Facken och löneutjämning i USA i mitten av 1900-talet

 Den fackliga anslutningsgraden utanför jordbruket i USA 1900-2000

 

Västvärlden upplevde decennierna från och med första världskriget vad Jeffrey Williamson kallat "the great levelling": en stor utjämning av fördelningen av inkomster och förmögenheter. Tydligast har detta belagts i toppinkomstlitteraturen där Tony Atkinson och Thomas Piketty var pionjärerna runt millennieskiftet. Toppinkomstlitteraturen brukar dock inte vara så bra på att förklara utvecklingen i termer av mekanismer: de tämligen abstrakta skattedata som används lämpar sig inte så för väl för precisa förklaringar.

Men en av förklaringarna som ofta anförs är facklig styrka. Vi kan se till exempel på 1920-talets Tyskland i Bartels (2019) studie. Ekonomen William J. Collins från Vanderbilt-universitetet har med olika medförfatare 2018 och 2019 publicerat två artiklar om fackens effekter på löner och utjämning i mitten av 1900-talet i USA och ger en intressant inblick på detta tema.

Collins och Brantly Callaway börjar sin artikel i Explorations in Economic History 2018 med att konstatera att den fackliga anslutningsgraden för arbetare utanför jordbruket i USA mellan 1935 och 1953 ökade från 13 procent till 33 procent och något av höjdpunkten för USA:s fack. Beräkningar av fackens effekter under perioden har dock hämmats av bristande data: federala Census of Population har aldrig frågat om fack-medlemskap, och Current Population Survey samlade för första gången in information om facklig anslutning 1973, när facken redan var på väg ner. Studier visar att fackförbund på 1980-90-talen minskat löneojämlikheten i USA (Freeman och Medoff 1984; DiNardo et al 1996; Card et al 2004), men "far less is known about the relationship between unions and inequality around mid-century. "Prominenta forskare spekulerade då -- Friedman (1962) -- i att facken kanske ökade löneojämlikheten genom att öka skillnaden mellan två liknande arbetare varav den ene var med i facket och den andre inte, och genom att minska sysselsättningen. Men datat fanns inte för att backa upp spekulationen. Collins och Callaway har dock hittat en survey från 1951 som de menar har unikt detaljrik information i de här frågorna. Undersökningen gjorde i sex städer: Philadelphia, New Haven, Chicago, St. Paul, San Franscisco och Los Angeles, och syftade till att undersöka arbetskraftsörrligheten under 1940-talet. C och C har samplat 6900 män (alltså bara män) från fem av de städerna; originaldatat för Chicago fattas i arkivet.

De studerar med hjälp av detta nya dataset tre uppsättningar av frågor. Ett, vad var det för folk som gick med i facket "at the height of union strength"? Två, vad var skillnaden mellan lönerna för de som var med och de som inte var med, inom jämförbara grupper vad gäller ålder, etnicitet osv? Tre, hur annorlunda hade lönefördelningen varit ca 1950 om fackligt anslutna män hade fått de icke fackligt anslutnas löner?

De sammanfattar resultaten så här. Männen som gick med i facket var mindre utbildade och från mer arbetarklassbakgrund. De tjänade lite mer än jämförbara män som inte gått med i facket, men för lågavlönade, svarta amerikaner och de minst utbildade var skillnaden mera rejäl. Facket lönade sig alltså allra mest för de minst privilegierade (även om frågan om kvinnor inte kan besvaras här), och lönefördelningen bland de fackligt anslutna var mer sammanpressad än bland de icke anslutna. En simulering av hur lönefördelningen hade sett ut i städerna 1950 om inte facket fanns, visar att den fackliga närvaron gjorde ganska mycket för att jämna ut lönerna. De använder också Current Population Survey från 1973 och visar att effekterna från 1951 består för män i städer utanför Södern.

Året efter EEH-artikeln, 2019, kom Collins tillsammans med Gregory T. Niemesh (Miami University) med en ny artikel om fackliga effekter på lönefördelningen. Också här framar de studien delvis gentemot Goldin och Margos (1992) analys av en "Great Compression" på 1940-50-talen.  De visar en graf med % av arbetskraften som är med i facket i USA sedan år 1900 och toppdecilens andel av inkomsterna från Piketty och Saez; de två kurvorna speglar varandra nöästan perfekt, med en platå av hög facklig anslutning och låg ojämlikhet från ungefär 1945 till 1980. "Causal inference from this pattern would be tenuous, but several strands of research suggest that a connection between rising unions and falling inequality is plausible." (s. 692) De pekar på arbetsmarknadsekonomisk forskning för perioden sedan 1970-talet som visar att facket trycker ihop lönestrukturen, och förslag från Goldin och Margo med flera att facken hade samma effekt på 1940-50-talen. Frydman och Molloy fann också att ration av VD-löner till produktionsarbetarlöner i amerikanska företag var negativt korrelerad med facklig anslutning år 1949. Callaway och Collins visade att lönefördelningen för fackligt anslutna män var jämnare än liknande icke fackligt anslutna år 1950. Sammantaget så innebär alla dessa ledtrådar att det är värt att titta mer på kopplingen mellan fackföreningar och löneojämlikhet under Great Compression.

Detta gör de genom att jämföra utvecklingen i olika städer i USA. De har information om sektorssammansättningen i sysselsättning 1940 och olika nationella sektorsspecifika åtgärder under 1940-talet som påverkade facket. Detta utgör, menar de, en identifikation av en exogen drivkraft bakom facklig styrka. För att studera ojämlikhetsutfallen använder de stora mikro-dataset från 1940, 1950 och 1960 års folkräkningar. Resultaten säger att städer som påverkades mer av pro-fackliga lagar efter 1940 fick större minskningar av löneojämlikheten, även om man kontrollerar för andra världskrigets upphandlingskontrakt (som expanderade sysselsättningen på många ställen), skiften i relativ efterfrågan på mer och mindre utbildad arbetskraft, utbildningsnivån 1940, och regionala trender. De städer som fick mer förstärkning av facket efter 1940 upplevde också mindre brant ökning av ojämlikheten efter 1980.

Referenser
Brantly Callaway och William J. Collins (2018) "Unions, workers, and wages at the peak of the American labor movement ", Explorations in Economic History 68: 95-118. Finns här.
William J. Collins och Gregory T. Niemesh (2019) "Unions and the Great Compression of wage inequality in the US at mid-century: evidence from local labour markets", Economic History Review 72 (2): 691-715.  Finns här.

Topprocenten ur sociologiskt perspektiv

 

Zuccotti Park på Manhattan hösten 2011, under Occupy Wall Street-kampanjen.

 

Sensommaren och hösten 2011 samlades en mängd amerikaner från olika rörelser på lägre Manhattan för att protestera mot Wall Street och den växande ojämlikheten. "Occupy Wall Street" blev ett begrepp, liksom sloganen "We are the 99 percent". Sociologen Lisa Keister, som tydligen nu arbetar på en bok som heter The One Percent: Dynamics of Wealth Power och som gett ut böckerna Wealth in America (2000) och Getting Rich (2005)  hade i Annual Review of Sociology 2014 en översikt över den procent som inte inkluderades i OWC-slagordet: den översta procenten.

Keister förklarar skillnaden mellan att vara topp 1 procent i inkomst respektive förmögenhet, och går därefter över till empiriska strategier för att studera dessa eliter i USA. Survey of Consumer Finances (SCF) är en stor surveyundersökning som gjorts av Federal Reserve vart tredje år sedan 1983 och innehåller detaljerad information om hushållens inkomster, tillgångar,skulder, demografi, attityder till risk med mera. Om man är intresserad av att studera de rika är det viktigt att veta att SCF har en "dual-frame sample design": för det första ett randomiserat sample utifrån bostadsområde, för det andra ett särskilt sample av höginkomsthushåll, som identifierats med hjälp av skatteregisterdata från IRS.*

Som en annan approach nämner Keister Piketty och andras metod att använda tabulerade skattedata för att beräkna toppercentilens andelar av inkomster och förmögenheter. Keister är ganska dissig mot denna metod: "These data have their own limitations: They include only top incomes and wealth, the unit of observation is the individual rather than the household, and they might be biased because of tax evasion." (s. 351) Metoden är användbar föra tt studera långsiktiga mönster, vilket inte går med surveydata, men hon nämner inte det faktum att de tabulerade skattedata inte har någon information om individuer (eller individuella hushåll) till skillnad från surveydata -- det hade annars varit intressant att diskutera för- och nackdelar med de olika metoderna och hur det skulle gå att triangulera dem för att få mer kunskap.

Figur 1 visar koncentrationen av inkomster, netto-förmögenheter och finansiella tillgångar i USA 2001, 2004, 2007 och 2010. Koncentrationen av ägande är mycket starkare än den av inkomster: Gini-koefficienten för netto-förmögenhet ökar från 0,80 till ungefär 0,84 under perioden medan den för inkomster fluktuerar utan trend runt 0,55.

På lång sikt har toppandelen visat en U-formad trend: hög i början av 1900-talet, sjunkande vid århundradets mitt, och stigande sedan 1980-talet. Minskningen av toppinkomstandelen 1914-45 menar Keister berodde på helt på fallande kapitalinkomster, inte alls beroende på någon löneutjämning. (s. 355) Sedan 1980 har däremot ojämlikheten ökat både genom ökad koncentration av löner, affärsinkomster och kapitalinkomster. Förmögenhetsfördelningen har visat en liknande trend. Toppercentilens andel peakade under 1920-talets högkonjunktur, runt 35 procent. På 1930- och 40-talen föll den i takt med inkomstojämlikheten.

Inkomst-toppercentilens demografiska karakteristika är inte särskilt förvånande: de är ofta vita, män, och gifta. 98 procent av toppercentilen i SCF 2010 var män, 95 procent av de nästa 9 procenten, och 70 procent av de lägsta 90 procenten. (Vilket hintar om att kvinnor är underrepresenterade i enkäten.) Bland förmögenhetens toppercentil är den manliga dominansen lite mindre, 96 procent, och det samma för de nästa 9 procenten: 88 procent. 91 procent av inkomst-P99 var vita icke-hispanics och 85 procent av de nästa 9 procenten. (s. 357) Löner står för 70 procent av inkomsterna för de lägsta 90 procenten, ungefär samma andel för P90-98 men bara 50 procent för den översta percentilen som får 32 procent av sina inkomster från "bsiness", 8 procent från räntor och utdelningar, 8 procent från kapitalvinster, och 2 procent från annan inkomst.

Keister typologiserar existerande förklaringar av de stigande toppandelarna av löneinkomster som följer. Det handlar frmaför allt om VD-löner, och det finns tre typer av förklaringar: ekonomiska, politiska och sociala. De ekonomiska fokuserar på fyra faktorer: (a) chefers förmåga att utvinna rents ur företagen (Bebchuk et al 2002), (b) företagen och marknaderna har blivit större och därför också avkastningen av att ha d en bästa istället för den näst bästa VD:n, vilket driver upp lönerna (Gabaix och Landier 2008), (c) en förändrad rekryteringsprofil för VD:ar från sektorsspecialister till generellt kompetenta managers; detta förklarar dock inte varför ökningen började redan på 1970-talet eller varför även idrottare ökat sina inkomster på liknande sätt (Kaplan och Rauh 2009). (d) det kanske är så att i perioder med hög ekonomisk tillväxt ökar de rikas inkomster mer än andras, och så vänds detta mönster i tider av lägre ekonomisk tillväxt.

Vad gäller de politiska förklaringarna handlar dessa inte minst omlägreskatter på höga inkomster och kapitalvinster (Domhoff 2013; Hacker och Pierson 2010; Phillips 2002; Volscho och Kelly 2012); försvagade fackföreningar och lägre löneökningstakt (Bartels 2008; McCall och Percheski 2010; Volscho och Kelly 2012). Hacker och Pierson menar att företagens starkare position vis-a-vis politiken och Washington gett politiska beslut som gynnar höginkomsttagare. Toppercentilen har mycket mer politiskt inflytande än resten av befolkningen, det bekräftas också av andra statsvetare (Gilens 2012; Page et al 2013) och deras preferenser är mer konservativa än andras.

Vad gäller sociala förklaringar tar Keister up DiPrete et al (2010) som menar att VD:ar jämför sig med varandra och sätter sina löner och lönekrav i jämförelser med varandra.

Det finns i alla fall två gap i forskningen om toppercentilen, säger Keister. För det första är inkomstojämlikheten mycket mera utforskad än förmögenhets-dito. För det andra vet vi inte om demografiska processer och livscykelsprocesser för toppercentilen, särskilt för dem med stora förmögenheter. Går de på elitens internatskolor och Ivy League-universiteten? Ärver de sina pengar? Ökar den demografiska mångfalden i penga-eliten?

I sina slutsatser menar hon att OWS förvisso åtminstone delvis har rätt, i att den ekonomiska eliten har det bättre än andra och mer politiskt inflytande än andra, men att amerikaner i allmänhet inte bryr sig så mycket om ojämlikheten. Det menar hon beror på tre saker. Först, att homophily, att vi mest umgås med folk som liknar oss själva, vilket gör att vi inte tänker så mycket på hur andra grupper har det. Två, "rising tides lift all boats". (Ett lite märkligt okvalificerat påstående med tanke på den stora diskussionen i USA om stillastående medianlöner sedan 1970-talet.) Tre, att det fortfarande finns social rörlighet.

Referens

Lisa A. Keister (2014) "The One Percent", Annual Review of Sociology 40: 347-367. 

Fotnot

* Keister utvecklar: "The unique sample design improves the likelihood that top incomes and wealth are represented and that both widely held assets (e.g., homes, cars) and those held more narrowly by wealthy households (e.g., businesses, bonds) are included ( Johnson & Moore 2005, Kennickell 2009a). Unique efforts to improve data accuracy and impute missing values make the SCF particularly useful for studying households with high income and wealth (Kennickell 2008, 2011)." (s. 350)

Det här intresserar mig särskilt eftersom jag, Jakob Molinder och Svante Prado arbetat liknande i vårt sample av svenska skattebetalare vart tioende år 1870-1920. Vi har ett geografiskt stratifierat randomiserat sample men också ett specialsample av höginkomsttagare, vilket i vårt fall är områdena Östermalm och Djursholm i och utanför Stockholm -- vi har inte tillgång till något register av höginkomsttagare, baserat på andra data, som SCF har.

Vad säger forskningen om "the gilded age" om vår nutid, och tvärtom?

Redan i februari förra året bloggade jag om det: "Lever vi i en ny 'Gilded Age'?". Då utifrån en artikel av historikern Gabriel Winant i tidskriften The Journal of the Gilded Age and Progressive Era, som förra året körde ett helt temanummer på detta tema, apropå den myckna diskussionen i den riktningen de senaste tio åren eller så, i samband inte minst med diskussionerna om Thomas Pikettys forskning om ojämlikhetens utveckling i de rika länderna.

Nu kollar jag på en annan artikel i samma nummer, av historikern Noam Maggor, som jag annars känner till från artikeln “The United States as a Developing Nation: Revisiting the Peculiarities of American History” som publicerades i Past and Present förra året.

Maggor menar att jämförelsen, eller snarare likställandet, mellan vår tid och Gilded Age före första världskriget förvrider förståelsen både av då och nu. Anammandet av muckrakers-terminologin "Gilded Age" leder till en moralistisk förståelse av USA:s kapitalism före 1914, en personfixerad berättelse med stora män som Jay Gould, Cornelius Vanderbilt och John D. Rockenfeller i centrum. Han pekar på sin egen artikel med Stefan Link som företrädare för en mer subtil analys av USA-kapitalismen under denna period och menar gentemot Gilded Age-jämförelserna att:

"These discourses naturalize, rather than interrogate, tectonic shifts in political economy between different regimes of capital accumulation. They revive a debunked version of history to skew, and in some ways derail, analysis of our current situation. This feedback loop flattens and mischaracterizes both periods." (s. 279)

Han förespråkar istället en mer systematisk analys:

"In particular, it should divert attention away from the charisma of a handful of business leaders to more systematic (yet not necessarily reductionist) class analysis. Against the conventional emphasis on governments as either passive or corrupt bystanders to market driven processes, this conversation should emphasize the crucial role of state institutions in molding and indeed fueling economic change. This approach could position grassroots movements, not merely as forces of opposition or reform, but as full, proactive, forward-looking participants in the formation of the new order. Reframing the two periods along these lines would go a long way toward enriching the analysis of particular iterations of capitalism, recasting them not as a background conditions or stages in a predetermined historical arc—preindustrial, industrial, postindustrial—but as complex historical problems in need of scrutiny." (s. 279)

Som förebild utgår Maggor från ny forskning om nyliberalismens ursprung av Quinn Slobodian och Vanessa Ogle. Både Slobodian och Ogle visar på statens betydelse för att omstrukturera kapitalismen, och hur intellektuella påverkat genom att påverka vad staten gör och inte gör. Hos Slobodian framstår kapitalismen inte som ett negativt projekt av att ta bort staten ur det ekonomiska livet, utan som något positivt och proaktivt, “a specific institution-building project”. De ledande nyliberala tänkarna -- Mises, Hayek och andra -- formade sina politisk-ekonomiska ideal utifrån den globaliserade ekonomi som de mindes från tiden före 1914:

"When the architects of neoliberalism formulated the blue-prints for our age of globalization, they had in mind the type of capitalism that coalesced in the late nineteenth century, driven by worldwide networks of railroads, steamships, and telegraph lines. They looked to reconstitute a world where foreign investment was ubiquitous, capital moved safely around the world, and contracts were universally enforced regardless of jurisdiction. They envisioned a planet linked by the uninterrupted flow of money, information, and goods (though not necessarily people)." (s. 280)

Vanessa Ogle visar i sin artikel “Archipelago Capitalism: Tax Havens, Offshore Money, and the State, 1950s–1970s” på en helt annan global ekonomiska geografi än den "platta värld" som 00-talets nyliberala visionärer utmålade.

"This geography has not been characterized by growing institutional evenness across space, but rather, by the proliferation of jurisdictions, regulatory environments,and institutional forms, each with its own unique characteristics. This diverse, fragmented, and fluid political landscape, not only provides opportunity for tax “avoidance,” capital “flight,” and the “offshoring” of massive amounts of wealth. It also establishes crucial conduits for worldwide economic interconnectedness. It is the movement of capital through these multiple dominions and local authorities that generates and sustains globalization." (s. 280-281)

Denna globala ekonomi har inte uppstått per automatik eller av en osynlig hand, utan som politiska projekt, skapandet av ett nytt ramverk för kapitalrörliughet. Hos Slobodian är de centrala aktörerna teoretiker och intellektuella, hos Ogle investerare, affärsmän och "diplomat capitalists", ofta ex-politiker. Likt Slobodian menar Ogle att detta projekt sedan 1970-talet "återskapat" ("re-created") den ojämna ekonomiska geografin från före 1914.

Utifrån Slobodian och Ogle menar Maggor att vi kan ställa bättre frågor om USA:s ekonomi före 1914.

"Slobodian and Ogle’s treatment of the neoliberal political economy, when applied tothe late nineteenth century, raises a set of questions historians of the United States have seldom asked and that the grumbling about a New Gilded Age tends to repress. How, in fact, did the American state (rather than its absence) shape the trajectory of capitalist development in the latter part of the nineteenth century? What characterized the relationship between politics and business in this period? How did this relationship mediate the links between the global marketplace and the domestic political economy? If government bodies played more than a supporting or captured role, who shaped policy and how, especially considering the democratic nature of politics, which Slobodian’s actors identified as a deadly threat to markets? To what extent were various groups of capitalists able to design institutions and policies in ways that served their interests?

Historical inquiry that foregrounded these key questions would shed new light on the
long history of American capitalism." (s. 281-2)

En sådan historieskrivning behöver inte vara "crudely materialistic", utan kan som exemplet Slobodian visar ta in idéer och ideologier. Men om forskningen om Gilded Age har studerat ideologierna hos de "progressiva" reformatorerna men inte hos de som förespråkade själva Gilded Age-institutionerna, så måste en nyare forskning studera idéer på båda sidorna, så att säga. Också, som Ogle visar, så måste institutionerna som reglerar ekonomin studeras i detalj. Nyare forskning -- Maggor nämner Steven Hahn, Paul Kramer och William Novak -- har demolerat myten om Gilded Age som laissez faire. (Här är parallellen till den svenska debatten om ifall vi hade en nattväktarstat decennierna efter 1860-talet, uppenbar. Se t ex forskning av Svenbjörn Kilander och Torbjörn Nilsson.)

Från forskningen om the Gilded Age vill Maggor att forskningen om nutiden ska ta med sig de mer sofistikerade perspektiven på "populismen" som utarbetats de senaste decennierna när 1950-talets Kalla kriget-färgade läsning av 1800-talets populister som reaktionärer, motiverade av status anxiety, har motbevisats och ersatts av perspektiv som betonar hur the Grange, Knights of Labor, the People's Party och andra organisationer mobiliserade stora antal amerikaner utifrån genuina sociala, politiska och ekonomiska målsättningar och analyser.

"Their efforts were not quixotic or romantic campaigns, fated to fail. They, rather, proved to be formidable state builders, breaking new ground in areas such as progressive taxation, corporate regulation, antitrust policies, labor empowerment, and urban governance. They imaginatively rethought the fundamental building blocks of the capitalist political economy."*

Utifrån detta kan man se, menar Maggor, hur slapp användningen av begreppet "populism" i USA:s politiska diskussion idag är: "It exposes a deep-seated difficulty of liberal optics and categories to make sense of insurgent social movements"; "Historians of the First Gilded Age are well positioned to challenge this type of dismissive attitude and push for a much more complicated and engaged assessment. " (s. 283) "

Maggor avslutar sin intelligenta och tänkvärda artikel med att skissa på det ömsesidiga lärandet mellan forskning om perioden före 1914 och perioden sedan 1980:

"New histories of neoliberalism as an ideological, institutional, and political project, as explored by Slobodian and Ogle, among others, challenge long-standing assumptions about the First Gilded Age as a type of absence—of collective agency, government involvement, positive political-economic vision—that preceded an assertive “Age of Reform.” Similarly, histories of the First Gilded Age, especially the literature about grassroots movements, bring into sharper relief the idea that globalization, far from an elite construction—conceived and engineered from the top by a small cohort of powerful actors—has, in fact, deeply contentious and conflictual processes. There are certainly pitfalls to this type of intellectual exercise, but the potential benefits outweigh the possible costs." (s. 283)

Referens
Noam Maggor (2020) "To Gild or not to Gild? Revisiting the Transformations of American Capitalism", The Journal of the Gilded Age and Progressive Era (2020), 19, 278–284

Fotnot

* Om populisterna hänvisar Maggor till forskning av Lawrence Goodwyn (Democratic Promise, 1976), Charles Postel (The Populist Vision, 2007) och, om policy-framgångarna, Monica Prasad (The Land of Too Much, 2012), Elizabeth Sanders (Roots of Reform, 1999) och Noam Maggor själv (Brahmin Capitalism, 2017).

Svenska väljare 1956-1964

 

 

Bo Särlvik hade en ganska enkel uppgift när han 1965 skrev artikeln "Skiljelinjer i valmanskåren". Som han själv konstaterar i första stycket av artikeln var svenska väljare strukturerade efter två linjer. Först och främst efter klass: vissa partier hade sin bas i arbetarklassen, andra i vad han brett kallar "medelklassen". Den andra dimensionen är stad och land. Till detta kommer -- vilket väl faller tillbaka på den första dimensionen -- att partierna placerar sig på en höger-vänster-skala.

Vad finns att tillägga? Artikeln är ändå 42 sidor lång och de två sociala och den politiska dimensionen tar mindre än en sida. Han diskuterar lite vilka skiljelinjer som är viktiga i andra länder men inte i Sverige (iofs föredömligt), och sen går han vidare till olika förklaringsmodeller till varför folk väljer parti som de gör: sociala miljöfaktorer, kontra individens motivation, alltså en mer socialpsykologisk förklaring.

Den empiriska studien bygger på valundersökningar från riksdagsvalen 1956, 1960 och 1964. Deltagare i undersökningarna har fått en rad intressanta frågor/fått ta ställning till politiska påståenden, till exempel:

"(1) »Det har gått så långt med sociala reformer här i landet att staten i fortsättningen hellre borde minska än öka på bidrag och stöd till medborgarna». (2) »De ledande i bankerna och industrien får alldeles för mycket inflytande, om inte samhället har möjligheter att kontrollera det privata näringslivet». (3) »Vad vi nu behöver är en politik, som uppmuntrar sparsamhet och ger bättre villkor för enskild företagsamhet». (4) »I vårt land bör man sträva efter mera jämlikhet mellan företagare, tjänstemän och arbetare också när det gäller sådant som inkomster och arbetstid». "

Särlvik är för en 2021 års läsare besynnerligt intresserad av att etablera samband mellan åsikter i sakfrågor och partival: såhär femtio år senare kan det tyckas självklart att Höger-väljare 1960-64 var mer skeptiska till välfärdsstatlig utbyggnad och inkomstutjämning än vad Socialdemokratiska väljare var, men den här typen av forskning var ju ny i Sverige då, så jag antar att det var intressant att etablera sådana samband empiriskt. Att S-väljare hade högre förtroende för S-regeringen än vad borgerliga väljare hade känns inte heller så förvånande. Vi får en del korrelationskoefficienter om de här sakerna, och även såna här härliga diagram:

Valet 1960 var det framförallt tre sakfrågor som delade väljarkåren: ATP, högerpartiets förslag om minskade barnbidrag, och den nyinförda omsättningsskatten (OMS); Särlvik visar hyfsat utförligt vad de olika partiernas väljare tyckte i dessa frågor. (s. 156-164)

Nästa diskussion i artikeln är väljarnas politiska intresse och parti-identifikationer. Som mått på kunskap använder Särlvik fem frågor ur 1960 års undersökning om partiernas ståndpunkter i fem sakfrågor, bland annat OMS, ATP och barnbidragen. Hälften av de intervjuade kunde partiernas ståndpunkter i alla fall tre av de fem sakfrågorna. (s. 168) Från 1964 års undersökning är frågorna inte lika utförliga, utan finns bara om Högerns förslag om ATP (två frågor) och SAP:s förslag om "kommunalt samband". Tabell 7b visar att borgerligt röstande i allmänhet var mer "informerade" än socialdemokratiska väljare, medan tabell 8 visar att S-väljare hade starkare partiidentifikation (79 proc jämfört med 52 proc för borgerliga väljare). Vilket stämmer rätt bra med mina resonemang om S-hegemoni i Världens jämlikaste land?, kapitel 5. Särlvik kommenterar sina resultat: "Starkt engagemang är förknippat med känslan av att politiken har verklig betydelse för »oss» — väljare med
svagt engagemang ser i stället politiken som en angelägenhet för »dom». " (s. 171) -- här kommer jag också att tänka på Maria Oskarsons undersökning om fyra sorters väljare i Sverige idag.

Särlvik har en rätt lång diskussion om partiidentifikation och dess relation till kunskaper om politiken och dess sakfrågor och hur mycket man tar del av den politiska bevakningen.

Artikeln slutar inte i några skarpa slutsatser eller argument utan snarare med en slags positionsangivelse, och en ganska ödmjuk sådan, om vad forskningen om väljarnas attityder säger om hur politiken kommer utvecklas:

"Väljarnas partisympatier kommer till en del, men också endast till en del, att bestämma värderingen av politiska händelser och åtgärder i stället för tvärtom. Partiernas positioner får därmed — i den mån de uppmärksammas av väljarna — en funktion som orienteringsmärken för opinionsbildningen." (s. 183)

Och den reservation jag tycker mig kunna läsa in här -- att väljarundersökningar inte är allt och inte säger allt om politik -- tycker jag är en bra påminnelse också till vår tids politiska bevakning.

Referens

Bo Särlvik (1965) "Skiljelinjer i valmanskåren", Statsvetenskaplig Tidskrift. Tillgänglig som pdf här.

Banker och inkomstojämlikhet i USA sedan 1970-talet

Ekonomerna Thorsten Beck, Ross Levine och Alexey Levkov börjar sin artikel "Big Bad Banks?" på ett mycket slående och effektivt sätt:

"Income distributional considerations have played a central—if not the central—role in shaping the policies that govern financial markets. For instance, Thomas Jefferson’s fears that concentrated banking power would help wealthy industrialists at the expense of others spurred him to fight against the Bank of the United States, and similar anxieties fueled Andrew Jackson’s veto of the re-chartering of the Second Bank of the United States (Hammond (1957), Bodenhorn (2003)). During the 20th century, politicians in many U.S. states implemented and maintained restrictions on bank branching, arguing that the formation of large banks would disproportionately curtail the economic opportunities of the poor (Southworth (1928), White (1982), Kroszner and Strahan (1999)). And today, in the midst of a financial crisis, unease about centralized economic power and growing income inequality have fueled debates about Gramm-Leach-Bliley and the desirability of stiffer regulations on financial conglomerates." (s. 1637)

Gentemot de stora diskussionerna om hur banker och ojämlikhet hänger ihop, bidrar Beck et al med att studera frågan ekonometriskt och, säger de, kausalt. Så här ramar de in den grundläggande teoretisk-empiriska frågan:

"Theoretical debates and welfare concerns further motivate our analyses of the distributional effects of bank regulation. If banking is a natural monopoly, then unregulated, monopolistic banks may earn rents through high fixed fees that disproportionately hurt the poor as developed in models by Greenwood and Jovanovic (1990), Banerjee and Newman (1993), and Galor and Zeira (1993). Countervailing arguments, however, challenge the view that restricting the consolidation and expansion of banks will help the poor. Regulatory restrictions on bank mergers, acquisitions, and branching could create and protect local banking monopolies, curtailing competition and raising fees that primarily hurt the poor. In light of this debate, we evaluate whether regulatory restrictions on bank expansion increased, decreased, or had no effect on income inequality."

Till detta tillkommer, säger de, också frågan om inkomstojämlikhet: om man ogillar inkomstojämlikhet, och stora banker ökar den, är det dåligt.

Omgivningen för deras empiriska studie är USA från 1970- till 1990-talen. Under denna period tog många delstater bort regler som hindrade att banker var aktiva i flera delstater samtidigt. Detta ökade konkurrensen på bankmarknaden och ökade enligt studier bankernas "effektivitet" (vad det nu är) och hade effekter på ekonomisk tillväxt, entreprenörskap och ekonomisk volatilitet. Man kan alltså säga att Beck et al lånar den empiriska strategin från dessa studier, men använder en ny utfallsvariabel. Strategin handlar om att använda skillnader i utvecklingen i counties (kommuner?) på olika sidor av delstatsgränser där den ena delstaten men inte den andra avreglerar bankbranschen. 

Resultatet är att avreglering av bankernas möjligheter att vara verksamma över delstatsgränser sänkte inkomstojämlikheten. Detta genom att öka inkomsterna för den halva av inkomstfördelningen som tjänar minst. De kan inte förklara exakt varför, men lägger fram tre möjliga förklaringar som de menar bör analyseras i vidare studier. De två första handlar om de fattigas möjligheter att få tillgång till banktjänster. En förklaring är att fattiga kanske kunde låna mer till utbildning eter avreglering, en annan att de kunde låna mer för att starta företag och bli entreprenörer. En tredje förklaring handlar om företagens agerande: lånar företag mer för att det blir billigare med mer konkurrens, och anställer fler arbetare vilket trycker upp lönerna? Också det kan minska ojämlikheten.

Anslaget i artikeln är väldigt intressant, men det snäva fokuset på just möjligheten att vara verksam i flera delstater samtidigt, en besvikelse med tanke på att det inte alls motsvarar vad som brukar diskuteras när man pratar om relationen mellan finansavregleringar och ojämlikhet. Då brukar man ju snarare prata om kapitaltäckningskrav, reglering av shadow banks, möjligheter att handla med olika värdepapper, och så vidare -- det har väldigt lite att göra med om en sparbank är aktiv i Ohio och Missouri samtidigt. Så sett kunde Beck et als papper kanske snarare ha sålts in som ett papper om produktmarknadsmakt och konkurrens.

Referens

Thorsten Beck, Ross Levine och Alexey Levkov (2010) "Big Bad Banks? The Winners and Losers
from Bank Deregulation in the United States", The Journal of Finance vol. XLV.

Bankregleringar i Sverige 1822 till 1921

Regleringar av finanssektorn har varit en stor samhällelig diskussion åtminstone sedan finanskrisen 2008-09. Hur har regleringarna fungerat historiskt i Sverige? Anders Ögren, ny professor i ekonomisk historia i Uppsala, studerar regleringarna av banker i Sverige från 1822 till 1921 i en artikel och har ttt tydligt svar: "regulations were often influenced by banker interests rather than by macroeconomic rationale, to the extent that banking legislation was an endogenous part of the banking business." Bocken till trädgårdsmästare helt enkelt!

Vilket förvissso inte verkar ha varit unikt för Sverige. I USA rådde ungefär samma system, där bankernasägare var både aktiva politiker och som organiserat intresse en viktig påtryckningsorganisation (White 1982). Men Sverige är ett särskilt intressant case att studera, säger Ögren, eftersom affärsbankerna var en viktig del av landets ekonomiska modernisering, som föll väl ut (Hansson och Jonung 1997; Ögren 2009). Sverige var ett sent utvecklat land, men det gick snabbt, och ett system av inhemska affärsbanker byggdes upp som en del av processen. Där finns det ju en intressant paradox: ett banksystem som styrs av snäva intressegrupper, men samtidigt, i alla fall på makronivån, en positiv utveckling. En paradox som förvisso knyter an till en bredare sådan, som jag rört vid i samband med min bok Världens jämlikaste land? Jag visar i min bok att Sverige var ett väldigt ojämlikt och plutokratiskt samhälle under industrialiseringsfasen ca 1870-1910, men samtidigt, som nationalekonomen Erik Liss påpekat i en kommentar på Smedjan.com, så genomfördes en rad ekonomiska reformer som öppnade upp ekonomin och på sikt antagligen var bra för alla. Kombinationen av plutokrati och positiva reformer är intressant, och kanske motsvaras i finanssektorn av det som Ögren studerar?

Ögren använder Analytical Narratives-metoden från Bates, Greif, Levi, Rosenthal och Weingast 1998 och 2000 för att studera frågan. Han definierar en "regulatory regime" som: "the elements of regulations and supervision concerning the financial system points in a general direction", och dessa är alltså relaterade till det mer övergripande politiska klimatet.

Riksdagen under 1809 års konstitution var så förmånlig för adeln och riddarhuset att Ögren menaratt mankantala om "regulatory capture".* Riksdagen kontrollerade Riksbanken och därmed den formella kreditmarknaden, men bristen på krediter framför allt på landsbygden gjorde att det blev tillåtet att starta lokala sparbanker. (s. 5) År 1822 tillsatte kungen, med avseende på bristen på krediter, en kommittée för att studera framtiden för det svenska penningsystemet och kreditmarknaden. Man debatterade också rätten att starta affärsbanker och för affärsbanker att ge ut sedlar. Bondeståndet och prästeståndet var båda starkt positiva till alla förslag som kunde öka utbudet av krediter. För rika personer var en bankexpansion lockande som en investeringsmöjlighet. 1824 förklarade riksdagen att affärsbanker skulle få starta fritt och ge ut sedlar. Detta gjordes så att Kronan, inte riksdagen, förklarades ansvarig för bankregleringen, vilket Ögren menar berodde på att adeln ville se till så att inte präster, borgare och bönder skulle kunna enas mot adeln och minska bankernas handlingsutrymme. Kronan utfärdade också bankernas undantag från (den bibliskt influerade) ocker-lagstiftningen som begränsade räntan till 6 procent. (s. 6) I 1830-talets riksdagsdebatter om affärsbankerna var adel och bönder på olika sätt för, medan det fanns en del kritiker i borgarståndet, framför allt från borgare som drev andra typer av finansiella företag. Adeln och prästerna, som båda tog emot skatteintäkter till skillnad från bönderna och borgarna som betalade, var skeptiska till allt för stor privat sedelutgivning om den skulle leda till en inflation som skulle urholka deras skatteintäkter. (s. 7) För bönderna på riksdagen 1840-41 var det viktigt att kunna betala sina skatter inte bara i Riksbankens sedlar utan också i privatbankssedlar. Adeln var däremot -- inkonsekvent med tanke på deras stöd för privat sedelutvigning -- negativa till att få skattebetalningar i privatbankssedlar, eftersom de var oroliga för inflation.

1842 pressades kungen till att fundera på stora inskränkningar av de privata bankernas handlingsutrymme. En stor plan för nya regleringar lades fram men den genomfördes aldrig, och Karl XIV Johan dog 1844 och lämnade över till Oskar I som inte hade samma maktpolitiska perspektiv på konkurrensen mellan Riksbanken och privatbanker. På 1850-talet drev riksdagen genom att man skulle starta s.k.filialbanker, privata banker i landsorten, på orter där ingen affärsbank redan fanns, men kontrollerade av Riksbanken. På 8 år etablerades 19 filialbanker; det stora intresset indikerar på den uppdämda efterfrågan på banktjänster.

1857 drabbades Sverige av en internationell finanskris, mot vilken Riksbanken reagerade genom att agera som Lender of Last Resort för kreditmarknaden. Den stora banken Skånes Enskilda Bank räddades från bankrutt ("facing a run for note redemption") i en statlig intervention. Bönder i riksdagen klagade på räddningsaktionen som, påpekade de, stred mot lagen att staten inte skulle hjälpa privatbanker.

Den nya tvåkammarriksdagen som öppnade 1866 hade en förändrad klassbas jämfört med ståndsriksdagen på så sätt att den inte var lika groteskt oproportionerlig i sin representation av de skattemottagande grupperna präster och adelsmän. (s. 10) Samma riksdag som beslutade om representationsreformen, 1862, tog också en viktig ny banklag, som i hög grad stämde överens med böndernas krav. Banker blev nu tvungna att växla in sina egna sedlar till riksbankssedlar, i alla fall inom sex månader. Man liberaliserade nu processen för att få och förnya sitt tillstånd för att driva affärsbank. Detta blev nu mer eller mindre en formalitet. Filialbankerna omreglerades och försvann över 1860-talet. Lagen om ocker avskaffades i praktiken efter 1864. Viktiga bankirer blev riksdagsmän men var inte lika inflytelserika som före representationsreformen.

1878-79 drabbades Sverige av ännu en bankkris, och även denna gång öppnades ett "window of opportunity" för att debattera bankregleringar. Affärsbanker kritiserades nu, inte minst utifrån att den viktiga Stockholms Enskilda Bank, Wallenbergarnas bank, räddades av staten efter att ha mött en bank run. Bankkommittén 1883 gjorde nya rekommendationer om Kronans inflytande över Riksbanken och ett förslag om ett monopol på sedelutgivning för RB. Skatten på privatbankssedlar höjdes flera gånger mellan 1887 och 1893, men Riksbankens monopol och ökade politiska kontroll genomfördes först 1896-97. Bankirerna organiseradesig 1880 (vad som idag heter Bankföreningen) just för att kunna påverka politiken och debatten. (s. 12)

1897 började en ny epok i bankregleringens historia, med Riksbankens monopol på sedelutgivning och affärsbankerna tvingades ta ut sina sedlar ur cirkulation senast 1906. Nu blev unlimited liability banks, personligt ägda banker, och limited liability-banker, snarare aktiebolag, behandlade på samma sätt politiskt. 1903 kom en ny banklag, men efter 1907 års finanskris arbetades regleringarna om mer grundligt, i banklagen 1911. Man eftersträvade nu större banker vilket också existerande bankirer gillade eftersom det skulle minska konkurrensen, och man tillät nuaffärsbanker att handla med aktier. Kapitaltäckningskravet i 1911 års lag var att banken var tvungen att ha 20 procent motsvarande sinainlån. Av dessa 20 procent kunde 75 procent hållas i obligationer medan i alla fall en fjärdedel skulle vara i kontanter. Det betyder att man egentligen bara krävde en kapitaltäckning på 5 procent i kontanter. När en boom och inflation på 1910-talet ökadekravet så ändrades det 1917 så att banker som hade fem miljoner SEK inte behövde leva upp till 5 procentskravet. "It was also the bankers who pushed through their design for the toxic asset fund that was adopted in relation to the crisis in 1921/22 (Ögren, 2017). It is clear that the policies and their amendments favoured big banks, and given the obvious political influence of the active group of bankers behind these policies, it seems as if their interest really was taken as ‘being of use to the Country’." (s. 13-14) En slags "vad som är bra för General Motors är bra för Amerika"-logik.

En slående förändring i det svenska banksystemet på 1910-talet är att antalet kontor per bank gick i taket, från färre än 5 vid 1900-talets början till 35 år 1920. 1800-talets bankpolitiska tänkande hade varit att varje bank bara skulle vara aktiv i sitt egna lokalområde och där i princip ha ett monopol. På 1910-talet gick man mer över till systemet som vi har idag, med regionala och nationella banker som är aktiva med kontor på en mängd platser. (s. 15)

Som figur 3 visar så ökade bankernas aktivitet vad gäller in- och utlåning kraftigt från 1860-talets slut, och nästan linjärt hela vägen upp till 1910.

 Bankernas kontantreserver minskade mycket kraftigt från och med 1860-talet: mellan 1834 och 1860 var reserverna 20-50 procent av utlåningen, men efter 1867 sjönk täckningen ner till 10 procent i slutet av 1870-talet och 5 procent från 1880-talet och till 1910-talet.

Ögren sammanfattar utvecklingen som följer. Perioden 1831-1922 kan delas in i tre distinkta regleringsregimer, var och en associerad med sin tids starkaste intressegrupp. Från 1824 till 1863 dominerade adeln riksdagen och de gjorde banklagar som gjorde det svårt att etablera nya banker (dvs konkurrensbegränsning), skapade lokala monopol, men hade stora kapitaltäckningskrav. Regimen gav stora profiter till bankägarna men höga kostnader för de som använde banker.

1864 var ett märkesår i övergången till ett affärsbankssystem, det blev lättare att få tillstånd att starta en bank, och en formalitet att förlänga sitt tillstånd. Bankirerna dominerade inte längre parlamentet utan skapade sin egen organisation.

Krisen 1907 ledde till en ny regleringsregim, införd i och med 1911 års banklag, resultatet av en kohandel mellan staten och storbankernas representanter. Fördelarna för bankirerna var konkurrensbegränsning samt att affärsbankerna fick rätt att handla med aktier; nackdelen var kapitaltäckningskravet, men genom lyckat lobbyarbete skars detta i praktiken ned högst betänkligt; "banking interests were strong in their influence over not only the regulations themselves, but also their interpretation and enforcement to their advantage". (s. 18f)

Referens

Anders Ögren (2019): The political economy of banking regulation: interest groups and rational choice in the formation of the Swedish banking system 1822–1921, Business History.

Fotnot

* "Not only did votes of the nobility count twice in each Parliamentary committee responsible for preparing the legislative proposals, the chair was also a representative of the nobility. The peasantry, on the other hand, was not allowed to take part in such committees at all. Most Cabinet Ministers, representing the Crown as government, were also taken from the nobility" (s. 5)

Predistribution, omfördelning och ojämlikhet i Frankrike och USA

Om ett land har mer jämlik fördelning av disponibla inkomster än ett annat, blir en intressant fråga: varför? Är det på grund av mer jämlik fördelning av marknadsinkomsterna (löner, företagarinkomster och kapitalinkomster), eller på grund av större omfördelning? Detta är en intressant fråga och alltid aktuell; senast häromdagen twittrade Adam Tooze om just detta, i fråga om skillnaden i ojämlikhet mellan USA och Europa. Antoine Bozio och fyra andra ekonomer, inklusive Thomas Piketty, tacklar i ett nytt working paper från World Inequality Lab denna fråga, för fallen Frankrike och USA sedan år 1900.

Detta fascinerar mig särskilt mycket eftersom ekonomen Robert Wade i sin recension av Pikettys första stora bok påpekade att Piketty i sina analyser av ojämlikhet tenderar att fokusera väldigt mycket på beskattning, och missa frågan om "predistribution", om den sorts policies som påverkar folks förmågor att tjäna pengar och därmed fördelningen av marknadsinkomster, som skolpolitiken, pro- eller anti-fackliga policies, osv. Men nu, 2020, använder Piketty just begreppet "Predistribution", och ställer det mot "redistribution": vilket är viktigast för att förklara utfallen i Frankrike och USA?

Pappret börjar just med att säga att public economics-litteraturen om ojämlikhet i stort helt har fokuserat på skatter och transfereringar, och tagit ojämlikheten före dessa policies för given. Men, påpekar de: policy kan påverka också "the pretax distribution of income (what we will call “predistribution”)", till exempel lagar och förordningar om arbetslivet, corporate law, handelsregimer, arbetsmarknadsregleringar, utbildningspolitik, sjukvårdspolitik. De menar att det är brist på historiska data som gjort att den långsiktiga forskningen inte tittat särskilt mycket på detta, utan fokuserat på skatter:

"although these channels are known to impact inequalities, the lack of adequate data series with sufficient historical and comparative breadth has limited the ability to evaluate and compare the long-term impact of various public policy options on inequality. " (s. 1)*

Det nya bidraget i det nuvarande pappret är att de använder Distributional National Accounts (DINA)-serierna för Frankrike från Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018, JPubE) ; detta papper talar de också om som ett "companion paper" (s. 7) och för USA från Piketty, Saez och Zucman (2018, QJE) men lägger till en analys av hur mycket predistribution kontra omfördelning bidrar till utjämning.

Jag hoppar över den långa och tekniska diskussionen av data-konstruktionen och går rakt på resultaten. De börjar med att diskutera utvecklingen för ojämlikheten före skatter och transfereringar. Båda ländernas ojämlikhet, mätt som toppdecilens andel av de totala inkomsterna, är U-formad över 1900-talet men med ett "djupare" U, alltså större minskning, i Frankrike: från 1913 till 1980 minskade toppdecilens andel med 43 procent i Frankrike men "bara" 23 procent i USA. Ökningen efter 1980 är också mycket kraftigare i USA: 35 procent kontra 16 procent i Frankrike. Sammantaget innebär detta att Frankrike idag har lägre ojämlikhet före skatter och transfereringar än vad man hade 1900 medan USA är ungefär på den nivå som Frankrike var runt 1900.

Från detta går de över till huvudfrågan, nämligen hur stor skillnaden är mellan pre-tax och post-tax ojämlikhet. Diagrammen 2a och 2b visar skillnaderna för Frankrike och USA.

Diagram 2a visar att den halvan som tjänar mindre förvisso fått en mindre del av marknadsinkomsterna sedan 1980 i Frankrike, men att omfördelning gjort att andelen av de disponibla inkomsterna inte blivit mindre. I USA (diagram 2b) har däremot de båda andelarna sjunkit på samma sätt, vilket tyder på mindre kompensatorisk omfördelning.

Idag (åren 2010-2018) minskar omfördelningen toppdecilens andel av inkomsterna med 21 procent i Frankrike och med 17 procent i USA. Omfördelningen ökar den lägre hälftens andel av inkomserna med 40 procent i Frankrike och 46 procent i USA. Slutsatsen är att omfördelningen är lika stor i USA och Frankrike, och att skillnaden i utfall alltså beror på skillnader i marknadsinkomstojämlikhet.

Utvecklingen över tid tolkar de så här. Franska toppdecilen tjänade år 1900 18 gånger mer än botten-halvan; ration sjönk kontinuerligt till 7.3 år 2018. Efter skatter och transfereringar var ration 17 1910, sjönk under WW1 och var runt 10.5 på 1920-talet, sjönk sedan i takt med pre-tax och sjönk 1974-84 än snabbare (pga ökad omfördelning) till en nivå runt 4. På 1960-talet var ojämlikheten ungefär samma i de två länderna (ratio på 9 pre-tax och 7 post-tax) men därefter har de divergerat med mer ökning av ojämlikheten i USA än i Frankrike sedan 1980-talet. Omfördelningen är dock mycket större idag än i början av 1900-talet i båda länderna.

De gör dekompositioner av ojämlikheten (pre-tax och post-tax) för måtten toppdecil/bottenhalvan och toppdecilen/botten-90-procenten. Dessa resultat visar att den större minskningen av ojämlikhet i Frankrike jämfört med USA 1900-2018 inte beror på större ökning av omfördelning, utan på grund av en större minskning av marknadsojämlikheten. (s. 26)

Skattekvoten som andel av BNP har ökat rejält sedan 1900-talets början, från mindre än 10 procent till runt 25 procent i USA och runt 40 procent i Frankrike idag, om man inte räknar in arbetsgivaravgifter. Indirekta skatter stod i Frankrike i 1900-talets början för 92 procent av de totala skatterna; idag 36 procent medan kapitalbeskattning och progressiv inkomstbeskattning, liksom arbetsgivaravgiftr ökat. I USA är arbetsgivaravgifterna inte lika viktiga. Med administrativa mikrodata beräknar Bozio et al hur omfördelande skatterna är.

År 1970 var beskattningen mer progressiv i USA än i Frankrike, men sedan dess har länderna gått åt olika håll och bytt plats i denna rangordning. (s. 29-30) Det mesta av förändringen i USA beror på sänkta skattesatser på kapitalinkomster och på minskning av progressiviteten för inkomster mellan percentil 20 och percentil 70.

Vad gäller transfereringar har i frankrike andelen av universella barnbidrag och liknande familjebidrag minskat, medan andelen behovsprövade bidrag ökat. Andelen av nationalinkomsten som utgörs av bidrag till den lägre halvan av inkomstfördelningen har ökat från 2.7 till 6.0 procent sedan 1970. Också USA har faktiskt ökat sina bidrag till den lägre halvan, men inte lika kraftigt. (s. 32-33)

De börjar sin slutsatsdel med att säga att omfördelningen förvisso är omfattande i både USA och Frankrike, men att förklaringen till skillnader mellan de två länder, och förändringar över tid, är förändringar i marknadsinkomsternas fördelning.

"To summarize our main results, pretax income inequality appears to be the main factor to account for differential level and trend in inequality between France and the U.S. over the 20th century. Redistribution plays an important role today in reducing post-tax inequalities in both the U.S. and France, by 43-44% using our benchmark measure of the ratio T10/B50. But this reduction of inequalities by direct redistribution has only contributed for a quarter of the total change in inequalities over the period. " (s. 33)

De betonar att analysen här pekar på en stor uppsättning policies som har betydelse för ojämlikhet men inte fångas av det vanliga måttet på omfördelning. För fortsatt forskning pekar de på att man måste forska mer om vilka policies och regleringar som ger upphov till olika mönster i marknadsojämlikhet:

"Needless to say, we are unable in the context of the present paper to identify the exact role played by predistribution to account for differential level and trend in pretax inequality between France and the U.S. However, our findings clearly show that differences in post-tax income inequality between the two countries are explained by
differences in pretax inequality rather than differences in redistribution. This implies that research and policy discussions should, in the future, focus on predistribution as much as on redistribution. " (s. 34)

Ja, så det är ju ett intressant papper, och väldigt bra att de öppnar upp den långsiktiga ojämlikhetslitteraturen för ett policy-perspektiv på skatter. Fokus har sedan Pikettys epokgörande papers i 2000-talets början varit rätt ensidigt på skatter -- jfr t ex studier av Stasavage och Alfani -- men jag tror att vi måste ha ett mycket bredare perspektiv för att verkligen förstå vad som hänt. I detta papper lämnas dock detta, "predistribution" fortfarande som en svart låda.

Referens
Antoine Bozio, Bertrand Garbinti, Jonathan Goupille-Lebret, Malka Guillot och Thomas Piketty (2020), "Predistribution vs. Redistribution: Evidence from France and the U.S.", World Inequality Lab Working Paper No 2020/22. Finns att läsa här.

Fotnot

* När de talar om vilka litteraturer deras papper bidrar till, tar de dock upp en forskingslinje som fokuserar på vad man kan kalla "predistribution":

"Third, our paper contributes to the broad literature on the determinants of pretax income inequality. This literature has typically discussed the relative role of education policies (Katz and Murphy, 1992; Chetty et al., 2017), minimum wage (Autor, Manning and Smith, 2016), compensation bargaining (Piketty, Saez and Stantcheva, 2014), international trade and technological change (Autor et al., 2014, Acemoglu and Restrepo, 2020), as driving forces of increased inequality. Our results suggest that such “predistribution”–policies, rules and mechanisms impacting pretax income inequality–matters much more than direct redistribution in explaining differences in overall inequality between the U.S., France and possibly other European countries. Generally speaking, our findings contribute to the expending policy debate on the notion of “predistribution” and call for a better comprehension of these mechanisms." (s. 6)

Där i den sista meningen fotnotar de också: "The notion of “predistribution” has played an increasingly important role in policy debates since the 2000s, particularly in British policy debates. See e.g. O’Neill and Williamson (2012) and Thomas (2017). "

Tjänstemannafack och ojämlikhet

I forskningen i jämförande politisk ekonomi ses fackföreningar typiskt, mer eller mindre i Walter Korpis anda, som ett arbetarklass-fenomen och som de viktigaste organisationer som bär upp krav på omfördelning och välfärdsreformer i demokratiskt kapitalistiska länder. I Sverige applicerar den beskrivningen väl på LO under 1900-talet. För SACO, allt viktigare och mer inflytelserikt sedan 1970-talet, stämmer det betydligt sämre. Deras politiska påtryckningar i alla fall de senaste tjugo åren eller så har snarast varit åt borgerligt håll: lägre och mindre omfördelande skatter, för privata sjukförsäkringar och så vidare.

Statsvetaren Christoph Arndt vid universitetet i Reading tar sig i en artikel från 2018 an denna fråga. Han pekar på att det finns några tidigare studier som diskuterar de fackliga organisationernas varierande intresserepresentation -- Becher och Pontusson 2011, Arndt och Rennwald 2016 -- men att de flesta ändå utgår från att facken är en homogen aktör, till vänster om mitten i politiken. Det är problematiskt med tanke på att t ex Sverige sedan 1960 har gått från att LO -- den klassiska fackföreningsorganisationen -- stod för 3 av 4 fackligt anslutna, till att TCO och SACO står för mer än hälften idag. Tidigare empiriska studier av detta fenomen har använt facklig anslutningsgrad i allmänhet eller facklig anslutning per inkomstnivå som mått (Becher och Pontusson 2011; Pontusson 2013; Vlandas 2016; Mosimann och Pontusson 2017). Arndt och Rennwald (2016) kollade på hur medlemmar i olika fack-konfederationer röstade, men utan att undersök mekanismen som får tjänstemannafackligt organiserade att rösta borgerligt.

Arndt har en väldigt härlig konceptuell distinktion om whote-collar workers eller tjänstemän utifrån Max Webers (1922) diskussion om positiv priviligierte Erwerbsklasse och plockar också upp en brittisk sociologisk diskussion om tjänstemannafack från 1960-70-talen. Nijhuis (2009) argumenterade, rimligt. för att fackens struktur spelar roll: i länder där lågutbildade och högutbildade anställda organiseras i samma fackföreningar -- tänk på tyska DGB -- så kommer facket stå för mer omfördelningande preferenser än i länder där högutbildade har egna konfederationer -- tänk svenska SACO som exempel. Detta har också fått stöd i empiriska studier på 2010-talet av Jonas Pontusson och andra.

Utifrån detta gör Arndt tre hypoteser. Medlemmar i specialiserade fack för högutbildade kommer (a) vara positiva till en mer marknadsbestämd inkomstfördelning, också för att få lägre löner för outbildade arbetare i tjänstesektorn och därmed också billigare tjänster. (b) vara positiva till privatiseringar, så länge det inte är ett fack för offentliganställda som vi talar om. (c) ha mer pro-market attitudes än vad medlemmar i arbetarfack har.

Figur 1, reproducerad ovan, visar andelen fackligt organiserade i olika konfederationer sedan 1960. LO:s andel har fallit från 75-80 procent i alla tre länder till 45-50 procent idag medan tjänstemanna- och akademikerfack har ökat sina andelar. Detta spelar roll för politiken; som Tabell 2 visar är medlemmarna i de olika organisationerna rätt olika socioekonomiskt sett.

Arndt använder valsurveys från Danmark 1979-2011, norska valsurveys 1981-2013 och svenska SOM-undersökningar 1986-2010. Regressionsanalyserna visar att jämfört med LO-medlemmar (referenskategorin) är medlemmarna i de andra facken mindre för omfördelningspolitik och för större löneklyftor. Medlemmar av tjänstemannafack i offentlig sektor i Norge och Danmark och i den oberoende konfederationen YS i Norge hamnar mellan akademikerfackliga och LO-fackliga men är ändå alltså mer för löneskillnader än vad LO-medlemmarna är. Vad gäller privatiseringar så är tjänstemanna- och akademikerfackliga i Danmark och Sverige, men bara delvis i Norge, signifikant mer positiva till privatiseringar än vad LO-fackliga är. Akademikerfackliga ställer sig längre till höger än andra fackliga i alla tre länder, men i Sverige är de som är allra mest till höger politiskt de som valt att inte vara med i något fack alls. (s. 687) Figur 3 nedan visar hur folk placerar in sig på en marknadsvänlig-statsvänlig-skala i förhållande till sin inkomst (de med högre inkomst är mer marknadsvänliga) och sin fackliga tillhörighet. Intressant är ju också hur svenskarna bara i största allmänhet är mer marknadsvänliga än vad norrmännen är.

Det är också fascinerande att se skillnaden mellan LO -- där alla är ungefär på samma ställe på stat vs marknad-skalan oavsett vilken inkomst man har -- och SACO, där skillnaderna är väldigt stora beroende på om man är relativt lågavlönad (vit cirkel) eller högavlönad (blå eller grön cirkel).

Sammantaget så stöder resultaten den tidigare forskningen, fast ger nu ett slags mikro-underlag för makro-slutsatserna hos t ex Becher och Pontusson (2011): facklig organisering ger inte de effekter som t ex maktresursteori associerat med facklig organisering, om det sker i enskilda akademiker-konfederationer. (s. 689) I ett appendix visar han också liknande resultat för de oberoende konfederationerna i Tyskland och Österrike.

Mitt intryck totalt sett blir väl att det är ett väldigt kött och potatis-kvantpapper, inte superspännande och inte särskilt överraskande men ändå ett empiriskt resultat som var värt att lägga fram. Analytiskt sett är dock approachen ganska grund.

Referens

Christoph Arndt (2018) "White-Collar Unions and Attitudes towards Income Inequality, Redistribution, and State–Market Relations", European Sociological Review 34 (6): 675-693.