"[S]triving to rectify the inequality [through fiscal redistribution] may precipitate the very conflict the citizenry wants to avoid. Politicians have therefore looked for other ways to improve the lives of voters. Since the early 1980s the seductive answer has been easier credit . . . Easy credit has large, positive, immediate, and widely distributed benefits whereas all the costs lie in the future.'"Och Thomas Piketty (2014):
"In my view there is no doubt that the increase of inequality in the United States contributed to the nation's financial instability. The reason is simple: one consequence of increasing inequality was virtual stagnation of the purchasing power of the lower and middle classes in the United States, which inevitably made it more likely that modest households would take on debt, especially since unscrupulous banks and financial intermediaries, freed from regulation and eager to earn good yields on the enormous savings injected into the system by the welltodo, offered credit on increasingly generous terms."Ahlquist och Ansell menar att argumentet är teoretiskt underutvecklat, och bryter ner det i fyra antaganden:
"First, rising inequality affects the demands for access to economic resources. Second, the demands for more resources can be satisfied either by redistributing income from richer to poorer citizens or by providing access to credit. That is, resources can either be transferred across income groups or across time periods. Third, politicians in the United States find direct, redistributive policies politically unattractive. /.../ Fourth, this level of borrowing is unsustainable, and in this case led to the financial crisis."Bidraget som deras artikel gör är att utveckla det teoretiska resonemanget kring antaganden ett-tre och att testa dessa kvantitativt på ett flertal länder. Deras argument är att länder som historiskt sett oftare haft vänsterregering också omfördelar mer inkomster, och att när det händer så expanderar inte belåningen på samma sätt som i länder som har politiker som är mer tveksamma till omfördelning (som USA). De menar, vilket inte låter särskilt trovärdigt, att de undviker endogenitetsproblem genom att ta historisk benägenhet att ha vänsterregering som mått på vänsterregering. I ljuset av att Sverige haft (och i någon mån har) en relativt omfördelande välfärdsstat, och samtidigt en starkt finansialiserad ekonomi och hög hushållsbelåning, så begriper jag inte riktigt heller hur de ror hem sitt argument.
I vilket fall, när de diskuterar mekanismerna så sorterar de Kumhof och Ranciere som ett utbudsside-argument: de rika får mer pengar (över) och letar då efter ställen att investera dessa. Det sker genom utlåning till de fattigare, vilket på sikt ökar den finansiella stabiliteten. Ahlquist och Ansell betonar själva mer efterfrågesidan. Argumentet bygger på Fred Hirsch och Robert Frank's begrepp "positional goods." Detta definierar de så här:
"Positional goods are those from which individuals derive benefit, at least in part, from the good's social scarcity, that is, the fact that not everyone can have it, regardless of how rich they are. /.../ Typical examples of positional goods include desirable housing and access to elite educational institutions; many expend resources competing for them, but few win positions."
Tävlan om "positional goods" är som en auktion där relativ inkomst bestämmer vem som vinner. De skapar "positional externalities" hos de som så att säga förlorar auktionerna, och detta skapar (enligt Frank, Levine och Dijk 2005) "expenditure cascades": när ojämlikheten ökar så spenderar de rika mer pengar på positional goods och då ökar relativpriserna på dessa varpå folk längre ner i inkomstfördelningen måste hänga med och öka sina utgifter på dessa varor och tjänster. Bostadsmarknaden är ett typiskt exempel; Matlack och Vigdor (2008) visar att stigande inkomstojämlikhet ökar hyrorna på tighta bostadsmarknader. Bostäder och utbildning är saker som folk är villiga att belåna sig för att finansiera. Existerande studier på mikronivå visar också hur ökad inkomstojämlikhet med ökad konsumtion hos de välbärgade "spiller över" på ökad konsumtion hos de med lägre inkomster (Drechsel-Grauaa och Schmid 2014 om Tyskland; Georgarakos m fl 2014 om Holland; Bertrand och Morse 2016 om delstater i USA). På en jämförande nivå mellan länder finner Bordo och Meissner (2012) ingen effekt av ojämlikhet på kreditexpansion medan Malinen (2013) finner det motsatta. Ahlquist och Ansell invänder dock att ingen av de två studierna kollar på möjliga variationer mellan länder och vilken roll omfördelning spelar. Ahlquist och Ansell gör en mycket elegant översikt över litteraturen om omfördelning och belåning i USA: Monica Prasad (2012) som ser "American mortgage Keynesianism" som en lång tradition av belåning istället för välfärdsstat, Greta Krippner (2012) som ser den höga belåningsgraden som ett politiskt svar på 1970- och 80-talens ekonomiska bekymmer, Menzie Chinn och Jeffry Frieden (2011) som ser en ökad belåning från utlandet i och med budgetunderskotten från 1980-talet och framåt, och Mian, Sufi och Trebbi (2010) som menar USA:s politiker för att öka bostadsägandet sänkt kraven för att få bostadslån, vilket banade vägen för 2008 års finanskris. (s. 647)
De använder en formell modell av en ekonomi med två perioder, t och t+1, och tre sociala grupper, H, M och L. Hushållen bestämer sig i varje period för hur stor andel av sin inkomst de ska konsumera, och grupperna bryr sig om de andras konsumtion och påverkas av den. Ökande ojämlikhet ökar genom positional goods-effekten låginkomsttagarnas konsumtion som andel av deras inkomst (minskar deras sparande), men A och A menar att ojämlikheten också har en negativ effekt på låginkomsttagarnas konsumtion genom en i mitt tycke riktigt bisarr och långsökt mekanism: "because higher inequality produces a greater absolute amount of redistribution to lower- and middle-income groups in the first period. This higher net income reduces their desire to borrow more to engage in current consumption." (650) Ökad ojämlikhet ger alltså _högre_ inkomster för de fattiga i denna modell, vilket framstår som bra världsfrånvänt. De kommenterar också (s. 652) att omfördelningen ses som "fixed" här.
Deras dataset omfattar 18 OECD-länder åren 1980 till 2010. Belåningen mäts som "real credit as percent of GDP", taget från 2012 års uppdatering av Beck, Demirgüc-Kunt och Levines (2000) dataset. A och A menar att forskningen om USA fokuserat på bostadslån men att andra typer av lån kan vara lika viktiga (hm. s. 655). Ojämlikhet mäts med Piketty och Saez toppinkomstandel, närmare bestämt toppercentilens andel. Omfördelning mäts med hur många år sedan 1960 som landet har haft en vänsterregering, mätt med data från Klaus Armingeon m fl (2012). Kontrollvariablerna inkluderar BNP, BNP-tillväxt, arbetslöshet, befolkning och befolkningstillväxt, samt andelen av befolkningen som är över 65 år. De använder hierarkiska error correction-modeller som tillåter varierande effekter mellan länder.
Resultaten är som modellerat, att effekten av ökad ojämlikhet på belåning är lägre i mer socialdemokratiska länder. Diagrammet nedan visar effekten av ojämlikhet på belåning, först för Tyskland och USA separat, sedan för alla 18 länder. Jag förstår inte riktigt hur de får till Sveriges plats i diagrammet med tanke på att att hushållens belåning relaterat till BNP ökade från 73 procent 1980 till 127 procent år 2013 och relaterat till deras disponibla inkomst ökat från 96 procent år 1995 till 195 procent år 2020, samtidigt som inkomstojämlikheten ökat sedan 1980. Men men.
Referens
John S. Ahlquist och Ben W. Ansell, "Taking Credit Redistribution and Borrowing in an Age of Economic Polarization," World Politics 69, no. 4 (October 2017): 640-675
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar