I en artikel från 1983 konstaterar ekonomisk-historikern Avner Offer, då verksam vid universitetet i York, att i det tidiga 1900-talets Edwardianska Storbritannien så pågick samtidigt en "high imperialism" med stora kapitalflöden ut i kolonierna 1905-1914, och en början på välfärdsstatspolitiken, ledd av den reformistiska "New Liberalism"-tendensen. Hur hängde dessa två fenomen ihop?
Under 1900-talets första decennium steg räntor och priser, och runt 1904 skedde ett skifte av investeringarna från inhemska till utländska. I samtiden debatterades flitigt just fördelningen mellan inhemskt och utländskt och Offer citerar bland annat en fascinerande alarmistisk kommentar om den internationella arbetsdelning som var på väg, där britterna var världens finanscentrum och även centrum för shipping, försäkringar och andra tjänster (värdet av vilket ofta inte räknades in när man räknade ut bytesbalansen), medan man importerade jordbruksprodukter och industriprodukter från länder av olika nivåer av utveckling. Offer citerar politikern Austen Chamberlain: "The advocates of cheapness regardless of any other circumstances, have sacrificed our agriculture in order to promote our industries, and they are now sacrificing our industries for the sake of our distribution [and] other employments". (cit. 121) "Underinvestering" var en vanlig analys i den politiska debatten från vänsterliberaler och andra, och hade också fått teoretiskt stöd av två prominenta nationalekonomer i Bowley och Pigou. Också konserativa kunde förespråka en repatriering av investeringarna, med stöd bland annat i den tyske ekonomen Friedrich List vars huvudverk återutgavs på engelska 1905 av en konservativ förläggare, och denna tendens uttrycktes också när Churchchill anklagade investerare för en brist på patriotism. (122) Asquith och andra försvarade dock kapitalimporten med argumentet att investeringar i argentinska järnvägar skapar jobb för brittiska såväl som argentinska arbetare. Investeringarna var en politisk fråga på alla möjliga sätt, också kring "the People's Budget" år 1909, när skatterna på de förmögna skulle höjas rejält, orsakade ett öppet brev från 36 finansiärer i City of London ledda av Lord Rothschild som hävdade att "We feel that the prosperity of all classes has been greatly due to the fact that this country has afforded indisputable safety for capital." Offner menar också att brittiska jordägare reagerade på skattedebatten 1909 och "reinforced a trend of disinvestment in English acres, and the transfer of proceeds abroad" (s. 123).
Offner diskuterar också liberala vänner av kapitalexporten, i form av finansjournalisten George Paish och den tyskfödda bankiren Edgar Speyer. Mer otippad försvarare av kapitalexporten är J.A. Hobson som tydligen efter sin klassiska analys i Imperialism (1902) genomgick en omvändelse under 00-talet och 1909 starkt jakande besvarade frågan 'Do foreign investments benefit the working classes?', på uppmaning av en investerarförening. (s. 127-8) Trots den delvis betalda omsvängnignen menar Offer att Hobsons vändning var intellektuellt hederlig, en följd av förändrade omständigheter och inte av kappvänderi:
"Around the turn of the century he had diagnosed the role of the Anglo-German gold and diamond magnates in fomenting the South African war. Conditions had changed, and by 1909 finance-capitalists like Speyer, Casell and Ballin had acquired a vested interest in peace. Hobson's readiness to discard an original intellectual construct in response to the change of historical circumstances is greatly to his credit." (s. 128)Så här karaktäriserar Offer det makroekonomiska läget ca 1900-14 vad gäller investeringarna och deras avkastning:
"For every pound invested abroad there were almost three pounds of assets at home. Overseas investments may have bought an 'Indian summer' for some fractions of the Edwardian middle and upper classes, but their overall effect was by no means a net benefit for British rentiers. In offering a better rate of return, overseas capital issues seriously undermined the value of fixed-interest securities at home. Nimble-footed investors might take advantage of gold in Transvaal or rubber in Malaya, but their windfalls were largely bought at the expense of domestic portfolios. Home railway and municipal bonds fell between twenty-four and twenty-eight per cent from 1896 to 1915 Taking both home and foreign portfolio investment, the most commonly quoted security index of the period (published by the Bankers' Magazine) fell some 13 per cent from January 1907 to December 1913. At constant prices it would show greater losses still. 'There has been an enormous loss to the capitalists of the country by reason of the heavy depreciation of gilt-edged securities', wrote one observant contemporary. Michael Edelstein has recently shown that the net return to portfolio investment, both domestic and overseas, including income and capital gains, fell consistently after 1910 and became miniscule in most categories after 1912. Nor was this a mere wobble on the charts; it was widely felt in purse and pocket; and was manifested in the productive sector as a cyclical slump in domestic development. The profit squeeze emboldened railway managers to be hard with the unions. George Askwith, the government's chief industrial arbitrator attributed industrial unrest, at least indirectly, to shortage of capital and depreciation of Consols. Inherited wealth failed to grow, urban property values fell sharply, and what with high interest rates, massive emigration, contracting real incomes and new taxation, the building industry was deeply depressed." (s. 129-130)De försiktigaste investerarna, som höll en stor del av sitt sparande i statsobligationer, var de som drabbades hårdast och det var kollapsen för statsobligatione-sorten Consols som orsakade de starkaste sociala reaktionerna.
Offers artikel är kanske den mest engelska artikel jag någonsin läst, i bemärkelsen att det är en lärd utläggning, byggande på primärkällor och sekundärlitteratur, utan särskilt klart mål eller mening. Den fråga som ställs i början av artikel besvaras vad jag kan se aldrig, utan det närmsta som vi kommer till det är en diskussion i slutet av betydelsen av kopplingen mellan Paish och Lloyd George och om att LG inte höjde skatterna så mycket som folk sagt. (s 137-8) Hur detta kopplar ihop imperialismen och sociala reformer -- som knappt nämns i artikeln, som däremot diskuterar skatter men bara kort -- har jag ingen aning om.
Referens
Avner Offer (1983) "Empire and social reform: British overseas investment and domestic politics, 1908-1914", Historical Journal 26: 119-138.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar