Historiskt demokrati-dataset

 

Statsvetarna gillar ju att kvantifiera saker och göra index, och Varieties of Democracy (V-Dem) är det största datasetet med kodifiering av indikatorer på demokrati och relaterade frågor i världen, tillbaka till 1900. Men, säger ett stort gäng författare med Carl Henrik Knutsen i spetsen, med V-dem missar man ju hälften av "modern historia". Därför har de tagit fram "Historical V-Dem", som täcker perioden från 1789 till 1900, ungefär vad Hobsbawm kallade "det långa 1800-talet".

De väcker mitt intresse med några substantiella frågor som de menar kan adresseras med det nya datasetet, i och med täckningen av 1800-talet:

"did the long first wave of democratization stretch back to the beginning of the 19th century (Huntington, 1991) or erupt only after WWI (Doorenspleet, 2005)? Were there separate subwaves of democratization after the 1848 revolutions (Weyland, 2014)? Was the movement toward democracy across the long 19th century discontinuous or gradual, and was it monotonic or characterized by reversals (Congleton, 2011; Ziblatt, 2017)?" (s. 441)

Att ha långa tidsserier är också viktigt för att förstå effekter av institutioner, eftersom institutioner kan ha långsamma/fördröjda effekter.

Historical V-Dem är indelad i tio "surveys": val, partier, regering, lagstiftande församling, rättssystem, medborgerliga rättigheter, staten,civilsamhälle,  media, och politisk jämlikhet. Det finns två typer av indikatorer: fakta-indikatorer (A-indikatorer) som kodats av forskningsassistenter, och utvärderings-indikatorer (C-indikatorer) som kodats av land-experter.

"A indicators involve features such as election dates, names of local government entities, legal status of slavery, and existence of statistical agencies or national banks. C indicators pertain to features such as extent of election violence, relative power of elected and non-elected offices at the local level, de facto freedom from forced labor, and the extent to which recruitment to the bureaucracy is merit-based."

Datasetet innehåller 149 C-indikatorer och 110 A-indikatorer. Många är med från 1900-tals-V-Dem men där finns också nya indikatorer som är särskilt relevanta för att förstå 1800-talet. Historiska V-Dem innehåller t ex indikatorer på hur rekryteringen av byråkrater och arméofficerare går till, om det är mer nepotistiskt eller mer "weberianskt". Där finns också indikatorer om "regimer" och deras "regime support coalitions", med vilka sociala gruppre som stödjer regimen, vilket kan bidra till diskussionen om t ex agrara eliters politik (som i Barrington Moore 1966) eller den urabana medelklssens politik.

Författarna går över till att beskriva hur historiska V-Dem byggts upp. För vanliga V-Dem har man strävat att använda flera forskare, typ fem, för att koda varje land, men för historiska V-Dem är utbudet av experter sämre, och man har snarare använt 1-2 historiker eller statsvetare per land, och de har fått mer betalt (1250-2000 €) för att göra ett utförligt jobb. (s. 442) De har en del intressanta tekniker för att se till att olika land-experter är konsekventa i vad de gör, så att inte kodningen av ett land godtyckligt varierar från kodningen av ett annat land (s. 444). Det verkar också vara så att kodare av 1800-talet blir mer "generösa" i sina bedömningar, kanske eftersom de omedvetet historiserar sina bedömningar och sänker sina förväntningar på vad som är demokratiskt och inte. (s. 444)

Nästa del beskriver resultat med historiska V-Dem. De börjar med V-Dems "Polyarki"-index (="electoral democracy"). Diagram 3, som jag klistrat in ovan, visar de fem komponenterna i Polyarki-indexet: val av "officials", val utan fusk, organisationsfrihet, yttrandefrihet, och rösträtt. Alla fem indikatorer ökar långsamt under 1800-talet. Överlag så stor det under 1800-talet bättre till med organisations- och yttrandefrihet än med rösträtten och val utan fusk. (s. 446)

Den sista sektionen i den introducerande artikeln handlar om kopplingen mellan krig och politisk regim. Gibler (2012) menar att krig ökar autokratin, eftersom krig skapar stora arméer som också kan användas för intern repression; krig ökar också politisk centralisering; och befolkningar som är rädda för yttre hot kan möjligtvis vara mer accepterande inför en autokrati (s. 446). Det har också påståtts tvärtom, t ex av Göran Therborn i hans klassiska artikel i New Left Review 1977. Knutsen et als regressionsanalys om effekterna av krig på demokrati visar att med Polyarchy-måttet ger mer krig mer demokrati. (s. 448-449)

I slutsatserna pekar författarna på:

"We have laid out the general features and content of Historical V-Dem, and described how it addresses issues of reliability, validity, and intertemporal and cross-country comparability. When combined with contemporary V-Dem, the more than 250 indicators contained in Historical V-Dem open up new possibilities for drawing on information from the entirety of ‘modern history’ to inform studies of democracy and related phenomena such as state-building." (s. 449)

Referens

Carl Henrik Knutsen, Jan Teorell, Tore Wig, Agnes Cornell, John Gerring, Haakon Gjerløw, Svend-Erik Skaaning, Daniel Ziblatt, Kyle L Marquardt, Daniel Pemstein, and Brigitte Seim, "Introducing the Historical Varieties of Democracy dataset: Political institutions in the long 19th century", Journal of Peace Research 56: 440-451.

Skolsegregation i Trollhättan och den svenska välfärdsmodellens omvandling

Aftonbladet rapporterade i förra veckan om att Trollhättans kommun diskuterar att stänga en skola med problem, och istället sprida eleverna (från områden med social problematik) på andra skolor. Ramaskri uppstår bland föräldrar till barn i de starkare skolorna. Och denna målkonflikt är så intressant: kommunen vill ha mindre segregerat skolsystem av sociala skäl (och kanske för att förbättra utbildningen i sig), men de medelklassföräldrar vars barn går i nedåt segregerade skolor, vill ju inte ha integration. Gymnasieläraren Andreas Williamson kommenterar på twitter:

"Den här typen av reaktioner och spänningar är en förklaring till att vi sitter där vi sitter: viktiga samhällsgrupper använder sina barns skolgång som ett sätt att bekräfta sin självbild och sociala status. De vill inte förlora möjligheten att välja skola eller att den skola som de valt får ett sämre varumärke genom att en massa elever med låg status kommer dit. För dem är integration mest ett teoretiskt begrepp som inte angår dem själva. Varför ska de ”straffas” för att de är smarta och göra smarta val?"

Och jag kommer att tänka på en poäng som filosofen Karim Jebari gjorde för ett tag sen. Piketty med kollegor brukar tala om att topp-procenten ekonomiskt sett, är politiskt oproportionerligt inflytelserika. Men Jebari menar att det snarare är topp tio-tjugo procenten som styr i Sverige, och som inte själva ser att de är en elit, utan har självbilden att de står för allmänintresset. Han gjorde argumentet i sammanhanget vårdval och prioriteringar i vården, och gjorde en intressant intervju i Dagens Arena med Alicia Heimersson:

"Karim Jebari menar att en del av vårdens problematik handlar om att det förs en politik som utformats för att gynna en liten grupp. En grupp han kallar »de 10 procenten«.

– Det kanske är 15 procent eller 20 procent, det är lite olika beroende på vilka frågor man diskuterar. Men det är intressant aspekt av den svenska debatten, att de som tillhör de 10 procenten, som jag själv exempelvis, inte ser sig själva som en samhällselit eller som en ekonomisk elit, vi ser oss själva som medelklass, säger Karim Jebari.

Han tror att det är många av så väl riksdagspolitikerna som politiker i region och kommun som ser sig själva som medelklass och som tror sig representera medelklassen, och som missar att de egentligen tillhör en ekonomisk och politisk elit – och också för elitens talan.

– De ser sig själva som mittfåran. De ser inte att de bedriver klasskamp å den rikaste och den friskaste samhällsgruppens vägnar. Trots att de 10 procenten i toppen är en klar minoritet så har det ett relativt stort inflytande över politiken.

Karim Jebari tycker klasskamp är ett bra begrepp i sammanhanget eftersom att det inte antyder att det finns några elaka avsikter. Det här handlar enligt honom inte om gott och ont, utan om att se efter sina intressen."

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta, både vad gäller vård- och skolpolitik.  De villaföräldrar som i mångt och mycket utgör de översta tjugo procenten i inkomstfördelningen -- föräldrarna från Trollhättan i Aftonbladets reportage ingår knappast i toppercentilen i landet -- är politiskt röststarka, röstar definitivt, är antagligen också oproportionerligt engagerade i politiska partier. Och vad gäller kommuner och skolsystemet är det ju så att kommunpolitiker oroar sig för sin skattebas och vill att välutbildade, högavlönade personer ska bo i just deras kommun och betala kommunalskatt. Detta verkar vara ett drivande motiv i skånska kommuner som Trelleborg där politiker ger friskolekoncerner som IES, vars affärsidé i mångt och mycket verkar vara segregation, särskilda privilegier. (Sydsvenskan, 17 januari 2020.) Helt i enlighet med Jebaris argument om vilkas intressen som driver politiken. Så här rapporterade DN från Trelleborg i januari i år:

"Trelleborg behöver nya skolor och den moderatstyrda kommunen vill att just Internationella engelska skolan ska etablera sig där.

Problemet är att friskolekoncernen kräver en rad rabatter, bland annat ett extra hyresstöd med 4 miljoner per år, utöver den ordinarie skolpengen.

– Vi är beredda att göra detta för att få Engelska skolan till kommunen. Om det sedan blir 4 miljoner eller ett lägre belopp, det får visa sig när skolan är färdigbyggd, säger kommunstyrelsens ordförande Mikael Rubin (M). /.../

– det finns ett behov, säger Mikael Rubin och förklarar att själva syftet med satsningen på Engelska skolan är att locka nya familjer att bosätta sig i kommunen och att samtidigt öka mångfalden och valmöjligheterna.

– När det blir omkring 60.000 invånare i kommunen så tror jag att det är bra med den typen av diversifiering."

När statsvetaren Torsten Svensson i sin doktorsavhandling 1994 skulle förklara orsakerna till Socialdemokratins dominans (avhandlingen heter så), så fokuserade han på partiets "löntagarstrategi", hur man åtminstone sedan ATP på 1950-talet lyckats förena tjänstemän och arbetare i gemensamma lösningar med gemensamma intressen, och så kunde hålla ihop en bred koalition. Idag ser vi en intressant kofot genom detta bygge: en segregation i välfärdssystemen, där divergerande intressen mellan högre tjänstemän (säg percentilerna 80-97 i inkomstfördelningen, ungefär Jebaris 20 procent) och arbetare är både orsak och verkan: divergerande köpkraft och identifikation driver isär preferenserna för välfärdslösningar, och de segregerande lösningar (IES, KRYs skimming i vården, osv) som uppstår driver i sin tur vidare isär intressena, helt i enlighet med Paul Pierson och andra statsvetares teorier om hur välfärdssystemen i sig skapar sina constituencies och intressegrupper, mellan nyttjarna och icke-nyttjarna av de offentligfinansiserade men segregerade välfärdstjänsterna.

Metodfrågor i toppinkomstlitteraturen

Toppinkomstlitteraturen har dominerat den långsiktiga debatten om inkomstojämlikhet de senaste tjugo åren, sedan Pikettys studier av Frankrike 2001 och USA 2003 (med Saez). Från de tidiga inkomstskatte-arkiven tar man fram hur stor inkomst toppinkomsttagarna -- kanske den 0.1 procent som tjänade mest, eller den 1 procent, eller de 5 procent, eller de 10 procent -- hade som kollektiv, och så relaterar man det till en nationalinkomst för att få fram "toppinkomstandelen".

Men hur beräknas egentligen nationalinkomst i dessa studier? För att få ett rimligt mått på ojämlikhet, alltså toppinkomsttagarnas del av det hela, så är det ju lika viktigt att måttet på "det hela" är bra, som att måttet på toppinkomsttagarnas egna inkomster är. Ändå upplever jag det som att jämförelse-totalen diskuterats och uppmärksammats betydligt mindre. Åtminstone har jag själv tänkt på det som en teknikalitet. Men nu när jag själv håller på med liknande studier, så blir det desto viktigare att förstå på detaljnivå hur beräkningarna i toppinkomstlitteraturen funkar.

I Atkinson och Piketty-antologin Top Incomes over the 20th Century från 2007 har Anthony Atkinson glädjande nog just ett sådant metodologiskt kapitel. För jämförelsen behövs först en total befolkning, "control total for population", och sedan en total inkomst, "control total for income". I 2007-boken är befolkningen i Kanada-kapitlet de över 20 år, vilket missar de under 20 år som tjänar pengar och är med i inkomstskattestatistiken, påpekar Atkinson. I UK-kapitlet är befolkningen därför de 15 år och äldre. Detta till synes tekniska val har förstås en implikation för ens beräknade ojämlikhet: med cut-off på 20 år blir den beräknade befolkningen mindre, vilket ger en lägre beräknad toppinkomstandel (eftersom topp 1 procent blir en mindre grupp rent numerärt). Omvänt, med cut-off på 15 år blir kontrollbefolkningen större, vilket kommer ge en större toppinkomstandel. (s. 27) En lärdom: dessa till synes mycket tekniska och perifera antaganden, har substantiella implikationer för de slutgiltiga beräkningarna! I UK 1931 var befolkningen 15 år och äldre 13 procent större än befolkningen 20 år och äldre. Om topp 1 procentens inkomstandel var 10 procent med befolkningen 20 år och äldre, så blirden 10.6 procent med befolkningen 15 år och äldre. (s. 28) I andra länder är befolkningen av skattebetalare mer komplex, eftersom det var hushåll, inte indiivder, som var skatte-enheten. Piketty och Saez räknar därför ut sin befolkning som antalet individer över 20 år minus alla gifta kvinnor. I länder med parvis beskattning blir beräkningarna mer osäkra; Atkinson menar att en faktisk topp 1 procent-andel om 10 procent kan variera mellan 8.3 och 11.8 beroende på hur fördelningen inom hushållen (som toppinkomstforskaren inte vet något om) ser ut. (s. 28-29)

Från befolkningsfrågan kommer vi till den mer uppenbart relevanta frågan om totalinkomsten. Här finns två approacher för att få fram den totalinkomst som ska vara nämnaren i toppinkomstandel-beräkningen. Den första börjar från inkomstskattedatat och lägger till inkomsterna för de som inte är inkluderade i det datat (eftersom de tjänat för lite för att betala inkomstskatt), "the non-filers". Denna approach används i Atkinson och Piketty 2007-boken för Nederländerna, UK, och USA från och med 1944. En annan approach börjar från en "external control total, typically derived from national accounts". Denna approach används i boken för Australien, Kanada, Franrkike, Tyskland, Irland, Nya Zeeland, och USA före 1944. Atkinson kommenterar:

"The approach seeks to adjust the tax data to the same basis, correcting, for example, for missing income and for differences in timing. In this case, the income of non-filers appears as a residual. This approach has a firmer conceptual base, but there are significant differences between income concepts used in national accounts and those usually applied in income distribution analysis." (s. 29)

Den första approachen beräknar den totala inkomst som hade rapporterats om alla hade varit tvungna att deklarera sina inkomster. Historiskt sett var bara en liten del av befolkningen tvungen att deklararera. Slående nog så gällde det bara 2 procent i Kanada år 1930, som studerats av Saez och Veall; år 2000 gällde det istället 97 procent av de vuxna. Hur gör man då för att beräkna/imputera inkomsterna för "non-filers"? Piketty och Saez använder för USA en fast andel av skattebetalarnas inkomst. De använder 50 procent för åren 1944 och 1945, och 30 procent från 1945. I Nederländerna har Central Bureau of Statistics redan gjort mer detaljerade skattningar i frågan; och Atkinson använder motsvarande beräkningar för UK.

Med den andra approachen är det viktiga att göra en nationalräkenskap-total för personliga inkomster. För USA 1913-43 beräknar Piketty och Saez detta som 80 procent av nationalinkomsten. Saez och Veall använder denna approach för hela perioden 1920-2000. För Schweiz används istället 75 procent. Atkinson förklarar logiken i denna approach:

"How do these national income based calculations relate to the totals in the tax data? In answering this question, it may be helpful to bear in mind the different stages set out schematically below:
Personal sector total income (PI)
minus Non-Household income (Non-proWt institutions such as charities, life assurance funds)
equals Household sector total income
minus Items not included in tax base (e.g. employers’ social security contributions and—in some countries—employees’ social security contributions, imputed rent on owner-occupied houses, and non-taxable transfer payments)
equals Household Gross Income Returnable to Tax Authorities
minus Taxable income not declared by filers
minus Taxable Income of those not included in tax returns (‘non-filers’)
equals Declared Taxable Income of Filers.
The use of national accounts totals may be seen as moving down from the top rather than moving up from the bottom by adding the estimated income of non-filers. The percentage formulae can be seen as correcting for the non-household elements and for the difference between returnable income and the national accounts definition. Some of the items, such as social security contributions, can be substantial." (s. 30)

Vilka implikationer har då val av metod för ens skattade totala inkomst? Diagrammet nedan visar för Storbritannien 1908 till 1999 skillnaden mellan 80 procent-antagandet (approach 2) kontra en beräkning av non-filers inkomster som man själv adderar upp till en nationalinkomst (approach 1).

Som vi ser i diagrammet ger approach 1för åren 1908-1940, med undantag för krigsåren, en större referensinkomst. Det innebär att med denna approach blir de beräknade toppinkomstandelarna lägre för 1908-13 och 1920-39 än vad de blir med approach 2. Under krigsåren blir den beräknade ojämlikheten tvärtom högre med approach 1. "The choice of control total is evidently important." (s. 31)

Nästa metoddiskussion handlar om interpolation av inkomsterna. Exempel: de franska data som Piketty använder för år 1919 täcker det året bara de 3.591 % som tjänade mestm vulket Piketty extrapolerar för att beräkna en inkomstandel för topp 10 %. Standard-praktiken är att extrapolera med antagandet att fördelningen är Pareto-formad, vilket Feenberg och Poterba (1993, 2000) och Piketty (2001) har visat är ett okej antagande. (s. 32)

I Sverige är det Jesper Roine och Daniel Waldenström som gjort den centrala studien om toppinkomstandelar av inkomsterna på lång sikt. (Journal of Public Economics, 2008.) I ett bokkapitel från 2010 (pdf), från uppföljaren till den antologi ur vilken jag citerat Atkinsons kapitel ovan, diskuterar de metoden mera utförligt. I appendixet 7C, "Construction of reference total", diskueras just de metod-frågor som jag intresserar mig för här, nämligen den tänkta totala inkomsten i toppinkomststudier bestäms/beräknas. Diagrammet nedan visar på ett väldigt fint sätt diskrepansen mellan de personer för vilka man vill mäta inkomsterna, den övre serien "tax units (preferred)", och de för vilka man faktiskt har data, alltså de som faktiskt rapporterat sina inkomster. I 1900-talets början är det färre än 10 procent som betalat den inkomstskatt som Roine och Waldenström använder som källa. 1916-19 fördubblas antalet deklarationer, och efter ungefär 1935 börjar en ny stark ökning av andelen som deklarerar.

Nästa diagram visar hur stor andel av BNP som representeras av referensinkomsttotaler som uträknats med olika metoder och antaganden.

Angreppssättet för att beräkna en referenstotal beskriver de så här:

"In constructing our reference total income we have used three basic approaches. The first two are based on that we can arrive at the ‘Preferred Total Income Definition’ either by (1) starting with ‘Total Personal Sector Income’ and deducting items not included in our preferred definition, or (2) starting from the ‘Tax Statistics Income’ and adding items not included in the tax base and income estimates for individuals not included in the tax statistics. The third—which is mainly included as a point of reference—is based on the assumption that our preferred income total can be approximated as a fixed share of GDP." (s. 355)

 

A. B. Atkinson, "Measuring Top Incomes: Methodological Issues", s. 18-42 i Atkinson och Piketty (red.) Top Incomes over the 20th Century: A Contrast Between European and English-Speaking Countries. Oxford University Press, 2007

Gramsci-receptionen i anglofona världen på 1970-80-talen

Gramscireceptionen i den engelskspråkiga världen började, säger Geoff Eley i en artikel från 1984, runt 1968 när han togs upp tillsammans med andra "kontinentala" teoretiker som Frankfurtskolan. 1971 kom Selections from Prison Notebooks, 1970 en biografi, och 1971 och 1975 urval ur breven från fängelset. Då leddes receptionen helt av vänstern, säger Eley; 1975-77 dök Gramsci upp också i mer allmänt akademiska sammanhang:

"Gwyn A. Williams’ Proletarian Order and the accompanying translation of Paolo Spriano’s study of the 1920 factory occupations; Martin Clark’s book of his much earlier dissertation, on which Williams was heavily reliant; a typical tour de force by Perry Anderson in the hundredth issue of New Left Review; Alastair Davidson’s ’intellectual biography’; and James Joll’s valuable ’Modern Master'. These were accompanied by Lawrence and Wishart’s invaluable programme of translations /.../"

Gramsci slog också igenom i "cultural studies" kring Raymond Williams och universitetet i Birmingham. Bland socialhistoriker har receptionen varit ytlig, menar Eley: med undantag för Robbie Gray har användningen av det centrala begreppet hegemoni varit slarvig och i princip förväxlat det med "falskt medvetande" eller liknande. Inom sociologin har Gramsci diskuterats av bland andra Frank Parkin, Michael Mann, Howard Newby och Steven Lukes, men det är bara Bob Jessop som gått i en tydligt "gramsciansk" riktning.

1978-1982 har Gramsci-receptionen tagit ett nytt steg, efter första introduktionen 1967-75 och konsolideringen med biografiska studier 1975-77. (s. 445) Eley sammanfattar hur receptionen förändrats i några punkter. (1) fokus har skiftat från den unge till den äldre Gramsci: från början diskuterades Gramsci som teoretiker av Turins arbetarråd 1919-20, men i slutet av 1970-början av 1980-talet diskuteras snarare Prison Notebooks. I slutet av 60-börjn av 70-talet användes Gramscis resonemang om arbetarråden i en marxistisk diskussion för en icke-stalinistisk, demokratisk, arbetaristisk tradition; femton år senare ses den unge G:s arbetarråd-teoretisering snarare som en ungdomlig avvikelse på väg till det centrala bidraget, teoretiseringen av partiets roll. "The current literature does not ignore the factory councils. But it addresses this early period either as a routine part of Gramsci’s biography before the real ’meat’ of the theoretical exposition (Adamson), or for the light it can shed on the larger problems of hegemony (Showstack Sassoon) or the state (Buci-Glucksmann) that are crystallized in the period of the Notebooks." (s. 447) Femia argumenterar uttryckligen emot ett fokus på arbetarråden 1919-20, och påpekar att de aldrig nämns i anteckningarna från fängelset (som skrevs 1929 till 1935). Eley håller inte med här och är nöjd med att Showstack Sassoon tagit med två essäer om arbetarråden i sin Gramsci reader. Här ser man dem som avvikande gentemot Andra internationalens tendenser, och lyfter fram hur Gramsci själv talade om dem som "instruments of working class self-education (’schools of propaganda’)". Eley dömer dock ut arbetarråden 1919-20, och den senare litteratur som hyllat dem, för att inte ha rett ut arbetsdelningen mellan parti och råd, och för att kunna degenerera till opolitisk, lokal arbetarromantik. (s. 448)

"It was a serious deficit in Gramsci’s thinking in the prison years that he never returned to these early problems. At different points in the anti-fascist struggle the councils resurfaced as the distinctive working-class contribution to the democratic anti-fascist front, capable of ushering in the socialist phase of the struggle and sustaining an appropriate level of radicalization. But in general they became displaced in Gramsci’s thinking during the 1920s by a Bolshevik conception of the revolutionary party." (s. 449)

Det andra tema som Eley tar upp ur den nyare Gramsci-litteraturen är Gramscis relation till Croce. Det är oomtvistat så att Gramsci i sin ungdom var starkt influerad av hegelianen, men däremot finns det en debatt om huruvida influenserna bestod. En linje, företrädd av Togliatti och CPI, är att den sene Gramsci är anti-Croce, inte minst grundat i hans insikt om behovet av ett kommunistiskt parti. Här ses alltså den mogne Gramsci ur ett leninistiskt perspektiv. Det motsatta perspektivet är Croceanernas eget, där Gramsci fortsatt ses som en crocean, i Femias sammanfattning som  ’a philosopher in the
speculative, anti-positivist tradition, who recognized the value of idealist categories, displayed a lively appreciation of high culture, and took a broad view of historical development’, och som en idealist och volontarist. Denna tolkning hade en del stöd på 1950-talet och stöddes a Norberto Bobbio i slutet av 60-talet; Bobbio pekade på Gramsci som en "överbyggnadens" idealistiska teoretiker. (s. 452-3) Eley menar att icke-marxistiska kommentatorer i allmänhet, också inklusive James Joll, hör till denna skola. Eley menar själv att det snarast är så att Gramscis position mellan hegelianen Croce och Marx, gör honom så intressant. Eley pekar på Femias diskussion om Gramsci som förebildlig på denna punkt, och citerar Femia:

"Through his confrontation with Italy’s leading Hegehan, Gramsci came to appreciate that every historical action presupposes a cultural framework, a complex organization of ends and means enclosed within a system of values. This msight, gamed m his youth, always stood at the centre of his analysis, providing a foundation for his critique of mechanistic versions of Marxism " (cit. 453)

Och Eley fortsätter

"Gramsci stayed securely within Marx’s materialist framework, proceeding from a definite notion of structure, as (in Togliatti’s words) ’the location of practical productive activity, on which rises the whole of the social relations in which real men move and act’. In his elaboration of this point (’The economic base sets, in a strict manner, the range of possible outcomes, but free political and ideological activity is ultimately decisive in determining which alternative prevails’; or ‘In the last analysis, then, history works itself out through the discontents of men afflicted with the contradictions that exist in the economic sphere. Any given hegemony must always be traced back to its material roots’), Femia comes close to the conception of structural determination derived from Althusser earlier in the 1970s, suggesting that Gramsci manages ’to steer a middle course between the Scylla of absurdity ('production determines everything') and the Charybdis of banality ('everything determines everything else')’ (p. 121 ). 

Och Eley säger om Femia att, "His summary of Gramsci’s final position can hardly be bettered", och citerar:

"Gramsci was far from denyng the classical Marxist primacy of bemg over thought, he only wished to say that subject and object existed m an mteractive relationship. manifested in praxis. Man is at once cause and eftect, author and consequence ot certain definite conditions Once objectified, however, these conditions - specially their economic manifestation - preclude the possibility of sovereign choice. Men make their own world and their own history. but not as they please They are weighted down by their own past constructions, which are in turn conditioned by the primal forces ot nature It was Gramsci’s hope to develop a concept ot Marxism equidistant from idealism and positivism. History is generated neither by the speculative unfolding of some transcendent ’spirit’ nor by the evolution ot material forces." (cit. 454)

Någon gång mellan 1919 och 1921 blev Gramsci mer intresserad av Croceanismen som social kraft i det italienska samhället, än av Croce som tänkare själv. Croce som "a kind of lay pope" i Italien blir så ett skäl för Gramsci att tänka på hegemonier. Detta skedde bl.a. i Gramscis essä om "the Southern Question" 1926, där han beskriver hur Croce får radikala intellektuella i södra Italien att vända sig bort från bondemassorna och istället orientera sig mot en nationell och europeisk högkultur, varpå de inlemmas i det nationellt-borgerliga sociala blocket. (s. 455)

Det tredje temat är begreppet hegemoni och hur det används i den nyare litteraturen. Han börjar med att citera Gwyn Williams beskrivning från 1960, ledande före 1970-talets uppsving i anglofona världen. Williams definierar hegemoni så här:

"an order in which a certain way ot life and thought is dominant, m which one concept ot reality is dittused throughout society in all its institutional and private manifestations, mtormmg with its spirit all taste, morality, customs, religious and political principles. and all uncial relations, particularly m their intellectual and moral connotations" (s. 456-7)

I anteckningarna från fängelset, menar Eley, intresserar Gramsci sig framför allt för hur hegemonier och mothegemonier byggs upp, utifrån det italienska fallet. Han började med att studera intellektuella men det blev, som Buci-Glucksmann påpekar, lika mycket en studie av staten. I ett ofta citerat brev från september 1931 diskuterar Gramsci just sin breddning av begreppet "intellektuell" och relationen till "political society". I civilsamhället fungerar inte det rena tvånget utan ett element av samtycke behövs, och då kommer hegemoni in i bilden. Konkurrensen i att erbjuda exeges av hegemoni-begreppet på engelska är stark, och Eley ger en svepande översikt över vad som erbjuds:

"In their different ways Showstack Sassoon, Mouffe, Buci-Glucksmann, Femia, Salamini, Anderson, Eric Hobsbawm, Stuart Hall, and Raymond Williams have all provided first-rate explications. Amongst the books immediately under review, Femia probably provides the most rounded and satisfying account of ’hegemony’s’ theoretical content, Adamson the most perfunctory. Amongst the more closely ’textual’ accounts, Showstack Sassoon’s displays great synthetic lucidity, placing Gramsci’s term securely in its larger conceptual field - the idea of the state as ’hegemony fortified by coercion’, the notion of the ’historical bloc’, the view of intellectuals as ’the organisers of hegemony’, and the pervasive concern with ’the party’. More specifically, Anderson and Buci-Glucksmann locate Gramsci’s highly individual use of the term more precisely within the deeper ideological context of Russian social democracy (going back to Plekhanov) and in the contemporary use of the Comintern.  Harold Entwhistle explores its relationship to Gramsci’s views on education, although his valuable account of Gramsci’s rather ’conservative’ pedagogy (stressing the need for ’precision, discipline, order, standards and 'sobriety' in schooling’) is gratuitously hitched to an ultimately misplaced polemic against ’current neo-Marxist educational theory’ otherwise known as the 'new sociology of education Finally, Ginsborg (in the Davis collection) and Adamson offer useful expositions of Gramsci’s views on the Risorgimento." (s. 459-460)

I anteckningarna från fängelset är Gramsci bättre på att förklara hur den makthavande eliten skapat hegemoni, än på hans alternativa kontrahegemoni. Även om han diskuterar "den moderna fursten", partiet som ska kanalisera den "nationellt-folkliga kollektiva viljan", så är det inte lika utvecklat. Eley talar sig varm -- också med referens till en artikel som han tidigare skrivit med Keith Nield -- för att hegemoni måste förstås som en komplex och konfliktbemängd process, inte som något totaliserande och stabilt (s. 462-4).

Eley avslutar sin artikel med att skissa på en agenda för fortsatt Gramsci-forskning. Ett, att ansluta till den tidigare traditionen av mer biografisk behandling av Gramsci, men utan att släppa de teoretiska landvinningarna från den nyare forskningen. Särskilt två frågor i Gramscis tänkande bör behandlas i relation till hans egen biografi och historiska kontext. Den ena är, utvecklar Eley i relation till Tom Nairns skrivande om Gramsci,

"a better grasp of the ’national-particular’ or ’Italianate’ element in Gramsci’s thought, which was dominated (Nairn argues) by the failure to constitute a unified Italian state and national political culture between the sixteenth and twentieth centuries. In this view, Gramsci was formed from ’the clash between Sardinia and Piedmont, between the most unredeemed, alien South and the feral new capitalism of the North’ (Nairn, p. 178), between the embittering childhood experiences of popular prejudice and the exhilarating Turin experience of popular vitality, between the exultation of revolutionary success and the slough of revolutionary defeat. He was the authentic philosopher of
these specifically Italian contradictions, which ’constituted the very intellectual personality, the innermost drama of the founding father of the new revolutionary movement’. Gramsci’s key ideas ’were valiant efforts to wrestle Italian dilemmas into some kind of theoretical sense’ (Nairn, p. 175). This stress on Italy’s ’historical pathology’ is very much to be welcomed." (s. 465-6)

Den andra är 1920-talet, framför allt tiden från PCI:s bildande 1921 till början av Gramscis fängelsetid 1926. "the real need is for monographs on the split with the PSI, the sociology of the infant Communist Party’s regional and industrial base, Gramsci’s relationship with Bordiga after 1921 (where Gwyn Williams stops), and the PCI’s role in the Comintern", menar Eley. (466) Också de revolutionära åren med arbetarråd 1917-23 behöver behandlas på engelska och i ett europeiskt perspektiv; det finns separata litteraturer på tyska och italienska, men ingen på engelska. Arbetarråden och de syndikalistiska tendenserna bör då behandlas i relation till folkfrontsstrategier och till bolsjeviseringen av kommunistpartierna.  Ett tredje ämne för framtida forskning är Gramscis inflytande i PCI, också tillsammans med och i kontrast till Croce. Ett fjärde ämne vore att använda Gramsci, vars teoretisering av skillnaden i förutsättningar för socialistisk politik mellan väst- och östeuropa är klassisk, för att studera Ryssland. Eley sammanfattar sina råd, som en äkta historiker: "abstracting from my own discussion, the general priority is to put Gramsci’s concepts more concretely to work." (s. 469) Och: "The philosophers have had their say. The historians should now take the stage." (s. 470)

Not

Eleys essä började som en recensionsessä av följande böcker: C Buci-Glucksmann, Gramsci and the State (1980); John A Davis, ed, Gramsci and Italy's Passive Revolution (1979); H Entwhistle, Antonio Gramsci: Conservative Schoolmg for Radical Politics (1979); J V. Femia, Gramsci’s Political Thought Hegemony, Consciousness, and the Revolutionary Process (1981); Chantal Mouffe, ed., Gramsci and Marxist Theory (1979); A. Showstack Sassoon, Gramsci’s Politics (1980); A Showstack Sassoon, ed, Approaches to Gramsci (1982); P Spriano, Antonio Gramsci and the Party The Prison Years(1979)

Referens

Geoff Eley, "Reading Gramsci in English: Observations on the Reception of Antonio Gramsci in the English-speaking World 1957-82", European History Quarterly vol. 14 (1984): 441-478.

Fattigvård och socialpolitikens ursprung i Sverige och Skandinavien

Alla välfärdsregimer, säger sociologerna R. Lindqvist och Staffan Marklund, har en skiljelinje mellan de som ska få stöd av välfärdsstaten, och de som är "undeserving poor". I sin artikel från 1995 diskuterar de tre regimer för sådana skiljelinjer* som Sverige gått igenom historiskt. Först, i det agrara samhället i slutet av 1800-talet, sedan, från andra världskriget till 1970-talet, och till sist, "idag", vilket alltså betyder 1990-talet. Deras slutsats är att svensk socialpolitik alltid varit arbetsorienterat, men att sättet på vilket detta gjorts, har skiftat över tid. Dagens arbetslinje (! "work line" -- uttrycket började alltså inte med firma Reinfeldt och Borg) är, säger de, en intressant kombination av en politik för bättre arbetsförhållanden, och tvång genom socialförsäkringarna att faktiskt arbeta.

Har socialpolitiken sitt ursprung i arbetshuset och arbetstvånget? Lenhardt och Offe (1984) argumenterar att socialpolitikens funktion är att omvandla icke-arbetare till lönearbetare, i en "aktiv proletarisering". (s. 225) Esping-Andersen (1990) gör en annorlunda analys, där socialförsäkringarna förvisso kan stärka skälen att lönearbeta, men också ge en alternativ försörjning och "dekommodifiering". Piven och Cloward (1972) menar att socialpolitkens funktion är att upprätthålla en kapitalismens reservarmé. Midré gör ett liknande argument, relaterat till arbetshus, korrektionsinstitutioner och liknande. Jag måste erkänna att den här rapsodiska litteraturöversikten irriterar mig lite, t ex genom att inte skilja på funktion och ursprung/genes. En funktionalistisk analys är ju en sak -- "välfärdspolitiken fyller efter sin uppkomst funktionen så och så" -- men kan inte, om man inte är starkt övertygad funktionalist, förklara institutionens uppkomst, utan för det behöver man en analys om ursprung och uppkomst. Min grundinställning är starkt skeptisk till all funktionalism, i alla fall så länge man inte specifierar de sociala feedbackmekanismer -- som verkar genom incitament på aktörer -- som gör att institutionen uppstår.

Den historiska delen av Lindqvist och Marklunds artikel börjar riktigt hårdkokt:

"In traditional society, poor people were regarded with strong distrust in Sweden as in most other countries. The old labor law stated that unemployment was a crime, unless the individual could present acceptable reasons not to work. Public policy towards unemployed people was extraordinarily austere and punitive; vagrants were forced to work in prisons and labor camps. In the middle of the nineteenth century about half of all detainees in prisons were held for crimes according to the labor and vagrancy legislation (Wallentin, 1987; Forsman, 1989, p. 197). Unemployment was first and foremost seen as a result of individual shortcomings and only when conditions of subsistence were seriously threatened due to famine or an extremely poor harvest etc. were the municipalities allowed to initiate public relief works. The vagrancy legislation remained in force until well after World War II but was gradually less effective." (s. 226)

De vanligaste institutionerna för fattigvård var fattighus och arbetshus. På arbetshus blandades en mängd sorts klienter inklusive föräldralösa, brottslingar och mentalsjuka. Det riktigt tvångsmässiga systemet avskaffades inte förrän 1918. (s. 227) Även efter detta år kvarstod en hel del tvång i systemet. Det sena 1800-talets fattigvård i Sverige var, säger L och M, en blandning av Bismarckianska socialförsäkringar och traditionell fattigvård. (227) Ett tidigt uttryck för "arbetslinjen" var 1914 års arbetslöshetskommission, etablerad för att skapa statliga jobb för arbetslösa, typiskt tunga byggjobb. Lönen skulle inte sättas lägre än den lägsta lönen i området, och om den arbetslöse nekade att ta jobbet, så blev han av med sitt fattigstöd. AK:s tolkningar av behov var mycket strikta (Nordström 1944). Men kommssionen bör inte desto mindre ses som ett steg mot en mer aktiv arbetslöshetspolitik (Höjer 1952).

På 1930-talet togs steg mot en än mer ambitiös och human politik, relaterat, menar L och M, till keynesianska influenser över den ekonomiska politiken:

"The introduction of state-subsidized unemployment insurance in 1934 and the unification of the voluntary sick benefit societies 1931-1 934 were elements in this overall pattern; income protection was improved and the targeted category of unemployed and sick people entitled to assistance was widened. These developments made the ordinary citizen in need less dependent on the traditional poor relief system." (s. 228)

Skapandet av en "modern" välfärdsstat (de använder såna begrepp på ett oproblematiserande och ganska svårt sätt!) ändrade relationen mellan arbete och "benefits". Två element är särskilt intressanta här: uppbyggandet av en aktiv arbetsmarknadspolitik (ALMP), och etablerandet av generösa socialförsäkringar. (s. 228-229) Som en del av uppbyggnaden av socialförsäkringssystemet inträder efter ett tag också en mer generös och kanske inte så arbetslinje-betonad sjuk- och pensionsförsäkring:

"At the beginning of the 1960s, the social right to sickness benefits and early retirement was extended. Before 1962, the maximum period during which a person was entitled to sickness benefits was two years, but thereafter the time limit was abolished and the sickness benefit scheme became open-ended. It was also easier to become an early retiree since the degree of disability required for pensions was lowered. This change was part of a broader social reform - the Social Security Act of 1962 - aiming to unify the most important parts of the income protection system.
As a counterweight to increased generosity in the new Act, rules were introduced requiring that the insurance office make investigations about the prospects for rehabilitation in individual cases. Such investigations had to be started no later than 90 days after a person was reported to be sick. Thus, the concept of rehabilitation was early linked to the ambition of decreasing or slowing down the number of chronically ill people and early retirees. " (s. 229)

1967 togs 2 av 3 karensdagar bort. 1974 höjdes ersättningsnivån till 90 procent av tidigare inkomst. 1987 togs den sista karensdagen bort, och ersättningarna för deltidsarbetare förbättrades. På 1970-talet gjordes det enklare att gå i förtidspension för äldre arbetare och för personer t ex med alkoholism.

Det som jag inte gillar med Lindqvist och Marklunds artikel är deras moderniseringsteoretiska antaganden och deras funktionalism, där de historiska aktörerna och vad som faktiskt hände försvinner, för att ersättas av lösa, funktionalistiska konstruktioner. Ett exempel:

"The strategic issues in the construction of this system were whether to adopt income-related or flat-rate benefits and the relevant conditions for entitlement to the system. After a long period of disagreement the social insurance system was made into an income-related system in which the amount of benefits are related to a person’s income loss. This principle was important for the willingness of middle-and high-income earners to accept the public helare system but was also seen as a way of creating higher levels of compensation in general. The ability to include the middle classes and workers on equal terms in a uniform system of social security has been the secret of the success of the Scandinavian welfare states (Marklund 1988b, Baldwin 1990, p. 30)." (s. 230)

Såna här resonemang sprider dimma av oklarhet och bjuder in till illa underbyggda spekulationer om hur det var, utifrån hur det blev. Teleologin är aldrig långt borta! Och inte cherry-pickingen av belägg heller, när man avstår från faktiska rekonstruktioner av de politiska processerna.

Skillnaden mellan arbetslinjen i fattigvårdssystemet och den som utvecklades på 1950-60-talen, säger L och M, är "the attitude towards forced labor and work enforcement." (s. 231). En annan viktig faktor är ifall man såg på arbetslösheten som frivillig eller strukturell.

I linje med deras funktionalism slätar de också över de politiska motsättningarna kring a-kassan, ATP och så vidare och menar att "The legitimacy of social policy seemed long to be robust. All the political parties backed this universal welfare policy, though there were disagreements concerning details (Heckscher, 1984)." (s. 231) Referensen G. Heckscher kände jag inte till men det är en bok utgiven av University of Minnesota Press och jag gissar att det är ett bidrag till den klassiska genren Sverige-skönmålning för en tacksam och inte så kritisk eller informerad publik utomlands.

Sedan 1980-talet, säger L och M, har det skett en del skiften i svensk socialpolitik, även om de menar att det inte är ett fullskaligt byte av modell. Men fler har skaffat privata socialförsäkringar, särskilt för pensionen, och i socialarbetet och i a-kassan har pressen på arbetslösa att skaffa jobb ökat. (231-232) I förhållande till långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar har pressen att rehabilitera och återgå i jobb också ökat. "Arbetslinjen" har så sett stärkts på 1980- och 90-talen, och L och M pekar bl.a. på några konkreta reformer:

"To come to grips with rising costs for sickness insurance, occupational injuries and early retirement pensions a number of restrictions were introduced in these social security schemes from the late 1980s onwards. From 1992 the public sickness insurance compensation was replaced by a system in which the employer pays for the first 14 days of a person’s sickness period and the social insurance for the time thereafter. This change is meant to reduce costs for but also to strengthen the individual’s work morale and to strengthen employers’ control of sick leave.
To reduce the costs for premature retirement of workers, the possibility for early retirement due to unemployment was abolished in 1991. /.../" (s. 233)

De har också en tabell med viktiga reformer 1990-93, vilket alltså innebär en intressant mix av Carlsson-regeringens sista år, och Bildregeringens första.

 En intressant spaning som de gör i sina slutsatser är: "The Swedish social insurance system is getting more elements of what Titmuss (1963, pp. 50-53) called ‘occupational welfare’. The character of such elements depends heavily on the strength of the parties in the collective bargaining process. One can expect that the contract between the employee and the employer will influence more clearly on future income protection and rehabilitation services. People in weak and unstable labor market positions will probably be discriminated against and be at risk of being marginalized." (s. 236)

Den andra texten som vi ska läsa till BAS-seminariets träff 30 september är inledningen i Peter Baldwins klassiska bok The Poltics of Social Solidarity från 1990. Baldwin börjar boken slående: "Joseph Schumpeter once claimed to be able to detect the thunder of world history in accounts of public finance." Baldwin menar att välfärdsstatens utveckling kan läsas på liknande sätt:

"approached from the right angle, the nuts and bolts of social policy testify to the heated struggle of classes and interests. The battles behind the welfare state lay bare the structure and conflicts of modern society. Ongoing disputes among groups for redistributive advantage, contests over solidarity, force a constant renegotiation of the social contract." (s. 1)

Välfärdsstaten har genom socialförsäkringarna gjort samhället mer jämlikt, säger han, men inte så mycket genom att omfördela förmögenhet, som genom att omfördela kostnaderna för risker och otur. Baldwin fokuserar alltså på försäkringsdelen av socialförsäkringarna. "As economic proucers or as members of different classes, individuals were still treated unalike by the market and by inherited hierarchies. But as creatures object to risk, they could stand equal." (s. 2) -- En ganska idealiserad bild av socialförsäkringarna? I den episka överblicken hänvisar han i en fotnot till Francois Ewald (1986), Michel Foucault (1983) och Stein Ringen (The Possibility of Politics, 1987). 

Det finns ett slags teleologisk modernism hos Baldwin som överensstämmer väl med Lindqvist och Marklunds perspektiv, somnär han talar om "the best-developed welfare states" (s. 3), som att det fanns en enda utvecklingsväg och på den kan man befinna sig på olika etapper, snarare än det rimligare perspektivet att olika välfärdsstater präglar olika kompromisser mellan intressen, ideologier och preferenser. Men, säger Baldwin, det universalistiska löftet finns i välfärdsstaten, men förverkligas inte allt. De första försöken att "spread burdens broadly were not guided by any solidaristic vision" (s. 3) -- Bismarcks intresse i socialförsäkringar kom från reaktionära intentioner. Men teleologin finns där, som i Marshalls trestegs-trappa. (s. 4) Men det var Skandinaviens "social greenhouses" som "brought the welfare state to its most luxuriant fruition". (s. 4) Där förverkligades Marshalls vision, säger Baldwin och blandar därmed ihop orsaker och sammanfall. Baldwins funktionalism fortsätter:

"Up to a point, the development of social policy and the welfare state is not difficult to explain. Some level of intervention is required for modern economies to perform optimally. To this extent, social policy serves necessary functional and therefore uncontroversial economic purposes: rehabilitating the injured, retraining the redundant, facilitating labor mobility and stabilizing production nad consumption patterns." (s. 5)

Men han öppnar också för andra faktorer: "Since nations similar in economic terms have varied much in their approach to social policy, however, other factors must also have played a role." Detta placerar han bisarrt nog in i ett utvecklingsschema, allså att först i utvecklingen så är det ekonomisk funktionalism som bestämmer välfärdsstaten, och därefter kommer mänskliga val in i processen. (s. 5)

Eliter har gått med på välfärdspolitik som en eftergift för att undvika revolution, "property's ransom for security", enligt Joseph Chamberlain. (cit. s. 5) Bismarcks Tyskland är det klassiska exemplet. Men i länder som Skandinavien och Beveridges Storbritannien gick man längre än så. Varför har eliter då gjrot större ftergifter där, än den absoluta miniminivån för att undvika revolution? _(s. 6-7) Fram tills nyligen har en "labourist" förklaring varit ledande: där de grupper som tjänar på välfärdsstaten, som arbetarklassen, varit starkast, har välfärdsstaten blivit mest generös. Men Baldwin menar att denna förklaring bara passar på en generell och vag nivå, men inte när man börjar kolla på detaljer: 

"How should one explain welfare states, like the Dutch, able to achieve Scandinavian levels of spending with no history of Social Democratic hegemony? How can one account for French and German legislation in the 1960s and 1970s modeled on Beveridgean and Nordic patterns that was passed with middle-class support against objections from the left? Or, turning to those nations whose experience allegedly exemplifies the laborist approach, is the only, or even the best, way to account for the acceptance by the bourgeoisie and its parties of redistributive social policy reform after the Second World War the view that the middle classes succumbed to pressure from the left, encouraging them to accept measures which, given their preferences, they would have rejected?" (s. 7-8)

Baldwin ifrågasätter, med retoriska frågor, synen på medelklassens bidrag till välfärdsstaten som negativ. (Är det verkligen så Esping-Andersen och Korpi skrivit? Är det en halmgubbe Baldwin ifrågasätter?) Och så säger han att "the laborist approach" funkar bäst i Skandiavien sen 1930-talet och Storbritannien under Beveridges epok; "Because of its circumscribed formation, narratives phrased in these terms have gradually walled themselves in to a Nordic ghetto, explaining Scandinavian and, diminishingly, British exceptionalism" (s. 8). För att kunna förklara t ex generösa välfärdsstater i länder utan starka arbetarrörelser, eller varierande välfärdsutfall i länder med starka arbetarrörelser, så har forskningen på 1980-talet vänt sig till korporatism och till katolska partier, eller i andra fall avfärdat all typ av social förklaring. Det vänder Baldwin sig emot; han förespråkar istället en bredare social analys:

"Workers were often that group most concerned with social policy, but they have not been the only one. Nor, in a broader comparative analysis, have their interests been more than a single factor, hower important, among many competing ones." (s. 9)

Och det låter väl rimligt! Baldwin citerar Esping-Andersen och Korpis kapitel i Goldthorpe (red.) Order and Conflict in Contemporary Capitalism (1984) samt E-A:s artikel "Power and Distributional Regimes" i Politics and Society 1985 som exempel på en dikotom analys arbetarklass--borgerlighet. (s. 11) Själv vill han istället tala om riskkategorier och att folk i olika klasspositioner kan vara utsatta för risk. Förmögenhet spelar roll för ens välfärdspolitiska preferenser, men också ens "risk incidence" (s. 12-16).

"When Danish farmers attempted in the nineteenth century to shift burdens to their urban opponents, they were prompted not only by the social costs they faced (the need to provision their labor ofrce) and by their reluctance to bear them unaided (their export orientation that impeded hopes of passing expeses on to consumers), but eqally by the opportunity presented to them, in the guise of various proposals on pensions legislation, for displacing to others some of the load they would contrariwise have had to carry alone. The redistributive battle fought out under the mantle of social insurance was in no sense inevitable or necessary. Farmers would have preferred fiscal reform, but were, for reasons of political tactics, persuaded to seek redress for their concerns through social policy instead." (s. 16)

Ett annat exempel är när "affluent self-employed" i Frankrike efter WW2 hamnade i samma "risk communities" som fattigare kollegor. Ibland så sammanfaller klass och "risk categories", ibland inte (s. 17) I relation till detta diskuterar B också kategorier som "needy" och "socially disadvantaged". I socialförsäkringarna sker de största omfördelningarna inte från rik till fattig utan över livscykeln och efter risk (t ex från en frisk arbetare till en sjuk arbetare). "Rich and poor, upper, middle and lower class, proletariat and bourgeoisie are distinctions that bear only indirectly on the decisions taken in social insurance." (s. 20)

Det är slående att B tar avstånd från den förenklade idén att en klass attityder är konstanta över tid (s. 19), men samtidigt konstruerar nationellt eviga förklaringar till välfärdsstaten, såsom "the Scandinavian welfare states, founded on an all-embracing, egalitarian, tax-financed approach, seemed to reflect their origins in the redistributive ambitions of the fortunate." (s. 21) Detta tycks sammanblanda en välfärdsstats ursprung/början och dess utveckling!?

Fotnoter

* de använder begreppet "separation mechanisms", från Midré (1990).

Referenser

R. Lindqvist och S. Marklund “Forced to work and liberated from work. A historical perspective on work and welfare in Sweden”, Scandinavian Journal of Social Welfare 4:4 1995
Peter Baldwin (1990) The politics of social solidarity. Class bases of the European welfare state 1875-1975 (Cambridge UP).

Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin

 

Vi befinner oss mitt i ett hundraårsfirande av den allmänna rösträttens införande i Sverige: beslut fattades 1919, och 1921 hölls det första riksdagsvalet med de nya, demokratiska spelreglerna. Tidskriften Arbetarhistoria tog förra året ett annorlunda grepp på firandet genom att göra ett temanummer om "Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin". Redaktörerna Martin Ericsson (Lunds universitet) och Fia Sundevall (Stockholms universitet) skriver i sin tema-inledning:

"Begreppet allmän rösträtt gör att vi lätt tänker oss att »alla» får rösta. Så har dock aldrig varit fallet, varken i Sverige eller i något annat land som brukar räknas som demokratiskt. Visserligen utesluter inga demokratier längre någon på grund av kön, eller sätter inkomst- och förmögenhetsgränser för rätten att få rösta.

Det var den typen av uteslutningar som 1800-talets och det tidiga 1900-talets rösträttsrörelser framgångsrikt kämpade mot i stora delar av världen. Men faktum är att de demokratier som blev resultatet av deras kamp också har satt gränser för rösträtten." (s. 5)

Om definitionen av allmän rösträtt är att alla myndiga medborgare får rösta, så fick Sverige allmän rösträtt först 1945, påpekar Ericsson och Sundevall: först då sänktes rösträttsåldern till 21 år som var myndighetsåldern. Då fick också personer satta i konkurs eller långvarigt försörjda av fattigvården rösträtt. Och det var först 1989 som möjligheten att omyndighetsförklara någon togs bort -- och fram till dess hade omyndighetsförklaring också betytt att man blev av med rösträtten. Temanumret behandlar sådana formella uteslutningsgrunder, men också informella, som att bristen på möjlighet att förtidsrösta gjorde att en del inte kunde rösta om de inte kunde ta sig till vallokalen på valdagen. Ericsson och Sundevall avslutar sin korta inledning med ett mer övergripande analytiskt ställningstagande:

"Tillsammans bidrar artiklarna till att nyansera och problematisera bilden av den allmänna rösträttens införande, samt att väcka frågor om inkludering och exkludering i demos – den röstberättigade delen av befolkningen. Vår utgångspunkt är att demokrati inte är en händelse eller ett statiskt tillstånd, utan en process. Därmed betraktar vi inte heller 1921 som slutåret för en demokratiserings-kamp som därefter upphörde, utan som milstolpe i en utveckling som på intet sätt avstannat." (s. 7)

Temats första empiriska kapitel är av Mattias Lindgren (Stockholms universitet) och handlar om hur många, alltså kvantitativt talat, som saknat rösträtt till riksdagen i Sverige. Han presenterar bl.a. denna praktiska guide till rösträttsbegränsningar till riksdagens andra kammare (före 1970)/enda kammare (efter 1970), sedan 1866:

Här ser vi t.ex. hur kraven om att inte emotta fattigvård, inte vara satt i konkurs etc. kvarstod efter vad vi brukar kalla den allmänna rösträttens införande 1921. Det stämmer väl överens med den diskussion som jag har i min bok Världens jämlikaste land?, s. 75-82, om den djupa förankringen i det svenska samhället för en starkt elitistisk föreställningen om vem som hade politisk agens och var mogen nog för att få delta i politiken. Det är rimligt att dessa idéer, som eliten hade förfäktat i decennier om inte ett århundrade eller mer, inte försvann över en natt 1921.

Enligt Lindgrens beräkningar, som visas i nästa diagram, så var det 90 prcent av den vuxna befolkningen som saknade rösträtt 1910, ungefär 85 procent 1911, men efter 1921 och till ungefär 1940 var det "bara" 15-20 procent. 1921-44 var det fattigvårdsstrecket som tog bort flest, och efter det omyndigförklaring. (s. 13)

Lindgrens artikel följs av en av Jonathan Josefsson och Bengt Sandin, om ungdomars rösträtt eller ej. T ex så tar de upp kommunisten (SKP:aren) August Spångbergs motion 1923 om att sänka rösträttsgränsen till 21 år, vilket var kontroversiellt då. Först 1945 sänktes valbarhetsåldern från 25 år, och då bara till 23 år. På 1960-talet tog diskussionen ny fart men det inte förrän grundlagsrevisionen 1974 som rösträttsåldern, och valbarheten, sänktes till 18 år. (s. 20)

Martin Ericsson följer med en artikel om rösträtten för invandrare utan svenskt medborgarskap. De har sedan 1975 rösträtt i kommunal- och landstingsval, men inte i riksdagsval. Sverige hade under efterkrigstiden haft en stor invandring -- efter attt tidigare haft mer vandring ut än in -- och 1969 bildades Statens invandrarverk och 1970 startades det som blev Svenska för invandrare (SFI). 1975 antogs en invandringspolitik, och Ericsson menar att utsträckandet av lokal rösträtt till invandrare var en del av denna integrationspolitik, samt en flirt med Finland, eftersom många invandrare var just därifrån. (s. 23) Socialdemokraten Kaj Björk hade redan 1968 motionerat om lokal rösträtt för invandrare, av demokratiska skäl -- att låta folk boende i landet påverka det. Också folkpartisten Inger Segerstedt Wiberg instämde i detta. Då gick frågan till utredning. (s. 24) När beslutet togs 1975 ville VPK utsträcka rösträtten för de berörda invandrarna också till riksdagen. Denna fråga kom till utredning under S-regeringen som tillträdde 1982, och justitieminister Ove Rainer menade då att det var rimligare att utlänningar boende i Sverige fick rösta i Sverige, än att svenskar som sedan länge bott utomlands fick göra det. Detta ledde till en polarisering i debatten, mellan utlandssvenskar och invandrare. (s. 26)

Anders Ahlbäck och Fia Sundevall följer med en studie av värnpliktsstrecket. Värnplikten infördes 1901, och 1909 fick "alla" vuxna män rösträtt till andra kammaren -- men ett av förbehållen var att man var tvungen att ha gjort sin värnplikt. Historikern Ebba Berling Åselius har behandlat införandet av värnpliktsstrecket i sin avhandling, säger Ahlbäck och Sundevall, men ingen har analyserat dess avskaffande 1921: det görs här. Det var ingen mindre än Carl Lindhagen, då tillhörig SSV, som 1921 motionerade om att avskaffa alla rösträttsstreck, vilket avslogs i stort men accepterades i frågan om värnpliktsstrecket. På den punkten höll Konstitutionsutskottet med Lindhagen: detta streck hade spelat ut sin roll, det var bara Sverige som hade kvar ett sådant, och nu hade kvinnor, som inte behövde göra värnplikt, också rösträtt. (s. 31)

Annika Berg (idéhistoria, Stockholms universitet) studerar fråntagandet av rösträtten för de som dömts för brott. Hon ger en fascinerande historisk bakgrund till de moderna reglerna, giltiga till 1937:

"Brottsdömda personers förlust av rösträtt hängde ihop med en särskild påföljdsbestämmelse, som i sin tur utgjorde en moderniserad variant av äldre bestämmelser om »ärans förlust» i samband med vissa brott. Den som förlorat sin ära i enlighet med dessa bestämmelser fick inte vittna, avlägga ed eller försvara andra inför domstol. Under äldre tid kunde både grövre och lindrigare brott också leda till så kallad vanfrejd. Vanfrejd fick liknande praktiska konsekvenser som ärans förlust, men ledde även till sådant som inskränkt näringsfrihet. I och med 1864 års strafflag ersattes ärans förlust med en ny straffpåföljd, »förlust av medborgerligt förtroende». Den kopplades till vanfrejdsbegreppet och innebar därmed ungefär samma rättighetsinskränkningar som tidigare för dömda brottslingars del. En skillnad var emellertid att inskränkningarna i regel blev tidsbegränsade. Påföljden möttes av stark kritik under decennierna som följde. Många såg den som kontraproduktiv på så sätt att den gjorde det omöjligt för dömda brottslingar att försörja sig på hederligt sätt. På så sätt, menade kritikerna, verkade den direkt främjande på återfall i brott. Kritiken ledde under åren till vissa reformer och inskränkningar i hur lagen tillämpades." (s. 36)

Avskaffandet av straffpåföljdsstrecket 1937 hade, menar Berg, "att göra med att en ny, mer individual-preventiv och behandlingsinriktad syn på kriminalvård hade växt sig allt starkare i landet under början av 1900-talet". Politikerna menade också att det rörde sig om relativt få individer och att det var osannolikt att de skulle bilda ett nytt intresseblock för att sätta press på politiken. (s. 38-39)

Fia Sundevall har en artikel om det faktum att även efter 1921 års stora rösträttsreform, så uteslöts personer som omhändertagits av fattigvården, försatts i konkurs eller hade skatteskulder. Hon påpekar att fattigvårdsstreckets bestående till 1945 är slående med tanke på att man brukar säga -- hon hänvisar till en artikel av PG Edebalk -- att fattigvården efter 1918 omvandlades i humanitär och inkluderande riktning. Ändå tog man ifrån dem rösträtten -- det är en paradox. (s. 40) Sundevall konstaterar att:

"Konkurs-, fattigvårds- och utskyldsstrecken hörde till de rösträttsbegränsningar som i sin samtid ofta refererades till som skötsamhetsstreck eller ordentlighetsstreck. Som begreppen indikerar vilade strecken på en idégrund om att endast personer som skötte sig – i betydelsen uppfyllde ålagda samhällsplikter – skulle betraktas som riktiga medborgare och därmed få rätt att påverka riksdagspolitiken." (s.41)

Det här synsättet var tämligen okontroversiellt i riksdagen i början av 1900-talet. Efter 1909 började det bli mer kritiserat av liberaler och socialdemokrater. Dessa hävdade att det fanns både skötsamma och icke skötsamma fattiga, man kunde bli fattig utan egen förskyllan, och att det bara var de icke skötsamma som skulle bestraffas. Före 1921, när fattigvården betalades ut som lån, fråntogs i stort sett alla fattigvårdade rösträtten, eftersom de stod i skuld. (s. 43-44) Efter 1921 gällde det mest vårdtagare som var varaktiga, t ex som boende på ålderdomshem. Bara de som själva betalade för vistelsen på hemmet fick behålla rösträtten; därmed drabbades många äldre ur arbetarklassen. De ekonomiska begränsningarna avskaffades allihopa på 1940-talet. Det finns, menar Sundevall, inte någon förklaring till varför det hände just då, men hon beskriver några personer som mobiliserade emot reglerna. (s. 44-46)

Annika Bergs nästa artikel handlar om det streck som överlevde längst, nämligen omyndighet. Omyndigförklarade saknar fortfarande rösträtt i de flesta av EU:s länder. (s. 51) I Sverige motiverade justitieminister Sten Wickbom avskaffandet av omyndighetsförklaring 1989 med att det var "en frihetsfråga, en fråga om människors värde och integritet". Idag kan man sättas under förvaltarskap, som motsvarar tidigare systemet med förmyndare.

Julia Nordblads (idéhistoria, Uppsala) artikel handlar om förtidsröstning. Hon lyfter en itnressant principiell fråga om poströstning som är att politikerna resonerat om olika grupper som av olika skäl -- arbete vid ambassader utomlands, sjömän som arbetar på sjöss, telegrafarbetare som jobbar på valdagen, samer med nomadisk livsstil, sjuka på sjukhem -- inte kan ta sig till vallokalen, och frågan: har denna grupp några särskilda intressen som borde representeras i politiken? På 1940-talet kunde politiker t ex säga att sjuka kom från alla samhällsklasser och därför inte hade några särskilda, egna intressen som borde beaktas. (s. 58-59)

Den sista artikeln i temat är av Emma Severinsson (historia, Lunds universitet) och handlar om valafficher och den kvinnliga rösträtten. Kvinnors valdeltagande var lägre än mäns fram till 1960-talet -- 1921 15 procentenheter lägre -- och Severinsson undersöker hur kvinnor tilltalades som väljare i affischer 1921-36. Det fanns bl.a. en stark konservatism och familjeorientering bland affischerna, där kvinnor framställdes som husmödrar. Kvinnor framställdes också som passiva medborgare i behov av räddning. En tredje typ av tilltal till kvinnor var som likvärdiga medborgare, ofta avbildade tillsammans med män som bärare av ett projekt, t ex i en 30-talsaffisch från Bondeförbundet där det jordbrukande paret går framåt tillsammans med sina redskap.

De mindre jordbruken på 1930-talet

1937 års utredning om det midnre jordbruktes arbetsförhållanden framlade förslag om gemensam maskinanvändning. Nu är det därför, säger författarna till SOU 1939:6 Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen, dags att studera "det egentliga hemarbetet". Bondgårdar behöver "modernisering" för att "göra arbetet lättare och trevnaden större", sade jordbruksminister Axel Pehrsson-Bramstorp i sina instruktioner till utredningen.

Utredningen börjar med att konstatera att husmoderns arbetsbörda är "mycket stor", och arbetsförhållandena i många fall "synnerligen ofördelaktiga". Det låter lite som Lubbe Nordström i Lort-Sverige:

"Vatten- och avloppsledningar saknas i regel. Köksinredning och hemmets utrustning i övrigt lämna såväl ur arbetsteknisk som hygienisk synpunkt mycket övrigt att önska. Ofta brister det även åtskilligt i fråga om arbetsmetoder och arbetets planläggning. Arbetsdagen blir därför i allmänhet synnerligen lång och arbetsbördan stor."

För att kartlägga omfattningen av bondhustrurnas arbete har utredningen använt lantbruksstyrelsens räntabilitetsundersökningar för mindre jordbruk. Från åren 1931-36 har de 654 bokslut från mellersta Sverige och 633 från Norrland. Hustrurna gjorde på mellansvenska småbruk (upp till 20 hektar) 45-75 dagsverken i själva jordbruket; i Norrland var siffran något högre, 55-92. Inräknat andra kvinnliga familjemedlemmar blir antalet dagsverken 83-126 respektive 109-176. På större gårdar arbetade hustrurna inte så mycket i jordbruket; där hade man anställda till detta.

För att få mer detaljerade uppgifter och insikter har utredningen gjort några nya tidsstudier på mindre gårdar. Man har studerat 5 områden med ungefär 25 dagars observationer i varje, framför allt i maj månad. Man har valt olika gårdar, fast med ett undantag: bara gårdar utan anställda pigor har studerats.

Man ska tänka på att det bara är husmoderns arbete som räknas: därför syns inte så mycket av arbetet med vet och att hämta vatten. Urvalet i tid verkar också speciellt i att t ex slakt fattas. Men undersökarna menar i alla fall att ndersökningen har "bekräftat den allmänna uppfattningen, att småbrukarhustruns arbetsdag rä mycket lång. Härtill kommer att arbetet delvis är ganska hårt och ofta utföres under förhållanden, som i fråga om hygien och allmän trevnad lämna mycket övrigt att önska." (s. 9)

Kapitel II behandlar "Orsakerna till nuvarande missförhållanden". Orsak 1 är helt enkelt "Bristande ekonomiska resurser", som begränsar möjligheterna till att bygga och ombygga mer praktiska byggnader. 30-talskrisen har också drabbat småbruken. Man har inte heller i samma grad som på större jordbruk kunnat effektivisera och mekanisera produktionen. (s. 10) Det är därför viktigt, menar utredarna, för staten att underlätta för investeringar i de mindre jordbruken. Det finns i Sverige 1939 273 000 gårdar med 1-10 hektar åker och det skulle bli väldigt dyrt att ge alla dessa statliga bidrag. Utredarna ställer sig rätt tveksamma till de förslag om kooperativa/gemensamma ladugårdar för små gårdar som framförts, men är av oklar anledning mer positiva till införandet av gemensamma anläggningar för tvätt. (s. 13) Utredarna har i alla fall stor tilltro till möjliga effektiviseringar av de olika typer av sysslor som sammanfattas under rubriken hemarbete: "Den vanföreställningen har varit och är fortfarande allmän, att hemarbetet ej är ett produktivt arbete på samma sätt som annat arbete. Som följd härav ha förbättringar, som kunna komma hemarbetet till godo, ägnats mycket litet intresse." (s. 13) Det behövs upplysning och det behövs rationalisering, säger utredningsmännen i sann 1930-talsanda.

Också byggnaderna och bostäderna måste förbättras: "Landsbygdens dåliga bostäder ha på senaste tiden tilldragit sig allmän och berättigad uppmärksamhet. Härvid är det framför allt de hygieniska vådorna av nuvarande förhållanden, som beaktats. Men byggnadernas planlösning, utförande och utrustning äro även av grundläggande betydelse för arbetsförhållandena på gården." (s. 14) Utredarna invänder kraftigt mot det mesta i bondehemmen: skafferierna är inte kalla nog, källarna inte torra nog, golven för svåra att rengöra, handtagen dito, de olika arbetsstationerna för oreglerat utplacerade så att onödigt spring krävs, osv osv. Bara 18 procent av bostadshusen hade vatten indraget.

Kapitel III är "Allmänna synpunkter angående åtgärder för underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen." Utredarna konstaterar att det kommer vara dyrt att göra de förändringar som krävs. De anför t ex att "1936 års utredning angående beredskapsarbeten (Statens offentliga utredningar 1937:26) för 10-årsperioden 1937—1946 uppskattat kostnaderna enbart för önskvärda ladugårdsarbeten till 175 miljoner kronor och för anläggandet av brunnar och vattenledningar till 15 % miljon kronor. " (s. 19) Det behövs också upplysningskampanjer, och så behövs det statliga bidrag, t ex för att slå ihop icke bärkraftiga enheter till större, mer hållbara gårdar.

Kapitel IV berör "upplysningsverksamhet". Det handlar om hemkonsulenternas verksamhet i länen, men också om propaganda genom tidningar, radio och teve. Utredningen föreslår att staten ska ta fram en rad handböcker, i omfattningen 50-80 sidor, för jordbrukare. De ska omfatta följande områden: Bostaden; Vatten- och avloppsledningar; Uppvärmningssystem; Köksinredning; Tvätt. Därtill mer omfattande, ca 200 sidor, handböcker för byggmästare och rörläggare. Fem smalfilmer om 15-20 minuter ska också tas fram av Lantbruksstyrelsen; "Vid undervisningsverksamheten på området, såsom vid hemkonsulenternas föredrag och kurser, vid lanthushållsskolorna, vid sammankomster i husmoders- och lantmannaföreningar o. s. v., skulle tillgång på korta instruktiva filmer, vilka på ett lättfattligt sätt åskådliggjorde både bristerna ifråga om nuvarande anordningar och metoder samt huru dessa brister lämpligast undanröjas, vara av stort värde." (s. 23)

Kapitel V är "Rationalisering av arbetsmetoder och redskap." Detta kapitel börjar med en mycket intressant

"I och med industrialiseringens genomförande ha kvinnorna i jordbrukar-hemmen befriats från en stor del av det arbete, som förut ålegat dem. Arbeten såsom spånad, vävning, smörberedning, ystning, ljusstöpning o. s. v. utföras nu i ringa utsträckning i hemmen. Vissa andra arbeten, t. ex. bakning och slakt, ske fortfarande i stor omfattning i hemmen men övertagas dock allt mer av utomstående företag. På senaste tid har även diskuterats tvättarbetets förläggning utom hemmen.
Det är dock ej troligt, att ytterligare och mer betydande avlastning av lanthusmoderns arbete på denna väg för närvarande är möjlig. Matlagning, hemmets skötsel och barnens vård komma även i fortsättningen att utföras i hemmen. " (s. 23)

De mindre bondehemmen har inte råd att köpa alltför mycket produkter från industrin, utan kommer även i fortsättningen behöva produktion (av kvinnan i huset) av sådana produkter. Detta inskärper ytterligare att produktionsvillkoren i hemmet måste förbättras. Här refererar utredningen också liknande arbete i Danmark, Norge, Tyskland och USA. (s. 25-29) Utifrån detta refererar utredarna bland annat en studie ur Journal of Home Economics om tidsåtgång vid diskning med fyra olika metoder. Utredningen föreslår att ett Statens institut för hemarbetets rationalisering inrättas, i Uppsala.

Kapitel VI är "Åtgärder för förbättring av lantbrukets byggnader." Här diskuteras utförligt förslag för lån och bidrag till lantbruksbefolkningen, såväl som informations- och upplysningsverksamhet. Det behövs byggkonsulenter för jordbruket, och dessa behöver utbildas.

Kapitel VII handlar om "Sakkunnig rådgivning beträffande anläggningar för värme, vatten och avlopp."

Kapitel VIII rör "Gemensamma tvättstugor."

Med Bilaga 1 når vi något mer intressant: "Tidsstudier över husmoderns arbete i mindre jordbruk." De fem undersökningsområdena är:

1. Luleåtrakten med socknarna Nederluleå, Norrfjärden, Piteå, Edefors, Överluleå och Hortlax.
    
2. Hälsingland med socknarna Hanebo, Segersta, Skog, Bengsjö, Gnarp, Järfsö, Hedesunda och Valbo.
    
3. Uppsalatrakten med socknarna Tensta och Viksta.
    
4. Bohuslän med socknarna Tanum, Svarteborg, Kville, Lane-Byr, Naverstad, Fors och Skredsvik.
    
5. Södra Götaland med socknarna Lomma, Uppåkra, Tottarp, Källstorp och Böstånga (Malmöhus län), Osby (Kristianstads län) samt Ljunga och Södra Ljunga (Kronobergs län).
   

De studerade gårdarna sammanfattas som följer:

Det är slående att gårdarna i Uppsala-trakten är så stora: 29 hektar åkerjord och 9,5 kor i genomsnitt -- är det ens ett småbruk?! De fem studierna har genomförts av hemkonsulenten A. E. Hågglund, Gammelstad, fru Eva Berg, Landafors, lanthushållslärarinnan Rigmor Lychou, Brogård, Wattholma, hemkonsulenten Greta Nordlund, Uddevalla, och lanthushållslärarinnan Inga-Lisa Paulsen, Åkarp. "För att tidsstudierna ej skulle verka störande på arbetets utförande ha undersökarna varken bott eller ätit på gårdarna. De ha kommit tidigt på morgonen, ätit medhavd matsäck, undvikit allt onödigt prat och lämnat gården, då familjen stod i begrepp att lägga sig." (s. 96)

Referens

SOU 1939:6 Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Finns digitaliserad (pdf) att tillgå från Libris: 

https://libris.kb.se/hitlist?q=ONR%2BLONR%3A13881705&d=libris&m=10&p=1&hist=true&noredirect=true

Jordbrukets kvinnor på 1930-talet

                                           mjölkande pigor, bild från Iréne Flygares kapitel

År 1938 skickade den statliga Befolkningskommissionen ut en förfrågan till Sveriges Hushållningssällskap om hur de såg på arbetskraftsstiduationen i jordbruket och den så kallade "flykten från jordbruket". Svaren, konstaterar agrarhistorikern Iréne Flygare i en artikel från 2008, låg sedan till grund för betänkandet Landsbygdens avfolkning, SOU 1938:15.

Från Funbo hushållningskrets i Uppland hämtar Flygare några fantastiska och färgstarka citat om hur läget var. Där oroades lantbruksorganisationen av att bondpigorna nu för alltid hade lämnat "kalvar får och höns för frökentiteln", och att även om lyx från stan som "lättförtjänta pengar, funkisboningar och restaurangdans" kom också till landsbygden, så oroade Funbos talesperson sig för att arbetskraften när det var dags för skörd istället skulle "kampa i strandpyjamas nere vid någon strandplage". Han uttalade sig grovt antisemitiskt och menade att icke-judiska arbetskraftsinvandrare var lösningen på arbetskraftssituationen.

Flygares artikel börjar med att gå igenom tre officiella utredningar om kvinnors jordbruksarbete, och går därefter över till bilden som tvärtemot kommer från Flygares egna intervjuer med jordbrukarkvinnor.

1936 års Befolkningskommission sprang ur politisk oro över sjunkande födelsetal. Den leddes av bondeförbundaren och professorn Nils Wohlin och bland experterna fanns kända namn som Gunnar Myrdal och Nils von Hofsten. Det delbetänkande som Flygare undersöker arbetade med två relaterade huvudfrågor: "flykten från jordbruket" och "landsbygdens avfolkning". Svaren från hushållningssällskap och hushållningskretsar återkom till problemen med den ogifta kvinnliga arbetskraften. Det var nu, på 1930-talet, nästan omöjligt att få tag på pigor till gårdarna menade man. En del av sagesmännen föreslog så radikala förslag som att kvinnor under 17-18 år borde förbjudas att arbeta i affärer och fabriker och istället hänvisas till att vara hembiträden i städerna; med en sådan minskning av möjligheterna för kvinnlig sysselsättning, så skulle fler flickor på landsbygden tvingas arbeta som pigor i jordbruket. Än så länge klarade sig många gårdar genom hemmadöttrarnas arbete -- alltså döttrarna på gården -- men också dessa visade tendenser till avståndstagande från det tyngre jordbruksarbetet.

Kommissionens egna deltagare uttryckte sig försiktigare, men åt samma håll. De unga kvinnorna på landsbygden var missnöjda med lönen i jordbruksarbetet men än mer med "arbetets natur" och därmed "sammanhängande psykologiska faktorer", och man menade att kvinnlig ungdom i ännu högre grad än den manliga "attraherades av stadslivets företräden i form av lättare arbeten, större möjligheter att kläda sig efter nutidens vanor och smak samt mer lättillgängliga nöjen." (cit 132) Ett annat problem som kommissionen pekade ut var att kvinnliga hantverk utarmats av konkurrens från industriell produktion. Man spekulerade också i om kvinnor kunde ta hand om ladugårdsskötseln, eftersom de redan tog hand om djuren i mjölkning etc, och få lika löner med män, men dömde ut det som omöjligt. (132)

Nästa utredning som Flygare behandlar är 1936 års Egnahemsutredning, som hade sprungit ur den politiska viljan att skapa småbruk för att motverka emigrationen. Utredningen "blev något av ett bokslut över de gjroda satsningarna", säger Flygare; man gjorde enkter hos landets kommunalnämnder och gjorde en rad studieresor. Kommissionen drog slutsatsen att stödet till bildandet av fler småbruk var överspelat, kanske med undantag för norra Norrland. På studieresa i Norrland stötte kommissionen på hopplösa försök till nyodling som besegrats av de naturliga förutsättningarna. Desto mer lyckad ansåg kommissionens deltagare Nazi-Tysklands nya jordbrukspolitik var, en politik som syftade till att skapa mellanstora gårdar runt 20 hektar för "ariska" familjer.

Utredningens beräkning av av vad som skulle vara ett hållbart familjejordbruk byggde på lantbruksekonomen Ludvig Nanneson. Han utgick från att normalfamiljen bestod av brukaren (en man), en vuxen eller två halvvuxna söner samt två kvinnor varav aen huvudsakligen sysselsatt i jordbruket -- där ettt kvinnligt dagsverke värderades till 80 procent av ett manligt. Gården skulle då behöva 15-20 hektar åker och lika mycket skog. Utredningen var dock missnöjd med Nannesons antagande om två kvinnor på gården och att dessa skulle arbeta med jordbruket och djuren -- det stämde inte med att kvinnorna numera "tog avstånd" från sådant arbete. (s. 134) Kvinnorna skulle arbeta mer med hushållsarbetet, och gården skulle då inte klara att omfatta 30-40 hektar.

Den tredje utredningen som Flygare behandlar är Utredningen angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden, som 1939 publicerade ett betänkande om arbetssituationen för kvinnorna på de mindre jordbruken. Detta utgick från problematiken med att landsbygdens unga kvinnor skrämdes bort från jordbruket på grund av arbetsförhållandena där. Däremot emotsåg utredningen att dessa till viss del skulle kunna lösas genom mekanisering som skulle låta männen (med maskiner) utföra uppgifter som nu utfördes av kvinnor. Ordförande för utredningen var Ludvig Nanneson. Undersökningarna utfördes av skolskkäkslärarinnor runt om i landet och ladets upp som tidsstudier. Så här sammanfattar Flygare tidsstudiernas resultat:

"Jordbrukarhustrurnas arbetsdagar var långa, mellan 11,5 till 14,5 timmar per dag och halva arbetsdagen gick åt till vad undersökningen klassade som egentligt jordbruksarbete. Kvinnorna befann sig i ständig rörelse med flera sysslor på gång samtidigt, på ett sätt som gjorde tidsstudier svårbemästrade. " (s. 134)

Skolkökslärarinnorna lyfte fram kvinnornas flit och duktighet, men utredningsmännen klagade på att hushållsarbetet utfördes orationellt och okoncentrerat! Utredningen föreslog därför etablerandet av ett statligt institut för hemarbetets rationalisering. Utredningen diskuterade inte kvinnornas jordbruksarbete i sig, utan fokuserade på hemarbetet.

Från de tre utredningarna går Flygare vidare till sitt intervjumaterial, den del där jordbrukande kvinnor och män berättar om arbete på 1930- och 40-talen. Hon kompletterar också med material som insamlades vid den stora Bostadsvaneundersökning som genomfördes i slutet av 1940-talet av Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. "Ned till minsta tvätthög undersöktes 500 gårdar över hela Sverige." (136)

Överlag visar detta material att en bondgård i Sverige på 1930-40-talen inte drevs utan en kvinnas närvaro. De flesta jordbrukare var gifta män; om brukaren var ogift hade han en hushållerska, en oift syster eller en gammal mor på gården. Dessa arbetande (och nödvändiga) kvinnor gjordes i de statliga utredningarna helt osynliga, konstaterar Flygare. Där arbetade man hela tiden efter antagandet att "den utarbetade bondhustrun" var den enda kvinnan på gården. (s. 137) Kyrkböckerna visar dock att kärnfamiljen ofta, framförallt när barnen var små, var utvidgad genom närvaron av en ogift syster eller en mor. Också Bostadsvaneundersökningen snavade, utan att ha förväntat det, över närvaron av de äldre generationerna som hjälpte till i driften av gården. Utifrån intervjuerna menar Flygare att de SOU-författande männen helt missförstod jordbrukets kvinnor och deras inställning till arbetet i jordbruket:

"Linnea i Nibble var född 1908 och det skulle inte ha fallit henne in att i ifrågasätta sin arbetsinsats när hon lämnade sonen hos sin svärmor, för att tillsammans med jungfrun mjölka med maskin, eftersom hennes man vägrade befatta sig med detta. Vega i grannbyn Tibble var född 1903 och för henne var det helt naturligt att sköta lagården ensam vår och höst när karlarna var på åkern. Inte heller Tyra på Djurgården, född 1913, ifrågasatte sitt arbete när hon med tvillingar i magen, gick bakom harven nedanför Halleberg. De skulle aldrig ha känt igen sig i de kvinnobeskrivningar utredningarna förmedlade och knappast i åsikterna om att de åstundade ett bekvämare liv inomhus. Den genusordning de intervjuade kvinnorna arbetade inom hade djupa rötter i agrarsamhället. Synen på kvinnors arbete, vare sig den kom till uttryck hos kvinnorna själva eller hos männen, var att ju mer likt en man en kvinna arbetade, desto bättre. Snarast var det så att man bejakade det tunga arbetet." (s. 139)

Inkomsterna från mjölken var "den ekonomiska ryggraden" på de mindre gårdarna, och kvinnans arbete var helt oumbärligt för dessa inkomster. Arbetet på gården strukturerades i mindre och större cykler -- mindre cykler som mjölkningsarbetets fördelning över dagen, större cykler som odlingsåret eller användandet av livsmedel som bara kunde tillvaratas en gång om året, som äpplen, bär och grönsaker. Till exempel så planerades större textila arbeten som vävning noggrant så att de inte kolliderade med några av de årstidsbundna arbetsfaserna. Hemarbetet var integrerat i gårdens totala arbete och genomgick inte någon särskild uppgradering under 1930-40-talen som SOU-männen antog. (s. 140)

Också vad gällde byggnaderna och arkitekturen krockade normerna från utredarna och bondeverkligheten. Gårdarnas bostäder var, menar Flygare, grovt uppdelade i en funktionell del som "syftade till att härbergera alla de arbetsmoment som krävdes för att gårdshushållet skulle vidmakthållas fysiskt", och en mer festlig del som skulle vidmakthålla gårdshushållet "socialt och kulturellt", med fester och kalas, släktfoton m m. Eva Hamrin skrev en rapport för Bostadsvaneundersökningen och avfärdade en rigid funktionalisms relevans för bondehushållen.

"Därmed inte sagt att jordbrukets kvinnor saknade problem. Av intervjuerna framgår att det främsta problemet var hustrurs och döttrars ekonomiska underordning. Gifta kvinnor kontrollerade inte avkastningen av sitt eget arbete, annat än de små slantar som äggförsäljningen gav. De saknade oftast insyn i gårdens ekonomi, liksom möjlighet att påverka investeringar och produktionsomläggningar. Döttrarna visste att deras jordbruksarbete sällan resulterade i ett eget övertagande av gården." (s. 141)

De statliga utredningarna problematiserade inte denna genusordning. Flygare gräver i denna motsättning, att kvinnornas arbete var oumbärligt på gårdarna och att utredarna också visste detta, men att utredarna ändå föredrog att nedvärdera kvinnoarbetet och söka vägar att skriva ut det ur lösningarna för jordbruksreformer: "Retoriken bottnade i insikten att inget jordbruk vid denna tid klarade sig utan kvinnliga insatser i produktionen, samtidigt som man i modernitetens namn ville bli kvitt detta bero-
ende. Här fanns utgångspunkten för den förminskningsprocess som de politiska texterna ger uttryck för." (s. 142)



Referens

Iréne A Flygare, "'I flykten från jorden ligga kvinnorna främst'", Årsboken Uppland 2008. Läs artikeln som pdf här.