Arbetstidsförkortningen 1919

I den ekonomisk-historiska debatten om det tyska 1920-talet har en rad forskare med Borchardt i spetsen hävdat att en viktig förklaring till den höga arbetslösheten var chocken till arbetskraftsutbudet som arbetstidsförkortningen under första världskriget innebar. (Jfr Broadberry och Ritschl 1995.) Enligt Hoffmanns (1965) data sjönk genomsnittliga veckoarbetstiden från 57 timmar 1910/14 till 50.5 timmar 1925 och 46 timmar 1929. Enligt Broadberry (1986) kom reallönen i Storbritannien efter arbetstidsförkortning med bibehållen lön i slutet av 10-talet inte i fas igen förrän i slutet av 30-talet.

Hans Dahlqvist återger perspektivet på arbetstidsförkortningen i SAF:s tidning Industria:

Frågan om arbetstidsförkortning stod alltså på dagordningen i fler länder än Sverige, där kraven intensifierades under första världskriget. I Industria skylldes detta på det oroliga läget:

Ropen på kortare arbetstid just nu äro uttryck för ekonomisk tanklöshet lika mycket som för politisk öfverspändhet. De äro ett eko av revolutionsropen från Ryssland och Finland och dessutom det vanliga temat från årtiondens förstemajfester och förstemajresolutioner.

Mot sin vilja tvingades SAF, som eftersträvade en arbetsvecka om 60 timmar, trots allt gå med på att modifiera kraven i kollektivavtalen när det gällde arbetstiden. Under 1917–1918 sänktes normalarbetstiden från 57 till 54 till 52 timmar i veckan. Trots sänkningen av arbetstiden fortsatte arbetarrörelsen kampen för åttatimmarsdagen. /.../

Införandet av åtta timmars arbetsdag befarades leda till ett ekonomiskt bakslag, som skulle skapa större social och ekonomisk skada än bibehållandet av tiotimmarsdagen. Det fanns, enligt Industria, en risk för att hela landet skulle komma att ruineras. Det sades vara omöjligt för ett litet land som Sverige att konkurrera med de stora industriländerna i världen, där arbetstiden låg kvar på tio timmar. Industria citerade vidare Verkstäderna, där åttatimmarsdagen förklarades utgöra en samlingsparoll i klasskampen. Det faktum att en arbetare i vissa fall skulle kunna utföra lika mycket arbete på åtta timmar som på tio vittnade om en medveten eller omedveten slöhet hos arbetaren ifråga, som därmed lurade sin arbetsgivare och erhöll ersättning för ett arbete han inte gjorde. Dessa förhållanden antogs inte bli förändrade om arbetstiden kortades. Inte heller ansågs det ur hälsosynpunkt finnas orsaker till att sänka arbetstiden... (s 88)

Sociala Meddelanden 1919 (pdf) rapporterar om genomförandet av lagen 17 oktober 1919:

Med hänsyn till att i ett flertal främmande stater lagstiftning för begränsning av arbetstiden vore genomförd eller under förberedelse, varigenom en av huvudinvändningarna mot arbetstidens förkortning eller den, att vår exportindustri på grund därav skulle bliva mindre konkurrenskraftig än utlandets, hade bortfallit, och då avgörandet av förevarande för arbetsfreden och samhällsutvecklingen särdeles betydelsefulla fråga icke lämpligen ansågs kunna längre uppskjutas, inkom Kungl . Maj:t till den urtima riksdag, som sammanträdde i augusti 1919, med förnyad proposition i ämnet (prop. n:r 4). Det nu framlagda lagförslaget, som i huvudsak överensstämde med det av 1919 års lagtima riksdag avslagna, blev nu av riksdagen med vissa förändringar bifallet .

En förändring som skedde var att några fler yrkesgrupper undantogs -- utöver jordbruket också bl a hantverk och industri på landsbygden med fyra eller färre anställda. I det sociala meddelandet finns också hela lagtexten.

Mikael Ottoson och Callle Rosengren studerar också debatten om arbetstidsförkortningen i sin artikel "I nationens intresse – arbetstidsdebatten i Sverige 1918-1921" (pdf) i Arbetsmarknad och Arbetsliv 2009. De studerar LO och SAF:s argumentation och betonar att LO argumenterade mycket utifrån bevarandet av arbetskraftens kvalitet och att inte slita ut arbetarna; att de skulle kunna arbeta mer intensivt om arbetstiden kortades från 10 till 8 timmar per dag.

Det sociala meddelandet citerat ovan rymmer också en översikt över utvecklingen i Europa i frågan.

Den första stat i Europa, där lagstadgad allmän åtta timmars arbetsdag infördes, är det revolutionära Ryssland, varest den proklamerades den 29 oktober (11 november) 1917. Den 27 november samma år utfärdades i Finland lagom åtta timmars arbetsdag, vilken dock den 14 augusti 1918 undergick väsentliga förändringar i modifierande riktning. Allmänt tillämpliga lagar eller förordningar om åtta timmars arbetsdag (eller fyrtioåtta timmars arbetsvecka) hava vidare utfärdats i följande europeiska stater: Frankrike (lag den 23 april 1919), Luxemburg (beslut den 14 december 1918), Norge (lag den 11 juli 1919), Polen (förordning de n 23 november 1918), Portugal (dekret den 8 maj 1919), Schweiz (lag den 27 juni 1919), Spanien (dekret den 3 april 1919), Sverige (lag den 17 oktober 1919), Tjeckoslovakiska republiken (lag den 19 december 1918), Tyskland (förordning den 23 november 1918), Tysk-Österrike (lag den 19 december 1918). I Belgien , England, Italien, Nederländerna och flera andra stater förberedas lagar om arbetstidens begränsning .

I Danmark ordnades 48-timmarsveckan genom kollektivavtal (se Soc. Medd. 1919 s 384).

Litteratur

John Nordin, 8-timmarslagen redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning under åren 1919-1932 (1933)

Hans Dahlqvist, Fri att konkurrera skyldig att producera (diss., Växjö, 2005), s

Christer Sanne, Arbetets tid (1995)

Tommy Isidorsson, Striden om tiden (2001)