Tyskland i den jämförande politiska ekonomin idag

År 2020 publicerade tidskriften German Politics ett specialnummer med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". Premissen, som förklarad av gästredaktörerna, statsvetarna Sidney A. Rothstein (Williams College) och Tobias Schulze-Cleven (Rutgers), var mycket intressant: Tyskland har sedan länge spelat en speciell roll i teori- och modellbyggen i jämförande politisk ekonomi. [1] I dessa teorier har Tyskland stått för en stabil samhällsekonomisk modell, ofta kontrasterad med USA och Storbritanniens liberala, anglosaxiska modeller. [2] Också Rothstein och Schulze-Cleven vill arbeta med en modell av en nationell politisk ekonomi "as a system of institutions and practices that ‘fit’ together across different realms of activity" (s. 291), en formulering som låter väldigt kompatibel med Varieties of Capitalisms betoning på institutionell komplementaritet.

Numret består av hela 12 artiklar, utöver introduktionen. Rothstein och Schulze-Cleven har en teoretisk artikel om Tyskland som politisk ekonomi; Niccolo Durazzi och Chiara Benassi har en artikel om yrkesutbildningens roll; Ute Klammer har en artikel om pensioner; Benjamin Braun och Richard Deeg skriver om finanssektorn och den exportorienterade tillväxtmodellen; Thomas Haipeter har en teoretisk artikel om hur användbart (eller inte) begreppet finanskapitalism är för att förstå utvecklingen i Tyskland; Stephen J. Silvia skriver om facken och företagsråd i globala tyska företag; Martin Behrens och Heiner Dribbusch skriver om konflikt mellan företag och fack vad gäller företagsråd; Björn Bremer skriver om SPD:s ekonomiska politik;  Brigitte Young skriver om den tyska ekonomins utveckling; Jan Behringer m fl skriver om den ekonomiska ojämlikheten; Wade Jacoby skriver om överskotten i betalningsbalansen; och specialnumret avslutas med en paneldiskussion med Walther Müller-Jentsch, Britta Rehder och redaktörerna.

Rothstein och Schulze-Clevens teoretiska artikel börjar med en trumpetstöt: "The social democratic century is over, with both politics and policies shifting significantly across Europe (Dahrendorf 1999)." (s. 297) Politiken har individualiserats och bygger mindre på klass än den gjorde tidigare, och socialdemokratisk ekonomisk politik har nyliberaliserats, säger de. Under 2000-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt, och löneandelen fallit (ref Haipeter 2017), "highlighting both intensifying conflict between winners and losers of structural changes, and reflecting companies’ turn toward value extraction over the reinvestment of profits." (s. 298) Också politiken har blivit mindre inkluderande, säger de med referenser till Mair (2013) och Armin Schäfer (2013), och de två stora centristiska partierna har båda omfamnat nyliberal ekonomisk politik.

Syftet med vår artikel är tvådelat, säger de. Ett, "we seek to better understand the current state of Germany’s political economy as a less orderly and progressively more tension-ridden configuration." (s. 299) Två, att arbeta teoretiskt med hur man, i Paul Piersons (2004) anda, kan förstå politisk förändring.

Diskussionen om oordning och förändring börjar hjälpsamt nog med att diskutera teorier om balans och stabilitet. Det finns tre typer av sådana teorier som utvecklats för den tyska politiska ekonomin, säger de: teorier som ser företagens intressen och institutionell komplementaritet som de drivande faktorerna, teorier som ser klassförhållandena som den viktigaste bestämningsfaktorn, och teorier som fokuserar på institutionaliserade idéer. Dessa tre sammanfattas i tabell 1 nedan.

Den idag mest inflytelserika teorin -- "which has arguably become hegemonic in comparative political economy scholarship" -- är Varieties of Capitalism, den första typen av teori. Den fokuserar på kontrasten mellan Tyskland som idealtypen koordinerad marknadsekonomi, och USA som idealtypen liberal marknadsekonomi. VoC bygger på rational choice-institutionalism och stabiliteten, institutionernas persistens, uppstår enligt teorin eftersom olika institutioner är komplementära och samspelar med aktörernas strategier, som båda formas av institutionerna och upprätthåller dem. Företagens intressen och agerande är centrala i VoC och enligt teorin så agerar företagen/arbetsgivarna i en koordinerad marknadsekonomi i en miljö med ambitiös yrkesutbildning, kvalificerad produktion med relativt höga löner, och relativt reglerad arbetsmarknad. Det lönar sig för företagen att betala relativt bra löner och inte vilja avreglera arbetsförhållandena, eftersom de kan ta bra betalt för produkterna (tänk tyska bilar och andra verkstadsindustriprodukter). Där finns det alltså enligt VoC en institutionell stabilitet: företagen tjänar gott med pengar inom existerande ramar och vill därför inte ändra dem. I en koordinerad marknadsekonomi agerar företagen också på längre sikt, med en mindre finansialiserad och mindre "kvartalskapitalistisk" företagsstyrning än vad man har i de mer börsdrivna liberala marknadsekonomierna. 

VoC gav en elegant och sammanhängande förklaring till mönster av beständighet som den tyska ekonomin uppvisade under flera decennier. Men på 2000-talet, säger Rothstein och Schulze-Cleven, hände flera förändringar i Tyskland som kontrasterade mot VoC:s prediktioner. Finanssektorn stärktes och förändrade då också landets corporate governance, t ex genom större ägande genom private equity-företag och hedgefonder som står för ett aktivistiskt, investerardrivet ägande som kontrasterar mot tyska traditioner av starka fackklubbar och företagsråd. (s. 300) Samtidigt har löneskillnaderna ökat, bland annat genom att lönenivåerna i tjänstesektorn halkat efter de i industrin, samtidigt som löneökningarna i industrin inte rört sig i takt med produktivitetstillväxten. Jobbkontrakten har avreglerats, och i kontrast till VoC:s prediktioner så har arbetsgivarna, vilket Kinderman (2017) visar, arbetat hårt politiskt för att få till ytterligare liberaliseringar. Företagen verkar också förändrat sin styrning från "retain and invest"-strategin till en "downsize and distribute"-strategi som associeras med USA och liberala marknadsekonomier. "In turn, VoC’s reading of an institutional equilibrium has become hard to sustain, and arguments about a better balance between economic growth and social welfare in CMEs have lost much of their former punch." (s. 301)

Den andra typen av stabilitet handlar om hur man skapat intressebalans genom korporatistiska förhandlingar och institutioner. Den "korporatistiska" analysen och teoribildningen var mer inflytelserik på 1980-talet och var mindre precis som teoretisk modell, mer en teoretisering av landets modernhistoriska utveckling. I denna anda teoretiserade Wolfgang Streeck 1991 hur även arbetsgivarna kunde tjäna på starka fack, genom att fackens makt tvingade företagen att satsa på en kombination av höga löner (externt givet) och hög produktivitet, med en stark specialisering på "diversifierad kvalitetsproduktion". Hade de fått välja fritt kanske de hade föredragit en liberal arbetsmarknad, men utan det fria valet så kunde de acceptera den tyska institutionella modellen. Liknande så teoretiserade Müller-Jentsch (1991) hur företagsråden och den lagstadgade representationen för facken i företagens styrelser innebar en Konfliktpartnerschaft mellan arbetsgivare och arbetare på företagsnivån, och en motsvarande balans fanns också på sektorsnivån. Även med integrationen av DDR och öppnandet av östra Europa för tyskt kapital fanns enligt det tidiga 00-talets forskning tillräckligt många veto points i den tyska politiska ekonomin för att hindra ett skifte till den liberala modellen. Så blev det inte, säger Rothstein och Schulze-Cleven:

"With the benefit of hindsight, we know that the Social Democrats’ neoliberal turn with the Agenda 2010 and Hartz labour market reforms came to cut this Gordian knot. While successful in attracting centrist swing voters and extending the life of Schröder’s Red-Green coalition government, this strategic reorientation had far-reaching consequences. Not only did it sever many of the party’s links with the union movement and accelerate the SPD’s transformation into what some have called a ‘cartel’ party (Jacoby and Behrens 2016; Walter 2018), it also spurred the fragmentation of the German party system, with West German unionists playing a key role in the formation of Die Linke and union members moving toward support for the AfD at rates above overall averages in the population (Schwander and Manow 2017; DGB Bundesvorstand 2017). This has precluded any medium-term chances of forming a centre-left government.
Fragmentation in electoral politics reflects and reinforces a growing imbalance of power as employers gain the upper hand over labour. Pushed by increasingly critical and no longer captive employers, and underwritten by a progressively more activist state, contemporary Germany has broken with the tradition of consensus rule (Vail 2003). Policymakers have liberalised political decision-making, such as in the administration of federal employment policy, where social partners’ roles in economic governance have been marginalised (Trampusch 2009; Hassel and Schiller 2010). Often, liberalisation also entailed increasing the scope of market allocation, a turn that labour had become too weak to prevent. With union membership levels down, collective bargaining coverage declining, and public opinion clearly favouring reforms, Germany’s institutions did not provide labour with enough power to block these changes." (s. 302-3)

Denna försvagning av arbetarrörelsen har också lett till "significant welfare state retrenchment": hårdare regler för förtidspension,  en mer workfare-orienterad politik mot arbetslöshet och så vidare. Samtidigt har facken försvagats och styrkan i arbetsmarknadsregleringarna har börjat variera mer med typen av företag, med starkare råd på medelstora industriföretag än annanstans på arbetsmarknaden. Detta har förstärkt den tendens till företagsegoism (Betriebsegoismus) som redan Streeck (1984) observerade i det gamla systemet. Forskare från VoC-traditionen som Anke Hassel (2014) och Kathleen Thelen (2014) har nu analyserat den tyska utvecklingen som en "dualisering" av arbetsmarknaden, att skilja från en bredare "liberalisering" som USA och Storbritannien har sett, eller en "inbäddad flexibilisering" som i Norden. (s. 304) Rothstein och Schulze-Cleven sammanfattar läget i denna forskningslitteratur som att man är ense om att mycket förändrats med den tyska samhällsekonomiska modellen på 00- och 10-talet, men att man är oense om hur djup förändringen är (är den lik USA eller ej?) och vilka som drivkrafterna är. De låter Streeck få det sista ordet i denna litteraturbeskrivning: "Yet, whatever the specific disagreement might be, the general tenor of most analyses is that contemporary Germany has been experiencing capitalism’s reassertion over its 20th-century democratic limits (Streeck 2009)." (s. 304)

Den tredje litteraturen om stabilitet handlar om idéernas betydelse. Kan man säga att den tyska samhällsekonomin och dess aktörer vägleds av en grundläggande idé och ett ideal om en "social marknadsekonomi" (Soziale Marktwirtschaft)? En idé som i enlighet med Ordoliberalismens filosofi, utvecklad av Walter Eucken och andra under mellankrigstiden, skulle förena ordning och frihet. Jag tycker inte att det är riktigt klart på vilket sätt idéerna enligt Rothstein och Schulze-Cleven skulle binda upp aktörerna och skapa stabilitet, men de pekar på en intressant process på 1960-70-talen där SPD utvidgar medbestämmandet på arbetsmarknaden men också arbetar med en retorik om Modell Deutschland, om att föra en specifikt tysk politik. (s. 305) Här pekar de också på Tysklands särskilda roll i EMU och med utformningen av en stram, snudd på monetaristisk politik under 1990- och 00-talen.

Från redogörelsen och diskussionen av de tre teorierna om stabilitet, går Rothstein och Schulze-Cleven vidare med att diskutera 2000-talets samhällsekonomiska förändringar och hur olika forskare tacklat detta. De börjar med att säga att det skett ett skifte i teorierna, från nationalekonomers mer tekniska vokabulär till mer sociologiska begrepp för att begripliggöra stabilitet och förändring. De pekar på tre aspekter av förändring, som alla teoretiserats av kapitalismens klassiska teoretiker: Marx, Weber, Schumpeter, Polanyi. De tre aspekterna är "the dynamics of capitalist expansion, the exhaustion of public authorities’ mechanisms of social compensation, and the accumulation of social power" (s. 307). Så här Streeckianskt -- artikeln är väldigt Max Plancksk -- börjar de diskussionen om den kapitalistiska expansionen:

"Conceptions of capitalism are united by their emphasis on the system’s propensity for expansion, with ‘restless’ agents entrepreneurially pushing up against the established social order as they search for new profit opportunities by expanding the scope of markets, commoditising more of the life world, and relying on individual contracts to govern a greater share of social relations (Streeck 2011). Without sufficient counteracting mechanisms for shoring up collectively constituted institutions, this behaviour not only leaves market orders inherently unstable, it also incessantly (re-)shapes social collectivities in their image (Vergesellschaftung).This functional logic of capitalist organisation operates independently of any particular individual, and its systemic effects are clearly visible in contemporary Germany and across Europe (Streeck 2014). From the global production networks implied by corporations’ vertical disintegration to ‘activating’ labour policy reforms, markets have become ever more central to political and social organisation – both across societies and within them (Rosa, Lessenich, and Dörre 2015)." (s. 307)

På den andra punkten, "exhaustion of social compensation", diskuterar de i vilken grad välfärdsstaten skyddar medborgarna "from markets' harshest effects". Har staten i enlighet med Habermas (1973) och Offes (2006) teorier tappat mark i förhållande till marknaden, och marknaden blivit allt viktigare för folks medlemsstandard? Här gör de återigen en Streecksk (2014) analys av minskad välfärdsgenerositet och ökad offentlig skuldsättning, något som de med Streeck förklarar med ökad skatterörlighet undan skatter. (s. 307) Folk känner sig osäkrare och tröttare -- deras referenser här är Sennett (2000) och Ehrenberg (2010) och klassamhället blir mer segmenterat, t ex genom utbildningens förändringar. (s. 308)

Den tredje frågan är ackumulation och koncentration av makt. Här menar Rothstein och Schulze-Cleven att den tyska förmögenhetsfördelningen är nästan lika ojämlik som den i USA, och mycket mera än den i eurozonen. De refererar till Marcel Fratzscher (2016, Verteilungskampf: Warum Deutschland immer ungleicher wird) men som jag också bloggat om tidigare är jag inte särskilt förtjust i den här typen av jämförelser mellan förmögenhetsfördelningar som inte tar hänsyn till skillnader i hur bostadsmarknaden fungerar, och framför allt missar betydelsen av ifall pensionssparandet är privat (=ser mindre ojämlikt ut) eller offentligt (=är mindre ojämlikt). [3] I vilket fall så säger Rothstein och Schulze-Cleven att de rika aktiverar sin materiella makt för att bevara och skydda den, genom jurister, försäkringar, banker, lobbyister, think tanks och så vidare. De kopplar denna aktivitet till att skattereformer gynnsamma för de rika genomförts under 90- och 2000-talen: förmögenhetsskatten avskaffades 1996, bolagsskatten har sänkts, arvsskatten likaså, och så vidare. (s. 309)

För att analysera hur dessa processer hänger ihop och samspelar i att omvandla den tyska samhällsekonomiska modellen, använder Rothstein och Schulze-Cleven begreppet "multivalent policy feedback". De utgår från statsvetaren Paul Piersons (2000) mycket intressanta teoretisering om feedbackprocessernas viktiga roll i hur samhällen förändras. Institutioner har positiva och negativa externaliteter och när en institution så har detta spill-over-effekter också på andra institutioner, just som vi skulle kunna tänka oss utifrån VoC. Så här exemplifierar Rothstein och Schulze-Cleven resonemanget:

"Just as positive externalities across spheres can shore up a system’s stability, instability from negative externalities in one realm may destabilise others through feedback spirals, underwriting vicious circles and accelerating institutional change. For example, weakened unions are less capable of enforcing labour regulations, which encourages employers to exercise greater discretion and, in turn, further weakens unions. Importantly, feedback dynamics are not restricted to the realm of interests as emphasised in VoC conceptions, but also affect the distribution of power and actors’ ideational orientations. This leaves them central to the causal processes that variously challenge or shore up the class solidarities necessary to keep precarious working conditions in check (Doellgast, Lillie, and Pulignano 2018)." (s. 309)

Som vi ser i citatet så går den institutionella förändringen här, med dess knock-on-effekter, enligt Rothstein och Schulze-Cleven bortom hur VoC teoretiserade förändring. De föreslår också att man ska ta ett organisatoriskt perspektiv på förändringen. Det är lite oklart för mig exakt vad det betyder [4] men de menar att ett "organisationscentriskt" perspektiv har tre fördelar. Ett, att det visar att aktörer inte bara agerar inom nationella begränsningar, utan också globala sådana. Två, själva gränsdragningen mellan olika organisationer är i sig en viktig formande faktor för den politiska konflikten. Tre, "collective actors’ experimentation with institutions is a product of strategic interactions between them, which is obscured by merely focussing on one actor alone." (s. 310) Här är det samhällsvetenskapliga (ekonomisk-sociologiska) språket såpass tätt att jag inte riktigt förstår vad de menar.

I vilket fall, så återgår de i nästa stycke till Offe och Wiesenthals (1980) klassiska analys av relationen mellan klass, organisering och makt i kapitalistiska samhällen. Rothstein och Schulze-Cleven arbetar lite implicit med en slags polanyisk modell med en dualism mellan ofjättrad kapitalism och en inbäddad kapitalism, och diskussionen om organisationer etc handlar helt enkelt om det: att sätta ord på hur olika aktörer organiserar och mobiliserar sig för olika typer av samhällsekonomier, i olika hög grad kapitalistiska. (s. 310) I slutsatserna återkommer de till den stora bilden: "reaking from the paradigm of stability, Modell Deutschland of decades past no longer exists, with contemporary institutional arrangements exhibiting far less coherence than equilibrium-based accounts once
suggested. " (s. 310) När företag, organisationer och hushåll vänt sig mot nyliberala lösningar, har Tyskland allt mer fjärmat sig från den teoretiska modell där den tyska samhällsekonomin var ett alternativ till anglosaxisk kvartalskapitalism.

Intressant nog så vänder de sig i diskussionen om detta, om de stora dragen i förändringen, tillbaka till den historiska och statsvetenskapliga forskningen om Tyskland ca 1871-1945 och den klassiska Sonderweg-debatten, som bedriven av David Blackbourn och Geoff Eley (1984). I sin kritik av tidigare jämförelser av Storbritannien, Frankrike och Tyskland gav Blackbourn och Eley inte bara nya insikter om Tyskland, som var fallet som de diskuterade, utan också om Storbritannien och Frankrike. "These
efforts produced a far better understanding of cross-national transformations through tighter conceptualisations of causal mechanisms (Berman 2001)." (s. 311)

Jag kollar också på de mer rent ekonomiska artiklarna i specialnumret. Nationalekonomerna Jan Behringer, Nikolaus Kowall, Thomas Theobald & Till van Treeck skriver om den ekonomiska ojämlikheten och diskuterar bland annat de statistiska problemen. Den mesta tyska offentliga debatten om inkomstfördelningen bygger på hushållsundersökningen SOEP (den socioekonomiska panelen), men det är ett välkänt faktum för sådana surveys att de rikaste hushållen väljer att inte vara med och att studier baserade på surveys därför underskattar ojämlikheten. Behringer et al använder därför också Thomas Pikettys metod med att beräkna toppinkomstandelar baserat på skattestatistiken, men lägger också ganska mycket energi på att beräkna de företagsvinster som aldrig delas ut till hushållen. De menar att löneandelen av nationalinkomsten fallit ganska kraftigt på den här sidan av millennieskiftet, men att de ökade kapitalinkomsterna bara delvis delas ut. [5] De vill beräkna ojämlikheten också med de icke utdelade inkomsterna, och i relation till detta bredare inkomstbegrepp argumenterar de också för återinförandet av förmögenhetsskatten (avskaffad 1997) och en breddning av arvsskatten.

De gör också några intressanta och spekulativa kontrafaktiska scenarier där de lite verbalt modellerar hur en chock till den funktionella eller den personliga inkomstfördelningen påverkar BNP, inhemsk efterfrågan och nettoexporterna. (s. 490-1) Modellerna bygger bland annat på den relativa inkomsthypotesen, att en ökad inkomst (och därmed konsumtionskraft) för de välbärgade kommer leda till att de konsumerar ännu mer av prestigeladdade varor, vilket får de mindre välbärgade att ta större lån för att kunna hänga med i konsumtionsracet. Enligt denna modell så kommer belåningen och den makroekonomiska instabiliteten att öka, när den ekonomiska ojämlikheten ökar. Detta har inte minst hänt i USA, medan de händer att i Tyskland har löneandelens fall gynnat exporterna. Så här avrundar de sin artikel:

"As an overall conclusion from this article, we certainly plead for shifting the debate about economic inequality in Germany from its current main focus on the Gini coefficient of household income to a much broader focus including on the functional income distribution (wages versus profits) and the importance of corporate retained earnings. However, debating economic inequality in such broader terms and addressing it politically through a wealth and inheritance taxes faces the resistance of powerful lobby groups including family-owned businesses (the German Mittelstand)." (s. 494)

Den andra rent ekonomiska artikeln i numret är skriven av Brigitte Young, professor emerita i politisk ekonomi vid universitetet i Münster. Hennes artikel handlar visserligen inte så mycket om ekonomin per se som om diskurser som omger den tyska ekonomin, och mera specifikt då skiftena mellan perioder där den tyska ekonomin baissas fullständigt -- på 1990-talet kallades Tyskland "the sick man of Europe" -- och perioder av hausse, som 2010-talets hyllningar till "exportvärldsmästaren" Tyskland. 2010-talets tyska regeringar betade av på statsskulden -- en variabel ständigt i centrum för europeiska ekonomisk-politiska debatter -- och samtidigt så tickade bytesbalansöverskottet på, runt 7-8 procent av BNP. (s. 465) Frågan i Youngs artikel är hur man förklarat omvändningen från sick man of Europe på 1990-talet till ekonomisk powerhouse på 2010-talet. Hon kontrasterar två förklaringar. Den ena hyllar policyeliterna och deras kloka politik vad gäller Schröders Agenda 2010. Den andra -- här refererar hon till Scharp (2015), Stockhammer och Köhler (2015) och Young (2016) -- säger istället att Tyskland tjänat på en undervärderad euro och pumpat upp sina handelsöverskott till osunda nivåer.

 

referenser

tidskriften German Politics, specialnummer (Volym 29, nummer 3) med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". 

fotnoter

[1] En observation som jag hört om Varieties of Capitalism-teorin är att den i grund och botten handlar om att Storbritannien och Tyskland har två olika samhällsekonomier, och att förklara hur och varför.

[2] En intressant observation som Rothstein och Schultze-Cleven gör: "As late as the turn of the century, both scholars and policymakers perceived political and institutional stability to be so entrenched that it threatened to turn into stagnation
(Kitschelt and Streeck 2003)." (s. 290)

 [3] Jag har inte läst Fratzschers bok så kan inte kritisera den, utan vad jag är kritisk mot är bara hur Rothstein och Schulze-Cleven använder den här. Så här diskuterar de förmögenhetsojämlikheten: "In the Eurozone, it [Germany] is the most unequal and exhibits the lowest median wealth (Fratzscher 2016, 39–44). The drivers for this are complex, but the legacy of socialism in the East, low rates of home ownership country-wide, and the existence of many – and often large – privately-held Mittelstand businesses are some of the most important factors. Moreover, in line with other rich democracies, Germany’s net private wealth has grown as a share of national income over the past half-century – effectively doubling from above two-hundred to above four-hundred percent – while net public assets have dwindled from above one-hundred percent to low positive shares (Piketty 2014, 144). Processes of privatisation and financialisation have strongly supported this striking divergence (Krippner 2005), with returns on capital tending to be higher the greater the capital endowments, given
opportunities for lower relative transactions costs and more aggressive portfolio allocations with longer investment horizons." (s. 308) De har alltså inte med frågan om pensionssparandet, som är en så central faktor för att länder med relativt ambitiösa offentliga socialförsäkringssystem som Sverige och Tyskland tenderar att ha exceptionellt hög "förmögenhetsojämlikhet" i internationella jämförelser.

[4] Så här introducerar de ämnet: "In ever-changing capitalism, organisations provide important resources for democrati-
cally embedding markets, whether as sites of conflict or as collective agents that construct political coalitions within and across classes (Herrigel 2015). At this point in time, scholars’ refinement of VoC frameworks cannot quite capture these crucial func-
tions of organisations." (s. 310) 

[5] Två intressanta referenser av delvis samma författare är Belabed, C., T. Theobald, and T. van Treeck. 2017. “Income Distribution and Current Account Imbalances.” Cambridge Journal of Economics 42 (1): 47–94. Och Behringer, J., and T. van Treeck. 2018. “Income Distribution and the Current Account.” Journal of International Economics 114: 238–254. Tyvärr så utvecklar de inte riktigt frågan om kopplingen mellan makro-utvecklingen och handelsöverskottet, och inkomstfördelningen i artikeln i German Politics.

Det tyska exportöverskottets politiska ekonomi

 

ledare i The Economist, juli 2017

 

En av 2000-talets ekonomisk-politiska återkommande diskussioner, ett av de återkommande narrativen, är den om obalanserna i världsekonomin: USA som konsumtionsledaren som varje år importerar mer än man exporterar, och Tyskland och Kina som de omvända, exportledarna som konsekvent konsumerar mindre än man producerar, importerar mindre än man exporterar. Stolta tyskar som ser detta som ett adelsmärke kan referera till sig själva som Exportweltmeister, "världsmästare i att exportera", medan kritiska debattörer istället ser obalanserna som ett politisk-ekonomisk problem. [1]

Vi kan här se till exempel på ledaren från The Economist som jag länkat till i toppen av inlägget. Tidskriften presenterade att den privata konsumtionen i Tyskland sjunkit till 54 procent av BNP, att jämföra med 69 procent i USA och 65 procent i Storbritannien, att handelsöverskottet var runt 8 procent av BNP, och att mindre länder som Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna följt en liknande väg. Varför var då detta ett problem, enligt The Economist? Jo, eftersom det "puts unreasonable strain on the global trading system. To offset such surpluses and sustain enough aggregate demand to keep people in work, the rest of the world must borrow and spend with equal abandon." Här pekade Economist på 2008-kriserna i länder som Italien, Grekland och Spanien som exempel på hur det kan gå. [2]

 

diagram från Wade Jacobys artikel

 

 diagram från Statistiska Centralbyrån.

 

diagram som jag har gjort med statistik om betalningsbalans och BNP från SCB
 

Statsvetaren Wade Jacoby, tragiskt bortgången 2020 men före det aktiv vid Brigham Young-universitetet, presenterade 2020 i en artikel i German Politics en mer systematisk analys av situationen. Young presenterar sin artikel som att den gör två bidrag. Det första är konstruktivitiskt och handlar om den tyska politiska elitens retorik om handelsöverskottet. Det andra är materialistiskt-institutionellt och handlar om den inhemska politiska underbyggnaden för det bestående överskottet. (s. 499)

Jacoby menar att det stora överskottet är en historia som börjar 2003 -- se diagrammet ovan som visar att åren 1999, 2000 och 2001 var något mycket annorlunda. Detta är, säger han, ett argument mot analysen att det tyska överskottet helt enkelt handlar om att de gör så bra produkter, som folk vill köpa. Kvaliteten på tyska bilar och verktyg var hög också på 1990-talet, men överskottet som procent av BNP var inte i närheten av nivåerna som man haft sedan 2003. (s. 502) [3] Det är ganska tydligt att Jacoby var frustrerad över nivån på den tyska ekonomisk-politiska debatten. [4] Han menar att försvaret för de tyska överskotten kombinerar två tillsammans oförenliga argument: dels att den tyska ekonomin bara är som vilken annan avancerad ekonomi som helst, dels att den tyska ekonomin är unik. Vad gäller normalitet anför tyska politiker och experter faktorer som den åldrande befolkningen som en faktor bakom det höga sparandet och låga konsumtionen. (s. 504) I teorin skulle ett beständigt överskott i betalningsbalansen som det tyska leda till ett inflöde av valuta som skulle höja värdet på den tyska valutan och därmed göra importer mer lockande och export svårare, och så börja jämna ut handelsbalansen. Men Tyskland är medlem i EMU och där dominerar andra faktorer prissättningen på euron, vilket sätter den utjämningsmekanismen ur spel. (s. 505)

Jacoby angriper också två vanliga förvirrande grepp i den tyska debatten. Det ena är att jämföra statens budget med ett hushåll. Det mest berömda exemplet är Merkels återkommande användning av den "schwabiska hemmafrun" som en sparsam förebild för alla politiker i perioden efter eurokrisen. [5] Här säger Jacoby att stater inte lånar på samma sätt som hushåll, inte betalar av på samma sätt, och inte heller behöver betala av hela skulden, olikt hushåll. Flera av de länder som hamnade i störst ekonomiska problem efter 2008 hade i själva verket haft en stringent budgetpolitik före 2008; det var snarare kostnaderna för att hantera den privata sektorns kris som drev upp statsskulderna, än att det var den offentliga sektorn som handskats med underskott på längre sikt. Den andra retoriska strategin som Jacoby angriper är att förväxla en nationell ekonomis konkurrenskraft och ett företags dito. Här hänvisar Jacoby till Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas (2016) analys av sambandet mellan tysk löneåterhållsamhet och eurokrisen [6], men hans huvudsakliga argument är att exportboomen inte är så mycket en fråga om kvaliteten på tyska produkter -- återigen, så var ju kvaliteten hög redan innan år 2003 -- utan om andra makroekonomiska flöden och bestämningsfaktorer. (s. 506)

Jacobys artikel går så över till det andra bidraget, den materiella analysen. Här bygger han på en existerande post-2008-litteratur om globala obalanser:

"this alternative view holds that Germany’s disruptive policies are best appreciated through the light of capital flows and not, as in the competitiveness debate, through trade (current account) flows (Pettis 2013; Austin 2016). This perspective sees trade surpluses not as the result of cost control and great products alone but the necessary complement of capital outflows, whose causal weight can ‘dominate’ the trade balance in the age of financial globalisation. Trade surpluses are not a sign of a country ‘winning,’ as the annual celebratory Exportweltmeister stories in Bild often imply. They are, instead, often a sign of major mismatches in a country’s savings and investment rates." (s. 506)

Mellan 2003 och 2017 ökade Tysklands sparande som del av BNP från 21 till 28 procent, säger Jacoby. I världsekonomin som helhet måste sparande och investeringar vara lika, så när ett land sparar mer än det investerar, så måste ett annat investera mer än det sparar, genom kapitalimport från länderna med sparandeöverskott. [7] Jacoby menar att ett lands handelsöverskott helt enkelt kan ses som en spegling av landets "investeringsunderskott", och han förklarar den tyska inhemska förskjutningen med policies som man genomförde på 2000-talet. Löneandelen av nationalinkomsten har fallit, och man har genomfört mer regressiva socialförsäkringsavgifter, lägre bolagsbeskattning sedan 2005, och ökade konsumtionsskatter sedan 2007. "All these measures pushed down household shares of national income and thus pushed up national savings rates, primarily in the form of business profits and government surpluses." (s. 508) Samtidigt var den offentliga sektorns investeringar relativt låga och den globaliserade finanssektorn såg till att kapitalet kunde flöda utomlands, inte minst inom eurozonen. Så här sammanfattar Jacoby (fördelarna med) sin approach:

"Here, capital flows are made the dog and trade flows the tail that gets wagged. High-quality products are demoted as the central factor explaining German export success. And low German wages become problematic not primarily because they ‘undercut’ other states but because they are part of a whole range of policies that, together, depress German consumption and imports and, instead, rely on demand from other states. " (s. 508)

Han visar hur profitabiliteten i företagen haft en stark ökning sedan det tidiga 00-talet, samtidigt som investeringarna inte ökat i takt med detta. (s. 509-510) Han går också in i en ganska sträng polemik med hur tyska nationalekonomer och inte minst ekonomerna på Bundesbank analyserat dessa makroskeenden och enligt Jacoby legitimerat en ohållbar ekonomisk politik-mix.

I slutsatserna lägger Jacoby också fram sina egna policylösningar på problemet.

"Key priorities include boosting the incomes (and, hence consumption) of lower income classes. In addition, the government urgently needs to 1) reduce taxes on labour and consumption (such as value-added tax), 2) raise public investment from the low end of the OECD to the higher end, and 3) reduce soaring savings rates or improve the investment climate for firms. Special investment funds—such as that already envisioned for transportation—might also be established for schools and hospitals. After all, nearly 60% of respondents in a survey of German business noted negative effects from inadequate
road or rail infrastructure (Bardt et al. 2014). Minimum pensions could be established. Deeper investments in refugee training, housing, and medical care could be prioritised. Germany could take the lead in European-wide initiatives in defence, refugee integration, border protection, and research and development." (s. 513)

Hans tilltal är också ovanligt policytillvänt, och till policymakers i ett visst land, för att vara en akademisk artikel, och kanske är det typiskt för en area studies-tidskrift som German Politics att det just går att skriva en intervention av denna mycket intressanta typ, där han nästan direkt apostroferar "German elites" för att diskutera vad de borde göra, och vilka -- faktiska och påhittade -- begränsningar som hämmar dem.

referens

Wade Jacoby (2020) "Surplus Germany", German Politics 29: 498-521. Del av ett specialnummer om tyska obalanser.

fotnoter

[1] För ett exempel på en nationalekonomisk analys som försvarar de tyska överskotten mot kritikerna, se Gabriel Felbermayr, Clemens Fuest, Timo Wollmershäuser (2017) "The German Current Account Surplus: Where Does It Come From, Is It Harmful and Should Germany Do Something about It?", working paper, ifo Institute, Munich, 2017.

[2] En intressant anmärkning är att det tyska överskottet enligt Economist framför allt beror på överdriven löneåterhållsamhet i avtalsförhandlingarna. Denna förklaring skiljer sig något från Jacobys. 

[3] Jacoby citerar den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel som på sin första dag på jobbet sa till US-amerikaner oroade över handelsobalanserna, att de behövde "build better cars". Citat från s. 502.

[4] I slutsatserna beskriver han de ekonomisk-politiska eliternas situation så här: "To be sure, one can be sympathetic to the predicament of German elites. Their challenges are very real. They live in an echo chamber with few alternative voices and no
real debate on economic policy and thus little electoral incentive to understand and address these issues." (s. 514)

[5] För en starkt kritisk analys av denna typ av retorik och politik gentemot eurokrisen, se Adam Tooze, Crashed (2013), s. 105-107. Det var credit-fueled booms som drev handels- och fiskala imbalanser, inte tvärtom, säger Tooze i ett argument i helt samma anda som Jacobys.

[6] Här finns det också en hel intressant debatt mellan Flassbeck-Lapavitsas å ena sidan, och postkeynesianen Servaas Storm å andra sidan. Se Storms artikel "German Wage Moderation and the Eurozone Crisis: A Critical Analysis", Flassbeck och Lapavitsas replik, och Storms replik på repliken. I korthet så kritiserar Storm Flassbeck och Lapavitsas för att fokusera för mycket på löneutvecklingen som bestämningsfaktorn bakom handels- och betalningsbalanser, och underskatta den finansiella sektorns betydelse.

[7] Jag är inte helt klar över mekanismerna här. Jacoby beskriver det så här: "The inflows, if not used productively, generate problems for receiving countries. How? Since savings must, again by definition, match investment, those inflows that aren’t invested drive down savings in the receiving country through two main mechanisms: either an (unsustainable) consumption boom or an (unfortunately quite sustainable) increase in unemployment. Consumption mechanically decreases savings by increasing debt; unemployment causes savings to shrink as people live off past earnings. Of course, German capital flows are not the only contributor to consumption booms and unemployment in Southern Europe or the United States. The problem is that the German debate rarely acknowledges how disruptive they can be." (s. 507) Men som sagt är mekanismerna inte glasklara för mig.

Norsk lönebildning och jämställdheten

 

Norge har liksom Sverige ett lönebildningssystem som bygger på att industrins parter i varje avtalsrunda går först och sluter ett avtal för löneökningarna i sin sektor, och att parterna i de andra branscherna ska sluta avtal på samma kostnadsnivå. I Sverige kallas detta "märket", och i forskningslitteraturen kallas det för ett löneledarskapssystem, eftersom industrin agerar som löneledare (wage leader), eller för ett mönsterförhandlingssystem (pattern bargaining system), där industrin sätter "mönstret" för hela ekonomin. 

I Norge skapades systemet 1992 och i Sverige 1997 med Industriavtalet, men i båda länderna går systemet tillbaka till historiska förlagor, i det norska fallet framför allt nationalekonomen Odd Aukrusts analys från 1960-talet. [1] I båda länderna har systemet en mycket stark ställning i den offentliga debatten: statsvetarna Ines Wagner och Mari Teigen, båda verksamma vid Institutet för socialforskning i Oslo, säger i en artikel från 2022 att systemet är en helig ko i Norge, "the Norwegian public discourse presents pattern bargaining as a sacred feature for the sustainability and egalitarian nature of the Norwegian economy." [2]

Wagner och Teigen menar att tidigare forskning -- de refererar till forskning av Franz Traxler och Christian Lyhne Ibsen -- fokuserat på den koordinerade lönebildningens positiva effekter på löneåterhållsamhet och en sammanhållen lönestruktur, men inte utforskat systemens konsekvenser för ojämställdheten mellan kvinnor och män. De menar att den norska lönebildningsregimen -- och här förlägger de implicit den till 1960-talet snarare än 1992 -- utvecklades under en tid när enförsörjarfamiljen var norm (s. 489) och att principen att mansdominerade branscher går först och sätter normen, håller tillbaka förbättringar av jämställdheten.

I sin artikel analyserar de två Norges Offentliga Utredningar, NOU:er och alltså motsvarighet till Sveriges SOU:er. Den första är Equal Pay Commission från 2008 och den andra är Wage Formation Commission från 2013. De introducerar dessa två dokument så här:

"The Equal Pay Commission is the main government effort to collect research-based knowledge and assessment of equal-pay issues, while the Wage Formation Commission is the key reference point for all key actors in the labor market in relation to wage bargaining. It is, for example, consistently mentioned in the yearly policy statements of the LO. While the Equal Pay Commission was appointed to provide an overview of the differences between women's and men's pay and consider measures to reduce pay differences, the Wage Formation Commission was tasked with examining the system of wage formation and challenges in the Norwegian economy." (s. 491)

De två utredningarna var på viktiga sätt ganska olika: EPC bestod mest av akademiker från olika samhällsvetenskapliga discipliner, medan WFC var mer policynära och bestod dels av nationalekonomer, dels av representanter för facken, arbetsgivarna och staten. I enlighet med detta gjorde de också ganska olika analyser av ojämställdheten i den norska lönebildningen. 

Enligt EPC var roten till de bestående löneskillnaderna mellan kvinnor och män att kvinnor är koncentrerade till utbildning och sjukvård medan männen är koncentrerade till den privata sektorn och tekniska yrken. Detta medför, menar utredarna, en skillnad i status och lön. Kvinnodominerade yrken med en viss nivå av utbildning får lägre lön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Utredningen pekade också på löneledarskapsmodellen som en begränsning, en anledning till att kvinnor i offentlig sektor på sistone (=sett från 2008) inte haft lika bra löneutveckling som män i privat sektor. (s. 493) Kvinnorna i offentlig sektor hade 1997 till 2005 i princip samma procentuella löneökning som män i privat sektor, men detta innebär ju också ett befästande av löneskillnaderna: “The pattern-bargaining model thus maintains and continues the pay differences that were there in the first place” (cit. 494. [3] Utredningen sa också så här:  “There is no systematic distortion of wage growth in favor of male-dominated bargaining areas, but the bargaining model is also unable to change relative wage differentials” (cit. 494). 

 

screenshot från Expressen.se, debattartikel av Kommunalarbetarförbundets 

dåvarande ledning, februari 2015.

Denna typ av diskussion känns så klart väl igen från den svenska debatten: man kan till exempel tänka på Kommunals appell i avtalsrörelsen 2015 att "dyrka upp lönelåset" och tillåta könsutjämnande extrasatsningar på kvinnolönerna, utöver "märket". Den norska utredningen kom också med ett liknande förslag: den uttryckte skepsis mot förhandlade extraökningar som skulle kunna leda till kompensationskrav från andra grupper och i förlängingen en löneinflationsspiral, och föreslog istället en särskilt anslagen pott pengar från regeringen om 3 miljarder kronor för att höja kvinnolönerna. Med andra ord ett liknande avsteg från lönebildningsmodellens princip, som den svenska regeringen 2015 använde för att höja lärarlönerna. (Summan var till och med samma, fast i svenska kronor istället för norska: tre miljarder kronor.) En sådan satsning skulle, refererar Wagner och Teigen den norska utredningen, "allow female-dominated professions to “catch up” while leaving the pattern-bargaining model in place." (s. 494)

Lönebildningsutredningen tillsattes 2013 för att utvärdera lönebildningen på den här sidan millennieskiftet. Utgångspunkten var att löneledarskapsmodellen skulle bevaras, och utredningen hade mandat att föreslå mindre reformer av denna. (s. 495) Utredningen menade att mycket av löneskillnaderna mellan könen berodde på att män och kvinnor jobbar i olika sektorer, och att dessa sektorer har olika kapacitet att betala lön, olika lønnsevne. Den refererade EPC:s argument att löneledarskapet i princip är genusneutralt, men återgav inte EPC:s relaterade poäng att systemet också konserverar könslöneskillnaderna. För att minska lönegapet föreslog utredningen att det skulle hanteras genom förhandlingar.

Politikerna -- statsminister Stoltenberg och LO:s ordförande -- avfärdade omedelbart EPC:s förslag om en klumpsumma för att minska löneskillnaderna. Detta skulle vara en illegitim statlig inblandning i lönebildningen, menade man, medan kvinnodominerade fackförbund som Unio fortfarande försvarade förslaget. (s. 496) Utfallet blev -- så vitt jag kan se -- inga reformer alls av lönebildningen, och i slutsatsdelen diskuterar Wagner och Teigen möjliga skäl till att systemet är så stabilt. De menar att målet om jämställdhet mellan könen i praktiken underordnas målet om samhällsekonomisk stabilitet -- för vilket löneledarskapssystemet anses centralt -- och att "there may exist a strong worry among key actors that changes in the wage formation system, typically considered fundamental to Norway's economic success, could lead to wage formation getting out of control." (s. 499)

referens

Ines Wagner och Mari Teigen (2022) "Egalitarian inequality: Gender equality and pattern bargaining", Gender, Work and Organization 29: 486-501.

fotnoter

[1] För en kritisk diskussion om denna historieskrivning, se Eivind Thomassen (2018), "Var Odd Aukrust frontfagsmodellens far?", Tidsskrift for samfunnsforskning 59: 329-348. Wagner och Teigen förklarar systemets historia så här: "Central to the Norwegian pattern-bargaining model, also called the Aukrust model (1977) or the wage-leadership model, is the distinction between tradable and non-tradable sectors. Tradable sectors, such as manufacturing and finance, sell most of their products on the world market and encounter foreign competition. Non-tradable sectors, such as health and education, which is equivalent to the public sector in Norway, consist of locally rendered services. During sectoral wage negotiations, a tradable sector or the male-dominated manufacturing sector bargains first. The wage outcome in this sector forms a norm for wage growth, which has a strong influence on wage-setting in the rest of the economy." (s. 489)

[2] Detta citat är från inledningen, s. 488. Adjektivet "sacred" används också i diskussionen (s. 496) och i slutsatserna: "pattern bargaining has status as a sacred policy." (s. 499)

[3] I kronor och ören innebär ju också samma procentuella ökning en större löneökning för de med högre lön. Det är därför lite oklart om löneskillnaderna i absoluta nivåer faktiskt ökade, vilket vore förenligt med följande beskrivning: "As a percentage, wage growth has been approximately the same for female- and male-dominated bargaining areas from 1997 to 2005." (s. 494)

Hur står sig rationella förväntningar-hypotesen efter finanskrisen?

De senaste femton åren har en stor och viktig diskussion varit: innebär finanskrisen och eurokrisen att ekonomiska (antagna) fakta och teorier som tidigare brett accepterats, måste revideras? Det kan till exempel handla om monetaristiska antaganden om att penningpolitiskt-finanspolitiskt samspel är onödigt och orsakar inflation, sånt som Milton Friedman fick nobelpriset för 1976, eller om den nyklassiska revolutionens teori om rationella förväntningar, att individer och företags korrekta antaganden om hur policy kommer hända i framtiden, gör att policy förlorar sina avsedda konsekvenser och blir meningslös eller pervers. Den teori som låg bakom Lucaskritiken och som gav Prescott och Kydland nobelpriset 2005.

Statsvetarna Oddný Helgadóttir och Cornel Ban, båda verksamma vid Copenhagen Business School, tacklar i en artikel 2022 specifikt hur det gått för teorin om rationella förväntningar sedan finanskrisen. När de ramar in artikeln säger de att sedan 2008 så har det skett en hel del "layering" och "grafting" med det övergripande nyliberala ekonomiska paradigmet, med en "ebb and flow of Keynesian revivals and neoliberal endurance". [1]

De utforskar en specifik del av det nyliberala paradigmet, teorin om rationella förväntningar. De motiverar det så här: "RE [rational expectations] is of critical importance because scholars agree that it is at the ‘technical’ core of neoliberal macroeconomics as well as of neoliberal ‘financial economics’". (s. 870) Här refererar de till studier av Blyth (2002), Jacqueline Best (2004, 2005, 2019), Andrew Baker (2013), Widmaier (2016) och Rune Møller Stahl (2020). Av dessa verkar Stahls artikel särskilt relevant eftersom den består av en närläsning av det sena 1970-talets centrala artiklar för den nyklassiska revolutionen och teorin om rationella förväntningar, artiklar av Robert Lucas, Finn Kydland och Edward Prescott.

Det centrala med teorin om rationella förväntningar för Helgadòttir och Ban är att den byggts in i makromodeller som används både för att analysera ekonomin och för att göra policy, så kallade dynamic stochastic general equilibrium-modeller eller DSGE. Så här beskriver de rationella förväntningar-teorin: den är

"a critically important political variable for how academia, states, IOs and the private sector think and/or justify their actions in most advanced economies. Its adoption in the 1980s and subsequent diffusion has generally weakened the case for government monetary and fiscal activism, while strengthening the case for central bank independence and the preference for technical rules over politics (‘discretion’) (Best 2020). Even as its stronger propositions have been diluted by the compromise between New Keynesian and New Classicals during the 1990s, RE has survived as a building block of the world’s most used macroeconomic models (DSGE) (Clift 2019). In this technically concealed form, RE became the central pillar of the neoliberal growth regime (Blyth and Matthijs 2017)." (s. 870)

Det är ett starkt påstående, men alla skulle väl åtminstone hålla med om att DSGE-modeller varit centrala för nationalekonomins makro-del och för policymaking sedan 1980-90-talen. De menar att rationella förväntningar-teorin bygger på två centrala antaganden, dels att alla ekonomiska beslutsfattare (hushåll, policymakers etc) fattar beslut med tanke på samma bild av framtiden, dels att denna bild är korrekt, och att folk alltså kan förutse effekterna av policy, och därmed nollställa dess effekter. "Expectations are assumed to be unbiased in technical terms. and if agents recognize error, then learning should occur and agents will modify their behaviour until the economy attains rational expectations equilibrium. Consequently, firms and households cannot be surprised by events that occur systematically or by policies that are applied in a uniform and consistent fashion." (s. 871) Helgadòttir och Ban menar att rationella förväntningar i den finansiella ekonomins domän motsvaras av efficient markets-hypotesen, att priserna på finansmarknaderna speglar all relevant information och att det därför inte behövs någon politisk reglering av markanderna. De tycker inte att detta teoribygge i praktiken gjort särskilt bra ifrån sig:

"While it is a crucial building block of theory and policy modelling, the various policy tools into which policymakers translated RE resulted in ‘hushed-up failure’ (Best 2020). Moreover, the economists who rang the alarms on the financial meltdown of 2008 based their observations on simple analyses of surveys, not on RE-grounded forecasting models (Hodgson 2009, pp. 1206–7). Indeed, if macroeconomics would work based on its fit with the facts, RE and the derivative RBC models that underpin macroeconomic neoliberalism should have collapsed with Lehman Brothers." (s. 871)

Deras egen artikel utforskar utvecklingen för rationella förväntningar-teori och DSGE-modeller sedan 2008. De utgår från bourdiuansk fältteori, enligt vilken den nationalekonomiska disciplinen kan ses som ett fält där olika aktörer samagerar och där deras interaktioner formas av deras resurser, vad bourdieuanerna kallar kapital: ekonomiskt kapital (här: forskningsmedel, stabila jobb), kulturellt kapital (examina från de fina universiteten), symboliskt kapital (senioritet, prestigefyllda positioner) och reputational capital (berömmelse, t ex genom fina publikationer).  [2] 

De refererar Marion Fourcades studie som visar att nationalekonomi är en väldigt hierarkisk disciplin, med en tydlig elit som är centrerad kring de stora fina universiteten i USA och de forskare som publicerar i disciplinens topptidskrifter, och definierar utifrån detta sitt material som artiklar publicerade i de 20 högst rankade tidskrifterna. De har också gjort ett par intervjuer, med ekonomer vid Boston University, Brown och MIT, och med några centralbanksekonomer. Intervjuerna används dock mer för kontextualisering; artiklarna är huvudmaterialet. Artikelmaterialet är 48 artiklar, NBER-working papers och centralbankspapers, och totalt är det 101 ekonomer som deltar. Helgadòttir och Ban kodar dessa utifrån Imre Lakatos teori om forskningsprogram med tre delar: the hard core, the positive heuristic och the negative heuristic. Den hårda kärnan i det forskningsprogram de diskuterar är rationella förväntningar och effektiva marknaden, och artiklar som försvarar detta kodar de som "ortodoxa". De artiklar som varierar antagandena kodar de som "reformistiska", och de som ifrågasätter hela paketet kodar de som "radikala". (s. 874)

I analysen relaterar de de olika ekonomernas ställningstaganden till deras kapital av olika typer. Ett slående resultat är att väldigt mycket av debatten ändå sker mellan ekonomer vid top 10 departments, att såväl RE-programmets förespråkare och dess kritiker (de som publiceras i topptidskrifter) alltså kommer från samma typ av institutioner. Debatten i topptidskrifterna är relativt kritisk mot rationella förväntningar-teorin:

"2008 did usher in more criticism of RE within the mainstream. While criticism of RE before 2008 was extremely rare in the top journals (Colander et al. 2008), after 2008 radical challenges to the orthodox did gain a foothold in the high-prestige sites of the profession, albeit only as long as they are formulated in the quantitative language generated by decades of ‘physics envy.’ That said, despite their professional capital and appeal to a common language, neither the revisionists working to reform RE macro in order to save it, nor the radicals bent on a drastic restructuring of conventional macroeconomics managed to push through a perestroika-like movement. Consequently, orthodox rational expectations sailed on dented, but ultimately seaworthy." (s. 876)

Man kan väl säga att deras benchmark för förändring är lite orealistiskt på så sätt att de ser verklig förändring som någon slags perestroika-rörelse, och med detta som benchmark blir resultatet förstås att ingen så drastisk förändring skett. Vad gäller fördelningen av försvarare och kritiker mellan olika typer av universitet så menar Helgadòttir och Ban att den inte riktigt följer idén om "saltwater" och "freshwater" nationalekonomi som t ex Paul Krugman presenterat: vissa freshwater-program (Minnesota, Notre Dame, Duke, Cornell) stod för ortodoxi men det gjorde också ekonomer från saltwater-ställen som Stanford, Yale, Penn och UC Davis. (Är inte deras definition av saltwater och freshwater lite märklig?) Ett universitet som MIT, starkt associerat med keynesianism och saltwater economics, har producerat ekonomer av båda typerna i diskussionen om rationella förväntningar. (s. 878-9)

referenser

Oddný Helgadóttir och Cornel Ban (2022) "Managing Macroeconomic Neoliberalism: Capital and the
Resilience of the Rational Expectations Assumption since the Great Recession", New Political Economy 26 (5), 869-884.

fotnoter

[1] Deras referenser är här: Baker 2013 (NPE), Blyth 2013a, Schmidt and Thatcher 2013, Farrell and Quiggin 2017, Clift 2018, 2019, Schmidt 2020.

[2] En intressant relation till den tidigare litteraturen här: "In line with this thinking, Mirowski (2013) and Blyth (2013b), hypothesised that neoliberal ideas (taken as a whole) have been resilient since the Great Recession because mainstream economists have had the necessary material resources to minimise the effects of contestation from within and without macroeconomics. In this paper we put this hypothesis to a systematic test by focusing on the core of what had been termed ‘neoliberal macroeconomics’ (Stahl 2020)." (s. 872)

ECB:s teknokratiska keynesianism efter eurokrisen: ett paradigmskifte?

 

Europeiska Centralbankens huvudkontor i Frankfurt. 

Foto av signaturen Kiefer på Wikipedia, CC BY-SA

 

Den europeiska monetära unionen, EMU, skapades 1992, en tid när marknadsliberalismen kanske stod på sin zenit som ekonomisk-politisk filosofi. Marknadsliberalismen och monetarismen i Milton Friedmans anda genomsyrade också EMU, säger statsvetaren Jens van t'Klooster (Universitetet i Amsterdam) i en mycket intressant artikel. Enligt den monetaristiska teorin uppstår inflation när staten skapar för mycket pengar relaterat till ekonomins produktiva kapacitet. Därför är det centralt att skapa institutioner som begränsar just denna expansiva aktivitet. I EMU delegerades makten att skapa offentliga pengar till den byråkratiskt styrda (inte politiskt styrda) centralbanken ECB, vars främsta policymål är prisstabilitet. I Maastrichtfördraget (Treaty on the Functioning of the European Union) skrevs det in i artikel 123 att ECB inte hade rätt att köpa statsobligationer direkt från medlemsstater eller institutioner -- ett typiskt sätt på vilket centralbankerna under efterkrigstiden hade stöttat en expansiv ekonomisk politik. (s. 6) EMU:s arkitekter skrev också in strikta budgetregler för att behålla medlemsstaternas budgetbalans ‘to the extent to which this was necessary to prevent imbalances that might threaten monetary stability’, som Delorskommittén formulerade det 1989. (s. 776) Maastrichtfördraget förbjuder medlemsstaterna att låna från varann (Artikel 125) och kräver att de ska "avoid excessive deficits", vilket Kommissionen har makt att övervaka (Artikel 125 och 126). Ett protokoll till fördraget specificerar detta till att budgetunderskotten som mest får vara 3 procent av BNP och statsskulden som mest 60 procent av BNP . 1997 gjordes reglerna än striktare med Stability and Growth Pact.

Liknande monetaristiska idéer om oberoende centralbanker som inte skulle kunna stötta expansiv ekonomisk politik inspirerade på 1980- och 90-talen också andra centralbanker som Bank of England. Ändå så har, vilket vitt och brett observerats och diskuterats i pressen, 2010-talet och det tidiga 20-talet präglats av vad vad man brukar kalla "okonventionell penningpolitik". Bank of Englands chef Andew Bailey förnekade i en op-ed i Financial Times 5 april 2020 just att man gjorde något heterodoxt: rubriken till Baileys artikel var ‘Bank of England is not doing “monetary financing”’. Månaden före hade BoE börjat ett Quantitative Easing-program värt 200 miljarder pund, i vilket man skapade nya pengar för att köpa statsobligationer. Detta var i praktiken förstås monetary financing, just vad man gjorde under efterkrigstiden och vad monetaristerna hade tagit avstånd ifrån, men Bailey vägrade erkänna att man frångått den nya doktrinen och gått tillbaka till den keynesianska erans praktiker. Han argumenterade att  ‘these reserves are not being created with the aim of paying for the government deficit, as under monetary financing’, och tog i princip avstånd från praktiken han egntligen sysslade med: "using monetary financing would damage credibility on controlling inflation by eroding operational independence. It would also ultimately result in an unsustainable central bank balance sheet and is incompatible with the pursuit of an inflation target by an independent central bank." (Bailey 2020, cit. van t'Klooster, s. 775) Ett par dagar senare, konstaterar van t'Klooster, så förklarade BoE attman skulle börja föra över pengar direkt till finansdepartementet (Treasury) genom den så kallade Ways and Means Facility. I flera månader köpte BoE statsobligationer efter att Treasury satt ut nya obligationer på marknaden, men BoE hävdade att det inte handlade om direkt monetary financing.

På ett liknande sätt kom ECB under 2010-talet att frångå sina principer och tänkta regler. Det hände dock inte omedelbart med krisen. 2005 hade ECB slagit fast en regel där man bara skulle köpa statsobligationer som fick goda betyg av marknadens institut, Moody's, Standard and Poor's och Fitch. Tilltron till instituten exemplifierar tidens tilltro till marknaden, men från 2009 och framåt tappade instituten sin prestige. Efter hand med krisen började ECB expandera sitt agerande. Genom Securities Market Programme (SMP) och Outright Monetary Transactions (OMT) köpte man upp statsobligationer på andrahandsmarknaden, för att få ner "unjustified interest spreads" orsakade av "unfounded fears of investors" om att EMU skulle bryta upp. Man hänvisade till prisstabilitetsmålet som ett skäl att agera på detta, och alltså sammanjämka de nya, okonventionella, medlen med det gamla målet. Med 2014 års Public Sector Purchase Programme (PSPP) började ECB återigen köpa statsskuldspapper i prisstabilitetnes namn; fram till 2019 köpte ECB obligationer för 2,1 miljarder euro, men hävdade själva att köpen designats så att ‘fiscally disciplining effect of the interest rate mechanism is upheld’. [1] 

Med covid-pandemin och Pandemic Emergency Purchase Programme (PEPP) blev ECB tydligare med att man sysslade med monetary financing. I mars 2020 proklamerade man att man skulle köpa obligationer för 750 miljarder € inom programmet, och i december hade omfattningen ökat till 1850 miljarder. ECB:s president Christine Lagarde förklarade att PEPP skulle göra så att finansmarknaderna inte fördjupade de ekonomiska chockerna, och att programmet skulel stödja alla sektorer i ekonomin: individer, familjer, företag, banker och stater. Intressant nog så beskrev ECB i sin PEPP-poligy den tidigar regeln om att begränsa sina köp av statsobligationer som "self-imposed", och att det alltså var en regel som man själv kunde förändra, utan att gå genom politikerna. (s. 778) van t'Klooster pekar på två intressanta nyheter i PEPP jämfört med tidigare program: att man inte tog hänsyn till credit ratings agencies betyg på statsobligationer utan köpte grekiska papper utan att bry sig om deras betyg, och att PEPP-köp inte kom med krav på motagerande genom finansministrarna och budgetpolitiken. (s. 778)

I förhållande till 1992 års regler, och till den monetaristiska ekonomisk-politiska filosofi som genomsyrar EMU, så har ECB sedan mitten av 2010-talet alltså betett sig i allra högsta grad okonventionellt. van t'Klooster kallar det till och med ett "paradigmskifte", bort från det monetaristiska paradigmet, och oavsett vad precis vi lägger i begreppen paradigm och paradigmskifte så är det en intressant förändring som ställer den stora frågan: hur kunde denna stora förändring ske? Det har inte skett genom en öppen ekonomisk-politisk diskussion utan snarare genom teknokraters omtolkningar av sitt uppdrag och sina mandat att agera.

van t'Klooster lägger alltså fram en ganska ny förklaring av hur den ekonomiska politiken förändras, jämfört med Halls kanoniska, mer elektoralt drivna modell över ett paradigmskifte. Teknokraterna på ECB har kunnat agera mer keynesianskt än vad det var tänkt att de skulle göra, och som motstånd mot processen pekar van t'Klooster bara på den tyska förvaltningsdomstolen i maj 2020 att PSPP-obligationsköpen faktiskt hade varit utanför ECB:s mandat. (s. 779) Han nämner inte Brexit, men kanske kan den processen åtminstone delvis också ses i detta ljus: känslan av att ovalda byråkrater expanderar sin makt och sina befogenheter var ju en av appellerna i Brexit-rörelsen.

Varken Bundesverfassungsgericht eller Brexit har däremot, än så länge, fått stopp på den nya centralbankspolitiken, och begreppet "paradigmskifte" känns inte helt fel för att beskriva vad som hände någon gång efter 2012-13 så där. I förhållande till detta är det väldigt intressant att läsa hur byråkraterna enligt van t'Klooster lyckats komma undan med att omtolka sitt mandat så grundligt och göra helt andra saker än de var tänkt att göra. Det är ett ganska komplext resonemang med en rad detaljer och exempel, men i grund och botten handlar det nog om möjligheterna att i praxis omtolka skrivelserna som reglerar verksamheten. Att till exempel anföra att det är i prisstabilitetens (= ECB:s mandat) intresse att stötta det finansiella systemet på ett ytterst expansivt sätt. Peter Halls analys av ekonomisk-politiska paradigm och skiftena däremellan är fortfarande helt relevant och intressant, men de olika utvecklingarna av analysen, t ex av van t'Klooster, visar att det inte räcker med Hall (1993) för att förstå ekonomisk-politisk förändring.

referens

Jens van t'Klooster (2022) "Technocratic Keynesianism: a paradigm shift without legislative change", New Political Economy, 27:5, 771-787.

fotnoter

[1] van t'Klooster citerar här (s. 778) Bundesverfassungsgericht, "par 7", en referens som jag inte riktigt förstår.

Ekonomisk-politisk förändring inom och mellan paradigm

Hur förändras den ekonomiska politiken över tid, i ett större perspektiv? En av de mest inflytelserika tolkningarna -- artikeln från 1993 har i skrivande stund 11 489 citeringar på Google Scholar -- av detta är statsvetaren Peter Halls tolkning av hur keynesianismen började dominera brittisk ekonomisk politik för att på 1970-80-talen försvagas och till slut ersättas av monetarismen. Hall arbetade alltså med sådana bredare ekonomisk-politiska filosofier -- keynesianism, monetarism -- och han var inspirerad av Thomas Kuhns (1970) analys av hur vetenskaper arbetar inom paradigm som ackumulerar inre motsägelser varpå paradigmet då och då ersätts av ett nytt paradigm. Denna typ av paradigmatiskt skifte illustreras i diagrammet ovan.

Statsvetarna Martin Carstensen (verksam vid Roskilde universitet) och Matthias Matthijs (Johns Hopkins) arbetar i en artikel från 2018 på en förfinad analys av hur den ekonomiska politiken kan förändras också inom ett bredare paradigm. De utvecklar sin analys genom en studie av Storbritanniens ekonomiska politik sedan Thatchers avgång 1991, och analysen omfattar alltså regeringarna ledda av John Major, Tony Blair, Gordon Brown och David Cameron. (Artikelns skildring tar slut ungefär i höjd med Brexit-omröstningen och Theresa Mays tillträde.) Deras artikel fokuserar på idémässig förändring inom de ekonomisk-politiska paradigmen; sådan fanns förstås också hos Hall, som delade in ekonomisk-politisk förändring på tre olika skalor från liten förändring (medel) till större (mål och filosofi), och det är inte riktigt tydligt hur deras approach skiljer sig från vad Hall kallade first-order och second-order change. [1]

I inramningen refererar de att Halls fokus på paradigmskiften, alltså perioder av relativt oföränderliga policyparadigm följt av drastiska skiften, kritiserats  (Blyth 2002; Béland 2007; Carstensen 2011; Matthijs 2011; Wilder och Howlett 2014) och att hans analys har för lite utrymme åt agens. Så här presenterar de sin egen forskningsagenda, som också sträcker sig bortom just artikeln som jag har läst:

"To contribute to a fruitful new agenda for research on policy paradigms, we suggest in this article that the dynamics of ideational power take up a central position in accounts of paradigmatic stability and change. Drawing on the earlier work of Matthijs (2011) and more recent work by Carstensen and Schmidt (2016), we suggest that crisis narration, authority contests, and ideational power play a much more central role than exogenous shocks, often leading to gradual ideational change within a paradigm rather than a wholesale paradigm shift as theorized by Hall." (s. 432)

Och det här är ju såklart väldigt intressant! Så här sätter de upp den bredare diskussionen om hur idéer används i politiken:

"At any one time, a number of ideas are available for policy-makers to consider. Naturally, given that ideas have different power-distributional implications (Blyth, 2002) and that there are strict limits to the amounts of issues that a political system can deal with at any one time (Baumgartner & Jones, 2009), only very few of these ideas actually receive a hearing. Most ideas hence live a quiet life in relative obscurity, in what Kingdon (2003) called the “primeval soup of ideas.” Among the more “privileged” ideas, we find the ones that make up a policy paradigm. Functioning as the basis of policy-making in one or multiple policy areas, they help policy-makers identify problems and solutions, and work as a collective lens through which a government—along with other parties, societal elites, and likely also the electorate at large—deal with issues deemed of importance." (s. 434)

Figurerna 2 och 3, inklistrade nedan, illustrerar detta tänkande. Varje politiskt parti som konkurrerar om regeringsmakten håller antagligen med om vissa idéer som ingår i det regerande paradigmet, men har antagligen också ett par idéer där utanför. Genom att välja och vraka inom detta "ideational gap" (figur 3) kan poliitken förändras, och Carstensen och Matthijs exemplifierar detta med att Europa 2008-2009 som svar på finanskrisen hade en kortvarig keynesiansk sväng. För att få till varaktig förändring gäller det förstås att få idéerna att fastna, att flytta idéerna från "the ideational gap" till det dominanta paradigmet.

För att förstå hur detta händer behöver vi, säger Carstensen och Matthijs, ett begrepp om makt. De definierar "ideational power" så här:

"We take as our point of departure Carstensen and Schmidt’s (2016) definition of ideational power as the capacity of actors (whether individual or collective) to influence other actors’ normative and cognitive beliefs through the use of ideational elements. This may occur directly in interaction through persuasion or imposition, or indirectly by influencing the ideational context that defines the range of acceptable policy options. From this perspective, acts of ideational power—whether successful or not —only occur in a subset of the relations relevant for understanding how ideas matter, namely, when actors seek to influence the beliefs of others by promoting their own ideas at the expense of others." (s. 436)

Vad jag tycker är svårt och lite oklart här är då hur man egentligen kan skilja på vad som är idéernas kraft i sig, och vad som helt enkelt är att aktören med mest (politisk, institutionell, ekonomisk makt) bestämmer att idén som aktören föredrar, ska gälla -- inte för att idén i sig är kraftfull utan för att aktören är mäktig. (Jfr diskussionen om relationen till "institutional" och "structural power" på s. 437.)

För att analysera hur ideational power spelar roll i intra-paradigmatisk förändring föreslår de en "sekventiell approach" i tre steg. Först ut:

"First, ideational power manifests itself under the guise of constraining power of ideas. This refers to the popular authority certain existing ideas enjoy in structuring thought at the expense of other ideas (Carstensen & Schmidt, 2016). If we return to our situation of two parties in competition over government power, each seeking to close the gap between the reigning paradigm and their preferred set of ideas, the constraining power of ideas presents them with the challenge that the existing paradigm enjoys authority among elites and holds broad sway over the electoral majority, which in turn puts limits on the degree of ideational change that can be achieved.
The constraining power of ideas works through background ideational processes—constituted by systems of knowledge, discursive practices, and institutional setups—that affect which ideas enjoy authority at the expense of other ideas that may have been largely discredited or gone out of fashion. One may think about this kind of authority of ideas in terms of the strength of public philosophies (Schmidt, 2008), public sentiments (Campbell, 1998), or national economic traditions such as ordoliberalism in Germany (Matthijs, 2016) that form the background of policy-making processes. " (s. 438)

Det andra steget är persuasive power through ideas, "the epistemic capacity of actors to convince other
actors to accept and adopt their views of what to think and do through the use of ideational elements
(Carstensen & Schmidt, 2016). " (s. 438)

Det tredje steget är institutional power of ideas, "the capacity of actors to define and rule over the meaning of the body of ideas that constitute a paradigm." (s. 439) Här blir det återigen för mig oklart om idéerna egentligen har någon kraft i sig, eller om det handlar mer om att vissa aktörer är mäktiga och då selekterar de idéer som de tycker sig behöva: "In the case of policy paradigms, the most relevant deployment of institutional power over ideas comes in the form of the ability of actors not to listen, that is, a capacity to resist or veto alternative ideas (Matthijs & McNamara, 2015)." (s. 439) Kanske kan jag formulera det så här: handlar det egentligen om makt genom idéer (alltså att idéerna i sig har kraft) eller makt över idéer?

Carsten och Matthijs fallstudie handlar ju om förändringar inom det nyliberala paradigmet i brittisk ekonomisk politik. Nyliberalism är ett minst sagt mångtydigt begrepp, och de definierar det så här:"as the economic policy paradigm that subscribes to the fundamental principle that markets (not states) are the main engine for economic growth, while governments’ macroeconomic policy should prioritize price stability over full employment, refrain from actively managing the business cycle, and intervene on the supply side only to correct market failures." (s. 439) De menar att Thatchers tre regeringar var konsekventa med samma typ av nyliberala approach, men att det sedan 1990 skett viktiga förändringar i den ekonomiska politiken, utan att det övergripande nyliberala paradigmet bytts ut.

"This ideational change did not manifest itself purely on the level of Hall’s (1993) “settings” or “instruments,” but somewhere between those two levels and the level of the actual “goals” of the paradigm. We refer to them as the “secondary” goals—after price stability was achieved or taken for granted—of what the foundations of the British economy should be, what kind of society the British people want, and which actual policy outcomes should be prioritized." (s. 439)

De visar bl.a. att statens andel av ekonomin (mätt som statliga utgifter/BNP) ökade rejält under Blair och Browns regeringar, men minskade likaledes rejält under Camerons austerity. Vad gäller Major-regeringarna så menar de att finansminister Kenneth Clarke förde en austerity-politik men att Michael Heseltine som handelsminister, och senare biträdande preminärminister, stod för en interventionistisk linje, ett avsteg från den rena Thatcherismen. (s. 440) New Labour var, som ofta observerats, i hög grad präglade av thatcherismen och ett av regeringens första beslut, efter fem dagar, var att göra Bank of England oberoende. Men efter hand, och framför allt under Blairs andra regeringsperiod, började ändå Labours Tredje väg vara något mer genuint eget, inte bara en fortsättning på thatcherismen, med ett större fokus på social rättvisa och, inspirerat av endogen tillväxtteori, på att offentliga investeringar i sjukvård och utbildning också kunde leda till större ekonomisk effektivitet. (s. 441) Det var under denna period som statens roll i ekonomin återigen började öka, efter att Blair och Brown gjort bedömningen att folk faktiskt kunde tänka sig att betala mer i skatt i utbyte mot bättre offentlig sektor. För att illustrera policyomsvängningen refererar Carstensen och Matthijs både skattekvoten, och löneandelen av nationalinkomsten, som var på all time high 1975 med 63,4 procent, föll till 48,5 procent år 1996, och till 2009 hade stigit igen, till 53,5 procent. Labourregeringens första reaktion på finanskrisen 2008-09 var också keynesiansk, men omsvängningen var kort, och Carstensen och Matthijs etiketterar den med ett begrepp från Colin Hay som "inter-paradigm borrowing". (s. 443)

Det var val i Storbritannien år 2010 och medan Labour ekonomisk-politiskt gick till val på en analys av krisen som en kris av alltför låg tillväxt, körde Tories på linjen att det var statsutgifterna och statsskulden som var problemet. Så började sektionen i Tories valmanifest om ekonomin med följande mening: “Gordon Brown’s debt, waste and taxes have wrecked the economy and threaten to kill the recovery.” (s. 443) Jag kan tycka att det borde varit uppenbart för alla som hängde med i nyheterna att finanskrisen hade väldigt lite med för stora statsutgifter att göra, och mycket mer med marknadsmisslyckanden, och att den kraftiga ökningen av statsskulder efter 2008 var en effekt av, inte en orsak till, den privata sektorns kris. Men Tories tilltal gick hem, de ökade sin andel av rösterna med 3,7 procentenheter till 36,1 procent och vann 306 mandat och kunde bilda regering i koalition med Liberaldemokraterna. Koalitionens program för regeringen hade ingen rubrik om "tillväxt" eller "ekonomin" men däremot en rubrik om "deficit reduction" vilket är talande för den austerity-politik som de kom att föra. (s. 443)

Jag tycker att Carstensen och Matthijs analys är superintressant men att det fortfarande är lite oklart hur teorin hänger ihop. I slutsatserna säger de att en av de viktiga implikationerna av studien är att "bringing ideational power into the equation points us toward the importance of authority." (s. 444) Men just på den punkten tycker jag inte att deras analys är särskilt tydlig: hur kommer egentligen makt in i det hela, och som sagt, består ideational power av att mäktiga aktörer (utifrån andra överväganden än idépolitik) bestämmer vilka idéer som ska räknas, eller av att idéerna har kraft i sig? Det andra bidrag som de pekar på är tydligare: "by analytically granting actors the ability to think strategically and outside of the policy
paradigm they support, bringing in ideational power opens up the possibility for gradual, but significant,
change within policy paradigms." (s. 444)

referens

Martin B. Carstensen och Matthias Matthijs (2018) "Of paradigms and power: British economic policy
making since Thatcher", Governance 31: 431-447.

fotnoter

[1] De har på s. 432-433 en sofistikerad analys av Halls paradigmanalys, som jag skippar här för att få flöde i texten. De diskuterar där tre punkter. Ett, att policyparadigm enligt Hall är oförenliga, att var o ch ett "contains its own account of how the world facing policymakers operates". På denna punkt har Oliver och Pemberton (2004) riktat in en kritik: att förändringar sker mer gradvis än så. Den andra punkten handlar om policyanomaliers betydelse för att provocera fram paradigmskiften. Den tredje punkten är att Hall enligt C och M "employed a hard version of the Kuhnian (1970) take on paradigm shifts", genom att göra en modell med bara två sorters policyförändring: den gradvisa förändringen i policy settings eller policy instruments, och så den storskaliga paradigmatiska förändringen.