Är politisk historia tillbaka?

Är politisk historia tillbaka? En ofta berättad historia (!) om den historiska forskningen är att vid 1900-talets början så sysslade historikerna i hög grad med politisk historia: med statschefer, regeringar, parlament och diplomater. På 1960- 70- och 80-talen rämnade så den politiska historiens dominans inom historieämnet, när historiker inspirerade av sociologi, antropologi, nationalekonomi och andra närliggande discipliner istället ägnade större uppmärksamhet åt klassamhällets historia, kvinnornas historia, vardagslivets historia och så vidare: mindre Bismarck, mera arbetarbostäder; mindre Lord Grey, mera tedrickandets ritualer och sociala status. [1] På 1990-talet hände det att historiker och intellektuella beklagade detta: historikerna har blivit detaljtuggare som inte kan berätta på ett begripligt sätt om för samhället viktiga händelser och personer som andra världskriget, Per Albin Hansson eller Napoleon. (Succén för den akademiske historikern Peter Englunds Poltava 1988 och efterföljande böcker sågs som en motreaktion. [2])

I Sverige var det mest intressanta uttrycket för en sådan lägesbeskrivning nog den debatt som Alf W Johansson drog igång i Dagens Nyheter 1993. Johansson gick till storms mot svensk historieforskning som han menade degenererat till en inåtvänd, onödigt komplicerad och pseudovetenskaplig verksamhet där man använde sofistikerade metoder för att uppnå triviala och ointressanta resultat:

”Inte i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.”

Enligt Johansson handlade detta inte bara om metod, att 1980- och 90-talens historieforskning enligt honom sneglade för mycket på samhällsvetenskaperna och ville arbeta med statistisk metod, utan också om ämnesval, ett skifte från den ”statscentrerade historismen” från tidigt 1900-tal. Och han tar upp den egna samtidens stora händelser som belägg för att något mer historistiskt, mindre statistiskt behövdes:

”De omvälvande händelserna i Europa sedan 1989 har också skapat en insikt om att historien inte kan förstås som ett resultat av opersonliga krafter. Det positivistiska tänkandet har fått sig en kraftig törn. När människorna i Leipzig demonstrerar under parollen "Vi är folket", när Boris Jeltsin stiger upp på en stridsvagn svingande den ryska fanan, upphör historien att vara en struktur som utvecklas ur sin egen logik: fram träder den kämpande och lidande människan i kamp för sina intressen och drömmar.”

Vi ser hur Johansson – helt rimligt, i mitt tycke – vänder sig till de politiska skeendena i sin appell för en mera utåtvänd historievetenskap. I sin replik till sina kritiker återkommer han till detta:

”Var finns de vetenskapligt grundade biografierna över gestalter som Hjalmar Branting och Dag Hammarskjöld som både inhemsk publik och internationell forskning ropar efter? De svenska historikerna tycks helt ha lämnat det politisk-biografiska fältet till journalister och statsvetare. Historikernas skygghet i detta fall beror inte bara på deras metodologiska inriktning utan sammanhänger också med en politisk-ideologisk ovilja att över huvud diskutera individens makt i samhället. Det är som vore det skamligt att erkänna att makten också har en personlig sida, som om det gällde att förneka människans makt över människan.”

Johanssons beskrivning av läget i svensk historievetenskap och historiskt samtal 1993 möttes av kritik från något av ett all star team av den tidens svenska historiker: Bo Stråth, Lars Magnusson och Rolf Torstendahl, Birgitta Odén, Arne Jarrick, Eva Österberg… Dessa pekade på flera brister i Johanssons analys, men man får nog ändå säga så här i efterhand att Johansson satte fingret på något – även om han målade med väl bred pensel: 1980-talets historieforskning var betydligt mer samhällsvetenskapligt influerad och mindre biografiskt inriktad än vad 1990-talets och 2000-talets kom att bli. Hans kritik låg i tiden. Sedan 1993 har svenska historiker publicerat antologier som Att skriva människan: Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre (1997); Med livet som insats: Biografin som humanistisk genre (2007); Personligt talat: Biografiska perspektiv i humaniora (2014); och Berättande, liv, mening: Fakta och fiktion, biografi, narrativ metod (2014).[3]

Också den politiska historien har haft ett uppsving sedan dess. Eller? Som redan diskussionerna om Johanssons lägesbeskrivning 1993 visar, så är det inte så lätt att generalisera om en vetenskaplig disciplins trender och tendenser och hur de förändras över tid. Det har åtminstone hävdats här och var de senaste åren. Ett av de mer uppmärksammade exemplen i en internationell kontext är en debattartikel av historieprofessorerna Fredrik Logevall och Kenneth Osgood i New York Times år 2016. Artikeln började så här:

”American political history, it would seem, is everywhere. Hardly a day passes without some columnist comparing Donald J. Trump to Huey Long, Father Coughlin or George Wallace. “All the Way,” a play about Lyndon B. Johnson, won a slew of awards and was turned into an HBO film. But the public’s love for political stories belies a crisis in the profession. American political history as a field of study has cratered. Fewer scholars build careers on studying the political process, in part because few universities make space for them. Fewer courses are available, and fewer students are exposed to it. What was once a central part of the historical profession, a vital part of this country’s continuing democratic discussion, is disappearing.”

Det är väldigt intressant att se de starka parallellerna mellan Johanssons appell i ett svenskt sammanhang 1993, och Logevall-Osgoods argument år 2016. I båda fallen talas det för den politiska historiens relevans och vikt för att vi ska förstå vår egen samtid, och i båda fallen talas det om en nedåtgående trend för politisk historia – hos Johansson på grund av teoretiska och metodologiska trender och akademikernas ökade isolering från samhället, hos Logevall och Osgood i det amerikanska sammanhanget mot bakgrund av det misslyckade Vietnamkriget och hur amerikaner förlorade tilltron till de politiska eliterna, samtidigt som kvinnorörelsen, latinamerikaners rörelser med flera sociala rörelser fick ett uppsving och ökade intresset för kvinnohistoria, latinos historia och så vidare.[4] I vilket fall, så pekade flera av de historiker som svarade på Logevall och Osgood, på att den politiska historien – om ämnen som brott och straff, politiska ideologier, och ekonomisk politik – snarare fått ett uppsving under 2000-talet.

Vissa skulle alltså säga att politisk historia är tillbaka. Inte likadan politisk historia som på 1950-talet, men ändå politisk historia: om de stora frågorna om samhällets makt och styrning. [5] I våras gjorde Anton Jansson, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, Josefin Hägglund, historiker vid Södertörns högskola och Malmö universitet, och jag själv ett nytt litet bidrag till ett möjligt sådant uppsving, när vi gav ut antologin Politiskt aktörskap i en omvandlingstid: Sverige 1880–1930 på Nordic Academic Press. (Antologin är Open Access och fritt tillgänglig att ladda ner här.) Vi gör som redaktörer i vår inledning inte några starka påståenden om att politisk historia varit på nergång i Sverige, utan vad vi säger är nog snarare att det görs en hel del forskning om politisk historia men som inte nödvändigtvis betecknas som sådan eller huvudsakligen förstås som sådan – istället forskas det om politiska fenomen och aktörer under rubriker som arbetarhistoria, tidigmodern historia, eller liknande. Gott så förstås, men ur det politisk-historiska perspektivet är problemet att de förenande politisk-historiska dragen kan hamna i skymundan och att olika politiska aktörer bedöms på olika sätt i olika sammanhang medan de i sin egen samtid tvärtom interagerade. Därför är det också så glädjande att det i Sverige de senaste åren bildats ett nätverk för Politisk idéhistoria och arrangerats workshops om svensk politisk historia: ”Politiska periodiseringar” i Uppsala 2022 och ”Nya tolkningar av Sveriges politiska historia” i Stockholm 2024.

Att något är på uppgång är dock inte i sig ett argument för att verksamheten är bra och nödvändig. I vår inledning utgår vi istället från historikern Susan Pedersen när vi ska motivera varför det är viktigt att forska och undervisa om politisk historia (och, om vi ska följa Johansson och Logevall-Osgoods argument, att diskutera politisk historia i offentligheten). Så här formulerar Pedersen det i ett kapitel från 2002 om ”Politisk historia idag”:

“Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyone hoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship.”[6]

Jag tycker mycket om denna motivering. Varför är politisk historia viktigt? Eftersom det handlar om vilka som bestämmer i samhället – makt och auktoritet – och varför – legitimitet – och så klart vad det innebär att bestämma i olika sfärer och på olika nivåer av samhället. Det är en rik verksamhet, som sysslar med makt, beslut, auktoritet och laglydighet eller uppror: grundläggande beståndsdelar i varje mänskligt samhälle.

För att veta vad politisk historia är, måste man förstås också veta vad politik är. Här följer vi sociologen Max Weber som i sin klassiska föreläsning ”Politik som kall”, hållen under mycket speciella omständigheter i januari 1919i ett München skakat av ett socialistiskt uppror, öppnar för ett mycket brett perspektiv på politik:

”Vad menar vi med politik? Begreppet är utomordentligt brett och omfattar all slags självständigt ledande verksamhet. /…/ Man talar om bankernas valutapolitik, riksbankens räntepolitik, fackföreningens politik i en strejk, man kan tala om en by eller stads skolpolitik, om en föreningsordförandes politik i sitt ledarskap, ja om en klok kvinnas politik när hon försöker styra sin man.” [7]

Weber går i sin föreläsning vidare med att genast avfärda detta breda perspektiv: vi ska ikväll, säger han till sina åhörare, Münchens icke-revolutionära eller kontra-revolutionära studenter, givetvis inte arbeta med detta breda begrepp om politik; ikväll ska vi diskutera utifrån en definition av politik som ”ledandet av eller inflytande på ledandet av en politisk sammanslutning, idag alltså: en stat”. Hundra år senare är det dock enkelt att se att också med Webers breda definition kan man arbeta med de grundfrågor som Susan Pedersen ser som den politiska historiens kärna: ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience”. Detta finns i staten, men också i samhällets övriga strukturer, och väldigt mycket av de breddningar som gjorts av den politisk-historiska forskningen sedan 1980-talet handlar om just detta: att diskutera dessa frågor också utanför den statliga sfären av partier, parlament, regeringar och statschefer.

Vad är det då vi i praktiken gör i boken, Politiskt aktörskap i en omvandlingstid, för att diskutera dessa frågor? Förutom oss tre redaktörer är det sju andra historiker från olika lärosäten som skriver egna kaptiel, och tillsammans med ett kapitel av Anton Jansson och ett av Josefin Hägglund, så omfattas tio personer som alla arbetade politiskt på något sätt i Sverige mellan 1880 och 1930. Upplägget är grovt kronologiskt och börjar med ett kapitel av Anton om läkaren, folkbildaren, debattören och fritänkaren Anton Nyström (1842–1931) som i 1800-talens sista och 1900-talets första decennier var en mycket inflytelserik opinionsbildare för liberalism, rationalism och en minskad vikt för kristendomen och svenska kyrkan i samhället. Därpå kommer ett kapitel av Anders Pedersson om en man som var politisk aktör oavsett hur snävt man definierar politik och politisk historia: riksdagsmannen och statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck (1850-1923). Fahlbeck är oerhört intressant i det att han var en intellektuell som såg på industrialismens konflikter och arbetarrörelsens framväxt ur en djupt konservativ synvinkel och arbetade på att lägga fram ett positivt konservativt program för hur högern skulle kunna hantera tidens stora konfliktfrågor som rösträttsfrågan. Pedersson visar också Fahlbecks appell för klassamhällets fördelar, som i 2020-talets ryckiga debatter om klassamhälle och ojämlikhet kommer med nya och oväntade belysningar av gamla frågor. Med det tredje kapitel, av Oscar Nygren om den konservative ideologen Adrian Molin (1880-1942), fortsätter vi att röra oss i den konservativa miljön runt sekelskiftet 1900. Liksom Fahlbeck var Molin en högerman som ville lägga fram proaktiva högerlösningar på klasskonflikter och arbetarrörelsens uppgång, och detta gjorde han inte minst i polemik med vad han kallade ”gammalmanskonservatism” som inte följde med sin tid.

I det fjärde kapitel byter vi helt miljö, till en proletär miljö och just den typ av socialistiskt skolade agitatorer som förskräckte men också stimulerade Fahlbeck och Molin. Det är Gunnela Björk som skriver om det äkta paret Nils Adamsson (1879–1939) och Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) som ur socialistisk synvinkel arbetade för sexuell upplysning och frigörelse och för barnbegränsning som skulle stärka arbetarklassen i klasskampen genom att minska arbetarfamiljernas utsatthet och fattigdom. Med kapitel fem, Malin Arvidsson om en av de första kvinnorna i riksdagen, socialdemokraten Nelly Thüring (1875–1972), kommer man till en samtida men på många sätt olika vänsterperson, en andligt orienterad kvinna som motiverades av sina teosofiska ställningstaganden att arbeta för fred, nykterhet, feminism och rättvisa. Kapitel sex, Christina Carlsson Wetterberg om juristen Anna Bugge Wicksell (1862–1928), tar oss till storpolitiken och det tidiga arbetet med Nationernas förbund i efterföljderna av första världskriget. Också det sjunde kapitlet, Katarina Leppänen om författaren och fredsaktivisten Elin Wägner (1882-1949) handlar om svallvågorna av första världskriget, mera specifikt om Wägners bevakning av det krigshärjade Europa i Dagens Nyheter och i boken Från Seine, Rhen och Ruhr, där Wägner förenade det litterära och det politiska. De två sista kapitlen handlar båda om män som i huvudsak var engagerade i arbetarrörelsen, men två helt olika personer med helt olika politiska karriärer. Hannes Rolf skriver om Martin Andersson (1886–1946), vänsterpolitiker i Göteborg och ledande i Hyresgästföreningen i staden på 1910–30-talen, och visar hur förankrad Andersson var i Göteborgs arbetarkvarter och deras rika flora av arbetarorganisationer för alla tänkbara ändamål – utöver fackföreningar och partier också nykterhet, schack med mera. Josefin Hägglund skriver om Carl Lindhagen (1860–1946), också han politiker i den breda arbetarrörelsen större delen av sin karriär men helt olik Andersson: av borgerligt ursprung, jurist, från början liberal riksdagsman men därefter riksdagspolitiker för både Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna (och därefter Socialdemokraterna igen). Lindhagen är ihågkommen som en av rösträttens pionjärer i svensk politik och därför är det så intressant att se i Hägglunds kapitel hur pass besviken 1920-talets svenska demokrati ändå gjorde Lindhagen: det var inte vad han hoppades på!

Från Nyström och Fahlbeck i början till Lindhagen i slutet ger antologin som jag ser det ett panorama av fascinerande personer, alla högt begåvade, starka personligheter som verkligen brottades med sin samtid och gjorde allt de kunde för att forma samhället i önskad riktning. Men vad de ville, och hur de såg på samhället, var förstås så olika, från Fahlbecks oro över klassamhällets urholkning och en nivellering som skulle förstöra all kultur, till optimismen hos en upplysningsliberal som Nyström som trodde att förnuftet kunde göra oss fria, till en fredsaktivist som Wägner som skildrar ett sönderslaget Europa fullt av motsättningar och våld, till Lindhagens besvikelse över att demokratin inte blev mer än vad den blev. Urvalet av personer är osystematiskt och har följt principen: vilka vill folk skriva om? Man hade alltså kunnat ha med en massa andra personer, berättat andra berättelser om Sverige 1880 till 1930, och starkare belyst andra viktiga frågor. Men i sig ger de åtta fallstudierna var och en nya perspektiv både på Sveriges utveckling under de drastiska, dramatiska decennierna från industrialiseringens take-off till den stora Depressionen, och på de frågor om ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience” som Pedersen pekat på. Jag hoppas därför att antologin kommer läsas av historiker, studenter, och allmänintresserade som kommer få nya perspektiv på politisk historia och förhoppningsvis bli allt mer övertygade om hur intressant och viktigt det är med politisk historia.

Fotnoter
[1] Historieskrivningens skiften diskuteras på svensk mark i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.), Historieskrivningen i Sverige (Lund 2012). Det är inte så att Klas Åmark och Eva Österberg, som skriver om 1970- och 80-talen, skriver fram en enkel ”uppgång och fall”-historia om politisk historia, men det blir i deras kapitel tydligt hur andra subdiscipliner av historia stärktes under 70- och 80-talen. Peter Englund skåpar mer tydligt ut historieforskningen så som den tedde sig i mitten av 1980-talet i tillbakablickar på sina studier i Uppsala: se Fredrik Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft: Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995 (Umeå universitet, 2016), s. 74.
[2] Englunds genomslag diskuteras i Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft. Om hur recensenter hyllade Englunds engagemang och färgrika språk se t.ex. s. 125-126.
[3] För fullständiga referenser se Jansson, Bengtsson och Hägglund, ”Inledning”, fotnot 26.
[4] Logevall och Osgoods artikel väckte en massa debatt. Se t ex Roy Rogers på bloggen The Junto 9 september 2016 https://earlyamericanists.com/2016/09/09/the-strange-death-of-political-history/ , Julian Zelitzer på Organization of American Historians hemsida 31 augusti 2016 https://www.oah.org/2016/08/31/zelizer-political-history/ , och gruppdiskussionen på Organization of American Historians blogg Process 7 september 2016 https://www.processhistory.org/state-of-political-history/
[5] För ett tydligt sådant argument se introduktionen i Brent Cebul, Lily Geismer och Mason B. Williams (red.), Shaped by the State: Toward a New Political History of the Twentieth Century (University of Chicago Press, 2019). Också i en US-amerikansk kontext utropade historikern Ira Katznelson förra året att det skett en ”return to political history”. Ira Katznelson, ”On (Lost and Found) Analytical History in Political Science”, i Richard Bourke & Quentin Skinner (red.), History in the Humanities and Social Sciences (Cambridge 2023).
[6] Susan Pedersen, ”What is Political History Now?”, i David Cannadine (red.), What is History Now? (London 2002). Citeras i fotnot 8 i Jansson-Bengtsson-Hägglund.
[7] Weber, “Politik als Beruf”, 1919, översättning av Anton Jansson och Erik Bengtsson. Hela den tyska originaltexten finns här https://de.wikisource.org/wiki/Politik_als_Beruf

Politiska effekter av jordreformer i Colombia och Chile

Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.

Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:

"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)

Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan. 

Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)

De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.

 

USA:s president John F Kennedy på plats i Venezuela, inbjuden av president  

Rómulo Betancourt, för att bevittna en omfördelningsceremoni i en venezuelansk by. 

Foto av Cecil Stoughton för Vita huset, foto i public domain.

Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]

González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33) 

Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.

Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)

Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)

referenser

Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.

Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.

fotnoter

 [1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)

 [2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)

[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)

Jordreform och klientilism i Italien efter 1950

 

År 1950 genomfördes i Italien en stor jordreform, som omfördelade mark från godsägare till fattiga arbetare. Med tanke på att godssystem ofta associeras med godsägarnas politiska och kulturella makt över sina underlydande arbetare -- t ex i Baland och Robinsons studier av Chile år 1958 -- så kan man tänka sig att den italienska reformen skulle leda till mer politisk jämlikhet. Nationalekonomerna Bruno Caprettini (St Gallen), Lorenzo Casaburi (Zürich) och Miriam Venturini (UC Riverside) menar dock att jordreformen i Italien fick en helt annan effekt: en ökad klientilism -- inte minskad som i Chile -- och uppbindning av arbetarna till det Kristdemokratiska partiet.

Deras studie bygger på en väldigt intressant egenskap som den italienska jordreformen hade: den omfattade bara vissa delar av landet; kartan ovan visar vilka. Detta gör att Caprettini et al kan jämföra de politiska utfallen i områden som omfattades och inte omfattades av reformen, för att isolera effekten av reformen.  Mer specifikt så jämför de omfattade områden med områden som hamnade precis utanför reformområdet (se panel B i kartan) och som alltså kan antas vara lika de omfattade områdena i övrigt, så att man löser ceteris paribus-problemet.

De har flera utfallsvariabler. En är röstandelen för Kristdemokraterna (DC), som ökar med 4 procentenheter i de "behandlade" kommunerna jämfört med de precis utanför reformområdet i början av 1950-talet, en skillnad som består fram till det italienska partisystemets krasch i början av 1990-talet. Kristdemokraternas stärkta ställning visas också av att de omfattade kommunerna blev mer benägna att följa DC:s linje i folkomröstningen om att åter förbjuda skilsmässa år 1974. De påvisar två kausala kanaler. Den ena är Coldiretti, en förening för småbönder "generally considered a key broker for DC": i de omfattade områdena blev Coldiretti mer stöttade a bönderna. Den andra är sysselsättning i den offentliga sektorn, som enligt Caprettini et al ofta använts på ett klientilistiskt sätt i Italien: mängden offentliganställda ökade i de omfattade kommunerna, och framför allt på 1980-talet "when the DC clientilist system became rampant". (s. 3)

referens

Bruno Caprettini, Lorenzo Casaburi och Miriam Venturini (2021) "Redistribution, Voting and Clientelism: Evidence from the Italian Land Reform", CEPR Discussion Paper DP 15679, revision 29 juli 2021.

Jord och makt: Chile 1958

It is the most cruel mockery to tell a man he may vote for A or B, when you know that he is so much under the influence of A, or the friends of A, that his voting for B would be attended with the destruction of him. It is not he who has the vote, really and substantially, but his landlord, for it is for his benefit and interest that it is exercised in the present system.

David Ricardo (1824), citerad i början av Baland och Robinson (2008)

 

Jordägare utövar i jordbrukssamhällen, där arbetarna har få andra alternativ för sin försörjning (Hirschmans exit), makt över sina arbetare. Nationalekonomerna Jean-Marie Baland och James A. Robinson formulerar det i en artikel från 2008 mer positivt: godsägarna kan dela med sig av rents, övervinster, till sina arbetare för att hålla dem lojala. När så är fallet och samhället inte har valhemlighet, kan godsägarna använda sina rents, och hotet om att dra in dem, för att kontrollera hur arbetarna röstar. Beland och Robinson utvecklar denna modell utifrån studier av Chile år 1958, ett ojämlikt samhälle med en stor jordbrukssektor och som just det året införde valhemlighet. [1]

I Chile 1958 kunde de konservativa partierna köpa röster utan att göra det direkt och betala fullt ut: Beland och Robinson menar att det var billigare att göra det genom godsägarnas hot om rents, snarare än med kontanter i hand på valdagen. (s. 1739) Så här beskriver de hur godsägarna kontrollerade sina arbetares röster:

"Landlords systematically controlled rural voting until the late 1950s. There is a consensus among historians, political scientists, and sociologists about how this system functioned (see Robert E. Kaufman 1972; Bauer 1975; Loveman 1976; James Petras and Maurice Zeitlin 1968; Scully 1992, ch. 4): “There was an absolute control of peasants by their patrones, and elections in rural communes depended on the political preferences of the landowners” (René Millar Carvacho 1981, 172). Landlords of large holdings usually registered all their employees by teaching them how to sign their names (as literacy was a condition for vote registration). The day of the election, the employer would go vote with all their employees. “This type of control is pervasive … . The situation was publicly accepted, and it was even used as an argument in electoral legal complaints, particularly in order to show that any result against the preferences of the latifundistas was fraudulent, or to justify an unanimous electoral result in a rural locality” (Millar Carvacho 1981, 173). Part of the political pact that developed after the 1930s also involved the banning of agricultural unions, a policy that allowed severe labor repression to be carried on in the countryside, often backed by the police (Bauer 1995, 32)" (s. 1748)

Beland och Robinsons empiriska studie är valdata 1949-1965 på kommunnivå där den huvudsakliga oberoende variabeln är antal inquilinos i kommunen. (De har data för 246 av 295 kommuner, se s. 1750.) De beskriver inquilinaje-systemet som ett traditionellt patron-klient-system och visar att i kommuner med mycket sådant var högerpartierna starka före 1958 och försvagades rejält därefter. Partisystemet i Chile på 1950-talet omfattade de Konservativa och de Liberala; Beland och Robinson menar att dessa partier stod nära varann till höger, men att de Konservativa var mer kyrkliga. Radikalerna var ett mittenparti och kritiska mot kyrkan; Kristdemokraterna var ett annat mittenparti. Till vänster fanns Socialisterna och Kommunisterna -- de senare förbjudna mellan 1948 och 1958, men ändå aktiva under täcknamn. Oligarkin stöttade de Konservativa och de Liberala. (s. 1748-1749)

I sina slutsatser relaterar de sina chilenska resultat till den bredare historien av ojämlikhet i Latinamerika:

"These findings suggest to us that electoral corruption, and the economic and political incentives that it created, are important parts of the explanation of why inequality has been so high historically in Latin America and possibly also an important part of the story about why long-run economic performance in Latin American has been so disappointing. (See Engerman and Sokoloff (2005) and Eduardo Posada-Carbó (2000), who argue for the central importance of electoral corruption in Latin American political history.) Though our analysis focused on vote buying, this can be thought of as a metaphor for a wide variety of political favors or policies that transfer rents to landlords. Moreover, the political control that rents allow employers to exercise applies much more generally, even in situations where there is an effective secret ballot. Any type of observable political activity—collective actions, demonstrations, trade unionism, political activism—can be controlled by the threat of losing one’s employment and the rents that it provides." (s. 1761)

År 2012 kom Baland och Robinson tillbaka till den chilenska reformen, denna gången i en statsvetenskaplig tidskrift och med en framing som fokuserar på klientilism och hur klientilistiska relationer kan byggas upp inte bara genom staten utan också mellan godsägare och arbetare. I den senare artikeln fokuserar de inte på valresultat som utfall, utan argumenterar för att den försvagning av godsägarmakten som 1958 års reform innebar, också borde föra med sig fallande jordpriser, med tanke på att godsägarmakt tillåter denna grupp att hålla uppe relativpriserna på jord och nere dito priserna på arbete. Baland och Robinson tar fram veckovisa jordpriser från augusti 1956 till december 1960 och visar att jordpriserna föll särskilt drastiskt i mer klientilistiska regioner (regioner med mer inquilinos) efter valreformen 1958.

 

referenser

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2008) "Land and Power: Theory and Evidence from Chile", American Economic Review 98:1737-1765.

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2012) "The Political Value of Land: Political Reform and Land Prices in Chile", American Journal of Political Science, Vol. 56, No. 3 (July 2012), pp. 601-619 

fotnoter

[1] Så här introducerar de det historiska fenomenet med godsägarkontroll över arbetarnas röster: "That landlords control the political activities of their workers has historically been a pervasive characteristic of agrarian economies.1 In Britain, before the introduction of the secret ballot in 1872, this factor was critical in determining the outcome of rural elections. As observed by Lord Edward Stanley in 1841, “When any man attempted to estimate the probable result of a county election in England, it was ascertained by calculating the number of the great landed proprietors in the county and weighing the number of occupiers under them.” Throughout the nineteenth century, radicals and reformers complained about the lack of a secret ballot in Britain (see Brian Kinzer 1982; Gary Cox 1987; Norman Gash 1977). In Germany, despite the fact that a democratic parliament was introduced in 1848, there is a mass of evidence that rural voters were controlled by landed interests. Bismarck even supported an extension of voting rights in 1871 because he thought that the control exercised by landlords over rural voters would offset the rising influence of urban workers (Reinhard Bendix 1964, 97; Theodore S. Hamerow 1974, 299–300)." (s. 1738)

De nämner också i bakgrundsdelen om Chile en intressant motsats till Bismarck 1871: hur progressiva i Chile 1874 kunde motsätta sig allmän rösträtt just för att godsägarna skulle komma att kontrollera hur deras arbetare röstade. (s. 1747)