Vinster och investeringar: fallet thatcherismen

"/.../for a while, this worked. In the late 80s higher profits were associated with an investment - and indeed employment - boom.
Thatcher’s class war was, then, a success.
But only for a short while. My chart shows that over the last 15 years or so, investment has fallen as a share of GDP even though profit rates have increased.
Thatcherism - understood as the idea that a quiescent working class and high profit rates would lead to good investment and high economic growth - is therefore dead.
Viewed in this context, calls from Duncan Weldon and Brendan Barber for wage-led growth make some sense. After all, if bashing the working class hasn’t raised capital spending and economic growth, maybe enriching it will."

Stumbling and Mumbling, "Thatcherism vs wage-led growth", 12 maj

---
jfr 23 nov 2010, "Höga vinster utan motsvarande investeringar", 6 juli 10 "Företags profiter och sparande"

Om löneledd tillväxt, se också Engelbert Stockhammer.

---
Uppdatering 19 januari 2012

"Is the pursuit of the return on equity damaging capitalism? Robert Jenkins of the Bank of England’s Financial Policy Committee has already answered this in the affirmative (pdf) for banks. But might it also be true for the wider economy?"

Chris Dillow, "Challenging Capitalists, or Workers?", 4 januari 2012

Ingen ljusning i grekiska krisen

Fascinerande och skrämmande hur dåligt det tycks gå för Grekland att komma ur krisen. Bilden, från FT, visar pris på credit default swaps, (spekulativa) försäkringar mot en default på statsskulden, och avkastning på statsobligationer för de fyra krisländerna Grekland, Portugal, Irland och Spanien:

Grekland ligger i särklass sämst till på båda måtten. Spanien ser däremot stabiliserat ut. Portugal och Irland någonstans däremellan, stiger ännu. ECB ska enligt FT inte köpa mer obligationer efter ett sådant program på €76 miljarder från maj förra året och framåt; men marknadens bedömning av riskerna i Grekland och Portugal och Irland är ju fortfarande negativ? FT refererar att Axel Weber och andra motsatt sig obligationsprogrammet men artikeln avslutas med en ekonom på Barclays Capital i Frankfurt som säger "From the point of view of markets, the ECB has not suffered any reputational loss. If anything, it has been criticised for not doing enough."

Oakleys artikel börjar också pessimistiskt:

"Exactly one year since the €750bn international rescue package was launched to save the eurozone, the currency union has found itself back at square one as Greece’s debt problems continue to undermine monetary union.
Yet, whereas the immediate danger 12 months ago was that Athens would run out of money, today’s concerns are about the more subtle, technical issues of whether Greece could be allowed to default and, if so, what shape a restructuring should take."

De personer som Oakley intervjuar - en tysk policymaker, en fixed income-trader på Evolution Securities, en European rates-trader (?) på Merrill Lynch - verkar överens om att Grekland kommer behöva någon slags "restructuring" av sin statsskuld för att klara sig. (ECB och Kommissionen vill uttalat dock inte ha någon grekisk restructuring.) Frågan är vad en "restructuring" kan vara och hur den ska utformas. Om en "haircut" ska göras, en ensidig nedskärning av hur mycket ägarna kommer få tillbaka, hur mycket ska klippas bort; ska maturities ensidigt förlängas (15-20 år diskuteras!) så att Grekland ska få tid på sig att förbättra sin förmåga att betala, osv. Grekland har tydligen €262 miljarder utestående i statsobligationer. Eller, så här kanske man kan säga att frågorna är:

1. ska en default eller en restructuring genomföras? (Konsensus, i dessa artiklar i alla fall är ja: Grekland klarar inte att betala tillbaka annars)


2. hur ska en restructuring utformas? (hur mycket haircut, vilken tidsram, när ska den genomföras, osv)


3. vilka blir konsekvenserna av en restructuring? (en förlängning av obligationernas maturity skulle enligt FT inte räknas som en "credit event" vilket innebär att inte alla som äger credit default swaps mot Grekland skulle få ut sina pengar - en sådan CDS-fest vore en enorm och disruptiv händelse. Hur mycket kommer grekiska banker att förlora, med recessionseffekter på den grekiska ekonomin? Hur mycket kommer ECB att förlora? osv)

Ralph Atkins, Peter Wise & David Oakley, "Greek default swaps hit record high", FT 10 maj
David Oakley, "Currency club back to square one on Athens", FT 10 maj

---
Uppdatering 14 maj
Fråga 3 ovan fick en intressant behandling i FT i onsdags, med en artikel som redovisar beräkningar av UBS, JP Morgan och Morgan Stanley på hur olika finansiella institutioner skulle drabbas av en omstrukturering av Greklands statsskuld. Enligt dessa beräkningar, med antagande om en 50 procents "haircut", skulle National Bank of Greece göra 6,8 miljarder € förlust, EFG Eurobank 2,8 mdr, Pireaeus Bank 2,7 mdr, BNP Paribas 1,7 mdr, Commerzbank 1,1 mdr, osv. ECB sitter på 20 procent av grekiska statsobligationer; europeiska stater och IMF 11 procent. Den grekiska ekonomin skulle, förstås, drabbas hårt:

"For Greek banks, a 50 per cent haircut in a hard restructuring would lead to about €25bn losses, JPMorgan says, leaving only €4bn of equity to cushion the Hellenic banking system."

Tracy Alloway, Megan Murphy & David Oakley, "Investors count the cost of any default by Athens", FT 11 maj, s 23

Förvånansvärt nog hade FT också en betydligt muntrare nyhet om den grekiska statsskulden på samma sida: grekerna hade en skuldauktion, på sexmånaders obligationer, i tisdags och tydligen gick det väldigt bra:

"The auction say a bid-to-cover ratio, a measure of investor demand relative to the debt available for sale, of 3.58. A bid-to-cover ratio above two shows strong demand."

Avkastningen på de sålda obligationerna blev 4,88 procent och den grekiska statens "debt manager" säger till FT: "We're happy to be able to access short-term capital at rates below 5 per cent when the country is in the process of undergoing structural change."
Kerin Hope & David Oakley, "Greek government debt rallies after successful bond auction", FT 11 maj

Samma dag handlade också Martin Wolfs kolumn framför allt om Grekland, och han hävdar att en omstrukturering är oundviklig. Han pekar på att med storleken på landets statsskuld - nu 160 procent av BNP - och nuvarande ränta på 10-åriga statsobligationer på 16 procent, så finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland helt enkelt "växer sig ur" krisen.
"Overindebted countries with their own currencies inflate. But countries that borrow in foreign currencies default. By joining the eurozone, members have moved from the former state to the latter."
Martin Wolf, "The eurozone's journey to defaults", FT 11 maj

Ryan Avent på Free Exchange-bloggen ställer en intressant fråga: "How long can this go on?", 13 maj. En resonerande text om hur länge Grekland kan "kick the can further down the road".

UPPDATERING 1 juli
Mer om vilka som är exponerade för grekiska lån, från Barclays Capital via Economist Free Exchange-bloggen:

Den bästa analysen av krishanteringen och dess politiska ekonomi - IMF:s, ECB:s och EU-regeringarnas intressen och ståndpunkter - som jag har hittat är av ekonomen Kash Mansori på hans blogg The Street Light: "Greek Endgame?", 8 juni och "Greek Endgame, pt. 2", 11 juni.

Jeffrey Sachs avfärdar det förslag som många ekonomer står för, nämligen någon typ av "kontrollerad" default för Grekland. Han hävdar att det inte skulle gå att kontrollera en sådan händelse utan att kaos skulle sprida sig i Europas ekonomier. Istället förespråkar han att EU-länderna ska garantera Greklands skulder för att få ner räntan på AAA-nivå (3,5 procent på tioåriga statsobligationer, nämner Sachs), vilket vore en nivå som landet skulle klara av att betala tillbaka på. Med dessa förutsättningar och antaget att Grekland kan klara av att komma tillbaka till ekonomisk tillväxt även inom eurosystemet, så hävdar Sachs att Grekland skulle kunna betala av sina skulder på 20 år. Tydligt är att förloraren i Sachs förslagna scenario är övriga EU-staters skattebetalare, och regeringarna som får stå för denna impopulära börda. Sachs hävdar att detta politiska problem kan undvikas genom att intäkterna från den föreslagna "Tobinskatten" på EU-nivå ska gå till en garantifond för Grekland.
Jeffrey Sachs, "Greece can be saved - here's how to do it", FT A-list-bloggen 30 juni

---
Uppdatering 4 mars 2012
Jag var väldigt naiv om detta i maj 2011, till synes yrvaken om krisens djup. Idag, mars 2012, har vi alla hört så mycket om krisen och Grekland att man inte skulle kunna bli så här förvånad över långsam comeback för landet. Idag så är det ju också så att eurozonen år 2012 officiellt är i en recession (Pignal 23/2). Kommissionens tillväxtprognos för eurozonen under året är nu (från februari) -0,3 procent, istället för 0,5 procent som prognosen från hösten 2011 sade. Och för Grekland ser allting såklart ännu värre ut. Peter Spiegel skrev ett intressant blogginlägg på FT:s Bryssel-blogg häromdagen om ett läckt dokument från "trojkans" Greklandsgrupp 15 februari, som avslöjar hur de tänker om Greklands nära ekonomiska framtid.

"Given the high prospective level and share of senior debt, the prospects for Greece to be able to return to the market in the years following the end of the new program are uncertain and require more analysis. Prolonged financial support on appropriate terms by the official sector may be necessary. Moreover, there is a fundamental tension between the program objectives of reducing debt and improving competitiveness, in that the internal devaluation needed to restore Greece competitiveness will inevitably lead to a higher debt to GDP ratio in the near term. In this context, a scenario of particular concern involves internal devaluation through deeper recession (due to continued delays with structural reforms and with fiscal policy and privatization implementation). This would result in a much higher debt trajectory, leaving debt as high as 160 percent of GDP in 2020. Given the risks, the Greek program may thus remain accident-prone, with questions about sustainability hanging over it."

Eller som FT:s vanliga artikel om det läckta dokumentet formulerar det: "the austerity measures being imposed on Athens risk a recession so deep that Greece will not be able to climb out of the debt hole over the course of a new three-year, €170bn bail-out."

Stanley Pignal, "Eurozone slipping into 'mild' recession", FT 23 februari 2012
Peter Spiegel, "More on leaked Greek debt report", FT Brussels blog 21 februari 2012
Peter Spiegel, "Greek debt nightmare laid bare", FT 21 februari 2012

---
Uppdatering 29 mars 2012
FT Alphaville spekulerar utifrån en lång IMF-rapport i huruvida IMF faktiskt uppmanar EU-länderna till en "transferunion", förd in köksvägen genom att inte bara privata statspappersägare ska acceptera nedskrivningar av papprenas värde ("private sector involvement", PSI) utan att detsamma också ska accepteras av EU-staterna ("official sector involvement", OSI). Jag citerar:

"But about this notion of lending into failure…

The way the Fund squares this contradiction (and gets paid back on its already enormous sunk cost in Greece — its existing super-senior loan claims) is… this:

>> In the event of slower progress in policy implementation, or failure of the economy to respond rapidly enough to reforms, completion of reviews may require additional support from Greece’s European partners on yet more concessional terms than currently envisaged, and/or another restructuring of bonded debt <<

What the Fund is — rather openly — talking about here is official sector involvement from the eurozone creditors. No OSI to plug a future financing gap — the IMF walks.

Certainly we could go on about the private sector involvement 2.0 which the IMF also mentions, and is probably getting priced in to the new Greek bonds. But there comes a time when you zero bondholders who have already taken a 78 per cent or so loss in net present value, and you can’t squeeze the lemon any more. Or, you get nervous about contagion risk (or the prospects of any future market access for bailout sovereigns) from totally zeroing the bondholders in isolation. Either route takes you to OSI at some point.

OSI, or as we think it really should be glossed now, fiscal transfers.

Isn’t that what ‘yet more concessional terms’ eventually means."

Joseph Cotterill, "It's mostly fiscal (transfer)", FT Alphaville 20 mars 2012

Buiter och Rehbari om global tillväxt 2010-2050

Ekonomerna Willem Buiter och Ebrahim Rahbari på Citigroup gör förutspåelser om världens ekonomiska utveckling 2010-2050. De är optimister och tror att den sorts tillväxtperiod som åtnjöts av västeuropa under "de gyllene åren" 1950-73 och av BRICs 1990-2010 under den närmsta fyrtioårsperioden kommer upplevas av fler länder. De motiverar sin optimism så här:

"We are ... using the four most dangerous words in economics: 'This time is different' (see Reinhart and Rogoff 2009). What then is different this time? In a nutshell, all but a handful of nations (like North Korea, Myanmar, Cuba - all cursed with dysfunctional political and economic regimes) have opened up to international trade and foreign direct investment, have adopted some kind of market economy and have reached the minimum threshold level of institutional quality and political stability that enables them to launch themselves on a path of rapid convergence and catch-up growth." (s 4)

De elva länder som Buiter och Rahbari särskilt pekar ut som "global growth generators" är: Bangladesh, Kina, Egypten, Indien, Indonesien, Irak, Mongoliet, Nigeria, Filippinerna, Sri Lanka och Vietnam.

Willem Buiter och Ebrahim Rahbari, "Global growth generators: Moving beyond emerging markets and BRICs", Centre for Economic Policy Research, Policy Insight nr 55, april 2011

---
Uppdatering 16 december 2012
två nya studier från fondmanagement-researchföretag är pessimistiska om kommande BNP-tillväxt, bland annat på grund av åldrande befolkningar i USA och andra rika länder, konstaterar Economist Buttonwood 20 november.

NYT-perspektiv på Kinas perversa ojämlikhet

He Bing i sin lägenhet i en bunker under Beijing. Ur NYT Magazine 22 april

New York Times har de senaste veckorna haft två intressanta reportage som från varsin del av inkomstfördelningen speglar hur perverst stark Kinas ekonomiska ojämlikhet har blivit.

Först hade de ett reportage om att det för singelmän i städerna är omöjligt att träffa en kvinna om de inte äger sina egna boenden - om de inte gör det ses de som fattiga losers. I en enkätundersökning med 32 000 tillfrågde, gjord av Chinese Research Association of Marriage and Family och All-China Women’s Federation, så uppger 70 procent av kvinnorna att de inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte äger ett hus, och 50 procent uppger att "financial considerations" är den enskilt viktigaste faktorn när de väljer en partner. NYT intervjuar en Wang Lin, en 28-årig college-utbildad försäkringsförsäljare, som därmed ligger illa till: han tjänar $900 i månaden, men att köpa en lägenhet i Beijing kostar $150 000.

Detta följdes upp i söndags med ett reportage om Beijings "mouse tribe", vilket är den lokala beteckningen på de fattiga som bor i bunkrar under staden. Det finns ett nätverk av bunkrar - skydd mot flygattacker - under staden, och myndigheterna har nu hyrt ut detta till privata hyresvärdar som hyr ut delar som lägenheter. NYT intervjuar Wang Xiuli som bor med sin man och 16-årige son där nere i en "lägenhet" för mindre än $80 i månaden; uppe i staden är den genomsnittliga hyran $450 i månaden och det har familjen inte råd med.

Andrew Jacobs, "For Many Chinese Men, No Deed Means No Dates", NYT 14 april
Edward Wong, "The Air-Raid-Shelter Apartments Under Beijing", NYT Magazine 22 april

Uppdatering 8 maj 2012
Changyong Rhee från Asian Development Bank varnar i FT för att den ökade ojämlikheten hotar hållbarheten i (öst-)Asiens tillväxt.

"Over the past 20 years, the gap between Asia’s rich and poor has widened so that the richest 1 per cent of Asian households now account for 6 per cent to 8 per cent of expenditure. Income inequality has widened in China, India and Indonesia, the countries that have powered the region’s economic growth. Taking developing Asia as a unit, the Gini coefficient – a common measure of inequality – has increased from 39 per cent to 46 per cent. Had it only remained stable, another 240m people would have escaped poverty.

More worrying still is the gap in opportunity. Children born to poor families can be 10 times more likely to die in infancy than infants from affluent households. Children from the poorest quintile are up to five times less likely to attend secondary school than wealthier peers, and up to 20 times less likely to attend university. This cuts their chances of career growth and economic security.

Widening inequality threatens the sustainability of Asian growth. /.../

The abundance of labour has depressed wages. Capital has benefited disproportionately from Asia’s growth. Between the mid-1990s and the mid-2000s, labour income as a percentage of manufacturing output fell from 48 per cent to 42 per cent in China and from 37 per cent to 22 per cent in India. Some regions, especially cities and coastal areas, were better able to respond to new opportunities and our analysis shows that in many Asian countries 30-50 per cent of income inequality is accounted for by geography alone."

Changyong Rhee, "Inequality threatens Asia growth miracle", FT 7 maj 2012

Uppdatering 3 juli 2012
Enligt FT Alphaville så har mainstream-uppfattningen om Kina i Väst svängt från bullish (optimism) till bearish (pessimism) i år. Försämrad demografisk struktur, stora löneökningar och kapitalflykt, en stor fastighetsbubbla och stora governance-problem (kleptokrati) är anledningarna. Varningen för att det kinesiska politiska systemet hämmar möjligheterna till en mer kvalitativ tillväxt överensstämmer för övrigt väldigt väl med vad Daron Acemoglu och James Robinson skriver i sin nya bok Why Nations Fail, som recenseras av Jared Diamond i New York Review of Books här.
Kate Mackenzie, "The China OMG moment", FT Alphaville 2 juli

Klockren Krugman om Paul Ryan

Paul Krugman om den republikanske kongressmannen Paul Ryan, ordförande i husets Committee on the Budget, och om dagens höger generellt och vad de vill:

"I think what people like Paul Ryan are trying to do is set us on a glide path to a much harsher society. A country in which, step by step, more and more people are cast out into a situation of not having health insurance and poverty, and so we slide back to a Victorian notion that life is full of evils and that’s too bad but that’s the way that God made the world. That large numbers of the poor, large numbers of the elderly just live in dire poverty and don’t have health care because life is tough." (min markering)

Krugman intervjuad av Benjamin Wallace-Wells i "What's Left of the Left", New York Magazine 24 april

-Välfärdsstaten är ett system för att hantera och fördela risker* (socialförsäkringssystem). Att storskaligt skära ner på eller avskaffa välfärdsstaten är att privatisera risker och chanser och låtsas om att marknadens ("den blodiga osynliga handen") resultat i sig är ett rättvist resultat - "that's the way that God made the world".

Det är läge för att omformulera en gammal 1968-slogan: valet står mellan "välfärdsstat eller barbari".

---
*Jfr Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness: Luck and Ethics in Greek Tragedy (1986).

---
Uppdatering 21 september
Krugman utvecklar temat, och utgår från något som:

"what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, 'That’s what freedom is all about — taking your own risks.' Mr. Blitzer pressed him again, asking whether 'society should just let him die.'

And the crowd erupted with cheers and shouts of 'Yeah!'

The incident highlighted something that I don’t think most political commentators have fully absorbed: at this point, American politics is fundamentally about different moral visions."

Krugman, "Free to Die", NY Times 15 september

USA:s skolpolitik

"the civil rights issue of our time"
Joel A. Klein om skolpolitiken

Helene Cooper, "Obama Takes Aim at Inequality in Education", NYT 6 april
Jonathan Mahler, "The Fragile Success of School Reform in Bronx", NYT Magazine 10 april
NYT temasida om charter schools
Wikipedia om charter schools

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer? Finns det en relation mellan inkomstspridningen från marknaden och hur stor del av den som "rättas till" genom politiken? I slutet av 70-talet och början av 80-talet spekulerade en del nationalekonomer utifrån medianväljarteoremet om att länder med större löneojämlikhet borde ha större politisk omfördelning av inkomster, eftersom medianväljaren i det mer ojämlika landet skulle ha mer att tjäna på omfördelning, och därför skulle rösta fram sådan. (Meltzer-Richardmodellen, 1981, "A Rational Theory of the Size of Government", pdf här.)

Erling Barth och Karl Olov Moene ("The Equality Multiplier", 2011, pdf här) hävdar att det i själva verket förhåller sig tvärtom: länder med mer jämlik lönefördelning omfördelar mer. De hävdar att kausaliteten går åt båda hållen. Större välfärdsstat ger mer jämlik lönefördelning, eftersom den stärker låginkomsttagarnas förhandlingspositioner vis-a-vis arbetsgivare genom att ge dem bättre fallback positions. Vad gäller hur jämlik lönefördelning ger större välfärdsstat/omfördelning så avviker de från Meltzer och Richard genom att utfå från att socialförsäkringssystem etc är försäkringssystem för att öka tryggheten, inte något som sker av ren omfördelningsvilja.

Barth och Moenes paper är ekonometriskt och de klurar mycket på hur de ska modellera förhållandet mellan de två faktorerna av intresse, men den enklaste bivariata figuren ser ut så här:

(jag har läst 2008-versionen av pappret; i den nya versionen har diagrammet en annan layout)

Måttet på y-axeln är Lyle Scruggs index över välfärdsstatsgenerositet, måttet på x-axeln är lönespridningen mätt som decil nios inkomster/decil etts. Det är data för femton rika länder åren 1976-2002. Som synes ser korrelationen ut just som Barth och Moene vill: länder med mer jämlik lönefördelning har mer generös välfärdsstat.

Jag reagerade dock på att de har välfärdsstatsgenerositet som ena variabeln. OK att Meltzer och Richard var intresserade av "size of government", men vore inte en lika intressant relation denna: löne(o)jämlikhet- hur mycket av den ojämlikheten som omfördelas bort av staten? Alltså ett mer direkt mått på omfördelning. OECD och andra redovisar både pre-tax-pre-distribution gini och post-dito, så det är inte svårt att få fram. För år 2000, och ok att det bara är ett år medan Barth och Moene har 27, men så här ser det i alla fall ut då:

(statistiken kommer från appendix till ett OECD-paper, detta)

På x-axeln är lönefördelningen mätt som pre-tax-pre-distribution-gini; på y-axeln är hur stor procent av pre-gini minskar med när den genom skatter och omfördelning blir till post-gini. Korrelationen är väldigt svag: -0,16. Länderna som "sabbar" den förväntade korrelationen är Japan och Schweiz - utan de två outliers är korrelationen starka -0,79. (Schweiz verkar också konstigt - låg gini här, 26,4, enligt OECD-data, men enligt FN:s och CIA:s dataset är Schweiz fördelning mer ojämlik.)

Länderna grupperar sig rätt bra á la Esping-Andersen (1990): de nordiska/socialdemokratiska modellerna uppe till vänster, de anglosaxiska mellan 39,21 (Kanada), 42,17 (USA) och 43,26 (Storbritannien), om än med Portugal och Grekland insprängda. De sydeuropeiska länderna Portugal, Grekland och Italien nära varandra. Frankrike och Tyskland på ett håll och Nederländerna på ett annat däremot mer hipp som happ. (Även om en del brukade argumentera att Nederländerna var en socialdemokratisk modell snarare än kontinental/konservativ - i detta diagram passar ett sådant resonemang bra.)

Måtten i mitt diagram är på båda axlarna annorlunda än Barth och Moenes - jag har gini istället för decilrelation, och omfördelning istället för välfärdsstatsgenerositet. Ytterligare en skillnad är såklart att de har tidsseriedata, jag har bara statistik från ett enda år. Jag undrar hur detta påverkar resultaten. Under 80- 90- och i någon mån 00-talen ökade löneojämlikheten rätt rejält, åtminstone delvis på grund av exogena faktorer, marknadsfaktorer (globalisering, teknologi osv); bör grundlogiken i Barth-Moenes modell vara samma över tid som i ett "snapshot"?

Som min bild med data för år 2000, då den övergripande ideologiska/politiska kontexten är densamma medan den kontexten i Barth-Moenes dataset förstås är helt olika över tid. Alltså: om mer jämlik lönefördelning i någon mån översätts i större välfärdsstat/mer omfördelning, och tvärtom, kan den "multiplikatorn" vara samma i olika ideologiska kontexter? Japan är ett uppenbart exempel: medan Nederländerna, Sverige med flera länder uppvisar det förväntade sambandet - mer jämlik lönefördelning kombinerat med större omfördelning - så gör Japan det inte. (Barth och Moene använder fixed effects för att korrigera för bestående heterogenitet mellan länderna men det jag är ute efter är ju något som mer fångas av kvalitativa metoder.)

Eurosclerosis på riktigt? FT om Portugal

På 80- och 90-talen gillade högerdebattörer att hävda att saker som stora välfärdsstater och starka fack alltid ledde till ekonomisk ineffektivitet. Europa var exemplet och "eurosclerosis" var begreppet. Efter en mängd debatt och forskning om de reella olikheterna i olika europeiska länders performance, och påvisandet att höga skatter, stora välfärdsstater etc inte nödvändigtvis leder till ineffektivitet (Rothstein, Lindert, Myles, Sachs, osv), så finns förutsättningarna på plats för en bättre debatt.

I den nuvarande stora recessionen har tre europeiska länder under mycket uppmärksammade former kraschat: Grekland, Irland och Portugal. Irlands krasch verkar bero på ogenomtänkta beslut i räddningen av banker; Greklands mer strukturell med långsiktiga problem med för lågt skatteintag, fusk i statsbudgeten och annat. Men Portugal, vad är det som har hänt där? Är Portugal ett riktigt exempel på eurosclerosis? Det verkar ju inte vara någon bankkris som har drabbat landet. Financial Times hade i förra veckan en intressant artikel om landets kris och där görs följande uttalanden om orsakerna till krisen:

Expert 1:

“The core of Portugal’s economic troubles lies in its low productivity growth,” says Antonio Garcia Pascual, an economist at Barclays Capital Research. “Without a strong structural reform agenda, it is very unlikely that the country can grow out of its indebtedness.”

Expert 2:

“The key question now is whether Portugal can avoid another ‘lost decade’ of low growth,” says Emilie Gay, an economist with Capital Economics. The “enormous fiscal tightening” needed to meet deficit-reduction targets would hinder a return to a healthy growth rate. More fundamental problems, she says, include “high household and corporate debt, an uncompetitive export sector, poor education standards, high regulatory burdens and deep-seated rigidities in labour and product markets”

Reportern själv:

"The difficulty of laying off workers and highly protected markets, such as pharmacy and transport, are seen as two of the main causes of Portugal’s loss of competitiveness, giving unions the power to secure wage rises above productivity gains. Between 2000 and 2009, average wages in Portugal grew by 37.9 per cent. But productivity growth of 5.9 per cent in the same period was well below the eurozone average of 7.2 per cent.
The result was a 30 per cent increase in unit labour costs, pricing Portuguese goods out of export markets."

Om det stämmer att lönerna åren 2000-2009 ökade 30 procentenheter mer än produktiviteten så är det onekligen bisarrt och låter eurosklerost.

Peter Wise, "Fears of lost decade stir brutal poll fight", FT 5 april 2011

Jfr 17 dec 09, "Vilket land är Europas sjuke man?"