onsdag 15 september 2010

Hur går det med finansregleringarna?

- detta inlägg uppdateras fortlöpande

USA:
Dodd-Frank-lagen osv
John Gapper ("Don't turn back on financial reform", FT 4 nov 10): Dodd-Frank-lagen 2300 sidor, 240 förslag och som en gröt: "opaque and lumpy but generally wholesome".

- Economist, "Not all on the same page", 1 juli
- Fransisco Guerrera, Justin Baer ochTom Braithwaite, "Wall St to sidestep Volcker rule", FT 11 nov

Informationsproblem i finansbranschen; nytt Office of Financial Research
Tom Braithwaite, "Elusive information", FT 16 februari 2011:
genom Dodd-Frank-lagen har ett Office of Financial Research (OFR) skapats för att förbättra kvaliteten och analysen av USA-data om finanssektorn. OFR är baserat på finansdepartementet men har en egen chef som är ansvarig inför kongressen.
Krisen har avslöjat hur lite finanskapitalismens aktörer egentligen vet om sin bransch. Braithwaite börjar sin artikel så här:
"It was Friday August 15 2008 and a senior official at the US Federal Reserve in Washington wrestled with a thorny problem: he wanted to know what was happening inside Lehman Brothers but was afraid to ask.
Pat Parkinson, now the Fed's top bank supervisor, was trying to find out which companies had derivatives contracts with Lehman as he gauged how severe the impact would be if the investment bank collapsed. But colleagues in New York told him that just requesting the data would be 'a huge negative signal' for the bank's prospects and they were 'very reluctant' to do anything that might 'spook the market'. /.../
'Everyone's going, ''what do I hold that is Lehman?'', says Mike Atkin, head of the Enterprise Data Management Council, a group of banks, information technology companies and regulators. 'Wait a minute... what is Lehman? Lehman isn't one entity - it's 10 000 entities. We don't know what our exposure is because we're not sure what Lehman is.'"
John Liechty, professor vid Pennsylvania State University, intervjuas, liksom John Geanakoplos vid Yale University. Båda betonar bristen på bra statistik om finanssektorn. Geanakoplos "blames the Fed for not using data well, sometimes because of bureaucratical blockages, in one instance because officials balked at paying $400,000 for mortgage information, and sometimes because of a philosophical belief in self-correcting markets."

Böter och liknande för felaktigheter i den nuvarande krisen
- Megan Murphy & Brooke Masters, "Goldman swallows £17,5m of humble pie" - Goldman Sachs har av brittiska FSA (Financial Supervision Authority) tilldelats det näst största skadeståndet som banker fått i den nuvarande krisen, för att ha sålt produkter som de också spekulerat i prisfall på. Största skadeståndet har J.P. Morgan fått, för att inte ha hållit kunders pengar på olika konton.

Swaps
"US regulators are finalising new rules for the previously privately traded swaps markets. The rules will mandate clearing for many swaps, as well as set capital, collateral, trading and reporting requirements, all aimed at reducing risks and improving transparency.
The Commodity Futures Trading Commission's jurisdiction could extend to overseas swap activities if they have an impact on US commerce.
European regulations are not yet as detailed - or as onerous - as the rules due to be finalised by July in the US."
Gregory Meyer och Aline van Duyn, "US regulators urged to spare overseas units from swaps rules", FT 17 mars 2011

Bailout
New York Times rapporterade i lördags - 19 mars 2011 - att av de $245 miljarder som staten pumpade ut till banker i bailouts genom TARP (Troubled Asset Relief Program) så är det $30 miljarder som ännu inte har kommit tillbaka till staten. Dessa 30 miljarder hålls av lite färre än 600 finansiella institutioner. NYT säger att marknadens ledande banker betalade tillbaka pengarna snabbast, eftersom det ses som ett svaghetstecken att inte kunna göra det. "Wall Street titans, eager to shed the stigma and restrictions on executive compensation, quickly repaid the TARP money."
Ben Protess och Eric Dash, "Clinging to a Federal Lifeline", NYT 19 mars 2011

mars 2011: TARP-chefen slutar
NYT rapporterar att Neil M. Barofsky, "special inspector general" för Troubled Asset Relief Program (TARP) slutar den 30:e mars. Artikeln är en uttalad hyllning till Barofsky, som reportern Gretchen Morgenson beskriver som en "rare straight shooter" som gjort sig impopulär bland makthavarna på finansdepartementet och de stora finansiella institutionerna, men gjort ett mycket bra jobb för sina uppdragsgivare, skattebetalarna. Så här beskriver Morgenson vad Barofsky har gjort:
"In his frequent testimony before Congress and in the nine quarterly reports and 13 audits his office has published, Mr. Barofsky has served taxpayers well by speaking truth to the powers at the Treasury.
This has often put him at odds with the Treasury officials whose work he is charged with overseeing — a natural consequence for any watchdog with teeth. Using facts, figures and extensive interviews, Mr. Barofsky has questioned the effectiveness of the administration’s loan modification program and the Treasury’s initial refusal to require institutions that received taxpayer-financed bailouts to account for their use of TARP funds.
He has also criticized the bank-friendly terms of the rescue in 2008 of the American International Group; that deal was led by Timothy F. Geithner, the Treasury secretary, who at the time was president of the Federal Reserve Bank of New York. Unlike others in Washington, Mr. Barofsky has also spoken passionately about the continuing problems posed by too-big-to-fail financial institutions.
In addition to his candor, Mr. Barofsky delivered a solid prosecutorial record."
Gretchen Morgenson, "TARP's Watchdog: A Tough Act To Follow", NYT 20 mars 2011

Over the counter-derivat (OTC)
Dodd-Frank säger att OTC-derivat, som domineras av swaps, när möjligt ska flyttas till clearing houses och handlas på börs eller "swap trading venues".
"Clearing houses, which guarantee swaps trades and share the costs of a counter-party default among their members, should in theory make it easier for a bank to go under without triggering a financial crisis."
Men: Manmohan Singh har skrivit ett IMF-working paper där han hävdar att risken med flytt av OTC-derivat till sådana clearing houses är att clearing houses blir "too big to fail".
Aline van Duyn, "IMF raises concern over reforms to derivatives trading", FT 29 mars

FDIC och övernattlån
Federal Deposit Insurance Corporation har börjat ta ut avgift på pengar som banker lånar på "overnight money markets". Banker hade använt övernattlån för arbitrage genom att låna från overnight Fed funds market för kostnad på 10-15 baspunkter och sedan satt in pengarna på Fed för en övernatt-ränta på 25 baspunkter. William O'Donnell, strategist på RBS Securities, säger till FT: "What some banks now face is that the FDIC has just 'taxed' the arbitrage that they have been playing."
Michael Mackenzie, "US banks lose risk-free profits to new overnight insurance levy", FT 5 april 2011

Hur ska man definiera "systemiskt viktiga" företag?
Tom Braithwaite har en väldigt intressant artikel i FT om diskussionerna och spelet kring vilka företag som ska klassificeras av reglerare som så viktiga för det finansiella systemet att de måste regleras särskilt strängt. Det finns argument både för att en sådan klassificering skulle vara något bra för det enskilda företaget - eftersom det implicerar att regeringen kommer bailouta det om det krävs - men också något dåligt, "a scarlet letter", genom att profitmöjligheterna skulle sänkas av de hårdare reglerarkraven. De flesta verkar dock luta åt att det är något dåligt, och företag lobbar för att inte inkluderas på listan.
Ett sätt att mäta vilka företag som är systemiskt viktiga står NYU-ekonomen Viral Acharya för. Han listar systemiskt viktiga företag efter hur stark korrelationen är mellan deras aktiers rörelser, och den totala börsens rörelser.
Tom Braithwaite, "Regulators near final list of 'risky' businesses but debate still rages", FT 3 april

Reglera credit rating agencies
NYT rapporterar att SEC föreslår nya regler för att reglera rating agencies. Förslaget är svepande och omfattar hela 500 sidor. Bland annat vill S.E.C. komma åt den inbyggda intressekonflikten i CRA:s verksamhet: de betalas av företag för att betygssätta företagens kreditvärdighet; och eftersom företagen givetvis vill ha höga betyg, så hamnar CRAs i en märklig situation, där om de vill ha nöjda kunder så ska de ge höga betyg oavsett om företagen förtjänar det eller inte. En möjlig lösning som ska undersökas av S.E.C. är ett system där en oberoende agentur fördelar företag mellan CRAs slumpmässigt. S.E.C. vill också att CRAs ska göra offentligt statistik över hur pålitliga deras credit ratings har visat sig vara över tid.
Ben Protess, "Credit Rating Crackdown In New Rules From S.E.C.", NYT 19 maj

Det politiska spelet kring Consumer Financial Protection Bureau
I och med Dodd-Frank-lagen skapades nya regleraren CFPB. Harvardprofessorn Elizabeth Warren utredde hur CFPB skulle fungera och var första informella chef, men när hon skulle tillsättas formellt och därmed också godkännas av Representanthuset och Senaten, passerade hon inte de fundamentalistiska republikanerna. Detta har varit ett stort politiskt ståhej liksom en stor mängd andra av Obamas försök till utnämningar - mest uppmärksammat försöket att få MIT-ekonomen och Nobelpristagaren Peter Diamond till Governor på Federal Reserve. Nu i juli 2011 har Obama gett upp om Warren och istället nominerat Richard Cordray till förste chef för CFPB.
Tom Braithwaite, "Obama reveals nominee for watchdog role", FT 18 juli

Office of Financial Research
WSJ Real Time Economics-bloggen skriver om en politisk konflikt - Republikanerna är arga - om USA:s Treasurys nya Office of Financial Research. Jag har skrivit ovanför (i februari) om hur bristande information reglerare, politiker och finanskapitalister själva har om branschen, och hur OFR skapats för att komma tillrätta med detta problem; men nu beskriver republikaner OFR som en orwelliansk storebror-övervakare.
WSJ: "The OFR has subpoena power to demand information from financial firms, and is working on setting new industrywide data standards that could force changes at many firms."
Victoria McGrane, "Dodd-Frank-Created Stats Office Comes Under Fire", WSJ Real Time Economics 14 juli

"Living wills"
En stor diskussionsfråga i krisen har varit behoven av "living wills" för finansföretag, för att kunna låta dem gå i konkurs på ett mer ordnat sätt. Nu har living wills, som är inkluderade i Dodd-Frank-lagen, börjat skapas. Reuters:
"The largest banks and financial firms will submit blueprints for their dismantling in the event of failure to U.S. regulators by the middle of next year, with later deadlines for smaller institutions.
Federal Deposit Insurance Corp board members voted 3-0 on Tuesday to finalize the living will rule required by the 2010 Dodd-Frank financial oversight law. The rule also has to be approved by the Federal Reserve, which is expected to do so within days.
Bank holding companies and other large financial firms with more than $250 billion in non-bank assets will have to file initial plans by July 1, 2012.
Firms with between $100 billion and $250 billion in non-bank assets will have until July 1, 2013, 2to file plans. All other companies covered by the rule will have until Dec. 31, 2013."
Reuters, "US FDIC to get first bank wills by next summer", 13 september

Volckerregeln
"Paul Volcker has not been marching at “Occupy Wall Street” but he is likely to have a greater impact on the financial sector than the sleeping-bagged masses in New York’s Zuccotti Park." Så börjar en intervju med Paul Volcker i FT igår. FT:s Tom Braithwaite refererar en stor ilska över Volckerregeln, som säger att banker inte får handla med sina egna pengar och inte begränsar deras deltagande i hedgefonder, och som bakats in i Dodd-Frank-reformen. En bankir säger till FT: "He came up with this wacky rule that had nothing to do with what caused the crisis, and the anti-business crowd took it over".
Tom Braithwaite, "Volcker defends his ' rule' from critics", FT 25 oktober

Reglerarna måste ha $$$ för att kunna göra sitt jobb...
Mike Konczal på Rortybomb skriver intressant - utifrån Jeffrey Frankel - om ännu en aspekt av det här med finansregleringar: institutionerna som ska reglera måste ha pengar någonstans ifrån, och obstinata politiker (läs: Republikaner) kan förstöra möjligheterna till reglering genom att hejda eller driva ner takten på utbetalningarna. Enligt Konczal har Republikanerna gjort så bland annat med nya CFTC och OFR som skrivits om ovan.
Konczal, "Frankel on Financial Regulation Funding and the Left", Rortybomb 23 november 2011

Lustig liknelse
"Capitalism is like an energetic child who needs boundaries and discipline."
Steven Rattner, "Don't just blame capitalism, blame the regulators", FT 9 februari


Dodd-Frank-uppdatering, maj 2012

"April 2012 was a pretty big month in Dodd-Frank Act rulemaking; the SEC and CFTC agreed how to define 'swap dealer', 'major swap participant', et al. under Title VII of the Act, dealing with over-the-counter derivatives."
Joseph Cotterill, "Dodd-Franking, to date", FT Alphaville 1 maj 2012


Bank of International Settlements (BIS)

Nyheter
- Brooke Masters, "Basel III threat on borrowing", 10 sept s 13 - korttidslån blir dyrare pga capital requirements
- Brooke Masters, "Basel deal reached on banks' reserves", FT 13 sept s 1 - tier one capital ratio set to 7 % (4,5 + 2,5)

Analyser
- FT ledare, "Basel should stand firm on capital", 10 sept s 8 - för stringenta capital requirements i kommande överenskommelsen, inför Basel-mötet 12 sept
- Martin Wolf, "Basel: the mouse that did not roar", FT 14 september
- Anat Admati med flera nationalekonomer (bl a John Cochrane, Eugene Fama, Martin Hellwig), "Healthy banking system is the goal, not profitable banks", insändare, FT 9 nov - de argumenterar för ett högre equity-krav (15 %) i Basel III

Politisk ekonomi/motståndet mot regleringarna
- Patrick Jenkins, "German banks seek to weaken Basel III", FT 7 sept s 13 - stora tyska banker lobbar för svagare/liberalare regleringar i kommande Basel III-överenskommelsen
- Megan Murphy, George Parker & Sharlene Goff, "Bank roles challenge reform", FT 8 sept s 1
- Patrick Jenkins, "Alert over Basel III threat to trade", FT 8 nov: HSBC och Standard Chartered leder trade finance-uppror mot BIS: vägrar lämna in information och prediktioner till BIS. Hävdar att Basel III:s hårda regler leder till 2 % fall i global handel och 0,5 % i global BNP

Simon Johnson, "Top Finance Experts to G20: Basel III Process Is a Disaster", Baseline Scenario 11 november 2010

Hur hög bör minimi-kapitalration vara?
Basel Committee on Banking Regulation har ju 7 procent core capital av risk-weighted assets som baslinje. David Miles som sitter i Bank of Englands penningpolitiska kommitté vill istället ha ett minimum på 15-20 procent. Mervyn King, chef för BoE håller med om att 7 procent är för lågt. FT uppmärksammar i veckan att sådana diskussioner om högre kapitalkrav minskar aptiten på investeringar i banker. En "leading London investment manager" säger till FT:
"There is a Taliban faction of fundamentalists and purists within the Bank, and the Miles view of the world is gaining real currency. They seem intent on trying out an academic theory on one of the most successful parts of the British economy. Investors like us are very nervous about putting our money to work in UK banks."
Patrick Jenkins, "Talk of higher capital ratios cuts banks' appeal", FT 28 mars 2011

Kapitalration
Jesse Eisinger konstaterar i New York Times att diskussionerna om kapitalration ser mycket annorlunda ut i Storbritannien och USA. I Storbritannien har Bank of England diskuterat kapitalratio i storleksordningen 15-20 procent; "here, when the Federal Reserve Bank of New York writes a paper on capital requirements, the economists focus on the costs and exclude any examination of the benefits."
Eisinger pratar med Stanford-ekonomen Anat Admati som är en förespråkare för högre ratios i USA.
Jesse Eisinger, "In Debate Over Bank Capital Rules, a Trans-Atlantic Gulf", NYT 31 mars

Cochrane om kapitalration
Nyliberale Chicago-ekonomen John H. Cochrane skriver gästledare i WSJ om att också Basel III:s krav på 7 procent kapitalratio är alldeles för lågt. "As long as governments subsidize debt and will bail out the creditors of any large financial institution, we need large capital buffers to protect the taxpayer and the financial system. Even the Fed's 10% is timid. We should demand much more."
Cochrane, "The More Bank Capital, the Safer the Bank", WSJ 18 juli 2011

Jamie Dimon är väldigt arg
Jamie Dimon, VD för investmentbanken JP Morgan, är mycket arg på BIS i en intervju med FT, tycker att Basel III-reglerna är "antiamerikanska" (!) och tycker att USA bör hota med att lämna BIS om inte reglerna ändras för bland annat hur vissa "covered bonds" och statsbackade MBSs riskbedöms.
Tom Braithwaite och Patrick Jenkins, "JP Morgan chief says bank rules 'anti-US'", FT 12 september 2011

Brooke Masters och Tom Braithwaite skriver 2 oktober att "the entire industry is warming up for a full-on assault on the Basel deal". Den 20 november är det G20-möte och G20 förväntas ställa sig bakom förslagen till Basel III-regler, och inför detta är finansindustrin, med Jamie Dimon som en galjonsfigur, i uppror.
Masters och Braithwaite, "Tighter rules on capital: Bankers vs Basel", FT 2 oktober 2011

Svårt att komma överens/hot mot Basel-ordningen
Lisa Pollack på FT Alphaville konstaterar att EU:s regeringar nu när Basel III ska implementeras har haft svårt att komma överens, och spekulerar i om detta är ett tecken på sprickor - som kan vidgas - i Basel-ordningen. Finansministrarna hade nått en överenskommelse "i princip" om de nya kapitaltäckningskraven för banker redan år 2010, men nu i maj 2012 när kraven skulle lagfästas, så misslyckades man alltså med att nå en överenskommelse. Det handlar bland annat om att Storbritannien (och Sverige) vill ha striktare kapitaltäckningskrav än Basel III:s 7 procent.
Lisa Pollack, "The (pictorial) European bank capital rules deathmatch", FT Alphaville 3 maj 2012
Lisa Pollack, "Basel III bunfight: Is this the beginning of the end?", FT Alphaville 3 maj 2012
Alex Barker, "UK in furious rejection of EU bank plan", FT 2 maj 2012

G20
- Patrick Jenkins, "G20 plans two-tier bank risk rating", FT 10 nov - G20:s organ Financial Stability Board
- Patrick Jenkins och Brooke Masters, "Regime for big banks kept fluid", FT 11 nov - GSIFI = Global systematically important financial institutions, 20 st. "too big to fail" på global nivå

Quentin Peel, "Germany seeks deal to tackle global imbalances", FT 16 februari 2011
G20 har en arbetsgrupp om "global monetary reform". Den tyska regeringen vill i år ha en deal om reform av "cross-border financial institutions - banks deemed 'too big to fail' - and action to contain capital market volatility, while limiting the use of capital controls". Jörg Asmussen, statssekreterare i tyska finansdepartementet och ordförande i global monetary reform-arbetsgruppen, säger till FT att Berlin stödjer Frankrikes lansering av "ambitiösa förslag" om global economic governance till mötet i november.

Global systemic important financial institutions
"Twenty-eight global banks would face capital surcharges and would have to write 'living wills' - plans that would enable regulators to shut them down in a crisis - by the end of next year, under designs put forward by global regulators on Tuesday.
The Financial Stability Board, made up by regulators, central banks and international organisations, has been charged with revamping the global financial system to prevent a repeat of the 2008 wave of taxpayer-funded banking rescues. It will send a final version of its proposals to the Group of 20 large economies for their endorsement at their next meeting, in November.
In twin consultation documents, the FSB and the Basel Commitee on Banking offered the first detailed look at how they propose 'global systemically important financial institutions', or G-sifis, both more resilient and easier to wind down.
The G-sifi banks would face an equity surcharge, ranging from 1-2.5 per cent of their assets, adjusted for risk, on top of the Basel III global minimum of 7 per cent core tier one capital."
Systemet ska implementeras 2014.
Brooke Masters, "FSB proposes capital surcharges for banks", FT 20 juli


EU

- Nikki Tait, "London fears Brussels reform will shift power", FT 6 september s 4 - City varnar för att för stränga regler kommer göra London mindre attraktivt för finanskapitalet. Med fin bild som visar vilket "supervisory system" som nu håller på att skapas på EU-nivå:


- Sam Jones, "Dublin entices funds with softer regulation", FT 6 september s 4 - Irland och Luxemburg konkurrerar om liberal politik för att locka till sig finansiella institutioner

- Nikki Tait och Jeremy Grant, "EU to get tough on OTC derivative markets", FT 13 sept

European Banking Authority
Patrick Jenkins & Brooke Masters, "Bank watchdog sets out to square the circle", FT 15 februari 2011. Jenkins och Masters diskuterar att en tidigare italiensk riksbankschef, Andrea Enria, har utsetts till ordförande för European Banking Authority (se den vänstra lilla cirkeln i bilden ovan) och vilka utmaningar han och EBA ställs inför. Hur ska "stresstest" utformas för att verkligen testa möjliga krissituationer - det stresstest som genomfördes av EBA:s företrädare Commitee of European Banking Supervisors år 2010 verkar ha varit för snällt mot bankerna.

Intervju med Barnier
i FT 21 mars 2011 intervjuas EU:s kommissionär för den inre marknaden, fransmannen (från partiet UMP) Michel Barnier om hur det går med omregleringarna post-krisen. Barnier säger bland annat så här:
"We're not yet at the middle of the road. We've made four important reforms: the new supervisory architecture, hedge funds, credit rating agencies and rules on remuneration."
Artikeln konstaterar att stora reformer dock kvarstår för EU: nya kapital- och likviditetetsregler när Basel III ska implementeras, nya regleringar av securities, mer transparens i handeln med swaps och i short selling. FT frågar Barnier om hans funderingar kring företag och lobbyister som hävdar att finans-verksamhet kan flytta ut från EU om man reglerar för strängt:
"'I see certain movements, I hear certain threats to leave Europe,' replies the commissioner. 'I have two reactions. The first is to say that those who leave - or threaten to leave - for a short-term profit... are making a bad calculation. But the other response... is to continue to work harder at the global framework. The G20 must be the road map for the entire world."
Nikki Tait, "Barnier warns of complacency as reform fatigue starts to loom", FT 21 mars, s 18

- Clive Crook, "We have failed to muffle the banks", FT 13 sept s 9 - CC menar att kapitalregleringarna inte går långt nog

High-speed trading
FT rapporterar att EU:s nya European Securities and Markets Authority har skickat ut frågeformulär till high-speed trading-företag, "asking them to disclose trading strategies and details about the computer algorithms they use to drive their deals". Esma frågar bland annat om vilka typer av assets som företagen handlar med, i vilken hsatighet, och vad för kontroller som görs för att undvika "misuse and errors".
Jeremy Grant, "European watchdog quizzes high-speed traders over deals", FT 4 april

Reformer i Storbritannien
Independent Commission on Banking tillsatts av regeringen för att utreda reformer av finansregleringar; slutrapporten kom måndagen 11 april. Finanssektorn utgör en större del av BNP i Storbritannien än i USA (Barclays, HSBC och Royal Bank of Scotland har alla tillgångar större än landets BNP) och debatten kring utredningen har varit hård; inklusive bank-hot att flytta kontor utomlands om regleringarna blev för stränga.
Landon Thomas Jr & Eric Dash, "Battle Begins Over British Banking", NYT 8 april

Philip Stephens i FT hävdar att Vickers-kommissionens analys är mycket bra men att de inte vågar dra de riktiga politiska slutsatserna av den. Han beskriver reformprocessen som att politikerna och utredarna vet att radikal reform av banksektorn behövs - att too big to fail inte är hållbart - men att det vore för kortsiktigt kostsamt att ta steg mot sådan reform: "much as a fundamental overhaul would be good for the economy in the long term, ministers fear possible short-term costs. If Britain moves faster than others, London could lose some of its competitive edge."
Philip Stephens, "The banks get away with it again", FT 12 april

Francesco Guerrera och Sharlene Goff konstaterar i FT att Vickers-kommissionens förslag inte är så radikala som kanske förväntats, och att de regler som kommissionen föreslår är på nivå med USA:s regleringar. "The Independent Banking Commission, led by Sir John Vickers, stopped short of forcing banks to split their securities businesses from their retail and commercial lending operations – a radical plan that had been bitterly opposed by the industry." Guerrera och Goff menar att en utflytt av banker, som de hotat med om regleringarna skulle bli för radikala, inte kommer att ske.
Francesco Guerrera & Sharlene Goff, "UK banks proposals closer to US rules", FT 12 april

Credit default swaps-reglering
FT rapporterar att EU:s finansministrar nästa vecka antagligen kommer att förbjuda "naken" short-selling av statsobligationer. Detta är att sälja obligationer när man inte äger dem och inte kan låna dem. Medlemsstater ska kunna be om tillfälliga undantag från förbudet om likviditeten på statsskuldsmarknaderna faller under en viss nivå. Det är ESMA som ska sköta den nya regeln.
Nikki Tait, "Europe close to deal on swaps ban", FT 12 maj 2011
Den 13 maj rapporterar FT i frågan igen, och konstaterar att industri-lobbying gjort att regleringen blir svagare än vad flera aktörer, däribland EU-parlamentet, från början ville. Det är regleringen av credit default swaps som blir urvattnad; att köpa och sälja CDS utan att äga den underliggande obligationen - alltså att handla CDS för spekulation istället för hedging - kommer inte att förbjudas.
David Oakley & Nikki Tait, "Relief for investors as EU reaches CDS deal", FT 13 maj 2011
Den politiska kritiken - exemplifierad av en fransk MEP från de gröna - mot naken CDS-handel förklaras i denna artikel:
Steve Johnson, "EU battle ahead over CDS ban proposal", FT 27 mars

Kapitalminimum
EU är på väg att införa centraliserande kapitalminimumregler, vilket protesteras bl a av Storbritannien, Spanien och Sverige som vill ha högre (!) krav, rapporterar FT. EU:s implementering innefattar, i utkastform i alla fall, nämligen både minimum och maxi-krav.
Nikki Tait och Brooke Masters, "Brussels likely to override protests on capital rules", FT 20 juli 2011

Vickerskommissionens slutrapport
Storbritanniens Independent Commission on Banking, eller Vickerskommissionen, har nu (12 september 2011) kommit med sin slutrapport. Huvudinriktningen är a) att "ringfence" banker, att tvinga dem att administrativt skilja de mer riskfyllda verksamheterna från de mindre riskfyllda, och b) höja kapitaltäckningskraven, även jämfört med Basel III. FT:s analytiker hävdar att reformerna kommer att pressa vinsterna i landets banksektor, men att det är värt det för att minska kommande statliga bailoutkostnader när banker kraschar.
FT ledare 12 september 2011, "A necessary reform of British banking"

Martin Wolf håller ett försvarstal för "ringfencing" i FT 15 september, och säger bl a att "Ringfencing is relevant, however, because it addresses what is now the biggest danger of all: rogue universal banks." Han pekar på att Citigroup, UBS och RBS alla bailoutades eftersom de ansågs TBTF, och att även om ringfencing höjer kostnaderna för bankerna så är det värt det eftersom det sänker framtida bailoutkostnader.
Wolf, "Of course it's right to ringfence rogue universals", FT 15 september

Tobinskatt?
EU-kommissionen, Sarkozy och andra har i EU höjt sin röst för en skatt på finansiella transaktioner (en Tobinskatt). För att få in mer pengar till EU:s krisbekämpning, eller för att en sådan skatt skulle vara bra i sig. John Plender konstaterar i en krönika att stödet för en sådan skatt växer; ingen mindre än Bill Gates ska ta fram ett förslag till ett G20-möte i november. Enligt Plender är ett vanligt argument mot en FTT att Sverige hade en sådan 1984-1991 och att den fick handel att flytta till London; men en återupprepning av detta problem kan undvikas genom ett genomförande på bred front, och genom att inte sätta skatten på så hög nivå som Sverige gjorde. Plender menar att Tobins ursprungliga idé med en sådan skatt - "att kasta grus i maskineriet" på finansmarknaderna är än mer relevant idag när datoriserad handel dominerar marknaderna, än på Tobins 1970-tal.
John Plender, "Long-term investors would benefit from Tobin tax", FT 27 september

Implementeringen av Basel III i EU
"Proposals for Basel III are now under review by Europe’s legislative bodies. It is vital that the European Union analyses them closely.

The Capital Requirements Directive IV, which implements Basel III in EU law, is the most substantial of all the post-crisis regulatory measures entertained to date. But it urgently needs further streamlining and tightening.

Five key areas require specific attention: 1) the maximum harmonisation or uniform capital rule which encourages one-size-fits-all capital buffers for banks; 2) the limited role of the leverage ratio designed to limit risk-taking at banks; 3) the maintenance of the risk-free nature of sovereign exposures; 4) the continued reliance on credit ratings, despite all the criticism of their role, to determine the levels of capital required; and 5) the maintenance of a positive bias towards real estate exposures. /.../"
Karel Lannoo, chef för Centre for European Policy Studies "Europe needs to flex its muscles with banks", FT 30 januari 2012


IMF
Joseph Stiglitz skriver debattartikel i FT om att öka omfattningen av IMF:s "special drawing rights"-system. I april 2009 gavs motsvarande $250 mdr i SDRs ut
"New SDR issues could be introduced in times of declines in private capital flows or large falls of global commodity prices. These would increase the ability of current account deficit countries, such as Pakistan or Egypt, if they were hit by an external shock.
In practical terms the G20 should encourage the IMF to issue a significant amount of new SDRs during the next three years, up to a value of $390bn a year. Such a move would have a number of benefits. It would reduce the problem of recessionary bias, by allowing central banks to exchange SDRs for hard currency, such as dollars or euros, and use it to finance higher imports. It would partially replace countries' need to accumulate reserves. Given its relatively small scale, more SDRs would also help to sustain and accelerate recovery of the world economy, without leading to inflationary pressures. And by reducing the need for countries to set aside foreign exchange reserves, it would also facilitate some reduction in global imbalances."
Joseph Stiglitz, "The best alternative to a new global currency", FT 1 april 2011

Allmänt
Larry Tabb hävdar i FT att post-2008-krisregleringarna kommer förändra den globala (eller åtminstone västerländska) finansbranschen grundligt:
"Three-and-a-half years later we’re facing an alphabet soup bowl of proposals and regulation: G20 Accords, Dodd-Frank, the Volcker Rule, Basel III, the Mifid review, Emir and others. While critics say it’s too little, too late, this legislative tsunami will transform banking more than any financial rules since the Great Depression.

This will force banks to change the way they deploy capital. Increasing banks’ reserves increases the cost of bank capital. This, in combination with pushing derivatives (and in Europe most products) towards central clearing and trading on exchanges or swap execution facilities, will reduce the size of firms’ trading books and shift the market towards an agency model, where banks execute orders on a client’s behalf and do not hold products in inventory for clients.

The Volcker Rule, the US initiative to ban proprietary trading, will push banks towards reducing risk and shifting their principal risk-based profit model to one based more on transaction fees. As principal risk is replaced by fees, bonuses and subsequently salaries will be cut, pushing higher-paid individuals out.

So what? Who cares if banks can’t take trading risk and banker fat cats turn tail and run? Aren’t these good things? Maybe yes, maybe no. Either way, we’ll all be affected."

Larry Tabb, "Investors will pay price of bank regulation", FTfm 6 mars 2012

Uppdatering 19 april 2012
Mycket artiklar på sistone om att regleringarna kommer sänka vinstnivåerna/-marginalerna i finansbranschen, etc. Finansmänniskorna verkar mycket missnöjda. T ex:
Sam Jones, "Hedge funds feel pinch from new rules", FT 17 april

---
Papers som kan vara intressanta
- Anat R. Admati, Peter M. DeMarzo, Martin F. Hellwig och Paul Pfleiderer, "Fallacies, Irrelevant Facts, and Myths in the Discussion of Capital Regulation: Why Bank Equity is Not Expensive" (pdf), The Rock Center for Corporate Governance at Stanford University Working Paper Series No. 86, 10 september 2010
- Martin Hellwig, "Capital Regulation After the Crisis: Business As Usual" (pdf), Max Planck Institute for Research on Collective Goods Bonn 2010/31, juli 2010

---
Tidigare på bloggen: "Spelet om EU-regleringar av finansmarknaderna", 14 juli 09; "Obama tar steg mot regleringar av derivat", 16 maj 09; "Fördelningskonsekvenser av bankpolitiken", april 09; "Finanssektorreform-debatt", januari 09; "Det bästa jag läst om den ekonomiska krisen", 21 dec 08; "Incitament och kris", 21 nov 08; "Rothstein: 'Nyliberalerna tysta så det dånar'", 30 sept 08; "Bankregleringar - ett nödvändigt gott", 24 april 08; "Aktuella kapitalregleringar", 17 april 08.

tisdag 14 september 2010

Lite om nationalekonomi, globalisering och fattigdom

-Anteckningar från läsning av:


Ann Harrison (red), Globalization and Poverty (University of Chicago Press, 2007)

AH, " G & P: An Introduction"

(s 3-5) 5 lessons från kapitlen i boken
  1. fattiga i länder med mycket unskilled labor tjänar, tvärtom Heckscher-Ohlin, inte alltid på handelsliberalisering. Alla länder producerar inte alla varor. Arbetare kan inte så lätt byta sektor. Utvecklingsländer har ofta historiskt skyddat unskilled arbetare, med G blir de av med skyddet. Unskilled arbetare i u-länder har ofta för lite skill för att kunna konkurrera med unskilled arbetare i i-länder
  2. fattiga har störra chans att tjäna på globaliseringen om komplementära reformer görs. Ex Indien och Colombia
  3. exporttillväxt och inkommande FDI har minskat fattigdomen. Ex: i Mexico har fattiga i de mest globaliserade regionerna det bättre än de fattiga i mindre globaliserade regioner; Indiens öppning för DFI har minskat fattigdom; i Colombia har ökad export "been associated with" en minskning av fattigdomen
  4. finanskriser är kostsamma för de fattiga. Ex: i Indonesien ökade antalet fattiga med 50 procent efter 1997
  5. G skapar både vinnare och förlorare bland de fattiga. Ex Mexico: små och många medelstora majsbönder fick halverade inkomster på 1990-talet medan storbönder tjänade
(s 5) G kan mätas huvudsakligen på 2 sätt: 1) aktivitet i form av handel eller FDI; 2) policies i form av regleringar för handel och FDI. Policies bäst; outcomes påverkas av många faktorer. Om man definierar G som outcomes så minskar G fattigdomen, om man definierar G som policies så ökar G fattigdomen

(s 7) "Stolper-Samuelson holds only if all countries produce all goods, if the goods imported from abroad and produced domestically are close substitutes, or if comparative advantage can be fixed vis-a-vis all traditing partners."

(s 13) H menar, liksom Ravaillon 2004, att det inte finns entydiga aggregate/crosscountry data som visar att handelsliberaliseringar är antingen bra eller dåligt för fattiga

Donald R. Davis & Prachi Misra, "Stolper-Samuelson Is Dead and Other Crimes of Both Theory and Data"

(s 89) "It is time to declare Stolper-Samuelson dead."
varorna i "exportkorgen" och "importkorgen" är systematiskt olika såväl i factor input composition som i kvalitet
(s 100) Davis 1996 visar hur handel kan skada de fattigaste i ett fattigt land: om landet är labor abundant men också importör av den labor intensive vara som det producerar

William Easterly, "Globalization, Poverty, and All That: Factor Endowment Versus Productivity Views"

(s 110) 3 sätt på vilka de fattiga - vilka antas vara unskilled workers i utvecklingsländer - bör få det bättre av G i en neoklassisk modell
  1. kapitalinflöden höjer deras produktivitet --> höjer deras löner
  2. de kan utvandra --> högre löner
  3. deras varor får market access --> högre löner
E: "If income differences are instead explained by productivity differences [istället för factor endowments], then these simple predictions do not hold."
E: NK-modellen utgår från att de fattiga är lågavlönade pga låg kapital-arbete-ratio

(s 115) land och naturresurser är orörliga. Lockar kapital oavsett regionens produktivitet i övrigt.

(s 119) helt olika förutsägelser om hur G påverkar gini och fattigdom beroende på FE- eller P-perspektiv och vilka faktorer man tar in och om man ser dem som rörliga eller ej

(s 118) "although there are some globalization episodes that have reduced poverty, the overall effect of globalization on poverty looks like it falls short of the expectations of the standard textbook model."

(s 116, 123) E menar att Barro-Mankiw-Sala i Martin 1994:s modell leder till väldigt konstiga prediktioner om skilled-unskilled wage ratios i i- och u-länder, att ration ska vara så mycket högre i u-länder så att en ingenjör ska tjäna mer i Indien än i USA trots lägre BNP/c i Indien

(s 125) om produktivitetsskillnaderna (labor-augmenting) i-land - u-land är tillräckligt stora kan i-landet faktiskt vara labor abundant

(s 132) E hävdar att ironiskt nog använder G:s kritiker såväl som G:s tillskyndare den felaktiga FE-modellen

Gardell 1976

70-tals-reformoptimism:
"Förändringar vad gäller arbetstiden och förändringar vad gäller demokratisering och humanisering av arbetsplatserna måste planeras samtidigt och utifrån ett heltidsperspektiv. Det är enligt min mening av allra största vikt att understryka att reformpolitiken inte får se ett rikt utnyttjande av den fria tiden som ett alternativ till ett intressant och meningsfullt arbete. Många har kritiserat och kritiserar fortfarande ansträngningarna att åstadkomma mer intressanta och självständiga arbetsuppgifter med hänvisningar till möjligheten att människor kan kompensera sig för det tråkiga och stressande arbetet med ett rikt fritidsliv. De undersökningar jag har anfört tycks visa att denna kritik bygger på en felsyn och att man tvärtemot har att räkna med systematiska överspridningseffekter från kvalitativa aspekter av arbetet till fritidens utnyttjande. /.../
Skulle vi få ytterligare arbetstidsförkortning så är det enligt min mening alldeles nödvändigt att tillse att den reformen går parallellt med ansträngningar att öka den enskilda människans inflytande över det dagliga arbetets utförande och öka hennes förutsättningar att utveckla ett aktivt yrkesmässigt ansvar. Därigenom borde rimligtvis också förutsättningarna öka för ett mera utbrett demokratiskt deltagande både på och utanför arbetsplatsen i sådana frågor som är av betydelse för många människor. Detta helhetsgrepp på reformpolitiken inom arbetslivets område saknas i dagens debatt och min förhoppning är att den här presenterade analysen skall kunna bidra till att i större utsträckning medvetandegöra dessa sammanhang. Sist och slutligen handlar det ju om vitaliteten i vår demokrati och om vad människor totalt sett får ut av tillvaron i industrisamhället."
Bertil Gardell, Arbetsinnehåll och livskvalitet: En sammanställning och diskussion rörande människan och arbetet (LO och Prisma, 1976), s 144f

- boken sammanfattar forskningsläget (Wilensky, Goldthorpe m m) och bidrar också med en empirisk studie - byggd på observationer såväl som en survey - av arbetsförhållandena för 976 arbetare i 259 olika jobb på två massa- och pappersindustrier och två verkstadsindustrier.

Analyser av den revolutionära-reformistiska sprickan i svensk arbetarrörelse

På 1970-talet var splittringen mellan revolutionärer och reformister i arbetarrörelsens historia ett hett forskningsämne i samhällsvetenskaperna. (Idag är det allt annat än hett!)

Det skrevs då i Sverige ett gäng olika analyser och tolkningar av vilka skillnaderna egentligen var, vilka som blev revolutionärer respektive reformister och varför, och vilka orsakerna var till splittringen.

Här är några:
  • Gunnar Gunnarsson (1971, 1975) och Jan Lindhagen (1973) SAP-nära; hävdar att det var marxism-leninismen, inte SAP:s marxism, som bröt med Marx. Gunnarssons analys vilar tungt på Engels "politiska testamente", förordet till 1895 års utgåva av Klassenkämpfe im Frankreich, där E förkastar den våldsamma revolutionen
  • Knut Bäckström (1970) däremot marxist-leninistisk analys; B stod kommunisterna nära. En förräderiteori á la Lenin: Axel Danielsson med flera "genuina marxister" förråddes av Branting et al
  • Seppo Hentilä (1978) materialistisk tolkning; bygger på M Vesters "Kampfzyklus - Lerncyklus" och Engels-Lenins begrepp om "arbetararistokratin" (fast utan "mutningen" och "förräderiet" som inslag). H hävdar (s 309ff) att metall- och träarbetare samt hantverkare dominerade i SAP medan "icke yrkeskunniga skikt" i arbetarklassen inte var lika starka där
  • Brutus Östling (1982?*) vill uttalat göra icke-moralistisk och materialistisk analys, hävdar att hantverkare och dylika privilegierade arbetare (ung. arbetararistokratin) blev reformister och grovarbetarna revolutionärer

*I akademin tog det röda 80-talet inte definitivt slut förrän nån gång runt 1985; Rothsteins avhandling Den socialdemokratiska staten (1986) är ett vackert tidsdokument i sitt möte av 70-talets althusserianska marxism och mer US-amerikansk empiristisk statsvetenskap.

Möte med väljare

Igår var jag ute och delade ut flygblad och pratade med väljare i Bergsjöns centrum, vid Rymdtorget. Bergsjön är ett låginkomstområde och där tenderar valdeltagandet att vara relativt lågt – i dess fem valkretsar varierade i förra riksdagsvalet valdeltagandet mellan 46 och 71 procent – och Socialdemokraterna och de rödgröna partierna är starka här – i förra valet fick SAP mellan 34 och 56 procent i valkretsarna här och de rödgröna totalt mellan 53 och 73 procent*.

Det är så i Sverige liksom i andra länder att låginkomsttagare tenderar att ha ett lägre valdeltagande än vad höginkomsttagare; det är därför inte så förvånande att i riksdagsvalet 2006 var de kommuner som hade det högsta valdeltagandet rikemanskommunerna Lomma, Vellinge, Ekerö och Danderyd*.

Varför har då låginkomsttagare lägre valdeltagande än höginkomsttagare? Har inte låginkomsttagarna i själva verket större anledning att engagera sig för politiska lösningar? Statsvetarna Kay Lehman Schlozman och Sidney Verba*** lyfter fram tre möjliga förklaringar till varför arbetslösa har lägre politiskt deltagande än vad folk med jobb har, och jag tror att man kan applicera detta på låginkomsttagare också:
  1. de har det ändå rätt bra; behöver inte bli politiskt aktiva ("hälsan tiger stilla", så att säga)
  2. det är mer rationellt att använda sig av individuella lösningar; vem som helst kan bli höginkomsttagare bara man anstränger sig tillräckligt
  3. eller så är det så att den liberala modellen, där man utgår från att alla människor är lika representerade, inte stämmer, eftersom inte alla har samma resurser – i form av information, utbildning och så vidare – att ta beslut ifrån
Jag tror att förklaring 2 fungerar för vissa: onekligen är det så att en del människor är mer individualistiska än andra och i högre grad ser sig själva som orsaker till sina problem såväl som framgångar. Men jag tror också att förklaring 3 är viktig: ojämlikheter i socioekonomiska förhållanden formar ens uppsättning av möjligheter till politiskt deltagande på ett ojämlikt sätt. Som statsvetarna Jonas Pontusson och David Rueda skriver****, ”generellt sett så verkar politisk ojämlikhet stiga med inkomstojämlikheten”.

Mekanismen är, vill jag hävda, denna: större inkomstojämlikhet leder till minskade valmöjligheter och livschanser för dem längst ner i inkomstdistributionen, och till större misstro mot såväl de egna möjligheterna som mot samhället i stort*****. Som filosofen Hannah Arendt skrev för femtio år sedan: ”den nya tiden utmärks av världsförfrämligande, och inte av självförfrämligande som Marx menade”******.

Diagrammet nedanför visar sambandet mellan inkomstojämlikhet och valdeltagande i parlamentsval 2005-2009 för EU-länderna (förutom lilleputländerna Luxemburg, Cypern och Malta) samt USA och Kanada. Inkomstojämlikheten är mätt med gini-koefficienten, som är ett mått som varierar mellan 0 och 100, där 0 innebär att varje person i ekonomin har samma inkomst, medan 100 innebär att en enda person har all inkomst i hela ekonomin. Desto högre ginikoefficient, desto mer ojämlikt alltså.


källa för valdeltagande: International Institute for Democracy and Electoral Assistance
källa för gini: CIA World Factbook. Jag använder CIA World Factbook som källa här eftersom de har statistik för så många länder, vilket Luxembourg Income Study inte har.


Som vi ser så ser det ut som att större inkomstojämlikhet hänger ihop med lägre valdeltagande. Det finns minst 2 tydliga förklaringar till detta. Ett, den som jag tog upp ovan, om att i mer ojämlika länder blir det fler medborgare som inte känner att de kan påverka samhället och därför inte heller tycker att det är lönt att rösta. Två, lågt valdeltagande bör också i sin tur leda till ökad ekonomisk ojämlikhet: eftersom det framför allt är låginkomsttagare och arbetslösa som avstår från att rösta (eftersom de inte känner att de kan påverka i alla fall), och politiska partier alltid gynnar vissa ekonomiska intressen på andra intressens bekostnad, så som att högerpartier gynnar de rika,******* så leder lågt valdeltagande till att högerpartier gynnas, vilket ökar den ekonomiska ojämlikheten.

Jonas Pontusson och David Rueda skriver i en väldigt intressant ny artikel (man kan ladda ner en version här) om kopplingarna mellan den ökande ojämlikheten i rika länder och vänster-/arbetarepartiers politiska utveckling. De använder en stor jämförande studie mellan partiprograms förändring i en mängd rika länder från 1960-2005 för att kolla på hur vänsterpartier har utvecklats på en höger-vänster-skala jämfört med landets politiska mitt, och relaterar detta till inkomstojämlikhetens utveckling och valdeltagandets utveckling i dessa länder. Pontusson och Rueda hävdar att i grund och botten så kan man förvänta sig att om ojämlikheten ökar i samhället, så borde ett vänsterparti, allt annat lika, gå vänsterut jämfört med den politiska mitten, för att vilja åtgärda den ökade ojämlikheten. Men, konstaterar de: så har inte hänt de senaste trettio åren, utan istället har ojämlikheten ökat samtidigt som vänsterpartier har gått högerut. Varför är det då så? Jo, de förklarar detta med att ökad ekonomisk ojämlikhet också minskar det politiska deltagandet och valdeltagandet framför allt hos låginkomsttagare och arbetare, vilka är vänsterpartiers kärngrupper, vilket både försvagar vänsterpartierna och gör att de inte behöver ta lika mycket hänsyn till dessa gruppers intressen.

Detta är alltså en väldigt negativ situation som vi finner oss i: ökande ekonomisk ojämlikhet är inte bara dåligt i sig, utan orsakar också mer alienation och lägre politiskt deltagande, vilket i sin tur gör det ännu lättare för högerpartierna att ännu mer öka den ekonomiska ojämlikheten, vilket ännu mer ökar alienationen och minskar det politiska deltagandet, och så vidare… Detta är en negativ spiral (”vicious cycle”, kallar Pontusson och Rueda det).

Det finns, hävdar Pontusson och Rueda, en sak som måste göras för att kontra denna negativa spiral: vänsterpartier måste mobilisera låginkomsttagare och arbetare politiskt. Den negativa spiralen ökad ekonomisk ojämlikhet – lägre politiskt deltagande är en väg till ett sämre samhälle: ett mer exkluderande, mer ofritt, mer alienerande samhälle; högerpartierna kommer inte göra något för att rätta till detta, utan denna utmaning faller på vänsterpartierna.

Referenser

*Källa: www.val.se
Bergsjön 1
valdeltagande 46,63 procent; S: 50,56 procent; rödgrönt: 72,68
Bergsjön 2
valdeltagande 60,78 procent; S: 50,61 procent; rödgrönt: 73,32 procent
Bergsjön 3
valdeltagande: 63,78 procent; S: 33,98 procent; rödgrönt: 65,31
Bergsjön 4
valdeltagande: 71,99 procent; S: 38,85 procent; rödgrönt: 52,93 procent
Bergsjön 5
valdeltagande 52,46; SAP 55,66 procent; S+V+MP = 73,34 procent

**Källa: www.val.se ”Allmänna val 2006, Tio i topp”

***Kay Lehman Schlozman & Sidney Verba, Insult to Injury: Unemployment, Class, and Political Response (Harvard University Press, 1979)

****Jonas Pontusson & David Rueda, “The Politics of Inequality: Voter Mobilization and Left Parties in Advanced Industrial States”, Comparative Political Studies, 2010

*****För ett exempel, om fattiga innerstadsområden i England, se The Economist, “Poor whites: on the edge”, 22 oktober 2009

******Hannah Arendt, Människans villkor (Röda bokförlaget, 1986)

*******Douglas Hibbs, ”Political Parties and Macroeconomic Policy”, American Political Science Review, 1977 (kan laddas ner här)

måndag 13 september 2010

Svenska välfärdsstaten-inlägget

Hemtjänstens omfattning
"Kommunerna har redovisat att cirka 206 000 personer som fyllt 65 år var beviljade hemtjänst den 1 oktober år 2009. Det innebär en svag ökning jämfört med året innan då cirka 202 000 personer fick hemtjänst. Det totala antalet beviljade hemtjänsttimmar för åldersgruppen 65 år och äldre var under oktober månad 2009 cirka 4 630 000, vilket fördelat på de cirka 206 000 personerna ger ett medelvärde på cirka 22 hemtjänsttimmar i månaden.
Av det totala antalet beviljade/beräknade hemtjänsttimmarna för oktober 2009 utfördes cirka 17 procent i enskild regi. Motsvarande andel för oktober 2008 var ungefär 16 procent."
Socialstyrelsen, "Äldre och personer med funktionsnedsättning – regiform m.m. för vissa
insatser år 2009: Kommunala insatser enligt socialtjänstlagen
" (pdf), 2010

---

SoL och HSL
"[Reglerna]
I socialtjänstlagen (2001:453), SoL, hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, samt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, regleras kommunernas ansvar för service, vård och omsorg till personer med funktionsnedsättning.
Enligt socialtjänstlagen ska kommunerna genom olika insatser verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Genom bl.a. hemtjänst ska den enskilde få stöd, service och omvårdnad i hemmet. Vidare ska bostäder med särskild service (särskilda boendeformer) inrättas för dem som behöver ett sådant boende. Kommunerna ansvarar för hälso- och sjukvården (exkl. läkarinsatser) i bostäder med särskild service och i dagverksamheter. Därutöver har kommunerna möjlighet att, efter överenskommelse med landstingen och med regeringens godkännande, överta ansvaret för hemsjukvården (exkl. läkarinsatser) i ordinärt boende. Så har skett i drygt hälften av landets kommuner. /.../

[Omfattning år 2007]
• Ungefär 4 400 personer i åldern 0–64 år bodde permanent i särskilda boendeformer den 1 oktober 2007. Av dessa var cirka 40 procent kvinnor och 60 procent män. Antalet boende ökar starkt med stigande ålder, och drygt 54 procent av de boende var i åldern 55–64 år.
• Cirka 72 procent av samtliga som bodde i särskilda boendeformer bodde i bostäder som drevs av den egna kommunen. Återstående 27 procent bodde i bostäder som drevs i enskild regi och en procent i bostäder som drevs av landstinget eller annan kommun.
• Drygt 16 800 personer i åldern 0–64 år var beviljade hemtjänst i ordinärt boende den 1 oktober 2007.
• Bland dem som var beviljade hemtjänst i ordinärt boende hade cirka en tredjedel 1–9 hemtjänsttimmar per månad. Fördelningen av personer efter antal hemtjänsttimmar per månad var nästan lika mellan kvinnor och män.
• Ungefär 10 700 personer var beviljade boendestöd den 1 oktober 2007. Insatsen gällde lika många kvinnor som män.
• Trygghetslarm i ordinärt boende kan ges med eller utan individuellt biståndsbeslut.
Kommunernas uppgiftslämnande avsåg trygghetslarm med biståndsbeslut. Sammanlagt redovisades närmare 9 600 personer i åldern 0–64 år med denna insats den 1 oktober 2007.
• Bland övriga biståndsbeslutade insatser den 1 oktober 2007 framgår att cirka 4 700 personer hade dagverksamhet, drygt 3 200 personer hade kontaktperson/kontaktfamilj, 1 200 hade anhörigbidrag/hemvårdsbidrag, samt närmare 1 100 personer hade korttidsvård/korttidsboende. /.../

[Arsenalen]
särskilt boende, hemtjänst, boendestöd, trygghetslarm, dagverksamhet, korttidsvård/korttidsboende, anhörigbidrag/hemvårdsbidrag, kontaktperson/kontaktfamilj, öppna verksamheter."
Socialstyrelsen, "Personer med funktionsnedsättning år 2007: Kommunala insatser enligt socialtjänstlagen samt hälso- och sjukvårdslagen" (pdf), 2008

--

LSS
"[Reglerna]
I hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och socialtjänstlagen (SoL) finns bestämmelser
om landstingens och kommunernas generella ansvar för att tillgodose medborgarnas behov av hälso- och sjukvård och sociala insatser.
Personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar kan dessutom ha rätt till särskilda insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
LSS trädde i kraft den 1 januari 1994 och utgör en väsentlig del av den handikappreform som riksdagen beslutade om året innan. Målsättningen med all verksamhet enligt LSS är att underlätta det dagliga livet för personer med omfattande funktionsnedsättning och främja full delaktighet i samhällslivet.
Enskilda ska ges största möjliga inflytande över hur insatserna ges.
I denna rapport redovisas antal personer med insatser enligt LSS, samt antalet LSS-insatser.
I LSS definieras de personer med funktionsnedsättning som kan ha rätt till insatser enligt lagen. Det är tre olika grupper vilka beskrivs närmare under rubriken Definitioner. Där beskrivs även de tio särskilda insatser som enskilda kan begära. För samtliga insatser gäller att de ska utformas utifrån individuella behov och att hänsyn ska tas till den enskildes självbestämmanderätt och integritet.
Kommuner och landsting kan på den enskildes begäran bevilja insatser enligt LSS, om han eller hon ingår i lagens personkrets och har behov av den begärda insatsen. En tredje förutsättning är att behovet inte redan är tillgodosett.
En av de tio insatserna – personlig assistans – kan även ges som assistansersättning
enligt lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS).
Beslut om assistansersättning fattas av Försäkringskassan och dessa beslut ingår inte i denna rapport som enbart redovisar av kommunen fattade beslut om personlig assistans enligt LSS.

[Omfattningen år 2009]
I sammanfattning ger statistiken följande resultat:
* Kommunerna har redovisat att cirka 60 200 personer hade en eller flera insatser enligt LSS exklusive insatsen råd och stöd den 1 oktober 2009. Det är 1 500 fler jämfört med år 2008 och en ökning med cirka 3 procent.
* Landstingen och de kommuner som ansvarar för råd och stöd har uppgivit att cirka 5 800 personer var beviljade råd och stöd enligt LSS den 1 oktober 2009. Det är en minskning med cirka 13 procent jämfört med 2008.
* Sammanlagt uppgick antalet LSS-insatser som redovisats till cirka 109 700. Cirka 88 procent av dessa insatser rörde personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd (personkrets 1).
Daglig verksamhet var den LSS-insats som flest personer hade, nästan 29 000 personer. Knappt 22 900 personer hade insatsen bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna. I avrundade tal hade 19 200 personer insatsen kontaktperson, 10 000 personer insatsen korttidsvistelse, 9 600 personer insatsen ledsagarservice, 5 800 personer insatsen råd och stöd och 5 100 personer hade insatsen korttidstillsyn. Övriga insatser enligt LSS hade färre än 5 000 personer per särskild insats.
* Nästan hälften av de cirka 1 400 barnen eller ungdomarna i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar bodde i en annan kommun än den som beslutat om insatsen. Av samtliga som hade boende för barn eller ungdomar enligt LSS bodde ungefär 100 i familjehem och de övriga i bostad med särskild service.
* Av de 3 400 personer som hade personlig assistans enligt LSS hade cirka 41 procent 20 timmar eller färre per vecka och 59 procent hade över 20 timmar per vecka."
Socialstyrelsen, "Personer med funktionsnedsättning – insatser enligt LSS år 2009" (pdf), 27 mars 2010

---
En intressant debattartikel om Lagen om Assistansersättning, LASS (från 1994) från Independent Living Institute juni 2008.
De beskriver det så här:
"de ca 14 000 assistansberättigade tillsammans sysselsätter ca 50 000 assistenter /.../
Före 1994 fick personer med omfattande funktionsnedsättning kommunal hemtjänst, idag får man istället kontanta medel från Försäkringskassan för inköp av personlig assistans."

--
Friskolor och segregation
"Essay I (written with Roope Uusitalo) studies the effects of school choice on segregation. We analyse the effect of a reform in Stockholm that changed the admission system of public upper secondary schools. Before the year 2000, students were assigned to their nearest school, but from the fall of 2000 and onwards, the students can apply to any school within Stockholm City and admission decisions are based on grades only. We show that the distribution of students over schools changed dramatically as a response to extending school choice. As expected, the new admission policy increased segregation by ability. However, segregation by family background, as well as, segregation between immigrants and natives also increased significantly. Furthermore, the results show that the increase in school segregation between immigrants and natives is not explained by differences in prior achievement."
Martin Söderström, Evaluating Institutional Changes in Education and Wage Policy, doktorsavhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet, 2006 (pdf)

---

"Essay 2 is an analysis of school competition and its implications for student performance on national tests in mathematics, Swedish and English. A value added specification is estimated to mitigate problems with omission of relevant variables. Increased local school competition is shown to have positive effects on the average performance in mathematics, but no significant effects in English or Swedish. Immigrant pupils and those in need of special education tend to gain more from increased school competition, while adverse effects on students from low education families are found in terms of English and Swedish performance. Quantile regressions indicate homogeneous effects on low and high performing students."
Åsa Ahlin, Compulsory Schooling in a Decentralized Setting: Studies of the Swedish Case (doktorsavhandling i nationalekonomi, Uppsala universitet, 2004), pdf

---

"1990-talet var ett mycket turbulent årtionde för det svenska skolsystemet. Ett antal reformer förändrade svenskt utbildningsväsende från ett av de mest centraliserade systemen i västvärlden till ett av de mest decentraliserade – med målstyrning som ledstjärna. Genom decentraliseringen blev kommunerna huvudmän för ungdomsutbildningen. I början av 1990-talet infördes även fritt skolval och kommunerna ålades att finansiera fristående skolor. Samtidigt ledde Sveriges ekonomiska kris till kraftiga neddragningar inom skolan. Vilka effekter hade dessa förändringar på studieresultaten? Hur påverkades effektiviteten och jämlikheten?

Skillnaden i spridning av resurser och kunskaper har varit mycket låg i Sverige historiskt sett. Det finns tecken som tyder på att 1990-talets utveckling har ökat skillnaderna mellan elever vad gäller tilldelningen av resurser. Tidigare forskning, och våra egna analyser, visar att resurser har betydelse för studieresultat, särskilt för elever med studiesvag bakgrund. Neddragningarna under 1990-talet har alltså framförallt drabbat utlandsfödda elever och elever med lågutbildade föräldrar. Den krisstämpel som ibland sätts på den svenska skolan är dock betydligt överdriven. Kunskaperna hos den svenska befolkningen står sig mycket väl i internationell jämförelse. Sverige klarar sig också bra i jämförande studier av skolelevers kunskaper." (min fetning)
IFAU, pressmeddelande om rapporten "Education, efficiency, and equality – An analysis of Swedish school reforms during the 1990s", februari 2004. Sammanfattning av rapporten finns här (pdf). Rapporten recenserades i Ekonomisk Debatt av en moderatpolitiker; recensionen finns här (pdf).

---
"The question of what role free schools should perform in the Swedish educational system has been a contested subject between three ideological, theoretical, political and policy tenets. The first, 'contribution to pedagogical diversity in a controlled school market' reflects a traditional social democratic view. The second, 'contribution to a better education on a competitive school market' reflects a neo-liberal approach. The third tenet, 'contribution to the maintenance of groups' and individuals' cultural and religious identity' reflects a multicultural view insisting on the thesis that a family's cultural and religious identity should be a steering motive for the school choice. The aim of this article is to take a closer look at what the three tenets that constitute the 'riddle' contain—including their claims, responses to critics, arguments and empirical evidence—and to discuss some of their practical impacts on the shaping of educational policy."

Nihad Bunar, The Free Schools 'Riddle': Between traditional social democratic, neo-liberal and multicultural tenets", Scandinavian Journal of Educational Research nr 4 2008

---

Bo Malmberg, "Ökad konkurrens för en bättre skola?", blogginlägg 16 april 2010

---
Social rapport 2010: ojämlikheten har på 00-talet stabiliserats efter 90-talets ökningar
"Den utveckling mot ökad polarisering som visade sig på många samhällsområden under 1990-talet har under 2000-talet mattats av och stabiliserats. Fler kan försörja sig på sitt arbete men den andel som under längre tid står både utanför arbetsmarknaden och utanför de sociala försäkringssystemen är oförändrad (3–4 procent). Den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) fortsatte att minska för alla grupper. Även om inkomsterna ökade för alla var dock inkomstökningarna större bland höginkomsttagarna än bland dem med låga inkomster. Därför har inkomstskillnaderna ökat.
Den etniska boendesegregationen i de tre storstadsregionerna har stabiliserats efter att ha ökat under hela 1990-talet, medan den ekonomiska segregationen uppvisar en långsamt ökande trend över tid. /.../
Välfärdsproblem kan uppträda tillsammans och en vanlig kombination är ohälsa och ekonomisk utsatthet. Allvarliga sjukdomar leder ofta till försämrade ekonomiska villkor och ökad risk för upplösning av parförhållanden. /.../
Utbildningen är en av de viktigaste faktorerna för ungdomars framtida möjligheter. Ju tidigare utbildningskedjan bryts desto sämre är framtidsutsikterna. De grupper som har låga eller ofullständiga betyg från grundskolan har kraftigt förhöjda risker för framtida psykosociala problem. Betygen är särskilt viktiga för utsatta barns framtidsutsikter. Barn som växer upp i samhällets vård eller i familjer med återkommande ekonomiskt bistånd lämnar grundskolan med mycket lägre
betyg än andra barn och har också mycket höga överrisker för framtida psykosociala problem. /.../
De allra flesta lämnar fattigdomen (i absoluta termer) snabbt, hälften redan inom ett år. Gruppen kännetecknas därför av dem som varit fattiga under lång tid och för dem som en gång varit fattiga är risken stor att återigen hamna i fattigdom.
Efter sju år hade mellan 50 procent (av dem som lämnade fattigdomen år 1992) och 30 procent (av dem som lämnade fattigdomen år 1998) åter igen blivit fattiga. Risken för långvarig fattigdom (fem år eller längre) är ändå relativt liten, bara mellan
3 och 4 procent av befolkningen är långvarigt fattiga under ett givet år.
Socialstyrelsen, Social rapport 2010 (pdf), s 7, 9

---
Vårdgarantin i Västra Götaland

Basics: 0-7-90
0 dagar - Kontakt med primärvården samma dag
Samma dag som du söker hjälp ska du få kontakt med primärvården, till exempel vårdcentralen eller sjukvårdsrådgivningen. Det kan ske via telefon eller genom besök.

7 dagar - Läkarbesök inom primärvården inom sju dagar
Bedömer primärvården att du behöver besöka en läkare ska detta ske inom högst sju dagar, till exempel på vårdcentralen eller hos familjeläkaren.

90 dagar - Besök i den specialiserade vården inom 90 dagar
Om man får en remiss till den specialiserade vården, ska man få en tid för besök inom 90 dagar. Det gäller även om man sökt vård utan remiss.*

90 dagar - Behandling påbörjad inom 90 dagar
Efter beslut om behandling, till exempel operation, ska man få en tid inom 90 dagar.
http://www.vantetider.se/vad-aer-vaardgarantin

Specialfall:
Misstanke om cancer
2 dagar - Misstanke om cancersjukdom hos barn
Vid välgrundad misstanke om cancersjukdom ska barn erbjudas besök hos specialistläkare inom 2 dagar, räknat från remissens ankomstdatum.
14 dagar - Misstanke om cancersjukdom hos vuxna
Vid välgrundad misstanke om cancersjukdom ska vuxna erbjudas besök hos specialistläkare inom 14 dagar, räknat från remissens ankomstdatum.

Neuropsykiatri
90 dagar - Neuropsykiatrisk utredning
Efter beslut om neuropsykiatrisk utredning ska du erbjudas en tid för detta inom 90 dagar.

Barn- och ungdomspsykiatri
30 dagar - Besök
Om du får en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin ska du erbjudas tid för besök inom 30 dagar, efter beslut om remiss.
60 dagar - Fördjupad utredning/behandling
Du ska erbjudas en tid för fördjupad utredning/behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin inom 60 dagar, efter beslut om remiss. Detta gäller fr o m 1 oktober 2009.

Vård hos annan vårdgivare
Om vårdcentralen/sjukhuset inte själva kan ta emot dig inom garantitiden ska de aktivt hjälpa dig att ordna en tid hos en annan vårdgivare. Det kan bli inom Västra Götaland och Halland, hos en privat vårdgivare eller i ett annat landsting. Du kan inte själv välja vårdgivare. Du får resan betald, förutom en egenavgift för sjukresa.
Högkostnadskort och frikort gäller även i andra landsting och hos privata vårdgivare som regionen har avtal med.

Vårdgarantin gäller inte
* Om du tackar nej till vård hos en annan vårdgivare.
* Om du vid två tillfällen, utan särskilda skäl, uteblir eller tackar nej till en erbjuden tid. Som särskilda skäl räknas egen eller nära familjemedlems sjukdom, eller död, eller redan betald semesterresa.
* Om du själv väljer att vänta längre än den tid du blir erbjuden.

I vårdgarantin ingår inte
* Utredningar (med undantag av neuropsykiatrisk utredning) och kompletterande undersökningar, till exempel röntgen- och laboratorieundersökningar.
* Utprovning av hjälpmedel. Utprovning av hörapparat ingår dock i vårdgarantin.
* Behandlingsmetoder som inte erbjuds inom Västra Götalandsregionen.
http://vard.vgregion.se/sv/Regler-och-rattigheter/Sa-fungerar-sjukvarden/Vardgaranti/

---

Välfärdskommunen, inte välfärdsstaten?


"A fundamental dilemma for the Scandinavian welfare state is that policies supposedly generous, universalistic, egalitarian and uniform are formulated on the national level but implemented on the local level (Esping-Andersen 1990, Hanssen 1997, Kautto, Fritzell, Hvinden, Kvist & Uusitalo 2001, Kroger 1997a). But how can it be a uniform policy, if there is a local influence?

This tension has been the focus of research in different social welfare areas. Investigating public old-age care in Sweden, Trydegard and Thorslund find that in spite of national goals of equality, universality and equity a 'considerable regional inequality exists in Sweden in the care and services provided for the oldest in the community . . . [I]t might be more appropriate to talk about a multitude of different "welfare municipalities" . . . rather than one single welfare state' (Trydegard & Thorslund 2001:183). In his study on child day-care provision, Kroger states that 'the traditional principle of Scandinavian local self-government, requiring local autonomy, and the goal of a welfare state providing a uniformly equal service to all is . . . a contradiction in terms'."
Barbro Lewin, Lina Westin & Leif Lewin, "Needs and Ambitions in Swedish Disability Care", Scandinavian Journal of Disability Research nr 4 2008

---

Något om socialbidraget (=ekonomiskt bistånd)

Förändringar av normen för socialbidraget 1985-2005:
1985
I allmänna råd (1985:1 s. 28 och bilaga 1) rekommenderade Socialstyrelsen
för första gången en bruttonorm till vägledning för kommunernas socialtjänst.
Normen baserades på budgetposterna i Konsumentverkets beräkningar
av skäliga hushållskostnader och redovisades både i krontal och som procent
av basbeloppet.

1986
Statistiska centralbyrån (SCB) konstaterade att nära hälften av kommunerna hade en norm som låg på eller under Riksskatteverkets belopp för existensminimum. Innehållet i normen varierade också mellan kommunerna. Resultatet var en ”urholkning” av begreppet skälig levnadsnivå och många fick ekonomiskt bistånd till en lägre nivå än den som Socialstyrelsen rekommenderade (meddelandeblad Nr 46/86). Bruttonormen räknades upp utifrån årets basbelopp.

1987
Vid en genomgång av normerna i landets alla kommuner kunde SCB konstatera
att 22 procent fortfarande hade en norm på eller under existensminimum
(meddelandeblad Nr 28/87). Bruttonormen räknades upp utifrån årets
basbelopp som höjdes både den 1 januari 1987 och den 1 juli 1987.

1988–1990
Åren 1988–1990 följde Socialstyrelsens rekommenderade bruttonorm automatiskt
basbeloppets uppräkningar.

1991
Socialstyrelsen höjde den rekommenderade bruttonormen med en procentenhet
utöver den vanliga uppräkningen knuten till basbeloppet. Skälet var
skattereformen. Statens pris och konkurrensverk hade beräknat att konsumentprisindex
(KPI) skulle stiga med motsvarande.

1992
Socialstyrelsen påtalade i en skrivelse till Socialdepartementet att bruttonormen
låg lägre än Konsumentverkets kostnadsberäkningar. Den låg också
lägre än förbehållsbeloppen enligt utsökningsbalken som beräknades utifrån
KPI. Bruttonormen räknades upp utifrån årets basbelopp.

1993
Regeringsrätten uttalade i en dom den 2 april (RÅ 1993 ref 11) att Socialstyrelsens
norm ska ligga till grund för bedömningen av vad som är skälig levnadsnivå.
Normen räknades om utifrån basbeloppets förändring.

1994
Ytterligare vägledning från Regeringsrätten kom genom den så kallade
Tingsrydsdomen (RÅ 1994 ref 58). Där uttalade Regeringsrätten bl. a. att
starka principiella skäl kunde anföras till stöd för tillämpning av bruttonormen.
En kommun kunde dock utesluta en behovspost som Socialstyrelsen
lagt in i bruttonormen, om kommunen på objektiva grunder kunde visa att
posten inte passade att schablonisera. Socialstyrelsen framhöll (meddelandeblad
Nr 29/94) att om kommunen t.ex. uteslöt kostnader för läkarvård och
tandvård ur sin norm borde bistånd beviljas med den faktiska kostnaden.
Normen räknades om utifrån årets basbelopp.

1995
Normen räknades om utifrån årets basbelopp och publicerades i meddelandeblad
Nr 29/94.

1996 januari–september
1996 års bruttonorm t.o.m. 30 september var i kronor på samma nivå som
1995 års norm. Detta gjorde att normen uttryckt i procent av basbeloppet
minskade till 114,4 procent. Socialstyrelsen angav tre skäl till detta:
• Normen hade höjts mer än prisutvecklingen.
• En lagändring väntades under 1996 om beräkning av det ekonomiska
biståndet.
• Sänkningen av matmomsen.
...
En utvärdering som Socialstyrelsen gjorde (Socialbidragsnormen – en översyn,
SoS-rapport 1995:24) visade att bruttonormen ökat mer än priserna på
de varor och tjänster som ingick i normens budgetposter. Det berodde bl.a.
på att normen (enligt prop. 1979/80:1) räknades upp med basbeloppet. Basbeloppet
påverkades via konsumentprisindex (KPI) av 1990-talets kraftigt
ökade boendekostnader. Boendekostnader ingick dock inte i bruttonormen,
men hyreshöjningarna slog via KPI igenom i uppräkningen av normens alla
delposter

En ny modell
1996 oktober–december och 1997
Den förväntade lagändringen uteblev. Detta gav anledning till en omarbetning
av den rekommenderade bruttonormen under löpande år. Samtidigt
bytte Socialstyrelsen modell för normen. Vid framtagningen av den nya
normen förekom diskussioner om att ta hänsyn till mäns och kvinnors olika
behov och kostnader enligt Konsumentverkets beräkningar. Detta debatterades
flitigt i medierna under sommaren 1996, t. ex. i Dagens Nyheter den 12
augusti 1996, men diskussionerna resulterade inte i någon ändring i normens
konstruktion i det avseendet. Den nya normen började gälla den 1 oktober
1996 och kom att gälla t.o.m. 1997 (allmänna råd 1996:22 bilaga 2). Den
grundade sig på i stort sett samma principer som Konsumentverket tillämpar
vid sina beräkningar av skäliga levnadskostnader. Normen omfattade åtta
budgetposter som var uppdelade på personliga kostnader och gemensamma
hushållskostnader. De personliga kostnaderna angavs för sju ålderskategorier
istället för de tidigare tre (se bil. 2). För posten livsmedel fanns det möjlighet
att använda alternativa summor beroende på om en person åt hemlagad
lunch eller lunch ute fem dagar per vecka. Vid beräkningen av de gemensamma
hushållskostnaderna togs hänsyn till att flerpersonshushåll har
lägre kostnader per person än enpersonshushåll. I och med att kostnaden för
hemförsäkring varierade med storlek på kommunen användes tre alternativa
summor uppdelade på tre kommungrupper (allmänna råd 1996:22 s.6–7).
Ur bruttonormen försvann de två posterna läkar- och tandvård samt möbler,
husgeråd, TV, radio m.m. Socialstyrelsen såg dessa poster som mindre
lämpade att schablonisera. Faktiska, godtagbara kostnader för dessa behov
borde i stället ersättas som tilläggsbelopp.

1998
Den 1 januari 1998 ändrades socialtjänstlagen (1980:620), vilket innebar
införandet av en riksnorm.4 Regeringen beslutar sedan dess årligen om riksnormen
för försörjningsstöd5 genom en ändring av socialtjänstförordningen
(1981:750 och 2001:937). Socialstyrelsen publicerar varje år riksnormen i
ett meddelandeblad. Riksnormen är en obligatorisk lägsta nivå för kommunernas
försörjningsstöd. Underlaget för riksnormen framställs av Konsumentverket
i samverkan med Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån och
Konjunkturinstitutet genom analyser, prismätningar, konsumtionsundersökningar
och prognoser. Förändringar av normen är alltså inte längre knutna
till basbeloppet. Riksnormen har samma konstruktion som den bruttonorm
Socialstyrelsen rekommenderade mellan den 1 oktober 1996 och den 31
december 1997. Möjligheten att använda alternativa summor för livsmedel
togs bort för alla utom barn 0–6 år, som får lunch i förskolan.
En skillnad mellan riksnormen och den bruttonorm som fanns innan är att
kostnader för hushållsel och hemförsäkring inte ingår i de gemensamma
hushållskostnaderna utan har lagts utanför normen och beviljas med skälig
kostnad.

2002
Den 1 januari 2002 trädde en ny socialtjänstlag (2001:453) i kraft. Denna
innebar ingen ändring när det gäller riksnormen. I riksnormen för 2002 räknades
en kostnad på 40 kr för barn- och ungdomsförsäkring in i posten ”fritid
och lek”.

2003
Beslutet om riksnorm för 2003 innebar en halvering av Konsumentverkets
förslag till höjning av normen och detta var första gången regeringen inte
gick på Konsumentverkets förslag. Barn och ungdomsförsäkringen blev en
egen post inom riksnormen

2005
I riksnormen för 2005 inkluderades kostnader för mobiltelefon och mobiltelefonsamtal
i posten Dagstidning, telefon, TV-licens. Trots detta sänktes
normen som helhet på grund av minskade kostnader för t.ex. livsmedel och
förbrukningsvaror.

Socialstyrelsen, "Normer för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) 1985-2005" (pdf)

---
"Drygt var tredje person i åldrarna 20–64 år mottog bidrag (sjukpenning, arbetslöshetsstöd, sjuk- och aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd) under 2004.

Var tionde person hade ingen löne- eller näringsinkomst alls utan försörjdes helt av bidrag. Vart femte hushåll hade år 2004 en inkomst, exklusive bidrag, som låg under socialbidragsnormen. Dessa hushåll kan därmed anses vara bidragsberoende. 120 000 hushåll levde utan bidrag trots att deras inkomst var lägre än socialbidragsnormen. Bland de hushåll som mottog bidrag hade 100 000 hushåll en inkomst som trots bidragen ändå låg under socialbidragsnormen. Totalt levde därmed nästan sju procent av Sveriges hushåll, främst yngre ensamstående personer utan barn, på en oskäligt låg inkomstnivå."
SCB. Välfärd nr 2 2006, finns på SCB:s hemsida här.

---

Något om arbetslöshetsförsäkringen


Lite mer om det här med vad som egentligen hänt under den så kallade nyliberala perioden (1980-).
Bilden kommer från IAF:s (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) hemsida och visar utvecklingen av ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen för åren 1980-2008. Vi ser att:
- 1980-1987 var ersättningsnivån i den inkomstrelaterade ersättningen 91,7 procent; 1988-1992 var nivån 90 procent; 1993-5 var den 80 procent, 1996 75 procent, 1997-2006 80 procent, och från 2007 är ersättningsnivån differentierad i tre grupper: 80 procent de första 200 dagarna, de närmsta 100 dagarna 70 procent, och från och med dag 301 65 procent.
- Den högsta dagpenningen har bara ökat, inte någon gång minskat: år 1981 från 195 kr till 210 kr, år 1982 från 210 till 230 kr, 1983 från 230 till 280 kr, osv. Den räknades upp varje år 1980-1992; därefter oförändrad på 564 kr mellan 1992 och 1996, från 1997 till 2001 580 kr, och sedan 2002 680 kronor.
- Också KAS/grundbeloppet har inte något år minskat (i nominella termer, that is). Under perioden har det ökat från 75 till 320 kr/dag.
- Den genomsnittliga dagpenningen har har ökat från 162 kr år 1980 till 584 kr år 2008.

Från IAF kan man också få statistik på den genomsnittliga dagpengen för varje a-kassa (pdf). (Det finns 32 stycken.) Snittet varierar från 349 kr i alfakassan till 653 kr i hamnarbetarnas kassa.

---

Personaltäthet i förskola fritids grundskola 1990-2008



källa: Skolverket, rapport 335 2009, "Beskrivande data 2009: förskoleverksamhet, skolbarnomsorg, skola och vuxenutbildning", s 25.

Personaltätheten har minskat i förskolan och på fritids sedan början av 90-talet. Men å andra sidan får en betydligt större andel av barnen, i alla fall jämfört med 1998, tillgång till dessa tjänster. I åldern 1-3 år har andelen som tar del av förskoleverksamhet och barnomsorg ökat från 67 procent år 1998 till 78 procent år 2008, i gruppen 4-5 år har det ökat från 88 till 98 procent, i gruppen 6-9 år från 67 till 81 procent och i gruppen 10-12 år från 7 till 13 procent. (källa: tabell 2, s 15.)

Utbildningsnivån i förskolor och fritidshem är hög och tycks inte ha förändrats särskilt mycket de senaste 10 åren. Rapporten, s 22:
"Personalen i förskolor och fritidshem är i allmänhet välutbildad. Hösten
2008 hade 95 procent av årsarbetarna i förskolan utbildning för arbete med
barn. Andelen årsarbetare med pedagogisk högskoleutbildning (förskollärar-,
fritidspedagog- eller lärarutbildning) uppgick till 53 procent. Under den senaste
tioårsperioden har andelen årsarbetare med högskoleutbildning i förskolan varit
mellan 51–54 procent."

Lärartäthet i grundskolan, 1991-2009:

ibid, s 53

--

Lite historik om förskolor och fritids
"Sextiotalets ekonomiska expansion förde med sig ett växande behov av arbetskraft. Starka krav på en utbyggnad av barnomsorgen, som skulle frigöra kvinnlig arbetskraft, ställdes från olika håll. Som ett svar på dessa krav tillsattes 1968 en kommission – Barnstugeutredningen
– med uppdraget att lägga fram ett förslag till en barnomsorg som förenade behovet av tillsyn med sociala och pedagogiska motiv. Barnstugeutredningen fick en stor betydelse för barnomsorgens fortsatta utveckling. I kommissionens slutbetänkande Förskolan (SOU
1972: 26, 27) beskrivs pedagogiska principer som har bäring än idag. Barnstugeutredningen lade grunden för den svenska förskolemodellen som förenar omsorg och pedagogik. De skilda verksamheterna daghem och deltidsförskolor/lekskolor förenades till en gemensam
förskola, som motiverades både för barnens egen skull och utifrån att båda föräldrarna skulle kunna förvärvsarbeta.
Motsvarande utredningar på fritidshemmets område kom ett par år senare, Barns fritid (SOU 1974:42) och SIA-utredningen (SOU 1974:53) där bl. a. fritidhemmets samverkan med skolan behandlades.
/.../
Sjuttiotalets utredningar kan ses som ett tecken på att barnomsorgen får en ökad tyngd och på allvar blir en viktig del av den svenska välfärden. Den offentliga barnomsorgens omfattning var dock blygsam ända fram till 1970-talets början. Barnstugeutredningen blev startskottet för en omfattande utbyggnad under 1970-talet som styrdes med riktade statsbidrag till kommunerna. Den första stora fasen i utbyggnaden av barnomsorgen kännetecknades av en omfattande och detaljerad styrning från statens sida. Målet under detta skede var att garantera en enhetlig förskola med likvärdiga förutsättningar i hela landet (Dahlberg m fl, 1991).
Under 1980-talet började en ny styrfilosofi göra sig gällande. Decentralisering blev ett honnörsord – inflytande flyttades från staten till kommunerna. I realiteten började gruppstorlekarna öka redan i början av 1980-talet.
/.../ En ny syn på uppdraget
Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg har under senare delen av 1990-talet flyttats från den sociala sektorn och blivit en del av utbildningssystemet. Meningen var att all pedagogisk verksamhet som syftar till att stödja barns och ungas utveckling och lärande skulle ses som en helhet. Syftet var också att barnomsorg och skola skulle befrukta varandra och inhämta ”det bästa” från varandras traditioner. En gemensam pedagogisk grundsyn och betydelsen av det livslånga lärandet skulle främja utvecklingen och prägla hela utbildningssystemet. Den nya organisationen manifesteras i flera förändringar på statlig nivå. Ansvaret för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg överfördes den 1 juli 1996 från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Riksdagen beslutade 1997 att verksamheterna skulle
lyftas över från socialtjänstlagen till skollagen."
Skolverket, "Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och fritidshem", 2003, s 16f

---

Marschen för tillgänglighet om LSS och LASS

"När LSS och LASS kom 1993 innebar det en revolution för många personer med funktionsnedsättning: plötsligt kunde man leva sitt liv mer som vem som helst, utanför institutioner och känslan av att vara ett bihang, en belastning och till besvär. Den sanning som så gott som aldrig berättas i Sverige är att många människor som hela sitt liv existerat mer eller mindre livegna på institutioner, i gruppboenden eller i sina föräldrahem, utlämnade åt personalens eller anhörigas välvilja eller godtycke, genom lagstiftningarna för första gången fick möjlighet att leva och ta makten över sina liv."
Kampanjen Marschen för tillgänglighet
http://www.marschen.se/viewpage.php?page=426

fredag 10 september 2010

Vilken skillnad kan en vänsterintellektuell göra? En reflektion

Förra tisdagen läste jag på jobbet Göteborgs-Posten. Ledarsidan är liberal men ibland har de socialdemokratiskt märkta "s-krönikor". Den dagen var det en krönika av PR-mannen och tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström.
Lustigt nog hade jag dagen innan läst journalisten Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, som handlar om tre negativa episoder i nutida svensk politik: Folkpartiets dataintrång på SAP:s intranät inför valet 2006, SSU:s sektstrider på 1990- och 2000-talen, och FRA-frågan. I SSU-kapitlet framstår Nordström, som var SSU:s ordförande 1995-1999, som en av skurkarna: en intrigör och karriärist.

Just efter det blev läsningen av hans krönika, som är ännu en av de texter som folk som kallar sig själva socialdemokrater men gör sina mediala karriärer genom att racka ner på partiet*, prisa borgarna och inte bidra till socialdemokratins utveckling, extra irriterande.

Det är typiskt att det är Nordström som har suttit i Arena-Timbrokommissionen om välfärdens framtida finansiering.

När jag de läst en del av de senaste årens forskning om välfärdspolitikens omvandlingar i de rika länderna sedan 1980-talet ("nyliberalism" etc) - Johannes Lindvalls avhandling (pdf), Mark Blyths bok, Jenny Anderssons avhandling med mera - har jag så klart, liksom de där forskarna, funderat på den grundläggande frågan om hur politik förändras. Är det så enkelt som att basen bestämmer överbyggnaden? osv. Och i studier av hur svensk politik som är någorlunda detaljerade, framgår det som jag förstår det att utredningar är väldigt viktiga. Kanske framför allt SOU:s, men också andra typer av opinionsbildande utredningar kan göra skillnad. Ett exempel som är viktigt i Blyths analys är SNS Ekonomiska råd under 1980-talet, ett exempel som är viktigt i Anderssons analys är SAP-LO:s Låginkomstutredningen i början av 1970-talet. Från Elmbrants Palmebiografi (s 108) hämtar jag följande SAP-valannons från 1970 års valrörelse:
"Låginkomstutredningen har gett oss en bister beskrivning av ett stycke svensk verklighet. Inte mindre grava är rapporterna från arbetsplatserna om dåliga miljöer, hälsorisker och bristande jämlikhet. Allt detta är en verklighet som ger oss nya arbetsuppgifter."
Detta illustrerat med en bild på Olof Palme. Men observera: "detta är en verklighet som ger oss nya arbetsuppgifter". När man har en analys av hur verkligheten ser ut, kan man därifrån dra politiska slutsatser om vilka uppgifter man har och vilka reformer man bör arbeta för.

Arena-Timbrokommissionen kan alltså spela en roll.

Och då tycker jag att det är typiskt att Niklas Nordström är en av arbetarrörelsens företrädare där.

För om det finns en arbetsdelning mellan högern och vänstern - vänstern tar kulturen och ämnen som slutar på studies, högern ekonomin - så finns ju också i någon mån samma delning inom arbetarrörelsen. Högersossarna tar ekonomin, vänsterintellektuella gör det inte.

En av sakerna som slog mig i den intressanta debatten efter Daniel Suhonen & Dan Josefssons angrepp på tidskriften Arena var: vilken tilltro S&J har till Arenas inflytande! De skriver som att de verkligen tror och hävdar att om Arena hade en mer klasskampig inriktning, så hade också politiken blivit annorlunda. Jag tror inte på det. Kausaliteten skulle alltså vara:
  • förändring i vänsterintellektuell tidskrifts politiska inriktning --> förändrad faktiskt förd politik i Sverige
Kanske stämmer det? Jag tänker mig att det är två så olika fält att det första, rätt perifera fältet (hur många bryr sig om vad som står i Arena? Jag gör det, men jag är inte representativ) inte påverkar politiken. S&J hävdar förvisso att SAP:s partiledning läser Arena, vilket jag har svårt att tänka mig, och de har nog bättre insikter om SAP:s partiledning än vad jag har, så det är ju en tänkbar länk.

I alla fall, så tänker jag mig att utredningar av typen Timbro-Arenas kommission har större inflytande på förd politik idag och imorgon, och därmed på livsvillkoren för folk som bor i Sverige, än vad tidskrifter av typen Arena har.

Och att arbetsdelningen mellan de som gör utredningar å ena sidan, och de som skriver kulturella artiklar å andra sidan, är frustrerande.

---
*Hans funktion är här inte olik "den socialdemokratiske statsvetaren" Stig-Björn Ljunggren, som också han ägnar större delen av sitt mediautrymme åt att prygla det parti som han påstås tillhöra. Skillnaden är dock att Ljunggren skriver med humor och mer originella analyser.

måndag 6 september 2010

ABF-seminarium 9 september

Vad är politisk ekonomi och varför är det viktigt för vänstern?
På senare år har det varit en diskussion om varför vänsterns ekonomiska analys har försvagats. Hur kan radikala ekonomer förnya och förstärka analysen?

Deltagare:
Dr Ian Bruff, Manchester University
Dr Matt Davies, Newcastle University
Dr Laura Horn, Vrije Universiteit Amsterdam
Professor Magnus Ryner, Oxford Brookes University

Samtalet äger rum på engelska.
• Torsdag 9 september kl 19.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr

ABF:s hemsida
(delvis ouppdaterad)
som Facebook-event