Bo Särlvik hade en ganska enkel uppgift när han 1965 skrev artikeln "Skiljelinjer i valmanskåren". Som han själv konstaterar i första stycket av artikeln var svenska väljare strukturerade efter två linjer. Först och främst efter klass: vissa partier hade sin bas i arbetarklassen, andra i vad han brett kallar "medelklassen". Den andra dimensionen är stad och land. Till detta kommer -- vilket väl faller tillbaka på den första dimensionen -- att partierna placerar sig på en höger-vänster-skala.
Vad finns att tillägga? Artikeln är ändå 42 sidor lång och de två sociala och den politiska dimensionen tar mindre än en sida. Han diskuterar lite vilka skiljelinjer som är viktiga i andra länder men inte i Sverige (iofs föredömligt), och sen går han vidare till olika förklaringsmodeller till varför folk väljer parti som de gör: sociala miljöfaktorer, kontra individens motivation, alltså en mer socialpsykologisk förklaring.
Den empiriska studien bygger på valundersökningar från riksdagsvalen 1956, 1960 och 1964. Deltagare i undersökningarna har fått en rad intressanta frågor/fått ta ställning till politiska påståenden, till exempel:
"(1) »Det har gått så långt med sociala reformer här i landet att staten i fortsättningen hellre borde minska än öka på bidrag och stöd till medborgarna». (2) »De ledande i bankerna och industrien får alldeles för mycket inflytande, om inte samhället har möjligheter att kontrollera det privata näringslivet». (3) »Vad vi nu behöver är en politik, som uppmuntrar sparsamhet och ger bättre villkor för enskild företagsamhet». (4) »I vårt land bör man sträva efter mera jämlikhet mellan företagare, tjänstemän och arbetare också när det gäller sådant som inkomster och arbetstid». "
Särlvik är för en 2021 års läsare besynnerligt intresserad av att etablera samband mellan åsikter i sakfrågor och partival: såhär femtio år senare kan det tyckas självklart att Höger-väljare 1960-64 var mer skeptiska till välfärdsstatlig utbyggnad och inkomstutjämning än vad Socialdemokratiska väljare var, men den här typen av forskning var ju ny i Sverige då, så jag antar att det var intressant att etablera sådana samband empiriskt. Att S-väljare hade högre förtroende för S-regeringen än vad borgerliga väljare hade känns inte heller så förvånande. Vi får en del korrelationskoefficienter om de här sakerna, och även såna här härliga diagram:
Valet 1960 var det framförallt tre sakfrågor som delade väljarkåren: ATP, högerpartiets förslag om minskade barnbidrag, och den nyinförda omsättningsskatten (OMS); Särlvik visar hyfsat utförligt vad de olika partiernas väljare tyckte i dessa frågor. (s. 156-164)
Nästa diskussion i artikeln är väljarnas politiska intresse och parti-identifikationer. Som mått på kunskap använder Särlvik fem frågor ur 1960 års undersökning om partiernas ståndpunkter i fem sakfrågor, bland annat OMS, ATP och barnbidragen. Hälften av de intervjuade kunde partiernas ståndpunkter i alla fall tre av de fem sakfrågorna. (s. 168) Från 1964 års undersökning är frågorna inte lika utförliga, utan finns bara om Högerns förslag om ATP (två frågor) och SAP:s förslag om "kommunalt samband". Tabell 7b visar att borgerligt röstande i allmänhet var mer "informerade" än socialdemokratiska väljare, medan tabell 8 visar att S-väljare hade starkare partiidentifikation (79 proc jämfört med 52 proc för borgerliga väljare). Vilket stämmer rätt bra med mina resonemang om S-hegemoni i Världens jämlikaste land?, kapitel 5. Särlvik kommenterar sina resultat: "Starkt engagemang är förknippat med känslan av att politiken har verklig betydelse för »oss» — väljare med
svagt engagemang ser i stället politiken som en angelägenhet för »dom». " (s. 171) -- här kommer jag också att tänka på Maria Oskarsons undersökning om fyra sorters väljare i Sverige idag.
Särlvik har en rätt lång diskussion om partiidentifikation och dess relation till kunskaper om politiken och dess sakfrågor och hur mycket man tar del av den politiska bevakningen.
Artikeln slutar inte i några skarpa slutsatser eller argument utan snarare med en slags positionsangivelse, och en ganska ödmjuk sådan, om vad forskningen om väljarnas attityder säger om hur politiken kommer utvecklas:
"Väljarnas partisympatier kommer till en del, men också endast till en del, att bestämma värderingen av politiska händelser och åtgärder i stället för tvärtom. Partiernas positioner får därmed — i den mån de uppmärksammas av väljarna — en funktion som orienteringsmärken för opinionsbildningen." (s. 183)Och den reservation jag tycker mig kunna läsa in här -- att väljarundersökningar inte är allt och inte säger allt om politik -- tycker jag är en bra påminnelse också till vår tids politiska bevakning.
Referens
Bo Särlvik (1965) "Skiljelinjer i valmanskåren", Statsvetenskaplig Tidskrift. Tillgänglig som pdf här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar