En reflektion om diskussionen om egyptiska demokratirörelsen

Liberalen Björn Wiman i DN har kritiserat socialisterna Andreas Malm och Åsa Linderborg i Aftonbladet för deras analyser av demokratirörelsen i Egypten. Det är möjligt att Wiman har en poäng - Malms och Linderborgs texter är i alla fall så korta att de inte hinner förklara för en oinsatt läsare som jag på vilket sätt välkända begrepp och etiketter som "klasskamp" verkligen korrekt beskriver vad som händer i Egypten. (Vilket kanske säger mer om mina kunskapsluckor än om texternas brister.)

Men Malm tar upp en sak i en av sina AB-texter som jag tycker är väldigt intressant. Han citerar liberalen PM Nilsson så här:

som PM Nilsson skrev i en ledare i Expressen år 2006: ”Efter decennier av förtryck är arabvärlden ett sorgligt torftigt samhälle. Här finns ingen utbildad medelklass, inga fria medier, inget civilsamhälle, ingen sanning att lita på, bara rädsla och konspirationer – och moskén.”

Malm diskuterar rätt utförligt just /den västerländska/ bilden av arabländerna som stagnerande, en politisk gröt, utan demokratiska motsättningar och rörelser.

Min reflektion kring detta är: vad ser man när man ser på, ur ett politiskt perspektiv, ett arabland? Nilsson såg en brist på utbildad medelklass, en brist på fria medier, en brist på civilsamhälle.

Jag har tidigare skrivit här om hembiträden och byggnadsarbetare i Saudiarabien och Dubai, migrantarbetare utan medborgerskap och medborgerliga rättigheter, i extremt svaga förhandlingspositioner gentemot sina arbetsgivare. Nu tror jag inte att Saudiarabiens och Dubais socioekonomiska strukturer är just som Egyptens, men de hör i alla fall till arabvärlden som PM Nilsson talade om, så de kan användas som tydligt exempel.

Vad ser man när man ser på de hembiträdena och byggnadsarbetarna? En politisk ekonom ser klassmotsättningar, motstridiga materiella intressen. Princetonstatsvetaren Larry Bartels konstaterar i sin senaste bok Unequal Democracy (2008) att i den enklaste PE-modellen så utgår man ifrån att de egendomslösa i ett kapitalistiskt samhälle kommer expropriera kapitalistklassen om de kan, eftersom de tjänar på det (det är i deras materiella intresse). Sedan kan man komplicera modellen - helt utan privat ägande minskar den ekonomiska dynamiken så fullständig expropriering är inte i de egendomslösas intresse, osv. Det skriver Adam Przeworski om i Capitalism and Social Democracy (1986). Och det är inte bara ekonomiska reformer som eftersträvas; till exempel Daron Acemoglu och James A. Robinson modellerar i sin bok Economic Origins of Dictatorship and Democracy (2005) hur också klassmotsättningar spelar roll i demokratisering.

Men det allra enklaste, allra mest basala antagandet är: det finns materiella motsättningar i ett kapitalistiskt samhälle. Det görs inga kulturella eller religiösa undantag. Sen kan man vara statsvetare och komplicera med Rokkan-Lipsets motsättningsmodell (centrum-periferi, klass, stad-land, sekulärt-religiöst), men inte heller då försvinner klass som faktor.

I fallen Saudiarabien och Dubai är det uppenbart att klasskonfliktdimensionen måste kompliceras i analysen eftersom klasskonflikten i mångt och mycket står mellan medborgare och icke-medborgare, vilket innebär att man måste dra in migrantarbetarnas hemstater, de bilaterala migrationsavtalen osv i analysen. Men klasskonflikten finns kvar där som en kärna.

Marx och Engels skrev att bourgeoisin framför allt producerar sina egna dödgrävare, eftersom de anställer proletärer som blir en klass i sig. Det var, är det lätt att konstatera idag, en grov förenkling och en lång extrapolering ur en viss situation. Men återigen, med en kärna av sanning - det kapitalistiska anställningsförhållandet innehåller en motsättning.

Alan Richards och John Waterburys mycket intressanta bok A Political Economy of the Middle East (3 utg 2007) visar detta också i sammanhanget mellanöstern. Med en massa komplikationer och andra faktorer också så klart, inga samhällen styrs bara av materiella intressen och konflikter, men ändå. De ser något som PM Nilsson inte såg.

Ingen mindre än Andreas Malm har också tillsammans med Shora Esmailian skrivit en bok bl a om arbetarrörelser i Iran, Iran on the Brink: Rising Workers and Threats of War (2007), som jag tycker verkar extremt intressant.

"Makteliter"

"President Reagan said you can't be for big government, big taxes and big bureaucracy and still be for the little guy, and that's who's left out in the cold today, /.../ Big labor, big finance, they have seats at the table, the little guy doesn't, but we're the ones left holding the tab. We're paying the bill."
Sarah Palin talar vid en 100-årsjubileumsfest för Ronald Reagan 4 februari 2011, refererat i LA Times

"Den krets anställda som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden återfinns inte som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken. Vi vill synliggöra skillnaden i utveckling av inkomster mellan den vanliga löntagaren och eliten. Vår utgångspunkt är att det har en betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut."
LO, "Makteliten – alltid mer, aldrig nog: En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2009" (pdf), 2011

När jag har läst LO-ekonomernas "maktelit"-rapporter har jag slagits av hur oteoretiska och oanalytiska de är: de är empiriska och moralistiska, men inte analytiska. Och okej, syftet med dem är inte att vara analytiska - men varför inte? Vore inte rapporterna mer intressanta om man fick mer resonemang á la pluralism kontra anti-pluralism (för ett nytt exempel jfr Jacobs & Soss, "The Politics of Inequality in America: A Political Economy Framework", Annual Review of Pol Sci 2010 - ladda ner här) om vad för likheter och skillnader som finns mellan olika "makteliter"? Om vilka maktstrukturer som är mer och mindre legitima ur ett LO-perspektiv? Om vad LO kan göra för att påverka "makteliterna" och framför allt strukturerna som de står på?

---
Mer (anti-)pluralism: Daron Acemoglu, "Thoughts on Inequality and the Financial Crisis" (pdf), 7 januari 2011

---
Uppdatering 28 maj 2012
Göran Greider gör ett bra pluralistiskt argument (kanske utan att veta om det) apropå Pär Nuders näringslivskopplingar:

"Länge existerade det ett slags arbetarrörelseelit som var ganska skild från näringslivseliten. Ledande s-politiker i kommunerna var praktiskt taget aldrig medlemmar i t ex Rotaryklubbarna och få toppolitiker tog klivet över till näringslivshöjderna. Kanske var Ingvar Carlsson den siste av den sorten. Men efter honom syndafloden.
Jag tror att den där åtskillnaden var bra. Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier."

Greider, "Helt åt helvete, Per Nuder!", SVT debatt 9 maj

Jay Leno om ojämlikhet i Egypten och USA

"Huge riots continuing in Egypt. Experts say one of the problems over there is, there’s a huge difference in wealth between the extremely rich and the vast majority of people who have nothing. Well, thank God that could never happen in this country."

Jay Leno standup på sin Tonight Show, refererad i "Laugh Lines" i New York Times Week in Review, 5 februari 2011

även:
Kenneth Rogoff, "The Inequality Wildcard", Project Syndicate 4 februari

Wall Street executives och ersättningsregleringar efter krisen

"Intent on fixing a banking system that contributed heavily to the recent financial crisis, lawmakers and regulators pushed Wall Street to overhaul its pay practices. Big banks responded by shifting more compensation into stock, a move intended to align employees’ interests more closely with those of investors and discourage excessive risk-taking.

But it turns out that executives have a way to get around those best-laid plans. Using complex investment transactions, they can limit the downside on their holdings, or even profit, as other shareholders are suffering.

More than a quarter of Goldman Sachs’s partners, a highly influential group of around 475 top executives, used these hedging strategies from July 2007 through November 2010, according to a New York Times analysis of regulatory filings. The arrangements were intended to protect their personal portfolios when the firm’s stock was highly volatile, especially at the height of the crisis.

In some cases, executives saved millions of dollars by using these tactics. One prominent Goldman investment banker avoided more than $7 million in losses over a four-month period.

Such transactions are at the center of a debate over whether Wall Street executives should be allowed to hedge their stock holdings. The concern with hedging is that executives can easily break the ties between compensation and company performance. Employees who hedge their holdings are less concerned about a falling share price. That’s why the government barred top executives at banks that received multiple bailouts from using the strategies until they paid back the funds.

'Many of these hedging activities can create situations when the executives’ interests run counter to the company,' said Patrick McGurn, a governance adviser at RiskMetrics, which advises investors. 'I think a lot of people feel this doesn’t have a place in a compensation structure.'

More broadly, critics say, the practice of hedging represents another end run around financial reform."

Eric Dash, "Stock-Hedging Lets Bankers Skirt Efforts to Overhaul Pay", NYT 5 februari 2011

---
UPPD 18 mars
FT hade i tisdags en intressant helsida av Megan Murphy och Patrick Jenkins om toppersättningarna i finanssektorn. Wall Streets snittersättningar gick upp sex procent förra året. Chris Roebuck, professor vid Cass Business School i London, säger till FT: "It's fair to say that nothung has really been done about the main problem... whether your average banker deserves to get paid this much". The problem has just been slightly rearranged."

Sir Philip Hampton, ordförande för Royal Bank of Scotland, hävdar att ersättningssystemet i grund och botten är sunt, och säger att: "There is a big objective reason why you pay people the way you do in banking: this is a serious professional job where people handle almost unimaginable amounts of money. Many banks will have balance sheets worth more than £1,000bn. That means that a single individual could be responsible for, say, £50bn of assets. With that proximity to much large sums, you want to make sure that your money is being properly looked after."

De som försvarar det rådande ersättningssystemet hävdar att finansinstitutionerna konkurrerar globalt om den bästa arbetskraften, och om reglerare tvingar ner lönerna på ett ställe så försvinner de bästa annanstans. I Schweiz tvingade reglerare ner bonusarna på UBS med 80 procent i krisen, och UBS förlorade då tusentals anställda till andra företag. På RBS i Storbritannien, som togs över av staten till 84 procent i krisen, hävdar VD:n att man förlorade 1000 "leading bankers" när man skärde ner på bonusarna.

"In the UK, high street icons such as Barclays and HSBC routinely threaten to leave if the government hardens its stance." I USA hävdar bankerna att om de blir mer reglerade så kommer stora pengar att flyttas över till mindre reglerad "shadow banking", såsom hedgefonder.

I både Europa och USA har regleringar införts för att göra bonusarna mer långsiktiga, med regler om mindre cash och mer utbetalningar längre fram i respons på att företaget går bra. Men själva storleken på ersättningarna verkar svårt att reglera.
Megan Murphy och Patrick Jenkins, "Ahead in the clouds", FT 15 mars 2011

---
Uppdatering 12 augusti 2011
MIT-ekonomen Daron Acemoglu konstaterar att den explosionsartade okningen av lonerna i finanssektorn lett till att unga manniskors talang och intelligens inte anvants pa basta satt for samhallets utveckling:

"The explosion of salaries on Wall Street has attracted many of the talented individuals who otherwise would have gone into research, design, and engineering occupations. This flight of talented students to work in finance harms all of us because it means that we have fewer "positive spillovers" from innovative activities. The beneficiaries from Apple's innovation were not just its shareholders and iPhone users the world over, but also its competitors that are now building smartphones inspired by the iPhone, as well as the millions of consumers who now use Android-based phones. These spillovers from innovation imply that society gains when its best and brightest go into innovative sectors. This is what the U.S. economy has been able to achieve for decades but should not take for granted anymore. Allocating our best talents to finance risks damaging the long-term innovative capacity of our economy."

Acemoglu, "The Real Solution is Growth", Harvard Business Review Blog, 8 augusti

Arbetskraftsbrist i Tyskland?

Tysklands exportstrategi för ekonomisk tillväxt har tillsammans med sammanslagningen av BRD och DDR orsakat ytterst långsam löneutveckling i landet de senaste 20 åren, vilket diskuterats flitigt. Bland annat handlade ett av de första inläggen på den här bloggen, i april 2008, om detta.

Nu, 5 februari mer precist, har New York Times en artikel om kommande arbetskraftsbrist i Tyskland, som pekar på svårigheter för arbetsgivare att rekrytera till exempel vårdbiträden. Artikeln pekar på de låga lönerna, i detta fall 8,5 euro i timmen, som en faktor som gör att det är svårt att rekrytera.

Judy Dempsey, "Germany Fights A Lack of Labor, Not Joblessness", NYT 5 februari 2011

Idag (på webben - i tidningen imorgon) följdes detta dessutom upp med en nyhet om en vinstdelningsöverenskommelse på Volkswagen, en artikel som börjar så här:

"Volkswagen employees agreed to a wage deal Tuesday that ensured them a larger share of soaring profit in the German auto industry and might signal an end to a decade in which pay barely kept pace with inflation.

'The time for ultralow wage increases in Germany is over,' said Jörg Krämer, the chief economist at Commerzbank in Frankfurt. "

Jack Ewing, "VW Workers Approve to Pact Bolstering Share of Profit", NYT 9 februari 2011

Intressant!

Eurostat

Beteendeekonomi och välfärdsstaten

"Basically Bryan an his co-author give a behavioral economics defense of the 'culture of poverty' argument. They argue that if we take the conclusions of behavioral economics seriously then we have to admit the strong possibility that aid to the poor can make the poor worse off."

Karl Smith, "Behavioral Economics and the Welfare State"


Mike Konczal, "Does Behavioral Economics Undermine the Welfare State?"

"Like any field, behavioral economics gives you lots of opportunity to pick and choose, and if you’re willing to be superficial or unscrupulous, you can justify lots of policy positions with it. But on balance I think it cuts in favor of the welfare state. In its popular form, behavioral economics is all about judgment errors that hurt people’s own self-interest, which provide support for the idea that government should attempt to correct for those errors. Forced saving is one example. Robust disclosures are another (although not one I’m particularly optimistic about). Now, there is a valid argument about how effectively government policy can correct for those errors, and at what cost, so maybe we should be humble about the ability of Cass Sunstein to come up with the right correction for every problem. But in principle that seems like the simplest inference to draw.

More fundamentally, behavioral economics throws into question all of the foundations of traditional microeconomics, on which the entire theory of the free market is based./.../"

James Kwak, "Does Behavioral Economics Undermine the Welfare State?", 6 februari

---
även:

Lotter och låginkomsttagare i USA

"IN WIRED, Jonah Lehrer discusses the logic of lotteries and writes:

While approximately half of Americans buy at least one lottery ticket at some point, the vast majority of tickets are purchased by about 20 percent of the population. These high-frequency players tend to be poor and uneducated, which is why critics refer to lotteries as a regressive tax. (In a 2006 survey, 30 percent of people without a high school degree said that playing the lottery was a wealth-building strategy.) On average, households that make less than $12,400 a year spend 5 percent of their income on lotteries—a source of hope for just a few bucks a throw.

That seems like crazy behaviour on the part of the very poor, and yet it fits nicely with the bee sting theory of poverty. Does it make you think paternalistic thoughts? Should it?"

R.A., "Today in Regressive Taxes" Economist Free Exchange 1 feb 2011

"Karelis, a professor at George Washington University, has a simpler but far more radical argument to make: traditional economics just doesn't apply to the poor. When we're poor, Karelis argues, our economic worldview is shaped by deprivation, and we see the world around us not in terms of goods to be consumed but as problems to be alleviated. This is where the bee stings come in: A person with one bee sting is highly motivated to get it treated. But a person with multiple bee stings does not have much incentive to get one sting treated, because the others will still throb. The more of a painful or undesirable thing one has (i.e. the poorer one is) the less likely one is to do anything about any one problem. Poverty is less a matter of having few goods than having lots of problems."

Drake Bennett, "The Sting of Poverty", Boston Globe 30 mars 2008

Om att det är dyrt att vara fattig, se
Anya Schiffrin, "Pay Now, Pay Later", Mother Jones, 2005

Ekonomupprop om kapitalkontroller

"Dear Secretary Clinton, Secretary Geithner, and Ambassador Kirk:
We, the undersigned economists, write to alert you to important new developments in the economics literature pertaining to prudential financial regulations, and to express particular concern regarding the extent to which capital controls are restricted in U.S. trade and investment treaties.
Authoritative research recently published by the National Bureau of Economic Research, the International Monetary Fund, and elsewhere has found that limits on the inflow of short-term capital into developing nations can stem the development of dangerous asset bubbles and currency appreciations and generally grant nations more autonomy in monetary policy-making.i
Given the severity of the global financial crisis and its aftermath, nations will need all the possible tools at their disposal to prevent and mitigate financial crises. While capital account regulations are no panacea, this new research points to an emerging consensus that capital management techniques should be included among the “carefully designed macro-prudential measures” supported by G-20 leaders at the Seoul Summit.ii Indeed, in recent months, a number of countries, from Thailand to Brazil, have responded to surging hot money flows by adopting various forms of capital regulations.
We also write to express our concern that many U.S. free trade agreements and bilateral investment treaties contain provisions that strictly limit the ability of our trading partners to deploy capital controls. /.../"

Brev/upprop (pdf) från Ricardo Hausmann, Dani Rodrik, Joseph Stiglitz och 247 andra ekonomer, 31 januari 2011

Facken och andra countervailing forces

"I have a piece in the next issue of the magazine about the long-term disaffection of the liberal cause from organized labor, something that I've come to believe is the single biggest policy disaster of the American left over the past 40 years. Unfortunately, the piece makes clear why I don't write more about this: I don't know what to do about it. In fact, I'd say it's clear that organized labor long ago passed the point of no return, and there's really no feasible hope of returning it to a state of even moderate influence over American economic life. Practically speaking, then, the question is: what sort of ground-level, working class organization can take its place as an effective countervailing power against the economic interests of corporations and the rich — which, today, reign virtually unchallenged? But I don't know that either. Any ideas?"

Kevin Drum, "Liberals and Labor", 16 januari

jfr:

"It's not clear what type of institution can work at an international level to restore the bargaining power workers have lost with the decline in unions, but it is clear that something like this is needed."

Mark Thoma, "State of the Union", 11 januari

"The hostility to labor is most obvious in the attacks on public-sector workers as what Tim Pawlenty, Minnesota’s former governor, calls “exploiters”—cosseted, overpaid bureaucrats whose gold-plated pension and health plans are busting state budgets. But there’s also been a backlash against labor generally. In 2009, for the first time ever, support for unions in the Gallup poll dipped below fifty per cent. A 2010 Pew Research poll offered even worse numbers, with just forty-one per cent of respondents saying they had a favorable view of unions, the lowest level of support in the history of that poll.

In part, this is a simple function of the weak economy. The statistician Nate Silver has found a historical correlation between the unemployment rate and the popularity of unions. Furthermore, an analysis of polling data by David Madland and Karla Walter, of the Center for American Progress, shows that, when times are bad, the approval ratings of government, business, and labor tend to drop in sync; voters, it seems, blame all powerful institutions equally. And although organized labor is much less powerful than it once was, voters don’t seem to see it that way: more than sixty per cent of respondents in the 2010 Pew poll said that unions had too much power."

James Sturowiecki, "State of the Unions", The New Yorker 17 januari

---
UPPDATERING 3 mars
Ezra Klein, "Do We Still Need Unions? Yes", Newsweek 27 februari
Will Wilkinson, "Counterwailing what? After unions", Economist-bloggen Democracy in America, 28 februari
Matthew Yglesias, "Unions, Norms, and Inequality", 28 februari
Mark Thoma, "How Unions' Trickle Down Effect Faded Away", Fiscal Times 1 mars

Uppdatering 10 april 2012
Ryan Avent spekulerar utifrån Daron Acemoglu och James Robinsons nya bok Why Nations Fail i huruvida vissa "extraktiva" institutioner, såsom fackföreningar, kan vara bra ändå, eftersom de utgör en motvikt till andra extraktiva institutioner.
Ryan Avent, "Offsetting exploiters", Free Exchange 28 mars 2012