tisdag 23 augusti 2022

Varierande toppinkomster

 

Statsvetaren Sandy Brian Hager diskuterar i en ganska ny översikt variationen i toppinkomsternas inkomstandelar i olika rika länder. Det finns förstås en stor litteratur om varför toppinkomstandelarna varierar, och Hagers sammanfattning är inte så precis: "What the existing literature reveals is that the determination of top incomes is complex and multifaceted." (s. 1176) Det är inte bara marknadsprocesserna globalisering och teknolosisk förändring, utan också politiska och sociala faktorer: skattesatser, facklig styrka och vänsterpartiers styrka.

Figur 1 visar att andelen av nationalinkomsten som går till toppercentilen typiskt ökat sedan 1970-talet och det tidiga 1980-talet. Både ökningen och nivån varierar dock: USA hade högst nivå redan 1976-80 (tillsammans med Västtyskland) och har haft en kraftig ökning och är nu överlägsen bland de jämförda länderna. Storbritannien hade en låg nivå på 1970-talet men har haft en kraftig ökning och är nu i gruppen efter USA, tillsammmans med Kanada och Tyskland.De skandinaviska länderna, Nederländerna, Autralien och Nya Zeeland hade lägst nivåer på 1970-talet men sedan dess har Sverige och Australien haft kraftiga ökningar medan Danmark och Nederländerna i princip är på samma nivå (2010-14) som de var på 70-talet.

Marknadsorienterade förklaringar utgår från två grundlällor: Jan Tinbergen (1975) om teknologin, och Heckscher-Ohlin om handel. Hager är dock inte övertygad:

"Some evidence suggests that market processes are central to the explanation of rising income inequality more generally (cf. Handel, 2003; Autor, 2014; Huber and Stephens, 2014). But there are compelling reasons to doubt whether the skills-centered market story can account for changing patterns of top incomes across time and space.

Consider, first of all, runaway incomes at the very top in some advanced political economies. As mentioned earlier, most of the increases in top incomes have been driven by gains at the apex of the hierarchy. But as Piketty (2014, p. 314) explains, there is little to differentiate members of the top decile in terms of their skills, including years of education, educational quality or professional experience. The skills-centered market account runs into further trouble in relation to income gains within the top percentile. Members of the top percentile display even greater uniformity in skills than the top decile, and yet from 1980 to 2014 the pre-tax income growth of the top 0.01% in the USA was more than double that of the top 1% (Piketty et al., 2018, p. 578)." (s. 1181)

Om alla rika ekonomer påverkas av samma faktorer, så kan det inte förklara den stora variationen som syns i figur 1. Om man gör en gradering av hur påverkade de är, med mått som landets utrikeshandel delat med dess BNP, så kan man få resultat, men resultaten från olika studier är motsägelsefulla:

"As shown in Table 2, these studies provide conflicting evidence for the market story. Dünhaupt’s (2014) proxies for technological change and financial globalization show no significant effect on the top percentile’s share of income, while trade openness compresses top income shares. Huber et al. (2017) report no significant impact for globalization on top incomes, while technological change reduces them. Taking a longer-term perspective, Roine et al. (2009) find that trade openness slightly compresses top income shares, while technological change is insignificant. Others report precisely the opposite. Flaherty’s (2015) weighted index of economic globalization is shown to have no impact on top income shares. But his measures of trade openness and financial globalization are both found to significantly enhance the income share of the top percentile (see also Neal, 2013). To complicate matters further, Cabral et al. (2016) find that financial globalization has a large positive impact on top income shares." (s. 1181)

Hager menar att "Conflicting results in the existing studies bring into doubt the market story as a definitive explanation for top incomes in advanced political economies." (s. 1186) Min tolkning skulle nog vara mer agnostisk: cross-country regressioner kan visa lite vad som helst beroende på vilka mått man använder, vilka länder man kollar på, vilka år man kollar på, vilka variabler man kontrollerar för, och så vidare. Så sett tycker jag att det är svårt att dra en slutsats alls, varken för eller emot marknadsförklaringen.

Hager går vidare till politiska förklaringar. Det finns en mängd politiska åtgärder som kan påverka inkomstojämlikheten:

"In their book Fed Power, Jacobs and King (2016, p. 3) scrutinize the role of monetary policy as an ‘inequality generator,’ particularly in the USA. In the lead-up to the global financial crisis, the Federal Reserve fuelled inequality by prioritizing price stability over employment (despite its dual mandate). In the aftermath of the crisis, quantitative easing favored the super-rich by inflating asset prices. Due to controversies surrounding their crisis response, central bank officials in the USA, the UK and the Eurozone, have now been drawn into a debate about the distributive impact of monetary policy (Giles, 2014)." (s. 1186)
Trots detta är det oftast progessiv beskattning som använts som variabel i litteraturen. Överlag så finner man en signfifikant korrelation mellan de högsta marginalskatterna och pre-tax toppinkomstandelar (Neal 2013; Scheve och Stasavage 2016). En intressant poäng är att de två variablerna marginalskatt och toppinkomstandel kan ha blivit starkare korrelerade över tid:

"Lane Kenworthy (2016) offers a simple but persuasive example of how political and social factors may not be exogenous but integral to the evolution of top incomes. As he observes, not only are top marginal tax rates strongly correlated with pre-tax top income shares, but the relationship between them grows stronger over time. In other words, top tax rates and top income shares were weakly correlated in the postwar period (1960–1964), but more recently (2005–2009) this correlation is much tighter (Piketty et al., 2014, p. 253). According to Kenworthy (2016), this change may have to do with shifting relations of power between social groups. He posits that the strength of unions in the postwar period
may have allowed workers to resist executive pay increases, even in the wake of substantial cuts to top marginal rates, like those implemented by the Kennedy Administration in the USA in 1963. Nowadays, with unions considerably weakened, CEOs face far less opposition when boosting their pay in response to tax cuts." (s. 1187)
Hager menar att Kenworthys hypotes är plausibel.

Han går vidare med en diskussion om politik i en bredare bemärkelse, mer politics än policy. Denna litteratur är påverkad av maktresursteorin som utvecklades i det tidiga 1980-talet för att förklara skillnader mellan olika välfärdsstater. Den har använts i studier av toppinkomstandelar bl.a. av Volscho och Kelly (2012), Dünhaupt (2014), Flaherty (2015) och Huber et al (2017). Utifrån denna teori skulle vi förvänta oss att:

"Left (and Christian Democratic) governments are expected to implement policies, especially progressive income tax rates, to reduce top income shares. Unionized workers are often more successful in boosting wages relative to their nonunionized counterparts, reducing the amount of ‘rent’ going to top executives and shareholders (Shin, 2014; Ahlquist, 2017). In countries where workers are legally represented on corporate boards, unions have a crucial say in the setting of executive compensation and can directly oppose large increases in the ratio of CEO-to-worker pay. Unions can also organize campaigns and rally public opinion against runaway pay at the top. Finally, in addition to their roles within the workplace and civil society, unions shape distributive outcomes through their direct involvement in the political arena, pushing for more egalitarian policies (Hacker and Pierson, 2010; Western and Rosenfeld, 2011; Brady et al., 2013)." (s. 1188)
Empirisk forskning om toppinkomstandelar stödjer detta. Som Bartels (2008) påpekat så har topprocentens andel ökat i USA oavsett vilket parti presidenten tillhör, men Volscho och Kelly visar att en mer högerorienterad Kongress lett till större topprocentandel, och Keller och Kelly (2015) har visat att finansiell avreglering ökat andelen som går till topp 0,01 procenten. Mellan länder finner Scheve och Stasavage (2009) föga effekt av vänsterregering på toppinkomstandelarna medan Huber et al (2017) hittar en stor effekt av högerregering.

Också för facklig styrka finns det intressanta resultat. Gomez och Tzioumis (2011) visar att facklig anslutning minskar VD:ars ersättning med 12 procent i USA, och Shin (2014) visar att branscher med större facklig anslutningsgrad har mindre skillnad mellan direktörslöner och de andra anställdas löner. Också i jämförelser mellan länder verkar den fackliga effekten finnas: den fackliga anslutningsgraden har minskat mest i de länder där toppinkomstandelarna ökat mest. Maktresursteorin får alltså stöd, säger Hager: "In line with classic PRT, partisanship has been shown to have a significant impact on top income shares, and union strength provides what is perhaps the most robust predictor of top incomes across time and space. Yet as important as political parties and unions are, they do not exhaust the explanation of distributive outcomes." (s. 1189)

Maktresursteorin har vidareutvecklats på en mängd sätt. En klassisk kritik är att teorin ignorerar politiska institutioner, som skillnaden mellan presidentiella och parlamentariska system. I litteraturen om USA har man pekat på mängden veto points och lobbyism, men Hopkins och Shaw (2016) påpekar att Storbritannien haft den jämte USA största ökningen av toppinkomstandelarna, men har ett mycket annorlunda politiskt system.

En annan utveckling av maktresursteorin är att ta in den finansiella sektorn och så kallad finansialisering:

"One of the transformations associated with financialization has been the shift in corporate strategy toward shareholder value (van der Zwan, 2014). According to the existing literature, there are three main ways that shareholder value boosts top incomes. First, it leads to a rise in income from dividends, interest payments and capital gains, which tend to be heavily concentrated at the top (Flaherty, 2015). Second, in order to boost short-term stock prices, it encourages workforce downsizing and the distribution of savings to shareholders through increased dividend payouts (Dünhaupt, 2014; Jung, 2015). Third, as a strategy to align the interests of managers with owners, it facilitates rising executive compensation through enhanced performance-related pay (Dünhaupt, 2014).

Another transformation associated with financialization concerns the regime of accumulation, and the shift from production to finance as the center of profit-making (Krippner, 2005; van der Zwan, 2014). Under this financialized regime of accumulation, the financial sector takes an increasing share of corporate profits, creating rents that are captured by top traders and managers in financial institutions (Godechot, 2016). With the financialization of accumulation, the nonfinancial sector also finds itself increasing engaged in financial activities. Lin and Tomaskovic-Devey (2013) suggest that nonfinancial corporations’ increasing reliance on financial income leads to the reallocation of resources from productive to financial units, which raises the incomes of elite workers at the expense of unskilled workers (see also Kus 2013).

An extensive body of evidence has found a linkage between shareholder value and rising top income shares. Focusing on the USA, Shin (2014) analyzes the relationship between CEO compensation and an index of shareholder value orientation, which combines measures of institutional ownership, board independence and the percentage of incentive pay in CEO remuneration. Shin demonstrates that US firms with a greater orientation toward shareholder value pay their CEOs more." (s. 1190)

Jung (2015) visar att bolag i USA som ägs av institutionella investerare och shareholder value-orienterade managers skär ner mer på arbetskraften. Studier av Godechot (2012) visar också att topplöner i finanssektorn ökar toppinkomstandelarna i USA, Frankrike och Storbritannien; däremot är den kvantitativa jämförande litteraturen motstridig om finanssektorns betydelse.

I sin diskussion av helheten konstaterar Hager att det inte är helt lätt att förklara variationerna i toppinkomstandelar. Men han gör en bra anmärkning om behovet av ett mer holistiskt perspektiv där man kan se på ömsesidig påverkan mellan t ex politik och inkomstfördelningen:

"The empirical record consistently shows that government policy plays a pivotal role in shaping top incomes. When marginal income tax rates are slashed, top incomes soar. Yet these variations in policy do not simply emerge out of thin air. While political factors are largely exogenous to the framework of Piketty and his collaborators, more holistic, cross-disciplinary, social science perspectives place them at the forefront. This social science literature illustrates the importance of power and politics to distributive outcomes. The strength of left parties and trade unions are two of the most effective predictors of cross-national variation in top incomes, providing forceful evidence in support of PRT in its classical guise. Augmenting classic PRT to take into account financialization and political institutions is especially valuable for tracing the spectacular rise of top incomes in the USA, where the orientation toward shareholder value has resulted in skyrocketing executive pay, and where institutional veto points create conditions for policy gridlock and capture.

What the existing literature reveals is a considerable degree of causal complexity in the evolution of top incomes. At the heart of this causal complexity is a self-reinforcing feedback loop of income and power: increasing income concentration is a power resource for top earners, which they mobilize to shape policy and corporate strategy in their interests, which, in turn, has the effect of further concentrating income at the top (Huber et al., 2017). Existing research offers a rich and detailed account of how this feedback loop operates in the US context, but despite recent efforts, other advanced political economies have not yet been subjected to the same amount of careful scrutiny (Hopkin and Lynch, 2016)." (s. 1191-92)

Hager gör också en appell för jämförande studier med kvalitativ metod, som jag till 100 procent håller med om:

"To be sure, the panel-of-countries analyses that dominate the cross-national study of top incomes are illuminating. Though they often generate conflicting results, the empirical record of these studies identify consistently significant causal factors associated with cross-national variation of top incomes. But while these studies specify causal processes that are common across countries, they are less effective in detecting the causal processes that are unique to one country or to small groupings of countries. Thus, future research employing case studies and small-N comparisons has the potential to complement the findings of the panel-of-countries studies in Table 2 by developing a richer and more detailed set of observations on the complex interplay of factors that determine top incomes and their variations across time and space (Hall, 2003, pp. 388–389)." (s. 1192)
En väg framåt, säger Hager, vore att studera "firm governance": vi kan se på en aggregerad nivå att facklig anslutningsgrad är korrelerat med inkomstfördelningen, men de kausala mekanismerna är oklara. Utifrån Varieties of Capitalism-teorin menar han också att den fackliga effekten inte bara handlar om konflikt mellan fack och företag, utan också om samarbete däremellan.

En annan väg framåt vore att fokusera på policyprocessen. Hopkin och Shaw (2016) visar med sin "most-similar" fallstudiedesign att Hacker och Piersons (2010) institutionella förklaring till den ökade ojämlikheten i USA inte nödvändigtvis är applicerbar överallt annars. Men Hacker och Piersons metod att detaljerat gå in och beskriva och analysera policyprocesserna, vore användbar för att studera också "winner-take-less-politics" i länder som Nederländerna och Danmark. "An analysis of the major events, legislative contestations and historical turning points would garner insights into the limited growth of top incomes in these countries over the past few decades." (s. 1193)

En tredje väg framåt vore att studera toppinkomsttagarna själva, deras sociologi och deras preferenser.


referens

Sandy Brian Hager (2020), "Varieties of top incomes?", Socio-Economic Review. Läs artikeln här.

Inga kommentarer: