Spannmålschocker och emigration från Italien, 1881-1912

Man brukar säga att i Sverige så emigrerade mellan 1870 och 1914 ungefär en fjärdedel av befolkningen till Amerika. Med det så kvalificerar vi oss till en topplacering i Europas emigrationsliga under perioden. Jag brukar säga till mina studenter att de fyra länder som såg störst del av befolkningen emigrera var Irland, Italien, Norge och Sverige, ungefär i den ordningen. En referens som jag brukar använda, som dock inte presenterar riktigt så användbar kumulativ statistik utan statistik decennium för decennium är Timothy Hatton och Jeffrey Williamsons gamla NBER-working paper från 1992, "What Drove the Mass Migrations from Europe in the Late Nineteenth Century?". (Publicerad som artikel i Population and Development Review, 1994.)

 

Ett bredare kumulativt mått kommer från Wikipedia men är i absoluta tal, inte relaterat till befolkningen:

De länder som framträder som viktiga här utanför min lista på fyra länder är Tyskland, Storbritannien, Österrike-Ungern och Ryssland. Fyra väldigt folkrika länder, så inte lika högt i per capita-rankings som är mer intressanta från emigrationsperspektivet, även om absoluta tal är mer intressant från USA-immigrationsperspektivet. En annan aspekt är att emigrationen från Tyskland och Storbritannien var mer utspridd över tid, med större inslag från perioden före 1870, som jag inte är lika fokuserad på.

Faktum är att en annan av Jeffrey Williamsons artiklar om emigrationen kanske är mer användbar: "Convergence in the age of mass migration", med Alan M. Taylor, publicerad i European Review of Economic History 1997. Denna tabell, återgiven nedan, innehåller den kumulativa utvandringen 1870-1910 i procent av befolkningen. Här har Irland störst emigration, 36 procent, Italien näst störst, 31 procent, Norge tredje störst, 19 procent, och Sverige fjärde störst, 15 procent.

 

Olikheterna mellan de fyra toppländerna är uppenbara, vilket gör att jag alltid är skeptisk till förklaringar till t ex den svenska välfärdsstaten eller arbetarrörelsens uppgång som fokuserar på emigrationen. Om det nu var emigrationen i sig som gjorde det, varför såg inte Irland eller Italien samma utveckling? Här spelar scope conditions uppenbart en stor roll, eller kanske vad makroekonomerna kallar "the missing intercept problem" i identifikationsrevolutionens mikroekonomiska designer. 

Utifrån detta är det ju särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv att kolla på forskningen om emigrationen från de andra länderna och inte minst då Irland och Italien. 2019 publicerade Rowena Gray (UC Merced), Gaia Narciso (Trinity College Dublin) och Gaspare Tortorici (då TCD, nu Luxemburgiska myndigheterna) en mycket intressant artikel om emigrationen från Italien. De fokuserar inte på emigrationens konsekvenser, som i studier av hur emigrationen påverkade löner eller politiken, utan på emigrationens drivkrafter. Närmare bestämt på effekterna av den jordbruksomställning som följde på inflödet till Västeuropa av billigt spannmål från Ryssland och Amerika på 1870- och 1880-talen, drivet av de nya, effektiva transportmetoderna järnvägar och ångbåtar. Intressant nog så är deras analys av spannmålschocken hade den exakt motsatta effekten på emigrationen som jag tänker mig att den hade i Sverige!

Gray, Narciso och Tortorici säger att spannmålschocken, som gjorde produktion av vete, råg och annat spannmål i Italien mindre lönsamt, minskade emigrationen genom att den gjorde att italiernarna i mer spannnmålsproducerande områden fick mindre pengar över och därför fick svårare att ha råd med en biljett med båten till USA. Det var alltså likviditetsproblem som styrde. Jag skulle förvänta mig det motsatta: att spannmålschocken skulle öka emigrationen från de mer drabbade områdena genom att skicka signaler om att det inte var värt att stanna.

Det finns tidigare studier av emigrationen på nivån 16 regioner -- Gomellini och Ó Gráda ("Migrations", kapitel i Oxford Handbook of the Italian Economy since Unification, 2013) -- och så en analys av Hatton och Williamson (The Age of Mass Migration, Oxford UP, 1998) som använder 69 provinser, men bara för två folkräkningsår, 1901 och 1911. Statistiken som de använder kommer från Direzione Generale di Statistica som finns från 1876 och framåt (en annan källa finns först från 1902). En lustig detalj är att italiensk lag sa att en migrant var tvungen att först söka om ett nulla osta, ett dokument som gjorde dem behöriga för att skaffa ett pass, och först i steg två fixade man ett faktiskt pass. Datat bygger på nulla osta-certifikat, så det kommer alltså finnas ett antal i serien som faktiskt aldrig fick ett pass och aldrig emigrerade. En annan databegränsning är att många italienska emigranter (många USA-emigranter över huvud taget, men särskilt många i Italien) återmigrerade hem igen. Detta mäts inte med DGS-datat. Men det är inte heller något stort problem för deras studie i och med att den är fokuserad på faktorerna bakom den ursprungliga emigrationen.

De kompletterar DGS-datat med data från Ellis Island, dit de flesta invandrarna till USA kom. De har 3,5 miljoner datapunkter mellan 1892 och 1912 och har genom bearbetning lyckats etablera ursprungsregion för 1,62 miljoner av dem. 

Kartorna i Figur 1 visar migrationsintensiteten för 1880-talet (vänster), 1890-tal (mitten) och 1900-talets första decennium (höger). Från början var emigrationen koncentrerad i nordost och centrala-södra Italien; i början av 1900-talet hade emigrationen i nordost avtagit och emigrationen var istället väldigt stor i ett långt bälte från Marche i centrala Italien till Kalabrien och Sicilien i Södern.  

 

Deras huvudsakliga oberoende variabel är varupriser, som de hämtar från den italienska importstatistiken. Italien, säger de, var ett litet fattigt land som inte kunde sätta priserna på den internationella marknaden, och importpriserna är alltså exogena till vad den italienska ekonomin gjorde. [1] Prisvariablerna kombineras sedan med det italienska jordbrukets koncentration på olika varor per provins: vete, majs, havre, vin, olivolja och ris, för åren 1876-1881. Produktionsspecialiseringen mäts alltså före den beroende variabeln, emigrationen, också detta för att undkomma endogenitet. "It is similar to the measures of local labor market exposure to import competition developed by Topalova (2007) and Autor et al. (2013)." De kollar inte bara på pristrenderna överlag utan också på volatiliten som i sig kan vara en variabel som driver på emigrationen.

De kontrollerar också för ett par saker som tidigare forskning, som Hatton och Williamson (1998), pekat på som viktiga för emigrationsflöden. Den första är ortens emigrationshistoria, som mäts med stocken av emigranter därifrån i destinationslandet. Den andra är jordägandeförhållanden: de mäter här med 1881 års folkräkning andelen sysselsatta i jordbrukssektorn som inte själva ägde jord. Italien hade ett höggradigt proletariserat jordbruk och andelen överlag är 85 procent! De kontrollerar också för den industriella sysselsättningen i regionen, eftersom lokal industrialisering kan ge jobbmöjligheter som minskar sannolikheten för emigration.

De ekonometriska resultaten säger att det finns en stark och positiv koppling mellan prisutveckling och emigration. En 1 procents ökning i det lokala produktprisindexet är associerat med något i stil med 1 procent mer emigration. Gray et al tolkar och kommenterar resultaten så här:

"Our finding is in line with Bazzi (2017) , who also explored the relationship between income and propensity to migrate in contemporary Indonesia and finds an inverted U-shaped relation between wealth and migration. Throughout our sample period, Italy remained a slowly-developing country where liquidity constraints prevailed despite negative price shocks making migration more appealing. This result is supported by Faini and Venturini (1994) who argue that Italy was indeed caught in a poverty trap that curbed out-migration. Spitzer and Zimran’s (2018) paper also suggested that migrants from poorer Italian provinces and those who were able to finance their own trips were more positively selected, consistent with the presence of significant liquidity constraints. Evidence of liquidity constraints have further been demonstrated in data on selection of migrants in Covarrubias et al. (2015) , who showed that for the period 1899–1932 across 39 countries that sent migrants to the US, when GDP increased, the average skill level of migrants decreased. Our results also fit with theory from Ciccarelli et al. (2018) who present a version of their model with liquidity constraints which shows that, in that case, areas with initially low wages could respond to increasing real incomes by migrating —they believe that this effect might be magnified in areas with more concentrated landholding or monopsonistic labor markets. Finally, Spain and Italy are often analyzed together as development and migration laggards. Sanchez-Alonso (1995, 2000) found that agricultural wages and migration rates were positively correlated at the province level for pre-1914 Spain."

När de inkluderar kontrollvariabler så är lokal industrialisering negativt associerad med emigration, som man skulle tro, och andelen icke jordägare inom jordbruket, interagerat med priserna, får en negativ koefficient, "indicating that small owners’ incomes might have been more responsive to price fluctuations. On the other hand, landless laborers might have benefited from food price reductions, being able to count on a higher income."

I Online Appendix gör de fler robustnss checks, med odlingsmönster från 1879-1883 eller 1891-94 istället för 1876-1881, med jordbrukspriser istället för importpriser, osv. 

 

referenser

Rowena Gray,  Gaia Narciso och Gaspare Tortorici (2019) "Globalization, agricultural markets and mass migration: Italy, 1881–1912", Explorations in Economic History 74:101276.

fotnoter

[1] Också: "We argue that international prices, which our measure proxies for, are driven by international 
demand and supply forces and are independent of changes in these factors at the province level. We expect that changes in supply costs dominated during these years, given the advances in shipping technology."

Inkomstojämlikheten i Italien på lång sikt

Ekonomisk-historikern Giacomo Gabbuti presenterade 2020 en ny långsiktig serie på den funktionella inkomstfördelningen i Italien. Huvudserien för löneandelen syns i diagrammet ovan: en nivå runt 50 procent 1895-1940 med undantag för kraftiga fluktuationer runt första världskriget (först ner, sen upp). Sedan ett trendbrott efter andra världskriget, då nivån ökade till runt 65 procent, en nivå som sedan var ganska konstant till 2015, då serien slutar. (Om än med en variation på så sätt att nivån var lite högre ca 1970-1985 och lägst ca 1990-2000.) Siffrorna från 1895 till 1950 är Gabbutis egna beräkningar; de från 1951 till 2015 är från Torrinis nationalräkenskaper.

Gabbuti säger i diskussionen av resultaten att den enorma ökningen från mitten av 1940-talet till mitten av 1950-talet nästan är större än man skulle kunna tro, men att den består med olika specifikationer. (s. 10-11) Han påpekar också att löneandelen före 1945 var påtagligt låg i Italien, lägre än i andra europeiska länder, vilket också har att göra med att lönenivåerna var låga. (s. 11) Han relaterar resultaten till tidigare forskning på ett intressant sätt:

"Starting from the pre-WWI period, labor shares are partly at odds with economic historians’ view of early Italian industrialization. Looking at indicators, such as personal income inequality, and drawing on theoretical insights such as factor prices convergence in the Atlantic economy, Toniolo (2003) stressed the “benevolent” aspects of an industrialization that had benefitted most of Italians. Amendola and Vecchi (2017) showed the absence of any Kuznets-like relationship in this period. In fact, neither wages nor labor shares followed the trend expected in a labor-abundant, emigration country such as Italy. According to Zamagni (1984), “the shift of the distribution of income in favor of profits is quite obvious” in the Giolittian period. Italian real wages in industry were on the rise, growing faster than in most other countries, but did not keep the pace of productivity, implying “an accelerated accumulation of profits”. Factor shares offer a “balanced” view, in between the optimistic reading based on personal income distribution, and the pessimistic evidence on industrial wages. Italian workers enjoyed a low, constant share of national income—despite the impressive migration flows of the period, and the increase in the strength of the trade unions." (s. 11)

Jag tänker att det låter rimligt att löneandelen kan varit särskilt låg under fascismen, med tanke på den italienska fascismens styrkemässiga ursprung i godsägarnas aktivism mot fackföreningar och strejker på 1910-talet, och fascismens betoning på nationell ekonomisk styrning och militarisering. Diskussionen om Kuznetskurvor och Toniolos (2003) optimistiska tolkning av industrialismens positiva effekter på inkomstfördelningen är så sett lite förvirrande för mig: jag tror absolut på att industrialismen minskade ojämlikheten i många kontexter (t ex den svenska), men om industrialiseringen sammanfaller i tid med en övergång till en fascistisk regim så tänker jag att det blir svårare att utläsa industrialismens effekter i sig.

I vilket fall, så övergår Gabbuti från denna makrodiskussion med fokus på det långa loppet, till en diskussion i sektion 5 av artikeln av kortsiktiga fluktuationer. För perioden före WW1 så talar löneandelarna emot Toniolos (2003) optimistiska tolkning, säger Gabbuti: löneandelen fluktuerade men runt en låg nivå. Under WW1 ökar löneandelen först men lider sedan en katastrofal minskning om 12 procentenheter, vilket inte är helt olikt helt andra ekonomier som Argentina, Danmark, Sverige, Spanien och Norge. Det är inte inflationen under kriget, säger Gabbuti, som förklarar löneandelens utveckling, för staten kontrollerade löner och priser och höll medvetet lönerna nere till vinsternas gunst. [1]

År 1919 börjar en ny period i löneandelens utveckling i Italien. 1919-20 inträffar de så kallade röda åren (biennio rosso), utmärkta av en skarp radikalisering av arbetarklassen, inte minst, säger Gabbuti, i protest just mot den skarpa sänkningen av lönerna och löneandelen under de föregående åren. Arbetarna strejkar och organiserar sig i fabriksråd och driver fram reformer som 8 timmars arbetsdag införd i februari 1919. 1921-22 uppnås den högsta nivån som löneandelen tar före 1945. Hösten 1922 tillträder dock Benito Mussolini som ny premiärminister, efter fascisternas paramilitära "marsch mot Rom", och ersätter den sittande liberala regeringen och inleder den fascistiska epoken i italiensk historia. Under 1920-talet faller löneandelarna igen (likt under Pinochets tid i Chile, säger Gabbuti med referens till Girardi och Bowles 2018), med en lågnotering om 44 procent år 1929, efter vilket löneandelen stiger inte på grund av någon positiv utveckling av lönerna, utan tvärtom på grund av att vinsterna föll oproportionerligt mycket i och med Depressionen. Under andra världskriget når löneandelen nya bottennivåer 1942-44, relaterat till den korporatistiskt och militaristiskt styrda ekonomin och arbetsmarknaden. (s. 14-15)

Den mycket kraftiga ökningen av löneandelen under 40-talets andra halva är som vi sett ovan den enskilt största händelsen i löneandelens historia i Italien sedan 1895. Så här ramar Gabbuti in diskussionen om denna utveckling:

"World War II was a catastrophe for Italy and its economy, but it marked the transition from fascism to democracy. Italy soon “returned to the pre-war levels of output”, despite the pessimistic expectations of the times. The country was rebuilt in a radically changed international environment: after years of autarky, Italy quickly dismantled controls, and returned very early to free trade (Boltho 2013). This could fit two of the main narratives on long-run increases in labor shares (Gollin 2002): at least in some key industries, Italy became able to adopt new technologies, while the increased international competition could have 
reduced the market power of capital owners. The immediate increase in real compensation would reflect an increased marginal product of labor. At the same time, the reopening of international trade promoted an increase of export sectors, characterized by higher productivity and remuneration, at the expense of sectors where labor accrued a lower share, generating a positive composition effect (Fenoaltea 2011, pp. 255–257). Due to unsatisfactory evidence, Giordano and Zollino (2017) ruled out, however, the possibility of reaching “strong conclusions” on the evolution of mark-ups in the 1940s. If anything, one of their estimates would suggest an increase in the first Republican decades.
An alternative, complementary explanation relies on institutional factors. Scholars working on the history of Italian institutions stressed that the Republican Constitution represented a fundamental break, not only with fascism, but also with the “liberal” period, especially in terms of workers’ protection. After the end of Fascism, Italian workers enjoyed new political and civil rights (Amendola et al. 2017, pp. 475–479). Indeed, the late 1940s were very intense in terms of industrial relations. As discussed by Musso (2011, 175-181), from March 1943—when major strikes occurred in Turin and Milan—big factories, whose employment share had grown during the war mobilization, became the main battlefield of the “home front”, accelerating the collapse of the fascist regime. Strikes and industrial conflict continued after the war, since summer 1945 (Musso 2011, 200–207). ..." (s. 15-16)

Det handlar alltså om två olika tolkningar: för det första en mer marknadsorienterad tolkning som bygger på den italienska ekonomins öppning mot världen i och med fascismens fall, för det andra en mer institutionell tolkning som fokuserar på demokratiseringen och fackets ökade styrka efter fascismens fall. Här pekar Gabbuti t ex på att 1949 efter 1962 och 1969 var det största strejkåret någonsin vad gäller arbetstimmar förlorade i strejker.

Diskussionen av 1950- och 60-talen börjar med en diskussion av arbetarhistorikers perspektiv på 1950-talet som svåra år för facken, efter att den tidigare enade fackföreningsrörelsen 1948 spluttrats i en socialistisk, en republikansk, en kristdemokratisk och en kommunistisk organisation. Men Torrini pekar på att löneandelen steg under perioden, eftersom arbetare flyttade från jordbruket där löneandelarna var låga till industrin där de var högre, och Gabbutis data bekräftar denna bild.

I nästa sektion diskuterar Gabbuti hur den funktionella och den personliga inkomstfördelningen samvarierat i Italien: han för samman sin löneandelsserie med Gini-koefficienter producerade av Amendola och Vecchi (2017, kap i Measuring Wellbeing: A History of Italian Living Standards) baserat på hushållsbudgetar. Den första grafen (Figur 7) som relaterar de två plottar dock inte de båda, utan extrapolerar Gini-estimaten för spridda år utifrån den årliga serien i löneandelen. Att döma av Gini-estimaten så var Ginin i alla fall runt 50 år 1901, därefter runt 45 1911, 1921 och 1931, och föll därefter till runt 40 år 1951.

I slutsatserna betonar Gabbuti att "In historical perspective, Italy emerges as a country where workers accrued a relatively small share of the national income, from the unification of the country in 1861 to World War II. Only after 1945, and very abruptly, labor shares converged to the European average." (s. 19) Han menar också att likt i Spanien, studerat av Prados de la Escosura (2008), så fångar variationerna i faktorandelarna antagligen större delen av variationen i ojämlikheten före 1945, medan ekonomin sedan dess blivit mer komplex och att skillnaderna inom löntagargruppen blivit viktigare. Mer generellt så menar han att "Compared to long-run estimates of personal income inequality, labor shares reveal the occurrence of “key distributive episodes”, in the sense of Atkinson (1997): most notably in the aftermaths of major shocks, such as the Great War, the March on Rome, and the Great Depression." Jag antar att man måste förstå denna kommentar mot bakgrunden att Amendola och Vecchis Gini-koefficienter före 1970 bara finns för vart tioende år 1901-1951 (och utan data för 1941) vilket gör att det blir svårt att analysera effekterna av specifika händelser och episoder, medan de årliga data som Gabbuti tagit fram tvärtom möjliggör sådan analys. Han säger också att: "Historically, Italian labor shares have been elastic to the evolution of capital-labor relationships, from unionization to reduction in worked hours, to the expansion of labor and social rights. Applied to medium-run analysis, labor shares reveal the impact of changes in labor market institutions and bargaining—that is, a fundamental political dimension of inequality." (s. 20) 

 

Fem år senare kom Gabbuti tillbaka med ännu en högrelevant studie av italiensk historisk inkomstfördelning. Denna gången tillsammans med María Gómez-León, och denna gång har de producerat Gini-koefficienter för varje år från 1901 till 1950, med hjälp av social tables-metoden. Deras artikel börjar så här:

"In recent years, scholars have debated the drivers of economic inequality, with key studies highlighting the “egalitarian” effects of major shocks—like wars and crises—in reducing inequality (Scheidel, 2018; Alfani, 2021). This view fits the interwar period, when advanced economies experienced a marked reduction in inequality following the two world wars and the Great Depression (Milanovic, 2016; Piketty, 2014). Yet, new evidence reveals substantial cross-country variation during this era, especially in right-wing authoritarian regimes, which often diverged from the expected egalitarian trend (Bartels 2019; Gomez-Leon and de Jong 2019). These patterns underscore the role of political context and power relations in shaping inequality (Alfani, 2021; Scheidel, 2024). Italy’s interwar experience —marked by the rise of Fascism amid major global shocks and domestic policy realignments—offers a striking case." (s. 1)

Vår studie, säger Gomez Leon och Gabbuti, bidrar med en studie av Italien som visar att ojämlikheten inte föll överlag som "the international debate" säger, utan att all minskning av ojämlikheten koncentrerades till två episoder: de två röda åren 1919-1920, och så åren efter 1945 och fascismens fall. Detta visar gentemot den krigsfixerade litteraturen att krig inte har någon ensidigt negativ effekt på ojämlikheten utan att krigens effekter beror på "the broader political and institutional context—such as how wars are financed, labor mobilization, and the balance of power between capital and labor." (s. 1-2) Studien visar också att fascismen, etablerad efter Marschen mot Rom 1922, hade regressiva effekter, först genom att gynna medelklassen och sedan genom att gynna kapitalinkomsterna. 

Litteraturöversikten börjar återigen med analysen att ojämlikheten föll i mitten av 1900-talet. de beskriver det så här: "There is a broad consensus that middle decades of the 20th century – marked by two world wars, the collapse of global trade after the Great Depression and the dissolution of empires – brought about a sustained reversal of the prior long-run rise in inequality, at least in advanced economies." Meningen slutar med en fotnot och i fotnoten refererar de överlag till Pikettys Capital (2014) och Milanovics Global Inequality (2018), samt mer specifikt till toppinkomstandelar hos Piketty, toppförmögenhetsandelar från Alvaredo, Atkinson och Morelli (2018) och Albers, Bartels och Schularick (2022) och förmögemhet-till-inkomst-ratios från Piketty och Zucman (2014). Men, säger de, fallstudier pekar på stora variationer: t ex Gomez-Leon och de Jongs (2019) studie av Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden, Bartels (2019) om toppinkomstandelar i Tyskland, Prados de la Escosura (2008) om inbördeskriget och Francoismen i Spanien, och Nikolic et al (2024) om Bulgarien och Tjeckoslovakien. 

Italien är ett passande case här, med dramatisk utveckling under första världskriget, två röda år 1919-1920, och därefter Mussolini-fascismen från 1922 och framåt. Så här beskriver de fascisternas fördelningspolitik:

"During its early years in power (1922–1930), the Fascist regime promoted pro-business and austerity policies, reversing many postwar reforms (Mattei, 2022). Privatizations and the dismantling of state controls from the war period boosted investor confidence and benefited large firms (Bel, 2011; Segreto, 2002). These policies were soon followed by a tightening of labor rights, suppression of independent unions and aggressive wage cuts (Zamagni, 1975; Musso, 2016), all of which restored profit margins and improved the relative position of the middle classes (Sylos Labini, 1974; Gabbuti, 2022).
A key turning point came in 1925–1926, with the Quota 90 policy, which abruptly revalued the lira (Cohen, 1972). While this harmed exporters, it was accompanied by wage deflation and a corporative labor regime that strongly favored employers (Segreto, 2002, p.83; Zamagni 1975, p.538).3 Additional legislation protected incumbent professionals, limited female labor participation—especially in the public sector—and helped preserve the social status of the self-employed and white-collar workers (De Grazia, 1992; Morris, 1996; Turi, 1994). Also during the 1930s, in response to the Great Depression, policies prioritized the industrial sector, channeling resources toward manufacturing (Gualerni, 1976) and implementing further wage reductions (Zamagni, 1975, p. 539; Mattesini and Quintieri, 2006).

In the 1930s, the invasion of Ethiopia (1935) and the subsequent international sanctions, while creating further profit occasions for Italian corporations (Turtur, 2024), led to the abandonment of the Gold Standard and the launch of autarkic policies. Rather than being 
centrally imposed, these measures were developed in close coordination with industrial elites and offered significant incentives to firms, including tax breaks and a growing domestic market (Bertilorenzi et al., 2022, p. 4; Segreto, 2002, p. 87).
During World War II, despite this support for industry, Italy lacked the necessary industrial and organizational capacity to replicate the wartime mobilization of World War I. Economic activity contracted from the early years of the conflict (Zamagni, 1998, pp. 213–214) and inflation surged dramatically. The collapse of the Fascist regime and the liberation of the country in 1945 marked a turning point, paving the way for institutional and social reforms. ..." (s. 2-3) 

Det är alltså intressant att forska om ojämlikhet i Italien under 1900-talets första halva, säger de, men existerande data ger inte hela inkomstfördelningen och ger bara ett fåtal år. Därför konstruerar de social tables.De följer Milanovic, Lindert och Williamson (2011) i att skapa en social table för den aktiva befolkningen, från folkräkningarna; överlag så representerar grupperna i deras tabeller 52 procent av hela befolkningen (tabellen saknar ju barn, pensionärer osv). De har gjort särskilda ansträngningar för att beräkna inkomsterna för egenföretagare, för män och kvinnor separat, och för att imputera kapitalinkomster som annars är bristfälligt representerade av hushållsbudgetar och skattekällor. En rad viktiga inkomstratios visas i Figur 1:

För att tolka de två diagrammen är det centralt att se på de olika y-axlarna -- från 0 till 18 i det vänstra diagrammet som representerar tre välbärgade grupper, och från 0 till 1 i det högra diagrammet som representerar fattigare grupper. I det högra ser vi t ex att lönearbetare låg runt 60-70 procent av den genomsnittliga inkomsten i landet ca 1910-1940, med vissa fluktuationer, och att åren 1940-1948 såg en enorm förbättring, från en bottennotering runt 50 procent till en toppnotering runt 90 procent. 

Baserat på sina social tables beräknar de Gini-koefficienter för 1901 till 1950. [2] Dessa visas som den röda linjen i Figur 2, som också presenterar Amendola och Vecchis (2017) Gini-koefficienter som de beräknat baserat på historical household budgets (HHB). Trots skillnader i källor och metod så är estimaten för överlappande år väldigt nära varann. Men ST-estimaten gör det också möjligt att se kortsiktiga fluktuationer. det ser ut som att ojämlikheten 1901-1950 hade en långsiktig fallande tendens i takt med industrialiseringen, men att "superimposed on this trend are several pronounced fluctuations and reversals, that coincide with major historical events and policy shifts": framför allt två ökningar ojämlikheten under WW1 och under fascismen.

 

 

 

För att kunna tolka utvecklingen mer precist så presenterar de i Figur 3 (inte återgiven här) också Gini-koefficienter uppdelat på skillnader inom löntagargruppen, och skillnader totalt, alltså med kapitalinkomster. Trenderna är väldigt lika varann men nivåerna skiljer sig rejält åt: när den totala Ginin är runt 50 i början av 1900-talet är den "bara" runt 30 inom löntagargruppen. Fascismen hade en stor ökande effekt på ojämlikheten både inom löntagargruppen och mellan löntagare och kapitalägare. [3]

För att analysera utvecklingen använder de också Growth Incidence Curves, som också jag och Diego använde i vårt Mexikopapper och som vi då lånade från Milanovic, men som Gomez Leon och Gabbuti ger cred för till Ravallion och Chen (2003). Här bryter de ner inkosmtfördelningen i inkomstgrupper på ett intressant sätt:

"The lower class (bottom 20 %) consists mainly of female wage-earners in agriculture and textile factories. The upper-lower class (P20–P50) includes female wage-earners in heavy industry and commerce, and male workers in agriculture and manufacturing. The lower-middle class (P50–P70) is composed of male wage-earners in heavy industry and commerce, and female workers in transport and services. The upper-middle class (P70–P90) includes self-employed and salaried males in industry, along with salaried professionals and public-sector workers, both male and female. Finally, the top-income group (top 10 %) consists of landowners, business owners in industry and trade, and high- salaried males employed in the liberal professions, public administration and transport."  (s. 9)

Med användning av dessa finner det att inkomstökningarna under Giolitti-perioden (-1914) var allra bäst för mitten av inkomstfördelningen, mellan percentil 40 och percentil 70, medan utvecklingen under första världskriget gynnade toppgrupperna. De två röda åren och recessionen 1921-22 drabbade tvärtemot toppgrupperna hårt, med kraftigt fallande kapitalinkomster. Under fascismens första fas 1922-1930 föll realinkomsterna för hela den nedre halvan av inkomstfördelningen medan inkomstökningen koncentrerades till den översta decilen. 1930-talet såg en ganska annorlunda bild med neutral utveckling för de lägsta två tredjedelarna, ökade inkomster runt percentilerna 80-90 och negativ för eliten. Andra världskriget-åren var en förlustaffär för alla italienare men minst för eliten.

 

 

referenser

Giacomo Gabbuti (2020) "Labor shares and inequality: insights from Italian economic history, 1895–1970", European Review of Economic History, pre-published online.

María Gómez-León och Giacomo Gabbuti (2025) "Wars, Depression, and Fascism: Income Inequality in Italy, 1901-1950", Explorations in Economic History 98: 101715.

fotnoter

[1] "According to Dogliani (2014), “during the Great War, Italy, more than other countries, experimented an authoritarian system of control, that forced civil society to military discipline without effective parliamentary control”. Wages declined until the end of the war, even if mass conscription made the economy almost “fully employed” (Galassi and Harrison 2005, p. 287), possibly because trade unions were not involved in the “Mobilization Committees” until 1917. The war effort was managed in an extremely disappointing way: inspectors were recruited “mainly from the limited population of managers, engineers, and industrialists”; procurement was managed “in arbitrary and mysterious ways” (even orally!), creating “favoritism, cronyism and corruption” (Galassi and Harrison 2005, pp. 279–286). According to Martinelli (2015), “the year 1917 was the truly critical year of the whole war for the Italian society”, and “unrest seemed to gain momentum”. The definite evidence on the real nature of the shock comes from private consumption, that collapsed even more abruptly than labor shares from 1914 to 1919 (figure 5). The slowdown in industrial production (peaking in 1917, before the military disaster of Caporetto) reflected the “physical” impossibility of expanding it further. This resounds in the letters by Italians soldiers, obsessively referring to the lack of food experienced in the trenches (ADN 2017)." (s. 13)

[2] Så här presenterar de metoden för att beräkna Ginis utifrån STs:

De sätter, förklarar de, ojämlikheten inom klasser till 0, och likaså överlappningskoefficienten L till 0. Dessa två antaganden är alltså att alla personer inom en klass/grupp har samma inkomst, och att det inte finns någon överlappning mellan klasser/grupper utan att högre rankade grupper alltid har högre inkomster än alla personer i lägre rankade grupper. I en fotnot motiverar de valet att sätta ojämlikheten inom grupper till noll: "As discussed by Modalsli (2015), this might result in the underestimation of the overall Gini, a bias we try to mitigate by including as many classes – salient groups – as possible. As argued by Milanovic (2018, p.1043), while this option is imperfect, it seems the best possible alternative to adopting arbitrary adjustments for the within-group distribution." (s. 6) Jag hade nog gärna sett en variant där man använder en parametrisk distribution inom varje grupp och visar hur stor skillnad det skulle göra för nivåerna i ojämlikhetsestimaten.

[3] Gomez-Leon och Gabbuti diskuterar det så här: " The March on Rome marked a significant turning point in Italian distributive history. In the early years of the regime (1922–1930), inequality among workers increased by 15 Gini percentage points, and overall inequality returned to prewar levels by 1925, suggesting a rapid redistribution in favor of capital. In the 1930s, overall inequality rose again, reaching a new peak. Despite a slight decline in within-labor inequality in the 1930s, income concentration continued to intensify. Fig. 3 shows that this was driven primarily by changes in owners’ incomes." (s. 8)

Social tables-metoden och 1800-talets inkomstojämlikhet

Tidigare i år publicerade något av ett all star team inom historisk ojämlikhetsforskning -- Philipp Erfurth, (Bologna), María Gómez León (Valencia), Giacomo Gabbuti (Pisa) och Branko Milanovic (CUNY) ett working paper som diskuterar hur man kan använda social tables för att mäta historisk inkomstojämlikhet. Social tables som metod har diskuterats här många gånger förr, t ex i inlägg om Variationer i inkomstojämlikhet i förmoderna samhällen (om Milanovic 2018), inkomstfördelningen i Italien 1900 till 1950 (om Gómez León och Gabbuti 2021, WP), historisk inkomstojämlikhet i Afrika, eller ekonomisk ojämlikhet i Latinamerika och Afrika 1650-1950. Men kort sagt så kan man väl säga att ST är en metod för att beräkna inkomstfördelningen (och den totala inkomsten) utifrån två parametrar: andelen av den vuxna befolkningen som befinner sig i olika, mer eller mindre brett definierade sociala grupper, och medelinkomsten för varje grupp.

Styrkan med ST-metoden, säger Erfurth et al, är för det första att den möjliggör att man beräknar inkomstfördelningen i kontexter där man inte har hushållssurveys eller skattedata (som ju används t ex av Piketty).[1] För det andra, "social tables are intuitive and 'historical' as they are based on a class structure that reflects historical realities" (s. 4). Man kan utifrån sin kunskap om den samhälleliga kontexten anpassa indelningen i grupper och så fånga socialt viktiga skillnader, och förhoppningsvis kunna begränsa heterogeniteten inom grupperna. För det tredje, att även om det finns tabulerade skattedata som låter en studera toppinkomsttagarna, så låter ST en också studera strukturomvandling och dess effekter på olika grupper, och skillnader bland arbetare, inklusive mellan män och kvinnor, vilket man inte kan göra med toppinkomstdata.

Erfurth et al fokuserar sin studie på perioden mellan 1815 och 1914, "the era of the concert of Europe that ended with WW1" (s. 4) och möjligheterna att jobba fram en gemensam analysram för denna period med hjälp av social tables. De börjar sin diskussion med en kortfattad översikt över de existerande studierna för denna period. Latinamerika är välrepresenterat, medan det bara finns en enda lång serie för ett land i Afrika, och det är Ghana. För Europa pekar de särskilt på studien av Tyskland och Storbritannien av Gómez León och de Jong (2019) och Östeuropa av Nikolic et al (2024); Erfurth et al menar att dessa bredare studier visar att t o m i relativt välstuderade länderr som Frankrike, Tyskland eller Japan vet vi inte riktigt när "Great Leveling" efter 1945 (! Jag skulle datera den till 1920 och framåt) började påverka den breda majoriteten arbetare, och litteraturen har fokuserat oproportionerligt på policies som påverkade toppinkomsttagarna (som höga marginalskatter) och mindre på "transformative changes such as the welfare state, nationalization, and the like." (s. 6)

Milanovic (2024) har nyligen använt Bourguignon-Morrisson-approachen till global ojämlikhet, som bygger på BNP per capita för olika länder i kombination med något mer eller mindre väl underbyggt antagande om fördelningen inom länderna. Utifrån detta menar M att ojämlikheten, globalt sett, ökade under 1800-talet och fram till 1950, men det är svårt att säga när vi saknar kvalitativa estimat för ojämlikheten inom många länder. Det behövs alltså av flera skäl fler social tables-studier av 1800-talet.

Sektion 3 ägnas åt en metodologisk diskussion av ST-metoden. Här börjar de med att referera artikeln av von Fintel, Links och Green (2023) som pekar särskilt på fyra problem för att göra jämförbara ST-estimat: ojämlikheten/spridningen inom grupper, överlapp mellan grupper, antal grupper, och utmaningar gällande att beräkna storleken på toppen- och botten-gruppen. von Fintel, Liks och Green efterfrågar "greater cohesion and agreement in producing comparable estimates that can give a global view of historical inequality" med hjälp av ST. Här lägger Erfurth et al till ytterligare några dimensioner av vad man bör tänka på om man ska göra sådana jämförbara studier. 

De börjar med principen om extern validering. På ett sätt är ju styrkan med social tables-approachen att man i en och samma process, baserat på samma data, beräknar både nationalinkomsten [2] och dess fördelning, grupp-för-grupp. Men man vill ju samtidigt veta att ens estimat och antaganden -- typiskt så kommer social tables ofta bygga på antaganden snarare än hårda data för grupper som de arbetslösa, småbönder och andra grupper som arbetar i den informella ekonomin eller liknande -- är rimliga och att ekvationerna så att säga går ut. I min artikel med Diego Castaneda Garza där vi gjorde social tables för Mexiko 1895, 1910, 1930 och 1940 så jämförde vi till exempel våra implicerade nationalinkomt-estimat med BNP beräknat i de historiska nationalräkenskaperna. Denna typ av förfarande kallar Erfurth et al för extern validering och de pekar då t ex på att man bör plocka ut medelinkomsten (dvs BNP/capita) och subsistensinkomsten från andra källor och jämföra. (s. 9-11) De pekar här på Gómez León och Gabbutis (2025) studie av Italien där de t ex jämför den implicerade löneandelen från deras social tables med löneandelen som beräknats från nationalräkenskaper av Gabbuti i en tidigare studie.

 

 (Del av) ett diagram från Fintel, Links och Green (2023, WP).

 

Nästa diskussionsfråga är ojämlikhet inom grupperna. ST bygger ju på att varje grupp tilldelas en medelinkomst och att ojämlikheten sedan består av ojämlikheten mellan grupperna. Därmed är alla ST-baserade estimat av ojämlikhet biased neråt: eftersom man per konstruktion missar ojämlikheten inom grupperna så blir ens Lorenzkurvor hackigare och stegvis rakare, mer homogena än vad de egentligen borde vara. Relaterat, så bör ens resulterande Gini-estimat bli allt mindre (artificiellt så) desto färre grupper man har i sin social table. Erfurth et al är dock ganska optimistiska här: de menar att forskaren hade inte valt de grupper han eller hon valt om inte de var just rätt indelning av befolkningen sett till inkomster, och pekar på att Fintel, Links och Green (2023) inte hittar någon linjär korrelation mellan antal grupper i en ST och beräknad ojämlikhet. Fintel, Links och Green hittar också att i de ST-studier som bygger på surveys så är ojämlikheten inom grupperna typiskt bara större långt ner och långt upp i fördelningen medan grupperna i mitten av fördelningen har triviala within-Ginis, runt 0.05! Detta förvånar mig måste jag säga. Av detta skäl klistrar jag också in den översta panelen i Figur 6 från Fintel, Links och Greens papper längre upp i inlägget. När jag tittar på panel c så tycker jag nog att det ser ut som en positiv relation mellan antal klasser och estimerad Gini, i alla fall i den övre delen av x-axeln, när man har säg 35 till 50 klasser. Och i den extremt låga delen av x-axeln, med säg 5-10 grupper, så tänker jag att det också är speciella samhällen som studeras -- väldigt ojämlika och fattiga samhällen med klen tillgång till källor -- vilket förvrider jämförelsen. [3] Erfurth et al verkar i vilket fall mer sangviniska än vad jag är på denna punkt: de menar dels att forskaren som gör historiska social tables ofta är intresserad av just ojämlikhet mellan grupper snarare än inom grupper, dels att om man introducerar ojämlikhet inom en eller flera grupper i ens ST, t ex genom att använda skattedata för toppgruppen, så gör man ens ST mindre jämförbar med andra kontexter. Men jag blir inte riktigt övertygad om detta. För det första så är ju ojämlikheten inom grupperna en viktig check på ens antagande att det är rimligt att dela upp större grupp X i tre mindre grupper X, Y och Z: om spridningen inom ens grupp, säg, "manliga verkstadsarbetare" är en Gini om 0.75 så har man nog missat något i konstruktionen, och gruppen borde i själva verket delas upp i två eller flera. För det andra så är ju varje införande av inom-grupp-ojämlikhet bara en variant och man kan alltid presentera båda estimaten: det utan inom-grupp-spridning, och det med. Det första estimatet är trubbigare men jämförbart, det andra mer realistiskt men mindre jämförbart. Båda har fördelar och båda bör publiceras.

En relaterad fråga är den om hur stora botten- och toppgrupper man jobbar med. Fintel, Links och Green menar att även om inte antalet grupper i stort ger någon konsekvent bias, så får man problem om man inte differentierat bottengrupperna och toppgrupperna tillräckligt. Här experimenterar Erfurth et al med existerande social tables från Tyskland år 1907, Storbritannien år 1901, Italien år 1901 och Spanien år 1900 för att åskådliggöra dessa frågor. De har homogeniserat antalet grupper i varje ST till 22 men eftersom de olika studierna har olika differentiering inom grupperna (skilled, unskilled, lärlingar, eller män/kvinnor) så varierar antalet grupper ändå mellan 60 i Italien till 78 i Tyskland och Storbritannien, och 107 i Spanien. De gör också en variant där de reducerar de 22 grupperna till 10 breda klasser. Indelningen syns i Tabell 2, och resultaten -- Gini-koefficienterna utifrån de olika antagandena -- i Tabell 3. Erfurth et al kommenterar:

"We observe that when the number of groups is reduced from the maximum level of disaggregation to 22, the loss of information remains limited: the observed Gini falls by 3-6 points, and the inequality ranking is largely preserved. Compressing the distribution into only 10 groups, however, generates substantially larger declines (up to 12 Gini points) with the magnitude of this bias varying across countries. The distortions are most pronounced in countries whose occupational structures are more polarized, that is, where large segments of the population are concentrated both in low- and high-mean-income groups." (s. 16) 

Min tolkning av tabell 3 är lite, lite annorlunda: jag tänker att den helt homogeniserade andra kolumnen med 22 klasser i varje land borde vara benchmark, för i den första, med 60-107 klasser, så har de ju olika mängder av inom-grupp-spridning, men inte på ett konsekvent sätt. Så jag ser mer kolumn ett som en variant av kolumn två, där olika mängder av inom-grupp-spridning tillförs. Men det viktiga är väl egentligen att den riktigt grovhuggna förenklingen, ner till 10 grupper, verkligen får stora effekter och förvrider jämförelserna: Erfurth et al påpekar att med 10 grupper går Spanien från näst mest ojämlikt i huvudestimaten (kolumn ett) till mest jämlikt, medan Storbritannien blir lika ojämlikt som Italien, medan Italien i grundestimaten var mest ojämlika.

En intressant del av experimentet är kolumnerna 3 och 4, som reducerar ner till 10 grupper men på olika sätt. I 10A slås de två toppgrupperna godsägare och industrialister ihop; i 10A är det de tre bottengrupperna jordbruksarbetare, tjänstefolk och arbetslösa som slås ihop. De största effekterna är med 10A, specifikt för Italien och Spanien, vilket stödjer idén att för mycket kompression är ett problem både i toppen och botten av fördelningen.

Från detta går de över till en diskussion om hur man konstruerar social tables från yrkesräkningarna. De menar att yrkes-/folkräkningarna är att föredra framför industriräkningarna här eftersom industriräkningarna tenderar att ha en mer kortsiktig konceptualisering av vad man har för yrke, vilket ger för mycket kortsiktiga fluktuationer för en ST. Däremot så menar de att industriräkningarna kan vara bra för att få fram lönestatistik för olika arbetargrupper, och att jordbruksräkningar är användbara för att bryta ner antalet bönder på gårdsstorlek etc. Här diskuterar de också specifika problem med folkräkningar som underskattar kvinnors arbete (eftersom gifta kvinnor räknas som hustrur, utan yrkestitel), klassificerar daglönare som arbetslösa, osv. (s. 20-21)

Den sista metoddiskussionen handlar om att beräkna inkomstfördelningen inte bara för ett land i taget, utan också för vissa regioner, städer etc. De menar att projektet i grund och botten handlar om att förstå interaktionen mellan ekonomi och politik, och att det därför är centralt att ha med hela landet, men att det å andra sidan också är intressant att bryta ner resultaten på regional nivå, t ex för Italien (studerat av Gabbuti och Rappa) där just regionala ojämlikheter var en väldigt viktig del av den ekonomiska ojämlikheten. 

Sektion 4 handlar om hur man kan gå till väga när man konstruerar social tables. Det gäller att identifiera, säger de, vilka grupper som var meningsfulla entiteter i samhället man studerade. "Where does one class begin and where does the previous one end? Particularly in more professionally diversified societies such as in the 19th century this question is much harder to answer." (s. 23) Och är det rimligt att använda en grupp även om man vet att spridningen inom den kunde vara mycket stor? -- De exemplifierar här med lantarbetare i Tyskland, för vilka lönen var nästan dubbelt så stor i trakten runt Bielefeld i västra Tyskland som i Schlesien i östra delarna av landet. Från dessa mer principiella resonemang går de in på att bygga en ST för Preussen år 1863 (s. 24-28), och en för Italien år 1901 (s. 28-31).

I slutsatserna presenterar Erfurth et al två mallar för hur man kan göra konsekventa social tables: en mall som utgår från europeiska källor (folkräkningar etc) år 1900, och en från Latinamerika runt 1870. 

referens

Philipp Erfurth, María Gómez León, Giacomo Gabbuti och Branko Milanovic (2026) "Historical social tables: advantages, methodology, and problems". European Historical Economics Society Working Paper No. 296, januari 2026. 

fotnoter

[1] Jfr också mitt inlägg om forskning av Jenkins, Charpentier med flera som jämför ojämlikhetsstudier med surveydata och hushållsdata. Se också inlägget om Geloso och Magness kritik av Piketty och Saez skattedatabaserade studie av USA:s 1900-tal.

[2] Den del av nationalinkomsten som distribueras bland individer och hushåll, vad som i den engelskspråkiga litteraturen brukar kallas "personal income". Den brukar motsvara 70-80 procent av BNI. Se t ex Piketty, Saez och Zucmans (2018) artikel om DINAs i USA, s. 560ff. De säger visserligen att personal income är ett begrepp specifikt för USA:s National Income and Product Accounts och inte används i det internationella System of National Accounts och att de därför vill undvika just PI-begreppet. Men jag syftar i alla fall på skillnaden mellan BNP och hushållens inkomster. 

[3] En datapunkt jag har som stödjer min intuition här kommer från Diegos och mitt papper om Mexiko 1895-1940. I appendix D jämför vi våra huvudestimat, som använder 18 sociala grupper för att representera Mexikos inkomstfördelning, med estimat som vi gör med samma data fast med 7 grupper (utifrån HISCO) eller med 4 grupper, en indelning som Arroyo Abad och Astorga använt i en tidigare studie av Mexiko. Gini-koefficienten sjunker från runt 50 i våra huvudestimat till runt 35 i de som vi gör med fyrgruppsindelningen. Vi visar också hur viktig toppgruppen är i en variant där vi använder Arroyo Abad och Astorgas 4 grupper men bryter ut de stora godsägarna, hacendados, ur toppgruppen. Bara den enkla ändringen ökar Gini-koefficienten med ungefär 5 punkter.