade goda skäl att oroa sig för samhällets stabilitet.

 

referens

Haakon Gjerløw och Magnus B. Rasmussen (2022) "Revolution, Elite Fear, and Electoral Institutions", Comparative Politics 54 (4).

Italiens väg till fascismen: en italiensk Sonderweg?

 

italienska lantarbetare, braccianti: foto (i public domain) från den italienska wikipediasidan "bracciante"

 

"nothing in the history of Italy prior to the First World War can be evinced to demonstrate that Fascism was inevitable."
Paul Corner, 2002

Varför gick den italienska liberala demokratin 1924 under, för att ersättas av en fascistisk, våldshyllande, auktoritär regim ledd av Benito Mussolini? Paul Corner, professor emeritus i Siena och en av de stora historikerna om Italiens tidiga 1900-tal, publicerade år 2002 en essä i Contemporary European History som erbjuder en insatt och välskriven diskussion av denna, en av den europeiska 1900-talshistoriens stora frågor.

Corner inleder sin essä med bredast möjliga inramning, om skillnaden mellan kortsiktiga och långsiktiga förklaringar, med de långsiktiga associerade med en determinism och en slags Sonderweg, parallell till de tyska nazismförklaringarna som anspelar på tysk kultur, en föregiven irrationalism, bristen på brittiskt common sense, bristen på en borgerlig revolution och en alltför stark preussisk lantadel, osv. Han drar dock aldrig den italienska diskussionen så långt tillbaka som en del tyska Sonderweg-teoretiker gjort, utan hans diskussion börjar i princip med Italiens enande 1861. Han förklarar att marxister brukade förklara fascismen med Sonderweg-aktiga förklaringar som "feodala rester" i jordbruket (Sereni) eller landets "passiva revolution" och svaga borgerlighet vid tiden för dess enande (Gramsci), men säger också att den typen av förklaringar på sistone tappat i popularitet, framför allt till förklaringar som fokuserar på de mer omedelbara skeendena före 1924, framför allt det första världskriget och de röda åren 1919-20. Corner talar för en förklaring till fascismen som arbetar på den medellånga sikten: "Here it is argued that Fascism is best understood from a medium-term viewpoint, one which looks back at the fifteen years before the First World War as well as at the impact of  war and the biennio rosso of 1919-20." (s. 275-6)

Corner hävdar att den kamp mellan vänster och höger som ledde till fascismens uppgång skedde i jordbruket, inte i industrin. Så här förklarar han varför det inte är klasskampen i industrin som förklarar utfallet fascism:

"... This is not to underestimate the importance of the working-class movement in giving rise to great anxieties among the bosses and the bourgeoisie; if there was fear of revolution, a grand peur, to which many reacted in a hostile fashion, it was undoubtedly due in part to the organisation and the projects of the northern working class in 1919 and 1920. But it is also necessary to recognise that the occupation of the factories and the movement for factory councils were not defeated by Fascism. At the moment of the decisive battle in Turin and other northern cities -- September and October of 1920 --Fascism had still to assert itself as a significant political force. This much is suggested by the fact that Benito Mussolini even attempted some kind of mediation on behalf of the workers, precisely with the intention of attempting to gain a foothold in the conflict, which saw him without any influence at all. The northern working class was defeated by what can be termed `normal' methods of class struggle, methods which showed the impossibility of creating an island of workers' control in a world of capitalist relations, and certainly not by the Fascist squads." (s. 276)

De stora striderna inom industrin, i Turin och andra städer i norra Italien, avgjordes redan september-oktober 1920, och då var fascismen fortfarande inte någon kraftfull politisk rörelse, säger alltså Corner. Istället så var det den agrara fascismens extrema uppgång i Podalen i slutet av 1920 som satte Mussolini på vägen till makten. Godsägarna använde fascistiska trupper (squadri) för att misshandla och avskräcka arbetarna från strejker, facklig organisering och andra protester, och så här förklarar Corner hur Mussolini och de agrar-fascistiska kamptrupperna stärkte varann ömsesidigt:

"While everyone acknowledges that Ferrara and Bologna launched Mussolini on the road to power, it is also suggested that crude class violence could never have supported a national political movement and would inevitably have lost its impetus in the course of 1921. Agrarian Fascism is seen essentially as a vehicle, without significant content. This is undoubtedly true, at least in part; if agrarian Fascism had not found its very able political representative in Mussolini, it would probably have exhausted itself in the course of 1921. Yet the reverse is also true; if Mussolini had not had the opportunity which agrarian Fascism offered him, it is extremely doubtful that his struggling Milan-based movement would ever have got off the ground and that he would have succeeded in drawing together the many and varied factors which did eventually coalesce into Fascism. " (s. 277)

Från början så var Mussolini skeptisk till den fascistiska militanta rörelsen i Ferrara, men när den blev framgångsrik så omfamnade han den: så formade den agrara klasskampen Mussolinis rörelse i grunden.[1]

För att kunna förklara fascismens framgång måste vi därmed förklara varför klasskampen i jordbruket blev så bitter och så våldsam. Så här beskriver Corner bakgrunden:

"Violence had been endemic on the large agricultural estates for almost all of the period following 1880; the appalling conditions in which the landless workers (braccianti) were forced to live and work were such that anger and rebellion were never far below the surface. What is striking, however, is the degree to which this sore had been allowed to fester and worsen over the years. Before the outbreak of the First World War successive governments might shed crocodile tears over peasant `massacres', but the carabinieri continued to shoot protesting braccianti on a more or less regular basis. Unsurprisingly, anti-state (not just anti-government) feeling increased rather than decreased in the areas worked by the landless labourers. Existing political institutions were seen by them, and more particularly by their organisers, as being totally extraneous to the solution of their problems. This goes very much to the heart of the problem." (s. 277-278)

Det här är viktigt och extremt intressant. Eftersom jordägarna och staten (polis och militär) gemensamt återkommande misshandlade och mördade upproriska arbetare i jordbruket, så växte i dessa jordbruksarbetargrupper en fullständig skepsis mot statens legitimitet fram. Där ser Corner en viktig skillnad mellan industrin, där staten tillät förhandlingar mellan arbetarorganisationer och arbetsgivare och arbetare därmed kunde utveckla en reformistisk samhällsanalys, och jordbruket, där våldet rådde och arbetarna drevs till den yttersta radikalism. Staten misslyckades med att göra sig legitim i jordbruksbefolkningens ögon och "Fascism got its chance because of this failure." (s. 278)

Det var inte så att det inte fanns några försök att skapa en liberal reformism i Italien. Detta försök är framför allt associerat med en man: Giolitti, inrikesminister och sedan premiärminister mellan 1901 och 1913. 1890-talet hade varit ett svårt decennium, med Fasci i uppror på Sicilien 1893, blodiga upplopp i Milano 1898 där armén använde artilleri mot folkmassorna, finansskandaler (!) och "disastrous imperial ventures", så det fanns goda skäl att söka efter social stabilitet när regeringen tillträdde. År 1900 gjordes strejker lagliga och statens neutralitet i arbetskonflikter: tydliga signaler att staten skulle arbeta med medling istället för konfrontation och, säger Corner, att Giolitti öppnade för dialog med socialistpartiet, PSI. Samtidigt så försökte Giolitti, inrikesminister i en regering ledd av Giuseppe Zanardelli, genomföra en skattereform som skulle börja rätta till den uppenbara orättvisan att de fattiga beskattades hårt, genom konsumtionsskatter, medan den mer progressiva inkomstskatten fattades helt. [2] När Zanardelli höll sitt första tal till parlamentet som premiärminister förklarade han att frågan om skattereform var i centrum av hans regerings program; redan året efter lanserade hans unga finansminister Leone Wollemborg ett "radically redistributive" reformförslag. Förslaget föll på de stora ägarnas (framförallt i jordbruket) motstånd och Wollemborg fick avgå. Detta nederlag bär en stor vikt i Corners förklaring av varför den italienska demokratin gick under tjugofem år senare: skattereformens misslyckande visade att den allians mellan liberaler och socialister som Giolitti ville ha inte höll, och det drev socialisterna till radikalism, till skepsis mot de borgerliga politikerna, och på en inriktning mot direkta reformer av arbetsmarknaden. Samtidigt så hade Giolitti, Zanardelli och Wollemborg misslyckats med att lösa upp koalitionen mellan militarister och konsumtionsskatteförespråkare -- de regressiva skatterna kunde användas för att betala landets höga militärutgifter. [3] Samtidigt så leddes socialisternas strategi in på en strategi av facklig kamp som ledde till kortsiktiga framgångar men inte på sikt, och där framgångarna var begränsade till de norra delarna av landet: så sett menar Corner att den progressiva skattereformen hade kunnat göra mer för att förbättra och utjämna levnadsstandarden än vad den fackliga kampstrategin kunde göra 1901-02. 

Istället, med reformens fall, så drevs socialisterna till radikalism, och vid partikonferensen i Reggio Emilia år 1912 antog de med stor majoritet en politisk linje som byggde på revolutionär konfrontation med staten. (s. 283) Vänsterns radikalisering hade också att göra med en hårdare stämning på arbetsmarknaden efter 1907 års recession, inte olikt Sverige som ju med recessionen 1907 började gå på vägen till storstrejken 1909, utkämpad inte minst mot olika recessionsbetingade lönesänkningskrav. [4] Olikt i Sverige nådde konfliktnivån i Italien i 1910-talets början extrem intensitet:

"Between 1912 and 1914, Italy was to witness some of the most bitter strikes and lock-outs in its short history, with agricultural labourers and industrial workers expressing open hostility towards a state which had become synonymous with misery and repression. In 1913 and 1914 alone Italy saw strikes and lock-outs which cost more than five million working days. The spiral of violent protest and violent repression was resumed, reaching new levels of brutality and culminating in the open insurrection against the state which was `Red Week' of June 1914, when large areas of central Italy were taken over by anarchists, revolutionary socialists and syndicalists. The authority of the state was resumed only through the intervention of the army." (s. 284)

Ur ett weberianskt perspektiv kan man se att det redan här börjar barka mot en auktoritär regim: om stora grupper av befolkningen inte accepterar statens legitimitet, och när denna brist på acceptans leder till militant kamp på gränsen till inbördeskrig, då skapas förutsättningar för en kupp. Och det var detta som var Giolittis stora misslyckande, säger Corner: "for all his great ability in parliamentary manoeuvring and in playing off one force against another,[5] Giolitti ultimately failed to resolve what was at that time the central problem of Italian politics, that of giving the state legitimacy in the eyes of its people." (s. 284) Det är inte så att Giolitti inte fick igenom några reformer: man skapade en Consiglio superiore del lavoro 1902 och arbetade med statliga infrastrukturprojekt i södra Italien för att skapa jobb. Man gav också kommunerna större makt över egna verksamheter.

Samtidigt så stod nationalismen och imperialismen för en alternativ konceptualisering av vad den italienska staten skulle stå för. Olikt Sverige men likt Tyskland var Italien en ung stat, grundad 1861, och även om Corner inte använder ordet revanschism så verkar det relevant för den konstellation av faktorer och ideologier som han beskriver:

"For many middle-class intellectuals, nationalism represented a hope for the future, an almost religious conviction that Italy should in some way rise above the mediocrity of Giolittismo in order to fulfil the idea of national mission which Giuseppe Mazzini had stressed so strongly." (s. 286)

Den italienska extremnationalismen, betonar Corner, talade i namnet av ett nytt, tänkt Italien, inte Giolittis liberala reform-Italien. Att Giolitti misslyckades med att bygga ett politiskt reformblock för liberaldemokrati öppnade istället för extremhögerns vision:

"he failure of Giolitti to realise this objective has to be considered one of the critical failures in post-uni®cation politics. If there was a period in which Italy might have moved forward towards a more democratic form of government, it was surely in the period between 1901 and 1914. The formation of some kind of popular liberal-socialist coalition -- a kind of Italian Lib-Lab pact on the British model of 1906 -- might have permitted a radical transformation of Italian politics and brought Italy more into line with what was happening in many other European states, where reformist socialism, for all its anti-collaborationist dogma, was slowly being drawn into often informal involvement with government. An agreement of this kind might have enabled those reforms to be passed which could have fundamentally altered the attitudes of the population towards the state and served to close the divisions within Italian society which had widened ever since 1861. This could have meant -- and this is of extreme importance -- that Italy would have met the challenge of the First World War with a very different political configuration, one less disposed to almost automatic repression of dissent and more ready to seek consensus. Even more crucially, it might have laid the foundations for some kind of progressive Weimar-type coalition for the postwar period, based on a new level of popular mobilisation generated by the war which was not fundamentally opposed to the existing state." (s. 286)

Misslyckandet hade många orsaker. Många lantarbetare (peasants) hade inte rösträtt och Giolitti med kollegor hade därmed inte incitament att sträcka ut sig och bygga en riktigt bred allians, säger Corner -- men å andra sidan var väl den extrema sociala oron och konfliktnivån i jordbruket goda skäl att bygga en inkluderande allians? Misstron mellan socialister och liberaler, och socialisternas tendens till extremism, var en annan och relaterad anledning; Corner menar att det var först efter 1911 som det var omöjligt med en liberal-PSI-allians. (s. 287) Det finns också något intressant i att rösträttreformen 1912 genomfördes just i en period när den socialistiska rörelsen radikaliserats; hade timingen varit annorlunda kanske reformen hade blivit mer övertygande för socialisterna. En tredje anledning till reformprojektets misslyckande var Katolikernas makt inom politiken från och med 1913 och splittringen kring det religiösa inflytandet. 

En fjärde anledning var mer grundläggande och går kanske tillbaka hela vägen till 1861: godsägarnas ökade militans i sin repression mot arbetarna. Deras respons mot en lantarbetarstrejk (_braccianti_ i Parma i juni 1908 visade att godsägarna var villiga att välja repressionens väg. Här betonar Corner betydelsen av den stora arbetslösheten i jordbruket och de låga kvalifikationerna för arbetarjobben: kombinationen av dessa två faktorer gjorde att godsägarna i Italien hade ett extremt maktövertag mot sina arbetare och kunde välja en ytterligt oförsonlig väg i förhandlingar och konflikter. (s. 287-288) Här är ju en intressant skillnad med Sverige där godsägarna förvisso tenderade att ha patriarkala attityder och använda olika typer av mer eller mindre "mild" repression mot arbetare som strejkade eller organiserade sig -- svartlistning, sparken, vräkning, etc. -- men där man aldrig hamnade på våldets väg så som Italien gjorde. I Sverige brukar man nog relatera detta till att 1 miljon svenskar emigrerade till Amerika 1870-1914 och att den negativa utbudschocken för jordbrukets arbetsmarknad stärkte de kvarvarande arbetarnas förhandlingsposition, men intressant nog så var ju Italien liksom Sverige ett av de fyra länder i Västeuropa som hade störst emigration till Amerika under perioden. [6] Corner ger ett belysande exempel på den filosofi och arbetsgivarstrategi som en godsägare i norra Italien kunde ha åren före första världskriget:

"Well before the outbreak of the war, squads of armed `volunteers' were employed in the provinces of the Po valley to intimidate strikers and protect blackleg labour. Lino Carrara, a fairly typical capitalist farmer from Parma and founder in 1907 of the Interprovinciale organisation which recruited thousands of farmers throughout the region, explicitly rejected Giolitti's appeals for concessions. Particularly serious was the subversive nature of the philosophy which justified this resistance. Arguing that his investments in property gave him the right to use direct and violent resistance to the socialist leagues, already defined as anti-national and unpatriotic, Carrara rejected all ideas of class collaboration, called for the re-establishment of social hierarchies, invoked strong government not bound in any way by parliament, and looked forward to a period of `bourgeois renewal'. This was, of course, not only the total negation of the general thrust of Giolitti's policies but also a bitter indictment of liberal Italy. Before the war both the Interprovinciale and the National Confederation of Agrarians which sprang from it in 1910 were very successful in breaking up strikes and defeating labour protest, attracting widespread support for their methods and promoting de facto local alliances between agrarians and industrialists. It seemed that they had found an answer where central government was impotent." (s. 290)

Här ser vi ju formationen av en militant "allians mellan råg och järn", eller i alla fall mellan "ris, vete och verkstadsindustri" -- ett järtecken för den italienska demokratin. Giolitti må ha påstått att han med sina förhandlingar med socialister hade "förpassat Marx till vinden" (cit. 290) men i själva verket är det klart att åren före 1914 så präglades det kapitalistiska jordbruket i Italien en för demokratin toxisk kombination av arbetare utan tilltro till statens legitimitet, och godsägare med en motsvarande misstro och dessutom befriade från skrupler vad gällde användning av privata våldsverkare för att behärska arbetarna.

Så kom kriget. "There was never even a hint of a union sacrée or a Burgfrieden. The disastrous conduct of the conflict at the front combined with the harsh and repressive conditions in the factories to produce a vast increase in resentment against authority and a corresponding decrease in respect for the state. " (s. 291) En nationell radikalisering av högern pågick och delar av medelklassen drevs in i denna proto-fascistiska ideologi med sina myter om "den inre fienden" och sin anti-socialism. (s. 292)

I sina slutsatser återvänder Corner till argumentet att det fascistiska maktövertagandet i Italien hade varit omöjligt utan de specifika, och extremt repressiva, förhållandena i jordbruket:

"To see Fascism as born from the failure to resolve the structural problems of capitalist agriculture risks seeming reductive. Of course there were many other elements which went to produce what was an extremely composite phenomenon. One of the clear distinguishing features of the Fascist movement was that it was a political snowball which gathered heterogeneous elements to itself as the ball rolled and increased in size, but that snowball was set rolling by agrarian Fascism. The clash which occurred in the Po valley was crucial for the further development of the movement. Fascism was not a generic `bourgeois response to the working class revolutionary threat', as the textbook version sometimes puts it; it was something which was very speci®c to Italy and to relatively limited areas of Italy, where the all-or-nothing nature of the struggle between employers and labour made mediation impossible (only Andalusia and other parts of southern Spain had comparable problems, and found very similar solutions)." (s. 293)

referens
Paul Corner, "The Road to Fascism: an Italian Sonderweg?", Contemporary European History.

fotnoter
[1] referensen här är Corners egna gamla bok Fascism in Ferrara 1915-25 (Oxford UP, 1975) samt A. Lyttelton, The Seizure of Power (Weidenfeld & Nicolson, 1973).
[2] Parallellerna till Sverige är tydliga! I Sverige fanns det visserligen en inkomstbevillning sedan 1862 men den var på 1 % av inkomsten och platt. År 1902 infördes en ny progressiv inkomstskatt, men det var inte förrän 1910 som inkomstskatterna stod för en större del av statsintäkterna än vad konsumtionsskatterna gjorde. Se Henrekson och Stenkula (2015), excelarkets blad "Figure 1.3" som visar att år 1900 stod inkomstskatterna för 27,2 procent av intäkterna och konsumtionsskatterna för 57,2 procent. År 1910 hade proportionerna förskjutits till 43,0 och 43,8 procent. Corner refererar utifrån en bok av Favilli att i Italien så stod konsumtionsskatterna för 49 procent av statsintäkterna år 1900 och 56 procent år 1913. (s. 281)
[3] Corner hävdar med referens till RJB Bosworth (Italy the Least of the Great Powers, 1979) att den italienska militärbudgeten var störst i Europa sett till utgifter per capita. Utgifterna var runt 30 procent av de offentliga utgifterna och motsvarade 12 procent av BNP. (s. 279) Han refererar också ett talande exempel om att den italienska staten hade 2000 soldater posterade i Kina för att skydda 300 italienare som bodde där. (s. 281)
[4] Bernt Schillers doktorsavhandling om storstrejken gör denna bakgrund mycket klar.
[5] Giolitti som en italiensk liberal motsvarighet till EG Boström!? De båda utmärker ju också sig i sina respektive länder genom regeringens långvarighet i en tid av stor turbulens.