Adam Smith: komplex moralfilosof, marknadsliberal dogmatiker eller något däremellan?

 

Ett porträtt av Adam Smith (1723-1790) från 1787. Public domain.

 

Bland nationalekonomer är Adam Smith ihågkommen som något av disciplinens "fader", med hans Inquiry into Nature and Causes of the Wealth of Nations från 1776 på piedestalen som disciplinens första stora verk och presentationen av ett system som bygger på individers egennytta, specialisering, arbetsdelning och marknader. För allmänheten är Smith nog snarast ihågkommen som en marknadsliberal som menade att utan statlig inblandning så skulle marknadens "osynliga hand" lösa koordinationen av ekonomiskt agerande för det allmänna bästa. Som en mängd Smithforskning sedan slutet av 1970-talet, med avstamp i Donald Winchs bok Adam Smith's Politics (1978), påpekat så är detta en problematisk bild. Smith var professor i moralfilosofi och var i sin egen tid lika känd för Theory of Moral Sentiments (1756) som för Wealth of Nations. Han använde bara begreppet "den osynliga handen" tre gånger i sina samlade verk, och inte någon gång för att beteckna marknadens krafter, utan istället i helt andra sammanhang. [1]

Komplexiteten, och kanske självmotsägelserna, i Adam Smiths tänkande avtäcktes redan i slutet av 1800-talet av tyska ekonomer som betecknade frågan "Das Adam Smith Problem", alltså Adam Smith-problemet. Kärnan i detta problem var för tyskarna: var Smith i Theory of Moral Sentiments en samhörighetens och sympatins teoretiker som fokuserade på det nödvändiga i dygder för att samhället skulle hålla samman, medan han i Wealth of Nations var en kallhamrad marknadsliberal som tänkte att marknaden skulle lösa allt? Idéhistorikern Keith Tribe -- jag har tidigare bloggat om hans briljanta artikel om den agrare Max Weber -- ger i en artikel från 2008 en översikt över denna tyska diskussion och framför allt hur den importerades till den engelskspråkiga diskussionen i slutet av 1800-talet. Tribe diskuterar 1800-talets olika utgåvor av TMS och WON, som visar det kontinuerliga intresset för Smith, men menar att förståelsen var ganska låg: "His name lived on generally associated with free trade and economic liberty, but without serious examination of the arguments that Smith himself had advanced in support of these principles." (s. 515)

Med Edwin Cannans History of Theories of Production and Distribution år 1893 lyftes den historiska diskussionen om historisk politisk ekonomi till en ny nivå, säger Tribe. Cannan gav 1896 ut Smiths Lectures on Justice, Police, Revenue and Arms med Oxford University Press och satte en ny nivå också för hur Smiths texter skulle ges ut. (Det är också Cannan som gett ut den -- av Tribe hyllade -- utgåva av Smiths Wealth of Nations som finns på econlib.org.) Det var också på 1890-talet som den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet" sipprade in i den engelska diskussionen. Tribes ganska utförliga diskussion om denna interaktion lämnar jag därhän.

Mer omedelbart intressant är statsvetaren Glory Lius analys av hur 1900-talets Chicago-ekonomer tolkade och undervisade på Smith. I en artikel i Modern Intellectual History från 2020 diskuterar hon idén att de marknadsliberala Chicagoekonomerna [2] förvred bilden av Smith och anakronistiskt framställde honom som en nyliberal a la 1970-talet snarare än en 1700-talstänkare. Större delen av hennes artikel ägnas åt två epoker av Chicagoekonomi: den äldre skolan som symboliseras av Jacob Viner och Frank Knight och deras verksamhet under 1930- och 40-talen, och den nyare skolan som symboliseras av Milton Friedman och George Stigler. (Fotot av Stigler i en "Adam Smith's best friend"-t-shirt på Lius hemsida bör ej missas!)

Diskussionen om hur Viner och Knight läste och undervisade Smith är otroligt intressant. Liu använder studentanteckningar från Viner och Knights kurser i Chicago och kommer så åt vad dessa prominenta lärare egentligen sa till studenterna om styrkorna och svagheterna med Smiths verk. Båda undervisade bland annat om Smiths berömda exempel (från Wealth of Nations bok I kap. 6) med ett primitivt samhälle där någon jagar bäver och en annnan jagar rådjur. Det är dubbelt så krävande att fånga bävern som rådjuret, säger Smith, och då kommer priset på en bäver bli två rådjur. Det är alltså en exposition av en pristeori för ett samhälle utan kapital och jord, utan där arbetet är den enda produktionsfaktorn. Smith använder detta för att lägga fram sin arbetsvärdelära, men Knight lärde sina studenter att detta är en primitiv och motsägelsefull teori om värden och priser. (Liu, s. 1051) För Knight var arbetsvärdeläran, som togs vidare av Ricardo, en återvändsgränd medan ansatsen till en jämviktsteori i WoN bok I kapitel 7 var mera lovande.

Både Viner och Knight betonade att Wealth of Nations innehöll politik, även om det inte var en politisk pamflett, och åtminstone Viner förhöll sig explicit till den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet". Viner menade att Smith lyckades gå vidare från TMS till att skriva en bättre och mer hållbar bok i Wealth of Nations. (s. 1055) 

 

Milton Friedman i sitt berömda blyertspennexempel i vilket han med referens till 

Adam Smith förklarar hur marknadssamhället fungerar. Screenshot från Youtube,

se videon här.

 

Hos Viner och Knight var Smith dock en mer komplex figur än han på 1970-talet blev hos Friedman och Stigler. [3] För Stigler, inte minst vid 200-årsfirandet av Wealth of Nations, var Smith rakt av en föregångare till 1970-talets marknadsvänliga nationalekonomi: egenintresset var Wealth of Nations "kronjuvel" och ”remains to this day, the foundation of the theory of the allocation of resources”, menade Stigler som vidare beskrev Smiths stora verk som “a stupendous palace erected upon the granite of self-interest,” en “immensely powerful force [that] guides resources to their most efficient uses, stimulates laborers to diligence and inventors to splendid new divisions of labor—in short, it orders and enriches the nation which gives it free rein.” (cit. i Liu, s. 1059) Här kommer vi alltså till en Smith som en marknadens vän med en tro på marknadens osynliga hand, en Smith bortom Adam Smith-problemets komplexitet och slitning mellan egenintresse och sympati som drivkrafter i samhället. [4]

Milton Friedman var en av 1960- 70- och 80-talens viktigaste nationalekonomer i USA, både inom och utanför akademin. Han var berömd sedan länge och fick John Bates Clark-medaljen för framstående unga forskare redan 1951. Han var väldigt aktiv i den ekonomisk-politiska debatten, men inte riktigt baserat på sin akademiska expertis utan sa själv att hans påverkan på politiken skedde inte hans egenskap av forskare utan som en "medborgare, en välinformerad medborgare". (cit. i Liu, s. 1061) Smith förekom inte särskilt mycket i hans akademiska verk, men desto mer i hans utåtriktade arbete, där han presenterade en Smith läst genom Chicagoskolans pristeori, deras sofistikerade teoribygge om hur marknader bildar priser som motsvarar utbud och efterfrågan och leder till ekonomisk utveckling. För Friedmans kommunikation av dessa insikter var bilden av att Smith talade om en marknadens "osynliga hand" central; 

"In Friedman’s words, the invisible hand represented “the way in which voluntary acts of millions of individuals each pursuing his own objectives could be coordinated, without central direction, through a price system,” and it was “the achievement that [established] The Wealth of Nations as the beginning of scientific economics.” Friedman repeatedly described the invisible hand as Smith’s “flash of genius,” whereby “the prices that emerged from voluntary transactions between buyers and sellers—for short, in a free market—could coordinate the activity of millions of people, each seeking their own interest, in such a way as to make everyone better off.”" (Liu, s. 1062) [4]

Helt olikt idéhistoriker som Emma Rothschild gjorde Friedman alltså en läsning där begreppet "den osynliga handen", som Smith bara använde tre gånger i sina verk och aldrig för att beskriva marknadens funktion, blev centralt. De komplexiteter som var så viktiga för Viner och Knight när de undervisade Smiths verk på 1930- 40-talen försvann i Friedmans mer populistiska policy-verksamhet. Det är bara ett subjektivt intryck men som jag uppfattar det lyckades också Friedman få allmänt genomslag för denna bild utanför akademin: om du frågar en allmänbildad medborgare om Adam Smiths idéer så är det troligt att denne person nämner "den osynliga handen" som en av Smiths idéer, trots att det egentligen inte är någon vidare representation av vad Smith skrev om och hur han tänkte. Liu menar i sina slutsatser att Stigler och Friedmans läsningar av Smith inte håller måttet jämfört med Smithforskare som Donald Winch eller Emma Rothschild, men verkar mena att det inte spelar så stor roll i bemärkelsen att också anakronistiska läsningar och argument är intressanta. Och jo det stämmer ju: visst är Stiglers och Friedmans Smithdiskussioner från 70-talet intressanta!

referenser

Glory Liu (2020) "Rethinking the 'Chicago Smith' problem: Adam Smith and hte Chicago School, 1929-1980", Modern Intellectual History 17 (4).

Keith Tribe (2008) "‘‘Das Adam Smith Problem’’ and the origins of modern Smith scholarship", History of European Ideas 34.

fotnoter

[1] Jfr Roger Backhouse, The Penguin History of Economics (pocketutgåva, 2023), s. 130-141. Om den osynliga handen m m se Emma Rothschild, Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet and the Enlightenment (2001).

[2] Liu karakteriserar i sin artikel effektivt Chicagoskolan, inte minst utifrån doktrinhistorisk forskning av Steven Medema. I korthet så tror jag att man kan säga att Chicagoskolan på 1920-30-talen var mer heterogen och dominerad av ett par starka personligheter (men överlag marknadsvänliga), medan skolan efter andra världskriget mer utkristalliserade sig som ett mer sammanhållet forskningsprogram. Så här beskriver Liu efterkrigstiden: "The new generation of Chicago economists was also much more self-referential and self-aware of being a part of this distinctive school with a publicly recognized name, a pedigreed history, and a novel method. For example, Milton Friedman, in a speech to the Chicago Board of Trustees in
1974, argued that at least in the public mind, the Chicago school stood for “a belief in the efficacy of the free market as a means of organizing resources, for skepticism about government intervention into economic affairs, and for emphasis on the quantity theory of money.” Friedman also argued that Chicago stood for much more than free-market fundamentalism, though; it
stood for their insistence on empirically testing theories with predictive capability. This approach not only made economics a science, but also demonstrated the correctness of their policy perspectives." Liu, s. 1057.

[3] "Though Stigler’s capabilities as a historian of economic thought were widely recognized (his doctoral dissertation was on historical theories of production and consumption from 1870 to 1905), he also bore witness to the declining relevance of history-of-thought classes in the profession nationwide. “The study of the history of economics has escaped all the forces that have transformed the character of economic research in the twentieth century,” Stigler wrote in 1965. “It has escaped any serious quantification, and research assistants can seldom be used—why, even committees are scarce in the field!”" Liu, s. 1058-1059.

[4] Liu, s. 1060: "For Stigler, Smith’s moral philosophy bore “scarcely any resemblance to his economics,” and thus proved that economics and moral psychology were—and always would be—at odds with one another. Indeed, Stigler denied that any work in related fields could inform the development of groundbreaking economic theory, and even suggests that contemporary economics imperialism had roots in Smith’s economics."

[5] Friedman ville från böjan att den bok som blev bästsäljaren Free to Choose (1980) skulle heta The Invisible Hand. Liu, s. 1063.

1990-talets svenska ekonomisk-politiska regim

Hur stor skillnad är det mellan svensk ekonomisk politik idag och, säg, 1980? Ett annat sätt att ställa den frågan är nog: hur förändrades egentligen svensk ekonomisk politik på 1990-talet? För det var nog på 1990-talet som det hände. Nationalekonomen Lennart Erixon publicerade 2011 en artikel där han menade att den nya ekonomisk-politiska regimen i Sverige då, 2011, upplevt tre faser: åren när den nya strategin utveclades 1992-1997, åren där den nya strategin fullt ut applicerades, rutinartat, 1998-2007 och sedan de ekonomiska krisåren 2008-2011 som testade den svenska ekonomisk-politiska regimen, likväl som regimerna överallt annars. 

Begreppet ekonomisk-politisk regim kan användas på lite olika sätt och det är inte helt glasklart hur Erixon definierar det men jag tänker att det handlar om hur politiken görs, inte bara innehållet, men också innehållet. Så här förklarar han i början av artikeln vilka de centrala dragen är i den nya ekonomisk-politiska regimen: "Deregulation of financial, product and labour markets and rule-based macroeconomic policy are paramount features of the new regime." (267)

Den regelbaserade ekonomiska politiken är en intressant del. Så här beskriver Erixon 1990-talets reformer av budgetramverken:

"A budget reform in the mid-1990s accepted by both the centre-right coalition and the following social democratic government restricted the possibility for the Parliament to increase public expenditure by a breakdown of the budget items. Furthermore, when regaining power in 1994, the social democrats introduced rules for fiscal discipline. In 1995, they decided to put a ceiling on expenditure by central government. The rule was applied from 1997. The same year the social democratic government also introduced a fiscal target for the consolidated public sector requiring a surplus of 2 per cent of GDP over the business cycle. The reduction in the target from 2 to 1 per cent in 2006 was not a softening of the target. Rather, it was the result of EU regulations requiring that certain parts of the pension system should be included in the private sector. Finally, in 1997, the social democratic government decided to restrict the extent to which local and county governments could pass budgets with a deficit. The new law, introduced in 2000, stated that local and county governments must eliminate budget deficits within two years." (s. 273)

Här gick Sverige snabbare fram än vad många andra europeiska länder gjorde, säger Erixon: fortfarande idag (2011) saknar Irland, Italien, Frankrike och Grekland sådana regler helt medan Norge inte införde dem förrän 2001 och de liksom Danmark har mycket svagare regler. (s. 273)

Avregleringarna är en annan dimension: här pekar Erixon på avregleringen av finansmarknaderna i mitten av 1980-talet och valutamarknaderna i slutet av samma decennium. På 1990-talet avreglerades också en rad produktmarknader: jordbruket, bemanningsföretagen, telekom, transport, elektricitet. [1] Under 90-talet och 00-talet öppnades också upp för privata alternativ i sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och skolan.

Under avregleringar tar Erixon också upp nerskärningar i socialförsäkringarna, som sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och högre krav för att kvalificera sig för pengar från a-kassan. (s. 274-5) I sjukförsäkringen sänktes år 2006 taket från 33 000 kr i månaden till 25 000 kr, och ungefär samtidigt sänktes ersättningsprocenten från 80 till 75 procent efter 1,5 års sjukdom. Mer direkta avregleringar som påverkade arbetsmarknaden var 2001 års undantag från LAS "sist in, först ut"-regel för företag med färre än 10 anställda, och reformer under Reinfeldtregeringen för att underlätta anställningar på kortare sikt.

Erixon sammanfattar förändringarna så här:

"Thus, the new economic-policy regime in Sweden in the 1990s and 2000s was constituted by a deregulation of financial, labour and product markets and a departure from Keynesian discretionary economic policies." (s. 276)

Han betonar genast att den nya regimen också bär på en del arv från den föregående: en del aktiv arbetsmarknadspolitik, och "frivillig" inkomstpolitik, som alltså förs av arbetsmarknadens parter snarare än av regeringen. Sådan partsförd inkomstpolitik var helt central i den svenska ekonomisk-politiska regimen på 1950- och 60-talen, men är alltså central fortfarande idag. Erixon menar att de centrala institutionerna för sådan frivillig inkomstpolitik idag är Industriavtalet från 1997, som ska se till att industrins överenskomna löneökningar ska följas också i andra sektorer, och Medlingsinstitutet, skapat 2000. Så här beskriver Erixon lönepolitiken i den nya regimen:

"The labour-market partners in Swedish manufacturing have officially declared that they are following the wage norm of wage increases at a European level in order to maintain Swedish competitiveness. But public agencies have replaced this rather anachronistic wage norm under the new economic-policy regime with a recommendation that wage increases must be compatible with the Central Bank’s inflation target. The National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet) maintains that collective wage setters can reduce equilibrium unemployment provided that the (short-run) wage increases do not threaten the Central Bank’s inflation target (National Institute of Economic Research, 2011, pp. 8–9).
Thus, the Swedish incomes policy of the 1990s and 2000s shared the idea with the incomes policy of the 1980s that wage restraint has a positive effect on employment. But the suggested underlying mechanisms differed. In the 1980s, high nominal wages were expected to lead to losses of market shares and therefore to lower employment unless the government devaluated the SEK or pursued an expansionary fiscal policy. In the early 1990s, these last resorts were excluded by the explicit hard-currency policy. The adherents of this policy also emphasized that high nominal wages would reduce employment by inducing increases in the long-run interest rate reflecting a weaker confidence in the SEK. In the present economic-policy regime, employment will be reduced by a restrictive monetary policy if wage setters are shooting above the inflation target. With flexible exchange rates, the competitive strength of the exposed sector could possibly have been restored by depreciations." (s. 279-280)

Om detta är den nya regimen, varför kom den då på plats? Den första förklaringsfaktorn som Erixon anför är 1990-talets djupa ekonomiska kris, för Sverige en större minskning av BNP 1991-93 än vad som skedde under Depressionen på 1930-talet och den största minskningen i sysselsättningen någonsin uppmätt i Sverige. Den ekonomiska krisen har förklaringskraft för den förändrade politiken, menar Erixon: Finland hade den värsta krisen i Norden och gick över till rörlig växelkurs redan före Sverige, medan Norge hade en lite mildare kris och bytte strax efter Sverige, och Danmark inte hade någon kris alls och höll fast vid den fasta växelkursen. (s. 279-280) Också budgetpolitiken påverkades, säger han: Sverige förde radikalt restriktiv finanspolitik från mitten av 90-talet och framåt, mer restruktiv än något annat OECD-land fram till finanskrisen 2008. (s. 280)

referens

Lennart Erixon (2011) "Under the Influence of Traumatic Events, New Ideas, Economic Experts and the Ict Revolution – The Economic Policy and Macroeconomic Performance of Sweden in the 1990s and 2000s", Comparative Social Research 28: 265-330.

fotnoter

[1] Erixon menar att Sverige gick ovanligt långt i avregleringarna: "it seems that the deregulation of these markets was earlier and more far-reaching in Sweden than in other OECD countries, including other Nordic countries with the exception for Finland (Erlandsen & Lundsgaard, 2007, Figure 17, Hüfner, 2007, p. 7). Deregulation continued in Sweden under minority social democratic governments (1994–2006) primarily supported in Parliament by the Green Party and the Left Party. In 2003, Sweden and the other Nordic countries excluding Norway were, together with the Anglo-American countries, the most deregulated economies in the OECD." (s. 274)