måndag 17 juni 2013

Mer gammal diskussion om fördelningen mellan arbete och kapital

På 1950- och 60-talen rasade en stor diskussion i nationalekonomin om inkomstfördelningen mellan arbete och kapital: hur den skulle mätas, ifall den var konstant över tid eller inte, och ifall den varierade, vad som kunde förklara variationerna. Jag har redan skrivit ett översiktsinlägg med elva artiklar från 1952 till 1973; här kommer en komplettering med ytterligare fem artiklar och bokkapitel.


Grant 1963
Arthur Grant börjar sitt paper i RES med att konstatera att det är svårt att mäta funktionell inkomstfördelning på ett bra sätt men att forskare som I.B. Kravis (1959) och D.G. Johnson (1954) gjort uppskattningar som visar att arbetsandelen ökat under 1900-talet; Kuznets (1959) menade å andra sidan att arbetsandelen ökat i en rad europeiska, afrikanska och asiatiska länder sedan mitten av 1800-talet. När man har en uppfattning om vad som hänt kan man ju börja förklara varför, och flera forskare har börjat teoretisera: Kravis och Johnson, Solow (1958) och Bronfenbrenner (1960). Grant vill dock hejda "the explanatory tide" genom att visa att det statistiska materialet inte är bra nog. Hans metodologiska kritik har två huvudpunkter. Ett, nationalinkomsten som definierad av Department of Commerce är en olämplig nämnare när man räknar ut arbetsandelen (som då alltsä är arbetsinkomst/nationalinkomst). Grant presenterar istället en beräkning av arbetsandelen 1899-1929 som är uträknad som de anställdas kompensation i privata företag delat med förädlingsvärdet i denna sektor. Två, sättet på vilket inkomstuppgifterna har länkats för att forma en jämförbar tidsserie är problematiskt.

Grant kommer liksom Sidney Weintraub (som kollar på perioden 1929-1957, jfr Phillips 1960, och Aron-Dine och Shapiro 2007 om perioden 1929-2006) fram till stabilitet i arbetsandelen, i motsats till Johnson och Kravis reultat att arbetsandelen ökade från 55 procent åren 1900-1909 till  67 procent åren 1949-1957. I en fotnot i slutet konstaterar också Grant att sedan denna artikel skrivits så har Hotson (1963) i samma tidskrift publicerat en artikel som visar oföränderlig arbetsandel i Kanada mellan 1926 och 1960.


Schulze och Weiner 1964
1961 arrangerades i New York en konferens om "The Behavior of Income Shares", och ur denna konferens kom en antologi som publicerades av NBER år 1964 och för vilken Charles L Schultze och Louis Weiner är redaktörer. Scitovsky gör en översikt över teorin; Lebergott och Solow diskuterar förklararingar för långsiktiga variationer och inkluderar även empiriskt material. Också Schultzes paper är både teoretiskt och empiriskt, men fokuserar på kortsiktiga variationer. Goldberg studerar långsiktig fördelning i Kanada, med en komplettering av Leacy som diskuterar kortsiktiga variationer där. Gort och Borts diskuterar i sina kapitel mätfrågor. Detta kapitel är Schultze och Weiners introduktion, med en översikt över boken.

De konstaterar att Scitovsky i sin teoriöversikt skiljer på mikroekonomiska och makroekonomiska approacher till löneandelen. De makroekonomiska teorierna om konstanta löneandelar -- av Kaldor, Phelps-Brown och Weber -- bygger enligt Scitovsky på identiteten P/O = (P/K) * (K/O), där P är kapitalinkomster, K är kapitalstock och O är output. Om två av de tre P/O, alltså löneandelen, P/K, alltså profitkvoten, eller K/O, alltså kapitalintensiteten, är konstanta så är också den tredje konstant. (Jag kan visserligen tycka att det är ett bisarrt antagande att profitkvoten skulle vara konstant, och detsamma om kapitalintensiteten)  Denison säger i sin kommentar på Scitovsky att det är ett problem att P/O och P/K oftast mäts i nominella dollars medan K/O däremot oftast mäts i konstanta dollars. Modigliani konstaterar i sin kommentar att "the task of explaining the stability [of factor shares] is such a fascinating and challenging game that it is hard to resist, even if the stability is after all a figment of somebody's imagination." Modigliani vill ha in faktorn sparande -- och sin egen teori om denna -- i diskussionen om funktionell inkomstfördelning, eftersom kapitalstocken K kommer från sparandet.

Lebergott har i sitt kapitel en mycket annorlunda förklaring till varför fördelningen skulle vara konstant på sikt: han hävdar helt enkelt att priset på arbete och priset på kapital inte kan divergera under längre perioder. Schultze och Weiner verkar inte imponerade av Lebergotts försök att komma undan diskussionerna om kapitalintensitet, elasticitet i faktorsubstitutionen etc. I sin empiriska studie visar Lebergott på stora problem med existerande data. Han menar att teknikerna som använts i att skatta tidiga löneandelar i princip garanterar att löneandelen kommer se konstant ut, men också att Kuznets slutsatser om en ökande löneandel i början av 1900-talet i mångt och mycket bygger på ökningen det enda året 1919, vilket är problematiskt. Ett stort problem med statistiken är hur egenföretagares inkomster ska räknas och klassificeras.

Alterman frångår problemet med egenföretagare genom att räkna ut faktorandelar bara i "the corporate sector", alltså i företag minus egenföretagarna. Han menar att löneandelen i denna sektor 1922-29 var likadan som 1947-59. Om man räknar bort avskrivningarna så har dock vinstandelen fallit. Schultze och Weiner ser arbete med just "corporate sector" som en väg framåt för att undkomma problemen med egenföretagares inkomster som man har när man jobbar med nationalinkomsten ur nationalräkenskaperna.

Solow använder i sitt kapitel en produktionsfunktionsapproach, som i sin tidigare studie med Arrow, Chenery och Minhas. Förskjutningar i inkomstfördelningen förklaras här av föränderliga substitutionselasticiteter.

Schultzes kapitel om kortsiktiga variationer är liksom Solows "very much in the contemporary econometric fashion". Schultze ser bruttovinstandelen av corporate gross product som bestående av en trendkomponent och en cyklisk komponent och kollar på perioderna 1922-41 och 1948-59.

Goldberg visar i sitt kapitel om Kanada på en rejäl ökning av löneandelen där från 1900-talets början till 1950-talet. Ökningen förklaras framför allt av en minskning av "incorporated income". Goldberg kollar också på löneandelen av "private business product".


Scitovsky 1964
Tibor Scitovsky från UC Berkeley har ett matigt kapitel med översikt över teorier om inkomstfördelning. Han börjar kapitlet med att konstatera att utbudet av teorier om lönespridning och personlig inkomstfördelning faktiskt är riktigt skralt, vilket såhär 50 år senare är lite förvånande eftersom de två ämnena idag är de stora debatterna inom inkomstfördelning, och att det finns fler teorier om den funktionlla inkomstfördelningen! (s 16) Detta helt enkelt eftersom utbudet av statistik om lönespridning och personlig inkomstfördelning vid den här tiden var så dåligt; funktionell inkomstfördelning kan man ju räkna ut från nationalräkenskaperna vilka fanns för många år redan i början på 60-talet, inte minst genom Simon Kuznets pionjärarbete.

Jag är mest intresserad av förklaringar till långsiktiga variationer, men det är värt att nämna också de förklaringar som Scitovsky för fram till det välkända fenomenet att löneandelen kortsiktigt rör sig kontracykliskt. Scitovsky menar att den viktigaste faktorn bakom detta är vad Burkhead (1953) kallar kapacitetseffekten, att med större kapacitetsutnyttjande så är output större i förhållande till de fasta kostnaderna. Den andra förklaringen är laggeffekten, att löner laggar efter prisökningar i goda tider med inflationärt tryck. Scitovsky pekar dock på nyare studier av Bach och Ando (i RES, 1957) och Phelps Brown och Browne (i EJ 1960) som inte hittar någon negativ effekt av inflation på löneandelen. Burkhead för fram också en tredje förklaring som Scitovsky dock är skeptisk emot, att i goda tider sparandet är större vilket också ger högre inkomster för höginkomsttagarna. Scitovsky lägger också till en fjärde förklaring som inte tidigare diskuterats, att inte bara nivån utan också sammansättningen av output förändras i högkonjunkturer, med t ex mer produktion av lyxvaror, och om löneandelen är lägre i sådan produktion så kommer det mekaniskt leda till en lägre löneandel i högkonjunkturerna (s 18). Scitovsky tar också upp en keynesiansk teori om fördelningen, som det finns rudiment av i Treatise on Money och som sedan utveecklats av Boulding (1950), Hahn (i OEP 1951), Kaldor (1955-56), Kalecki (1942) och Robinson (1956). Denna teori antar -- ett starkt antagande -- att högre investeringar ger högre vinstandel, och har "kritiserats, till och med hånats" (av James Tobin, 1960) för att ha tagit för givet vad teorin i själva verket borde förklara.

Efter den kortsiktiga diskussionen går Scitovsky över till den långsiktiga. Löneandelen har på lång sikt ökat i USA, och det finns flera enkla delförklaringar: den offentliga sektorn har ökat som andel av ekonomin och där räknas hela produkten som kompensation till de anställda; jordbrukets andel av ekonomin har minskat och där är löneandelen låg; och andelen löntagare har ökat (s 20). Scitovsky menar att de tre faktorerna tillsammans förklarar, "to the satisfaction of most writers on the subject", med i princip hela ökningen av löneandelen i USA (s 21). Undantagen är Kravis (1959) och Budd (1960). Han menar också att antagandet om konstant fördelning mellan arbete och kapital för stöd av brittiska data, där arbetarlönernas (wages, i distinktion till salaries) andel av nationaleinkomsten 1870-1950 är "virtually constant", med fluktuationer inte större än 8 procentenheter bort från medelvärdet (ref Phelps Brown och Hart 1952). -- Mot detta skulle jag vilja invända att +- 8 procentenheter i själva verket är stora fluktuationer; om vi följer Jacobson och Ochino (2012) och Karamassou och Sala (2012) så innebär en procentenhets minskning av löneandelen något mellan 0,15 och 1,15 procentenheters ökning av ginikoefficienten.

I vilket fall så konstaterar Scitovsky att alla tre nämnda faktorer -- offentlig sektors uppgång, jordbrukets nedgång, löntagarnas ökade andel av de sysselsatta -- är makroekonomiska. Inte desto mindre är mikroekonomiska förklaringar också viktiga. Den viktiga förklaringen här är den marginalistiska "marknadsteorin om inkomstfördelning", där faktorerna antas betalas i enlighet med sin marginalproduktivitet och substitueras mot varandra så att ekonomins långsiktiga jämvikt hela tiden återskapas (s 22f). Scitovsky konstaterar att inte så många tror på den enkla marginalproduktivitetsteorin längre, men att disciplinen ändå håller fast vid den eftersom den är så elegant och funktionell. De som använt MPT för att förklara konstant fördelning mellan arbete och kapital har kombinerat MPT-antagandet med ett antagande om perfekt elastisk substitution mellan arbete och kapital som produktionsfaktorer, och antagande om neutrala teknologiska framsteg (jfr Ferguson och Moroney 1969 för en intressant diskussion om biased technical change). Scitovsky är kritisk mot MPT-förklaringen till den funktionella inkomstfördelningen; han menar att marknadsteorin är baserat för lite på bevis om hur faktormarknader (arbets- och kapital-) fungerar, och för mycket på enkla analogier med marknader för konsumtionsvaror, som i själva verket fungerar mycket annorlunda (s 25). "We do not deny that market forces operate in factor markets; but they may be much weaker and much more sluggish than is generally supposed; and for all we know they may, in some respects, operate quite differently from those that operate in the market for bread." (s 25) Scitovsky menar att förenklingarna är för grova både om Cobb-Douglas-antagandet om substitutionselasticitet som är 1, och om att tekniska framsteg är fördelningsneutrala (s 26). En konkurrerande mikroekonomisk teori om fördelningen mellan arbete och kapital är Kaleckis, som skiljer sig från vad S kallar marknadsförklaringen genom att släppa antagandena om perfekt konkurrens och långsiktig jämvikt. Kalecki gör istället antaganden om konstant avkastning sett till skala, åtminstone under förhållanden med undersysselsättning, som Kalecki ser som det normala. Den viktigaste bestämningsfaktorn för fördelningen är i Kaleckis teori entreprenörernas vinstmarginal, som de lägger på i prissättningen, och som starkt påverkas av graden av monopol (s 27).

Från de två mikroekonomiska teorierna -- MPT och Kalecki -- går Scitovsky över till makroförklaringar. Dessa började med Ricardos subsistensteori. Början på modern teori var dock Hicks Theory of Wages där han introducerade idén om biased teknisk förändring som påverkar inkomstfördelningen. Scitovsky tycker dock att Hicks teori är både inkomplett och otydlig. En mer sofistikerad teori menar han att man kan vaska fram ur en artikel av Phelps Brown och Weber (1953) och en rad artiklar av Kaldor (1957, 1959, 1961). Dessa har visat för England att inte bara vinstandelen utan också avkastningen på investeringar och output per enhet kapitalstock varit remarkabelt stabil över tid. Om två av dessa faktorer (P/O, P/K och K/O) är stabila, så är också den tredje stabil. Phelps Brown och Weber förklarar stabiliteten i P/O med att affärsmän vill upprätthålla en viss proportion mellan priset och kostnader -- en förklaring som torde vara enkel att kritisera, t ex med hänvisning till skiftande konventioner! Scitovsky ser detta som "Kalecki's theory in its simplest form". Kaldor utvecklar varför P/K ska vara stabil, genom att argumentera att affärsmän inte investerar om avkastningen underskrider ett visst påslag på kostnaderna, och då krymper kapitalstocken, varpå avkastningen per enhet kapitalstock ökar igen. Phelps Brown och Weber argumenterar för att K/O är stabil.


Lebergott 1964
Stanley Lebergott från Wesleyan tar sitt avstamp i den uppseendeväckande stabiliteten i inkomstfördelningen mellan arbete och kapital, som Keynes kallar "a bit of a miracle" och såväl Schumpeter som Robinson ser som "ett mysterium". Hans paper har tre delar. I del I argumenterar han för att "'relative constancy' should exist, given the market mechanisms that determine the shape of the underlying production functions.". I del II argumenterar han att statistiken som använts för att diskutera utvecklingen i USA sedan 1850 eller 1900 har tagits fram med egenskaper som gör att det med den statistiken är nästan omöjligt att inte komma fram till att fördelningen är konstant*. I del III diskuterar han "entrepreneurial income" och menar att svårigheterna med att skilja på arbetsinkomst och kapitalinkomst hos egenföretagare gör det meningslöst att diskutera "labor's share" i nationalinkomsten eller i någon annan sektor -- som jordbruk eller bygg -- där egenföretagarna utgör en stor del av de sysselsatta (s 54, jfr 83).

I del II börjar han med att konstatera att diskussionen om utvecklingen före 1919 bygger på tre stora studier: R. F. Martin, National income in the United States, 1799—1938, 1939; W. I. King, The Wealth and Income of the People of the United States, 1915; och D. Gale Johnson, "The Functional Distribution of Income in the United States, 1850—1952," i Review of Economics and Statistics, May 1954. Lebergott menar att Kings skattningar av löneandelen i jordbruket för 1870 och 1880 är alldeles för höga (ca 50 procent), vilket gör att det i hans data ser ut som att löneandelen i sektorn föll mellan 1870 och 1910, trots att andelen lönearbetare (jämfört med egenföretagare) ökade under den perioden (s 67f). Kings statistik för 1870 och 1880 implicerar att den genomsnittliga lönearbetaren i jordbruket de åren tjänade mer än den genomsnittliga självägande bonden, vilket inte stämmer med annan statistik. För tjänstesektorn har King antagit en konstant ratio mellan stadsbefolkningens produkt och genomsnittsinkomst. Lebergott misstänker att King gjort liknande antaganden om konstans när han tagit fram sin löneserie för sektorn, för King redovisar inte hur han gjort det (s 68). Och det är klart att om man i framtagandet av statistiken gör antaganden om konstans så är det svårt att få andra resultat än konstans. Också för den offentliga sektorn är Lebergott missnöjd med Kings statistik (s 69). Lebergott går vidare med att diskutera Martins (1939) statistik. Martin antar bland annat för industri och handel att trenden för förtjänst för anställda och egenföretagare är samma 1899-1919 (s 70), och i bygg, transport och handel antar han både en konstant ratio av lön till egenföretagares inkomst och en konstant ratio av anställda till entreprenörer... Lebergott konstaterar att dessa sektorer tillsammans utgör 70 procent av förädlingsvärdet under perioden som Martin diskuterar, och att när data är producerade på detta sätt så är de värdelösa för att diskutera ifall löneandelen är konstant eller inte: "We conclude that the use of such data for discussing stability in the ratio of labor income to national income is futile, adding little to our knowledge of the subject." (s 71). Johnson (1954) menar att löneandelen ökat under 1900-talet (medan både vinstandelen och egenföretagares andel sjunkit). Fram till 1919 kommer hans statistik från Department of Commerce och han redovisar inte hur denna statistik tagits fram. Den visar 1917-18 en 25 procents minskning av egenföretagarnas inkomster (eller inkomstandel? L är otydlig här), vilket Lebergott tycker verkar orimligt; Kings statistik visar för samma år en liten ökning. Det ännu större problemet med Johnsons statistik är enligt Lebergott åren 1919-20, som i Johnsons data visar en stor ökning av löneandelen. Ökningen beror bl a på att de totala inkomsterna enligt statistiken -- i detta fallet från Kuznets -- minskade kraftigt 1919-20 (s 73). Eftersom Lebergott hittar så stora brister i de använda löneandelsserierna skapar han nya, utifrån statistik från Kuznets, Johnson, Department of Agriculture m fl källor. Han får inte fram den stora ökningen 1917-18 som tidigare forskning visat, och får fram ingen förändring mellan 1919 och 1929 (s 79).

Kommentatorn Jack Alterman från Bureau of Labor Statistics menar att Lebergott är alltför pessimistisk om statistikens kvalitet i koppling till frågan om egenföretagarna (s 87). Alterman accepterar inte heller Lebergotts teoretiska förklaring till varför den funktionella inkomstfördelningen ska vara konstant. Han citerar Lebergott:
"In summary, we define the share of national income flowing to wages as against capital as a function of the quantity and price ratios of each factor. We find that in the long run the quantity ratio is in turn a function of the changing price ratios. Taking the price of labor as given, we contend that the changing price of capital must bear a constant long-term proportionality to that of labor. This proportionality derives from the fact that the supply forces working to fix the price of capital are dominantly wage costs in the capitalproducing industries and those that supply them. In a competitive market these wage costs parallel wage-cost changes in capital-using industries because wage changes for identical occupations must bear a parity to one another in all employing industries. On the other hand, historical experience does not suggest that productivity trends in the supplying and using industries are so negatively related as to make costs take a different course from rates."
Alterman invänder:
"The gap in the theory is due to the fact that the initial explanation of stability of income shares in terms of the relationship of the price of labor and capital, in which the price of labor is defined as wage rate and the price of capital may be defined as property income per unit of capital services, becomes an analysis of the relationship of the price of labor and the price of capital goods, primarily machinery. The price of capital goods is not the same as the price of capital and until Mr. Lebergott's thesis is expanded to explain the relationship between unit labor costs, the price of capital goods, and the price of capital, we do not know whether the theory does provide an explanation for stability in factor shares or perhaps only a tendency towards stability." (s 88)

Grant 1979
Arthur Grant går ut hårt i detta paper i Journal of Post Keynesian Economics: "Fundamental to the problems of capitalism is the persistent conflict between the capacity to produce and the capacity to consume. This is basic Marx and, for at least one prominent post Keynesian [syftar på Joan Robinson], basic Keynes". (s 120) Grant menar att kapital- och arbetsandelarna reflekterar manifestationer av konflikten mellan produktion och konsumtion i kapitalismen, och syftet med denna artikel är att diskutera en sådan manifestation: effekten på andelarna av koncentration genom företagssammanslagningar. Han utgår från Kaleckis teori om löneandelen och utvecklar denna; mycket av pappret är matte.


Riach 1996
Peter Riachs paper kommer från Review of Political Economy, som är en tidskrift som handlar mycket om doktrinhistoria, och ett temanummer om är Henry Phelps Brown och hans forskning om löner, produktivitet och löneandelen. Phelps Brown var en ekonom och historiker som gjorde enorma insatser på 50- och 60-talen inte minst genom att ta fram långa tidsserier över löner och andra centrala variabler för en rad länder (Belgien, Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien och USA); i abstract beskriver Riach honom så här:
"Henry Phelps Brown was a labour economist who brought his historian's training to the empirical analysis of wages, productivity and the wage share, for several countries, over a lengthy time-span. He pointed out the relationship between the rate of money wage increase and the level of unemployment eight years before the Phillips Curve was published. SigniJicantly though, Phelps Brown rejected any causal connection that would justifj the creation of an unemployment pool as an anti-injlutionary policy. His 'climacteric' thesis attributed the productivity slow-down in the lute nineteenth century to an exhaustion of the innovatory potential deriving from steam and steel. He produced the definitive critique of the empirical applications of the Cobb-Douglas production function, although he subsequently made use of it as a theoretical tool to explain the 'stylized facts' which his empirical investigations produced. Phelps Brown attributed the stable trends in the profit rate, the profit share and the capital-output ratio to neutrality of invention, in association with the importance of convention to entrepreneurial behaviour when the future is uncertain. Displacements in the trend of income shares were accounted for by entrepreneurial convention being shattered by the joint actions of trade unions and the product 'market environment'."
I artikeln från 1950 med Sheila Hopkins tog Phelps Brown fram nominallöner för Frankrike, Tyskland, Sverige, UK och USA 1860-1939 och diskuterar frågor som effekten av krig, och lönernas cyklikalitet -- i UK och i Sverige före 1888 faller nominallönerna i varje recession. Dessa löneserier användes av AW Phillips enormt inflytelserika artikel från 1958 som etablerade begreppet Phillipskurva; Phelps Brown var en av tre (de andra var James Meade och Richard Lipsey) som tackades i en fotnot. Riach menar att Phillipskurvan om PB hade varit mer positivistiskt lagd lika gärna kunde ha kallats Phelps Brown-effekten (s 212). Riach visar också parallellen mellan Phelps Brown och Hopkins diskussion om nominallöneökningar under full sysselsättning, och Kaleckis (1943) klassiska formulering om den fulla sysselsättningens politik.

Phelps Brown tog avstånd från den policyslutsats som en del drog från Phillipskurvan, att arbetslöshet var nödvändig för att hålla nere inflationen, och förespråkade istället en centraliserad inkomstpolitik för att hantera inflationen (s 214).

Phelps Brown var också en viktig kritiker av Cobb-Douglas-funktioner som förklaring av fördelningen mellan arbete och kapital.
"The dominant empirical approach to income shares during the 1940s and 1950s was the fit of the Cobb-Douglas production function to time series and cross-section data. A function whose purpose was to show how the output of a given product would respond to different factor combinations at a given time was fitted to output and input data relating to different points in time or different products. In 1957 Phelps Brown produced the definitive criticism of this econometric pastime (Phelps Brown, 1957a). If the fit of the regression equation was good and the exponent on labour approximated the wage share it was considered a verification of the marginal productivity theory of wages. Turning his attention first to the fitting of the Cobb-Douglas function to time series data, Phelps Brown pointed out that the statistical series for labour, capital and output are quite likely to follow constant-growth trends: 'Thus each exponent simply expresses a relation between two differential rates of growth.. .these rates are historical. The differences between them will not directly have the significance of exponents in a production function' (Phelps Brown, 1957, p. 550). He therefore concluded that '...the fitting of the Cobb-Douglas function to a time series has not yielded, and cannot yield, the statistical realization of a production function. It can describe the relations between the historical rates of growth of labour, capital, and the product, but the coefficients that do this do not measure marginal productivity' (Phelps Brown, 1957a, p. 55 1)" (s 218f)
Ekonomer kritiska till neoklassicismen som Joan Robinson och Herbert Simon hänvisade långt senare, på 70-talet, till Phelps Brown som stöd i sin kritik. Men märkligt nog -- Riach förklarar det med inflytande från kollegan vid LSE Roy Allen -- så använde Phelps Brown själv 1968 i ett paper med Browne Cobb-Douglas-funktionen för att förklara historiskt konstant löneandel (s 219).

Phelps Browns analys av löneandelen utvecklades framför allt i ett paper från 1952 med Peter Hart och ett från 1953 med Bernhard Weber, samt ett syntetiskt konferenspaper "The long-term movement of real wages" från 1956 (publicerat i en bok 1957). Artiklarna med Hart och Weber byggde bara på data från Storbritannien, medan 1956-pappret också inkluderade Belgien, Frankrike, Tyskland, Sverige och USA. P B såg "salaries" (tjänstemannalöner) och "rents" som stabila inkomstkategorier och "wages" (arbetarlöner) och profiter som fluktuerande faktorer. Han kalkylerade inte bara löneandelar utan också en löne-inkomstratio som visar genomsnittslönen jämfört med genomsnittsinkomsten för en sysselsatt person; löneandelen kan falla genom att denna ratio faller, eller genom att andelen löntagare i befolkningen faller (s 221). Enligt Phelps Brown och Webers undersökning var löneandelen stabil i Storbritannien 1870-1938. En anledning till stabiliteten var enligt Phelps Brown konventionens kraft; enligt honom bestäms investeringsbeslut av två faktorer, "'...one prescribing the reasonable or normal rate of profit which the firm will endeavour to realize and the other guiding its opinion on the probable consequences of a change in selling price and in constituting a market environment' (Phelps Brown, 1957b, p. 63)." Däremot så kan löneandelen och konventionerna enligt Phelps Brown uppleva kraftiga kortsiktiga fluktuationer (s 222). Den andra viktiga faktorn var "market environment" som enligt Riach motsvarar vad andra forskare kallar Kondriatevvågor, men Phelps Brown var för mycket historiker för att vilja generalisera på det sättet. Om facklig styrka inträffade samtidigt med en "hard market environment" skulle detta minska profitmarginalerna, som 1870-72 och 1889-91, medan om facklig svaghet skulle sammanfalla med en "soft market environment" så¨skulle profitmarginalerna öka, som 1903-05 och 1926-28 (s 223). De alternativa kombinationerna -- starkt fack och mjuk miljö, eller svagt fack och hård miljö -- skulle ge stabilitet i löneandelen.

1960 publicerade Kurt Rothschild en översikt över fördelningsteori, som inkluderade Kalecki, Kaldor, Boulding, Schneider, Krelle och Marchal. I sektionen om Kalecki menade Rothschild att Phelps Brown och Harts analys låg nära Kaleckis ramverk, även om de inte stramade åt sin analys tillräckligt; han menade att deras facklig styrka/marknadsmiljö-ramverk var "..more in the nature of a classification which helps to explain the course of past events rather than a guide for forecasting the future." Kalecki brydde sig om facket som variabel; och PB och Harts "marknadsmiljö" överensstämmer med Kaleckis variabler råvarupriser, teknologi, penningpolitik och grad av monopol. Tibor Scitovsky (diskuterad ovan) gjorde en översikt för en NBER-konferens 1961 och hans paper publicerades 1964. Också Scitovsky lyfte fram överensstämmelserna mellan Kaldor och Phelps Brown (och Weber), och såg kombinationen som en möjlig teori att utveckla. Problemet med Scitovskys syntes är enligt Riach att den förklarar Harrods marginalistiska teori med Kalecki och Phelps Brown icke-marginalistiska markup-teori om priser. Modigliani påpekade detta i sin kommentar på Scitovsky, att förklaringarna till stabiliteten i P/Y (vinstandelen) och i K/Y (kapitalintensiteten) var oförenliga!

Riach illusterar löneandelsdiskussionen med att diskutera löneandelen i Nederländerna 1950-1973 och i Australien 1970-77. Han visar att en del av ökningen i NL under perioden beror på att andelen egenföretagare minskade och andelen anställda ökade. (s 226) Riach menar också att en del av ökningen 1961-63 berodde på kombinationen full sysselsättning och  internationell prispress eftersom NL var en mycket öppen ekonomi (dvs Phelps Browns "hård marknadsmiljö"-faktor). I Australien ökade löneandelen 1974 av kombinationen starka fack och hård marknadsmiljö; den senare bestod av "The factors making up this 'hard market environment' were: a severe contraction of the money supply in 1974, the establishment of a Prices Justification Tribunal and the reduction in the competitiveness of the import-competing sector due to tariff cuts and exchange rate movements". (s 228) Riach menar att hans två fall alltså stämmer utmärkt överens med Phelps Browns modell, men mot detta kan man å andra sidan att Nederländerna 1961-63 och Australien 1974 inte direkt utgör någon uttömmande testning av modellen...


Fotnot
*Lebergott konstaterar i en fotnot att: "We do not discuss the variety of data available for other countries: to understand the derivation of their estimates is a major project in itself. The interested reader will find a variety of comparisons for several countries, with data adjusted as best may be for comparability, in Livio Livi, Primo Corn puto Del Reddito Distribuuo al Fattori Della Produzione, 1958, Ch. ii, especially p. 172. Professor Livi's data show great stability for some nations, great change for others, over the period from 1938 to about 1954." (s 67n)

Referenser
Grant, Arthur (1963) Issues in Distribution Theory: The Measurement of Labor's Relative Share, 1899-1929, Review of Economics and Statistics
Grant, Arthur (1979) Mergers, monopoly power, and relative shares, Journal of Post Keynesian Economics.
Kuznets, Simon (1959) Quantitative Aspects of the Economic Growth of Nations: IV. Distribution of National Income by Factor Shares, Economic Development and Cultural Change, VII (April 1959), Part II.
Lebergott, Stanley (1964) "Factor Shares in the Long Term: Some Theoretical and Statistical Aspects", i Schultze och Weiner (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.
Riach, Peter (1996) "Henry Phelps Brown on Wages, Productivity and the Wage Share", Review of Political Economy, Volume 8, Number 2.
Schultze, Charles och Louis Weiner (1964) "Introduction", i desamma (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.
Scitovsky, Tibor (1964) A Survey of Some Theories of Income Distribution, i Schultze och Weiner (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.

Inga kommentarer: