Om fördelningen mellan löner och kapital förändras, vad har det för effekt på den ekonomiska tillväxten? Bhaduri och Marglin lade 1990 fram en teori om att en ökning av löneandelen har motstridiga effekter på olika aspekter av BNP. Eftersom löntagare förväntas ha större tendens att konsumera ur extra inkomst än kapitalägare, bör konsumtionen öka. Å andra sidan bör en ökning av löneandelen, eller rättare sagt den medföljande minskningen av kapitalandelen, ha en negativ effekt på företagens investeringar. En ökad löneandel innebär också ökade arbetskostnader vilket bör ha en negativ effekt på exporterna. Den sammantagna effekten beror på de tre elasticiteterna, som kan förväntas variera över tid.
Modellen har fått stort genomslag i post-keynesianska eller post-Kalecki-kretsar; artikeln har 1105 citeringar på Google Scholar. Förra året skrev Eckhart Hein ett paper som helt enkelt ger en översikt över Bhaduri-Marglin-modellens historia sedan 1990. Hein kallar den post-kaleckiansk, för att skilja den från vad han kallar neo-kaleckianska modeller (Rowthorn 1981; Dutt 1984, 1987). Heterodoxa ekonomer tenderar att älska typologier och Hein excellerar i detta när han lägger fram en figur med sex typer av teorier om tillväxt och fördelning -- gammal neoklassisk (Solow, Swan), ny neoklassisk (Romer, Lucas), klassisk/marxistisk, och så tre typer av post-keynesiansska: Kaldor-Robinson, och så två PK som också är Kalecki-Steindl: neo-kaleckianska och post-kaleckianska (s 4). I Kaldor och Robinson är det kapitalackumulationen som bestämmer inkomstfördelningen, tillsammans med tendenser att spara ur löne- och kapitalinkomster (s 6). I den andra generationen av postkeynesianska modeller baserade på Kalecki (1954, 1971) och Steindl (1952) så bestäms inkomstfördelningen av maktfördelningen mellan arbete och kapital, framför allt genom mark-up pricing (jfr Barkai 2016 i nutida mainstream-ekonomi!). Graden av kapacitetsutnuyttjande bestäms av aggegerad efterfrågan, från kapitalackumulation och konsumtion. Kapitalackumulationens takt bestämmer fortfarande profitkvoten, men nu genom variationer i kapacitetsutnyttjande, inte genom inkomstfördelningen. (s 7)
För att jämföra modellerna börjar Hein med en enkel modell med privat ägande, kapitalister och arbetare, en stängd ekonomi utan offentlig sektor (s 8f). Han diskuterar "model closure" i den gamla neoklassiska modellen och de andra, alltså ungefär hur man får modellen att gå ihop. Vilka variabler får anpassa sig? I den klassiska/marxistiska modellen är, säger Hein, de exogena variablerna kapitalandelen (h), "the capital-potential output ratio" (v), "the normal rate of capacity utilisation" (u), och tendensen att spara ur profiter (sπ). (s 14)
De endogena variablerna är som vi ser BNP-tillväxt (g) och profitkvoten (r).
I den post-keynesianska Kaldor-Robinson-modellen får kapitalandelen anpassa sig för att få profitkvoten till sin jämviktsnivå. Investeringar bestäms inte som i den klassiska modellen av hushållens sparande. Det är en "monetary production economy" med en finanssektor, och företag kan finansiera investeringar internt eller genom banker och finansföretag. Investeringarna får nu en egen ekvation (s 16). Investeringsbeslut bestäms enligt Kaldor (1955, 1957, 1961) och Robinson (1956, 1962) av "animal spirits" som hos Keynes, och av förväntade vinster. Hela modellen ser ut så här:
Referens
Eckhard Hein (2016) "The Bhaduri/Marglin post-Kaleckian model in the history of distribution and growth theories – an assessment by means of model closures", Institute for International Political Economy Berlin working paper no. 66/2016. Finns att ladda hem på Repec här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar