måndag 14 september 2009

Olofsson om gymnasiepolitiken (och vänsterpartiet)

"Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. /.../
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket starkt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem?
Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, det vill säga allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Liberal retorik
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för alltför många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna "frihet".
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer - inte minst LO - som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringsliv vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism."
Jonas Olofsson, "Vänsterpartiet på god väg förlora existensberättigandet", Göteborgs-Posten 14 december 2007

Inga kommentarer: