Socialdemokraternas valdilemma 1998-2006, enligt Lindvall och Rueda

I dessa tider av S-kris talas det en hel del om hur S förlorar väljare och vilka det är man förlorar. En av de vanligase troperna är att S problem idag är att man i för låg grad tilltalar medelklassen, och borde vara mindre "arbetarklassiga" för att så vinna fler väljare ur medelklassen.

Ett väldigt intressant paper av statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda behandlar dock ett annat tilltals- och väljardilemma för S. De utgår från en livlig nutida forskningslitteratur om så kallad "dualisering" av arbetsmarknaderna i de rika länderna*, en litteratur som betonar "the political and economic relevance of a division within labor distinguishing workers who enjoy stable and protected employment (insiders) from those who do not (outsiders)". Lindvall och Rueda hävdar att en sådan dualisering uppstått i Sverige sedan 90-talskrisen då massarbetslösheten kom till landet.

Enligt L & R har Socialdemokraterna därför i valen sedan 1994 haft ett dilemma i hur man ska kunna vinna röster hos outsiders och insiders samtidigt: de hävdar att om S betonar insiders intressen alltför mycket så kommer outsiders att gå till radikala partier eller sluta rösta, och om S betonar outsiders intressen alltför mycket så kommer insiders att gå högerut.

De mäter partiernas tilltal genom att kolla på data på vad partiledarna talade om i TV-debatter, genom rapporterna om valkampanjerna i statsvetenskapliga tidskrifter, och genom survey-data om hur väljarna uppfattade vad partierna pratade om. Hur insiders respektive outsiders röstade tar de från Valu. "Outsiders" definieras som arbetslösa, folk i arbetsmarknadsåtgärder, ofrivilliga deltidare, och folk som är anställda tidsbestämt.

Enligt Lindvall och Rueda vann S valet 1994 tämligen oproblematiskt, mycket genom den moderatledda regeringens impopularitet och arbetslöshetskrisen. Till 1998 hade dock arbetslösheten inte sjunkit särskilt mycket (från 9,0 procent till 7,6 procent från september till september enligt Eurostat), och S profilerade sig med frågor som maxtaxan, en reform som främst gynnar medelklassen. S tappade därför mycket väljarstöd bland outsiders som i många fall gick till V; i tabellen nedan ser vi att utifrån Valu så fick V 10,7 procent av rösterna från outsiders men bara 5,9 från insiders.

Andelen outsiders (med bred definition) som inte röstade ökade också kraftigt, från 7,2 till 16,0 procent, och skillnaden mellan insiders och outsiders i icke-röstning ökade från 2,8 till 7,3 proc.

I valet 2002 lyckades enligt Lindvall och Rueda S med insider-outsider-dilemmat genom att man pratade mer om sysselsättning än andra partier, men framför allt genom att man i valets viktigaste fråga, välfärden, lyckades övertyga många om att det borgerliga blockets välfärds- och ekonomiska politik skulle leda till sjunkande kvalitet i välfärden.

I valet 2006 kom dock insider-outsider-dilemmat tillbaka och det rejält. Arbetslösheten hade ökat svagt sedan 2002 (från 6,2 proc till 6,7 proc från valmånad till valmånad) och i motsats till S-ledaren Perssons förutsägelse att jobben inte skulle bli en valfråga så uppgav 35 procent av väljarna (att jämföra med 7 procent år 2002) att sysselsättningen var en avgörande fråga för deras partival. Och som Johan Martinsson (2009) har visat i sin avhandling så hade S redan tidigare förlorat förtroende hos väljarna i denna fråga, även om M i valet 2002 inte utnyttjade denna svaghet hos motståndarna. 2006 uppgav 35 procent av väljarna att M hade en bra sysselsättningspolitik medan bara 21 procent tyckte detsamma om S. Lindvall och Rueda visar att insiders hade lägre förtroende för S här än vad outsiders hade, år 2006.

Tabellen visar valresultat 2006 från Lindvall-Ruedas data uppdelat på insiders och outsiders, och det är intressant att jämföra denna tabell med den för valet 98 ovan:

Lindvall och Ruedas sammanfattning är: "In 1998, the Social Democrats chose the insiders, which led to a marginalization of outsiders and increased support for the Left Party. In 2006, the Social Democrats chose the outsiders, allowing the center-right to target insider groups that had previously voted for the Social Democrats."



Not
*För en introduktion till denna litteratur, se Johan Davidsson & Marek Naczyk, "The Ins and Outs of Dualisation: a Literature Review" (pdf), Barnett Papers in Social Research 2/2009, Department of Social Policy and Social Work, University of Oxford

Referenser
Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
Johan Martinsson, “Economic Voting and Issue Ownership An Integrative Approach” (pdf), 2009

Relationen mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek, mellan länder och över tid

En av de stora forskningsfrågorna i jämförande politisk ekonomi handlar om hur inkomstojämlikhetens omfattning i ett land hänger ihop med - påverkar och påverkas av - inkomstomfördelningens omfattning, och välfärdsstatens storlek. Nationalekonomer på 1970- och 80-talen (Meltzer & Richard 1981 m fl) brukade hävda att länder med högre marknads-inkomstojämlikhet skulle omdistribuera mer än länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet, eftersom det skulle "behövas" mer för att nå en "lagom" nivå (jämvikt, eller något i den stilen).

Sedan har dock flera forskare, däribland Peter Lindert med hans "Robin Hood-paradox" med hjälp av växande dataset visat att det förhåller sig tvärtom: länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet omdistribuerar mer, allmänt talat. Chicago-ekonomen Loukas Karabarbounis förklarar i ett mycket intressant nytt papper (pdf), utsett till bästa papper i Economic Journal under 2011, detta faktum med politisk ekonomi: ekonomiskt starkare låginkomsttagare ger politiskt starkare låginkomsttagare vilket ger mer omfördelning, medan ekonomiskt starkare höginkomsttagare ger politiskt starkare höginkomsttagare vilket ger mindre omfördelning eftersom de två grupperna, "the rich class" och "the poor class" som Karabarbounis på nationalekonomers naiva sätt och språk kallar grupperna, har olika politiska preferenser. Och mer pengar ger mer makt: "one dollar, one vote". (Se Aleman och Torres-Reyna 2011 för en annan approach.)

Jag tycker att det är problematiskt att denna litteratur blandar ihop "omfördelning" med "offentliga utgifter på välfärd", vilket jag tycker är två olika om än relaterade fenomen, men lämnar den invändningen åt sidan här. Vad jag är intresserad av här är nämligen: på vilken ledd förväntar vi oss att högre inkomstojämlikhet ger mindre omfördelning? Är det jämförande mellan länder, eller är det inom ett land över tid, eller gäller båda ledderna?

Vad som får mig att ta upp detta är diskussionen i ett metodologiskt paper av Sven Wilson och Daniel Butler (2008) om användande av time series cross section-data (TSCS), alltså data som har både en land-dimension (flera länder är med), och en tidsdimension (flera år per land är med). I TSCS-data kan man ju testa förhållandet mellan ojämlikhet och omfördelning/välfärdsutgifter både mellan länder och över tid, och hur ligger det då till: är högre inkomstojämlikhet associerad med mindre välfärdsstat mellan länder, inom länder över tid, eller båda två? Om vi inte skiljer på de två dimensionerna, utan bara gör en scatterplot med lite TSCS-statistik för 16 rika länder* 1980, 1985, 1990, 1995 och 2000 (n=71) med gini-koefficient från Luxembourg Income Study på x-axeln och offentliga sociala utgifter som % av BNP på y-axeln, så ser plotten ut så här:


Korrelationen är stark - -0,7 - och det finns goda teoretiska argument - one dollar one vote, osv - för att det faktiskt handlar om kausalitet och inte bara korrelation. (Problemet är väl omvänd kausalitet - förstås ger större välfärdsstat utifrån samma maktresursteori också jämlikare inkomstfördelning**. Att nyare papers som Alvarez och Torres-Reyna 2011 och Barth och Moene 2011 använder instrumentvariabler är inte förvånande.)

Men här är det som sagt hur relationen inkomstfördelning-välfärdsstat/omfördelning skiljer sig åt i tids- respektive och landsdimensionen som är intressant. Och här gör Wilson och Butler något gött i förhållande till ett gammalt paper (pdf) av Karl-Ove Moene och Michael Wallerstein, i American Political Science Review år 2001, om förhållandet mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek: W & B lägger in land-effekter i en scatterplot, vilket gör att vi får se korrelationerna/slopes för varje enskilt land i Moene och Wallersteins dataset, och inte bara den övergripande lutningen (som min -0,7 ovan). I plotten nedan är den feta heldragna linjen den regressionslinje man drar ur data med poolad analys, alltså att man klumpar ihop alla land-år-observationer och låtsas om att de är oberoende av varandra. Den feta streckade linjen är däremot den regressionslinje man får om man tar in land-dimensionen och analyserar varje lands förhållande över tid mellan fördelning och välfärdsstat, och därefter slår ihop varje lands regressionslinje till en stor.



Och vi ser att regressionslinjen för modellen med land-effekter (fixed effects) har motsatt lutning jämfört med den enkla modellen! Inom länderna så är ökad inkomstojämlikhet korrelerad med större välfärdsstat. Så det som driver den negativa korrelationen i datasetet som helhet mellan inkomstojämlikhet och välfärdsstatens storlek är skillnader mellan länder, inte inom länder över tid. För inom de rika länderna över de senaste trettio åren har inkomstojämlikheten ökat samtidigt som välfärdsstaterna vuxit, vilket innebär att korrelationen i tidsdimensionen är positiv medan korrelationen i land-dimensionen är negativ.

(motsvarande korrektion, land-effekter inlagda, utifrån de data som använts i det hemsnickrade exceldiagrammet ovan, ser ut så här:

Här är det bara Danmark som har en tydlig förväntad negativ korrelation mellan (postskattochtransfer) gini och välfärdsstatens storlek, medan till exempel Australien visar exakt motsatt, positiv korrelation.)

Och det här är ju samhällsteoretiskt väldigt intressant. Om vi köper maktresursteorin och "one dollar, one vote", och det gör vi ju i grund och botten, så borde korrelationen större inkomstojämlikhet - mindre välfärdsstat hålla över tid inom länder, och inte bara mellan länder. Så varför gör den inte det? Mitt snabba svar har två delar***. Ett, välfärdsstaten är á la Iversen en försäkringsmaskin och inte bara en klasskampsföreteelse (även om den är det också). Och även om välfärdsstaterna inte har krympt rent kvantitativt, så har de antagligen blivit mindre omfördelande sedan 1980. Två, "new politics of the welfare state": att avskaffa välfärdsstaten är en seg process eftersom överallt där den skapats är den populär. Denna seghet gör att den förväntade negativa korrelationen ännu inte syns i tidsdimensionen, men att den antagligen kommer att göra det om tio-tjugo år om inkomstojämlikheten kommer att fortsätta öka.


Not
*Länderna är: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Spanien, Storbritannien och USA.
**Det är också problematiskt att jag använt post-skatt och transfer-gini som mått, eftersom det till synes är tautologiskt relaterat till "omfördelning". Men "omfördelning" är ju ovan omdefinierat till "välfärdsstatens storlek". Och för politisk styrka, den underliggande variabel som jag är intresserad av, är det post- inte pre-inkomstfördelning som räknas.
***En tredje väg att gå: detta är bara enkla regressioner. Finns det andra variabler som förklarar bristen på det förväntade negativa förhållandet inom länder sedan 1980? En är valsystem (jfr Iversen och Soskice, pdf).

Statistik
LIS, gini
OECD, "Social expenditure - Aggregated data"
OECD, "Gini coefficient (before taxes and transfers)"

Artiklar
Loukas Karabarbounis, "One Dollar, One Vote" (pdf), Economic Journal juni 2011
Sven E. Wilson och Daniel M. Butler, "A Lot More to Do: The Sensitivity of Time-Series
Cross-Section Analyses to Simple Alternative Specifications" (pdf), Political Analysis, nr 2 2007

---
jfr 7 april 2011, "Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?"
se också 1 juli 2011, "Har välfärdsstaten krympt?"

Zingales om intellectual capture

Två "capture"-begrepp, "fångenskap" eller något i den stilen, har använts mycket i diskussionerna om finanskrisen och dess orsaker: "intellectual capture" och "cognitive capture". De betecknar fenomenet att ekonomer, policymakers med flera "fastnat" intellektuellt och tankemässigt i att tänka som finanskapitalet vill att de ska tänka, och att man i detta tänk därför genomfört pro-finanskapitalistiska reformer och avstått från reformer som vore bra för samhället som helhet men dåligt för finanskapitalet.

Denna "fångenskap" uppstår dels genom "svängdörren" mellan USA:s politik och administration å ena sidan och finanskapitalet å andra sidan - Larry Summers med flera viktiga policymakers i Obama-administrationen har arbetat för Goldman Sachs et al före och efter sin tid i administrationen -, dels genom att nationalekonomer och liknande är beroende av kapitalet för att kunna tjäna mer pengar.

Chicago-ekonomen Luigi Zingales har på American Economic Associations årsmöte i veckan presenterat ett paper om nationalekonomers "intellectual capture" i frågan om VD-löner. Zingales hävdar att ekonomer är beroende av företagen för att få tag på data och för att kunna få lukrativa konsultgigs, och därför är benägna att skriva apologetiska papers om VD-ersättningar, och att även redaktörer på de prestigefyllda akademiska tidskrifterna lider av denna bias, vilket ytterligare förvrider vad som publiceras i frågan. Bloombergs Mark Whitehouse refererar:

"Zingales offers a couple ways to combat capture. For one, making more data publicly available might limit the influence businesses can wield. Beyond that, if journal editors and department heads are more aware of the dangers, they might better be able to monitor their own behavior. That wouldn't be enough to eliminate the adverse incentives, but it would be a start."

Whitehouse, "On the Capture of Economists", Bloomberg 7 januari

---
jfr 12 april 2010, "The Wall Street - vita huset-nexus: exemplet Summers"

Vänsterns tilltal och den ekonomiska utvecklingen

Katrine Kielos konstaterade i början av oktober förra året att Håkan Juholts tilltal under hans första sju månader som partiledare i princip var en litania om hur allting förfaller och blir sämre i borgarnas Sverige. Men som Kielos konstaterade, det här med att allting blir sämre är någonting som S-partimedlemmar gillar att höra när vi har en borgarregering men det är faktiskt inte nödvändigtvis hur de breda folklagren uppfattar utvecklingen. De flesta människor är inte så politiserade att de bedömer utvecklingen för sitt eget liv, sin privatekonomi och samhället i stort huvudsakligen utefter regeringens färg: många partiaktivister må tydligt känna av regeringens färg genom att aktivisterna själva, eller bekanta till dem, får eller förlorar uppdrag och jobb (politiskt sakkunnig etc) beroende på hur det går i valen, men för de allra flesta svenskar är inte den parlamentariska politiken en del av vardagen på det sättet. Och därför måste, just som Kielos konstaterade, de röda partierna höja blicken och inte predika för kören för mycket.

Jonas Wikström gör en relaterad poäng i samband med V-partikongressen och utifrån Lars Ohlys avgångstal:

"Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin."

Just så. Kolla t ex på Marika Lindgren Åsbrinks bild på inkomstutvecklingen 2006-2010 per inkomstdecil: alla deciler utom den lägsta har ökat sina inkomster. Sen har inkomsterna för decil 1 sjunkit, men man kan väl inte förvänta sig att folk i allmänhet/medianväljaren ska ha koll på det och per default vara heligt förbannade?

---
Uppdatering 12 januari
Mer om att vänsterpersoner och icke-vänsterpersoner reagerar olika på ökad ojämlikhet: "Inkomstojämlikhet och förtroende, till vänster och höger".

Demokratisk islamism

Adam Shatz är i senaste numret av London Review of Books optimistisk om islamistiska rörelsers demokratisering i Mellanöstern; enligt Shatz, som åberopar sociologen Asef Bayat, så har islamister sett Turkiet och Indonesien som exempel på att man kan förena demokrati med islamskt leverne.

Om islamismens lockelse:

"Whenever Islamists such as Hamas came to power in elections, other, more comforting explanations were sought for their success. What appealed to voters was their opposition to corruption, their dedication to ‘resistance’, their charitable work providing education and healthcare in slums: anything but their belief in faith-based governance. But in the Arab world today, these selling points are all part of the same package. Since the collapse of Nasserism in 1967, Islamism has provided the Arabs with an idiom of resistance, one with an even stronger claim to cultural authenticity than secular nationalism. The lustre of Islamism has also been burnished by concrete achievements: the success of the AKP in Turkey and Erdogan’s growing stature as a regional leader who has defied American wishes; the 2006 ‘divine victory’ of Hizbullah in Lebanon, which washed away some of the humiliation the Arabs have felt since the 1967 defeat. Erdogan and Hizbullah’s secretary general, Sheikh Hassan Nasrallah, are folk heroes in Egypt."

Om demokratisering av islamismen:

"The Islamism of today is very different from the Islamism of the 1980s and 1990s, when radical jihadis rose up against secular-nationalist regimes in Syria, Algeria and Egypt, turning Hama, Algiers and Cairo into war zones. Their interpretation of majority rule doesn’t always make room for minority rights, but aside from al-Qaida and a fringe of extremists, Islamists now aim to achieve their goals through democratic politics. Even the hardline Salafis, who for years rejected elections as un-Islamic, have been grudgingly won over. Islamists have been chastened by their experience of state repression, and by al-Qaida’s attacks against fellow Muslims, which disgusted even those Muslims who had been inclined to see Osama bin Laden as a defender of the faith. They have also drawn important lessons from the experience of Turkey and Indonesia, which persuaded them that, as the sociologist Asef Bayat puts it, ‘Muslims could confidently remain Muslim but also have a democratic state.’

Today’s Islamists are far from liberal, but they understand that they have much to gain from working with liberals, and that democratic governance may provide the ummah, and the faith itself, with better protection than a rigid Islamic state such as Iran or Saudi Arabia. Bayat describes the loose coalition of liberal and Islamist democrats as ‘post-Islamist’, in that they seek to establish ‘a pious society within a democratic state’, drawing inspiration from religion but emphasising rights over obligations."

Shatz, "Whose Egypt?", London Review of Books 5 januari 2012

Ett bra Iversen-citat om kapitalism och demokrati, apropå Streecks NLR-essä

Wolfgang Streecks relevanta och långa essä från det senaste numret av New Left Review, "The Crises of Democratic Capitalism", ska översättas till svenska, och diskussionerna om den påminner mig om ett episkt citat från den kvantitative Harvard-statsvetaren Torben Iversen. Citatet kommer från inledningen till Iversens kapitel i Oxford Handbook of Political Economy, och sätter fingret på den centrala teoretiska fråga som ligger bakom Streecks nutidshistoriska diskussion: hur kan kapitalismen och demokratin, med spänningen mellan kapitalismens ojämlikhet och demokratins nominella jämlikhet, förenas? Och det är så oerhört elegant och effektivt skrivet; hur ska man börja en essä om inte så här:

"A question permeates much comparative political economy from the classics to
contemporary scholarship: how it is possible to combine capitalism with democracy?
The former produces stark inequalities in the distribution of property and income,
while the latter divides power in a manner that is in principle egalitarian (one person, one vote). So why don’t the poor soak the rich? And if they do, how can capitalism be a viable as an economic system?"

Föredömligt.

---
Iversens essä finns att läsa här, som pdf.

Den konservative FT-kolumnisten Christopher Caldwell, vars bok om multikulturalism i Europa Perry Anderson har hyllat, hyllar i sin tur Streecks NLR-essä:

"The most powerful description of what has gone wrong in western societies was recently laid out by the German sociologist Wolfgang Streeck in the New Left Review.

He argues that full employment policies of the golden age of social democracy caused the voting public’s measures of the proper allocation of resources to diverge widely from market measures. Meeting both measures required more resources than governments could get their hands on. They filled the gap through various tricks: inflation, deficit financing, deregulated private credit and now the public commandeering of private resources for bail-out programmes.

Every effort to fix our current economic ills runs into the problems Prof Streeck lays out. Is a bail-out regime, or an austerity regime, compatible with democracy? The last prominent leader before Mario Monti, Italy’s new prime minister, to exercise power as an appointed senator was Augusto Pinochet. Is Keynesian stimulus compatible with democracy? The scandals in the US over the Obama administration’s subsidies to green-energy giants have been exacerbated by the question of whether there are products that a government can require its citizens to buy – an issue that the administration’s health plan has brought before the Supreme Court.

/.../ The present crises – of inequality, growth, debt and currencies – demand a degree of economic predictability that liberal democracy is having trouble providing."

Caldwell, "The protests failed but capitalism is still in the dock", FT 18 november 2011

Vad betyder "europakten"?

"the Dutch and the Austrians will not be persuaded any time soon to merge their tax structures and authorities with those of Greece and Italy. Nor does anyone expect them to adopt common benefit levels or health systems. “Fiscal union” means common rules for budgetary discipline across the eurozone.

Formal constraints on state budgets have been adopted widely. The modern debate began with the Gramm-Rudman-Hollings Act, which Congress approved in 1985. The legislation required that the US federal budget be balanced annually, and imposed automatic expenditure cuts if this aspiration was not fulfilled. The Act had no effect on the behaviour of the US government/.../

Britain and the US lead the world in accountancy, both conscientious and creative. They have an independent judiciary, honest statistical services and relatively honest politicians. But they have been unable to enforce self-imposed rules of budgetary discipline. We are now asked to believe that countries with weaker political structures will reliably implement budgetary disciplines imposed from outside. /.../

rules for imposing budgetary discipline across the EU already exist. The Maastricht criteria require that member states must hold deficits below 3 per cent of GDP and borrowings below 60 per cent of national income. At my last count, this requirement was met in three states among the eurozone’s 17 members – Estonia, Finland and Luxembourg. The sanctions permitted by the treaties have never been enforced and you would have been naive to have imagined otherwise."

John Kay, "Taverna talk of fiscal union will remain just that", FT 14 dec

"the failure of the eurozone’s leaders to devise a credible remedy for the ills of the currency union. They propose, instead, to tighten the screws on fiscal deviants. It may feel good. But it will not work."

Martin Wolf, "A disastrous failure at the summit", FT 13 dec

"What was supposedly agreed in Europe on Friday just ain’t gonna happen."

Paul Murphy, "Fines all around", FT Alphaville 12 dec


Rachman inte imponerad av europakten eller dess betydelse:

"The only relevance that last week’s debate had to the financial crisis is that investors were hoping that the announcement of a “fiscal compact” – involving much tougher supervision of national budgets in the future – might provide cover for the European Central Bank to buy Italian and Spanish bonds until the crack of doom, or at least until more private investors could be persuaded back into the market. "

Gideon Rachman, "The summit will prove a footnote", FT 12 dec

förhindrar europakten keynesiansk politik? Oenighet:

"Mr O’Rourke claims that:

[T]he version [of the “fiscal stability union”] on offer would constitutionalize pro-cyclical adjustment in recession-hit countries, with no countervailing measures to boost demand elsewhere in the eurozone.

Now, a debt brake of the Swiss or German type is supposed to ensure a balanced fiscal policy: expansionary in downturns and (more importantly) contractionary during boom times. In other words, fiscal policy should be neutral on average. Such a debt brake is the attempted constitutionalisation of automatic-stabiliser Keynesianism."

http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/12/fiscal-policy-0

http://www.dagensarena.se/debatt/jonas-sjostedt-%E2%80%9Deuropakten-ingen-losning-pa-krisen%E2%80%9D/

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article14074641.ab

---
Uppdatering 19 januari 2012
Martin Feldstein, professor i nationalekonomi vid Harvard och tidigare chefsekonom för president Reagan, är inte imponerad av europakten, så som dess utformning diskuteras:

"The European Union’s summit in Brussels in early December was intended to prevent such debt accumulation in the future. The heads of member states’ governments agreed in principle to limit future fiscal deficits by seeking constitutional changes in their countries that would ensure balanced budgets. Specifically, they agreed to cap annual “structural” budget deficits at 0.5% of GDP, with penalties imposed on countries whose total fiscal deficits exceeded 3% of GDP – a limit that would include both structural and cyclical deficits, thus effectively limiting cyclical deficits to 3% of GDP.

Negotiators are now working out the details ahead of another meeting of EU government leaders at the end of January, which is supposed to produce specific language and rules for member states to adopt. An important part of the deficit agreement in December is that member states may run cyclical deficits that exceed 0.5% of GDP – an important tool for offsetting declines in demand. And it is unclear whether the penalties for total deficits that exceed 3% of GDP would be painful enough for countries to sacrifice greater countercyclical fiscal stimulus.

The most frightening recent development is a formal complaint by the European Central Bank that the proposed rules are not tough enough. Jorg Asmussen, a key member of the ECB’s executive board, wrote to the negotiators that countries should be allowed to exceed the 0.5%-of-GDP limit for deficits only in times of “natural catastrophes and serious emergency situations” outside the control of governments.

If this language were adopted, it would eliminate automatic cyclical fiscal adjustments, which could easily lead to a downward spiral of demand and a serious depression. If, for example, conditions in the rest of the world caused a decline in demand for French exports, output and employment in France would fall. That would reduce tax revenue and increase transfer payments, easily pushing the fiscal deficit over 0.5% of GDP.

If France must remove that cyclical deficit, it would have to raise taxes and cut spending. That would reduce demand even more, causing a further fall in revenue and a further increase in transfers – and thus a bigger fiscal deficit and calls for further fiscal tightening. It is not clear what would end this downward spiral of fiscal tightening and falling activity.

If implemented, this proposal could produce very high unemployment rates and no route to recovery – in short, a depression. In practice, the policy might be violated, just as the old Stability and Growth Pact was abandoned when France and Germany defied its rules and faced no penalties.

It would be much smarter to focus on the difference between cyclical and structural deficits, and to allow deficits that result from automatic stabilizers. The ECB should be the arbiter of that distinction, publishing estimates of cyclical and structural deficits. That analysis should also recognize the distinction between real (inflation-adjusted) deficits and the nominal deficit increase that would result if higher inflation caused sovereign borrowing costs to rise.

Italy, Spain, and France all have deficits that exceed 3% of GDP. But these are not structural deficits, and financial markets would be better informed and reassured if the ECB indicated the size of the real structural deficits and showed that they are now declining. For investors, that is the essential feature of fiscal solvency."

Feldstein, "How to Create a Depression", Project Syndicate 16 januari

Uppdatering 10 april
Martin Feldstein, "Europe Needs the Bond Vigilantes", Wall Street Journal 9 april

Uppdatering 17 april
C.O. skriver om eurokrisens orsaker och lösningar på Free Exchange-bloggen. Som tidigare konstaterats så var det knappast dålig budgetdisciplin som utlöst eurokrisen utan imbalanser i handel från åren före 2008 förutsäger vilka länder (PIIGS) som hamnat i djupast kris, mycket bättre än vad ländernas budgetpositioner gjort. Framför allt så hade Irland och Spanien "starka statsfinanser" före krisen startade. C.O. vill nu komplicera denna conventional wisdom om krisens orsaker, och återigen föra in budgetbalanserna i ekvationen, om än inte på det simplistiska sätt som Anders Borgismen gör det på. C.O. pekar på att penningpolitiken förlorat (mycket av) sin stabiliserande kraft i eurozonen och att den fiskala politiken därför är ännu viktigare nu; därför måste boomländer ha mycket stora budgetöverskott i eurozonen, och länder som går trögt föra mycket stora underskott. Så även om Tyskland, vars ekonomi gick trögt, hade budgetunderskott i början av 00-talet och Spanien och Irland, vars ekonomier boomade, hade budgetöverskott, så borde Tysklands underskott ha varit ännu större och Spaniens och Irlands överskott ännu större.

"we have a somewhat paradoxical situation here: Ireland and Spain, while living up to the rules of the Stability and Growth Pact, were not fiscally prudent considering the macroeconomics of a currency union, whereas Germany, by violating the deficit limits, did what good economics would prescribe. (Sadly, it seems to have forgotten this lesson.) Two conclusions follow: first, the Stability and Growth Pact was utterly inappropriate for such a monetary union; second, this crisis is also about fiscal policy, even in Spain and Ireland." 

C.O., "Be like Germany, sort of", Free Exchange 16 april

Och Lisa Pollack på FT Alphaville skriver om europaktens första statistik-release ("Alert Mechanism Report" på europaktspråk).
Pollack, "Return of the Stability and Growth Pact", 16 april

Uppdatering 24 april
Att fundera på: vilka är problemen i den nuvarande krisen, vilka är potentiella problem i kommande eurozonskriser, och vilka är då lösningarna? Om problemet är dålig fiskal disciplin är europakten med starka sanktioner som de facto genomförs, förstås en bra idé. Men som vi ser idag så är eurozonen i en kombination av statsskuldskris (utlöst av en kombination av alltför bank-generös politik, och dålig fiskal disciplin, och dålig tillväxt) och finanskris. Den finansiella sidan av krisen - contagion etc - gör europakten ju ingenting åt. Wolfgang Münchau skriver i FT idag om ett potentiellt lösningspaket för eurozonens problem, och betonar vikten av mer koordinerad finansiell sektor och finansiell reglering. Münchau:

"A consensus has gradually emerged among experts about the first necessary step to solve the eurozone crisis: a eurozone-wide system of banking resolution, prudential supervision and deposit insurance. The idea is essentially to take the nation state out of banking and to make the eurozone – or the European Union – responsible for everything. The notion of, say, a Spanish bank would cease to exist.

It is in many respects a very obvious solution to a big part of the crisis – the weakness of eurozone banks and their toxic relationship with national governments. The eurozone still needs solutions to its diverging competitiveness and low growth. But this would be an impressive start.

Economically, it is obvious that a monetary union requires an integrated banking sector. It can otherwise not handle a banking crisis. With such a system in place, it becomes possible for the central regulator to force banks to take losses or fire incompetent directors. It could take equity stakes in banks, force banks to merge, close them or fully nationalise them.

A centralised banking resolution and supervision system is probably only the bare minimum of an economic infrastructure that a monetary union needs. /.../

I am hearing from several advocates of this proposal the view that it would be politically less problematic than a eurozone bond. I disagree. First of all, it would still be costly. A proper resolution authority would require access to some €1tn in funds. This would presumably have to be funded by a debt security, which for all intents and purposes constitutes a eurozone bond. They may call it a financial stability bond, or whatever, but who cares? If you think that a joint and several debt security is unacceptable in principle, then surely so is this proposal.

Also, would Germany, above all member states, really accept such a transfer of power? Would the Germans really like a system where their friendly European regulator shut their neighbourhood Landesbank?"

Münchau, "The sadly unpalatable solution for the eurozone", FT 22 april

se också:
Robert Zoellick, "Europe is distracted by endless firewall talk", FT 16 april
Valentijn van Nieuwenhuijzen, "Don’t let Spain detract from Portugal", FT 16 april
Rogoff:

"Economists have long understood that significant labour mobility is not nearly enough, A sustainable currency union requires other country-like features including a centralised fiscal authority that has as at least as much power to collect taxes as the constituent states. A central financial regulator is also essential, at least absent an adequate global regulator. And the centre cannot be endowed with so much power without the legitimacy that can only come from political union. Currency union without political union is an unstable halfway house. /.../

The real lesson of the euro’s grand experiment is that, given the weak state of global governance, the optimal single currency area is probably still a country, at least when two or more large countries are involved."

Kenneth Rogoff, "A euro parable", FT 23 april

Simon Wren-Lewis om hur ECB kan föra en politik som är stand in för eurobonds, när nu tyskarna blockerar införandet av eurobonds:

"At present austerity in non-Germany is being driven by each country’s bond market. If the Eurozone really was one country, which issued Eurozone debt, this would not be happening. Just as savers are happy to buy UK or US debt, they would happily buy Euro debt. (No one buying UK debt is too worried about the widening North-South divide in the UK!) The Euro is highly unlikely to default on its debt because the ECB can print Euros.

Germany has ruled out Eurobonds, so are we back to our previous problem? No, because the ECB can act as if they existed, by (indirectly) buying national governments debt when the market will not. As Jonathan Portes notes, this is why the crisis appeared to go away over the last few months. Buyers of non-German debt are worried about default, and the ECB can rule out default by being the buyer of last resort (through proxies if necessary: for the wisdom or otherwise of this indirect approach, see here and here). The reasons why it chooses to do this in what appears to be an erratic and unpredictable way were discussed by Fred Bergsten and Jacob Kirkegaard at VoxEU, and I commented on this here. While this might have been appropriate for some countries a year or two ago, the strategy is now doing significant harm. My own view (and more important others) is that the ECB is too concerned about moral hazard, and not concerned enough about the impact of austerity on non-German output, with the result that we are seeing much more austerity than is necessary. The ECB could still exercise fiscal discipline by varying the rate at which it capped the interest rate on non-German debt. This could be done on a country by country basis, and perhaps should be (see here and here).

Instead the ECB appears to be using market sentiment as an index of national fiscal discipline. This puts national governments in an impossible position (see, for example, this from John McHale)."

Wren-Lewis, "The Eurozone as One Country", 19 april

FT rapporterar att det finns en del oro om att Hollande, SPD med flera uttalar sig för att europakten ska förhandlas om, medan ratificeringsprocessen av den pakt som utformats pågår, och t ex Irland är på väg till sin folkomröstning om pakten i sin nuvarande form den 31 maj.
Quentin Peel och Jamie Smyth, "Germany fears French threat to EU fiscal pact", FT 23 april

Hollande har sagt att ett Frankrike under hans styre inte skulle skriva under pakten utan revision. Men -- och att retoriken är yvigare och grandiosare än praktiken verkar vara typiskt Hollande -- hans stabschef säger i en intervju med FT att i praktiken så skulle Hollande nöja sig med ett appendix om tillväxt. Hugh Carnegy på FT skriver att Hollandes tillväxt-pakt skulle omfatta fyra delar:

"the creation of commonly issued eurobonds 'not for the mutualisation of debt but to finance' infrastructure, industrial investment and employment; additional financing of investment by the European Investment Bank, the bloc’s long-term lending arm; the imposition of a financial transaction tax by those EU member states willing to use it to find development projects; and the more efficient use of EU structural or regional development funds."

Det är också intressant att Hollande lyfter frågan om ECB:s politik, något som är väldigt komplicerat att göra med tanke på att ECB:s uppdrag är definierat i Maastricht-fördraget och väldigt svårt att ändra, plus att det förstås är den heligaste av heliga kor för många tyska politiker.

"'It is a very delicate subject,' Mr Sapin said. '[Mr Hollande] never has and is not calling into question the independence of the ECB. He is not calling for a modification of the [ECB’s founding] treaty. What he says is that the ECB must take into account this issue of growth in Europe – it has already done so and it should do more.'"

Hugh Carnegy, "Germany must accept growth pact says Hollande", FT 25 april
Hugh Carnegy, "Hollande seeks wider EU fiscal pact", FT 24 april

Uppdatering 4 juni

"What I believe is clear is the overall vision that the Treaty represents. It sees the essential problem with the Eurozone as being public sector indulgence. This is a profound misreading of what happened before the recession. By far the bigger problem for most periphery countries was private sector indulgence fuelled by cheap borrowing. In Ireland, and now in Spain, this transforms itself into a public sector problem because banks are bailed out."

Simon Wren-Lewis, "What if Ireland voted no to the Treaty", 29 maj

Många olika sorters utbildning kan vara bra för att förstå ekonomin

"Gillian Tett, the FT’s US managing editor, with her PhD in anthropology, understood the origins of the 2007-08 crisis by watching the markets and interviewing the participants. "

John Kay, "Horses for courses: picking market models", FT 6 december

---
se också Peter Lauria, "The Most Powerful Woman in Newspapers?", Daily Beast maj 2010