måndag 25 juli 2022

Den radikala högern i Storbritannien och Tyskland före 1914

Under senare år, konstaterade historikerna Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee i en artikel 1986, har historiker lagt mycket möda på att utforska och diskutera den tyska högern före 1914 och framför allt då Nationale Verbände, som de översätter som "patriotic societies". Alla är överens om att dessa organisationer är viktiga för att förstå perioden, men "there the agreement ends". Enligt ett perspektiv var dessa organisationer styrda av samhällseliter, manipulerade för att bevara status quo: "This is the view generally attnbuted to Hans-Ulrich Wehler, especially his Das deutsche Kaiserreich, 1871-1918 (Göttingen 1973)", säger de i en fotnot. Det andra perspektivet ser förbanden mer som genuint folkliga organisationer, sprungna ur en ideologiskt motiverad småborgerlighet som ville förändra samhället. Detta är argumentet framfört av Geoff Eley i Reshaping the German Right: Radical Nationalism and Political Change after Bismarck (New Haven 1980). "Thus, in contrast to the first argument’s stress on stabilization through manipulation, this view emphasizes the disruptive impact of the Verbdnde, through their radicalization of political discourse and expansion of the popular base of right-wing politics generally." (s. 515) Denna diskussion kopplar in i den större debatten om Deutscher Sonderweg, idén att Tyskland "forged its own peculiarly deviant path to modernity."

Det tyska Sonderweg-argumentet görs ofta i en explicit eller implicit jämförelse med liberalismens styrka i Storbritannien, men det är förvånande sällan som historiker utvecklat jämförelsen, säger Coetzee och Coetzee. En konferens i Oxford 1978 ägnades åt frågan, men papprena som lades fram där (som publicerades i Nationalist and Racialist Movements in Britain and Germany before 1914, ed. Paul Kennedy and Anthony Nicholls, 1981)) studerade faktiskt bara ett land i taget; Coetzee och Coetzee lyfter däremot fram Blackbourn och Eleys The Peculiarities of German History (1984) som en mer lovande approach, men som publicerats efter att den föreliggande artikeln skrevs. Bristen på jämförelser är desto mer slående som det finns så uppenbara likheter mellan länderna, säger Coetzee och Coetzee:
"And yet there emerged in the two countries before the first world war a series of strikingly parallel patriotic societies which virtually cry out for comparison: the Navy League (founded 1895) and the Deutscher Flottenverein (German Navy League, 1898), the Anti-Socialist Union (1908) and the Reichsverband gegen die Sozialdemokratie (Imperial League against Social Democracy, 1904), and the National Service League (1902) and the Deutscher Wehrverein (German Defence League, 1912)." (s. 516)

1890-talet var startpunkten för de nationella förbunden i båda länderna. Det började då av flera skäl. Den socialistiska arbetarrörelsen hade dykt upp i båda länderna, och den utvidgade rösträtten ökade oron till höger över vad arbetarrrörelsen kunde åstadkomma. En annan orospunkt handlade om arbetarrörelsernas internationalism; men nationalismens ökade tilltal berodde inte bara på arbetarrörelsen, utan också urbaniseringen och utarmningen av landsbygden, såväl som pessimism om nationalstatens position som världsmakt (i Storbritannien en oro orsakad av oro om ekonomin, i Tyskland om flottans svaghet). Som reaktion på dessa olika orosmoment bildades organisationer som hade lite olika specifika fokus -- patriotism, fysisk form, anti-socialism med mera -- men som enades av nationalism, som C och C definierar här som "an attempt to propagate a coherent ideology which would unite a citizenry otherwise divided into sectional interests and conflicting partisan loyalties." (s. 517) Organisationerna spridde flygblad och broschyrer, organiserade föreläsningar med mera för att sprida denna enande ideologi. Folk kunde gå med för att organisationernas politik (t ex tullar) skulle gynna deras materiella intressen, men också för sociala skäl, för att delta på fester, baler och liknande, och lära känna folk. Brittiska Naval League

"sponsored garden fetes, seaside trips, and selections from Gilbert and Sullivan’s operettas. The Liverpool branch of the Anti-Socialist Union even organized a cycling club, the so-called ’Liberty Wheelers’, under the presidency of the less than athletic Lord Derby." (s. 518)

Föreningarna förde ihop vanligt folk -- arbetare, lärare och liknande -- med adelsmän och andra framstående personer som förlänade föreningarna prestige. Ofta arbetade föreningarna med intern stratifiering mellan grundmedlemmar (med lägst medlemsavgift) och mer speciella medlemskap med högre avgifter.

Det är inte helt lätt att veta precis hur många som var medlemmar i de olika organisationerna, men C och C samlar en hel del information i tabell 1. En slutsats som de drar är att de tyska organisationerna peakade 1907-08 och därefter var på en negativ trend. Ett undantag var Wehrverein som växte upp till första världskriget. De andra organisationerna klagade runt 1910 på Vereinsmüdigkeit, föreningströtthet, och ökad apati.

C och C menar att en viktig källa till problemen i föreningarna var en divergens mellan vad gräsrötterna ville med sitt medlemskap, och vad ledarskikten ville med föreningarna. Ledarskikten var ideologiskt motiverade och hade stora politiska mål, medan gräsrötterna ofta var med av mer krassa ekonomiska och sociala skäl. (s. 525) Det kunde också vara fallet att gräsrötterna stöttade den konkreta sakfrågan som stod i centrum för den specifika föreningen, men utan att köpa det bredare ideologiska konceptet:

"Radical nationalism did not find real resonance in the country at large, but generally only within the small group of activists who ran the leagues. In the Wehrverein, as has already been indicated, many members stopped participating once the original goal, legislation improving the army, had been attained. These individuals were evidently satisfied with this tangible response and felt no allegiance to an ideology of domestic reconstruction and political agitation." (525)

I Storbritannien var den radikala nationalismen svagare; högerföreningarna var mer kopplade till det etablerade konservativa partiet och kunde fokusera på att vrida Tories mer åt det håll de ville, snarare än på mer omvälvande mål.

"One would be very hard put to make a case for the success of radical nationalism in Britain. The Imperial Maritime League collapsed, and its proposal to unite the various nationalist leagues was rejected nearly without exception. The Anti-Socialist Union was, apart from propaganda work in the 1910 general elections, another failure. The Tariff Reform League certainly had its radical nationalist overtones, but its message of sacrifice for the cause of imperial Anglo-Saxon unity and political reconstruction was soon submerged under appeals to protectionism and the salvation of ailing industries, regardless of the cost to the majority of the population." (s. 527) 

Två organisationer växte förvisso i Storbritannien mellan 1908 och 1914: Navy League och National Service League. Men den brittiska Navy League var mindre radikal än den tyska, mindre revolutionär. När tyska flottan rustade upp, Lloyd George lade fram en kontroversiell budget 1909, två tuffa valrörelser utspelades 1910, och den irländska frågan kokade vidare, kunde en utomparlamentarisk höger mobilisera i Storbritannien, men det var mer kopplat till den faktiska konkreta frågan om flottans styrka, än om att genomföra en nationell revolution. (528)

C och C avger en fascinerande, men kanske inte helt övertygande, dom över diskussionen om huruvida den tyska radikala högern var manipulering top-down eller moblisering underifrån:

"Given the degree to which the associations were integrated within the system, perhaps the terms of the current debate over whether the German Verbdnde were manipulated from above or self-mobilized from below are inappropriate. If there was manipulation, it was the government that was being manipulated, by the leaders of the various leagues, into believing that their considerable membership totals translated into widespread and deep popular support. The leadership was largely free to pursue this myth because of the rank and file’s acquiescence. As Eley correctly points out, most local branches met too infrequently to sustain any attempt that might have been made at manipulation. By the same token, this infrequency would seem to discount any theory of widespread popular mobilization. A handful of meetings per year, often social in character, and the monthly issues of league journals, do not suggest a depth and breadth of popular commitment. Those members who met most often and who discussed more thoroughly the issues were generally the men of some means and standing who served on local, regional, and national boards. If the German right was reshaped, it was done on a relatively narrow basis." (s. 528)


referens
Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee (1986) "Rethinking the Radical Right in Germany and Britain before 1914", Journal of Contemporary History, Vol. 21 (1986), 515-537

Inga kommentarer: