Varför överlever nyliberalismen krisen? Crouchs svar

en recension av: Colin Crouch, The Strange Non-Death of Neoliberalism. Polity Press, 2011. 199 sidor. 

Ursprungligen publicerad på tidskriften Libertas hemsida, 2011. Eftersom den sidan försvunnit lägger jag nu upp recensionen här.

Utgångspunkten är mycket bra. I den nuvarande ekonomiska krisen har en och annan ytlig betraktare av skeendet, från vänster såväl som från media som The Economist, talat om ”kapitalismens kris”, ”ett uppsving för Marx”, etc, och satt bisarra rubriker som ”Efter kapitalismen” (Fokus okt 2008) som om en recession i sig skulle innebära en försvagning av den ekonomiska och politiska borgerligheten eller en förändring av samhällets maktförhållanden. Den engelske statsvetaren Colin Crouch, professor vid University of Warwick och associerad med socialdemokratin, utgår i sin nya bok The Strange Non-Death of Neoliberalism från att faktum är det motsatta: den nuvarande krisen försvagar alls inte nyliberalismen, utan tvärtom ser vi idag hur ojämlikheten i makt och ekonomiska resurser ytterligare ökar i de rika länderna.

”tre vågor av marknadisering”: Michael Burawoy [1] illustrerar en Polanyisk analys av samhällsekonomin i de rika länderna sedan 1795

På vilka samhällsteoretiska antaganden och historiska paralleller bygger idén att den nuvarande ekonomiska krisen bör leda till ett politisk-ekonomiskt epokskifte? Mest uppenbart är den historiska parallellen: 1930-talets ekonomiska kris ledde till den nya ”inbäddning” av marknadsekonomin som Karl Polanyi analyserade i sin bok Den stora omdaningen 1944, med Roosevelts ”New Deal” i USA osv, och 1970-talets ekonomiska kris (stagflation) mynnade ut i den nyliberala offensiven. Med lämplig historisk timing – cykler om 40 år á la Kondriatev – kom nu den nya stora krisen kring 10-talets inträde, och sätter vi 30-talets och 70-talets omvandlingar som norm så finns det grund för idén om ett epokskifte till idag: en ny inbäddningsvåg á la Polanyi, en motreaktion mot nyliberalismens marknadsfundamentalism och hegemoni för finanskapitalet [2]. Via en enkel historisk parallell kan vi således komma fram till en idé om ”samhällets återkomst” eller ”nyliberalismens kris”. 

Den historiska parallellen kan också utvecklas teoretiskt. Den mest relevanta modell som jag känner till för detta är statsvetaren Mark Blyths, från hans inflytelserika bok Great Transformations från 2002 [3]. Blyth tillhör den konstruktivistiska skolan i den jämförande politiska ekonomin, som betonar idéernas betydelse i politisk-ekonomisk utveckling, i dialog med den mer dominerande materialistiska tendensen som kan ta olika former såsom marxistisk (t ex Andreas Bieler) eller mainstream (t ex Torben Iversen). I Great Transformations gör Blyth en stor poäng av Chicago-ekonomen Frank Knights gamla distinktion mellan risk och osäkerhet. Vi lever med en osäker och oförutsägbar framtid, men den kan vara oförutsägbar i olika hög grad. Risk är en kalkylerbar situation, där en bedömning kan göras av de olika möjliga utfallens sannolikhet, och en rationell aktör kan därför förbereda sig. Osäkerhet i Knights bemärkelse råder däremot när man inte kan fördela sannolikheter till de olika möjliga utfallen. Blyth använder den knightianska osäkerheten som ett skohorn för att få in idéernas betydelse i den politiska ekonomin: han hävdar kraftfullt att aktörer – det må vara en makroaktör som en samhällsklass eller en meso- eller mikroaktör som ett politiskt parti eller ett företag – faktiskt inte alltid vet sitt eget materiella intresse, eftersom framtiden är okänd och oförutsägbar. På detta sätt spelar idéer roll: ”ideas matter because they can actually alter people’s conception of their own self-interest.”[4] I tider av ekonomisk kris som 1930- och 70-talen, hävdar Blyth, är osäkerheten över samhällsekonomins utveckling extra stor och spelrummet för idéer att påverka olika aktörers agerande är därför extra stort. Det kan ske såväl genom skapandet av nya idéer – vilket Blyth hävdar skedde på 30-talet – som genom nyupptagandet av gamla idéer som på 1970-talet [5]. Utifrån ett blythskt perspektiv kan man alltså hävda: dagens ekonomiska kris innebär en knightiansk osäkerhet om samhällsekonomins framtid (indeed!) och därför finns ett särskilt utrymme för ett nytänkande kring hur vi vill arrangera våra samhällsekonomier. Den George Soros-bekostade och mycket högkvalitativa tankesmedjan Institute for New Economic Thinking är ett exempel på en idéproducent som försöker att arbeta utifrån detta; på ett mer politiskt och aktivistiskt plan finns givetvis Occupy-rörelsen; att toppercentilen i inkomstfördelningen sprungit ifrån resten av USA:s befolkning har varit välkänt i åtminstone tio år [6], men först nu i krisen har en politisk rörelse uppstått kring detta faktum.

Så långt förutsättningarna för en stor omdaning idag enligt ideell analys – i detta fall á la Blyth. Vad är förutsättningarna utifrån ett mer materialistiskt perspektiv? Mycket dåliga. Även om också de flesta förhärdade materialister torde medge att idéer spelade roll på 1930-talet, så finns det dock flera materialistiska argument som relativiserar Keynes et als betydelse. Ett, också där vissa centrala idéers betydelse inte har kunnat påvisas så har liknande utfall skett. Ett bra exempel på detta är Norges krispolitik under 1930-talet, där (åtminstone enligt Gösta Esping-Andersen [7]) i debatten för den expansiva krispolitiken Stalins argumentation om underkonsumtion var lika viktig som den internationella proto-keynesianska diskussionen. Arbetarpartierna ville föra en expansiv politik eftersom det var bra för deras sociala bas, och de kunde legitimera det med Stalin lika gärna som Keynes -- den idémässiga ramen gjorde ingen skillnad, utan det var den sociala basen och klassförhållandena som bestämdes vilken politik som fördes. Två, en seriös analys av 30-talets eller 70-talets stora omdaningar är omöjlig utan analys av de sociala krafter som låg bakom. För att ta en av 30-talets emblematiska omvandlingar: Franklin Delano Roosevelts ”New Deal” som exempel. Visst var FDR och Eleanor personligen och intellektuellt ett briljant par och visst kunde de söka intellektuellt stöd t ex hos Keynes. Men New Deal bars också fram av sociala faktorer [8]. 1933-37 pågick ett uppsving i arbetarrörelsens aktivism i USA och 1934 var ett toppår för strejker med 1800 registrerade strejker att jämföra med 608 år 1928 och 900 år 1929. 30-talet var också en period av omorganisering för facket, då Congress of Industrial Organization (CIO) bildades 1935 för att organisera enligt den mer egalitära industriförbundsprincipen istället för AFL:s hantverksapproach, och CIO lyckades 1937-38 med att för första gången i USA:s historia organisera två (då) stora och viktiga branscher: bilindustrin och stålindustrin. Det fanns alltså en tydlig social bas för New Deal-politiken, med en arbetarrörelse på frammarsch. Arbetarrörelsen är däremot idag i t ex Sverige och USA inte på frammarsch, och därmed kan man också utifrån denna faktor ifrågasätta bilden av en nödvändig försvagning av nyliberalismen bara på grund av en ekonomisk kris.

OBS: tabellen är gjord i februari 2011.

Uppfattningen att en djup ekonomisk kris ”måste” leda till en stärkt vänster, mer marxistisk ekonomisk politik, eller mer keynesiansk ekonomisk politik, är alltså tveksam. Den bygger på ett antagande om kausalitet i den här stilen: 

ekonomisk kris --> omvändning av den rådande ekonomisk-politiska trenden

eller

ekonomisk kris -->; folk uppfattar krisen som en ”kapitalismens kris” och blir automatiskt mer antikapitalistiska

Båda antagandena är felaktiga. Det första har jag argumenterat emot ovan i två led. Det andra kan vara värt att ta upp det med. Jag tänker mig att det bygger på ett tänk av vänstermänniskor om att alla andra människor också är vänstermänniskor och därmed tolkar ekonomiska kriser utifrån ett vänsterperspektiv. Detta är fel eftersom inte alla människor är vänstermänniskor; om man till exempel tar Sören Holmbergs siffror på hur stor del av svenska befolkningen placerar sig till vänster respektive höger politiskt sett 1986-2001 så varierade under perioden andelen svenskar som såg sig som vänster mellan 23 och 38 procent, och andelen som såg sig som höger mellan 29 och 37 procent [9]. Varför skulle de 29-37 procent som ser sig som höger, och gillar marknaden och kapitalismen, tolka en recession som en kris för kapitalismen och inte som helt enkelt en ovanligt djup konjunkturnedgång? Som Johann Hari helt riktigt påpekade i The Nation tidigare i år [10] så tolkar inte kriser sig själva; det finns ingenting som säger att en finanskapitalistisk kris kommer leda till en vänstersväng utan man kan lika gärna få en högerpopulistisk rörelse som USA:s Tea Party. Och här kommer förstås det idealistiska spöket, tillfälligt bortschasat i det materialistiska resonemanget ovan, in i maskinen igen: idéer och idéproducenter spelar roll, det är sant, men alltid i dialektik med sociala krafter.

Så, Crouchs utgångspunkt är bra: krisen behöver alls inte stärka vänstern och försvaga nyliberalismen. Ur förordet: ”neoliberalism is emerging from the financial collapse more politically powerful than ever” (s viii). Och det hänger ihop med detta att Crouch har en materialistisk syn på vad nyliberalismen som ideologi egentligen är och står för: “as opposed to ideologically pure, neoliberalism is nothing like as devoted to free markets as claimed. It is, rather, devoted to the dominance of public life by the giant corporation” (ibid.). Två saker bör noteras utifrån detta i boken tidiga ställningstagande. Ett, i Crouchs diskussion är det inte en teoretisk nyliberalism á la Ayn Rands starka individer som spelar roll, utan nyliberalism som social organisering och policy. Två, Crouch fäster en väldigt stor vikt vid ”det stora företaget”; faktum är att ”Political Economy of the Giant Corporation” eller något i den stilen vore en mer rättvisande titel för boken än The Strange Non-Death of Neoliberalism.

För efter dessa tidiga definitioner går Crouch vidare till att framför allt diskutera stora företags makt, marknadskoncentration, och marknadens teori. Kapitel 1 är förvisso ett mycket traditionellt ”nyliberalismens historia”-kapitel med de bekanta anhalterna som 70-talets stagflation och Milton Friedmans roll som en public intellectual. Men kapitel 2 till 4 (ungefär en tredjedel av boken, 70 sidor) är tunga, teoretiska kapitel om marknader och företag, med långa diskussioner om Chicagos law and economics-skola, förutsättningarna för ”perfekt konkurrens”, privatiseringar och new public management. Kapitel 5 är tämligen lösryckt ur sitt sammanhang, tidigare publicerat i en forskningstidskrift, om vad Crouch kallar ”privatiserad keynesianism” och som är en viktig del av de senaste tre decenniernas politiska ekonomi: hur framför allt i de anglosaxiska länderna ökad inkomstojämlikhet förenats med kraftigt ökad belåning vilket ökat instabiliteten i systemet och yttrat sig i fastighetsbubblor och bland annat 2007 års subprimekris. Det är ett analytiskt briljant kapitel, men som sagt bara svagt kopplat till resten av boken. Kapitel 6 diskuterar, logiskt nog utifrån kapitel 2-4:s betoning på företags makt, så kallad corporate social responsibility. Kapitel 7 avrundar med Crouchs politiska slutsatser utifrån analysen av storföretagens överhöghet, med en förvånansvärt idealistisk tilltro till ”värderingar och civilsamhället” som de samhälleliga faktorer som kan agera motvikter mot storföretagens makt.

Som jag antytt är The Strange Non-Death of Neoliberalism en tämligen splittrad och stundtals tungrodd läsning; inte den politiskt hårtslående pamflett man kanske förväntat sig utan i mångt och mycket en kritik av en aspekt av nyliberalismen som är relativt obskyr om än viktig, nämligen den (av)regleringsideologi som US-amerikanska jurister, ofta baserade vid University of Chicago, som Richard Posner och Robert Bork stått för. Crouch utgår förvånansvärt mycket från det US-amerikanska fallet, och där finns en stark tradition av anti-trust-politik för att tämja den makt som till exempel Rockefellers Standard Oil besuttit, och i detta fall blir efterkrigstidens law and economics-utveckling framför allt i Chicago viktig för att flytta fram storföretagens maktpositioner i samhället, vilket förstås i Crouchs definition är det centrala i nyliberalismen. Diskussionen om relationen mellan företag och marknad är hjärtat i boken och dess centrala påstående kan sägas vara: ”we have a Chicago economy, not a neoclassical one” (s 122). Med detta menar Crouch att de flesta marknader inte utmärks av de antaganden som neoklassisk ekonomi gör om kostnadslöst inträde, perfekt information etcetera, utan snarare av den koncentration och marknadsmakt som Chicagoideologer som Posner och Bork såg och försvarade. Crouch visar hur Posner och Bork paradoxalt omdefinierade sitt avregleringsbudskap från att det var konsumentens val i sig – med vilket så många företag som möjligt på en marknad är önskvärt – som var målet till att målet var konsumentens välfärd, vilken lika gärna kunde maximeras med ett fåtal mer produktiva företag (s 54).

Utifrån Crouchs materialistiska tolkning av vad nyliberalismen är, är hans policyrekommendationer otippat frikopplade från vad mer traditionella materialister brukar betona, såsom organisering fackligt och i politiska partier [11]. Crouch hävdar att staten är så svag i förhållande till multinationella jätteföretag att ”mer stat” och ”mer reglering” inte nödvändigtvis löser problemen med dagens maktasymmetri; han hävdar (s 131) att företagen direkt är med och fattar politiska beslut och att de därför kan förvrida tendenser till starkare stat till sin egen fördel. Jag håller helt och fullständigt med Crouchs påstående att ”political power and economic wealth are mutually convertible currencies” (s 47), men tycker ändå att hans implicita avfärdande av möjligheterna att jämna ut maktbalansen på ”traditionell” väg – facklig och partipolitisk – är märklig och illa underbyggd. Illa underbyggd är den definitivt på så sätt att Crouch inte alls går i dialog med de många statsvetenskapliga och sociologiska analytiker av partipolitikens och fackets fortsatta betydelse för makroekonomiska outcomes som finns idag [12], utan bara postulerar att företagen dominerar och har staterna i sin ficka. Detta fuskar förstås bort faktumet att makroekonomiska outcomes som inkomstfördelning varierar systematiskt mellan stater utifrån just faktorer som facklig och partipolitisk organisering [13], och visar på begränsningen i Crouchs tillvägagångssätt i denna bok att endast utgå från det US-amerikanska fallet och utan problematiseringar generalisera utifrån detta till alla möjliga samhällsekonomier. Vilka reella åtgärder ”civilsamhället” och medborgare med fina värderingar ska kunna åstadkomma vis-à-vis storföretagen för att begränsa dessas makt, förblir också mycket oklart utifrån Crouchs bok.

Jag kan därför inte, trots den mycket lovande titeln och premissen, oreserverat rekommendera The Strange Non-Death of Neoliberalism för en vidare läsekrets. En bok som lever upp till premissen behövs, men Crouchs är inte den boken. Detta är istället en bok som jag vill rekommendera för dem som vill ha en rätt sträng teoretisk diskussion om relationen mellan marknader och företag, och specifikt en ökad förståelse av den viktiga roll som jurister – inte bara nationalekonomer, de vanliga bad guys i såna här sammanhang – spelat i den nyliberala intellektuella revolutionen.

Noter

[1] Michael Burawoy, “From Polanyi to Pollyanna: The False Optimism of Global Labor Studies”, Global Labour Journal nr 2 2010.

[2] jfr Gérard Duménil & Dominique Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard University Press, 2011).

[3] Blyth, Great Transformations (Cambridge University Press, 2002).

[4] Blyth, s vii.

[5] Blyth, s 126.

[6] Jfr Thomas Piketty och Emmanuel Saez, “Income Inequality in the United States, 1913-1998” (pdf), Quarterly Journal of Economics februari 2003.

[7] Esping-Andersen, Politics Against Markets (Princeton University Press, 1985), s 8.

[8] Jeff Manza, “Political Sociological Models of the U.S. New Deal”, Annual Review of Sociology, 2000.

[9] Holmberg, “Kampen om mitten” (pdf), i Holmberg (red) Det våras för politiken (SOM-Institutet, 2002), figur 3.

[10] Hari, “The UK's Left Wing Tea Party”, The Nation 21 februari 2011.

[11] Jfr Esping-Andersen; Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).

[12] Se t ex Geoffrey Garrett, Partisan Politics in the Global Economy (Cambridge University Press, 1998); Nita Rudra, Globalization and the Race to the Bottom in Developing Countries: Who Really Gets Hurt? (Cambridge University Press, 2008).

[13] Jfr Rudra.

Det tyska valet och Europapolitiken

 opinionsmätningar fran 13 januari 2012 till 5 september 2013, fran FAZ

regionalt valstöd i Bundestagvalet 2009: CDU (blå), SPD (röd), FDP (gul), Die 

Grünen (grön), Linke (lila). Mörkare ton = fler röster. Från Der Spiegel

"Liebe Wähler, Sie kennen mich…"
Angela Merkel i tv-valdebatten 1 september

"Deutschland scheint es ziemlich gut zu gehen."
Die Zeit rapporterar om valrörelsen, juli

Ett format som jag uppskattar är "Presseschau" eller "tidningsöversikten". P1-morgon kör det med svenska ledarsidor varje morgon, Perlentaucher levererar en översikt över kultursidorna i det tyskspråkiga området varje dag på nätet, och Hessisches Rundfunk har i sitt morgonprogram varje dag en kultursideöversikt. Detta inlägg är ett slags tidningsöversikt över tysk valbevakning inför valet 22 september. Tonvikten är på kvalitetsveckotidningen Die Zeit -- "världens bästa tidning" enligt Per Svensson -- med utflykter till andra kvalitetstidningar som konservativa dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, veckotidningen Der Spiegel och vänsterdagstidningen tageszeitung.

Grekland och transfereringar i eurozonen

AfD:s talesman Bernd Lucke tar avstand fran ytterligare en bailout av Grekland, som Schäuble har erkänt kommer behövas ar 2014. CDU-politikern Norbert Barthle har kritiserat detta uttalande för att sänka reformtakten i Grekland. SPD:s riksdagsgrupps ledare Steinmeier har kritiserat regeringen för att undanhalla väljarna information, men det är la bara ett politiskt spel. I augusti beskyllde Merkel Schröders rödgröna regering för att ha släppt in Grekland i eurozonen till att börja med. FT World-bloggens Michael Steen tolkar detta odiplomatiska uttalande som att Merkel tog av sig handskarna i valrörelsen.

När Schäuble besökte Grekland i juli berömde han reformtakten i landet.

Zeit menar att efter valet kommer räkningen för Tyskland för de olika bailoutpakten som kanske inte helt kommer betalas tillbaka (och lan som inte betalas tillbaka är transfereringar), men att Merkel lyckets med att halla eurokrisen utanför valet. Skuldkvoterna stiger i Grekland, Portugal och Cypern, och inte heller Spanien eller Italien är säkrade. Kostnaderna blir stora för Tyskland om nagot av länderna krascher, säger tidningen: tyska staten har lanat ut 105 miljarder euro, tyska banker 131 miljarder, och ECB har köpt statsobligationer för 211 miljarder. Institut für Wirtschaftsforschung beräknar att hälften av Greklands statsskuld kommer behöva avskrivas. Zeit har ocksa i olika artiklar uttryckt oro för Italien -- där Francesco Giavazzi är starkt kritisk till den stora staten -- Portugal och Irland. Mark Schieritz menar i Zeit att det passar Merkels valrörelse väl att eurokrisen lugnat sig under sommaren, sa att den blir mindre av en valfraga. Tyska väljare, säger Quentin Peel i FT, vill inte att tyska staten ska föra över pengar till eurozonens krisländer genom att avskriva krislån eller genom att införa eurobonds.

SPD har röstat med regeringen i eurokrisfragor hittills. Det finns dock skillnader i förslag, papekar The Economist. SPD är mer villigt att bilda en bankunion, som Steinbrück vill ska finansieras av avgifter pa bankerna. SPD är ocksa mer positiva till eurobonds och liknande lösningar, som en "debt redemption fund" som föreslagits av Tysklands motsvarighet till svenska Finanspolitiska radet, Sachverständigenrat. Denna fond skulle ersätta alla statsobligationer över 60 % av statsskulden med en typ av obligationer med eurozonsgemensamma garantier. SPD säger i sitt valprogram att en sadan konstruktion är värd att fundera pa.

Lita pa Merkel
Zeit rapporterar fran Merkels valrörelse: "Die Bürger sind zufrieden mit dieser Arbeitsteilung: Merkel, die sich um alles kümmert, da oben, und alle anderen, die ihr vertrauen, hier unten." Rapporten sammanfattar Merkels budskap som ett betryggande: "Ihr seid gut, wir sind gut, alles ist gut. So soll das bitte auch bleiben. Nur ein bisschen verbessern wollen wir es noch. Deshalb wählt uns, die CDU."  Dr. Thomas Petersen menar i FAZ att liksom 2009 är CDU/CSU-väljare pa väg att somna, eftersom allt redan verkar klart. Att de skulle somna så mycket att de inte går och röstar är ett hot för CDU, konstaterar Spiegel. För att mobilisera sina väljare hotar Merkel med att det kan bli en röd-röd-grön regering om de inte röstar.

Far medborgare den valrörelse som de förtjänar?
Valrörelsen är sömnig och väcker inte mycket intresse. Är det medborgarnas fel?  Matthias Geis hävdade det i Zeit i juli. Han förklarar ointresset och den laga temperaturen med att 75 procent av tyskarna är nöjda med sin ekonomiska situation, och att Merkel är mycket populär, även i det motsatta politiska lägret, och kan spela just pa palitligheten och nöjdheten i sin valrörelse. Ocksa 2009 utmalades valrörelsen som trakig, säger Geis, ocksa da den utspelades mot bakgrunden av en internationell finanskris. Idag, säger Geis, sa har krisen hallt pa nagra ar och Tyskland har klarat sig bättre än kanske alla andra länder. Geis menar att tyskarna är rätt nöjda och att 2013 ars valrörelse är den mest inatvända i mannaminne: 1998 diskuterades Kosovo och ex-Jugoslavien, 2002 diskuterades terror, Afghanistan och det kommande Irakkriget, 2009 diskuterades balansen mellan politik och marknader; 2013 diskuteras inget sadant, menar Geis. Bernd Ulrich haller inte alls med Geis. Ulrich menar att regeringen varit mycket aktiv under mandatperioden, inte minst med eurokrisen och med arabiska varen, och att det därför är rimligt att de far stöd idag. Ulrich menar vidare att väljarna ända hade förtjänat en bättre valrörelse, med diskussion om stora fragor som övervakningssamhället, Europas framtid, och den kommande demografiska krisen. Men, säger Ulrich: Merkel vill inte diskutera de stora fragorna, och SPD är inte förmögna att göra det.

EU-skatter

SPD-ordföranden Sigmar Gabriel uttalar sig för gemensamma EU-skatter (!). Han vill ocksa att vid nästa bankräddning sa ska regeringen göra ett motkrav pa ett slut pa skattesmitandet.

Ekonomiminister Rösler

Die Zeit haller pa med en artikelserie där de utvärderar de 17 ministrarnas fem ar pa sina poster. FDP-ledaren Phillip Rösler, ekonomiminister, far ingen positiv utvärdering. Ar 2011 motsatte sig FDP och Rösler räddningspaket till Grekland och föresprakade utträde ur eurozonen för krislandet; detta, menar Zeit, hjälpte inte. Tidningen menar ocksa att Energiewende, som ligger pa Röslers bord, gatt langsamt bland annat eftersom han "knallhart företräder näringslivets intressen, pa konsumenternas bekostnad".

Teveduellen
Den 1 september hade Merkel och Steinbrück sin enda teveduell före valet. Den allmänna bedömningen tycks vara att Steinbrück vann den knappt eller atminstone förbättrade sitt och SDP:s läge nagot, men inte tillräckligt mycket för att göra en skillnad för valresultatet. (Se Zeit, Spiegel, FT). Han framstod inte som en arrogant besserwisser vilket han ibland gör, men ett grundläggande problem är enligt Zeit inkonsekvenserna: en gang företrädde han Agenda 2010-politiken, idag vill han reformera den; och den eurokrispolitik som han kritiserar har han själv och SPD röstat för i Bundestagen. Den fraga som enligt Zeit verkligen gjorde Steinbrüuck -- och senare även övriga SPD -- arg var när Merkel anklagade SPD för att inte vara tillförlitliga i Europapolitiken, trots att de röstat för alla räddningspaket i Bundestagen, och hjälpt till med att ska pa den nödvändiga 2/3 majoriteten för att fa igenom ESM. FT:s Quentin Peel lyfter fram att Steinbrück kritiserade Merkel för en alltför nedskärningsinriktad policy gentemot eurozonens krisländer, och talade om ett behov av en "andra Marshallplan" -- trots just att SPD alltså röstat med CDU i Europafrågorna.

Crouchs analys 

Colin Crouch är brittisk sociolog och bl a författare till The Strange Non-Death of Neoliberalism (som jag recenserat här). Han intervjuas i Die Zeit om det tyska valet, som han ser som en popularitetsmätare för nyliberalismen i Tyskland: om den svartgula koaliationen väljs om kommer den "nyliberala svansen (FDP) fortsätta vifta med hunden CDU", menar han. Han, som är associerad med socialdemokratin, far den mycket motiverade fragan, att SPD gjorde ett historiskt daligt val 2008 med 23 procent och inte ligger mycket bättre nu; varför? Crouch pekar pa rätt självklara faktorer som att vänstern är splittrad i och med Linkes paria-status och att SPD maste försöka med att bade behalla sina traditionella väljare, och övertyga nya grupper. Crouch menar att vissa delar av näringslivet har ett intresse av en stark välfärdsstat i form av utbildning och socialförsäkringar, och att det är en sadan klasskompromiss som är vägen framat för socialdemokratin.

FDP

FDP:s toppkandidat Rainer Brüderle bröt en arm och ett ben när han ramlade i en trappa i somras, men är tillbaka och Zeit följde när han kampanjade i medelklassiga förorter till Stuttgart, som är ett av FDP:s starkaste fästen, med 20 procent i förra valet. Brüderle förklarar sig vara en klassisk FDP-politiker, för medelklassens välstand, och vill i valrörelsen fokusera pa "bread and butter"-fragor, som att ansträngning ska löna sig. Han lyfte ocksa fram att utan FDP:s motstand skulle det idag finnas eurobonds och därmed tyska förpliktelser att betala för framtida grekiska beslut. "Vi är hjälpsamma, men inte dumma", sa Brüderle och fick för detta särskilt stora applader av sina partikamrater.

Politisk apati och intellektuellas ickeröstning

En hel del intellektuella klagar pa hur trakig och rent av deprimerande valrörelsen är. T ex sa klagar Claudius Seidl i FAZ över den laga temperaturen, och raljerar bland annat över att "SPD, när de övervunnit sin depression, vill ändra pa nagonting". Sociologen Harald Welzer förklarade redan imaj i en essä i Spiegel att han inte kommer att rösta i valet, eftersom skillnaderna mellan partierna är sa sma och det inte gör nagon skillnad. Spiegel-kolumnisten Georg Diez följde i juli efter med samma utfästelse, orsakad av en brist pa alternativ och visioner. Valbojkottarna har dock fatt kritik, bl a av Alexander Schwabe och Zacharias Zakarakis.
Ocksa Ludwig Grefen är kritisk mot ickeröstarna, och säger att visst undviker politikerna de stora fragorna, som eurokrisen, övervakningsskandaler och  klimatet, men fragar: har det inte alltid varit sa? Är verkligen denna valrörelse trakigare än vanligt? Han menar att medborgarna själva borde ta större ansvar för att föra upp de stora fragorna pa dagordningen.
Renate Köcher diskuterar i FAZ det politiska intresset och politiska deltagandet. 1998 röstade 82 procent av de valberättigade; 2008 bara 71 procent. Hon pekar ocksa pa att mellan 40 och 50 procent av tyskarna i opinionsmätningar under valperioden uppgett sig vara missnöjd med partiernas agerande i bundestagen, men att nivan var ännu högre tidigare. Hon argumenterar emot analysen att tröttheten och apatin beror pa att partierna blivit allt mer lika varandra.

Merkel och tyskarna

Ralph Bollmann har kommit ut med en ny bok om Merkel och Tyskland: Die Deutsche: Angela Merkel und wir. Bollmann hävdar att Tyskland aterigen har ett ansikte i världen, och att det är Merkels ansikte. Christoph Dieckmann recenserar i Zeit. Det är anmärkningsvärt, menar Dieckmann, hur den barnlösa kvinnan fran Öst lyckats övervinna det mans- och Västdominerade CDU. Han menar att CDU är att maktpragmatiskt parti och att Merkel, vars främsta "DDR-egenskap" är hennes opportunism, pa sa sätt passar bra in. (Parantetiskt sa nämner Dieckmann Merkels häpnadsväckande uttalande, som jag helt missat fram till nu, 2011 för en marknadskonform" politik, definierad som "wie die parlamentarische Mitbestimmung so gestaltet wird, dass sie trotzdem auch marktkonform ist.")

Passion för Europa
Steinbrück kritiserade i början av augusti Merkel för att sakna passion för Europa, och förklarade detta med att hon uppfostrats i DDR (!). En groda förstas, men  Bernd Ulrich finner i Zeit än mer att invända emot i Steinbrücks uttalande. Ulrich haller helt enkelt inte med om Steinbrücks tankegang att det är passion som behövs i detta läge, och inte apokalypsretorik som Merkels "om euron misslyckas misslyckas Europa" heller, utan mer av is i magen.

Die Linkes existensberättigande
Zeits politikredaktör Bernd Ulrich ifragasätter Die Linkes existensberättigande. Han menar att det inte behövs nagot "vänsterkorrektiv" längre nu när SPD aterigen (underförstatt, i skillnad till under Schröders tid) är rakt igenom socialdemokratiskt, Grünen star till vänster om SPD, och även CDU star till vänster om Schröder-SPD. Ulrich sammanfattar sitt argument: "Gysi weiß, dass die Linke verfällt, numerisch und ein wenig moralisch (siehe Euro), er weiß auch, dass seine Partei bei der Bundestagswahl programmatisch keine Funktion mehr hat, machtpolitisch nur noch eine: Die Linke tritt an zur Verhinderung einer rot-grünen Mehrheit." Ord och inga visor! Gregor Gysi hävdar i sitt svar att Linkes existens inte alls förhindrar en röd-grön koalition, att Linke är samarbetsvilliga, utan att det är SPD:s fel att de istället valt allianser med CDU i Hessen, Saarland, Thüringen, Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt. Gysi ifragasätter ocksa Ulrichs argument att SPD aterigen är "riktiga socialdemokrater"; enligt Gysi star förvisso sadana saker i partiets valprogram, men han menar att Steinbrück et al ända inte kommer att föra en sadan politik. Vidare sa hävdar Gysi att det inte är sa att de besvikna SPD-väljare som gatt över till Linke automatiskt skulle ga tillbaka till SPD (och möjliggöra en SPD-Grünen-koalition) om Linke upphörde att existera; SPD har slutat företräda dessa väljare, menar Gysi, och därför är det lika sannolikt att de skulle sluta att rösta om inte Linke fanns.

SPD:s valprogram
I mars offentliggjordes SPD:s valprogram. Zeits rubrik var: "Steinbrück vill föra en valrörelse för rättvisa". Steinbrück anklagade vid presentationen CDU för idéstölder, om minilön, bankregleringar, och hyresregleringar, och menade att det ända fanns en skillnad: SPD vill ha en demokratikonform marknadsekonomi, inte en marknadskonform demokrati som CDU vill, sa Steinbrück. De fem huvudfragorna i valprogrammet är finanskapitalismen, social rörlighet genom utbildning, ett rättvist skattesystem, social omsorg, och bostads- och hyrespolitik.

Köttfri dag
Grüne har föreslagit att det ska införas en köttfri dag i skolbespisningen, nagot som enligt Zeits politiske kommentator visar att de inte vill regera, och ett avstand fran mainstreampolitiken som när de 1990 hade parollen "Alla talar om aterföreningen. Vi talar om vädret". Han menar ocksa att förslaget visar pa en paternalistisk attityd typisk för höginkomsttagare som handlar ekologisk mat och röstar pa Grünen.

ECB:s räntor och konsekvenser för smasparare
Steinbrück har (populistiskt?) kritiserat ECB:s laga räntor för att skada tyska smasparare. Ett daligt uttalande kan man tycka, och det tycker ocksa Steinbrücks partikamrat Martin Schulz, som är ledare för socialistgruppen i Europaparlamentet och pekar pa att de laga räntorna är till för att fa fart pa ekonomin i eurozonen, förstas. I samma intervju beklagar Schulz att grekerna upplever att de regeras av en anonym trojka, som de inte kan utkräva ansvar fran, och menar att en lösning vore att ge större makt till Europaparlamentet (...). Ocksa EU-Kommissionären Viviane Reding har uttalat sig för att avskaffa trojkan relativt snart, till skillnad fran Schäuble som ser det som ett mer langsiktigt projekt.

SPD:s skuggekonomiminister
Sedan början av juni är Christiane Krajewski med i Steinbrücks "kompetensteam", en slags skuggregering. Krajewski är där expert för den ekonomiska politiken. Hon var pa 90-talet ekonomiminister i Saarland under vänstermannen Oskar Lafontaine, men beskriver sig själv som samhällspolitiskt vänster men ekonomisk-politiskt marknadsorienterad. Hon arbetade senare för Klaus Wowereit i Berlin och arbetar idag sedan ett par ar för en investmentbank. Hennes styrka, säger Zeit, är hennes djupa kunskaper om finanssektorn med mera, men hennes problem är att hon inte hörs -- bara Steinbrück hörs, ocksa i ekonomisk-politiska fragor.

Koalitioner
Merkel utesluter inte en stor koalition. Ocksa SPD kan tänka sig en sadan, även om deras förstaval enligt Sigmar Gabriel är röd-röd-grön. FDP blir däremot arga av denna tanke, förstaeligt nog, och menar att om man vill ha en svart-gul koalition sa bör man rösta pa dem. Det finns förstas en viss  pessimism inom SPD, och Gabriel gick i mitten av augusti ut och kritiserade sina partikamraters uppgivenhet, och hävdade att de maste tro att de kan vinna för en röd-grön koalition. De gröna menar att med en "stor koalition" blir det fem ar av stillastaende. Gregor Gysi anklagade i teve lustigt nog SPD för att inte vilja vinna valet själva, och att valet av Steinbrück visar detta. Enligt Berthold Kohler i FAZ följer SPD och CDU denna regel: "tänk alltid pa den stora koalitionen, men tala aldrig om den".

Steinbrücks valkampanj
Steinbrück försöker höja temperaturen i valkampanjen genom att prata om klassklyftor, om minskad social rörlighet med mera. Den första reform som han skulle genomföra om han vann valet är minimilön pa 8.50 euro. Han lovar ocksa att de första 100 dagarna införa jämlika löner mellan kvinnor och än, utjämna skillnaderna i villkor mellan bemanningsanställda och vanliga anställda, garantera en minimipension pa 850 euro i manaden, avskaffa Betreuungsgeld och flytta över de pengarna till fler dagisplatser, och pa längre sikt ocksa införa möjligheten till dubbla medborgarskap och införa maximihyra. Pa europaniva skulle han arbeta för en bankunion och en räddningsfond finansierad av bankerna. SPD vill kommunicera en bild av att Steinbrück talar klarsprak medan Merkel är otydlig.

von der Leyen
Ursula von der Leyen (CDU) genomdrev som familjeminister en historisk utbyggnad av dagisplatser i det könskonservativa Tyskland. Numera är hon arbetsmarknadsminister, och som sadan porträtterad i Zeits serie av analyser av de 17 ministrarnas mandatperioder. Hon har varit med om att förändra sitt partis policy inte bara i fragan om barnomsorg, utan ocksa bl a den omstridda fragan om könskvotering till bolagsstyrelser. En fraga där hon förlorat under mandatperioden var ett tillskott till pensionerna, där hon besegrades av FDP. von der Leyen är en framtida kanslerkandidat, och kommer fortsätta vara minister om Merkel vinner valet,även om relationen mellan de tva inte är den bästa.

Är Tyskland postpolitiskt?
Thomas Assheuer, go contrarian filosofikommentator pa Zeit, diskuterar: är den tyska valrörelsen postpolitisk?

SPD:s ekonomiska politik
Wolfgang Münchau, tidigare chefredaktör på Financial Times Deutschland, klagar i Der Spiegel på att SPD inte är keynesianer längre, vilket lämnar Die Linke som enda keynesianska parti. Han menar att SPD inte har någon keynesianism kvar sedan Lafontaine förlorade maktkampen mot Schröder, utan att partiet sedan dess är helt utbudsinriktat, vilket Agenda 2010-politiken visar. Han hänvisar till Adam Posens argument i FT (3 september) att den tyska låglönestrategin, som CDU-FDP-regeringen vill att hela Europa ska följa, är ett riktigt dåligt alternativ för Europa.

Die Grünen
För två år sedan eller så gick Die Grünen fram med stormsteg i opinionen och låg ett tag högre än SPD i mätningarna. Tysk politik efter 1945 är traditionellt helt dominerad av de två "folkpartierna" SPD och CDU-CSU, men nu började medierna spekulera i om Die Grünen kunde bli ett nytt "folkparti", för den urbana medelklassen. De lyckades också tillsammans med SPD vinna ett val i Baden-Württemberg, första gången sedan 1953 som inte CDU regerar där. Men nu inför Bundestagsvalet går det inget vidare för de gröna som ligger runt 10 procent i mätningarna, att jämföra med runt 20 procent när det såg som bäst ut 2010-2011. Spiegel pekar i en diskuterande artikel på skattepolitiken -- Grünen förespråkar 49 procents marginalskatt fr o m en årsinkomst på 80 000 euro, att jämföra med SPD:s gräns på 100 000 -- och skandaler kring partiets huvudlösa hållning till pedofili på 1980-talet.

Asymmetrisk demobilisering och Merkels strategi
En vanlig analys av Merkel-CDU:s valstrategi är att de gör politiken så tråkig att medborgarnas politiska intresse minskar -- demobilisering -- och att detta framför allt gäller arbetarväljare som traditionellt röstar SPD; demobiliseringen är alltså asymmetrisk, vilket skulle gynna CDU i valet. Henning Meyer på Guardians valblogg håller inte med och menar att vad Merkel sysslar med bara är triangulering -- den tredje vägen omvänd. Meyer, som sympatiserar med SPD, menar att en stor koalition inte vore ett så dåligt utfall av valet; att Merkel skulle sitta i fyra år till och därefter avgå, varpå SPD, som enligt Meyer har bättre återväxt på toppolitiker än vad CDU har, skulle kunna ta fram en bättre kandidat än CDU till valet 2017.

Valet och europeiskt ledarskap
FT:s ledare 4 september kommenterar på bristen på stora visioner för Europa i valrörelsen. Ledaren menar att de tyska väljarna inte skulle uppskatta en snabb fördjupning av den monetära och ekonomiska integrationen, och att det därför är rationellt att Merkel inte talar på det sättet. Istället så har hon steg för steg fått tyska bundestagen att stödja räddningspaket som varje gång har inneburit motkrav på "constraints on national budgetary freedom; each time, she has received what she wanted". FT menar att detta -- total austerity -- kanske inte är det bästa scenariot för Europa, men inte heller det sämsta. Quentin Peel i FT diskuterar (25 augusti) olika möjliga regeringar -- svart-gul, röd-grön, svart-röd -- och menar att i vilket fall, "the next government will not be very different from the present one as far as economic policy is concerned". Vad gäller eurokrispolicies ligger SPD och CDU ganska nära varandra, även om SPD vill ha en tuffare linje mot bankerna: bankräddningsmekanismer ska inte finansieras av staterna, utan av avgifter på bankerna.

The Economist (ideologi förklädd till journalistik, för att citera Dani Rodrik) körde i somras en temasektion om Tyskland, med titeln "Europe's reluctant hegemon". Economist menar att Tyskland genom att ga starkt genom krisen som försvagat Frankrike, Italien med flera länder blivit informell ledare för Europa, men att landet pga historiska trauman kring internationellt ledarskap inte axlar detta ansvar riktigt, inte presenterar nagon vision för Europa, inte tvingar de perifera länderna att privatisera tillräckligt mycket. Tysklands strategi i eurokrisen är ju i princip att fa resten av länderna i eurozonen att göra som de själva: göra sin arbetskraft billigare (mer konkurrenskraftig) genom nedskärningar i socialförsäkringar etc, och införa ordoliberala budgetregler sasom skuldbromsen. (Jfr FAZ om Lars Feld, den Freiburg-baserade nationalekonomen som ligger bakom den tyska skuldbromsen.) Som jag ser det är detta redan tyskt ledarskap i Europa -- och om du fragar den ledande forskaren om europeisk integration Andrew Moravcsik, sa skulle han förstas säga att Tyskland och Frankrike alltid lett integrationsprojektet -- även om Merkel och Schäuble inte klär sin högerpolitik i nagon flamboyant retorik. Economist tycker att Merkels europolitik är för ensidig och ser hennes viftande med diagram över arbetsenhetskostnadsutvecklingar i eurozonen som analogt till Thatchers berömda användande av Hayeks Road to Serfdom. Tidningens skribent lyfter fram att lönesänkningar faktiskt pa kort sikt kan sänka tillväxten i krisländerna, genom att minska efterfragan, men samtidigt sa är policyrekommendationrerna avregleringar och privatiseringar...

Gavyn Davies analyserar pa sin blogg (15 september) Merkels eurozonsprogram sa här inför valet. Han konstaterar att hennes program för eurozonen är rättframt: alla borde bli som Tyskland, alla borde genomföra "strukturreformer".

Her prescription for the troubled economies is that they should commit to becoming German clones, bound by firm legal agreements, even if that takes many years to achieve. She has been insistent that this will require many small steps, and cannot be achieved by a great leap forward. There will be no mutualisation of government or bank debts at a federal European level until “legacy” debts have been brought under control, and binding new constitutional procedures have been implemented. She is not just saying this for political effect – she really believes it.

Denna politik paminner starkt om den davarande tyske finansministern Otto Lambsdorffs analys fran 1983: "our economies are still carrying the burden of an excessive real wage level from the seventies. A considerable part of current unemployment is due to the fact that labour has now become too expensive. ... However, correcting false distribution relations needs time. A start has been made in most of the major industrial countries." Da var det bland annat Tyskland som hade för höga löner (enligt analysen); idag är det Sydeuropa. Merkels politik för Europas ekonomier är tydlig: "strukturreformer", lägre löner, mindre välfärdsstat -- pa sikt. Som Davies helt korrekt säger, det är en "pipe dream" att, som vulgo-Economist, tro att Merkel plötsligt skulle börja bli en de grandiosa utfästelsernas ledare efter sitt omval pa söndag. Varför skulle hon bli det? Hon lyckas ju redan med att avancera sitt ekonomisk-politiska program i Europa. Phillip Stevens kallar i FT det för "the audacity of stealth", med en tydlig passning till Barack Obamas storvulna "audacity of hope"-retorik fran valkampanjen 20008, som idag framstar som redan föraldrad.

En recension av Desais bok Real Wages in Germany 1860-1913

År 1968 kom Ashok V. Desai ut med boken Real Wages in Germany 1860-1913. Den recenserades i Journal of Economic History av Gerhard Bry och jag citerar Bry:

"Dr. Desai has set himself an ambitious goal: to improve the record of money wages, living costs, and real wages for the German Reich before World War I, and to offer a new explanation for the slackening of growth in real wages during part of that period. The intellectual stimulus for this task originates in the well-known thesis of E. H. Phelps Brown and Sheila V. Hopkins ("The Course of Wage Rates in Five Countries, 1860-1939," Oxford Economic Papers, June 1950) positing that a wage climacteric occurred in several major industrial countries toward the end of the nineteenth century. According to these authors a deceleration of real wages can be observed in the United States, the United Kingdom, Germany, and France. It can be traced to slower advances in productivity which, in turn, reflect shifts from process inventions to product inventions.
The evidence of the climacteric has been challenged. In any case, there is good reason to assume that it was less pronounced than the statistics used by Phelps Brown and Hopkins indicate. In fact, their publication provided additional stimulus for a thorough review of those real wage records which lacked plausibility. For the United States, such reviews by Clarence D. Long and Albert Rees demonstrate that, largely as a consequence of downward revisions of living cost increases between 1890 and 1913, the observed deceleration of real wages during that period, as compared to prior decades, becomes minimal. Since historical living-cost statistics tend to suffer from a common disease—overrepresentation of the food component—it was suspected that review of these statistics for the other countries might also modify the observed deceleration of real wages.
For Germany, the evidence for the wage climacteric is largely based on Jiirgen Kuczynski's data collections and computations. Since available wage data are far from comprehensive and since Kuczynski's living-cost index consists primarily of foods and rent, Desai attempts to "settle the doubts" raised by the inadequacies of these data. He uses earnings inferred from insurance statistics with a rather broad coverage, and he computes a more comprehensive cost-of-living index from available price series. The resultant real wages rise more rapidly, particularly after 1900, than Kuczynski and Phelps Brown and Hopkins assumed, but some deceleration can still be clearly detected. /.../
In view of our knowledge on output, productivity, unionization, and other labor market conditions, Desai's findings on real wage increases after 1900 are more plausible than the virtual stagnation of real wages previously asserted or accepted. His explanations of the remaining evidence of a real wage climacReviews of Books 663 teric in Germany are detailed and well documented. Hence, it may appear ungracious to suggest that we are still on shaky ground. But we are!"

Phelps Brown och Hopkins (1950) studerade Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien och USA. Enligt dem var reallönerna i Sverige 1913 3 gånger så hög som 1860 års nivå, i Frankrike 1.6, Tyskland 1.6, Storbritannien 1.9 och USA 1.5 ggr. Löneökningstakten avtog efter ca 1886/1890, vad de kallar löneutvecklingens "climacteric" (s 238) (jfr Feinstein 1990). Deras källa till svenska löner är Bagge, Lundberg och Svennilson (1933).

Enrico Levrero i sin artikel "Worker bargaining power and real wages from 1870 to 1913: Phelps Brown reconsidered" (Review of Political Economy, 1999) diskuterar vilken distributionsteori Phelps Brown egentligen hade -- det är en doktrinhistorisk artikel.

Näringslivskoncentration: Italien och Sverige

Financial Times har en intressant analys om koncentration och korsägande i det (nord)italienska näringslivet och hur detta förändras nu i krisen. Skribenten Rachel Sanderson beskriver systemet så här:

"After the war, northern Italian companies created the salotto buono as a line of defence, fearing that Rome to the south lacked a co-ordinated industrial policy and that they needed protection against the long tentacles of organised crime. But the cross-holdings that were once seen as a vital bulwark against foreign takeovers are now viewed as an Achilles heel. /.../

By the 1980s, Italian capitalism “was a small group that was self-congratulating and self-perpetuating,” says Alan Friedman, author of a seminal book on the power of Gianni Agnelli, the playboy patriarch of the Fiat carmaking dynasty who sat at the centre of Italy’s network of power. “It had become a monopolistic, oligopolistic and definitely unhealthy puppet master of events that kept out any free-market competition from the Milan stock exchange. It was all an inside job.” Agnelli, who was known simply as “L’Avvocato”, the lawyer, had interests ranging far beyond cars. His dominance within Italian corporate life was complemented by Enrico Cuccia, the founder of Mediobanca, Milan’s investment bank par excellence. It was Cuccia who built the cross-holdings that would for so long underpin Italian business. /.../

The pacts orchestrated by Cuccia allowed a few wealthy families – the Agnellis, the Pesentis, the Pirellis, the Ligrestis and later the Benettons – to control Italian finance, industry and media through relatively small stakes. Newly rich families, such as that of former prime minister Silvio Berlusconi, spent years clambering up to take a seat on Mediobanca’s board. Its power made Mediobanca Italy’s Goldman Sachs. It was the largest shareholder in Italy’s largest insurer, Generali, the biggest telecoms group, Telecom Italia, RCS MediaGroup, owner of Italy’s most influential national newspaper Corriere della Sera, and one of its biggest industrial groups, the tyremaker Pirelli."

Friedmans bok heter Agnelli and the network of Italian power och kom ut 1988; den verkar vara måsteläsning.

Det vore intressant också för en jämförelse med den svenska situationen; Sverige är också ett land som brukar pekas på för att ha koncentrerat ägande i näringslivet, men lär också skilja sig från Italien på många sätt. Veckans Affärer hade senast i somras en artikel på "de 15 nya familjerna", som en uppdatering av CH Hermanssons bok De 15 familjerna från 1965. CH Hermanssons 15 familjer var enligt VA: Wallenberg, Söderberg, Wehtje, Johnson, Bonnier, Kempe, Klingspor, Jeansson, Dunker, Broström, Schwartz, Hammarskiöld, Jacobsson, Åselius och Throne-Holst. Av dessa är det fyra som hållit fortet och fortfarande är viktiga ägare i svenskt näringsliv, återigen enligt VA: Wallenberg, Johnsson, Söderberg och Bonnier. Om dagens situation skriver VA:

"Dagens 15 familjer är Wallenberg, Kamprad, Persson, Rausing, Stenbeck, Douglas, Schörling, Lundberg, Johnson, Lundin, Bennet, Paulsson, Olsson, Bonnier och Söderberg. Tillsammans har de bestämmande inflytande över svenska bolag som totalt är värda runt 3 950 miljarder kronor (då har Ikea räknats som svenskt). Det är mer än Sveriges BNP som i fjol var 3 560 miljarder kronor och 90 procent av Stockholmsbörsens totala börsvärde på runt 4 350 miljarder. Men familjerna Kamprad, Rausing och Bonnier har främst onoterade innehav och räknat på de tillgångar som familjerna har på Stockholmsbörsen så kontrollerar de nästan 70 procent av börsen. Affärsvärlden har räknat in hela börsvärdet på de bolag där familjerna styr eller har ett avgörande inflytande, även om deras kapitalandel är liten."

Att räkna in Ikea etc känns lite svajigt, men tja, artikeln är intressant ändå.

Rachel Sanderson, "Italian business: no way back", Financial Times 20 augusti
Birgitta Forsberg, "De 15 nya familjerna", Veckans Affärer 20 juni

Löne-jordränteratios, ojämlikhet och globalisering på 1800-talet

Vad är ett rimligt mått på ekonomisk ojämlikhet i en europeisk jordbruksekonomi på 1800-talet? Detaljerade inkomstuppgifter som möjliggör kalkylerande av gini-koefficienter finns inte, annat än kanske för enstaka år, som Milanovic, Lindert och Williamson (2011) visat. Andelen av de totala inkomsterna som går till den procent som tjänar mest finns t ex tillbaka till 1875 för Norge, men det är ett mycket begränsat mått och inte tillgängligt i rikedom heller. I en jordbruksekonomi där mycket av produktionen sker för hushållskonsumtion är kanske inte heller mått på inkomstfördelning det bästa, utan mått på förmögenhetsfördelning -- dvs mest ägandet av jord -- kan vara bättre. T ex Lindert och Williamson (1980) kollade på detta för USA 1650-1950 och Ohlsson, Roine och Waldenström (2007) ger en översikt över tillgängliga dataserier för sju länder.

Uppskattningsvis 19 procent av befolkningen var lönearbetare 1760 (tjänstepersonal + soldater och f.d. soldater + betjänte +bruksfolk och hantverkare + lanthantverkare)

En annan indikator som ibland används för äldre ekonomer är reallöner, ofta för byggnadsarbetare eller jordbruksarbetare, som här med Sverige 1620-1872. Löneserier kan också användas för att jämföras med kostnaden för jord, vilket i princip är priset på kapital i ett jordbrukssamhälle. Denna löne-jordränte-ratio kommer detta blogginlägg handla om, med fokus på artiklar av ekonomisk-historikerna Kevin O'Rourke och Jeffrey Williamson. Vad är det då vi mäter med en sådan ratio? Jo, i princip är det en proxy för den funktionella inkomstfördelningen: man jämför icke-ägandes inkomster med ägandes (potentiella uthyrnings-)inkomster. Detta är intressant på så sätt att man kan anta att icke-ägande verkligen var fattiga, men å andra sidan är det problematiskt på så sätt att bara en väldigt liten del av befolkningen faktiskt var proletärer i ett land som Sverige på 1700-1800-talen. Enligt Hans Seyler (1982) gick det 1750 3.9 självägande jordbrukare på varje jordbruksarbetare, men 1850 var de två grupperna ungefär lika stora. Löne-jordränteration är alltså ett mer intressant begrepp för inkomstojämlikhet år 1850 än år 1750.

O'Rourke och Williamson 1994

1919 och 1924 lade Eli Heckscher och Bertil Ohlin fram faktorprisutjämningsteoremet. Enligt Heckscher-Ohlin-teoremet exporterar länder varor som i produktionen är intensiva på den faktor (kapital, jord eller arbete) som landet har relativt mycket av, och importerar det omvända. Heckscher och Ohlins bakgrund var "korninvasionen" av Västeuropa, med vete från USA, i slutet av 1800-talet: USA hade mycket jord och få arbetare och hade 1870 därför höga reallöner och låga jordräntor; veteinvasionen sänkte vetepriserna och höjde reallönerna i Europa och höjde jordräntorna i USA (s 893). Eller, detta var Heckscher och Ohlins hypotes. Enligt O'Rourke och Williamson hade dock ingen testat detta före 1994!

Williamson publicerade 1995 ("The evolution of global labour markets since 1830", Explorations in Econ Hist) en databas med reallöner för urbana outbildade arbetare i 15 länder 1870-1913. Denna visar att skillnader i reallöner mellan länderna minskade rejält (uttryckt som en minskande variationskoefficient) 1870-1900. År 1870 var reallönerna i labor-scarce Nya Världen (Argentina, Austrialien, Kanada och USA) 136 procent högre än reallönerna i labor-abundant Gamla Världen (Irland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Italien och Spanien). Men 1895 var reallönerna i Nya världen "bara" 100 procent högre, och 1913 "bara" 87 procent högre (s 895).

Att konstruera reallönerna är inte okomplicerat, vilket tabellen nedan från Williamsons 1995-paper visar. För att beräkna reallöner brukar man för 1400-1500-tal nöja sig med att relatera nominallönen till en eller annan vara som bröd och öl, men för sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förväntas mer, och som vi ser i tabellen är realllönen i Sverige 1905 nominallönen relaterad till priserna på te och kaffe, socker, bacon och korv, nötkött, fläskkött, lamm, ost, smör, potatis, mjöl, bröd, mjölk, ägg, och hyra för en trerumslägenhet (det är ju urbana arbetare det handlar om).

Den svenska statistiken kommer från Lindahl och Kocks Wages, Cost of Living and National Income in Sweden 1860-1930 (1933). den svenska löneserien för 1860-1913 är enbart kommunala arbetare, som proxy för byggnadsarbetare (Williamson 1995, s 188). Detta är markant annorlunda än t ex den danska serien, som är skilled och unskilled manliga arbetare i hantverk och industri (ibid). Det finns alltså klara jämförelseproblem bakom Williamsons eleganta resultatpresentationer -- dessa uppgifter har jag tagit ur appendixet till hans 1995-artikeln. 1830-60 är det jordbruksarbetare, från Jörbergs data (s 175). 1926-50 är det industri, handel och kommunikation, från Mitchell (s 175). Williamson medger också i själva artikeln att även om han försökt ha urbana unskilled löner överalltifrån, så har han inte fått det för Belgien, Frankrike, Italien och Nederländerna 1860-1913 (s 146). Williamson säger själv att databasen är provisorisk -- t ex så är det osannolikt att arbetarlönerna verkligen var 30 procent högre i Kanada än i USA år 1913, som hans data säger -- och att "if nothing else, my explicit use of them here for comparative purposes may provoke others to improve them" (s 148). Så har också gjorts, t ex för Sveriges del av Svante Prado (2010, "Fallacious convergence?", Cliometrica). Prado pekar på skillnaden mellan byggnadsarbetarlöner och industriarbetarlöner och att Williamsons svenska löneserie inte är representativ för gruppen "unskilled workers".

I O'Rourke och Williamsons artikel görs analysen i två steg. Ett, de analyserar priskonvergens på varor under perioden 1870-1913. Och två, med en allmän jämviktsmodell analyserar de effekterna som priskonvergensen hade på faktorpriser i Storbritannien och USA (s 896). Anledningen till att handeln ökade, så att priskonvergens på varor kunde ske, var minskande tariffer och minskande transportkostnader (s 897). De visar på priskonvergens t ex med vete mellan Liverpool och Chicago, kött i London och Cincinnati, bomull i Boston och Manchester, osv. Deras modell inkluderar tre produktionsfaktorer: jord, kapital och arbete. De får fram att priskonvergensen kraftigt sänkte jordräntorna i Storbritannien, ökade kapitalavkastningen där lika kraftigt, och hade en liten positiv effekt på lönerna. I USA var effekterna enligt modellen en kraftig ökning av jordräntan, en kraftig minskning av kapitalavkastningen, och en liten löneökning (s 904). Detta är dock resultat ur en kraftigt förenklande (t ex ingen kapitalrörlighet) jämviktsmodell, så man ska ta dem med en nypa salt. O'Rourke och Williamsons slutsatser är i alla fall att det verkar som att Heckscher och Ohlin hade rätt med sitt faktorprisutjämningsteorem, och att det behövs fler prishistorier för vidare studier (s 911f).

O'Rourke, Taylor och Williamson 1996

Kanske pga att denna artikel är publicerad i en nationalekonomisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift så börjar den med att konstatera att alla pratar om globalisering idag, men att det lätt glöms att globaliseringen är äldre än bara 1970-talet. Liksom O'Rourke och Williamsons artikel från 1994 handlar denna om faktorprisutjämning 1870-1913. Budskapet i artikeln kan sammanfattas väldigt kort: "Wage-rental ratios boomed in the Old World and collapsed in the New, moving the resource-rich, labor-scarce New World closer to the resource-scarce, labor-abundan Old World." (s 499) Mycket av detta sammanfattas i de två diagrammen nedan, med ratios av löner till jordpriser först i fyra land-abundant länder från nya världen, sedan fyra labor-abundant länder från gamla världen. Egentligen vill man jämföra löner med jordräntor, inte jordpriser, men sådana data var inte tillgängliga, förklarar författarna i en fotnot (s 503n). Jordprisdata för Sverige är kronor per hektar från Lindahl, Dahlgren och Kock (1937), volym III, tabell 126, s 393.

Som vi ser föll lönerna i relation till jordvärdena rejält i Argentina under perioden, medan de ökade rejält i Storbritannien, Danmark, Irland och Sverige.

Denna empiriska presentation följs av en rejäl teoretisk diskussion om varför ökad priskonvergens ska leda till faktorprisutjämning (s 505-9). De kör också ekonometriska modeller med löne-landprisration som beroende variabel och land-arbeteratio, kapital-arbeteratio och terms of trade som huvudsakliga oberoende variabel (s 509-15). De går vidare med en jämviktsmodell av anglo-amerikansk konvergens, som i artikeln från 1994.

O'Rourke och Williamson 1997 

O'Rourke och Williamson bygger här på sin ouevre av papers om perioden 1870-1913. Detta paper fokuserar på den fattiga europeiska periferin, och varför länder där såg olika utvecklingar under perioden: Skandinavien nådde genom industrialisering konvergens mot de ekonomiska ledarna; Irland gjorde det utan industrialisering. Italien lyckades inte med lika mycket konvergens, och iberiska halvön förlorade t o m mark gentemot ledarna. Varför skillnaden? Lars Sandberg ("The case of the impoverished sophisticate", J of Econ Hist, 1979; "Ignorance poverty and economic backwardness", J of Econ Hist, 1982) har hävdat att utbildningssatsningar förklarar Sveriges catch-up, och Gabriel Tortella ("Patterns of economic retardation", Econ Hist Review, 1994) har omvänt pekat på dåliga utbildningssystem som en förklaring till de latinska ländernas dåliga utveckling.

De använder fyra variabler. Den första är arbetarreallöner från Williamson (1995), med vissa justeringar. Några fel i den brittiska serien har rättats, och den spanska serien har bytts ut. Forskare håller på med att revidera de argentinska, kanadensiska och holländska serierna, men de var inte klara till denna artikel. Vissa -- inga referenser ges -- har hävdat att de skandinaviska löneserierna övervärderar hur mycket catchup som gjorts, särskilt vad gäller den norska serien, som är unskilled arbetare i offentliga byggen (s 155). Författarna hänvisar här till Williamsons (1995) artikel för ett försvar. Den andra variabeln är löne-jordränteratios, baserat på Williamsons reallöner och jordpriser från 10 länder, från O'Rourke et al-artikeln från 1996. Den tredje och fjärde variabeln är BNP per mantimme och BNP per capita från Maddison.

De redovisar utvecklingen för sina länder (s 155-162), och går efter över till att diskutera utbildningshypotesen. Sandberg (1979, 1982) visade att Sverige var i toppen vad gällde läskunnighet 1850 och med Cipollas (1969) data att läskunnighet år 1850 var starkt korrelerat med BNP per capita 1970. De diskutrar mätproblem och visar att utbildningsnivån är korrelerad med BNP-tillväxt också när man kontrollerar för catch-up (med en variabel för BNP år 1870), men konstigt nog har de inte någon mer kritisk diskussion om kausaliteeten här. De skattade effekterna av utbildningen är inte stora, och bara signifikanta för Skandinavien (små och positiva) och Iberiska halvön (stora och negativa) (s 168). Överlag, säger O'Rourke och Williamson, var globalisering mycket viktigare än utbildning. Nästa faktor som de diskuterar är migration, som de tidigare tagit upp i ett paper från 1995 -- dessa författare är verkligen forskare som sysslar med salami-publicerande. Där fick de fram att massemigrationen stod för 10 procent av Sveriges catch-up till Storbritannien, och 41 procent av den till USA vad gäller reallöner (s 170f). De antar att löneelasticiteten var samma i Danmark och Norge som i Sverige (...) och får då fram att emigrationen förstås stod för en större del av konvergensen i Norge (eftersom emigrationen var större därifrån) och en mindre del av Danmarks (eftersom få danskar emigrerade). För Italien och Irland, två stora emigrantländer, får de fram att emigrationen stod för hela konvergensen mot Storbritannien och USA (s 172). För iberiska halvön bidrog emigrationen knappt till konvergens; portugiserna var för fattiga för att ha råd med att emigrera. Nästa faktor som de diskuterar är internationella kapitalflöden. Sverige såg stora sådana inflöden, inte minst genom obligationer sålda till Frankrike, och detta stod för halva konvergensen Sverige-England och 40 procent av konvergensen Sverige-USA. Inflödena till Norge och Danmark var mindre, och därmed också bidragen till deras lönekonvergens (s 174). Nästa faktor är handel.

De börjar sina slutsatser med att hävda att "it might be of some value to think a little less like an economist, and a little more like an historian. That is, it would be a mistake to try to force that experience into one tidy explanation" (s 184f). T ex så förklarar utbildningen lite av den iberiska efterblivenheten, men ingenting av Irlands och Italiens catchup.

Taylor och Williamson 1997

Salamipublicerandet fortsätter 1997 med ännu ett paper med ungefär samma data och samma period , 1870-1913. Tesen här är att migration förklarar mycket av konvergensen i arbetsproduktivitet och reallöner, om än inte lika mycket i BNP per capita. Jag kan inte tycka annat än att det är konstigt aatt samma tidskrift, European Review of Economic History, samma år, 1997, tar in både O'Rourke och Williamson (1997) och Taylor och Williamson (1997). De har lite mer teori här, lite fler ekvationer och lite ekonometri, och fokus bara på migration istället för migration, kapitalrörlighet och utbildning som i det förra pappret, men det är ändå i princip samma studie.

O'Rourke och Williamson 2002

Också detta paper från 2002 är publicerat i European Review of Economic History. Men nu är det nya grejer, inte 1870-1913 med lönedata från Williamson (1995) längre. Här diskuterar de en väldigt bra fråga: när började globaliseringen? Andre Gunder Frank (1998) har hävdat att "there was a single global world economy with a worldwide division of labour and multilateral trade from 1500 onward". Vissa forskare ser Columbus upptäckt av Amerika 1492 och Vasco da Gamas resa runt Afrika 1498 som en "big bang", likt Adam Smith som såg dessa som "the two most important events in recorded history". Immanuel Wallerstein (1974, 1989) hävdar att "in the sixteenth century there came to be a European world-economy based on the capitalist mode of production", men menade att Indien, Ryssland, Ottomanska imperiet och Västafrika bara integrerades i världsekonomin 1750-1850. Janet Abu-Lughod (1989) hävdar att det redan 1250-1350 fanns en "international trade economy ... that stretched all the way from northwestern Europe to China", baserat på pax Mongolica under vilken "trade and exchange moved relatively freely". Frank och Barry Gills (1993) går ännu längre och hävdar absurt nog att "the existence of the same world system in which we live stretches back at least 5000 years." O'Rourke och Williamson avslutar lakoniskt sin introduktion, "So, is globalisation 20, 200 or 2000 years old?" (s 24).

För att besvara denna fråga kollar O'Rourke och Williamson bara på en dimension av globalisering, nämligen internationell varumarknadsintegration; de ignorerar faktorrörlighet (arbete och kapital) (s 24f). De definierar varumarknadsintegration som priskonvergens (s 26). De sex århundrade sedan 1400 såg huvudsakligen tre perioder av globalisering av varumarknaderna. Den första är före 1800 då det framför allt handlades med icke-konkurrerande varor: Europa importerade kryddor, silke, socker och guld som knappt fanns där, Asien importerade silver, linne och ull som knappt fanns där (s 27). Det handlade om lyxvaror, som knappt påverkade levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen. Den andra eran började ca 1800 då handeln med konkurrerande basvaror tog fart, såsom vete och textilier och från och med det sena 1700-talet pälsar, tobak och bomull. Den tredje perioden är dagens globaliseringsepok då handeln både med basvaror och tillverkningsvaror ökat kraftigt. O'Rourke och Williamson sammanfattar sina huvudresultat:

"We see no evidence documenting significant pre-nineteenth century global price convergence for the (competing) commodities that really mattered to the economic lives of the vast majority. Nor do we see any evidence of significant commodity price convergence even for those (non-competing) commodities that mattered little to the vast majority. The implications for world history are, we think, revisionist and profound." (s 28)

De menar att globaliseringen börjar på 1820-talet, inte tidigare som AG Frank, Gills och andra har hävdat. Ett exempel på deras belägg för detta argument är diagrammet nedan, som visar hur mycket dyrare kryddnejlika, svartpeppar och kaffe var i Amsterdam jämfört med i sydöstra Asien 1580-1939.

Vi ser att prisskillnaden är enorm mellan 1580 och 1820: det kostade mellan 5 och 25 gånger mer att köpa kryddor och kaffe i Amsterdam än i sydöstra Asien. Men runt 1820 föll prisskillnaden kraftigt till paritet eller kanske dubbelt så dyrt. De visar motsvarande diagram t ex för kaffe och silke i London jämfört med Östasien

De visar också land-arbete-ratios och löne-jordränteratios för England från 1565 och framåt, och testar dessa serier för en brytpunkt i deras beteende runt 1820, som de borde ha om O'Rourke och Williamsons argument stämmer; om däremot "världshistorikerna" som Frank har rätt borde ingenting särskilt hända då. De finner föga förvånande att en "regime switch" inträffar på 1820-talet. De avslutar sin artikel: "Globalisation did not begin 5,000 years ago, or even 500 years ago. It began in the early nineteenth century. In that sense, it is a very modern phenomenon." (s 47)

Referenser

Kevin H. O'Rourke, Alan M. Taylor and Jeffrey G. Williamson. 1996. “Factor Price Convergence in the Late Nineteenth Century“ International Economic Review.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1994. “Late Nineteenth-Century Anglo-American Factor-Price Convergence: Were Heckscher and Ohlin Right?”. The Journal of Economic History.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1997. “Around the European periphery 1870-1913: Globalization, schooling and growth”. European Review of Economic History.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 2002. “When did globalisation begin?“. European Review of Economic History.

Taylor, Alan och Jeffrey G. Williamson. 1997.  “Convergence in the age of mass migration“. European Review of Economic History.

Mer om inkomstfördelning på lång sikt här på bloggen:

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-pa-lang-sikt.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/toppinkomster-i-norge-1875-2006.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-i-usa-1650-1950.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/boix-om-ekonomisk-ojamlikhet-pa-lang.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/fattiga-och-rika-i-sverige-1805-1855.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/11/mesta-mojliga-ojamlikhet-och.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/09/toppinkomster-pa-lang-sikt-sex-papers.html

Identifikationsrevolutionen, arbetskraftsutbud och ekonomisk utveckling

Slaveriet i USA:s sydstater avskaffades efter inbördeskrigets slut 1865. Men sydstaterna var fortfarande enormt ojämlika vad gäller rasrelationer och ekonomi. De flesta svarta var fortfarande runt 1900 utan rösträtt genom skatteregler och läskunnighetsregler (Naidu, 2012). De svarta arbetarnas rörlighet var begränsad; det var olagligt för en farmare att rekrytera en annan farmares personal, och det var olagligt att vara arbetslös och hemlös. Det konstanta hotet om rasistiskt våld begränsade också de svarta arbetarnas förhandlingsstyrka och sänkte deras löner. Sydstatsekonomin låg långt efter nordstaterna fram till mitten av 1900-talet; t ex så mekaniserades inte jordbruket i Syd förrän i mitten av 1900-talet medan det hände redan under 1800-talets andra halva i Nord. En anledning var den stora tillgången på billig (underbetald) afrikansk-amerikansk arbetskraft*.

I Hornbeck och Naidus studie jämförs översvämnings-countries (grått område) med icke översvämmade men närliggande counties (vitt område)

Nationalekonomerna Richard Hornbeck (Harvard) och Suresh Naidu (Columbia) använder i ett nytt paper, som kommer publiceras i American Economic Review, Mississippiflodens stora översvämning år 1927 för att analysera effekterna av det stora arbetskraftsutbudet på jordbrukets ineffektivitet. Detta paper följer väldigt tydligt den så kallade "identifikationsrevolutionen", (Angrist och Pischke kallar det "trovärdighetsrevolutionen") som jag tror man kan säga är den stora trenden i nationalekonomin och relaterade samhällsvetenskaper idag och de senaste 10 åren eller så. Identifikationsrevolutionen handlar om forskningsdesign, hur forskare lägger upp studier för att faktiskt kunna urskilja kausala effekter (x orsakar y) från korrelationer (x och y händer samtidigt). Det handlar om att antingen skapa experiment, eller att hitta "naturliga experiment" ur historien. När det gäller att skapa experiment är det US-amerikanska välfärdsprogrammet Moving to Opportunity, där slumpmässigt urvalda fattiga familjer i Baltimore, Boston Chicago, Los Angeles och New York City fick extra bostadsbidrag som bara gällde för att flytta till icke-fattiga områden. På så sätt kunde utvecklingen för dessa familjer -- t ex hur deras barn presterade i skolan -- jämföras med fattiga familjer som bodde kvar i fattiga områden, för att man skulle kunna urskilja effekter av vilket område man bor i. Eftersom MtO-familjerna var slumpmässigt utvalda kunde forskarna utgå från att de var jämförbara med de familjer som bodde kvar, så att skillnaden i utfall senare faktiskt berodde på vilket område man bodde i. Inom ekonomisk historia kan man förstås inte konstruera några experiment på detta sätt, utan får istället leta i historien efter händelser som gör att det finns två jämförbara, alltså liknande, grupper där den ena (behandlingsgruppen) utmärks av att en viss sak hänt dem, och den andra gruppen (kontrollgruppen) att denna sak inte hänt dem.

Hornbeck och Naidus paper är ett skolboksexempel på denna typ av forskningsdesign. De konstaterar att produktiviteten och den ekonomiska utvecklingen i den amerikanska Södern hölls nere av ojämlikheten och makthavarnas stora tillgång till billig arbetskraft som gjorde att produktivitetsökande investeringar inte behövdes för att upprätthålla makthavarnas levnadsstandard. Och de konstaterar att ungefär samtidigt, 1940-1970, som en väldigt stor emigration av afrikan-amerikaner till nordstaterna skedde, så tog industrialiseringen i Södern fart. Men vad kan man säga om kausalitet här, var det emigrationen (dvs den minskade tillgången på billig arbetskraft) som förklarar den ekonomiska utvecklingen? För att studera denna fråga använder Hornstein och Naidu den stora översvämningen 1927. De jämför då counties som drabbades hårt av översvämningen (behandlingsgruppen), vilket gjorde att väldigt många emigrerade, med liknande, närliggande counties som inte drabbades (kontrollgruppen). Minskningen av den afrikansk-amerikanska befolkningen blir den oberoende variabeln, och de kontrollerar för faktorer som avstånd till Mississippifloden, geografisk lämplighet för bomull och majs, "terrain ruggedness", longitud och latitud, och olika stora offentliga satsningar i New Deal. Det centrala är att Mississippiflodens översvämning är en "exogen variabel", dvs att den inte i sig påverkats av den utfallsvariabel som Hornstein och Naidu är intresserad av, alltså graden av industrialisering och ekonomisk utveckling. Om de bara hade tittat på korrelationen mellan emigration och industrialisering direkt, så hade de ju fått problemet att emigrationen -- som de är intresserade av som orsak -- också påverkas av graden av industrialisering; översvämningen ger möjligheten att beräkna en sant kausal effekt av emigrationen på ekonomisk utveckling. Den ekonomiska utvecklingen mäts med siffror på värdet av jordbruksutrustning och maskiner, antalet mulor och hästar, antalet traktorer m m (s 10).

Hornbeck och Naidus slutsats är: "decreased agricultural labor availability may promote structural economic development" (s 22). Och detta är inte jätteförvånande, utan helt i enlighet t ex med Robert Allens (2009) analys av den industriella revolutionen. Men det centrala med pappret -- och som gör att det accepterats i American Economic Review -- är förstås inte teorin, utan empirin och den smarta forskningsdesignen; ett intressant exempel på "identifikationsrevolutionen" i ekonomisk-historisk forskning.

Fotnot

*Hornbeck och Naidus underförstådda teoretiska ramverk här ligger nära ekonomisk-historikern Robert Allens analys av hur höjda reallöner i England på 1700-talet gav arbetsgivarna incitament att införa arbetsbesparande innovationer, vilket blev till den industriella revolutionen. Hornbeck och Naidu refererar också parentetiskt till Allen (hans bok från 2009).

Referenser

Robert Allen, The British Industrial Revolution in Global Perspective (Cambridge UP, 2009)

Richard Hornbeck and Suresh Naidu, ”When the Levee Breaks: Black Migration and Economic Development in the American South”, NBER Working Paper No. 18296, August 2012. Kommande i American Economic Review.

Suresh Naidu, ”Suffrage, Schooling and Sorting in the Post-Bellum U.S. South”, NBER WP, 2012.

En blick på eurozonens läge

“The risk of political instability remains acute, especially in light of high unemployment and on-going social hardship. Further ambitious fiscal adjustment is needed for public sector debt to decline steadily, which exacerbates the possibility of social stress and political resistance.”
IMF, bailoutrapport om Grekland, juli 2013

Det var länge sen jag skrev om Europas kris här på bloggen. Hur ser det ut nu? Enligt Eurostat ökade BNP i eurozonen 2011 med 1.5 procent varpå den sjönk med 0.6 procent år 2012 och kommer krympa vidare med 0.4 procent i år. För nästa år förutspår Eurostat däremot en positiv tillväxt på 1.2 procent. Detta syns i diagrammet nedan (klicka för större) som också har siffror för EU-länderna individuellt.

Den genomsnittliga bruttostatsskulden som procent av BNP i eurozonen förväntas av Eurostat öka från 90.6 kvartal 4 2012 till 92.6 procent kvartal 4 i år. Greklands skuld beräknas öka till 160.5 procent, Irlands ökar också kraftigt, Spaniens med 4 procent av BNP till 88.2, Italiens med 3 procent av BNP till 130.3 procent, Portugals med 3.5 procent till 127.2. Statsskuldskrisen är alltså inte över; IMF pekar i sin senaste rapport om Grekland på att landet kommer behöva ytterligare en bailout, och Latinamerikas representant i styrelsen gjorde sig impopulär genom att peka på glädjeprognoserna som upprepat gjorts för landet. Portugal ser svagt ut politiskt och ekonomiskt, konstaterar FT:s Lex, och ännu en bailout i mitten av 2014, när det nuvarande räddningspaketet ska betalas tillbaka, är inte helt osannolikt, vilket också Peter Spiegel diskuterat. Två ministrar avgick i början av juli och den politiska oredan "oroade marknaden", som det heter.

Den säsongsjusterade arbetslösheten ligger, återigen enligt Eurostat, runt 12 procent i eurozonen (12.1 proc i maj), en liten ökning från förra sommaren (11.5 proc i juli 2012).

Enligt IMF såg Tyskland återhämtning under 2010 och 2011, besvikelse i tillväxt år 2012, och fortsatt långsam tillväxt år 2013, 0.3 procent, tillbakahållen av osäkerheten i eurozonen. För Frankrike tror IMF på 0.2 procents minskning av BNP i år, och 0.8 procents ökning nästa år. IMF menar att landet behöver reformer både av arbetsmarknaden och produktmarknaderna. Den franska regeringen må tala om återhämtning, men det är politisk retorik, konstaterar FT.

Purchasing' managers index (PMI) fungerar bra som indikator om åt vilket håll BNP är på väg. Diagram från FT.

FT Alphaville återger att analytiker på JP Morgan och Goldman Sachs sett några skäl till optimism för eurozonen på sistone, men det handlar egentligen inte så mycket om optimism som att saker inte är så katastrofala som de kunde vara: JPM lyfter fram att ECB:s mycket aktiva penningpolitik faktiskt har minskat pressen på perifera eurozonsländer och minskat lånekostnaderna, och GS menar att eurozonen inte kommer drabbas så mycket av fallande kinesisk efterfrågan som vissa hävdat. Alphaville hänvisar också till tankesmedjan Open Europe som ställer sig skeptiska till talet om återhämtning i eurozonen, och pekar på att senaste Purchasing' Managers Index (PMI) visserligen visar en förbättring, men en mycket svag sådan.

Ralph Atkins lägger i FT (17 juli) fram en rätt optimistisk analys. Han pekar på att (1) euron stärkts på sistone, (2) att eurozonen nu har ett handelsöverskott efter att austerity har sänkt inhemsk efterfrågan, och (3) att ECB/Draghi pratat duvaktigt på sistone.Wolfgang Münchau är som vanligt (14 juli) mycket mer pessimistisk: PIGS ekonomer har "kollapsat",  bankunionen är otillräckligt utformad, och räddningspaktet ESM är "pure deception".

Portugal ser dåligt ut, konstaterade jag ovan. FT har på sistone haft några artiklar om "gröna skott" i Italien, men artiklarna landar ändå på slutsatsen att "om det finns en återhämtning, så är den modest". Peter Spiegel hade häromveckan en väldigt intressant diskuterande artikel om läget i eurozonen. Han konstaterade att det finns två brytpunkter för eurozonen som skulle kunna hända: (1) en stor bank run, eller (2) att Italien går bankrutt. Spiegel konstaterar att det är politiskt hallaballoo i Portugal, Spanien och Grekland, men att det trots detta inte skett någon marknadspanik för statsskuldsräntorna 2013. Den sista poängen är intressant: räntan på Italiens 10-åriga statspapper ligger just nu runt 4.3 procent, vilket i princip är det lägsta sedan oktober 2010, och väldigt mycket lägre än under hösten 2011 till sommaren 2012 då den låg runt 6-7 procent; bilden för Spanien är liknande. Men, säger han, ECB:s OMT-program har inte de facto testats, och Italien ser svagt ut. Kommer ett test komma? Tony Barber konstaterar i FT att både Irland och Italien håller på att designa konstitutionella förändringar nu. Irland ska bland annat avskaffa parlamentets överhus, senaten, och Italien avskaffa den politiska nivån provinser, som det finns 86 av mellan de 20 regionerna och de 8000 kommunerna.

Från ett mer heterodoxt perspektiv har European Trade Union Institute nyss publicerat en interaktiv grafik för utveckling av löner och annat i eurokrisen, med statistik från EU-Kommissionens makrodatabas AMECO. I bilderna nedan syns land för land genomsnittlig utveckling av reallöner och löneandel 2000-2008 och 2009-2012.

Vi ser att reallönerna föll rejält (ungefär 5 procent) i Grekland 2009-12, lite granna (ungefär 2 procent) i Portugal, men knappt alls i Italien, Irland och Spanien. Löneandelen har fallit rejält i Grekland, Portugal, Irland och Spanien, men stått stilla i Italien. Den interna devalveringen tycks alltså hacka sig framåt.

---
Uppdatering 26 augusti
Simon Wren-Lewis bloggade för två veckor sedan om fallande reallöner i Nederländerna och Storbritannien och spekulerade om en koppling mellan detta och ökat stöd för radikala partier: "The Centre cannot hold?", 12 augusti. Detta gjorde mig nyfiken så jag plockade fram lite statistik på utvecklingen av löner och arbetskostnader från Eurostat. (Serier från: Population and social condition -- Labour --Labour market -- Labour costs -- Labour cost index (lci).)

De har årliga och kvartalsdata sedan 2001. Vad som syns i diagrammet ovan är knappast revolutionerande -- löneutvecklingen har varit långsam i Tyskland under 2000-talet, särskilt 2003-2007 och 2009-2010, medan utvecklingen i Grekland varit volatil och före krisen väldigt snabb.

Om jag kollar särskilt på de länder som Wren-Lewis diskuterar så verkar i alla fall Nederländerna speciella i Västeuropa: för första kvartalet 2013, som är det senaste som Eurostat har data för, så faller lönerna bara i Spanien (-0.4 proc), Cypern (-0.2), Nederländerna (-1.5), Portugal (-0.4), Grekland (-2.5, för 2012Q4 som är senast tillgängliga) och Slovenien (-2.0). UK visar i alla fall låg lönepress (under 2 proc). Alla länderna med fallande löner utom Nederländerna är PIIGS eller Cypern och Slovenien som också de haft finanskriser. NL är alltså unikt.

Om vi ser bortom eurozonens specifika problem (i praktiken till USA) så pågår en debatt lite överallt i Västvärlden om dagens låga lönetryck. Kanske kan det vara resultatet av ännu ett strukturellt skifte i lönebildningen? Eller bara ett konjunkturfenomen? (Jfr Mitchell 1985, Kumar 1987, Rich och Rissmiller 2001).

WSJ konstaterar 25 augusti: "Stagnant Wages Are Crimping Economic Growth".
Josh Bivens skriver 23 augusti på EPI-bloggen: "Slow wage-growth just one more sign of how big a problem the profit-based recovery is", utifrån ett nytt paper av Larry Mishel och Heidi Shierholz, "A decade of flat wages" (pdf).
Stewart Lansley hävdar i The Guardian: "Low pay is damaging the UK economy and holding back growth", 20 augusti. Lansley:

"Across the United States, co-ordinated walkouts against low pay have spread from the giant retail chain Walmart to fast-food outlets and upmarket retailers. Outside branches of McDonald's, workers have chanted the slogan - "supersize our wages" – in a campaign for $15 an hour, more than double the federal minimum wage.
With a quarter of its workers on low pay, the US sits at the top of the global low paid league table of wealthy nations. Second in that table is the United Kingdom with over a fifth on low pay, almost double the figure in the 1970s.
The spread of low pay is rooted in an economic gospel that a higher share of the cake should be taken by profits. Aided by a sustained re-direction of bargaining power in favour of big companies, the wage share has nosedived in both countries, while the profit share has soared.
As the recently released cabinet papers for 1983 reveal, Margaret Thatcher admonished Norman Tebbitt for being too timid on trade union reform, telling him we "should neglect no opportunity to erode union membership". As Labour's strength has tumbled, low pay has spread, driving up rates of in-work poverty and the cost of state income support.
According to the still dominant economic orthodoxy, the shift from wages to profits should have boosted investment and productivity. Yet in both the UK and the US, booming profits have been associated with falling investment. This is because the sustained squeeze on wages has created a number of highly damaging economic distortions. It has sucked out demand and encouraged debt-fuelled consumption. Because labour is cheap, firms have less incentive to invest in training and become more productive, helping to turn the UK into an increasingly low value-added and low-skilled economy."

Nordeaordföranden Björn Wahlroos tycker däremot att lönerna måste sänkas mer, i SvD, "Han vill sänka din lön -- för att lösa eurokrisen", Jan Almgren, 26 augusti:

"– Vi måste helt enkelt acceptera att leva på de villkor världskonomin erbjuder oss. Det innebär att den agenda som dominerar i Europa idag, den att vi ska bygga ett jättelikt marknadsområde där vi tror vi kan spela enligt våra egna regler, har havererat. Det är ett gigantiskt misstag, säger Björn Wahlroos.
Han nämner Grekland och Finland som två länder som har haft en helt orealistisk löneutveckling de senaste tio åren. I Grekland har lönerna skjutit i höjden med 39 procent, i Finland med 35 procent under samma tid. I det perspektivet är krisen i Grekland inte någon överraskning.
– Arbetskraftskostnaderna och diverse andra kostnadsposter i Europa måste bara anpassa sig till världsmarknadsnivån. Om det inte sker kommer vi ha misär och elände och gud vet vad framför oss, varnar Björn Wahlroos.
I nästa andetag slår han fast att arbetskraftskostnader ändå tar tid att förändra. Kanske ett decennium. Under tiden behöver Europa hantera ett annat problem, en för stark euro."

Och kolumnisten Janan Ganesh i FT menar också att vi måste justera ned förväntningarna och acceptera lönesänkningar:

"British politicians hold these truths to be self-evident. There is a malaise in living standards. Prices are growing faster than wages. Former touchstones of middle-class life – a mortgage, a car, foreign holidays – are becoming luxury items. Economic growth means very little politically if voters feel poorer. And the next general election, due in 2015, will be won by whichever party most credibly pledges to restore the British birthright of swelling prosperity.

All of these assertions are broadly correct except for the unspoken one that underlies them all: that much can be done about the problem. As a parochial capital, Westminster struggles with the reality that wage stagnation is neither peculiarly British nor especially recent. The blight afflicts much of the west, predates the recession and has causes too deep to be undone by any easily imaginable policy by any one government in an open economy."

Ganesh, "Living standards are too big a problem for politicians", FT 26 augusti

Varken Wahlroos eller Ganesh diskuterar produktivitet, vilket annars kan tyckas vara en rätt fundamental orsak till löneskillnader mellan länder, och båda verkar ha en rätt odynamisk syn på konkurrensen från utvecklingsländer, som om lönerna inte ökar i Kina idag så att Kina kan konvergera mot Väst vad gäller löner lika mycket som Väst mot Kina.