Efter finanskrisen som började 2008 har intresset för makroekonomisk och finansiell historia ökat kraftigt. Både Reinhart och Rogoff (2009) och Piketty (2014) har på olika sätt kommit med stora böcker som bygger på långa makroekonomiska och finansiella tidsserier. En tredje konstellation som står för denna empiriska approach är nationalekonomerna Moritz Schularick (Bonn) och Alan M. Taylor (UC Davis) med kollegor. I deras paper "Credit booms gone bust" börjar de också med att konstatera uppsvinget för intresset.
Perspektiven på pengarna och kreditens roll i makroekonomin har över tid skiftat mellan tre perspektiv, säger de. Turbulensen i slutet av 1800-talet och på 1930-talet influerade Friedman och Schwartz (1963) "money view". I slutet av 1900-talet blev istället "the irrelevance view", starkt influerad av Modigliani och Miller (1958), inflyutelserik; enligt det perspektivet är reala ekonomiska beslut "independent of financial structure altogether". P`å 1980-talet blev istället "the credit view" mer inflytelserikt, influerat av Mishkin (1978), Bernanke (1983) och Gertler (1988) med inspiration från Fisher (1933) och Gurley och Shaw (1955). Här "the mechanisms and quantitites of bank credit matter, above and beyond the role of credit money". (s 1)
Detta paper bidrar med en bred, systematisk kvantitativ hsitorisk studie av pengar och kredit. De har samlat in data för 14 länder från 1870 till 2008. Schularick och Taylor hävdar att det finns två eror av finanskapitalism:
"The first era runs from 1870 to 1939. In this era, money and credit were volatile but over the long run they maintained a roughly stable relationship to each other, and to the size of the economy measured by GDP. The only exception was the GreatDepression period: in the 1930s money and credit aggregates collapsed. In this first era, the one studied by Friedman and Schwartz, the “money view” of the world looks entirely plausible. However, the second financial era, starting in 1945, looks very different. First, money and credit began a long postwar recovery, trending up rapidly and then surpassing their pre-1940 levels compared to GDP by about 1970. That trend continued to the present and, in addition, credit itself then started to decouple from broad money and grew rapidly, via a combination of increased leverage and augmented funding via the nonmonetary liabilities of banks. With the banking sector progressively more leveraged in the second financial era, particularly in the last decade or so, the divergence between credit supply and money supply offers prima facie support for the credit view as against a pure money view; we have entered an age of unprecedented financial risk and leverage, a new global stylized fact that is not fully appreciated." (s 2f)
Att påvisa denna periodisering är papprets första resultat. Det andra är att kolla på en event analysis-approach för att studera hur pengar och kredit-utbud utvecklas i femårsfönster efter en finanskris. De studerar kriser under perioden 1870-1939 och 1945-2008 separat eftersom de skiljer sig åt finansiellt men också penningpolitiskt. De visar att skillnaderna är stora: i perioden efter 1945 expanderar centralbankerna penningutbudet efter en kris, vilket alltså tyder på en mer aktiv penningpolitik, vilket enligt S och T beror på att man lärt sig av 1930-talskrisen. Men ändå så är kriserna djupare efter 1945; detta visar på finanskapitalsimens större volatilitet efter 1945. De frågar hur mycket staternas försäkringar för finanssektorn ökat volatiliteten. Ett vidare resultat är att i kriser efter 1945 inträffar inflation medan man i eran 1870-1939 snarare hamnade i Fisher debt-deflation. Undersökning tre i pappret testar en del av credit view-perspektivet -- från Minsky, Kindleberger m fl -- att finanskriser kan ses som "credit booms gone wrong"; Schumpeter har liknande formulerat det som "reckless lending". Laggad kredittillväxt är starkt signifikant som prediktor för finanskriser. Med interaktionseffekter visar de också att kreditexpansion är ännu farligare när finanssektorn är stor. (s 3) De drar slutsatserna att "the credit view" får stöd och att penningpolitiken bör beakta inte bara BNP-växt och inflation utan också finansiella variabler, specifikt belåning (credit).
Referens
Schularick, Moritz och Alan M. Taylor (2009) "Credit booms gone bust: Monetary policy, leverage cycles and financial crises, 1870--2008", NBER Working Paper. Reviderat juli 2011. Publicerad i American Economic Review 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar