Sociologerna Ho-Fung Hung och Daniel Thompson utforskar i en artikel från 2016 1970-80-talens penningpolitiska omsvängning och dess relation till realekonomin. Artikeln är en polemik med den monetaristiska teorin om inflation, som de förklarar så här:
"According to Milton Friedman, the leading economist in formulating the monetarist theory, rising government deficit spending induces monetary expansion by the central bank, and excessive money growth brings only high inflation, with no economic benefit in the long run (Friedman 1970a, 1970b, 1981). Dismantling the Keynesian welfare state and tightening monetary policy are thus the cure for high inflation." (s. 448)*Istället förespråkar de en analys av inflationen där:
"workers’ power vis-à-vis capital is the most significant determinant of the inflation rate. The reason for this is that empowered labor forces capital to yield to demands for wage increases, bringing upward pressure on prices, while working-class disempowerment leads to wage stagnation and weaker inflation rates (Goldthorpe 1978; Hirsch and Goldthorpe 1978; cf. Desai 1973; Devine 1974; Rowthorn 1977; see also Wright 2000). This suggests that the rise and fall of inflation is not shaped by politically neutral economic forces and technical policies, as the monetarists argue, but is the result of distributional struggles between classes, given that the hike and repression of inflation always hurt some classes while benefiting others." (s. 448)Den monetaristiska teorin om inflation, säger de, lades fram i polemik med den keynesianska teorin som var ledande på 1950-60-talen. Där spelar löneökningstakten en avgörande roll för inflationstakten, och för löneökningarna är i sin tur arbetslöshetsnivån central. Inflation och arbetslöshet hänger alltså ihop (Phillipskurvan) och politiker har att balansera de två målen som står i konflikt med varann -- låg arbetslöshet och låg inflation. På 1970-talet kritiserades den keynesianska modellen också av marxister och weberianser som menade att inte bara låg arbetslöshet, utan också en stark arbetarrörelse, kunde pressa upp löneökningstakten (Desai 1973; Devine 1974; Goldthorpe 1978; Rowthorn 1977). John Goldthorpe skrev 1978:
"Over recent decades the generally rising rate of inflation reflects a situation in which conflict between social groups and strata has become more intense and also to some extent more equally matched. . . . Less advantaged groups and strata have tended to become more free of various constraints on their actions in pursuit of what they see as their interests; hence, they have become more likely to “punch their weight.” (Goldthorpe 1978:196)" (cit. 450)
I diagrammet sammanfattar de de två förklaringarna av variationerna i inflation som de ska testa:
Innan de börjar med den empiriska testningen, ger de en historisk bakgrund. Det här är en intressant beskrivning av 1970-talets ekonomiska kris och dess effekter på inkomstfördelningen:
"Inflation ate up workers’ wage gains, but workers benefited from full employment policies, welfare benefits tied to price indexes, and devaluation of their debts in real terms. In contrast, the crisis hit capital by decreasing their real interest income and real asset value (Volscho forthcoming). Amid the stagflation crisis of the 1970s, income inequality declined rapidly in most advanced countries to its lowest level in the postwar era, as did the income share of the wealthiest (Alderson and Nielsen 2002; Piketty 2014)." (s. 452 -- jfr s. 461: "The inflationary crisis in the 1970s was a crisis of capital more than a crisis of labor.")Åren runt 1980 kom en nyliberal motreaktion, som Hung och Thompson menar förenade företagarnas vilja att öka sina vinster (från rekordlåga nivåer), och medelklassens skattetrötthet. I Storbritannien, USA med flera länder motarbetade regeringarna fackföreningarna, och skar ner på skatter och välfärdsstaten. Inflationen föll på 1980-talet -- men, påpekar Hung och Thompson, penningpolitiken lades om i monetaristisk riktning, och arbetarrörelsen försvagades ungefär samtidigt. Det är alltså för enkelt att säga att den sänkta inflationen rakt av berodde på den förändrade penningpolitiken. På 2000-talet har Fed med flera centralbanker fört en mycket expansiv penningpolitik, men utan att inflationen ökat. (Jfr tabell 1 ovan.)
Den empiriska analysen är en panel-regressionsanalys där inflationstakten, med 23 OECD-länder åren 1960-2009, är den beroende variabeln. Den monetaristiska förklaringens huvudsakliga förklarande variabel är tillväxttakten i penningmängden (M2), år t, t-1 och t-2. En del studier (Dwyer och Hafer 1999) har stöttat denna hypotes, men har oftast använt data bara till 1990-talet. Hung och Thompson har också en variant där penningmängden ökar inflationstakten genom att förstärka arbetarrörrelsens effekt på inflationen. Märkligt nog mäter de arbetarklassens förhandlingsstyrka med löneandelen, vilket kan tyckas är ett utfall av förhandlingsstyrka (med flera faktorer), inte riktigt ett mått på detsamma. Eftersom omvänd kausalitet kan föreligga: inflationen kan påverka löneandelen, så har de också två alternativa mått på arbetarklassens förhandlingsstyrka: facklig anslutningsgrad och arbetslöshetsnivån. Förutom dessa huvudsakliga variabler har de kontrollvariabler: importer från u-länder som procent av BNP, produktivitetstillväxt, ekonomisk tillväxt, oljeprisets tillväxt.
I regressionsanalysen har penningmängden bara i undantagsfall den positiva effekt på inflationen som den monetaristiska förklaringen förutsätter. Löneandelen har en starkt positiv och statistiskt signifikant effekt: 0,128 och 0,128, medan penningmängdens tillväxt bara har 0,81 och 0,65. När arbetarklassens förhandlingsstyrka istället mäts med facklig anslutningsgrad och arbetslöshet har båda variablerna de förväntade effekterna (+0,23 till +0,250 respektive -0,174), medan penningmängdens tillväxt i en modell inte har någon signifikant effekt alls, och i en annan +0,065. (s. 458)
Slutsats-sektionen börjar så här:
"The results of our analysis using data for 23 OECD countries from 1960 to 2009 demonstrate that workers’ power has a larger effect on the inflation rate than money growth. This contradicts the claims of monetarist orthodoxy and validates the theory that the high inflation of the 1970s was precipitated mainly by an increasingly powerful working class under the Keynesian social compact. Likewise, the disempowerment of organized labor under neoliberalism has been the main source of low inflation from the 1980s onward. This disempowerment was caused by such measures as deregulation of the capital–labor relation and sustained attacks on organized labor. Another component of neoliberal policies, the tightening of the money supply via austerity and central bank discipline, made a much smaller contribution to taming inflation. " (s. 459)Hung och Thompsons artikel är sex år gammal, men inflationen är ju mer aktuell nu än då. Adam Tooze skrev nyligen väldigt intressant i sitt nyhetsbrev Chartbook utifrån en ny rapport från Bank of International Settlements. BIS skriver under rubriken "Inflation:a look under the hood" om inflationens drivkrafter och spiraler på ett sätt som verkar helt förenligt med vad Hung och Thompson diskuterar som 1970-talets Marx-Weberska perspektiv. Så här sammanfattar Tooze BIS om inflationsregimer, om en jämvikt kring låg inflation eller en jämvikt med hög inflation, där företagsägarna (prissättare) och löntagarna (lönesättare) lurpassar på varandra eller inte:
Hung och Thompsons operationalisering och empiriska testning av teorierna känns inte helt vattentäta, men jag tror absolut att de har en poäng i att försvagningen av facket och förändringen av penningpolitiken skedde parallellt på 1980-talet och att det är viktigt att skilja på de två när vi ska förstå varför inflationen som betett sig som den gjort. På samma sätt är 00-talet i mitt tycke ett bra belägg för deras argument: expansiv penningpolitik och svaga fack, föga inflation. Idag, 2022, verkar det viktigt och intressant att gå tillbaka och utveckla deras analys, och jag blir lite förvånad att artikeln, som ändå är publicerad i sociologernas flaggskepp, bara har 61 citeringar på Google Scholar.
Ho-fung Hung and Daniel thompson (2016) "Money supply, Class Power, and inflation: monetarism reassessed", American Sociological Review 81: 447-466. Läs här.
* De utvecklar beskrivningen mer på annat ställe: "Milton Friedman (1970a:11, 1970b, 1971; Friedman and Schwartz 1971) declared that “inflation is always and everywhere a monetary phenomenon” and received a Nobel Prize in economics in 1976. Subsequently, the view that the inflation rate is driven solely by the growth rate of the money supply has become economic orthodoxy. In Friedman’s formula, MV = PY, M is the stock of money in circulation, V is the velocity with which the money circulates, P is the average price level, and Y is the national income in constant prices. If V and Y are held constant, the stock of money in circulation is associated with the average price of all goods, and hence a change in the money supply (money growth) is positively correlated with a change in price level (the inflation rate) (cf. Fisher 1911).
An increase in the money supply could originate from either monetary or fiscal expansion. A central bank sets an interest rate target and seeks to attain this target through different money supply management tools. The most frequently used tool is “open market operation,” in which a central bank creates or absorbs liquidity in the market. This is done mainly by buying or selling securities, predominantly government bonds in the case of the United States (Akhtar 1997; Monnet and Weber 2001). Expansion of government deficit spending could induce an increase in the money supply, as increasing government bond sales associated with fiscal deficits compel central banks to create more money to buy these bonds. This prevents bond yields and interest rates from moving too high above the given target rate (see Friedman 1981)." (s. 449)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar