Centralbankers klasskaraktär

Under 1990-talet svepte en våg av "centralbankism" över världen: en tankegång i anti-interventionistisk anda att centralbanker skulle styras av byråkrater, inte av politiker*.

Vad innebär detta då för centralbankernas klasskaraktär? Citigroup-ekonomen Willem Buiter kritiserade nyligen ensidigheten i centralbanker som USA:s Federal Reserve-system:

"This problem is most apparent in the regional Reserve Banks of the Federal Reserve System of the US. Like all 12 regional Reserve Banks, the Fed of New York has a nine-member, three-class non-executive board of directors. Three Class A members are elected by member banks to represent member banks. Currently the class A members are the Chief Executive Officer and Chairman of Banco Popular de Puerto Rico, the President, Chief Executive Officer and Chairman of the Board of the Adirondack Trust Company, and the Chairman of the Board and Chief Executive Officer of JPMorgan Chase. Three Class B members are elected by member banks ‘to represent the public’ (as seen by the member banks). Two class B member positions are vacant; one of these vacant positions was until recently held by the CEO of General Electric Company, the other by the former Chairman and CEO of Pfizer. The third Class B Director position is held by the President and CEO of Loews Corporation. Finally, three Class C members are appointed by the Board of Governors of the Federal Reserve System to represent the public (as seen by the Board of Governors). Currently, these positions are held by the President of Columbia University, the President and CEO of the Partnership for New York City, and the President of the Metropolitan Museum of Art. It is clear that this is not a governance structure the Bank of England would want to emulate. Class A and Class B Directors run afoul of the necessity to avoid both the appearance and the substance of potential conflict of interest. Class C Directors are examples of ‘the Great and the Good’ who are at high risk of not contributing materially to good governance because of lack of relevant expertise."

Tracy Alloway, "Buiter bashes BoE accountability, and other central banks", FT Alphaville-bloggen 2 juni

*Se Sylvester C.W. Eijffinger och Jakob de Haan, "The Political Economy of Central Bank Independence" (pdf), Princeton University Dept of Economics Special Papers in International Economics No 19, maj 1996. Och Alex Cukierman, "Central bank independence and monetary policymaking institutions — Past, present and fhttp://www.blogger.com/img/blank.gifuture", European Journal of Political Economy, 2008. Cukierman, "The central bank independence revolution", voxeu, 2007

---
Uppdatering 23 oktober 2011

"Economist Joe Stiglitz has long advocated that labor should be represented on the Fed’s interest rate setting Open Market Committee, and this raises a point given short shrift by the GAO: the most important type of diversity missing from the Fed isn’t ethnic, racial, or gender, it’s class."

Yves Smith, "Quelle Surprise! GAO Finds the Fed is a Club of Backscratching, Well Connected, White Bankers", Naked Capitalism 20 oktober

---
Uppdatering 7 februari 2012

"The ECB’s behavior should not be surprising: as we have seen elsewhere, institutions that are not democratically accountable tend to be captured by special interests. That was true before 2008; unfortunately for Europe – and for the global economy – the problem has not been adequately addressed since then."

Joseph Stiglitz, "Capturing the ECB", Project Syndicate 6 februari

Uppdatering 10 maj
Chris Giles är förvånansvärt kritisk mot avpolitiseringen av Bank of England i FT idag - jag trodde inte att någon annan än vänsterpartister kritiserade centralbankers "oberoende" idag.

"The traditional argument for central bank independence rests on preventing politicians from cutting interest rates before an election and stoking an unsustainable credit expansion. We don’t know what then-prime minister Gordon Brown would have done with the monetary policy lever, but it is difficult to make the case that elected politicians would have adopted a more irresponsible policy stance than the unelected officials at the BoE.

By contrast, it is simple to build a compelling counterfactual case that policy would have been better without BoE independence. Knowing the BoE dithered as the financial crisis started in 2007, Britain would have been quicker to spot the dangers, providing greater protection against the global crisis of confidence that occurred after the collapse of Lehman Brothers.
There is also no doubt the media, parliament and financial markets would have scrutinised ministers more carefully than central bankers in the period before the crisis.
With the benefit of hindsight, the first 15 years of BoE independence should be seen as a well-intentioned failure /.../"

Giles, "Bank independence was a well-intentioned failure", FT 10 maj

Uppdatering 28 juni 2012
Nick Rowe, "Does monetary policy have (bad) distributional consequences?", 5 juni Simon Johnson, "Three More Governance Questions for the Fed", Economix 28 juni

Uppdatering 11 januari 2013
Gillian Tett diskuterar i dagens FT ett nytt paper av Zoltan Pozsar, tidigare vid New York Fed, och Paul McCulley, tidigare vid Pimco, som diskuterar penningpolitiken i dagens läge och ifrågasätter centralbankernas politiska oberoende. Pozsar och McCulley gör en fyrfältare med offentliga sektorns leveraging (ökade utgifter) eller deleveraging (åtstramningspolitik) på x-axeln och privata sektorns dito på y-axeln, och konstaterar att många rika länder idag befinner sig i den ruta där privat sektor och offentlig sektor skär ner på sina utgifter samtidigt, vilket fördjupar recessionen.

Därför måste i en situation som denna, säger Pozsar och McCulley, penningpolitiken underordnas finansdepartementet och göras stimulerande parallellt med finanspolitiken. Tett:

"Pozsar and McCulley argue that in this fourth quadrant we need to embrace a mental flip. Instead of considering central bank independence to be a good thing, because it prevents inflation, central banks need to lose that independence, and work under finance ministries instead. Monetary policy and fiscal expansion must both be stimulative, since loose money alone will not work. Thus the central bank needs to monetise the public debt by buying lots of government bonds, say, or take other steps to co-ordinate fiscal and monetary measures.
Now a cynic might suggest that some Western central banks have already done this, by accident, if not design; the Fed has been gobbling up treasury bonds."

Gillian Tett, "Fed's mapmaker charts central bank rethink", FT 10 januari 2013.
Paul McCulley och Zoltan Pozsar, "Helicopter Money: Or How I Stopped Worrying and Love Fiscal-Monetary Cooperation" (pdf). GIC Global Society of Fellows.

FDR om "organized money"

Det här är jävligt bra:

Franklin D Roosevelt valtalar i New York City, 1936.

"For twelve years this Nation was afflicted with hear-nothing, see-nothing, do-nothing Government. The Nation looked to Government but the Government looked away. Nine mocking years with the golden calf and three long years of the scourge! Nine crazy years at the ticker and three long years in the breadlines! Nine mad years of mirage and three long years of despair! Powerful influences strive today to restore that kind of government with its doctrine that that Government is best which is most indifferent.

For nearly four years you have had an Administration which instead of twirling its thumbs has rolled up its sleeves. We will keep our sleeves rolled up.

We had to struggle with the old enemies of peace: business and financial monopoly, speculation, reckless banking, class antagonism, sectionalism, war profiteering.

They had begun to consider the Government of the United States as a mere appendage to their own affairs. We know now that Government by organized money is just as dangerous as Government by organized mob.

Never before in all our history have these forces been so united against one candidate as they stand today. They are unanimous in their hate for me and I welcome their hatred."

Den enda förklaring jag kan se till att Simon Johnson och James Kwak inte hänvisar till detta i sin styckesvis lysande 13 Bankers, som på ett mycket tydligt sätt visar på relevansen av FDR:s analys från 1936, är att detta låter för politiskt inkorrekt/ohövligt och att det därför är säkrare att citera Jefferson och Andrew Jackson istället för historiskt stöd för en systemkritisk analys.

En professions skiftande materiella intressen

För vänstern (och public choice-teoretiker) kommer det naturligt att tala om materiella intressen och intressemotsättningar. Det är bra: utan en sådan förståelse kan man inte begripa samhället. Problemet med vänsterns analys idag (och kanske alltid) är dock att analysen ofta görs för enkel; man bortser från sektorsskillnader i intressen inom klasser, de vanliga klassallianserna inom en sektor (t ex för en bailout av bilindustrin i USA - facket och ägarna hade knappast svårt att enas för en sådan).

New York Times hade igår en artikel som belyser gruppers materiella intressen på en än mer disaggregerad nivå: professionen. I detta fallet läkare, vars förändrade arbetssätt och sektor NYT har porträtterat på ett mycket intressant och fascinerande sätt i en artikelserie i vår, om de familjedrivna mottagningarnas minskade betydelse och de större sjukhusens motsvarande större betydelse, om inträdet av kvinnor på stor skala i yrket och vilja att kunna förena familj med arbete, och så vidare. Den senaste artikeln diskuterar vilka innebörder dessa omvandlingar - framför allt minskningen av andelen självanställda och ökningen av andelen anställda bland läkarna - har för gruppens politiska ståndpunkter. Läkarna har historiskt varit en konservativ grupp som motsatt sig en mängd välfärdsreformer, men var faktiskt för Obama-administrationens sjukvårdsförsäkringsreform, och frågan är om det är ett tecken på ett epokiskt skifte i läkarnas politik.

"Doctors were once overwhelmingly male and usually owned their own practices. They generally favored lower taxes and regularly fought lawyers to restrict patient lawsuits. Ronald Reagan came to national political prominence in part by railing against 'socialized medicine' on doctors’ behalf.
But doctors are changing. They are abandoning their own practices and taking salaried jobs in hospitals, particularly in the North, but increasingly in the South as well. Half of all younger doctors are women, and that share is likely to grow.
There are no national surveys that track doctors’ political leanings, but as more doctors move from business owner to shift worker, their historic alliance with the Republican Party is weakening from Maine as well as South Dakota, Arizona and Oregon, according to doctors’ advocates in those and other states.
That change could have a profound effect on the nation’s health care debate. /.../

The Maine doctors’ group once opposed health insurance mandates because they increase costs to employers, but it now supports them, despite Republican opposition, because they help patients."

Gardiner Harris, "As Physicians' Jobs Change, So Do Their Politics", NYT 30 maj

En annan vänster/public choice-sanning är att pengar spelar stor roll i politik och att grupper med olika materiella intressen kommer spendera pengar på olika sorters lobbyism. I den aspekten har NYT:s bevakning av US-amerikansk politik varit tämligen deprimerande; efter att högsta domstolen i Citizens United-fallet dömt att det var en begränsning av yttrandefriheten (!) att reglera på vilka sätt företag får ge pengar till politiskt mediakampanjande, verkar det mesta gå åt fel håll i politiken här och reaktionära miljardärer som bröderna Koch kan spela en allt större roll i att fastslå politikens riktning, på de obesuttnas bekostnad. Rapporteringen har också gång efter annat i hur hög grad USA:s politik ändå är klassbaserad, även om det är ett faktum som de flesta verkar vara obekväma att tala om. I det mycket uppmärksammade omvalet till Representanthuset i västra New York state mellan republikanen Jane Corwin och demokraten Kathy Hochul till exempel, bidrog Chamber of Commerce med $104 000 till Corwins kampanj, medan Communication Workers of America bidrog med $15 000 till Hochuls kampanj. (Ett centralt undantag till klasspaltningen mellan partierna är förstås att finanssektorn i hög grad finansierar Demokraterna i till exempel New York och Connecticut, och att demokratiska politiker därifrån - t ex Charles Schumer - därför också tenderar att rösta nyliberalt i finanssektorfrågor. Ett exempel av ett annat slag kan vara Bill och Melinda Gates enorma donationer till skolors utveckling; även om deras policy - för charter schools - kolliderar med lärarfacket så har jag svårt att se det som någon klasskamp uppifrån.)

Därför var det desto skönare att se rapporteringen om en pågående sjukvårdsreform i Vermont, som enligt NYT drivits fram av en idealistisk läkare, Deb Richter. Richter arbetade som primärvårdsläkare i delstaten New York och arbetade för målet ett single payer system med samma vårdrättigheter för alla där, men gav upp eftersom det var för svårt. Därför flyttade hon 1999 till Vermont för att driva samma fråga där. Dr Richter blev den ledande personen i en gräsrotsrörelse för att få Vermont att införa ett system som går helt emot vad Republikanerna i mängder av andra stater vill, med deras juridiska ifrågasättanden av "Obamacare" med mera. Detta är förstås bara ett exempel på hur USA:s politik drivs av annat än materiella intressen, men i Citizens United-tider ett skönt och behövt sådant.

Abby Goodnough, "A Doctors' Push for Single-Payer Health Care", NYT 21 maj

Transports Lavalfall

"– Nu är det fritt fram för lönedumpning. Hela åkeribranschen går åt helvete, säger Freddy Welle, chaufför på Bernt Mattssons och vice ordförande i Transports åkerisektion i Göteborg."

Mats Pejer, "Ica-körningarna inte olagliga", LO-Tidningen 30 maj
Mats Pejer, "'Fritt fram för lönedumpning'", LO-Tidningen 30 maj

Skriv under Transports upprop för seriös konkurrens utan social dumping!

---
Uppdatering 8 augusti
LO-tidningen rapporterar nu att Frode Laursen-fallet ska upp i hovratten. LO-tidningens Mats Pejer beskriver fallets vikt:

"Låglöneåkerier från Östeuropa har tagit över stora delar av trafiken till och från hamnarna i Syd- och Västsverige. Det betalar löner långt under kollektivavtalets dryga 23 000 kronor i månaden. En polsk chaufför tjänar från 2 000 kronor i månaden.

EU-reglerna tillåter att utländska åkerier kör inrikestransporter i anslutning till leveranser till Sverige, men det är välkänt i åkeribranschen att många struntar i reglerna och kör svensk inrikestrafik för hela slanten.

Hittills har det varit riskfritt. Polisen har visserligen utrett åtskilliga ärenden, men sedan har det slutat med att åklagarna har lagt ner. Orsaken är att det rör sig om stora och tidskrävande utredningar samtidigt som straffet bara är dagsböter.

Detta gör målet mot Frode Laursen unikt. För första gången prövar domstolarna var gränserna går."

Mats Pejer, "'Sabotagetrafik' upp i hovratten", LO-Tidningen 8 augusti

-- Uppdatering 30 september

"Olaglig yrkestrafik slår ut seriösa åkerier. Polisen tittar åt ett annat håll. Svenska åkerier anlitar arbetskraft från utländska bemanningsföretag eller använder sig för att falska egenföretagare, det vill säga chaufförer som borde vara anställda, för att dumpa lönerna.

Det är, möjligen lite tillspetsat, innebörden i ett gemensamt yttrande till regeringen från arbetsgivarorganisationen Bilarbetsgivarna, branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag och facket, det vill säga Transport."

Mats Pejer, "Enad front mot lönedumpning", LO-Tidningen 28 september

Solidariskt ansvar

"Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA

Varken reglerna om uppdragsgivares ansvar för underleverantörers löneskulder eller övriga regler om skyldigheter för uppdragsgivare som Norge infört hindrar den fria rörligheten, enligt Eftas övervakningsmyndighet ESA.

Regler om solidariskt ansvar för uppdragsgivare (kedjeansvar) infördes i den norska lagen om allmängiltigförklaring av kollektivavtal (loven om allmenngjøring av tariffavtaler) 2010. Tidigare, år 2008, hade man infört föreskrifter om skyldighet för uppdragsgivare att informera underleverantörer om vilka löne- och arbetsvillkor som gäller och se till att de efterlevs (”påseplikt” ), och en rätt för fackliga förtroendemän (tillitsvalgte) i huvudleverantörens verksamhet att genom den egna arbetsgivaren få dokumentation om löner och arbetsvillkor hos underleverantörer.

Reglerna från 2008 anmäldes till ESA med hänvisning till EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster (tjenesteytelser). ESA valde att också dra in reglerna om solidariskt ansvar i sin bedömning. Slutsatsen blev att de norska reglerna inte står i strid med reglerna om fri rörlighet för tjänster.

ESA motiverade sitt beslut med att varken artikel 36 EES eller utstationeringsdirektivet hindrar att privata parter som är inblandade i gränsöverskridande tjänsteprestationer åläggs viss kontrollskyldighet. Det solidariska ansvaret, ansåg ESA, fungerar som en tilläggsgaranti för att en arbetstagare faktiskt får sin rättmätiga lön. Likaledes ökar informations- och tillsynsskyldigheten och rätten till insyn sannolikheten för att en uppdragsgivare efterlever de regler som har utfärdats enligt lagen om allmängiltigförklaring. Därmed är de lämpliga åtgärder enligt direktivets artikel 5, och innebär enligt ESAs bedömning inte att tillhandahållande av tjänster över landsgränserna görs mindre attraktivt på ett sätt som träffas av artikel 36 i EESavtalet."

Stein Evju, "Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA", EU & Arbetsrätt nr 1 2011

Richard Lambert om kortsiktig kapitalism

För tio år sedan eller så diskuterades begreppet "kvartalskapitalism" rätt mycket i vänstern och arbetarrörelsen, utifrån uppfattningen att vårt ekonomiska system idag är alltför kortsiktigt och präglas av aktieägares krav på snabb avkastning snarare än långsiktig tillväxt. Richard Lambert, rektor för University of Warwick och tidigare redaktör för Financial Times, hade häromveckan en intressant krönika i FT på detta tema. Lambert utgår från ett nytt paper av två ekonomer vid Bank of England, och skriver bland annat så här:

"In a brilliant new research paper, Andy Haldane and Richard Davies of the Bank of England show clear evidence of increasing short-termism in the pricing of companies’ shares across all industrial sectors. In their words, 'myopia is mounting'.

Their paper is not for the faint-hearted – it is stuffed with equations and complex charts. But what it shows is that investors place irrationally low values on the returns from long-term investment projects. Cash flows more than 30 years ahead from investments made today – which as it happens is what you might expect from a big aero engine – are scarcely valued at all."

Lambert får föga oväntat inte stå oemotsagd i FT; såväl insändare som Lex-kolumnisten har redan gått till den nuvarande kapitalismens försvar i tidningen.

Denna diskussion är intressant och kan också relateras till diskussionen i mer heterodox nationalekonomisk forskning om "shareholder capitalism" ("aktieägarkapitalism") och "shareholder value", som William Lazonick och andra anser i allt högre grad driver företagen och gör dem alltför kortsiktiga. Inom europeisk postkeynesiansk forskning sker också intressanta analyser av "shareholder value"; se till exempel Petra Dünhaupts paper "Financialization and the rentier income share – evidence from the USA and Germany".

Richard Lambert, "Sir Ralph's lessons on how to end short-term capitalism", FT 22 maj
Andrew Haldane & Richard Davies, "The Short Long" (pdf),
Lex, "Short termism: not obviously dangerous", FT 29 maj

Indiska löneökningar

Jag har tidigare noterat att lönerna ökar snabbt i Kina i år. Nu rapporterar FT att Indien har den högsta löneinflationen i Asien; enligt indiska handelskammaren ökade snittlönen i landet med 15 procent förra året. Enligt Aon Hewitt, "the global human resources company", kommer snittlönen i år öka med 13 procent, att jämföra med 9 procent i Kina och 7 procent i Filippinerna. Lönerna förväntas fortsätta öka dubbelsiffrigt de närmsta åren.

Enligt General Electrics VD Jeffrey Immelt sparar ett US-amerikanskt företag nu bara 10 procent på att outsourca ett call center till Indien.

Det svårbegripliga med de här stora löneökningarna är: vad har hänt med den industriella reservarmén? (Eller "the demographic dividend", som den kallas i artikeln.) Anledningen till att denna inte håller nere löneökningarna är enligt artikeln att löneinflationen drivs av skills shortage. Mot det kan man invända att i så fall borde löneökningarna vara koncentrerade till vissa sektorer (och högutbildade), men bilden man får i artikeln är att lönerna ökar snabbt överlag.
James Lamont, "India struggles to cap wage inflation", FT 12 maj

Amy Kazmin rapporterar i FT om extremt högt söktryck till högre utbildning i Indien: år 2008 470 000 sökande till 7 740 platser på Indian Institutes of Technology, och 290 000 sökande till 1 900 platser på Indian Institutes of Management. "In the next four or five years, there is a higher probability that India’s growth machine will stop because of a lack of skills – because it can’t create the skills – rather than because it can’t create jobs", säger Jahangir Aziz från JPMorgan Chase till FT. Enligt konsultföretaget McKinsey så har Indien idag 12 miljoner platser i högre utbildning, och skulle behöva 7 miljoner till för att möta de ekonomiska behoven.
Men arbetskraften kommer att växa: inflödet till den kommer öka de närmsta 16 åren, och år 2035 förväntas befolkningen vara 1,5 mdr varav hela 65 procent är i arbetsför ålder. Frågan är om de kommer kunna få jobb; FT-rapporten varnar för en krutdurk i form av hög arbetslöshet och en stor mängd ungdomar och medborgare i allmänhet som är utestängda från ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Amy Kazmin, "Labour to unlock", FT 4 oktober 2010

---

Indien
(statistik om inget annat sägs från Världsbanken)
familjegini enligt CIA World FB: 36,8 (att jämföra med 36 i Lettland och 37 i Vietnam)
fattiga som % av befolkningen, enligt nationell definition: 27,5
literacy rate av befolkningen över 15 år: 63 %
arbetslöshet, % av arbetskraften: 4,4 %
antal år i utbildning, snitt enligt Barro-Lees dataset: 4,4 år 2010 (att jämföra med 4,9 i Pakistan, 8,2 i Sri Lanka, 7,5 i Kina)
andel 25-64-åringar med universitetsexamen enligt Barro-Lee: 3,8 % (att jämföra med 4 % i Kina)

Sarkozys "krig mot vinsterna"

Wall Street Journal hade en intressant gästledare häromdagen av den franske ekonomen Pascal Salin: "Sarkozy's War on Profit". Salin är, det är väldigt tydligt, en marknadsliberal ekonom och han är väldigt arg ("Mr. Sarkozy seems to have tilted France even closer toward socialism than one might previously have thought possible") över att president Sarkozy argumenterade i april att det är orättvist att ett företags ägare och aktieägare får behålla hela vinsten, och argumenterade att vinsten borde delas i tre grupper: en som går till (aktie)ägarna, en som går till de anställda, och en som går till återinvesteringar i företaget.

Salin hävdar att detta visar att "Mr. Sarkozy totally fails to understand the role and nature of profit or the workings of a capitalist firm", och visst kan man hålla med om att det är ett väldigt otippat utspel och att visst, normalt i ett kapitalistiskt företag är att de anställda får lön och ägarna får vinst. (Med en del vinstdelningssystem för incitamentens skull, här och där.)

Men intressant är det, och inte helt ologiskt att en sådan diskussion dyker upp i en tid när, som jag tidigare konstaterat på bloggen, a) vinstandelen har ökat på löneandelens bekostnad i OECD-länderna sedan 1980, och framför allt b) det tycks ha uppstått ett stort gap mellan vinstnivåerna och investeringsnivåerna i OECD-länderna, vilket naturligtvis är negativt för ekonomiernas dynamism.

Sarkozys utspel känns verkligen inte i samklang med den allmänna politiska stämningen i västvärlden, men tydligen arbetar hans regering på ett lagförslag i enlighet med denna rättvisa-idé. Salin beskriver förslaget som att företag med fler än 50 anställda ska tvingas att betala de anställda en bonus när vinsten ökat från ett år till nästa. Hur stor bonusen ska vara ska förhandlas mellan företagsledningen och facket.

Pascal Salin, "Sarkozy's War on Profit", Wall Street Journal ledare 10 maj 2011