Per Svenssons märkvärdigt konservativa Lutherbok

upproriska tyska bönder 1525 (från wikipedia)

Per Svenssons Lutherbok, Frihet, jämlikhet, reformation! har hyllats av recensenterna. ”Briljant” och ”oerhört vackert skriven” (Ulrika Kärnborg i Expressen), ”kunskapsrik och livfull” (Torsten Kälvemark i Aftonbladet), ”det bästa jag läst i ämnet på svenska” (Göran Greider i Dala-Demokraten, om tidigare utgåvan). Jag läser boken delvis annorlunda.

Medan jag gillar Per Svensson som skribent – Malmöboken var kul, den om nazismen i Lund intressant, och Storstugan från 1996 är i mitt tycke ett mästerverk – så var det en hel del som skavde med Frihet, jämlikhet, reformation! Först och enklast, de många anakronistiska formuleringarna, som jag tycker bara stör och ställer sig i vägen: Fursten som ”managementklassiker”, Müntzer som en ”street fighting man”, ”den militäre entreprenören” Franz von Sickingen, de tyska bönderna som 1525 nynnar med i Bob Marley, Luthers far en ”selfmade man”, den ökade läskunnigheten i och med reformationen som en ”informationsrevolution”, och även Svenssons återkommande käpphäst om inskränktheten i 1970-talsvänstern, som han en gång i sin ungdom var en del av.

Svensson har en bit in i boken en bra programförklaring om hur Luther måste förstås i sitt historiska och sociala sammanhang:

"Luther, hans teser och förhållningssätt, uppstår inte ur intet. Han har föregångare och inspiratörer. Han förs framåt av starka sociala och intellektuella strömmar. Han är genomsköljd av sin tids idéer och konflikter."

Men lever boken verkligen upp till detta?

De nämnda anakronismerna är ett stilistiskt grepp som jag menar leder fel. Mer allvarligt är en fråga om innehållet. Essän börjar faktiskt inte med Luther, utan med det tyska bondeupproret 1525, och dess ledare Thomas Müntzer. Müntzer var en mer radikal reformator än Luther var, och ifrågasatte furstarnas ägande och makt. Engels framställde i De tyska bondekrigen Müntzer som en proto-socialist, en klasskämpe vars samhällskritik kläddes i ett religiöst språk; mera nyligen har t.ex. det italienska författarkollektivet Luther Blissett skildrat 1520-talets bondeuppror ur ett löst marxistiskt perspektiv. (I romanen Q, 1999.) 

Svenssons skildring, ungefär 80 sidor, är mycket annorlunda. Han menar att Müntzer är en företrädare för ”apokalyptisk sekterism”, som ”bör ha avskytt städer”, eftersom ”domedagsprofeter och renhetsivrare” brukar göra det; Svensson kan inte anföra några exempel på att Müntzer ska ha förtalat städer eller på annat sätt motsatt sig dem, men citerar den bibliska Uppenbarelseboken om Babylon och menar att ”man kan därför anta att Müntzer älskade att avsky de stora städerna”. 

Och svagheten i bevisföringen här är symptomatisk för delen om Müntzer och bondeupproren. Svensson har uppenbart gått in för att framställa Müntzer och alla andra upprorsmakare från den tiden – i sista kapitlet återkommer några andra, framför allt anabaptisternas kortvariga stolle-utopistiska regim i Münster – som vettvillingar. I samband med Müntzer refererar Svensson John Gray som hävdat att Bakunin, Lenin, Baader-Meinhof och militanta islamister har det gemensamt att de tror på våldets befriande kraft: implicit, så gjorde Müntzer det samma. "Thomas Müntzers ande svävar fortfarande över västvärlden" hävdar Svensson i en enastående svävande formulering, och ser så på något sätt en guilt by association från dagens terrorism till Müntzer och 1520-talets tyska bondeuppror. 

När Svensson beskriver vad det var bönderna var ute efter, refererar han flygbladet Die zwölf Artikel (De tolv artiklarna) från våren 1525. Kraven: bönderna ska själva få välja sina präster, bort med livegenskapen där den finns kvar, bort med delar av tiondet, rätt för bönderna till jakt och fiske och användning av skogen. Låter som tämligen sansade, reformistiska krav? Men i alla fall så är linjen från dessa upproriska bönder till Islamiska staten spikrak, försäkrar Svensson.

Feodalherrarna kommer betydligt lättare undan. Müntzers bondearmé om 6000-8000 man massakreras av herrarnas knektar och Müntzer torteras och avrättas varefter följer reaktionen: ”Herrarnas legoknektar slaktade, våldtog och brände sig fram.” Svensson förtiger inte på något sätt att våldet kom uppifrån likväl som nedifrån. Men det är motståndet mot förtrycket som framställs som fanatiskt, sekteristiskt, intolerant och i en rak linje till Baader-Meinhof och Islamiska staten. Herrarnas motiv och ideologi ifrågasätts däremot inte på något sätt. 

Och det tycker jag är oerhört fascinerande. En svensk bok år 2016 om Luther och hans tid hävdar att de som gjorde uppror mot feodalismen var fanatiker och vettvillingar, men har inget att säga om feodalismen själv och de som tjänade på systemet. Kritikerna älskar det: briljant, spännande, osv. Per Svensson är förvisso en i allra högsta grad bildad borgare, men inte desto mindre framstår denna bok och dess reception för mig som ett fascinerande uttryck för vår anti-utopiska, liknöjda, platt-tv i födelsedagspresent-tid: att göra uppror eller motstånd är fanatiskt och irrationellt; status quo ska inte ifrågasättas, inte ens beskrivas.

Bildningsborgaren och liberalen Max Weber sa en gång att det var Tysklands olycka att ingen Hohenzollern förlorat sitt huvud till massorna, så som Stuarts (Karl I) och Bourbonerna (Ludvig XIV) gjort: avsaknaden av ett folkligt uppror och landets kontinuerliga despotism satte Tyskland på en olycklig väg. Något sådant erkännande av den möjliga förtjänsten i historiska uppror vill Svensson däremot inte ge.

Kanske gör jag en höna av en fjäder. Det är en bok om Luther, och jag har fastnat för delen om Müntzer. Men denna del är ju 80 sidor lång! Det är ungefär en tredjedel av boken: i den första tredjedelen får man i princip inte veta någonting om Luther eller om hans idéer. Svensson har alltså verkligen velat skriva om just Müntzer och upprorens irrationalitet. Och jag tänker att det säger något om vår tid att en kultiverad liberal som Svensson ägnar en tredjedel av en bok som ska handla om Luther, till att framställa Thomas Müntzer och de bönder som gjorde uppror mot feodalismen som hopplösa fanatiker.