Nationalekonomi och politik: fallet franska planeringskommissionen på 1970-talet

 

arbetet med den centralplanerande FIFI-modellen, och modellens egna struktur.

Från en artikel av Raymond Courbis publicerad i Economics of Planning volym 12, 1972.

 

Thomas Angeletti, sociolog vid universitetet i Paris, börjar en ny artikel med att konstatera att ekonomiskt prognosmakeri sedan den ekonomiska krisen 2008 blivit erkänt som en politisk aktivitet. Han lyfter fram det politiska i verksamheten på detta sätt: "it is quite clear that the forecasting issue is not really about accuracy (Beckert, 2016; Fligstein et al., 2017). These models present different handles on how to influence the economy, simulate public policy and define how the state could steer the economy in a desirable way." (s. 636) Hans artikel handlar om ett exempel på ett politiskt viktigt prognosverktyg, nämligen den franska makroekonomiska modellen FIFI som utvecklades av det franska Finansdepartementet på 1970-talet.

Angeletti har gjort arkivforskning i Finansdepartementets arkiv, och i Plankommissionens dito (Commissariat Général au Plan) och Ekonomikommissionens dito (Commission de l’Économie Générale et du Financement, CEGF).Han har också intervjuat 40 medlemmar av CEGF, som var ledande i utvecklingen i FIFI-modellen, och personal på det franska Nationalinstitutet för statistik och ekonomiska studier (INSEE, delvis motsvarigheten till svenska SCB). En tredje metodologi är intressant nog att han har läst samtida dagstidningar, särskilt bevakningen av den sjätte Planen, och även biografiska vittnesmål från seniora tjänstemän -- lite som att i Sverige använda Kjell-Olofs Feldts Alla dessa dagar (1982) eller Sture Eskilssons memoar om sina år på SAF som källa, vilket jag tycker är fullt rimligt; Angeletti anmärker intressant att "These testimonies offer excellent insight into the sense of heroism that epitomizes this elite political and administrative generation (Gaıti, 2002) and their claims to responsibility for organizing and guiding the economy." (s. 637) Kanske man hade kunnat säga något liknande om Assar Lindbecks memoarer, Ekonomi är att välja (2012) och/eller om Klas Eklunds recension av desamma i Ekonomisk Debatt?

Angeletti arbetar i en ekonomisk-sociologisk tradition och där har man, säger han, forskat om disciplinen makroekonomi med tre fokus: dess professionella auktoritet, dess institutionella position, och dess "kognitiva infrastruktur". Angelettis artikel fokuserar på den tredje dimensionen; de två första menar han har utforskats rikligt i den franska forskningen som visat hur den makroekonomiska prognosverksamheten utvecklades inom statliga institutioner under efterkrigstiden och påverkade regeringars beslutsfattande.* Angeletti frågar: vilka effekter har makroekonomiska prognoser på det sätt på vilket politiska valmöjligheter görs eller inte görs offentliga? (s. 637) Här är han influerad av forskningen om nationalekonomins performativitet, alltså hur teoretiserandet t ex av optionsmarknader i sig påverkar optionsmarknadernas utformning och beteende (Callon 1998, MacKenzie 2006). Han använder också Jens Beckerts (2016) resonemang om hur forecasting används för att legitimera ens egna tankar om vad som borde göras. Här blir analysen ett slags "frame analysis", med sociologen Erving Goffmans begrep, som undersöker analysramar, där ramarna förstås som "‘schemata of interpretation’ that enable individuals to ‘locate, perceive, identify, and label’ relevant events" (s. 638). Ramverksanalys har använts för att studera sociala rörelser m.m. men funkar också för att studera nationalekonomi: "Economics plays a key role in how certain phenomena are put forward as public problems and others are discarded." (s. 638) Angeletti specificerar två saker som ekonomerna gör i relation till den offentliga debatten: selection och qualification. Han definierar dessa begrepp så här:

"By selection, I mean the operation by which economists choose the entities and phenomena represented in their devices, such as inequalities, unemployment, wages and social hierarchy. By qualification (Boltanski and Thévenot, 2006; Boltanski, 2011), I mean the operation by which economists attribute a certain state to these entities and phenomena: for instance, wages can be characterized as an instrument of economic policy or simply as the outcome of an economic policy. By means of these two operations, economics plays a significant role in framing—and sometimes reducing—the terms of political debates. " (s. 638)

Feministisk kritik av BNP-begreppet kan användas för att förtydliga betydelsen med "selection": sådan kritik handlar just om vad som inte räknas in i BNP (oavlönat arbete), och varför BNP-måttet därför blir skevt för att fånga vad man tror att man fångar med måttet. Det är en fråga om selektion.

Det makroekonomiska prognosarbetets uppgång under 1900-talets andra halva var en del av "the emergence of national economies as entities in their own right" (s. 640), säger Angeletti, och utvecklingen av planerbetet i Division des Programmes vid INSEE är ett exempel på då detta. På DdP samarbetar "economic engineers", de flesta utbildade vid École Polytechnique, och statistiker, och 1966 började de arbeta på en ny "physico-financial" markeokonomisk modell som skulle heta FIFI. De programmerade modellen med data så att den skulle kunna simulera fransk ekonomi år 1975 vad gäller till exempel tillväxt och arbetslöshet. För att kunna beräkna parametrarna var teknikerna bakom modellen också tvungna att identifiera vilka politiska valmöjligheter som fanns. Arbetet på modellen pågick i samklang med framtagandet av den Sjätte planen och väckte snabbt intresse bland journalister och politiker. Fascinerande nog var Michel Aglietta, senare mycket känd som reguleringsteoretisk akademisk nationalekonom, en av männen bakom FIFI från INSEE! (s. 640) 1967 arbetade ett dussin anställda vid DdP intensivt på FIFI och för att utarbeta ett system av ca 1600 ekvationer som skulle kunna karakterisera den franska ekonomins funktioner. Datorvetenskapen gick framåt och var på modet under dessa år, och 1967 köpte INSEE in två stora maskiner från IBM där FIFI-medarbetarna fick programmera allt de ville göra med hålkort. I ett mycket starkt citat från Angelettis intervjuer säger en av programmerarna:

"In an INSEE annex, there were, let’s say, two big machines and, at the time, there were no ready-to-use programs. So you had to program everything. We worked with punch cards to create the numerical data and transform the mathematical equations into a program. [. . .] Nobody had done that before, so we were constantly testing, which meant we had to work nights. That made for a special, happy atmosphere from 9 pm until midnight or 1 am. The work was fun because you had to sort through listings, and the listings were this big [arms stretched wide], find the errors, program the punch cards, try again, and so on. How long did it take? Three months or so. And the first time the model converged, naturally we broke open the champagne!" (s. 641)

I den färdiga versionen av FIFI jobbade man med 3500 exogent definierade parametrar, som därefter arbetades genom systemet av ekvationer för att framarbeta en modell av ekonomin. En stor del av arbetet med modellen var alltså att mata in statistiska data för de 3500 variablerna. FIFI var dock en statisk modell som bara skulle ge en modell av 1975, den Sjätte planens sista år; den kunde inte ge resultat år-för-år. Meningen med modellen var att inte bara predicera ett "spontant" utfall, utan också att predicera effekter av reformer; Angeletti menar att detta visar hur ekonomerna-programmerarna också visade själva möjligheten av interventionism. (s. 642) För DdP-folket var modellens främsta funktion att identifiera hinder för den ekonomiska tillväxten. Baseline-prognosen för var ekonomin skulle vara år 1975 kunde användas för att identifiera vilka avsteg och problem som kunde uppstå. Den Femte planens tekniska procedurer hade fått kritik för att vara "normativa", sätta mål om sysselsättning, bytesbalans m m innan de utvärderats i modellen, och med FIFI skulle man göra tvärtom: först göra en prognos om hur 1975 skulle se ut utan fler reformer, och sedan testa de olika reformerna i modellen. (s. 642-3) Man gjorde t ex simuleringar som sa att BNP-tillväxten skulle bli 0.1 procent högre per år 1970-75 med mer konkurrens i hemmamarknadssektorerna, eller att tillväxten skulle bli 0.44 procent lägre om man sänkte arbetstiden.

Angeletti menar att behandlingen av lönevariabeln i FIFI-modellen är ett exempel på vad ekonomisk-sociologerna kallar kvalificering (se diskussion ovan). Löneökningstakten modellerades i FIFI som en endogen variabel som bestäms av arbetslösheten (högre arbetslöshet, lägre löner) och inflationen (en positiv effekt); lönen var alltså inte i sig en "legitimate economic policy instrument", vilket facken kom att utmana. (s. 644) I ett resonemang som är en väldigt intressant parallell till det svenska fallet och EFO-modellen så berättar Angeletti om hur viktig åtskillnaden mellan konkurrensutsatta sektorer och hemmamarknadssektorer var:

"The FIFI model introduced a central division between ‘sheltered’ sectors and sectors ‘exposed’ to external constraints (Courbis, 1969, 1973). This market division has many repercussions. Companies in the sheltered sectors can choose their commodity prices to safeguard a certain level of cash flow: demand here is always satisfied. This choice is impossible in the exposed sectors comprising industrial companies: they are subject to the prices determined by external supply. In this free-trade conception, the exposed sector is conceived as the true leader of the economy, in contrast to the sheltered sectors, described as a ‘handicap to growth’ (Courbis and Page´, 1973, p. 958). The external constraint is a price constraint based on the hypothesis of perfect substitution between imports and national production: internal supply shortcomings are offset by imports. " (s. 645)

Angeletti går vidare med att diskutera arbetet med den sjätte planen och förhandlingarna om denna. Diskussionerna där fack, arbetsgivare och andra intressenter tog plats spillde över också på arbetet med FIFI. Den radikala fackföreningen CGT:s generalsekreterare uttryckte stark kritik mot FIFI och dess prediktion om stora problem i den franska ekonomin år 1975 (s. 648-9); han pekade på de visioner och kritikpunkter som kommit fram våren 1968 och som inte så lätt passar in i en "physico-financial model" men som planerarna måste ta hänsyn till, eftersom visionerna och kritikerna var verkliga. Att reducera arbetarna till ett objekt för planeringen -- ett slags kvalificering, i den ekonomisk-sociologiska jargongen -- utmanades av generalsekreterare Krasucki.

Angeletti diskuterar också det politiska spelet i hur olika intressenter bidrog med förslag till policies att testa i FIFI-modellen. Nära 40 varianter skapades totalt sett: ett fascinerande sätt att tänka på framtiden och politiken på! Facken klagade dock på att man inte modellerade arbetarna som en egen kraft och CGT påpekade också att i de ekonometriska beräkningarna hade FIFI-modellerarna uttalat bortsett från perioderna med intensiva lönekrav, 1954 och 1968. (s. 651)

I sina slutsatser betonar Angeletti också motsättningen mellan facken, som ville hävda sin egen agens, och modellerarna, som presenterade en "objektiv" bild av hur Frankrike skulle (borde?) se ut om fem år.** Styrningen var inte så kraftfull som i teorin om "stark performativitet" (MacKenzie 2006) där nationalekonomin i sig får agenterna att agera så som teorin säger, men påverkade ändå utvecklingen. Även vänstern och facken accepterade till slut den kvantitativa makroekonomiska modelleringen som arbetssätt för den ekonomiska politiken.

Jag tycker att Angelettis artikel och fallet FIFI som han studerar är väldigt fascinerande, och funderar på hur man skulle kunna tänka på svensk politik på 1970-talet utifrån artikeln. Som jag uppfattar var i den svenska kontexten makroekonomisk modellering mer accepterat inom den politiska och fackliga arbetarrörelsen i alla fall från 1950-talet i Sverige; vi hade förstås Stockholmsskolan och några av dess företrädares association med socialdemokratin på 1930-talet, men ännu på LO-kongressen 1951 kunde Metall-ordföranden Arne Geijer kritisera Rudolf Meidner med orden "Våra utredningsmän nöja sig inte med att driva utredningsarbetet utan vilja även föra den fackliga politiken".*** Under 1950-talet, tror jag de flesta forskare är ense om, slog dock "utredningsmännen" igenom i den fackliga politiken, och även inom SAP får man väl säga att nationalekonomer blev en maktfaktor post-Gunnar Myrdal? Vi hade ju inte heller samma planhushållningssystem som Frankrike under efterkrigstiden, så det finns några variationer för en jämförelse. En lös hypotes: de makroekonomiska visionerna hade i teorin mindre motstånd i Sverige, men i praktiken mindre uppbackning?

 

Referens
Thomas Angeletti (2021) "How economics frames political debates: macroeconomic forecasting in the French planning commissions", Socio-Economic Review Vol. 19, No. 2, 635–657. 

Fotnoter

* Här refereras bl.a. forskning av Marion Fourcade (2009, 2011), W.A. Friedman (2009, 2013) om USA, och F. Lebaron (2000).

** Han lägger också in ett rätt kul citat från filosofen Felix Guattari från 1970-talet: "I am convinced that all of the possible variants of another May 1968 have already been programmed on an IBM".

*** Citerad från Svante Nycander (2008) Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Andra upplagan. SNS förlag, s. 138. Jfr Lars Ekdahl (2001), Mot en tredje väg: En biografi över Rudolf Meidner. I: Tysk flykting och svensk modell. Arkiv, s. 279 om en debatt inom LO, på representantskapet, september 1949; om detta se också mitt lönebildningspapper, s. 13-14.

Nyliberalism och ekonomiska experter i Danmark

 

en dansk finanstidning frågar: vilka är den danska ekonomins visa män?

 

Expertis spelar alltid en roll i politiken. Inte minst gäller detta nationalekonomisk expertis som vägleder beslutsfattande i ekonomisk politik och annan politik. Rådgivandet kan organiseras på olika sätt - givetvis ofta genom att departementen har sina egna experter anställda - och ett sätt är att ha ett fristående rådgivande råd. Tyskland har sedan 1963 sitt Sachverständigenrat für Wirtschaft, också känt som Die Fünf Wirtschaftsweisen eller "ekonomins fem visa män". Samma bibliska begrepp förekommer också i Danmark, där De Økonomiske Råd finns sedan 1962 och även refereras till som "de økonomiske vismænd". Statsvetaren Ove K. Pedersen, idag professor emeritus vid Copenhagen Business School, beskrev 1989 bakgrunden till DÖR:s tillkomst på följande sätt.

"Formuleringen og propaganderingen af den lønpolitiske diskurs skete institutionelt. Specielt til formålet oprettedes Det Økonomiske Råd. Det skete 1962 og rådet blev sammensat af økonomiske 'viismænd' og af et repræsentantskab med repræsentanter bl.a. fra arbejdsmarkedets organisationer. Fra første og til den seneste rapport i 1989 har lønpolitik (eller indkomstpolitik) stået i centrum for rådets anvisninger. På det samfunds»ssige plan formåede rådets anvisninger at sætte kønpolitik på den politiske dagsorden. Det skete fra midten av 1970'erne.
Den lønpolitiske diskurs udviklede sig således fra at være en henstilling i 1956 til i 1979 at være et elitært (måske også populært) accepteret økonomisk-politisk instrument for en længerevarende omfordeling fra løn til profit. Gennem konflikter mellem -- men også internt i -- de store hoved- og underorganisationer blev lønpolitikken langsomt og brudfylt accepteret som led i en 'nødvendig politik'. I tiden efter 1970'erne kan det påstås, at den lønpolitiske diskurs tvinger organisationer, regeringer, institutioner, måske også virksomheder og husholdninger til at legitimere sine lønpolitiske krav og beslutninger i forhold til en forståelse af lønnens sammenhæng med samfundsøkonomiske problemer." (s 76f)"

Enligt Pedersen skapades det under efterkrigstiden en hel rad institutioner för att kunna förena löneutvecklingens underordning under samhällsekonomin med organisationernas autonomi. Han skiljer på fem typer av institutioner, varav DØR passas in på typ 2 i denna typologi: 

1. policyinstitutioner. Utredningar, oftast med korporatistisk sammansättning. De viktigaste om lönebildningen var i slutet av 50-talet, "til formulering af sammen hængen mellem samfundsøkonomi og løndannelse og sammanhængen mellem mobilitet på arbejdsmarkedet og inflation og beskæftigelse. På denne måde blev politikformuleringen på arbejdsmarkedet forrykket fra henholdsvis det faglige og det politiekse reservat til korporativt sammensatte policy-institutioner på centralt politisk plan." (s 80)
2. kampagne-institutioner, som Det økonomiske råd, startat 1962; "regeringen oprettede sit eget kampagnecenter i Budgetdepartementet under Finansministeriet sidst i 1970'erne. Her skete der siden en matematisering af den samfundsøkonomiske forestilling i makroøkonometriske modeller."
3. diskurs-institutioner. På 70-talet fler analytiska aktörer. "Den verabaliserede lønkamp blev videnskabeliggjort. I stigende grad blev økonomeriske modeller, nationaløkonomisk sprogbrug og teori anvendt til at give kampagnekampens prognoser og forudsigelser en aura af objektivitet."
4. förhandlings-institutioner. 1957 etablerar parterna ett permanent forhandlingsudvalg.
5. forligs- og sanktions-institutioner.

Summan av kardemumman kallar Pedersen för en "förhandlingsekonomi": det är förstås en kapitalistisk marknadsekonomi, men med starka inslag av förhandlingar -- kanske man man kalla det korporatism? -- mellan organisationer. 

I en ny artikel studerar statsvetaren Rune Møller Stahl, verksam vid Copenhagen Business School, just  Det Økonomiske Råd, som han översätter till engelska som Danish Economic Council (DEC). I Møller Stahls perspektiv handlar makroekonomi inte minst om att etablera en idé om vad "allmänintresset" är. Han formulerar det utifrån Antonio Gramsci så här:

"Gramsci’s (2003 [1971]) notion of hegemony is that the particular interest of a group is successfully presented as the general interest. In this context, macroeconomics proper has been quintessentially ideological since its inception in the post-war years. Both in its Keynesian and neoclassical variants, the very field of macroeconomics promises the possibility that the state, through the correct set of growth-inducing policies, can create a positive-sum game that transcends political divisions in the nation. In the presentation of a national economy, with the growth of gross domestic product (GDP) as the central goal of economics, there is a tacit assumption that there is one national interest." (s. 3) 

Utifrån Radhika Desais (1994) forskning om Thatcherismen menar Møller Stahl att ekonomisk teori kan spela två roller i formulerandet av policy: strategisk roll och legitimerande roll. Den första funktionen är mer proaktiv, att leverera planer och idéer på nya ordningar, vilket inte minst sker i tider av kris. Den andra funktionen handlar om att legitimera det som redan finns, att förklara varför och på vilka sätt den existerande institutionell ordningen är effektiv och rättvis. När man når framgång med sitt ideologiska arbete blir ens perspektiv på saker "common sense". Møller Stahl talar här om "elite common sense", idéer som tas för givna av politiska eliter och begränsar vad för typer av reformer och policies som man kan tänka sig. (s. 4) Detta skedde med keynesianismens teori under efterkrigstiden (van der Pijl 1989) och med nyliberal teori efter 1970-talet (Macartney 2011).

Det danska fallet, det danska makroekonomiska etablissemanget, introducerar han så här. De centrala spelarna är Finansdepartementet, forskningsavdelningarna hos arbetsgivarorganisationen DI och facken (AE-rådet). Till sist så Det Økonomiske Råd, som är en statlig institution med stor prestige, och sedan 1969 styr sig självt i bemärkelsen att utse sin ordförande.* Oberoende tankesmedjor har spelat en anmärkningsvärt liten roll, säger Møller Stahl: inte förrän den frimarknads-liberala smedjan CEPOS grundades 2005 hade de någon "effective presence", vilket är en stark kontrast mot Storbritannien (Desai 1994; Hay 2001) eller Sverige (Blyth 2001; Ryner 2003) där tankesmedjor spelat en stor roll i  "the formation of macroeconomic opinion" (s. 6). Det andra speciella med dansk makroekonomisk debatt är den höga graden av konsensus; Pedersen och Campbell (2014) beskriver detta som "the Brotherhood of Economists".

För att analysera den makrokonomiska analysen och policyrekommendationerna i Danmark studerar Møller Stahl två typer av källor. Den ena är Finansdepartementets årliga rapport om det ekonomiska läget och regeringens policy- och reformidéer. Den andra är Det Økonomiske Råds rapporter som kommer två gånger om året och också de sammanfattar det ekonomiska läget och gör policyrekommendationer baserat på analysen. (s. 6) Han läser rapporterna för vart femte år för att kunna spåra ideologiska förändringar över tid. Tabell 1 och 2 nedan sammanfattar kortfattat resultaten om utvecklingen över tid. Tabell 1 visar en gradvis övergång från "Full Employment Keynesianism" till "Neooclassical Liberalism" under 1980-talet, fullbordad på 90-talet, men Møller Stahl betonar att det är stor skillnad på förskjutningar i världsbilden i rapporterna, och genomförandet av marknadsliberala reformer; till exempel så kom privatiseringsvågen inte förrän på 1990-talet. (s. 7-8)

Keynesianismens funktioner beskriver Møller Stahl så här: den "provided a language and a set of policies that promised to ensure the smooth operation of the economy as a whole without asking either capital or labour to suffer to an unacceptable extent (Glyn 1995)." (s. 8) Det liberala skiftet i Danmark, till skillnad från i Tyskland eller Storbritannien, var baserat i neoklassisk ekonomi, utan några starkare inslag av mer heterodoxa teorier som Hayeks eller ordoliberalismen.

I 1970-talets rapporter är DØR och finansdepartementets experter eniga om en keynesiansk världsbild där det viktigaste målet är att bekämpa arbetslösheten och där bland annat den ekonomiska politiken kan användas för detta mål. Också inkomstpolitik -- tripartistiska förhandlingar mellan arbetsgivare, fack och stat -- var en del av policymixen för att förena målen om full sysselsättning, ett överskott i handelsbalansen och låg till måttlig inflation. 1976 års rapport från det ekonomiska rådet uttrycker den mycket tidstypiska analysen att om man inte har någon tydlig inkomstpolitik, så måste man ha arbetslöshet för att hålla nere inflraitonen. (s. 9) Man oroade sig också för att en situation av långvarig full sysselsättning skulle stärka arbetarsidan till den punkt att man drev upp lönerna så att produktionskostnaderna gick upp vilket skulle skada den internationella konkurrenskraften. Inflationshotet diskuterades mindre än frågan om konkurrenskraften.

1980-talets rapporter är ganska annorlunda. I Finansdepartementets rapport från 1980 talas om att trycka ned lönerna genom en kombination av inkomstpolitik och en vändning till nedskärningspolitik och en stram penningpolitik. Denna omvändning skedde under en socialdemokratisk regering men förstärktes av en ny borgerlig regering 1982 som band kronan till D-marken för att avskaffa möjligheten till inhemsk penningpolitisk expansion, eller devalvering. Reallönerna föll för första gången på decennier, och arbetslösheten steg. (s. 9-10) Argumenten kring detta gjordes från Finansdepartementets sida fortfarande inom ett keynesianskt ramverk, med Phillipskurvans trade-off mellan arbetslöshet och inflation. Det ekonomiska rådet kritiserade politiken och erbjöd förslag också de baserade på keynesiansk nationalekonomi; 1980 kritiserade man S-regeringen för dess betoning på inflationsbekämpning och hävdade att man kunde återkomma till full sysselsättning via en väg av investeringar och produktivitet. I det tidiga 1980-talet rasade samtidigt i Nationaløkonomisk Tidsskrift en debatt om keynesianismens efterfrågestimulanspolitik, kontra den nyklassiska kritiken signerad Robert Lucas, Robert Barro med flera. I det ekonomiska rådet satt 1984-85 monetaristen Niels Thygesen, men det var fortfarande dominerat av keynesianer. Från mitten av 1980-talet kom dock ett skifte mot mer fokus på mellan- till långsiktiga strukturreformer, med mindre uppmärksamhet åt kortsiktigare keynesiansk politik. Nu började man också argumentera utifrån utbudsekonomi och den  neoklassiska skolan. Rådet hade efter sin rekommendation om devalvering 1982 fått utstå hård kritik både från finansdepartementet och från arbetsmarknadens parter (Mikkelsen 1987) liksom från OECD (Marcussen 2000) och i sin rapport från 1987 uttalar sig rådets ordförande för en anpassning till det monetaristiska perspektivet. Från 1988 diskuterade man inte heller inkomstpolitik som en åtgärd utan talade istället om en mer marknadsbestämd lönestruktur. (s. 11)

Under 1990-talet formerades ett konsensus runt makroekonomin inom rapporterna. Det ekonomiska rådet förklarar i sin rapport från 1990 att en viktig lärdom från 1970-talets kris är att utbudschocker ska kontras med utbudspolitik, inte efterfrågepolitik. Anpassningen bör ske genom anpassning till marknadskrafter, "perhaps aided by structural adjustments" (s. 11) Att uppnå full sysselsättning är inte längre det främsta målet, utan fokus är mer på inflationsbekämpning och handelsbalansen. En lägre löneökningstakt, säger DØR 1995, leder till högre sysselsättning och lägre strukturell arbetslöshet. På ett sätt innebar den nya linjen mindre interventionism -- mindre "fine tuning" -- men å andra sidan mer interventionism, säger Møller Stahl: idén att man med makroekonomisk politik och strukturreformer verkligen kan förändra samhället på sikt. (s. 11-12)** Nya generationer av nationalekonomer, som var influerade av Friedman, Lucas och Sargent från början av sina karriärer, kom in i rådet, inklusive Torben M. Andersen som var ordförande för rådet 2001-2003 och Peter Birch Sørensen som var ordförande 2004-2009. Møller Stahl betonar hur viktigt skiftet i tidshorisont -- från keynesianismens korta till nyklassicismens långa -- var, och att detta skifte också innebar en förändringarna av policyrekommendationer utan egentlig polemik med de gamla, eftersom förskjutningen i fokus medförde andra policyförslag utan någon direkt diskussion. (s. 12) Keynesianismen fanns kvar åtminstone i fragment och fanns också kvar i politiken, bl.a. i ett försök av en socialdemokratisk regering 1993-1994 (diskuterat av Asmussen 2007).

I 2000-talets rapporter var det neoklassiska perspektivet utan konkurrens och inte diskussionsutsatt. Liberala reformer presenterades nu som nödvändiga för att uppnå något som helst policymål: finansdepartementet skriver i sin rapport 2000 att ‘a strong economy, international openness, structural policies and sound finances are not goals in themselves. They are necessary instruments to achieve higher living standard, solid employment, welfare, social cohesion etc’ (cit. s. 14). Møller Stahl talar om en "transition to the complete hegemony of neoclassical thinking", utmärkt av (a) helt dominerande långsiktigt perspektiv, och (b) användningen av neoklassiska makromodeller, som DREAM-modellen från 1997 som använder ett antagande om en långsiktig jämvikt.

I sina slutsatser säger Møller Stahl:

"The transition towards a liberal conception of the economy was a gradual, but consistent development. This development continued throughout the period, despite changes in government between left and right. In that sense, we can speak of an institutionalisation of neoliberal reason, in the form of the complete domination of NL common sense in the main institutions of the macroeconomic establishment. Other studies have pointed towards a similar neoclassical dominance in the use of economic experts in the media (Madsen 2009)." (s. 15)

Överrgången var stegvis och ojämn. Att idédebatten och faktiskt förda policies inte gick i takt -- en politisk omsvängning till monetarism 1982 skedde före dessa idéer "vunnit" i den danska debatten -- menar RMS talar för att idéernas kausala kraft är begränsad och att andra faktorer orsakar de ekonomisk-politiska omsvängningarna. Neoklassiska idéer kan dock ha spelat en roll i att legitimera omsvängningen post facto och att etablera en ny känsla av "sunt förnuft".

Från ett svenskt perspektiv är det förstås intressant att fundera på det svenska fallet i ljuset av Møller Stahls undersökning. Det mest slående är väl att vi faktiskt inte etablerade något Økonomiske Råd på 1960-talet. Beräkningarna av löneutrymme och liknande gjordes mer på partsbasis, medan makroekonomiska beräkningar också gjordes av Konjunkturinstitutet, etablerat 1937. KI är en myndighet under Finansdepartementet och spelar så vitt jag kan se en stor roll i svensk makroekonomisk diskussion, men med mera av "armslängds avstånd" till löneförhandlingar och faktiska policies. I Norge startade man 1962 Kontaktutvalget för att hantera intressekonflikterna kring lönebildningne och inflationen, och detta blev mer tekniskt-makroekonomiskt utrustat på 1970-talet***, men just i Sverige fick vi alltså ingen sådan makro-löne-politisk innovation 1962-63. Här var den lönepolitiska konflikten med dess makroekonomiska implikationer mer hanterat genom centraliserade partsförhandlingar -- och på 1970-talet med ad hoc-inkomstpolitik som Hagasamtalen.

Om vi går över från lönepolitiken i sig till mer frågan om nyliberalism och ekonomisk-politisk övergripande förändring, som är så central i Møller Stahls artikel, så är väl de expertråd som brukar  diskuteras i det svenska fallet, t ex SNS konjunkturråd -- en årlig tankesmedjerapport sedan 1974. Svante Nycander (2008, s. 186) tar t ex i sin bok Makten över arbetsmarknaden upp att SNS konjunkturråd 1980 föreslår att staten ska låsa in alla företagsvinster över 7 procent netto av kapitalet i investeringsfonder för att dämpa fackens lönekrav -- ett tidstypiskt expertgrundat inspel i den lönepolitiska, och makroekonomiska, debatten. Lars Calmfors menar i en text från 2015 (s. 3) att "An important role in the economic policy debate in the 1980s was played by the Economic Policy Group at the Center for Business and Policy Studies (SNS Konjunkturråd), a group of independent academic economists." Calmfors sammanfattar Konjunkturrådets argument på 1980-talet så här:

"The Group argued that the government should declare the fixed exchange rate as the overriding objective of macroeconomic policy with full employment being only a subordinate goal.**** The intention was to make it clear to the parties in the labour market that high wage increases would cause unemployment rises and profit falls that would not be accommodated through new devaluations. An explicit commitment to such an exchange rate norm would impose a high reputation cost on the government of abandoning it. This would make the commitment credible and induce the labour market organisations to negotiate wage increases compatible with the fixed exchange rate. Hence the threat of high unemployment would never have to be realised."

Riksbanken var fortfarande politiskt styrd på 1980-talet, säger Calmfors, och kunde därför inte förväntas föra en tillräckligt stram penning- och valutapolitik för att tämja lönepolitiken. Det tog också ett antal år innan Konjunkturrådets argument gick hem bredare över det politiska spektrumet, men på 1990-talet fick man rätt, med S-regeringens skifte till inflationsbekämpning 1991 och de borgerliga regeringens betoning på en fastvalutakurs 1991-92. Calmfors text är tämligen beskrivande och han reder inte ut vilket inflytande, eller vilken makt, SNS Konjunkturråd hade över den förda politiken jämfört med andra faktorer, men det låter plausibelt att Konjunkturrådet i alla fall spelade en viktig roll, och om vi jämför med Danmark så ser vi parallellerna med De Økonomiske Råd, som ju dock är en statlig institution vilket SNS inte är. 

Ett annat expertråd som studerats i den svenska kontexten är Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, som bildades 1981 som ett oberoende utredningsorgan under Finansdepartementet. ESO spelar en roll t ex i Jenny Anderssons (2003, s. 105, 111-112) analys av förändringen i socialdemokratins socialpolitiska tänkande på 1980-talet, även om ESO där är mindre drivande än de nya S-ekonomerna med Klas Eklund som ledande gestalt. De unga S-ekonomerna spelar en viktig roll också i Björn Elmbrants Så föll den svenska modellen (1993, kapitel 14-15), där Eklund är viktig men även Erik Åsbrink spelar en stor roll för kreditavregleringen. Över huvud taget spelar ekonomerna -- och några andra experter -- på departementen och Riksbanken en central roll här.

I Kristina Boréus (Högervåg, 1994) och Magnus Ryners (Capitalist Restructuring, Globalisation and the Third Way, 2002) analyser spelar Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, en viktig roll för att etablera och argumentera för nya idéer på 1980-talet (Ryner, s. 144-147). Men hos Ryner är det socialdemokratin som står i centrum och då blir det återigen experter på departementen, riksdgen och i partiets interna arbetsgrupper som blir centrala aktörer (s. 148-153).

För att sammanfatta så hade man kanske kunnat replikera Møller Stahs undersökning av Danmark för Sverige, genom att studera något slags kombination av Konjunkturinstitutets årliga Konjunkturläget-rapporter (utgivna sedan 1950 så vitt jag kan se), SNS Konjunkturråds årliga rapporter sedan 1974, och ESO-rapporter. Med tanke på att Danmark, Norge och Sverige brukar buntas ihop som en "socialdemokratisk modell" eller "skandinavisk modell" vad gäller välfärdsstat och välfärdskapitalism, så vore det intressant att fundera på likheter och skillnader i hur man gjorde sitt uppbrott med efterkrigstidens socialdemokratiska modell på 1970-80-talen, i oljekrisens och globaliseringens tidevarv.

Referenser
Rune Møller Stahl (2021) "Neoliberalism with Scandinavian characteristics: The slow formation of neoliberal common sense in Denmark", Capital and Class pre-published online, s. 1-20.

Ove K. Pedersen, (1989) "Læreprocesser og forhandlingsspil: Om løndannelse og forhandlingsøkonomi i Danmark", s. 67-100 i Klaus Nielsen och Ove K. Pedersen (red.) Forhandlingsøkonomi i Norden. Oslo: TANO 

Robert J. Flanagan, David W. Soskice och Lloyd Ulman (1983) Unionism, Economic Stabilization, and Incomes Policies: European Experience. Washington, DC: The Brookings Institution 

Svante Nycander (2008) Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Andra upplagan. Stockholm: SNS förlag. 

Jenny Andersson (2003) Mellan tillväxt och trygghet: Idéer om produktiv socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden. Doktorsavhandling i ekonomisk historia, Uppsala universitet.

Magnus Ryner (2002) Capitalist Restructuring, Globalisation and the Third Way. Routledge.

 

Fotnot

* Han har också en intressant metodologisk fotnot om det ekonomiska rådet: "The Economic Council is generally perceived as representing the economic mainstream of the profession – as all decisions in the four-person presidency are taken unanimously, there is a self-conscious attempt to keep appointments within the mainstream. While the analysis of the Council is taken seriously in the administration and government as well as in the wider public, the Council does not form a part of the administrative hierarchy (Marcussen 2002)." (s. 17)

** Han har här också intressanta citat från tidigare rådsmedlemmar som på 2000-talet ser tillbaka på hur deras analyser och rekommendationer förändrades på 1980-talet: PB Sørensen och M Rosholm (2009) med ett kapitel i boken Udsyn og fremsyn.

*** Detta diskuteras i Flanagan, Soskice och Ulman (1983), s. 171-172, s. 181-185. Om Sverige se kapitel 6 i den boken.

**** Här har Calmfors en fotnot som refererar så här: "The thinking of the SNS group was developed in SNS (1985, 1986, 1987). Similar thoughts had earlier been advanced by e.g. Calmfors et al. (1976), Myhrman (1977), Jonung (1978), Lindbeck (1978) and Calmfors (1979). See also Calmfors (1996) for a survey of the debate."

Ideologins begriplighet: fallet greenbackism i USA:s arbetarrörelse på 1800-talet

Sociologen Sarah Babb, verksam vid Boston College, publicerade 1996 en mycket intressant artikel om ideologin "greenbackism" i USA på 1800-talet. Det var en idé om att ekonomiska problem -- framför allt för jordbrukare -- kom av att lån var för dyra och att man kunde lösa situationen genom att trycka mer pengar ("greenbacks") och öka inflationen, släppa dollarkursen mot guldet. Babb menar att denna ideologi hade en intuitiv kvalitet för högt belånade jordbrukare, men att det är mer förvånande att den också vann framgångar i arbetarrörelsen och facket. Arbetarna hade föga att tjäna på greenbackism, så varför blev de då övertygade? Och hur länge kunde de hålla fast vid en ideologi som inte överensstämde med deras egna erfarenheter? Babb resonerar så här om ideologins seghet och kraft:

"Ideology was characterized by Marx (1978: 21) as a "nightmare weighing on the brain of the living": The ideas, traditions, and vocabularies of the past face important limitations in new contexts. Recent scholarly discussions of ideology have pointed out its possibilities as well as its limitations. Using language borrowed from Giddens, Sewell (1985, 1992) argues that ideologies are structural in the same way that material and political conditions are structural-ideologies are both constraining and enabling. Thus, although ideologies are shaped by political and economic structures, they also shape economic and political structures in turn. Swidler (1986) acknowledges the enabling potential of ideology with her notion of culture as a "tool-kit" of traditions and symbols that actors use to solve different kinds of problems." (s. 1033)

Varför blir vissa ideologier framgångsrika och andra inte?

"Snow et al. (1986) and Snow and Benford (1992) address this issue with their theory of collective action frames. "Frames" are the interpretive devices that people use to make sense of the raw data of experience. In social movements, frames render events meaningful and thereby serve as a basis for collective action. The power of a given frame to attract and mobilize constituents depends in part on its "resonance" with the life-experiences of potential constituents. The conditions for this resonance are: (1) ideational centrality/narrative fidelity-the frame must draw on traditions, values, folktales, and so on, that are already present in the culture of the constituency; (2) empirical credibility-the frame must have an apparent evidential basis; and (3) experiential commensurability-the social problems that the frame attempts to address must have penetrated constituents' lives." (s. 1034)

"Frames" är så sett lite som Kuhns "paradigm": de står emot fakta ett tag men till slut får man ett skifte i ideologi/paradigm. Så här diskuterar Babb sin metod:

"I use a variety of primary and secondary historical sources to examine how labor-greenbackism was constructed as a collective action frame and how it responded to disconfirming evidence. At the center of the investigation is an analysis of articles from labor newspapers dating from the initial appearance of support for greenbacks in the labor movement until its decline in the late 1870s." (s. 1035)

Bakgrunden till analysen börjar med en "cash crunch" under inbördeskriget, 1862, och början på två paralella sedelsystem: dels sedlar utgivna av privata "National Banks", dels "greenbacks", sedlar utgivna av staten för att betala sina räkningar. Specie-betalningar upphörde 1862 och båda typerna av sedlar tappade knytningen till guldet. "Greenbackers" var de som motsatte sig privatbankerna under kriget och som efter kriget motsatte sig återgången till guldet. "Greenbackers" hävdade att privatbankerna och deras ägare berikades av sina sedlar och skulle få för mycket betalt i efterhand om man återknöt sedlarna till guldet. (s. 1037) De ville att staten skulle ta över det finansiella systemet och skaffa monopol på sedelutgivning. Vad som hände var precis motsatsen till vad "greenbackers" ville: man knöt valutan till guldet igen (år 1879), och behöll ett sedelutgivningssystem med en stor roll för den privata sektorn. 

Det är inte orimligt, säger Babb, att klassificera greenbackism som "a social movement of debtors against creditors": de som hade stora lån, inte minst bönder, hade mycket att tjäna på en devalverad valuta, medan de som lånat ut tvärtom tjänade på en stark valuta. För arbetarna var det materiella intresset i greenbackism mindre tydligt: i tider av hög inflation följde pengalönerna inte med priserna, vilket gjorde att reallönerna sjönk.

referens
Sarah Babb (1996) "'A True American System of Finance': Frame Resonance in the U.S. Labor Movement, 1866 to 1886", American Sociological Review, Vol. 61, No. 6 (Dec., 1996).

Värdet av landsbygden i svensk politisk debatt

 

I denna globaliseringens era har landsbygden i Europa och USA, menar statsvetaren Markus Holdo i en artikel från 2020, gått från att ses som produktiva till improduktiva ekonomier, och att porträtteras som gammeldags, konservativa områden. Holdo använder en "deliberative systems"-approach* för att studera olika typer av argument för landsbygdens värde i svensk politisk debatt idag. Han betonar att landsbygden inte är någon homogen entitet och att vi bör se pluralistiskt på olika argument från och om landbygden och vad dess roll är i samhället i stort. Han refererar till Nilsson och Lundgrens (2015, 2018) studier som visar att Sverige har ungefär samma typer av motsättningar mellan stad och land i politiken idag som andra europeiska länder har. Han för ett intressant resonemang om hur våra politiska argument om stad och land i sig också kan säga något bredare om vilka värden vi eftersträvar

"this exploration of rural politics in Sweden helps demonstrating that the claims of injustice and negligence that often characterize rural activism may be analyzed as political ideas and that an approach that recognizes the intellectual (in contrast to emotional or psychological) significance of rural political discourse can generate critical reflection in a society as a whole" (s. 69)

Sverige är särskilt intressant, säger Holdo, både eftersom stad-land-klyftan sedan länge präglat svensk politik, med Bondeförbundet som en stark närvaro sedan 1910-talet, om än under namnet Centerpartiet idag, och eftersom idén om en pågående rural marginalisering, och att denna lett till Sverigedemokraternas framväxt, är populär idag; Holdo refererar bl.a. till en studie av von Essen och Allen (2017) om svenska jägare som en "motvillig höger-social rörelse".

Materialet som Holdo studerar omfattar fyra program från Sveriges Radio under namnet Kluvet land (från 2017 och 2018); partidebatter inom ramverket för Hela Sverige ska leva-kampanjen; en EU-sponsrad podcast om rural utveckling; och opinionsartiklar från de fem största landsbygdstidningarna. Totalt blir det 22 bidrag till den landsbygdspolitiska debatten som studeras.

Holdo har strukturerat analysen av diskurserna om landsbygdspolitik utifrån fyra variabler: de enheter som finns (basic entities, ontology), relationer, motiv, och retorik. Han vaskar fram fyra typer av diskurser: en om ekonomisk tillväxt, en om rural konservatism, en om demokrati, och en om solidaritet. (Se "boxarna" inklistrade ovan.) 

Ekonomisk tillväxt-diskursen ramar in frågorna om andsbygdsutveckling utifrån produktivitet och bidrag till landets ekonomi, kontra områden som lever på omfördelning från rikare, mer produktiva delar av landet. I denna diskurs kritiseras förslag om ökad kommunal utjämning för att öka skatten och belöna ineffektivitet, men man kan också tvärtemot argumentera för att landsbygden är mer produktiv ä vad vi ser, och att det finns en potential som man måste ta tillvara på. Så talar i Holdos material t ex landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, och den dåvarande partiledaren för MP, Gustav Fridolin som menar att lösningar på klimatfrågan finns på landsbygden.

Rural konservatism-diskursen ser landsbygden som produktiva, men hindrade av staten, särskilt genom byråkrati och skatter. En kolumnist skriver: "Landsbygden behöver inte räddas. Det räcker att lämna den i fred." (cit. s. 72) Eskil Erlandsson, Centerpartiets dåvarande talesperson i landsbygdsfrågor, pekar på vattenkraften som genererar enorma summor pengar, men summor som hamnar i Stockholm istället för att främja lokal utveckling.

Demokrati-diskursen är mindre mainstream och ser landsbygdsbornas intressen som en demokratifråga: landsbygdsutveckling är viktigt eftersom det står för ett gott liv för alla som bor på landet. Hela Sverige ska leva r den huvudsakliga aktören som representerar detta perspektiv i den offentliga debatten.

Solidaritets-diskursen fokuserar på rättvisa vad gäller levnadsförhållanden. Journalisten Po Tidholm exemplifierar detta synsätt när han säger att landsbygdsfrågan helt enkelt handlar om rättvisa, rätt till jämlika villkor och service var man än bor i landet.

"The discourse of solidarity challenges both the discourse of economic growth and rural conservatism by claiming that it misguided to think of distributive decisions in terms of productivity and the right to keep what one produces. On the contrary, distributive issues must be seen in terms of fairness and everyone's possibilities to live a good life. When asked about the idea that municipalities should keep more of the returns generated by local production, in line with the discourse of rural conservatism, a local politician in the northern municipality of Arjeplog, Britta Flinkfeldt, calls it a “headless way of reasoning” (S3). “If one municipality gets extremely rich, thanks to natural resources, it means per definition that all other municipalities get less money, and that's not how it should be. It is not a solidary society” (S3)." (s. 72)

Genomgången visar på mångfalden i argument för och om landsbygden i svensk politisk debatt -- frågan om "stad mot land" är inte någon fråga om en monolit mot en annan. De fyra perspektiven som analyserats är dock inte lika representerade bland politikerna, som framför allt står för perspektivet om ekonomisk tillväxt. Centerpartiet, menar Holdo, representerar rural konservatism-perspektivet medan Vänsterpartiet står för solidaritetsperspektivet. Demokratiperspektivet saknar politisk representant men representeras av civilsamhällesorganisationen Hela Sverige ska leva.

Slutsatsdelen är ganska kort men Holdo har en intressant utblick till en studie av rural konservatism i Wisconsin och den radikale republikanen Scott Walkers uppgång där. Holdo använder Cramers resultat från den studien för att utveckla sitt argument och visa på användbarheten i den här typen av perspektiv på landsbygdspolitiska debatter, för att se mönster och rationalitet, bortom klichéerna av konservativa och egennyttiga landsbygdsbor:

"Cramer (2016) shows, for instance, that what she calls a “rural consciousness” in the United States, involves justice arguments, such as the idea of an equal right to education (p. 50). Cramer writes that according this rural consciousness “rural communities are not given their fair share of resources or respect” (p. 51). On the other hand, rural populations are overwhelmingly Republican and conservative and tend to associate the Democrats and policies of redistribution with “big government,” which they oppose. These two tendencies indicate a combination of what I have called the solidarity discourse and rural conservatism. Moreover, Cramer's analysis also indicate the existence of what I have called a democracy discourse, as, for example, she comments that her interviewees in rural Wisconsin “perceived that politicians and government in general are tone deaf to
people outside the major cities” (p. 60). As I have sought to show in this article, these arguments can be reconstructed in ways that bring their coherence and public-mindedness to the fore so that their validity can be assessed instead of discarded them as sentimental, backwards or narrowly self-interested." (s. 74)

Referens

Markus Holdo (2020), "Rural Arguments: Four perspectives in Swedish Political Debate", Journal of Rural Studies 76: 67-75. 

Fotnot

* "by “deliberative system” I mean, in this context, all the views on rural politics that interact in a political ommunity and influence actions and decision-making. Importantly,from a democratic perspective, the way that the parts of a deliberative system are connected, or disconnected, and how they are taken up and addressed in decision-making, or are politically marginalized, affect citizens' opportunities and effective abilities to exercise their democratic rights (see also Bohman, 2000). It also affects a society's capacity to handle problems such as social tensions and conflicts (Dryzek, 2000; Warren, 2017). Studies of deliberative systems thus aim to understand the particular challenges that a political community may face with re- gard to inclusion and uptake." (s. 68)

Svensk ekonomisk politik på 1930-talet

Depressionen på 1930-talet markerar en vändpunkt i industriländernas ekonomiska, sociala och politiska historia. Nazismens framgångar i Tyskland och New Deal i USA är de två mest utforskade fallen, men relativt till landets litenhet är också Sverige ett av de länder som väckt störst uppmärksamhet i forskningen. "Kohandeln" mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet vårvintern 1933 står som symbol för början på den socialdemokratiska dominansen i svensk politik, en era som varade till 1970-talet, och "den svenska modellen". Sociologen Adnan Türegün, verksam vid Carleton-universitetet i Kanada, kommenterar i en artikel från 2017 att det finns väldigt mycket forskning om kohandeln och den nya ekonomiska politiken därefter, men menar att forskningen har tre brister. Ett, " they work with a truncated economic policy conception focusing on one particular – microeconomic (usually labour market and/or industrial relations) or macroeconomic (usually fiscal) – dimension to the exclusion of other dimensions." (s. 127) Två, de flesta jämförelserna jämför stora länder som USA och Tyskland med det lilla landet Sverige, men Türegün menar att små och stora stater inte påverkas av samma faktorer i sina policybeslut. Tre, jämförelserna missar "he regional-metropolitan context of the Swedish response", vilket jag inte förstår vad det är.

Türegün tar ett bredare perspektiv på policymixen, och jämför Sverige med "most similar case"-metoden med Danmark och Norge. 

"Departure from the gold standard, currency devaluation, international and domestic protection of agriculture and mild monetary reflation were the common denominators of the three Scandinavian responses. However, they diverged in significant ways. The divergence was particularly salient between Sweden and Denmark and Norway. Compared with their Swedish counterpart, the Danish and Norwegian responses were internationally more restrictionist and protectionist, intervened more physically in industry but lacked labour market activism and were fiscally more conservative. Describing and explaining these patterns of convergence and divergence between Sweden and its two neighbours promise to enrich comparative economic-policy analysis." (s. 128)

I sin litteraturöversikt börjar han med Philip Gourevitch (1986) klassiska studie. T beskriver den så här:

"The five-country comparison by Gourevitch (1986, pp. 127–166) provides a seminal example of the cross-sectoral and cross-class coalitional perspective on the Swedish response. Social Democratic Sweden, along with New Deal United States and Popular Front France, experimented with demand stimulus based on a coalition of organised labour, independent farmers and sections of business – initially home-market industries, subsequently export-oriented industries. In contrast, Britain stuck to ‘neo-orthodoxy’ (protectionism) mainly because of its highly internationalised financial sector, which led a deflationary coalition involving all but labour. Drawing on a similar coalition, protectionism also held sway in France for the most part. In short, where labour and farmers found a common ground with sections of business, demand stimulus was the outcome. Where there was no common ground between labour and farmers, neo-orthodoxy had the upper hand." (s. 129)

Türegün menar att Gourevitch fokus på allianser mellan sektorer och klasser är viktig, men att koalitionerna inte nödvändigtvis leder till de policy-utfall som han säger: också i Danmark, Norge, Belgien, Holland och Schweiz förekom "a rapprochment" mellan arbetarrörelsen, bönderna och vissa sektorer av näringslivet, men utan att man genomförde en ekonomisk stimulanspolitik.

Andra forskare har betonat arbetarrörelsens betydelse -- dess styrka och reformism -- för den nya ekonomiska politiken: Castles (1978), Esping-Andersen (1985), Korpi (1983), Martin (1979) och Stephens (1979). Här brukar man jämföra SAP:s reformism med den mer ortodoxa hållningen i tyska SPD och brittiska Labour -- "sticking to the socialisation route at any cost" (s. 129) Vad gäller arbetarrörelsens styrka brukar man identifiera tre dimensioner, där Sverige är i topp i varje: facklig anslutningsgrad, partiets organisation, och "tenure in office". Türegün menar att även om vi accepterar Martins (1979) och Stephens (1979) argument att arbetarrörelsen var mer dogmatisk i ekonomisk politik i Storbritannien och Tyskland, så finns det flera andra starka arbetarrörelser -- Danmark, Norge, Australien, Nya Zeeland -- som inte genomförde innovativ ekonomisk politik ur regeringsposition på 1930-talet. (s. 129) Däremot så förde länder som USA, med en mycket svag arbetarrörelse, och Nazi-Tyskland, som hade krossat arbetarrörelsen, experimentell ekonomisk politik.

Ett sätt att förklara dessa anomalier är att fokusera på byråkratins betydelse.

"Weir and Skocpol (1985) attribute the proto-Keynesianism of Sweden and the United States and the orthodoxy of Britain to the organisational and policy-historical features of their bureaucracies. Sweden’s centralised but open bureaucracy had peculiar and ‘long-established mechanisms for bringing experts, bureaucrats, and political representatives together for sustained planning of public policies’ (Weir & Skocpol, 1985, p. 129). This is contrasted with the centralised but closed British civil service that successfully guarded the orthodox ‘Treasury view’ with its institutional impermeability to political intervention, as well as with the US federal civil service that had no orthodox legacy to defend, was fragmented and permeable and thus left sufficient room for the Roosevelt administration to experiment with demand management in the late 1930s. Similarly, Heclo (1974) explains the divergent British and Swedish approaches to unemployment during the crisis – insurance versus work, respectively – with policy legacy. The Swedish work approach was thus a continuation and expansion of the relief works programmes that were initiated at the outbreak of the First World War. Likewise, the British insurance approach grew out of a national unemployment-insurance system that was introduced even before the war and had its coverage extended subsequently." (s. 130)

I relation till detta argument menar Türegün att det byråkraticentrerade argumentet missar att skilja på "policy effectiveness" och "policy direction". Mera vikt fäster han vid policy legacies:

"In their capacity as institutional memory, legacies set negative precedents not to be repeated. For example, states experiencing high inflation in the 1920s followed deflationary policies in the 1930s (Eichengreen, 1992, p. 394). An extreme case may be the memory of Germany’s hyperinflation in the early 1920s, which made all governments of the late Weimar period aversive to any monetary or fiscal expansion despite a severe deflation gripping the country." (s. 130)

Till sist diskuterar han litteraturen om ekonomiska idéers betydelse. Jonung (1981, bokkapitel "The depression in Sweden and the United States: A comparison of causes and policies") menar att ett skäl till att Sverige vände sig till efterfråganstimulans tidigare än vad USA gjorde (1933 vs 1938) var att svenska ekonomer hade en djupare förståelse av krisen och därför kom med bättre policy-rekommendationer. Sheri Berman (1998) i sin jämförelse av Tyskland och Sverige ger en avgörande roll till de två socialdemokratiska partiernas olika ‘long-held ideas and the distinct policy legacies these ideas helped create’. Enligt henne anammade svenska SAP ett odogmatiskt förhållningsätt till marxism, en "mild view of the class conflict" och ett engagemang för att skapa jobb. Türegün  tycker dock att den idébaserade förklaringen inte lyckas att förklara mönstret mellan länder.

"Sweden, along with Nazi Germany and Japan, experimented with countercyclical demand management before Keynes published The general theory (1936). On the other hand, Keynes and his followers systematically failed in their attempt via various state advisory bodies to effect an expansionary shift in British macroeconomic policy in the 1920s and 1930s. Nor did economic ideology dictate policy even in the most cited case of Britain as the home of liberalism, where an all-party government did away with the gold standard, government at arm’s length and free trade (Middleton, 1985). Many governing parties set aside their programmes partly or wholly in the face of emerging challenges and/or devised new ones retrospectively." (s. 131)

Idéer är viktigt, säger AT, men vi bör se "the mediated nature of their impact on economic policy". Kohandeln i Sverige innebar delvis ett avsteg från båda partiernas program; politiken i sig med dess förhandlingar och parlamentariska spel påverkar alltså idéernas inflytande.

Türegüns sektion om vad som hände i Sverige börjar med en fyllig beskrivning och klassificering med hjälp av Peter Halls (1993) klassiska typologi av tre sorters politisk förändring.

"In its labour market activism and fiscal experimentation, the Swedish response amounted to what Hall (1993, pp. 277–281) calls policy paradigm shift or third-order change. What is distinctive about a third-order change is that it involves not only the precise setting or levels of policy instruments (first-order change) and the techniques or policy instruments used to attain policy goals (second-order change) but also the overarching goals that guide policy in a particular field. The shift from neoclassical orthodoxy to demand management in macroeconomic policy was a paradigmatic one as it went beyond a change in spending levels and deficit spending as a new policy instrument. What changed as well was the policy goal from facilitating the business cycle to countering it.
Similarly, Sweden’s labour market activism amounted to a paradigmatic change. The change included not just the restructuring and eventual replacement of the Unemployment Commission and the reorganisation of labour exchanges. It also included a broadening of policy goals to include contribution to the economy as well. In other policy areas (namely, foreign exchange and trade, microeconomic and monetary policies), however, the Swedish response was limited to first- or second-order changes. The Danish response effected a paradigmatic change in foreign exchange and trade by shifting from relatively liberal policies to restrictionist and protectionist ones, but was limited to first- or second-order changes in other policy areas. For the Norwegian response, the paradigmatic change involved microeconomic policy as embodied by the turn to import-substituting industrialisation, with other policy areas being limited to first- or second-order changes." (s. 131-132)

Sverige, Norge och Danmarks policyförändringar sammanfattas också i tabell 1.

Sverige -- då under liberal regering -- lämnade guldmyntfoten bara 6 dagar efter att britterna gjorde det den 21 september 1931. Den svenska kronan devalverades och gick över till en flytande valutakurs. 1933 knöt den socialdemokratiska regeringen kronan till pundet. Man införde föga av tullar men manipulerade handeln på andra sätt, med exportsubsidier, importmonopol på spannmål och socker m m. För industrin reglerades mindre i och valde en mer frihandelsinriktad väg. Ett handelsavtal med Storbritannien slöts 1933, ett med Tyskland 1934, och ett med USA 1935. Också i den inhemska politiken var man mycket mer interventionistisk vad gäller jordbruket än vad gäller industrin, detta också före kohandeln 1933. Medan man accepterade och uppmuntrade karteller i jordbruket motverkade man det i industrin, säger Türegün som pekar bl.a. på den nya lagstiftningen om bankers ägande 1933. Arbetsmarknadspolitiken var efter kohandeln aktiv: de gamla AK-arbetena ersattes gradvis av beredskapsarbeten så att 1938 gick det 3 beredskapsarbeten på 1 AK-arbete. Arbetsförmedlingarna centraliserades och 1939 skapades AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen. 1934 började staten stötta de fackdrivna arbetslöshetskassorna, ett politiskt beslut som liberalerna stöttade. (s. 134) Utvecklingen av den ekonomiska politiken och penningpolitiken beskriver Türegun så här:

"Undergirding the domestic activism of the Swedish response was an unorthodox set of monetary and fiscal policies. Fearing inflation after September 1931 (Jonung, 1981; Kjellstrom, 1934, pp. 42–79; Montgomery, 1938, pp. 34–44; Thomas, 1936, pp. 187–205), the Riksbank (central bank) raised the interest rate and sought to maintain the domestic purchasing power of the krona by launching a price stabilisation programme (Berg & Jonung, 1999; Jonung, 1979). Beginning in 1932, however, a moderate reflationary policy took effect. The Riksbank responded favourably to the emerging fiscal activism through gradual reductions in the interest rate. While retaining the norm of stabilisation in consumer prices, the bank shifted its focus towards boosting wholesale prices. Consequently, whole- sale prices increased at a moderate rate, whereas the consumer price index remained almost the same between 1932 and 1935 (Thomas, 1936, p. 241).
Fiscally, the Liberal government of 1930–1932 put in place all major mechanisms of expansionary financing that the Social Democrats would utilise from 1933 on. What, then, was innovative about the fiscal policy after the crisis agreement? The new government put more emphasis on the demand stimulus effects of both the loan-financed and ordinary budget expenditures. First, social policy expenditures, traditionally conceived of as a burden on the economy, became part and parcel of the economic recovery programme (Jörberg & Kranz, 1989, p. 1096). Second, and as a corollary of the first, the government increased spending on, and made improvements in, existing programmes such as unemployment relief and social services. Third, it introduced loan-financed and open market-based public works to confront the crisis head on (Braatoy, 1939, pp. 21–24; Clark, 1941, pp. 131–165; Möller, 1938, pp. 68–69). Viewed over the entire decade, Swedish fiscal policy effected a different type of budget balancing taking both phases of the economic cycle, rather than only one phase or individual fiscal years, as its time frame. Thus, the aggregate deficits of the 1931–1932 to 1934–1935 fiscal years were compensated for by the aggregate surpluses of the 1935–1936 to 1938–1939 fiscal years (Wigforss, 1938, p. 34)." (s. 134)

Norge och Danmark slöt liknande politiska kompromisser som Sverige gjorde, säger Türegun, men de policies som valdes var annorlunda. Det traditionellt frihandlande landet Danmark svängde mot en mer protektionistisk politik, men lade inte om den ekonomiska politiken som Sverige gjorde, och Norge valde en import-substituting industrialisation-strategi men utan andra paradigmatiska förändringar. Danskarna förde en kontracyklisk penningpolitik, med låga räntor 1932-35, men en ortodox ekonomisk politik, med statliga budgetöverskott varje år under krisen (Johansen 1987, s. 66-69). Norrmännen förde en protektionistisk politik både för industri och jordbruk och gynnade inhemskt karteller. "Although the Liberals in 1933, and the Labour government after the crisis agreement (Kriseforliket) with the Agrarians in March 1935, initiated public works programmes, the
‘dole’ remained the main source of relief for the unemployed until 1938." (s. 135) Den norska centralbanken förde en lågräntepolitik efter att man lämnat guldmyntfoten och devalcerat, men den ekonomiska politiken som fördes var konservativ i Norge liksom i Danmark: "While increasing funding to crisis-specific programmes at the expense of ordinary programmes in the 1935–1936 fiscal year, the Labour government did not make a clear break with the orthodox course of its predecessors (Grytten, 2008a, pp. 288–289; Hanisch, 1978; Hodne, 1983, p. 94). As in Denmark, central government budgets resulted in surpluses throughout the decade (Hodne, 1983, p. 95)." (s. 135)

Sverige valde alltså en ganska annorlunda politisk väg vis-a-vis Depressionen, jämfört med vad våra grannländer Danmark och Norge gjorde. Varför? Türegun menar att grundvalen för den särskilda svenska vägen ligger i två faktorer: för det första den diversifierade och exportorienterade industrin som inte Danmark eller Norge hade, och för det andra "the ideational renewal of its social democracy" i kontrast till Danmarks ortodoxa och Norges radikala socialdemokrater. (s. 136) 

T börjar dock sin diskussion av de olika policyvalen i liknande förutsättningar. Alla tre mötte i början av 30-talet stora utmaningar för sina exporter, eftersom Storbritannien som sedan länge haft en liberal handelspolitik nu vände sig mot en mer imperieinriktad och protektionistisk politik, och Tyskland med nedsaktande kapitalinflöden inte längre hade samma efterfrågan på importer.

Referens

Adnan Türegün (2017) "Revisiting Sweden’s response to the Great Depression of the 1930s: economic policy in a regional context", Scandinavian Economic History Review, 65:2, 127-148.

Nationalförmögenhet i Sverige sedan 1800

Det har gjorts mycket forskning i historiska nationalräkenskaper (HNR) i Skandinavien, säger ekonomisk-historikerna Magnus Lindmark och Lars Fredrik Andersson i en artikel från 2016. Det huvudsakliga målet har varit att beräkna BNP och olika sektorers bidrag till förädlingsvärdet över tid och att baserat på dessa data klassificera tillväxtregimer (!?) över tid och analysera strukturell förändring i ekonomin. Lennart Schön är den främsta företrädaren för denna forskningsinriktning i Sverige.

HNR har fokuserat på flöden: förädlingsvärde, BNP etc, och inte så mycket på stockar: kapitalstocken. Lindmark och Andersson följer Piketty och Zucman (2014) i att beräkna kapitalstocken över tid, närmare bestämt sedan 1830. De första beräkningarna av nationalförmögenheten i Sverige gjordes av Bollfras (1878, 1885), Pontus Fahlbeck (1890) och Isidor Flodström (1912, för år 1908). Också inom National Income of Sweden-projektet på 1930-talet (Lindahl, Dahlgren och Kock 1937) gjordes skattningar av kapitalstockar, även om fokus huvudsakligen var på flöden. Englund (1956) gjode en uppföljning till Flodström (1912) men fram till 1980-talet var flöden i fokus.  På 1980-90-talen gjorde en rad skattningar av kapitalstockar i nutid och sedan 1960-talet, och ekonomisk-historiker började också beräkna kapitalstockar: Holmquist (2004) för tillverkningsindustrin 1870-1930 och Lindmark och Andersson (2016) baserat på "stock and insurance data", samma data som den nuvarande artikeln bygger på. Också Waldenström (2016) har presenterat nya kapitalstockar men eftersom han använder en institutionell uppdelning av tillgångarna (hushåll, företag, offentlig sektor, osv) och L och A använder en funktionell uppdelning, är de två studierna komplementära. L och A gör en intressant kommentar om hur man kan använda kapitalstocksberäkningar i ekonomisk-historisk analys:

"Finally, we notice that historical research focusing on capital stocks can roughly be divided into growth accounting, sustainability issues, and the distribution of wealth and income. The growth-accounting tradition (the aim of which often has been to estimate Total Factor Productivity growth) uses capital stocks as a factor input in production functions. Scandinavian studies in this tradition include Prado (2008), Houpt (2013), and Edquist (2011), to mention a few. Also worth mentioning in the context of this study – especially as regards the composition of the capital stock – are studies claiming that the economic importance of certain types of capital varies over time. De Long and Summers (1991) argued that investments in equipment have a high propensity to generate positive externalities, resulting in a systematic and substantial divergence between social and private return on investments in equipment (see also Field, 2007). A similar idea has also been suggested by Krantz and Schön (1983); they proposed that a rising machinery investment ratio characterises periods of high economic growth. This idea was further developed by Schön in a number of books and articles on patterns of structural change (e.g., Schön, 2012).
Although this study does not specifically test for relationships between growth and the structure of capital, we suggest how changes in the capital stock can be incorporated into the general narrative of Swedish industrialisation. The stylised facts on sectoral returns on capital in this study also provide insights on the mechanism linking capital formation to structural changes in the output structure. Accounting for the impact of changing capital structure on aggregated growth of capital return, and understanding the mechanism underlying the long-term development of the capital-to-income ratio under the process of economic growth and structural change, are also equally important." (s. 124)

Tidiga studier som skattade förmögenheter byggde ofta på kapitaliseringsmetoden, att ta ett inkomstflöde och utgå från att det representerade t ex 4 procents avkastning på en kapitaltillgång, och så räkna ut kapitalets storlek. Detta användes mindre av Flodström, som använde försäkringssummor för producerat kapital och taxeringsvärden för naturkapital. Försäkringsmetoden användes också av Lindahl et al (1937) och Englund (1956).

Lindmark och Anderssons beräkningar följer FN:s System of National Accounts, SNA. SNA 2008 innebär att "fixed assets should be valued at the prices prevailing in the market for assets in the same condition as regards technical specification in age (replacement value)." (s. 125) Perpetual inventory method, PIM, använder däremot (a) investeringsflöden och (b) antaganden om kapitalförslitning. Detta är mindre krävande vad gäller faktiska data, men 

"The disadvantage is that assumptions are static and cannot embody scraping of capital due, for example, to war, economic downturns, and uneven rates of technical progress and so on. From a conceptual point of view, this is especially troublesome if cyclical long-term dynamics of Schumpeterian creative destruction are assumed (see e.g., Schön, 2012). While we have generally avoided the PIM-estimates, the method has been used at some occurrences when other data has been missing. In those cases we have assumed a service life of 10 years for machinery and 50 years for buildings (SOU, 2002:118)." (s. 125)

Huvudmetoden här är istället att använda värderingar av kapital ur försäkringsdata. "Estimating fixed capital using measures from insurance data gives a market valuation of the replacement value, which may overcome this specific shortcoming in PIM estimates. " (s. 125) Skillnaderna i faktiska skattningar beroende på vilken metod man använder är stora, vilket tabell 1 visar:

Kapitalstocken är alltså mycket större med försäkringsmetoden än med PIM-metoden. Det är osannolikt att försäkringsbolagen skulle ha överskattat kapitalstocken så kraftigt, menar Lindmark och Andersson: det hade ju gett stora finansiella problem för företagen. Däremot kan försäkringsmetoden ha problem ifall folk inte tog sitt ansvar och försäkrade sina tillgångar. För att korrigera för detta problem på 1800-talet använder de Lindmark och Anderssons (2010) beräkningar av försäkrings-efterfrågan 1830-1850. De redovisar också hur de beräknar värdet på jordbruksmark, skog och fisk. De gör en intressant kommentar till resulterande beräkningar jämfört med tidigare:

"Comparing the totals in this study with Waldenström’s estimates, both studies are close to Flod-
ström’s estimates for 1908, while, for the later period, our estimates resemble Englund’s figures for
1952, but are clearly higher than the Statistics Sweden estimates for the period 1980 to 1995 (SCB,
1992). Waldenström’s estimates are considerably lower than both the Englund and SCB estimates.
Both Waldenström and SCB arrived at lower estimates as compared with insurance values. In
short, the low estimate of assets suggests a high return on capital, especially during the 1980s and
early 1990s. Since this was a period of slow productivity growth this may indicate that both SCB
and Waldenström underestimated the aggregated capital stock." (s. 126)

Enligt Lindmark och Anderssons beräkning bestod den svenska nationalförmögenheten år 1830 till 44 procent av producerade tillgångar, till 52 procent av naturtillgångar, och till 4 procent finansiella tillgångar. År 1890 var proportionerna 70 proc -- 36 proc -- minus 6 proc! Minus alltså eftersom svenskarna hade större lån utomlands, än finansiella tillgångar utomlands. (s. 127) År 1830 var skog två tredjedelar av naturkapitalet medan jordbruksmarken bara var 31 procent; 1890 hade proportionerna förändrats till 51 -- 46 procent. I nutid är det återigen skogen som dominerar: 8 procent jordbruksmark och 47 procent skog, medan 44 procent är energi och mineraler; detta under ett år med höga minerapriser (s. 128).

Enligt Lindmark och Anderssons data så sjönk den svenska kapital-inkomst-ration (Pikettys beta eller W/Y) kraftigt under industrialiseringen. I början av denna fas var kapitalstocken nio gånger större än nationalinkomsten och runt 1900 hade den sjunkit till sju gånger. Se figur 1 som visas högst upp i inlägget. Under 1900-talet fluktuerar ration mellan 6 och 8. De jämför utvecklingen med forskning för andra länder av Piketty med flera:

"Compared with Piketty’s results, the Swedish trajectory holds less of a U-shape than is seen in those of the UK and of France. Instead, it declined during the phase of industrialisation and remained stable over the long term during the post-industrialisation period. The Swedish case fits more with the German trajectory, where the capital ratio declined during the second industrial revolution. However, we see fewer similarities in the post-war period, where the capital ratio increased substantially more in Germany then in Sweden. In the post-war period, Sweden fit more with the US trajectory. In turn, the US trajectory fit less with the Swedish trajectory in the period before 1945. In contrast to the Swedish experience, the US capital ratio increased substantially during the second industrial revolution." (s. 130)

Piketty menar att det fanns mycket jord per person i USA tidigt 1800-tal vilket innebar låga jordvärden och en lägre W/Y-ratio, och omvänt säger Lindmark och Andersson att det rådde brist på jord vilket också höjde priset på marken och gav en hög W/Y-ratio (s. 130). Jag kan ju tycka att de två sakerna -- mängden jord och priset på en enhet jord -- borde balansera varandra, men det diskuteras inte. Det andra måttet som visas i figur 1 är hur mycket produktion landet får ut per kapital. Lindmark och Andersson diskuterar detta mått så här:

"A basic indicator of changes in the rate of return on capital is the ratio of national income to tangible wealth – in other words, the inverse of the capital ratio. The measure is, however, only an indicator since the national income includes compensation to labour services, which distorts the level of returns and only makes the measure useful as an indicator of changes in the rate of return. Second, the capital stock is per definition reflecting net capital formation, while the national income (value added) includes depreciation. Third, the measure can only interpreted as an indicator of changes in the rate of return on capital if the functional income distribution, the share of gross operating surplus and compensation to employees is assumed constant. With these reservations, the indicator here labelled ‘gross value added to capital ratio’ or ‘value added ratio’ for short is shown in Figure 1 (dashed line) for the period from 1830 to 2010." (s. 130)

Diagram 2 och 3 visar avkastningen på kapital, först i jordbruk, skog och fiske sedan i tillverkningsindustrin.

De visar också separata beräkningar för transport och kommunikation -- ganska platt och trendlöst runt 4 procent fast med några rejäla spikar ca 1870, 1920 och 1950 (runt 7 procent). Och för privata tjänster: hög avkastning i slutet av 1800-talet med ungefär 12-15 procent från 1850 till 1920, sedan ett drastiskt fall till 10 procent, och därefter en fallande tendens från 10 procent till 5 procent 1945, sedan en marginell ökning till ca 1970 och därefter en liten minskning på 1970-talet.

Lindmark och Andersson gör shift share-analyser av kapitaleffektiviteten på sektorsnivå.

I slutsatserna betonas att kapital-nationalinkomstration (Pikettys W/Y) var hög på 1800-talet pga brist på jord medan Sverige efter 1920 på denna indikator mer utvecklades som USA än som de kontinentaleuropeiska länderna som Piketty och andra studerat.

"The general pattern of structural change from an agricultural to an industrialised economy is reflected, or even proximately caused, by shifts in the capital stock. This study highlights the role of natural capital in the early phase of industrialisation, and the growth of produced capital during industrialisation and its aftermath. One of the key findings is that produced capital provided a significantly higher rate of return, making investments in new technologies embodied in man-made capital more profitable than further utilising natural capital." (s. 134)

Kapialets produktivitet ökade kraftigt under industrialiseringen. Tillverkningsindustrin var viktig, och tjänstesektorn blev viktigare under den andra industriella revolutionen, "thus contributing significantly to improving the income-to-capital ratio in the national economy in general" (s. 134) De diskuterar också implikationer för vidare forskning:

"Further work is needed to more fully understand the mechanisms between capital and income growth over the long term. One of the puzzles arising from the empirical account is the differences in rate of return: why are the rates of returns dispersed among the main sectors, and why is the convergence of rates of returns such a slow process? It was unexpected that the convergence process even exceeded the service life of fixed-capital assets. Further studies are needed to uncover the mechanisms behind this. One potential line of research is examining the potential differences in rates of depreciation, service life, damages or outdated technology. In a dynamic setting, the rate of technological progress will constantly affect depreciation rates, causing a constantly changing equilibrium.
The present study showed how the rate of return on capital probably exceeded growth rates over the long term. Piketty (2014) argued that capitalists will benefit from the excess rate of return, skewing income distribution in the long run. /.../" (s. 135)

En möjlighet är att de olika beräknade kapitalavkastningarna i de olika sektorerna betyder att nationalförmögenheten inte bör beräknas som summan av olika slags kapital. 

"This could be the case if the substitutability between various forms of capital is low. Depending on which explanation is correct, this may have implications not only for how industrialisation in a small country as Sweden is analysed, but also for how the industrial revolution itself is understood. For instance, which interest rates were expected to fall, or which rates of returns were expected increase in order to trigger sustained economic growth, if the rates of return vary among sectors and among types of capital?" (s. 135)

Lindmark och Andersson menar att de inte kan besvara dessa frågor här och nu, utan att mer forskning behövs.

Referens

Magnus Lindmark & Lars Fredrik Andersson (2016) "An historical wealth assessment – measuring the Swedish national wealth for the nineteenth and twentieth centuries", Scandinavian Economic History Review, 64:2, 122-137

Svar till Björklund och Waldenström om ojämlikhet i Sverige då och nu

Nationalekonomerna Anders Björklund och Daniel Waldenström skriver idag, 7 juni, på DN Debatt under rubriken ”Sverige är inte ett land med stor och växande ojämlikhet”. De pekar på att ojämlikheten är ett ofta debatterat samhällsfenomen och pekar som exempel på Jämlikhetskommissionens rapport 2020, Långtidsutredningens rapport 2019, Katalys-antologin Klass i Sverige (2021), och min bok Världens jämlikaste land (2020).

 

Björklund och Waldenström, som också utvecklar sin argumentation i en längre uppsats tillgänglig online, menar att debatten innehåller vilseledande och ibland direkt felaktiga påståenden; de beklagar att debatten ”ofta förs i alltför dramatiska termer. Risken finns att detta även påverkar de politiska slutsatserna negativt.” De bemöter åtta påståenden som de menar är felaktiga eller vilseledande.

1.  Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan” 
2.  Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land.
3.  Inkomstskillnaderna har blivit mycket stora.
4. Inkomstskillnaderna ökar snabbt.
5. ”Botten går ur, toppen drar ifrån, mellanskikten pressas och krymper.” (ett citat ur Klass i Sverige-lanseringen på DN debatt, januari 2021)
6.  ”Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.” (ett citat ur Klass i Sverige)
7. Kapitalet har blivit starkare på arbetskraftens bekostnad
8. Förmögenhetsskillnaderna har ökat och blivit mycket stora.

Av dessa känner jag mig träffad av punkt 1 och 2, som diskuteras i min bok; om man läser Björklund och Waldenströms längre uppsats så är det på de punkterna som jag apostroferas. Punkt 4 och 7 diskuteras i boken men jag gör inga särskilt starka påståenden i frågorna, utan refererar mer forskningen. (Punkt 4 sammanfaller också i mångt och mycket med punkt 1.)*

 

Jag tänkte svara på Björklund och Waldenströms kritik på punkterna 1 och 2, och ta tillfället i akt att utveckla lite hur jag tänker om (historisk) ekonomisk ojämlikhet. Som utgångspunkt vill jag faktiskt ta en av punkterna där de inte polemiserar med mig, nämligen punkt 6, ”Sverige är tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå”. I diskussionen av denna punkt konstaterar de i en fotnot att

”Vi vill här tillägga att Bengtsson (2020) inte alls påstår detta. Tvärtom skriver han på sidan 187 att ’Dagens inkomstojämlikhet är på många sätt lindrigare, eller mindre illa, än den vi hade på säg 1940- och 1950-talen följt av en diskussion om hur just utbildningssystemets utveckling har lett till att vi i våra dagar jämfört med då har en högre social rörlighet, en större jämlikhet mellan könen och ett mindre kulturellt avstånd mellan låg- och högutbildade.” (Björklund och Waldenström, s. 14-15)

Just det stycke som de citerar här är viktigt för mig, och om jag hade skrivit boken idag hade jag utvecklat det resonemanget mycket mer. Därför ska jag göra det lite granna här.

 

Det är ett resonemang som inte bara handlar om den specifika jämförelsen mellan ojämlikheten i Sverige på 1940-50-talen och idag, utan mera allmänt också om hur vi ser på ojämlikhet över tid och jämför olika epoker: vilken var mer ojämlik än en annan? Jag bloggade ganska rejält om detta för ett och ett halvt år sen, under rubriken ”Lever vi i en ny ’Gilded Age’?” (februari 2020). Då tog jag avstamp i två jämförelser över tid. Den ena är det vanliga påståendet i anglosaxisk debatt, inte minst efter Pikettys Capital in the Twenty-first Century (2014), att vi/USA idag är tillbaka i en ”gilded age”, alltså epoken ungefär 1870-1914, av monopolistiska företag och robber barons. Den andra var när en diskussion i Studio Ett 2018 fick rubriken ”Sverige har klassklyftor som England på 1680-talet”. Detta tyckte jag var absurt då, och tycker fortfarande. Jämförelsen bygger, antar jag, på inkomstskillnader beräknade från Gregory Kings social table från 1688 och inkomstskillnader beräknade idag, men det blir ju som en nidbild av en positivistisk metod, att jämföra siffror (på ojämlikhet i detta fall) över tid och mellan samhällen och konstatera likhet, utan att se dynamiken bakom siffrorna, vad för möjligheter det fanns att tjäna pengar, vad för friheter, vad för ojämlikheter i rättigheter och möjligheter. I mitt blogginlägg diskuterade jag historikern Gabriel Winants kritik av argumentet ”vi lever i en ny gilded age” och jag tycker att han gör många bra poänger. En enkel är: ”Two periods may share similar features generated by different causes.” Alltså, en Gini-koefficient om, till exempel, 0,45 i en tid och en om 0,45 i en annan tid kan betyda olika saker, materialiseras på olika sätt, stå för olika dynamiker.

 

Alla ojämlikhetsmått av typen inkomstfördelning är ju snapshots, ögonblicksbilder. Men egentligen är det väl samhället som helhet vi är intresserade av, dess dynamik, dess negativa och positiva sidor. Ojämlikhetsmåttet är bara en liten vinkel på det stora hela. Jag hoppas att jag i min bok förmedlat detta mellan raderna; något som Björklund och Waldenström inte nämner är att boken handlar lika mycket om politisk jämlikhet, framför allt rösträtt och möjligheter till politiskt deltagande, som om ekonomisk ojämlikhet (inkomster, förmögenheter, social rörlighet). Jag diskuterar också social ojämlikhet, som just i jämförelsen med 1940-50-talen refererad ovan, och hur den typen av ”mjuka” faktorer (som inte fångas i en Gini-koefficient om 0,45) spelar roll. Vad jag tycker så här i efterhand är att jag kunde ha skrivit ut detta mer explicit också, just som i jämförelsen med 50-talet, gjort ett tydligare analytiskt ställningstagande till hur vi ska förstå och kontextualisera historiska ojämlikhetsmått och göra jämförelser över tid.

 

I polemiken mellan Björklund och Waldenström, mig, Klass i Sverige-gruppen med flera, kommer jag också osökt att tänka på den gamla debatten i ekonomisk historia om arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen. På 1940-50-60-talen var detta kanske den största debatten inom fältet ekonomisk historia, och det handlade kortfattat om: industrialismen gjorde obestridligen Storbritannien rikare. Men tjänade alla på det? Hur fördelades frukterna av den växande produktiviteten? Enkelt uttryckt så stod debatten mellan ”pessimister” som menade att arbetarklassen inte fått förbättringar, medan ”optimister” menade att det hade de visst. Robert Allen har nyligen menat att pessimisterna har rätt fram till ca 1840, men att efter det så har optimisterna rätt. Vad som är intressant med detta för debatten om ojämlikheten i Sverige idag är inte de empiriska påståendena i den brittiska debatten, utan metodfrågan. En viktig skiljelinje gick nämligen mellan de som ville operationalisera levnadsstandarden och dess förbättring och försämring som reda pengar, inkomsten alltså. Hade arbetarnas pengainkomster ökat, så hade deras levnadsstandard förbättrats. Motståndarna i den metodologiska debatten var komponentmetoden, där pengar och köpkraft bara är en del, medan boendestandard, tillgången till fritid, hälsa med flera också var nödvändiga komponenter att väga in när man skulle avgöra om folk fått det bättre eller sämre. Ett vanligt argument var att arbetarna förvisso fått mer pengar och köpkraft, men att de fått betala med att flytta in till städerna där de bodde sämre och trängre, fick sämre hälsa och fler sjukdomar, och arbetade mera intensivt. Netto skulle utfallet i levnadsstandardens förbättring då snarare varit något i stil med plus minus noll.

 

Det lustiga med den gamla brittiska debatten jämfört med dagens svenska debatt är att positionerna kastats om. Bland britterna var det socialister som Eric Hobsbawm som företrädde komponentmetoden, medan mer liberala historiker som MW Flinn företrädde penningmetoden. När Björklund och Waldenström idag bemöter Klass i Sveriges jämförelse med 1940-talet är det snarare B och W som står för komponentmetoden. Så här skriver de:

”’Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.’ Detta häpnadsväckande uttalande i ”Klass i Sverige” rimmar illa med historiska fakta. Ludvig ”Lubbe” Nordströms skildringar av Lort-Sverige visar hur mycket större skillnaderna i bostadsstandard var, och detsamma gäller andra utfall som exempelvis spädbarnsdödlighet och utbildning. Inkomstfördelningsjämförelser är svårare att göra, men befintlig statistik antyder att ojämlikheten i disponibel inkomst var betydligt större då än i dag.”

Vad är referensen till Lort-Sverige (också använd i Världens jämlikaste land?), om inte en appell för en komponentmetod? Och jag tycker att det är rimligt. Flinn, Jeffrey Williamson och andra företrädare för penningmetoden menade i den brittiska debatten att (real)lönen i princip var en tillräcklig indikator på levnadsstandarden, eftersom den (a) gav möjlighet att förbättra andra situationer såsom boende, och (b) helt enkelt korrelerade med andra aspekter, om man fick det bättre ställt pengamässigt så fick man det ofta bättre också på andra sätt. Men ur ett historiskt perspektiv är det klart att en enskild persons köpkraft här idag inte gör mycket för att förändra boendestocken i samhället som helhet. Standarden på bostäder (en stock) förändras långsammare än inkomsten (ett flöde), och kanske snarare språngvis och med offentliga inslag (hej 30-talets sociala bostadspolitik! Hej miljonprogrammet!) än utifrån den enskildes plånbok.

 

Detta är i det lilla ett exempel på vad jag diskuterat ovan utifrån Winant: för att förstå ojämlikheten historiskt, och kunna göra relevanta jämförelser över tid, så kan vi inte bara titta på siffrorna (toppinkomstandel, Gini) utan måste se på sammanhanget och på dynamiken. Vilka är ojämlikhetens bestämningsfaktorer? Ökar den pga tillväxt i produktiva sektorer eller pga rent seeking? Osv. Jag tror som sagt att den sociala och kulturella ojämlikheten var större i Sverige på 1950-talet än idag. Det var ett mer konservativt samhälle, med mer av titelsjuka och konventioner av social distans mellan klasserna: sådant som ruckats på inte minst sedan 1968. Även om vi talar mycket idag om segregation i skolsystemet – så viktigt för de dynamiska aspekterna av ojämlikhet och jämlikhet –  så menar jag också att skolan var mer segregerad då, skarpare indelad mellan praktiker och teoretiker, och med en försvinnande liten andel som gick vidare till universitet eller ens tog studenten. Sådana sociala och institutionella aspekter fångas inte av ojämlikhetsmått som bara är ögonblicksbilder av inkomstflöden. Men som historiker (om jag får säga så), så vill jag försöka se på flera aspekter av samhällelig ojämlikhet samtidigt, och se hur de inte alltid går i takt med varandra.

 

Jag ska till slut bemöta Björklund och Waldenströms punkter 1 och 2. Punkt 1 formuleras i DN-texten så här:

”Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan’. Vi har jämfört data från OECD och EU över ojämlikhet i disponibla årsinkomster, det vill säga samtliga inkomster av både arbete och kapital plus bidrag och minus skatter. Gini-koefficienten är det vanligaste måttet på inkomstskillnader. Ett värde på 0 innebär total jämlikhet och ett värde på 1 innebär maximal ojämlikhet.

Om vi begränsar oss till 2010-talet och de 15 länder som blivit EU-medlemmar fram till 1995 (inklusive Storbritannien) plus Norge och Schweiz, visar OECD:s data att Belgien, Danmark, Finland och Norge har lägst Gini-koefficienter på runt 0,26 följt av Sverige kring 0,275. I EU:s data har Norge lägst Gini (kring 0,24), följt av Belgien och Finland och därefter Sverige med 0,27 tillsammans med ytterligare fyra länder.

Sverige tillhör alltså de 5–7 länder – av 17 rika länder – med mest jämlika disponibla årsinkomster. Med undantag för några före detta socialistländer i Östeuropa, som uppvisar besynnerligt låga inkomstskillnader, har låg- och medelinkomstländer i allmänhet betydligt större inkomstskillnader än rika länder. Därför är en rimlig slutsats att Sverige fortfarande tillhör gruppen länder med minst inkomstspridning i världen.”

Jag tycker att detta blir lite glaset halvfullt, glaset halvtomt. B och W räknar bort ”några före detta socialistländer i Östeuropa” med ”besynnerligt låga inkomstskillnader” (för mer precis diskussion, se s. 3 i deras uppsats online) och menar i en snävare jämförelse att Sverige tillhör toppgruppen av ojämlikhet. I slutet av min bok skrev jag så här:

”Ginikoefficienten för inkomster (här uttryckt som 0–100) har ökat från 21,2 år 1975 och den lägsta punkten 19,8 år 1981, till 28,1 år 2014, det sista året för vilket OECD presenterar statistik, och 32,2 år 2017. Sverige har därmed (år 2014) fallit till elfte plats i OECD:s jämlikhetsliga: tio länder inklusive Slovenien, Belgien och Österrike har mer jämlik inkomstfördelning än vad Sverige har.” (Världens jämlikaste land?, s. 193-194)

Här förekommer Slovenien vilket det inte gör i B och W:s uppställning. En annan skillnad är att jag använder OECD-statistik från 2014 medan B och W använder OECD-statistik från 2011 till 2018. Kanske överskattade jag ökningen i ojämlikhet i Sverige; skeendena sedan 1980 är bara en mycket liten del av min bok (s. 182-188, s. 193-194) och jag förlitar mig där tungt på en genomgång av OECD-ekonomer publicerad i Nordic Economic Policy Review 2018; jag har bloggat om den här. Enligt OECD-ekonomernas analys har Gini-koefficienten i genomsnitt i OECD-länderna ökat med 2 procentenheter, men i Sverige med 8 procentenheter. Kanske har jag litat mig alltför tungt mot deras analys. Men att ojämlikheten ökat mer i Sverige sedan 1980-90-talen än i andra OECD-länder, och att vi inte utmärker oss som vi gjorde på 80-talet, verkar för mig ändå klart även om vi kan diskutera vilka specifika ordval och etiketter (”mediokert”, etc.) vi ska använda.

 

Punkt 2 i Björklund och Waldenströms kritik är:

”2. Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land. Detta påstående är vanligt i debatten. Brister i historiska data gör det dock svårt att jämföra länder. Forskningsdatabasen LIS antyder att Sverige och de övriga nordiska länderna var de mest jämlika länderna under denna period, men Danmark och Finland kom med först 1987 och då hade Sverige faktiskt större inkomstskillnader än Finland.

Men är utgångspunkten 1980 alls rimlig när inkomstfördelning ska diskuteras? Sveriges ekonomi, och särskilt skattepolitiken, befann sig då i en djup strukturkris. Marginalskatterna på arbete var mycket höga för breda grupper.

Problem med fusk och minskat arbetsutbud ökade så att till och med socialdemokraten Gunnar Myrdal hävdade att svenskarna hade blivit ”ett folk av fifflare”. Den reala skatten på sparande översteg tidvis 100 procent för breda grupper. De reformer som senare genomdrevs blev därmed en sorts normalisering av ekonomin och det tidiga 1980-talet blir därför en problematisk startpunkt för analyser av inkomstfördelningens utveckling.”

Delvis så är ju deras kritik att blanda bort korten. I fall Sverige i början av 80-talet var världens jämlikaste land ekonomiskt sett så förändras det ju inte om svenskarna också var ett folk av fifflare. Gentemot användningen av Myrdal så vill jag också mena att han hade ett kverulantiskt drag och att hans salta samhällskritik nog hade kommit oavsett hur samhället såg ut. Som konstaterats (Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s.151) var den gamle Myrdal rätt konservativ (som många gamla blir); jag tror inte att det är för mycket sagt att han blev mera och mera samhällskritisk desto mer han kände att han inte längre satte dagordningen som han gjort i sin glans dagar. Hans uttalanden vill jag därför ta med en nypa källkritiskt salt och påpeka att han antagligen hade sagt samma om Sverige idag, om han hade levt.

 

Den allmännare poängen är dock intressant: ponera att Sverige var världens jämlikaste land; var detta då (ekonomiskt) hållbart? Det kan man ju diskutera. Det var inte syftet med min bok att diskutera det. Notera att i inledningen säger jag: ”Frågan som jag vill diskutera och besvara i denna bok är: var kom den svenska jämlikheten ifrån?” (s. 11) Alltså: jämlikhet som beroende variabel, inte oberoende variabel. Men inte desto mindre ångrar jag att jag inte tog med något resonemang om jämlikhetens implikationer för ekonomisk utveckling. Det jag hade velat säga är helt enkelt: jag tror att (en grad av) jämlikhet är önskvärt för att olika samhällsmedborgare ska få utvecklas på sina egna premisser och att yttre omständigheter ska begränsa folk så lite som möjligt. Alltså ett slags liberal uppfattning om jämlika möjligheter; jag tror dock att man inte kan ha obegränsad ojämlikhet i utfall utan att också få ökad ojämlikhet i möjligheter. Jag tycker alltså att någon grad av jämlikhet är önskvärt. Det betyder inte att jag tycker att jämlikheten är en helbrägdagörare.

 

 Mera specifikt så är jag mycket oense med Wilkinson och Picketts gamla argument att jämlikheten automatiskt leder till en massa positiva utfall av andra slag, typ hälsa, mindre brottslighet och så vidare. Det tycker jag är ett slags vulgärpositivistiskt argument av just den typ som jag vill undvika, där man tänker att en Gini-koefficient om 0,25 automatiskt ger ett annat utfall på en helt annan indikator än vad en Gini-koefficient om 0,35 gör. Som jag hoppas framgått ovan förespråkar jag ett bredare och mindre deterministiskt perspektiv (kanske kan man kalla det historiskt? på ojämlikhet. Jag hade i något stadium av manuskriptet med ett resonemang från Branko Milanovic om att ojämlikhet är som kolesterol: det finns bra ojämlikhet och dålig ojämlikhet. Jag hade inte för avsikt att utveckla det – som sagt handlar min bok om att förklara varför Sverige blev jämlikt, inte diskutera konsekvenserna av detta – men jag ångrar ändå att jag inte tog med den lilla diskussionen. För jag inser att en del läser min bok som om jag tror att total jämlikhet är en förutsättning för allt annat positivt. Ett undantag som gladde mig var den läsning av min bok som Erik Liss gjorde på Smedjan. Liss pekar på att jag ser Sverige under 1800-talets sista tredjedel som mycket ojämlikt: inkomster och förmögenheter var fördelade ojämlikt, liksom de politiska rättigheterna som följde inkomster och förmögenheter. Erik Liss ser mer positivt på denna epok och pekar på 1850-60-talens liberala reformer av ekonomin som han menar breddade folks möjligheter att agera ekonomiskt, och satte fart på den ekonomiska tillväxten vilket i ett dynamiskt perspektiv gjorde landet mer jämlikt genom att fler fick ta del av förbättringarna. Denna diskussion tycker jag visar just hur mångfasetterade fenomen jämlikhet och levnadsstandard är, och hur viktigt det är att ta in ett dynamiskt perspektiv. Med en sådan diskussion tror jag också man kan närma sig en precisering av vilka typer av ojämlikhet och jämlikhet som historiskt sett visat sig vara bra eller dåligt för andra utfall (t ex ekonomisk utveckling): alla samhällen är ojämlika på vissa sätt, mer jämlika på andra, kanske är samhället vi diskuterar ojämlikt på ett sätt som ger väldigt negativa utfall, kanske inte. Att diskutera utfallen var som sagt inte syftet med boken, men ja, jag borde ha flaggat för att jag inte tror på jämlikhet som en lösning på alla samhällsproblem, och att jag vill uppmuntra en diskussion om vilka typer av jämlikhet som är gynnsamma, snarare än en dikotom debatt i stilen från 1990-talets nationalekonomi, ”Is inequality harmful for growth?”

 

Utifrån detta kan man också diskutera hur hållbar det tidiga 1980-talets inkomstfördelning var. Det vore intressant att göra det, men jag har inte gjort det: vad jag gjort i boken är att spåra hur 1980-talets låga ekonomiska ojämlikhet, höga grad av social rörlighet, och historiskt sett jämlika politiska deltagande, utvecklades. Därmed menar jag att ur mitt perspektiv är det intressant att diskutera om Sverige runt 1980 var världens jämlikaste land, och hur det kom sig, även utan att jag fullödigt rett ut konsekvenserna av denna jämlikhet -- det vore en annan bok, mer lik Assar Lindbecks Det svenska experimentet (1997) i anslag, alltså: Sverige är speciellt, vad blir konsekvenserna av det? (Jämlikhet som oberoende variabel.) Snarare än Sverige är speciellt, hur blev det så? (Jämlikhet som beroende variabel.)

 

För att sammanfatta så tycker jag alltså att Björklund och Waldenströms kritik av mina analyser på en del ställen är träffsäker, på en del ställen handlar om saker jag aldrig sagt någonting om, och på en del ställen handlar om saker som jag inte sagt någonting om men som jag borde ha sagt någonting om i boken. Framför allt handlar det om (1) hur ska vi jämföra ojämlikhet över tid och vilken vikt har kvantitativa mått på inkomst- och förmögenhetsfördelning, och (2) vilka kausala effekter antar jag att olika grader av ojämlikhet har. Därför är jag glad att ha fått orsak att ta upp de trådarna här.

 

Fotnot

* Under punkt 7 tilltalas inte jag. Jag tar på s. 182-184 i min bok upp kapitalinkomster och menar att när de ökat mer än arbetsinkomster så blir inkomstojämlikheten större, eftersom kapitalinkomster är mer ojämlikt fördelade än vad arbetsinkomster är. Detta är en i mitt tycke trivial och självklar poäng och baseras bl.a. på forskning som jag själv gjort med just Daniel Waldenström. I boken bygger mitt resonemang om detta också på den studie av OECD-ekonomer som jag refererar ovan. Tidigare i boken, s. 135-137, diskuterar jag kapitalandelens minskning från 1920-talet till och med 1970-talet. Parentetiskt kan jag tillägga att när jag 2013 var med och gav ut boken Den sänkta löneandelen så diskuterade vi om boken skulle heta "den sjunkande löneandelen". När en av medförfattarna, Ingemar Lindberg, påpekade att löneandelen inte hade någon sjunkande tendens i Sverige så strök vi det namnet och det blev Den sänkta löneandelen -- sänkt jämfört med 1960-70-talen. Vi använde oss framför allt av bruttofördelningen medan Björklund och Waldenström föredrar nettofördelningen som ger en annan bild; jag är inte helt övertygad om att den ensam ger rätt bild med tanke på hur regler och praxis för avskrivning för kapitalförslitning (och själva innehållet i begreppet "kapital") förändrats över tid.