Icke-demokratiernas politiska ekonomi

Under 2000-talet har de icke-demokratiska regimerna brett ut sig i världen och till synes blivit allt viktigare, och då har de också blivit ett allt viktigare forskningsämne för nationalekonomer, säger Georgy Egorov och Konstantin Sonin i en översiktsartikel i Journal of Economic Literature från förra året. Egorov är professor vid Northwestern och disputerade vid Harvard 2009 med bland andra Acemoglu som handledare; Sonin är professor vid University of Chicago.

De definierar en demokrati som ett system där "the country leadership is accountable to the population; that is, people have a regular opportunity to replace the government by voting" (s. 596), och en icke-demokrati som ett system där denna mekanism fattas och där de styrande istället använder olika medel -- mutor, förföljelser, valfusk och så vidare -- för att stanna vid makten. Icke-demokratins politiska ekonomi handlar i princip, i alla fall i den här översikten, om relationen mellan de styrande och det maktlösa folket, och Egorov och Sonin strukturerar översikten så att de börjar med propagandans roll i sektion 2, går vidare med hotet om en demokratisk revolution i sektion 3, och med diktatorns behov av att bygga en stödjekoalition i sektion 4 (figur 2 visar hur vanligt det är att diktatorer blir bortkuppade). I nästan varje sektion så fokuserar de dock på rollen som information och propaganda spelar, på ett sätt som jag tycker blir lite ensidigt: okej att det är relevant att betrakta icke-demokratins politisk ekonomi ur ett informationshanteringsperspektiv, men det är ju inte det enda perspektivet, och jag kan tycka att det är mer fundamentalt att t ex kolla på de sociala och ekonomiska skiljelinjernas roll, och varför landet över huvud taget är en ickedemokrati till att börja med. I vilket fall så behandlas i sektion 4 hur diktatorn bygger en koalition och på hur han bestraffar oliktänkande: repression och disenfranchisement. Sektion 5 diskuterar regimens institutioner:

"One distinct feature of political dynamics in non-democracies is that new authoritarian leaders more often than not come to power as a result of overthrowing the incumbent leader. This by itself creates path-dependent dynamics, whereby events that fail to occurand unfulfilled threats play a role as important as those that actually materialized (North 1981; Acemoglu, Egorov, and Sonin 2021). In section 5 we discuss both the now-standard (Markov) approach to model political dynamics (Acemoglu and Robinson 2001, 2005) and alternative approaches that allow for path dependence. By its nature, Markov games cannot account for any kind of path dependence, a very important feature when we deal with lifelong, rather than term-limited, tenure and possibilities of violent comebacks. This contributes to the succession problem, an acute issue for any personalized authoritarian regime. In example 5.3, we combine the static model of divided autocratic government with a model of path-dependent dynamics to analyze how institutionalized ruling parties manage to guarantee regular replacement of top leadership." (s. 599)

Först i sektion 6 kommer det som jag tänker mig borde ha kommit först, nämligen en diskussion om orsaker bakom och utfall av demokratisering och avdemokratisering.

I sektion 2, om informationskontroll, börjar E och S med den auktoritära ledarens dilemma angående hur mycket information som ska tillåtas flöda: ledaren vill ha information om sitt folk, men samtidigt inte låta folket veta allt, om det finns politiskt obekväma sanningar. Den enklaste möjliga modellen av censur ser ut så här, säger de. Autokraten är stark med sannolikhet θ och svag med den omvända sannolikheten, 1-θ. Folket låter autokraten vara vid makten om hon är stark, avsätter henne om hon är svag. Folket har nyttan 1 om de behåller den starke ledaren eller avsätter den svage ledaren, och nyttan 0 i de motsatta fallen. Om  θ < 1/2 så kommer folket avsätta ledaren. Ledaren sätter en informationsstruktur, och med sannolikhet p faller hennes commitment till strukturen och hon ändrar den ex post. Folkets information ("signalen") bestäms med sannolikheten 1-p av informationsstrukturen och med sannolikheten p av ledaren, ex post. "he optimal persuasion mechanism for the leader is to commit to the following signal: to report “keep” if the outcome of the experiment is “strong,” and to report “keep” with some probability β > 0 if the outcome is “weak.”" (s. 601)

Sannolikheten för att folket ska stötta autokraten blir 2θ, oberoende av p, så länge som p är mindre än θ/(1-θ). Egorov och Sonin diskuterar hur olika ekonomer på 2010-talet utvecklat olika varianter av denna modell, t ex en variant där p=0, "special case of full commitment". De diskuterar också i relation till modellen hur autokraten i praktiken manipulerar informationsflödet: i verkligheten inte genom att själva redigera flödet i realtid, utan snarare genom att tillsätta korrupta redaktörer och genom censur-funktioner. Adena et al (2015) studerade effekterna av radiopropaganda i Hitlerregimen, och Yanagizawa-Drott (2014) använde terrängens betydelse för radiomottagande som design för att fånga upp den kausala effekten av anti-Tutsi-propaganda under folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Qin, STrömberg och Wu (2018) studerar i sin tur statliga tidningar i Kina från 1981 till 2011 och hur de reagerar på ökad konkurrens med att minska sina propagandainslag. Från detta går Egorov och Sonin med att diskutera modellen från tidigare fast med en ny parameter, c som fångar kostnaden för ett hushåll som vill titta på TV eller lyssna på radio. Om c > 0 och θ < 1/2 så blir manipulation gångbart och de utgår från p=0 "for tractability". Då ges den optimala slant, biasen, av:  β = (θ - c)/(1- θ). Studier av Venezuela (Knight och Tribin 2018) och DDR (Glässel och Paula 2020) har visat att tillgång till icke-propaganda-media minskar folkets mottaglighet för statlig propaganda.

Men informationskontroll handlar för diktatorn inte bara om att styra vad folket ska få veta, utan också om att själv få den relevanta informationen t ex om de politiska hoten mot ens regim. Detta, säger E och S, är något som många diktatorer varit dåliga på: Ceaucescu trodde fortfarande i december 1989 att han hade sitt folks kärlek, och i februari 2011, efter 23 år vid makten, var Hosni Mubarak omedvetande om hur impopulär han var. Autokraten måste få in information genom spioneri på det egna folket och andra metoder, och E och S presenterar en enkel modell för hur han tillsätter byråkrater: ska han välja de största lojalisterna, eller de mest kompetenta kandidaterna?

 

Mancur Olson teoretiserade på 1960-talet idén att långvariga diktatorer hade goda skäl att bry sig om sitt folks välmående, för att inte behöva oroa sig för en demokratisk revolution, men E och S säger att  det inte verkar funka på det sättet: långvariga autokratiska regimer verkar leda till katastrofala utfall för folket: 

"The longer a dictator’s tenure, the lower were economic and societal benefits of his rule (Bueno de Mesquita et al. 2003).The loyalty versus competence model demonstrates, theoretically, that economic stagnation might be a likely  flip side of the prolonged political stability under dictatorship. Loyalty at the expense of competence might be in part responsible for massive disasters such as the Great Famine in China (Meng, Qian, and Yared 2015) or Holodomor in the Soviet Union (Naumenko 2021). In 
both cases, it was gross mismanagement, coupled with dictator’s disregard for human life and welfare, that caused deaths of millions. Inefficient government is the flip side of the strong authoritarian control." (s. 607)

 Bai och Zhou (2019) har bekräftat detta också för Kulturrevolutionen i Kina, och även studeir av Kina efter Mao visar på stora inslag av nepotism.

I sektion 3 diskuteras problem med kollektivt agerande och hur folket kan ena sig t ex till att göra en revolution:

"The critical element of many modern models of a revolution is the mechanism that translates information dispersed among multiple agents into collective action. Individually, participating in a revolution is costly. However, when a mass of citizens participate, the costs are substantially lower and the chances of success are higher. The basic models of political dynamics assumed away the collective action problem. In Acemoglu and Robinson (2001, 2005), potential dissidents under the elite-controlled regime (“the poor”) are able to overcome, from time to time, the collective action problem and coordinate on protests. In other circumstances, “the rich” would overcome the collective action problem and launch a coup. As a next step, Ellis and Fender (2010) added a model of mass protests as information cascades (Lohmann 1994) to the Acemoglu and Robinson framework. Shadmehr and Bernhardt (2011), in a two-person coordination game, demonstrated that limiting public information available to citizens might increase the likelihood of protests as each individual citizen is forced to rely on others’ information to a larger extent.
Persson and Tabellini (2009) departed from the no collective action problem assumption by using the global game approach to refine equilibria in a coordination model. In Bueno de Mesquita (2010), protests are modeled as a coordination game with multiple equilibria, and the vanguard of revolution moves first, thus altering the focal point for mass protesters." (s. 608)

De använder här en enkel modell, utvecklad från Bueno de Mesquita (2010) och Shadmehr (2018). Alla medborgare väljer om de ska delta i revolutionen eller inte, r_i ∈ {0, 1} där r_i = 0 är att man inte deltar. Vinsten av att delta i en lyckad revolution är 1, en misslyckad revolution är 0, och att inte delta alls är a > 0. Medborgare i vill maximera sitt utfall av pr_i + (1-r_i) a där sannolikheten att revolutionen lyckas p bestäms av andelen som deltar r =  ∫^1 _0 r_i d_i, och regimens styrka θ ∈ (0, 1). I ett samhälle med fullständig information är θ känd och om den är < 0 så kommer alla medborgare revoltera och om den är > 1 så kommer ingen göra revolt.

 Olika studier modellerar relationen mellan elit och massor på olika sätt, med olika antaganden om hur asymmetrisk revolutionen är, vad diktatorn har för teknik för att styra information, osv. [1]

 

referens

Georgy Egorov och Konstantin Sonin (2024) "The Political Economics of Non-democracy", Journal of Economic Literature 62(2), 594–636

fotnoter

[1] En fascinerande sidokommentar: "To explain why people might express a positive or neutral attitude toward the regime and then participate in mass protests or a revolution next day, Kuran (1989) hypothesized the existence of “preference falsification. While Kuran’s work is an early and important precursor of the modern models of protests and revolutions such as one presented in example 3.1, the agents in these models need not falsify their preferences: changing their behavior in response to their private signals corresponds to switching to a different equilibrium. Preferences are unchanged; a piece of new information results in different action once the beliefs about what other citizens do are updated." (s. 609) 

Utveckling inom Barrington Moore-traditionen inom demokratiseringsstudier

En av de bästa akademiska textgenrerna är den majestätiska review essay:en, alltså den långa, diskuterande texten som tar sig an stora frågor baserat på de nyaste böckerna inom fältet. Statsvetaren Killian Clarke, verksam vid Georgetown-universitetet, publicerade 2017 just en sådan text, 35 sidor lång, i World Politics. Temat är utvecklingen inom vad man på engelska kallar social forces-paradigmet inom demokratiseringsstudier, vad jag här, på grund av bristen på bra översättning av "social forces", kallar Barrington Moore-traditionen.

Moore etablerade med sin Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) den tradition som för att förklara varför vissa länder är demokratier och andra diktaturer, söker förklaringen i samhällets sociala klyftor. Moore fokuserade på klasskillnader och framför allt på fyra grupper: de stora jordägarna, småbönderna och lantarbetarna, den urbana borgerligheten, och industriarbetarna. [1]

Ämnet för Clarkes review essay är hur väl denna förklaringsmodell, som framför allt använts i forskning om Europa och Latinamerika, fungerar för att studera fattigare länder idag. De tre böcker som han utgår ifrån är Dan Slaters Ordering Power: Contentious Politics and Authoritarian Leviathans in Southeast Asia (2010), Maya Tudors The Promise of Power: The Origins of Democracy in India and Autocracy in Pakistan (2013), och Catherine Boones Property and Political Order in Africa: Land Rights and the Structure of Politics (2014). (Alla tre är statsvetare och professorer: Slater  vid University of Michigan, Tudor i Oxford, och Boone vid LSE.)

Den första omgången av revisioner av Barrington Moores paradigm, säger Clarke, kom med forskare som Deborah Yashar (Demanding Democracy: Reform and Reaction in Costa Rica and Guatemala, 1870s–1950s, 1997), Elisabeth Wood (Forging Democracy from Below: Insurgent Transitions in South Africa and El Salvador, 2000) James Mahoney (The Legacies of Liberalism: Path Dependence and Political Regimes in Central America, 2001) och Eva Bellin (Stalled Democracy: Capital, Labor, and the Paradox of State-Sponsored Development, 2002). De pekade på att Moore och hans tidiga efterföljare var överdrivet strukturalistiska och alltför benägna att läsa preferensen och beteenden rakt av från materiella förhållanden. Vidare så menade de att analyserna av de politiska regimernas ursprung behövde ett större element av kontingens och en förståelse av kontextberoende intressen och identiteter.

En annan inriktning av kritiken mot Moore-traditionen är att den underskattar betydelsen av politiska institutioner. Denna kritik började redan med Theda Skocpols utförliga kritik av Moores bok som publicerades 1973, och på 2000-talet har en rad studier (Capoccia 2005; Berman 2006; Ertman 2010; Hanson 2010; Ahmed 2013; Ziblatt 2017) fokuserat specifikt på de politiska partiernas betydelse. När man släpper Moores förenklande antagande att varje parti representerar ett visst klassintresse, så blir ju partier mer intressanta som aktörer i sig själva, och inte bara som reflektion av de materiella förhållandena.

De två kritikinriktningarna har alltså breddat Moore-traditionen genom att föra in mer agens och kontingens, och genom att föra in de politiska institutionerna, framför allt staten och partierna. Men klass står fortfarande i centrum som drivkraft. Varför det? Här går Clarke till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiker Capitalist Development and Democracy från 1992, en av de enskilt viktigaste studierna i traditionen efter Moore, och som gör det mest utvecklade argumentet just för klass som “a master key to understanding the social structuring of interests and power in society.” Ett kapitel i boken ägnas åt att försvara just detta påstående. Medan Moore mer antog att klass var centralt, så teoretiserar RHSS det på ett mycket mer sofistikerat sätt. Framför allt så diskuterar de två viktiga problem med klassanalysen: boundary-problemet och resonence-problemet. Det första handlar om varför klass ska vara en så viktig identitet och något som folk verkligen agerar utifrån. RHSS talar här om hur en samhällsklass avgränsas på två sätt: vad gäller mobilitet, och vad gäller interaktion. "Mobility closure means that members of a social class cannot easily move socially beyond their class boundaries, and interaction closure means that social interactions are largely confined within these boundaries." (s. 576) Det andra problemet, resonans-problemet, handlar om varför just klass-identiteten ska vara viktig för folk, och inte andra identiteter som bygger på kön, etnicitet, ålder, region eller något annat. RHSS blir här, säger Clarke, konstruktivister; han citerar ur deras bok:

"This objective conception of class must be complemented by an analysis of the subjective mentality, ideas, and dispositions found among members of a class and, equally important, by an analysis of the conditions of collective organization and action on the basis of class position. neither class consciousness nor class organization and collective action follow with any simple necessity from class position." (cit. 576) 

Denna modell är något som väldigt många forskare i litteraturen om politiska regimen skulle kunna komma överens om; man kan också se det som att perspektivet går tillbaka på Max Webers distinktion mellan en klass, som definieras av en delad ekonomisk situation, och en statusgrupp, som definieras av gemensamma kulturella identiteter, vanor och livsstilar. Clarke menar dock att medan den konstruktivitistiska hållningen är rimlig och mainstream, så är den svårförenlig med att särskilt vilja hävda "a theoretical adherence to class as the universally relevant social cleavage for social forces research" (s. 578). Jag kan visserligen tycka att han överdriver svårigheten här: RHSS ville ju uttalat förklara införandet av allmän rösträtt, och med tanke på hur många icke-demokratiska system (t ex Sverige före 1909) som delvis definierat de politiska rättigheterna och rösträtten utifrån ens inkomst och förmögenhet, så finns det ju ändå skäl att tro att klass kommer vara en central skiljelinje i sådana situationer.

Från RHSS och Moore-traditionens kärna går han till en forskningslitteratur som mestadels pågått vid sidan av sociala krafter-paradigmet: forskningen om politiska regimer i postkoloniala länder utanför Europa och Amerika. Här har fler forskare fokuserat på statsformationens institutionella tradition (Bunce 1999; Pepinsky 200), eller vikten av hegemoniska partier och odemokratiska val (Lust-Okar 2005; Gandhi och Przeworski 2007; Levitsky och Way 2010), eller koloniala arv, eller problem med "resursförbannelsen". Det finns också en mängd studier av politiska regimer i fattiga länder som använder statistisk metod och inte studerar särskilda länder och processer, och sällan bygger på sociala krafter-paradigmet.

Utifrån detta forskningsläge är Slaters, Tudors och Boones böcker desto mer nydanande, säger Clarke. Slaters syfte med sin bok är att förklara de mycket olika politiska regimer som råder i sju sydostasiatiska länder: "durable authoritarian domination in Malaysia and Singapore; regime fragmentation in the Philippines, South Vietnam, and Thailand; and militarization in Burma and Indonesia." (s. 579) Förklaringen utgår från den critical juncture som var slutet av andra världskriget och den japanska imperialismens fall i regionen, som utlöste ett tumultuöst decennium. Så här sammanfattar Clarke essensen av Slaters jämförelse av de sju länderna:

"The contours of that upheaval, specifically the nature and degree of contentious politics, shaped the way elites in each case came together to form coalitions, which in turn explains the heterogeneity in regime outcomes. Where state officials, business elites, members of the middle class, and communal leaders faced threatening and endemic challenges from below, they banded together in what Slater calls “protection pacts,” which formed the basis for the strong institutions that supported long-term authoritarian durability. Where these challenges were perceived to be less threatening or less enduring, elite cohesion was weaker, and regimes ended up with poorly consolidated authoritarian institutions. " (s. 580) 

Vad var det då som gjorde att de folkliga upproren var mer hotfulla i vissa länder än i andra? Här fokuserar Slater på hur klassklyftorna sammanföll med (eller korsade) andra sociala klyftor, framför allt etnicitet. I Malaysia och Singapore så överlappade etniska och klasslinjer, och radikala kinesisiska arbetare organiserade sig och gjorde uppror, vilket svetsade ihop eliten och skapade hårda auktoritära regimer med stöd i Malayeliterna. I Filippinerna, Sydvietnam och Thailand däremot byggde den socialistiska mobiliseringen "bara" på klass och blev därför mindre hotfull för eliterna. I Indonesien och Burma var klass inte ens den avgörande politiska skiljelinjen, utan det var i stället region, och när separatistiska gerillor beväpnade sig ledde det till statlig-militär repression mot dessa gerillor, men också till en svagare och mer fragmenterad stat i övrigt. Så Slaters analys breddar perspektiven på vilka de avgörande sociala klyftorna är, men utgår samtidigt från att de sociala klyftorna, däribland klass, finns, i strukturalistisk anda.

Mary Tudors bok syftar att förklara varför Indien utvecklat en stabil demokrati medan Pakistan i decennier haft instabila auktoritära regeringar.

"In The Promise of Power, she argues that the type of class coalition and level of institutional strength behind each country’s founding political party explains the divergence. in india, the congress Party was built by a multiethnic coalition of middle-class elites in alliance with small rural landholders, and the coherence of these groups’ class interests facilitated the emergence of a strong party espousing an inclusive and programmatic nationalist ideology. in contrast, Pakistan’s Muslim league was based on a coalition of strange bedfellows: aristocratic Punjabi landholders and Bengali peasants. despite having no material or redistributive interests in common, these groups came together over their shared identity as muslims and their perceived marginalization by the increasingly hindu-oriented and -dominated congress Party. They joined forces to push for an independent muslim Pakistani nation, and in so doing formed a coalition of convenience that held until the point of independence. But because the material interests of these groups were so opposed—Bengali peasants demanded economic redistribution programs that would have undermined the Punjabi aristocrats’ wealth and power—the coalition fell apart shortly after independence, leaving Pakistan with the muslim league, a poorly institutionalized and weak ruling party espousing a vague and incoherent form of religious nationalism. it did not take long for this founding party to be pushed aside in a military coup." (s. 581-582)

Här kommer vi alltså till den andra kritikpunkten mot sociala krafter-paradigmet som diskuterats ovan: hur det underskattar de politiska institutionerna, här de politiska partierna. Så sett, säger Clarke, är Slater och Tudors teoretiska argument olika: Slater vill föra in andra sociala skiljelinjer än klass i social forces-paradigmet; Tudor arbetar fortfarande med klass som den viktigaste grupptillhörigheten, men att den politiskt är medierad genom partipolitiken. [2] Här invänder Clarke att också andra identiteter är centrala för att förstå den politiska utvecklingen i Indien och Pakistan: inte minst konflikter mellan muslimer och hinduer; han tar också material från Tudors bok för att argumentera mot hennes teoretiska argument, inte minst vikten av den 1906 grundade Muslim League i britternas United Provinces i vad som idag är norra Indien. ML ansåg sig försvara den muslimska minoriteten i dessa områden, och började efter valen 1937 bygga en bredare koalition som inkluderade aristokratiska jordägare, religiösa ledare, och en populistisk rörelse av studenter och småbönder i Bengalen. Ambitionen att bygga en bred klassallians var alltså inte helt olik vad Kongresspartiet gjorde ungefär samtidigt, men ML misslyckades där Kongresspartiet lyckades. (s. 585)

Catherine Boones bok är annorlunda än Slater och Tudors i det att hon forskar mer om det första steget i Moores analytiska modell: de klassklyftor som strukturerar politiken, snarare än det andra steget, hur klassklyftorna mobiliseras och medieras av institutioner. I Afrika har tillgången till jord historiskt sett varit stor men i modern tid har snabb befolkningsökning ökat konkurrensen om jord och enligt Boone har de politiska konfliktlinjerna formats av de jordanvändningsregimer (land tenure regimes) som funnits på plats. Dessa är också regimer som skiljer sig från de som funnits i Västeuropa och Latinamerika, kanonisk mark för Moore-traditionen; i Afrika har man inte i genomsnitt haft lika stark uppdelning godsägare--peasant, utan oftare haft varianter av neocustomary regimes. [3] I ett kapitel analyserar hon Kisii-regionen i Kenya där släkten varit den kontrollerande enheten för jorden och olika familjemedlemmar -- kvinnor, unga, adopterade -- kan missgynnas av släktens patriark. På grund av detta ägandemönster, argumenterar Boone, har regionen haft stor utmigration och ett splittrat väljarmönster, inte ett mönster som följer etniska grupplinjer som stereotypa analyser av Afrika skulle säga. Ett annat kapitel handlar om hur jordägandet formade inbördeskriget i Rwanda:

"The rwandan state after independence maintained top-down, unmediated authority over land allocations, and sought to effect a variety of rural-to-rural migrations to manage population pressure on land and maintain the domains of those connected to the political elite. When hutus took control of the state with the coup of 1959 and abolished the Tutsi monarchy, they expropriated land from and expelled Tutsi landlords, parceling out those plots to hutu small farmers and tenants from other parts of the country. These migrants were subsequently beholden to state officials for their continued protection and access to land, which heightened their stakes in maintaining the political status quo. The dependency relationship also gave state officials direct levers of influence over farmers and peasants in these regions. Boone compellingly argues that these dependency dynamics are critical to explaining variations in regional patterns of violence during the genocide: “The areas of heaviest killing in the early days of the genocide were the areas that had been settled under the aegis and guiding hand of the postcolonial state”." (s. 588)

Här ser vi hur Boone går tillbaka till Moore på ett originellt sätt, genom att verkligen sätta jordägandet och jordanvändningen i centrum och analysera hur politiska konflikter utlösta av chocker medieras av jordägandet. Boone lägger fram denna tolkning i polemik med vad hon ser som en överdrivet etnifierad tolkningsram som används i studier av politiken i Afrika söder om Sahara; ironiskt nog (eller så är det inte ironiskt) så kan man ju rikta samma kritik mot förklaringar som fokuserar på etniska skiljelinjer som mot förklaringar som fokuserar klasslinjer: varför blir just denna identitet politiskt viktig? Boone menar också att etnisk politik-forskarna underskattat hur mycket klasslinjer ligger bakom att etniska linjer politiseras.

I sina slutsatser så säger Clarke så här angående klassanalysens fortsatta betydelse i sociala krafter-paradigmet:

"Undoubtedly, class analysis will remain central to the paradigm; many cases can and should continue to be analyzed by studying the contests between different social classes. But class conflict is not the only form of political struggle that shapes regime trajectories. To the extent that new political institutions and regime structures affect the distribution of power across all manner of groups in society, we should anticipate that multiple cleavages will be activated during the highly charged moments of regime formation and transformation." (s. 591) 

Med sådan öppenhet kan paradigmet vara högst användbart också i studier av helt andra regioner än de vanliga, som Mellanöstern där många politiska analyser utgår från att språk, religion och andra primordial faktorer är viktigare politiska skiljelinjer än vad klass är. Det kommer då handla om en breddad variant av paradigmet, där man inte tar för givet att klass är viktigast, men undersöker klasslinjen jämte geografi, religion och andra faktorer, och tar in institutionernas betydelse. Då behövs mer sofistikerade analytiska metoder än vad Moore använde, säger Clarke:

"Considering a wider array of potential actors will likely require careful empirical detective work and inductive analysis of the cases under consideration. Scholars may therefore want to take what Giovanni Capoccia and Daniel Ziblatt have called an “episode-centric” approach to research. Such an approach privileges analysis of critical junctures in which contingent decisions taken by key actors can produce long-run institutional trajectories. By homing in on these junctures, scholars may be able to better identify the full array of actors (both class and nonclass) relevant to a particular moment of change. in so doing, they might proceed in two steps. First, they may study the historical conditions antecedent to the critical juncture that have made certain identities politically resonant. This type of analysis might look something like Boone’s book, examining how social change (both material and nonmaterial), when refracted through particular historical institutions, makes certain cleavages more resonant than others. of course, as noted above, it is a tall order to expect scholars to conduct an equally rigorous examination of both antecedent conditions and the critical juncture itself—in other words, to spend the same time and effort on each of moore’s two steps. a more cursory analysis of the antecedent period may, therefore, be appropriate." (s. 594) 

I en sådan "episod-centrisk" analys kan man också få fatt på hur viktiga aktörer som Kongresspartiet i Indien kan överskrida klasslinjer och omforma hur klass blir till politik.

 

referens

Killian Clarke (2017) "Social Forces and Regime Change: Beyond Class Analysis", World Politics, 69 (3): 569-602

fotnoter

[1] I en historiografisk sektion så delar Clarke (s. 572-573) in forskningen om politiska regimer i tre huvudsakliga teoretiska inriktningar: övergångsstudier, den strukturella skolan, och social forces-paradigmet. 

[2] Clarke (s. 583) ger ett intressant långt citat från Tudor om varför hon sätter klass i centrum för analysen: "This study suggests that classes, as opposed to status groups, are more likely to influence political outcomes when a society is undergoing major economic changes, as was typical of colonial societies. class tends to become a more important determinant of political action in a society undergoing big economic changes because changes in the economic structure of society—typically toward greater industrialization, urbanization, and international integration—are often accompanied by changes in social structure and in political institutions that had heretofore reflected the status quo."

[3] Så här sammanfattar Clarke (s. 590) Boones jämförelse på denna punkt: "Boone explains that her study was motivated in part by “africa’s bad fit with models of rural class structure that are familiar from the study of europe and the new World” (p. 61). in 
africa, land is less systematically structured along the lines of vertical landlord-peasant ties, and the systems that govern it have not evolved in the ways predicted by new institutional economic theory, that is, from customary regimes to systems based on private property. rather neocustomary regimes have endured throughout the continent, and the social tensions emerging from the decreasing abundance of land have been managed by ethnic notables or chiefs empowered by the state." 

Familj och arbete, USA 1800-2015

Historisk-demografen Steven Ruggles, verksam vid University of Minnesota, börjar en artikel från 2025 med stor tydlighet:

"Before the nineteenth century, most families were organized according to patriarchal tradition. Household heads owned and controlled the means of production, and their wives and children were obliged to provide the unpaid labor needed to sustain family enterprises. Masters of the household had a legal right to command the obedience of their wives and children—as well as any servants or slaves—and to use corporal punishment to correct disobedience (Coontz 2005; Cott 2009; Hartog 2000; Mintz and Kellogg 1988; Shammas 2002; Siegel 1996; Stanley 2002). Over the past two centuries, this patriarchal family system collapsed, as household heads lost control over their sons, wives, and servants."

Med patriarkatets försvagning (waning) omvandlades också familjerna till mindre, mer ostabila enheter. I mitten av 1800-talet bodde 3/4 av amerikanerna äldre än 65 år i hushåll med flera generationer, men efter ett långt, långt fall bottnade denna andel på 18 procent i början av 1990-talet. Skilsmässor har också blivit vanligare i 150 år. "In the past half-century, the long-run trend toward atomization of families has accelerated." (s. 1798) sedan 1960-talet har andelen som gifter sig sjunkit, och nu verkar det, säger Ruggles, troligt att 1/3 av dagens 20-nåntings aldrig kommer gifta sig.

Syftet med Ruggles artikel är att ge en tolkning av de US-amerikanska familjernas omvandling under 200 år. Hans perspektiv är ekonomiskt: "I argue that more than anything else, the changes in families 
reflect changes in work. An upheaval in the economic organization of families had profound implications for gender and generational relations. The economic revolution was responsible for revolutions in family composition, divorce, and marriage." (s. 1799)

År 1800 var 3/4 av arbetskraften inom jordbruket, mest på bondgårdar. Bondgårdarna kunde inte bedrivas utan alla familjemedlemmars bidrag, utan alla arbetade. Också utanför jordbruket bedrevs mycket ekonomisk verksamhet som familjeföretag: affärer, skomakare och skräddare, läkare, eller värdshus. Ruggles definierar corporate families som familjer som bygger på ett gift par där den ene är egenanställd. Diagrammet som jag klistrat in längst upp visar att denna familjetyp dominerade på 1800-talet och sjönk under 50 procent av familjerna först runt 1910, då male breadwinner-familjer blev vanligare, ledda av lönearbetande män. [1]

referens

Steven Ruggles (2015) "Patriarchy, Power, and Pay: The Transformation of American Families, 1800–2015", Demography 52: 1797-1823.

fotnoter

[1] Ruggles säger att: "This graph was inspired by a similar illustration that appears in Stanfors and Goldscheider (2015). The term “Corporate Family Economy” was coined by Ryan (1981), and my characterization of change was informed by Mintz (1998)."

Humphries om den marxistiska teorin om arbetarklassfamiljen

 

George Hardys målning The Leisure Hour från 1855. En man som återhämtar sig utan 

att behöva en familj eller hushållsarbete? 

Den legendariska ekonomisk-historikern Jane Humphries, idag professor emerita i Oxford, publicerade 1977 (hon var då verksam vid U Mass Amherst) en av sina första artiklar, "Class struggle and the persistence of the working-class family". [1] Utgångspunkten för artikeln är en kritik av Marx och Engels likställande mellan familjen och en arena för att bevara egendom, och deras prediktion, härledd ur detta likställande, att arbetarklassfamiljen därför var på väg ut som historiskt fenomen, eftersom proletariatets familjer ändå inte hade någon egendom att bevara. Redan 1845, citerar Humphries, så hävdade Marx att i proletariatet,  'There the concept of the family does not exist at all.' 

Hob pekar på att detta missförstånd går igen i Kapitalet från det sena 1860-talet, där Marx bortser från hushållets aktivitet i att reproducera arbetskraften. Hon citerar Kapitalet vol I:

"The maintenance and reproduction of the working class is, and must ever be, a necessary condition to the reproduction of capital. But the capitalist may safely leave its fulfillment to the labourer's instincts of self-preservation and of propagation."

Och kommenterar träffande: "The working-class family in Marx is like the firm in neoclassical economics—a black box whose inner workings are simultaneously neglected and mystified." Detta ser hon som det ena problemet med hushållet i teorin i Kapitalet; det andra problemet är att Marx också missar betydelsen av sysselsättningsstrukturen för lönenivåerna; marx säger att "The employment of diese different sorts of labour-power, an employment which is, in its turn, made necessary by the mode of production, makes a great difference in the cost of maintaining the family of the labourer, and in the value of the labour-powerof the adult male", men fördjupar inte resonemanget utan utgår helt enkelt från att den manlige arbetaren understödjer en fru och barn, av vilka inga är lönearbetare själva. Marx begrepp om nödvändig arbetstid inte längre är tiden som behövs för att reproducera den enskilde (manlige) arbetaren, utan tiden för att reproducera honom och hans familj. Marx diskuterar i Kapitalet det allt vanligare fenomenet med arbetande hustrur och barn, vilket han såg som en trend mot "universell proletarisering".

Den nyare marxistiska litteraturen i ämnet, säger Humphries 1977, fokuserar framför allt på det första problemet: hushållsarbetets roll i reproduktionen av arbetskraften. [2] Om man arbetar in hushållsarbetet i värdeteorin så undermineras ett-till-ett-korrespondensen mellan lönenivån och "the historically given working-class standard of living". Hon beskriver denna forskning som följer:

"Despite the heterogeneity of the approaches (in terms of the definition of domestic labour, the particular generalisation of value theory, etc.), there are significant agreements. It is usually assumed that the payment made by capital to labour is premised on the existence of a certain volume of domestic work and state services. The power of capital is such that in the presence of domestic labour the wage is lower than it would have been had the standard of living of the working class been solely dependent on purchased commodities. In this way surplus labour is extracted from the housewife and ultimately transformed into surplus value." (s. 244) 

Alla forskare i denna debatt håller inte med varann i detaljerna, säger hon och refererar till Benston (1969, Monthly Review), Althusser (1971, Lenin and Philosophy), Dalla Costa (1972), Rowbotham (1972, Woman's Consciousness, Man's World) och Gardiner (1975, NLR). Intressant nog så säger han att John Harrison (1974, BCSE) använder begreppet domestic mode of production men också är en del av samma debatt;

"Similarly, although Gardiner, Himmelweit and Mackintosh's work is notable for its rejection of the comparability of domestic labour-time and labour-time expended in capitalist commodity production, they too postulate an ultimate and indirect effect on profits (see Gardiner, Himmelweit and Mackintosh, 1975). Even Seccombe, who argues that the housewife 'creates value embodied in the labour-power sold to capital, equal to the value she consumes in her own upkeep' and therefore that surplus value is unaffected, also believes that the pressure of capital is such that she is 'without leeway in converting the wage into renewed labour-power' (Seccombe, 1974 and 1975)." (s. 244) 

Gentemot denna litteratur så argumenterar Humphries att det är en logisk möjlighet att arbetarklassfamiljen genom det obetalda hushållsarbetet kan höja sin egen levnadsstandard, att det inte automatiskt är så att varje timme obetalt arbete skapar ett värde som överförs till kapitalisten: "The ability or inability of capital to capture the benefits of household activity surely depends on the state of the class struggle." (s. 245) 

Den mesta nyare marxistiska litteraturen i ämnet har handlat just om hushållsarbetets betydelse för värdeskapandet, säger hon, inte den andra lakunan i Kapitalet som diskuterats ovan, betydelsen av kvinnor och barns lönearbete. "This is surprising, since it suggests a similar reappraisal of value theory. The remainder of this paper is concerned with the integration of such an approach into the theoretical perspective described above." (s. 245)

Humphries egen diskussion, efter litteraturöversikten/teorin, börjar med frågan om icke-arbetande individer och deras försörjning historiskt sett, hur de antingen lever på familjeband eller genom välgörenhet eller det offentliga. "For the working-class family in 19th-century England, kinship ties provided a major source of non-bureaucratic support in conditions of chronic uncertainty." (s. 248) Idén att industrialiseringen upplöser de traditionella familjebanden har nyligen, säger Humphries 1977, ifrågasatts av Laslett (1965, The World We Have Lost) såväl som Anderson (1971, Family Structure in 19th c Lancashire, Cambridge UP) som visar att familjeband kanska på ett sätt blev ännu viktigare; om Anderson säger Humphries att " he shows that the working class exhibited a fierce element of dependence on low-cost kinship relations." (s. 249) Blandningen av familjerelation och marknadsrelation kunde reproduceras också på nya sätt: spinnare som inte själva hade barn kunde anställa sina yngre syskon eller grannbarn för att göra den typ av arbete som spinnarnas barn annars typiskt gjorde i processen. På ett motsvarande sätt var det bland manliga kolgruvearbetare vanligt att anställa sina egna barn som hantlangare och om man inte själv hade barn så anställde man andra barn från grannskapet och dessa blev då en del av ens "kvasi-familj". Också inneboende (lodgers) kunde genom den ekonomiska relationen bli kvasi-familj och få smeknamn som "brother" eller "uncle": "Such quasi-kin ties ensured the development of community in the early industrial towns, binding together unrelated adults and thereby infusing such communities with conceptions of obligation which had flowed initially from family ties rooted in blood and marriage." (s. 249)

Humphries ser 1834 års mycket stränga Poor Law i detta ljus: dess snålhet var till för inte att göra individer "self-sufficient" (vilket är en omöjlighet, enligt Humphries) utan för att göra de fattiga "class-sufficiency", få dem att leva i nödetider på sina familjemedlemmar eller kvasi-familj såsom grannar. (s. 250) 

Ett andra skäl för arbetarna att upprätthålla familjen, utöver "the aspiration of people for personalised non-market methods of distribution and social interaction", är att kontrollera arbetskraftsutbudet. Under 1800-talet infördes i Storbritannien lagar som begränsade hur mycket barn fick lönearbeta, och kvinnors arbetskraftsdeltagande låg ganska konstant runt 25 procent hela århundradet. Humphries uppmanar läsaren att jämföra två scenarios:

"(1) There is a single wage earner who receives the historic subsistence family wage.The activities of the other household members remain outside the jurisdiction of the capitalist and can be directed to the production of use-values, raising the family's standard of living.
(2) All the able-bodied family members are proletarianised, including the children, and the family wage is received piecemeal." (s. 252)

Om arbetsgivaren betalar samma familje-subsistenslön i (1) och (2) så är levnadsstandarden för arbetarfamiljen bättre i scenario (1). Sen är det ju frågan då om ifall lönesumman verkligen blir samma i (1) och (2): skulle arbetarfamiljen inte få ut mer lön i scenario (2)? Humphries går tillbaka till 1800-talets Storbritannien för att diskutera denna fråga. Hon anför för det första att i debatterna om 10 timmars arbetsdag så agerade många arbetare som var för reformen utifrån en insikt om att han på sikt skulle kunna få ut samma lönesumma för 10 timmar som man idag fick för 12 timmar. Det skulle betyda, säger H, att det inte hade lönat sig att öka familjens arbetade timmar. För det andra anför hon att i over-stocked labour markets så föll lönerna, så det ökade arbtetskraftsutbudet i scenario (2) skulle kunna pressa upp lönerna. För det tredje så skulle ett vanligt val a la sektion (2) antagligen sänka den enskilde manliga arbetarens (också i familjen som väljer 1) lön. Humphries anför exempel från det engelska 1800-talet på arbetaraktivister som tänkte just så, att arbetsgivarna bara betalade en viss summa för att arbetarfamiljen skulle överleva, och om fler familjemedlemmar lönearbetade, så fick de bara dela på samma lönesumma. Detta blev då en sexistisk ideologi om att det var bättre att endast mannen lönearbetade medan kvinnor och barn hjälpte till därhemma. "How can this working-class use of sexist ideology be judged in retrospect? /.../ to condemn this strategy out of hand is to be insensitive to the material conditions of 19th-century labour. One of the few sources of working-class control over the supply of labour lay in the levers that could be brought to bear on the labour supplied by married women. This was also one of the few tactics that could be accompanied by a supportive mobilisation of bourgeois ideology." (s. 253) I slutet av sin empiriska del går Humphries i princip över till ett försvarstal för familjen som institution (hon använder "åklagare" som bild för familjens marxistiska kritiker), och argumenterar också med stöd hos EP Thompson (1963) och Sheila Rowbotham (1974) för arbetarkvinnornas roll i arbetarradikalismen under 1800-talet. [3]

I slutsatserna diskuterar Humphries marknadens roll som arena för ekonomiska utbyten, och hur den tenderar att ersätta andra institutioner, medan familjen har bestått. Till syvende och sidst måste en teori om familjen handla inte bara om materiella behov utan också icke-materiella, säger hon, men denna artikel "modest" fokuserat på det materiella enbart.

 

referenser

Jane Humphries (1977) "Class struggle and the persistence of the working-class family", Cambridge Journal of Economics I: 241-258. 

fotnoter

[1] Jag har tidigare bloggat om en rad av Humphries studier. Om hennes artiklar med Horrell och Weisdorf från 2022-2023 om engelska familjers arbete och levnadsstandard 1260-1850, och om hennes artikel om semiproletära gruppers beroende av att ha en ko på allmänningen i 1800-talets England. Det är intressant att se linjerna i hennes forskning från den marxistiska, väldigt teoretiska artikeln från 1977 till 1990-talets mycket mer empiriska artiklar med Horrell baserade på hushållssurveys, och 2010-talets artiklar om bristen med manliga arebetares reallöner som indikator på arbetarklassens levnadsstandard.

[2] För en översikt refererar hon till S Himmelweit och S Mohun (1977) "Domestic labour and capital", i Cambridge Journal of Economics.

[3] "The charge that the 19th-century working-class mother was apathetic about, if not opposed to, class action depends crucially on the definition of the latter, and the particular historical circumstances considered. It certainly remains to be demonstrated. Similarly the case against the working-class family is not proven." s. 256.