tisdag 24 mars 2015

Löner och produktivitet i Västtyskland på 1950-60-talen

Hur var det egentligen med produktiviteten i Västtyskland på 1950-60-talen?


Andrei Markovits redovisar i sin bok The Politics of West German Trade Unions i ett appendix statistik över reallöne- och produktivitetsutveckling. Femårssnitten för dessa två variabler 1951-1979 ser ut så här:


Det sägs ofta att lönerna ökade långsammare än produktiviteten i Västtyskland på 1950-60-talen. Men det verkar inte stämma. 1951-54 ökade reallönerna med 6.6 procent och produktiviteten med 6.3 procent. 1955-59 4.7 och 5.1. 1960-64 6.2 och 4.8. Och 1965-69 4.3 och 4.8. Under 50-talets andra hälft och 60-talets andra hälft verkar det som att lönerna ökade långsammare än produktiviteten, med en skillnad på 0.4 respektive 0.5 procent per år. Men under decenniernas första halvor var bilden den motsatta, med löneökningar 0.3 respektive 1.4 procent över produktivitetstillväxten årligen.

anteckningar
• Kindleberger (1967): löneåterhållsamhet pa 50-talet key för snabba tillväxten
• Kreile (1977): BRD:s konkurrenskraft bl a pga stort arbetskraftsutbud, t ex genom invandring fran DDR.
• Braun (1990:218f): ökad löneandel 1950 – 1980, men ökningen försvinner om man justerar för andelen egenanställda
• Gierschl et al (1993): löneåterhållsamhet på 1950-talet
• Wolf (1995): hög arbetslöshet „reflecting continued inward migration and the government’s explicit refusal to stimulate demand by fiscal expansion created a buyers‘ market for labor, reducing union bargaining power”. „Until late in the 1960s, labor unions exercised remarkable restraint, if not docility, in their wage policy. This attitude reflected a high degree of ‘inflation-consciousness’ as well as a concern for export performance. Class conflict was suspended in exchange for the dividends of growth. Lastly, the institutional reforms undertaken by Germany and the prevalence of comprehensive, powerful unions and employer federations facilitated the coordination necessary to make a forward-looking, low-wage, high-growth strategy feasible (Olson, 1982; Batstone, 1986).” (s 332)
• Golden (1993: 441): relativ löneaterhallsamhet i BRD pa 70-talet
• Carlin (1996): pa 50-talet var det fackets svaghet (pga sa stort arbetskraftsutbud genom immigration), inte nagon medveten “politics of productivity”, som höll nere lönerna. (s 467) Pa 60-talet var det mer en medveten PoP. (s 469)
Flanagan, Ulman och Soskice (1982)
s 208 tyskt mirakel på 60-70-talen: lägst arbetslöshet av de rika länderna (tillsammans med SWE och JP), men dessutom med låg inflation. Bäst discomfort rate (U+I) alla år utom 1972 (då vann JP).
s 209 på 60-talet växte real timkompensation långsammare än produktiviteten, på 70-talet tvärtom
s 215 plus i bytesbalansen; "Germany may be said to have imported full employment through export-led upswings in activity and growth". Hur kunde BRD kombinera låg U, låg I, och överskott i bytesbalansen så länge? Ej jämvikt.
-- flyktingar som blev arbetskraft, arbetskraftsinvandring och en "cost-conscious" fackföreningsrörelse en förklaring (217f)
-- men när OECD kör en tysk löneregression har ändå labor market pressure variables -- U och vacancy rate -- stark effekt (220)
-- 222 FUS pekar på att invandrare var 7 procent av arbetskraften i BRD 1967-69, men också 6,3 procent i Frankrike och 6,5 procent i UK: skillnaden alltså inte så stor. Kanske är det skillnaden i facklig strategi som gör skillnaden i BRD.
s 223f i regressionerna har world price change-variabeln en stark effekt, vilket "suggest that international competitive forces have exerted a strong influence on contractual wage determination in this large European economy". Att koefficienterna på den prisförändringsvariabeln och produktivitetsvariabeln tillsammans är lägre än 1 tyder på WR.
-- 225 "It is not possible to find a simple, unambigious indicator of relative bargaining pressure, let alone restraint." -- de använder strejkfrekvens, antal dagar förlorade
s 226-- institutionell historia: facket i "soziale Marktwirtschaft". UK och USA:s ockupation. Strejkrätt etc.
s 237-- tough employers. Hög organiseringsgrad -- högre än de anställdas. Arbetsgivarna i k-sektorn har lyckats behålla konkurrenskraftiga priser och löner: FUS referar till att koefficienten för world price changes visserligen är positiv och signifikant, men klart lägre än 1.
-- 1954 gjordes en "pattern-plus"-överenskommelse när arbetsministern i Bayern godkände en löneöverenskommelse från medlarna som var högre än den som medlarna i Baden-Württemberg hade fixat (s 241)
-- löneökningarna i metallsektorn 1956-57 efter fyra månaders strejk i Schleswig-Holstein blev av Bundesbank beskyllda för att ha orsakat en recession, och ekonomiminister Erhard arg för att de överskred ökningarna i produktivitet (s 241)
-- i samband med revalveringen 1961 lade arbetsgivarna om sin strategi och blev mer offensiva mot facken. När IG Metall 1962 sade upp tre avtal svarade arbetsgivarna med att lockoutvarsla. B-W:s "statsminister" löste konflikten men 1963 utlöstes lockouts i svar på strejker -- första lockouterna sedan 1928; IG Metalls militante ordförande Otto Brenner menade att "with the lockout class warfare waged from the above is again in full swing".
-- efter 1963 dock lugnt på arbetsmarknaden fram till 1969-70 då vågen av strejker kom till Tyskland. BDA svarade återigen med lockouts (242).
-- 1974 strejkade arbetarna på de framgångsrika varven i Bremen för att sätta ett märke över bilarbetarna; bilbranschen gick inte lika bra. Baden-Württembergs arbetsgivare kallade genast en lockout, och VW förklarade att de hellre skulle vänta ut en lång strejk än "be smashed to pieces by totally outrageous demands". Överenskommelsena i offentlig sektor också mycket höga 1974; arbetsgivarna i verkstadssektorn vägrade acceptera de nivåerna som ett "märke" utan slöt avtal mellan 1,1 och 1,6 procentenheter lägre (s 243)
"The strikes and settlements in the public sector marked a departure from Germany's version of the Aukrust mechanism, whereby the metals and chemicals branches in the internationally competitive sector of the economy tended to set the pattern for the rest, including the sheltered sector." -- ref ILO-rapport om CB i landet av Hans Reichel, från 1974. Kemin följde olikt verkstadsindustrin den offentliga sektorns märke; verkstadsindustrin vägrade och satte istället själva märke för handeln. "But this did not mean that Gesamtmetall had secured its leadership for all time."
1978 fick hamnarbetarna 7 procents ökning; Gesamtmetall motstod att få detta som märke och gav själva 5 procent (244)
s 250 Edelman och Fleming (1965) hävdade att tyska arbetare var särskilt lydiga, eftersom landet har en lång historia av stark social stratifiering, och ett kraftigt stratifierat utbildningssystem. Ramm hävdar att tyska anställda inte vågar gå till AD när de fortfarande är anställda, känner sig inte skyddade för repression.
FUS: det är dock svårt att skilja på vad som är "docile workers", och vad som är militanta arbetsgivare. Båda sakerna kan ju också uppträda samtidigt och med samma historiska orsaker. Tyska arbetsgivare är relativt militanta.
FUS jämför NL och BRD vad gäller att ha WR på 50-talet när arbetarna har minnen av tidigare kaos, och hur när arbetarklassen föryngras, tendenserna till WR försvagas (252) -- 254 tyskarna har fått bättre löner och förhållanden än genomsnittsarbetarna, och så sett haft mindre anledning till militans. Också att vilda strejkerna runt 69-70 var relativt låga i BRD, NL och SWE -- tre länder med utvecklade CB-institutioner.
s 255- the unions: structural bases for restraint. 1) ingen konkurrens mellan olika förbund om att organisera samma grupper minskar förbundens incitament till "competitive wage bidding". 2) stora avtalsområden gör att fackledarna måste se stora perspektivet. (3) relativt centraliserad strejkrätt i förbunden.
s 259 stora IG Metall väldigt mäktigt, nästan en konfederation i sig
s 260 tyskarna har en mekanism för att överföra lönesättningen från k-sektor till s-sektor
s 264 Emminger förklarade stabila ULCs under 50-talet med fackens "moderate wage policies"
s 264f DGB:s Düsseldorfprogram 1963 "replaced Marx with Keynes". Facken ville på 60-talet ha exportorienterad tillväxt och därför var de för WR. I slutet av 60-talet var Council of Economic Advisors för en mer expansiv lönepolitik än vad facket var! C.E.E. tyckte att 1968 års lönemål på 4 procent var för lågt, ville inte ha en ensidig exportboom utan också expansion i hemmasektorn
s 270f efter recessionen 1974-75 låg nominallöneutveckling, men reallönerna ändå för höga enligt arbetsgivarna, arbetet behövde bli billigare i relation till kapital för att hejda investeringarna i labour-displacing equipment och istället få fram capital-widening investeringar
s 275-- IP. svenskarna trott på Aukrustmodellens analys av inflation; då har IP ingen roll att spela. Tyskarna trott mer på en markup-modell.
s 277 1 maj 1955 förklarade DGB sig vara för att öka lönerna snabbare än produktiviteten, för att öka löneandelen
s 279 1962 konsulterade Erhard med arbetsgivarna och förespråkade WR. Arbetsgivarna också för att skapa ett ekonomisk-politiskt råd, tänkte att ett sådant skulle vara för WR. DGB också för -- varför?
1963 ad hoc-IP när Erhard grep in i metallkonflikten
1967-68 skapas lagstadgad IP -- Konzertierte Aktion -- i respons på recessionen 66-67
1971 försökte staten stävja strejkvågen genom att publicera nya normer och "orientation data"
-- s 285 betydelsen av KA kan överskattas. KA-mötena korta och sällan.
-- 286 goodness-of-fit för löneregression på data för 1958-68 inte bättre än samma modell med data för 1958-76 -- det visar att inget strukturellt brott skedde efter 68 i Tyskland, till skillnad från andra länder
s 287 C.E.E. stödde WR
s 288-- vad har facken erbjudits i utbyte för WR? 4 typer av saker. 1) socialpolitik. 2) medbestämmande. 3) skattesänkningar. 4) SPD när de varit i regering "has been cited as a moderating influence on the unions". En arbetsgivare sa 1980 till San Francisco Chronicle: "There is no better capitalist chancellor than Schmidt. He handles the unions and leaves the rest to us." SPD mindre beroende av facken än vad t ex Labour och SAP är.
s 296-- Conclusion. Facken och IR faktiskt en del av BRD:s framgångsstory. Det är inte bara starka arbetsgivare, arbetskraftsinvandring och strikt penningpolitik som gett facklig "restraint", utan också fackens egna agerande.
Två faktorer har gynnat facken som "a democratic social counterweight to big business while stunting its development as an economic heavyweight". 1) att företagsråden förhandlar med företagen men inte får strejka, medan facken förhandlar inte med företagen utan med arbetsgivarorganisationerna. 2) arbetsgivarna har varit aggressiva, inte minst "countered many union attempts at pattern setting with secondary lockouts". Neomerkantilistisk strävan efter bibehållna marknadsandelar på världsmarknaden.


Referenser
Bureau of Labor Statistics
Markovits, Andrew (1986) The Politics of the West German Trade Unions (Cambridge: CUP).
Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung (Hrsg), 1976: Zeit zum Investieren, Jahresgutachten 1976/77. Stuttgart/Mainz: Kohlhammer
Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung (Hrsg), 1998: Vor weitreichenden Entscheidungen, Jahresgutachten 1998/1999. Stuttgart: Metzler/Poeschel.

onsdag 11 mars 2015

Historisk förmögenhetsfördelning

Vad vet vi om förmögenhetsfördelning före ca 1900? Här samlar jag anteckningar från ett antal studier på detta tema.

Lindert 1986
Peter Lindert presenterar i denna artikel skattningar av förmögenhetsojämlikhet i England från 1670 till 1911. Huvudresultaten är dessa. (1) Från 1740 till 1875 ökade avståndet i ägande av "personal wealth (excluding real estate)" mellan klasserna. "Merchants and persons of landed title accumulated wealth (and gained income) much faster than the rest of society over this era of Industrial Revolution. Middling groups, such as yeomen, shopkeepers, and craftsmen, accumulated less. The classic image of widening class inequality does fit these wealth-by-class movements. Yet the middling classes did gain in real wealth and income and were not replaced by any rising share of more proletarian occupations." (s 1130). (2) Förmögenhet annan än fastigheter och jord ("real estate") blev mer ojämlikt fördelad. (3) Totalt sett så var förmögenhetsojämlikheten hög i det viktorianska England, men hade inte ökat de tidigare tvåhundra åren. (4) Det som förklarar kombinationen av (1) och (3) är att jord var väldigt ojämlikt ägd redan från början och när dess del av den totala förmögenheten minskade så hade det en jämlikhetsökande effekt. (5) "Focusing on rents, profit rates, and wage rates as the key to distribution gave the main classical economists some valid insights into the extraordinarily unequal English economy in which they lived. Incomes from rents, profits, and wages were much more segregated across size distribution classes in the nineteenth century than today. The relative neglect of human capital differences as a basis for inequality was less serious in a world in which they accounted for only about 15 percent of national income as compared with about 52 percent for Britain today. Yet their implicit belief that a rise in land rents relative to wage rates meant greater inequality was misleading. Average wealth and income did rise faster for landowners (and capitalists) than for others over the Industrial Revolution era, but the shift of population, income, and wealth away from land was imparting a subtle egalitarian trend even before the classical treatises were written." (s 1131)

Linderts dataset bygger framför allt på bouppteckningar: "The best starting point is the probate inventory, the only kind of document that consistently measured wealth for persons from all classes above paupers." (1131) I England inkluderade dessa dock inte förrän 1894 fastigheter, vilket gör att han måste korrigera för det. Det gör också att hans empiriska del börjar med att bara redovisa "personal wealth", alltså inte med fastigheter. I diagrammet nedan syns denna i 1875 års priser för en rad yrkesgrupper från 1670 till 1875.

Lindert redovisar också toppförmögenhetsandelar. Tabellen nedan redovisar dessa med en korrigering för fastigheter, som ju fattas i bouppteckningarna.



van Zanden 1995
Ekonomisk-historikern J. L. van Zanden börjar detta mycket inflytelserika paper med att konstatera (eller hävda) att jämförande forskning om inkomst- och förmögenhetsojämlikhet i det tidigmoderna Europa i princip är ogjort. Det finns ett stort antal studier som bygger på framför allt skattedata och ger punktskattningar av ojämlikheten, som framstår som hög och rätt konstant från medeltid till tidigmodern period. Det är dock bara punktskattningar och inget jämförande. Det behövs, säger van Zanden, ett teoretiskt ramverk "that allows for a consistent interpretation of the results of the various case studies". Forskningen om ekonomisk ojämlikhet på 1800- och 1900-talen har "gained a measure of conceptual unity by means of the Kuznets curve". Kuznets fann en ökning av ojämlikheten under den "moderna ekonomiska tillväxtens" första fas, och därefter en minskning som börjar 1900-1920. På 1970-talet återupplivades denna hypotes av Lindert och Williamson i deras forskning om USA och Storbritannien. (s 643) Men även efter deras forskning är ojämlikhetens uppsving i Storbritannien under 1800-talets första halva kontroversiell, vilket Feinsteins recension av Williamsons bok visar. Kaelble och Thomas säger i en nyare översikt över 1800-1900-tals-ojämlikhetsforskning att medan "the 'downswing' of the U-curve" är tydligt belagd, så är det föregivet föregående uppsvinget "still under discussion". van Zanden menar att ökningen av inkomstojämlikheten under 1800-talet bara tydligt visats för Tyskland och Sverige (!) men att Danmark och Norge inte visar någon sådan utveckling.

Han refererar en mängd empiriska studier. 1427 gjordes en förmögenhetsräkning i Toskana som har använts av forskare. Gini-koefficienten för ägande i Florens var 0.79 och toppercentilen stod för 27 procent av ägandet; topp 5 procenten för 67 procent av ägandet. Den nedre halvan i fördelningen stod bara för 3 procent av förmögenheterna! I de mindre städerna var ojämlikheten mindre -- gini-koefficienten var 0.75 i sex städer, 0.71 i Pistoia, och bara runt 0.52-0.63 på landsbygden runt Pistoia. (s 645) Förmögenhetsfördelningen var mycket ojämn i senmedeltida och tidigmoderna Europas städer: gini-koefficienter runt 0.75 var normalt i städer som Lyons (1545), Dresden (1488 och 1502), Freiburg (1445), Konstanz (1450), Norwich (1525), Leiden (1498), Haarlem (1483) och Alkmaar (1534). I de mindre städerna Edam (1462), Zutphen (1498) och Hildesheim (1450) var ojämlikheten mindre, mellan 0.5 och 0.6. Augsburg hade en förmögenhetsskatt mellan 1498 och 1702, vilket ger en ovanlig chans till en långsiktig studie under den tidigmoderna perioden. Gini-koefficienten ökar under 1500-talets ekonomiska expansion rejält, från 0.66 år 1498 till 0.89 år 1604. Under trettioåriga kriget minskade dock befolkningen, kapitalägandet och ojämlikheten rejält. (s 646) Alltså en slags Pikettysk effekt redan för trettioåriga kriget! Det är dock ett problem med dessa data att medelklassen antagligen underrapporterats och underskattats. För Weimar och Eisenach finns data på hus hyresvärde år 1542. Gini-koefficienten för ägande blir då 0.64 i Weimar och 0.65 i Eisenach. (s 648) van Zanden betonar att fömögenhets fördelningen i städerna i tidigmoderna Europa var väldigt stor, och särskilt stor i de större städerna, runt 0.8 eller 0.9 (s 649). Extremt rika familjer som Medici i Florens, Fuggers i Augsburg och Trippen i Amsterdam var en bidragande faktor till detta. (s 649) På landsbygden var ojämlikheten mindre.

Det finns alltså anledningar, säger van Zanden, att tro att ekonomisk utveckling, urbanisering och kapitalckumulatuion i tidogmoderna perioden gick han d i hand med en ökning av ojämlikheten.
"This could mean that the origins of the Kuznets curve must be located in the early modern period. In this context a 'super Kuznets curve' might be suggested with an upward phase from the sixteenth century to the nineteenth and a downward phase in the twentieth century." (s 650)
Han testar denna hypotesen för provinsen Holland.


Shanahan och Corell 2000
Denna artikel handlar om USA från 1774 till 1860 och att jämka ihop tidigare skattningar som är gjorda på olika sätt. Abstract:
"Current estimates of long trends in the distribution of personal wealth in the United States combine a number of different studies. However, the trend estimates are open to challenge because of differences in methods of estimation between individual studies. In this article, a sample set from the 1860 census is analyzed and the distribution of wealth among different subsets of the population is described. Holding constant the method of estimation, we conclude that the apparent rise in inequality in the United States between 1774 and 1860, as measured using the Gini coefficient, is overstated by 0.1."
Den litteratur som de utgår ifrån: "Several national ``snapshots'' of the distribution of wealth also exist, the majority beginning with the censuses in the mid-nineteenth century (Soltow, 1975). The earliest complete study is by Jones (1977, 1980), who compiled a data set from a range of locations to construct a ``national'' estimate for the American Colonies in 1774. Williamson and Lindert (1980a,b) and Lindert (1991, 1998a,b) finally brought together the disparate threads of this research to provide long-run estimates of wealth trends. Their views on these trends have served as the foundation for current economic interpretations." Det är framför allt Williamson och Linderts syntes -- utifrån olika källor -- som de ifrågasätter.


Steckel och Moehling 2001
abstract: "This article assembles new data and methods for studying wealth inequality trends in industrializingA merica.I nequalityg rew sharplyb etween 1820 and 1850, leveled off, andi ncreaseds teadilyb etween 1870 and 1900. Inequalityg rew due to compositional changes in the population, but also grew within occupations, age groups, and the native-bornp opulationP. roposedla bor-markeetx planationsa rei nconsistentw ith the fact that wealth inequality between occupational groups was declining. Wealth accumulationp atternsa re also inconsistentw ith the hypothesiso f child default on responsibilitiesf or old-agec are.W ep roposer esearcho n a new explanationb asedo n luck, rents, and entrepreneurship"


Alfani 2010a
Guido Alfani börjar denna artikel med att säga att den mesta historiska fördelningsforskningen har fokuserat på inkomstfördelning 1750-1950 -- den klassiska perioden för Kuznetskurvan -- snarare än tidigmodern förmögenhetsfördelning. Han menar dock att det finns ett starkt skäl att fokusera mer på förmögenhetsfördelningen: tillgången på källor. Han går vidare med en mer substantiell orsak:
"In preindustrial societies the ownership of land, or more precisely of the right to the use of land, was of great importance in defining how the total product was distributed. Yet, not even in these societies was distribution of wealth equal to distribution of income. Future research of both wealth and income should keep in mind at least two crucial distinctions: (1) Wealth transfers from generation to generation, remaining stable over time (as this article shows), whereas income is volatile, depending on life cycles, and (2) a high concentration of wealth does not always lead to a high concentration of income, and vice versa." (s 514)
Han åberopar van Zanden -- förstås! -- om att Kuznetskurvans första del är outforskad, och säger att detta papper ger de första resultaten från ett projekt om ojämlikhet i Italien från medeltiden till 1800-talet. Här studeras staden Ivrea i nordvästra Italien och Alfani visar liksom den tidigare litteraturen att ojämlikheten var mycket hög i förindustriella städer och positivt korrelerad med stadens storlek. (s 515) Det mer unika med denna studie är att han använder nya metoder för att göra en mer detaljerad analys av sambandet mellan ojämlikhet och demografi.


Alfani 2010b
abstract: "The demographic effects of the epidemics of plague in Early Modern Europe and their economic consequences illuminate the evolution of property structures and of wealth distribution during and after a mortality crisis. An analysis of the high-quality data available for the Italian city of Ivrea at the time of the 1630 plague shows the exceptional resilience of property structures. Like the social structures of the period, property structures were able to recover quickly, informed as they were by the lessons learnt by trial and error by the patrician families of the late Middle Ages, whose patrimonies had been badly damaged by the Black Death. In a period of recurrent catastrophes that struck European populations during the Old Demographic Regime, apparently 'inegalitarian' institutions seem to have had long-term 'egalitarian' effects. "


Reis et al 2011
Reis et al konstaterar att de latinska länderna typiskt tillskrivs att ha varit väldigt ekonomiskt ojämlika sedan alltid (t ex hos Engerman), men de menar att det empiriska underlaget för detta före ca 1900 är väldigt svagt. Som enda stabila studien av tidig förmögenhets- och inkomstfördelning i Portugal lyfter de (s 13f) fram Harold B Johnsons (2001) opublicerade studie “Malthus Confirmed? Being some Reflections on the Changing Distribution of Wealth and Income in Portugal (1309-1789)”. 

De menar att det finns två typer av data som kan användas för en historisk studie av förmögenhetsojämlikhet. Ett, social tables, men detta har svagheter som att man då måste utgå från att det inte finns någon ojämlikhet inom gruppen (se t ex Soltow 1985). Två, skattedata. (De kritiserar Linderts skattning för USA 1774, som bygger på Hanson Jones data, för att bygga på "en liten mängd" bouppteckningar.

Vad gäller Portugal så använder Johnson (2001) data från olika platser i landet; Reis et al menar att han misslyckas eftersom data är "piecemeal", den geografiska fördelningen av källorna är kaosartad och Johnson inte kontrollerar för de olika platsernas storlek och natur. (s 14) (Han gör ett malthusianskt argument, att befolkningstäthet driver ojämlikheten.) Reis et al fortsätter hans approach och förbättrar den på fyra sätt: (1) den utökar jämfört med hans 18 platser. (2) de gör ett systematiskt uyrval av platser, utifrån datakvalitet. (3) De koncentrerar data på tre benchmarkår, vilket minskar arbetsmängden utan att omöjliggöra en långsiktig diskussion. De väljer "1550, in the middle of the first overseas expansion; 1770, towards the end of Portugal’s second great colonial cycle; and 1700, as an intermediate position between the economic lethargy of the seventeenth century and the relative dynamism of the next seventy years." (s 14) Den fjärde förbättringen är att valet av platser är systematiskt med avseende på typ: de har med storstäderna Lissabon och Porto, städer med över 1000 hushåll, småstäder med färre än 1000 hushåll, samt rurala boplatser. (s 14f) De fokuserar på Theilindexet istället för ginikoefficienten eftersom Theilindexet kan dekomponeras till olika drivande orsaker. (s 15) Vad gäller de tre huvudkällorna i forskning om tidigmodern förmögenhetsfördelning är två inte användbara i Portugal: det finns inga sociala tabeller före 1843, och bouppteckningarna är alltför få. Istället använder de skattedata. (s 15) Deras första benchmark, 1550, bygger på en engångsskatt som kungen skapade för att betala av statsskulden. Deras andra och tredje benchmark 1700 och 1770 bygger på inkomstskatten decima. (s 16)

Data är inte riktigt perfekta med avseende på representativa platser ändå, och för att korrigera kör de regressioner med befolkningstäthet samt urban/rural dummy som oberoende variabler. De utgår från att större städer ska ha högst ojämlikhet och landsbygden lägst. (s 25) Att detta stämmer ser vi i figur 2:


Utifrån detta diagram verkar det som att ojämlikheten minskar från 1550 till 1770, kanske med en ökning i mitten. Bilden är dock inte likadan för varje typ av plats, och om befolkningssammansättningen med avseende på typ av plats förändras under perioden så kan det också det förändra den totala bilden. För 1770 gör de också en jämförelse med två andra europeiska länder för vilka vi har studier, Nederländerna och Spanien:


I texten säger de också (s 30) att England såg en minskande ojämlikhet under 1700-talets första hälft och därefter en ökning (Lindert 2000), medan Nederländerna såg en ökning från 1590 till 1740 och därefter en stabilisering till 1800 (Soltow och van Zanden 1998).

Som så ofta när man pratar långsiktig ojämlikhet så saknas teori och istället använder man Kuznetskurvan som kan betyda vad som helst. Närmare bestämt använder de här van Zandens (1995) utveckling till en "Super Kuznets Curve" som ska gälla för den tidigmoderna perioden, i kontrast mot den traditionella kuznetskurvan som ska gälla industrialiseringsperioden. Här specifieras i alla fall kanalerna genom vilka ojämlikheten ska påverkas; de sägs vara tre. Ett, arbetskraft flyttas från lågproduktivt jordbruk till mer produktiva sektorer (urban, industri) vilket ökar inkomstojämlikheten. Två, när BNP per capita växer och naturresurserna är konstanta växer avkastningen på naturresurser (jord) särskilt snabbt vilket ökar ojämlikheten. Tre, det finns dåligt med humankapital vilket också det ökar inkomstojämlikheten. Detta är dock inte vad de finner för Portugal där ju ojämlikheten minskar från 1550 till 1770. Portugal var under perioden en stagnerande ekonomi både vad gäller BNP/capita och urbaniseringsgrad. (s 31f) De finner stagnerande reallöner för jordbruksarbetare, men inte något tydligt skifte från löner till jordräntor, utan med referens till Bertola et al (2011) så visar de att jordränte-löne-ration (den tidigmoderna motsvarigheten till löneandel-kapitalandel-måtten) föll från 1595 till ca 1700, varpå den började öka igen.


De har inte någon riktigt bra förklaring till detta otippade mönster, men spekulerar utifrån Alvarez-Nogal och Prados de la Escosura (i EREH, 2011) bl a om ett specifikt iberiskt mönster.* Deras slutsats blir i alla fall att även om Super-Kuznets-kurvan inte passar på den stagnerande ekonomin Portugal, så var ändå samma faktorer viktiga där (de visade bara en omvänd utveckling jämfört med NL och England) (s 39).

I slutsatserna säger de att ojämlikheten sannolikt ökade från medeltiden till den tidigmoderna perioden. På 1500-talet utvecklades och urbaniserades den portugisiska ekonomin vilket antagligen var kopplat till större ojämlikhet. (s 40) Men när utvecklingen saktade ner omvändes ojämlikhetsutvecklingen. I Nederländerna startade den ekonomiska utvecklingen senare, ca 1590, och fortgick in till mitten av 1700-talet, med ökad ojämlikhet som en sidoeffekt. "A plausible scenario might then be that when Portugal’s inequality peaked it did so earlier than elsewhere in Europe." (s 40) Ojämlikheten blev så större i Nederländerna än i Portugal, och därför drar de slutsatsen att "Exceptional “Latin inequality” in the Early Modern period may after all simply be a fiction." (s 41) Deras teoretiska slutsats blir:
"An explanatory model in the Kuznets tradition, using the set of variables proposed in van Zanden’s (1995) study, was applied. It showed its capacity to account for both rising and declining experiences of inequality. It also revealed that the notion of a “super Kuznets curve” probably reflects only a small part of what happened in pre-industrial Europe and is not essential to the broader analytical effort we have pursued here. This is something, however, that only future research can elucidate. It also brought to light the need to provide a role for non-economic factors in this discussion, this time in the tradition of Milanovic et al’s concept of inequality extraction ratios, again, a task for future research to worry about." (s 42)

Nicolini och Ramos Palencia 2011
abstract: "Literature on the history of inequality for pre-ind ustrial economies has focused mainly on wealth inequality or income inequality. The most common problem with wealth inequality is the lack information about the bottom of the dis tribution while the main problem with income inequality is the lack of data to characteri ze the top of the distribution. Given that in general these approaches are based in different kinds of sources and methodologies, the results are not easy to compare and the links betwe en the two distributions are difficult to establish.
In this paper we use a unique data set for Spain circa 1750 and present results (the first for any pre-20th century economy) of inequality of both income and wealth for the same sample of households. Information of wealth comes from probate inventories while information of income comes from the Ensenada Cadas tre. In addition to these two variables we have reconstructed other variables lik e household composition, occupation of the head of the household, place of residence an d age of the head of the household. With this information we analyse the relationships between the two distributions and discuss the determinants of two kinds of inequalities. "


Ergene et al 2013
abstract: "This article studies temporal variations in wealth levels and distribution in an Ottoman context during the eighteenth century. By analysing the probate estate inventories of the Muslim deceased in Kastamonu, located in north-central Anatolia, we demonstrate that real wealth levels generally declined over the course of the century. Our analysis also suggests that the economic conditions of poor men, if not women, deteriorated more so than those of the rich, fuelling growing inequality. The article explores the factors that contributed to these trends and discusses the relevance of our findings for long-term economic development patterns in the region from a comparative perspective."


Alvarez-Nogal och Prados de la Escosura 2013
Detta papper handlar om det breda ämnet "The rise and fall of Spain (1270–1850)" (förvirrande likt deras paper från 2007 "The decline of Spain (1500-1850)" i EREH), men här finns också ett ojämlikhets mått i form av löne-jordränteration. Från 2007-pappret hämtar jag detta diagram med jordänte/löneration för 1500 till 1860:

Det ser ut som att den agrara ojämlikheten ökade rejält från 1500 till ca 1570, därefter minskade till ca 1590, sen hittade en platå, sen föll igen på 1660-talet, sen var på en låg nivå fram till 1760-talet då den ökade igen, fram till ca 1810. Då sjönk ojämlikheten igen.

abstract till 2013-pappret:
"Two distinctive regimes are distinguished in Spain over half a millennium. The first one (1270s–1590s) corresponds to a high land–labour ratio frontier economy, which is pastoral, trade-oriented, and led by towns. Wages and food consumption were relatively high. Sustained per capita growth occurred from the end of the Reconquest (1264) to the Black Death (1340s) and resumed from the 1390s only broken by late fifteenth-century turmoil. A second regime (1600s–1810s) corresponds to a more agricultural and densely populated low-wage economy which, although it grew at a pace similar to that of 1270–1600, remained at a lower level. Contrary to preindustrial western Europe, Spain achieved its highest living standards in the 1340s, not by mid-fifteenth century. Although its death toll was lower, the plague had a more damaging impact on Spain and, far from releasing non-existent demographic pressure, destroyed the equilibrium between scarce population and abundant resources. Pre-1350 per capita income was reached by the late sixteenth century but only exceeded after 1820."
I detta papper har de detta diagram med jordränte-löneration för 1320 till 1845:


Här ser det ut som att den agrara ojämlikheten är på en låg nivå på 1300- och 1400-talen, med en rejäl minskning ca 1350-1450. Den ökar kraftigt ca 1510- 1560 och är hela tiden in till 1800-talet på en högre nivå än vad den var på på 1300-1400-talen, även om den faller ca 1560-1680 till en local low; därpå ökar den igen till ca 1800 till en local high.


Fernandez och Santiago-Caballero
Fernandez och Santiago-Caballero konstaterar att intresset för "den vänstra sidan av Kuznetskurvan", alltså ökningen av ojämlikhet, på sistone väckt en hel del intresse hos ekonomisk-historiker. Två förklaringsvariabler har lyfts fram. Ett, urbanisering: urbana platser är mer socialt diversifierade och mer ojämlika (van Zanden 1995, Soltow och van Zanden 1998, Ramos Palencia och Nicolini 2011). Två, ekonomisk utveckling (van Zanden 1995, Alfani 2010a och 2010b). Detta papper använder skattedata från landsbygden runt Madrid för att skatta både inkomst- och förmögenhetsojämlikhet från 1500 till 1840 både på kort och lång sikt. De finner en ökande trend över tid men också variationer med konjunkturerna.

I litteraturöversikten går de i tur och ordning igenom van Zanden (1995), Soltow och van Zanden (1998), Lindert (2000), Hoffman et al (2002), Hanus (2012), Alfani (2010a, 2010b), Reis et al (2012), samt för Spanien specifikt Ramos Palencia och Nicolini (2011) och Alvarez-Nogal och Prados de la Escosura (2013). Så här sammanfattar de litteraturläget för Spanien:
"Ramos Palencia and Nicolini (2011) use probate inventories and wealth estimations from a contemporary survey to study wealth inequality in the province of Palencia. Their results suggest that those areas that were more urbanized with a stronger presence of the tertiary sector were also the ones that presented higher inequality levels. In this sense, their conclusions support the results from other areas like Holland (van Zanden, 1995 and Soltow and van Zanden 1998). Alvarez-Nogal and Prados de la Escosura (2012) use the land rent/wage ratio as a measure of income inequality, assuming that the incomes of the riches were represented by land rents and the income of the poorest by wages. They argue that income inequality in Spain was very low in the mid fifteenth century, but that increased rapidly until the late seventeenth century when it stagnated to later decline during the first half of the eighteenth century. After circa 1750 income inequality increased again until the first decades of the nineteenth century. Santiago-Caballero (2011) followed a different approach and used the amount of grain paid as tithes to the church by each producer in the province of Guadalajara between 1690 and 1800 as an estimation of income. The difference between producers was used to measure income inequality showing a relative stagnation during the whole period with a small decrease in the last decades of the eighteenth century."
Själva använder de skattedata.


Cankabal och Filiztekin 2013
abstract: "The impact of growth on the distribution of wealth and income in the early modern period is known to be diverse but has not been com- prehensively charted for di erent parts of the world. While di erences between Eastern Asia and Western Europe appear pronounced, little is known about patterns of inequality in lands lying in between. Our paper reports some of the preliminary results of a project that aims to locate the Ottoman Empire in the early modern map of inequality. Using probate inventories from four of the project cities in Anatolia, we examine patterns of accumulation and distribution of wealth from 1500 to 1840, with an emphasis on 1700-1840. We nd a positive relationship between growth and inequality and a net increase in inequality in the long run in all but one of the cities under study. Similar to what has been observed in Western Europe, we also see an upswing in inequality everywhere from late 17th-century onwards and a milder one in 16th- century Bursa, the only city where we have a continuous series. The terminus of our study does not allow us to trace the impact of industrialization on this long-term trend. However, medium-term uctuations in wealth and inequality are identi able and appear to parallel secular waves of demographic change, urbanization and commercialization."


Fotnot
*De diskuterar här också skilled-unskilled löneratio och även tjänstemannalöner; de senare har analyserats av Pereira et al (2010) för Coimbra 1550 till 1770 (ökande ojämlikhet) och Van Zanden (1995) för Amsterdam och Wien ungefär samma period.

Referenser
Alfani, Guido (2010a) "Wealth inequslities and population dynamics in early modern northern Italy", Journal of Interdisciplinary History.
Alfani, Guido (2010b) "The effects of plague on the distribution of property: Ivrea, Northern Italy 1630", Population Studies.
Alvarez-Nogal och Prados de la Escosura (2013) "The rise and fall of Spain (1270–1850)", Economic History Review.
Cankabal och Filiztekin (2013) "Wealth and Inequality in Ottoman Lands in the Early Modern period", konferenspaper
Ergene et al (2013) "A temporal analysis of wealth in eighteenthcentury Ottoman Kastamonu", Continuity and Change.
Fernandez, Eva and Carlos Santiago-Caballero (????) "Economic inequality in Madrid, 1500-1840", opublicerat paper.
Nicolini, Esteban A. och Fernando Ramos Palencia (2011) "Comparing income and wealth inequality in pre-industrial economies. Lessons from Spain in the 18th century", opublicerat konferenspaper. (Pdf här.)
Reis, Jaime, Álvaro Santos Pereira och Conceição Andrade Martins (2011) "How unequal were the Latins? The “strange” case of Portugal, 1550-1770"
Shanahan, Martin och Margaret Corell (2000) "How much more unequal? Consistent estimates of the distribution of wealth in the United States between 1774 and 1860", Journal of Income Distribution
Steckel, Richard H. and Carolyn M. Moehling (2001) "Trends in the Distribution of Wealth in Industrializing New England", The Journal of Economic History.
van Zanden, Jan L. (1995) "Tracing the beginning of the Kuznets curve: western Europe during the early modern period", Economic History Review.

måndag 23 februari 2015

Konflikter och deras kanalisering i Sverige och Spanien på 1930-talet

Mellankrigstiden var politiskt turbulent och en mångfald av politiska regimer skapades i Europa. I Sverige, skriver statsvetarna Victor Lapuente och Bo Rothstein, skapades 1936, då Saltsjöbadsförhandlingarna började, en korporatistisk välfärdsstat som väg ut ur tidens konflikter (de använder Korpis begrepp "historiska kompromissen"), medan Spanien vid samma tid föll samman i inbördeskrig. Varför så olika utfall? Det är frågan som Lapuente och Rothstein ställer i sin artikel. Deras svar är att den svenska staten var icke-korrupt och att vänsterns motståndare därför kunde lita på att staten skulle skötas på ett rimligt sätt också under vänsterstyre [1], medan den spanska staten karaktäriserades av patronage så med vänsterstyre skulle vänstern tillsätta sina egna allierade.
 
 Man kan genast ifrågasätta premisserna: är det verkligen rimligt att anta att ett inbördeskrig hade kunnat utbryta i Sverige på 1930-talet? Den likhet mellan länderna som L och R pekar på är att båda uppvisade "starkt politiserad klasskonflikt" (s 2) De har också en fin metodologisk diskussion utifrån Mahoney och Goertz (2004, pdf här) om att använda den jämförande fallstudien med ett negativt (inget inbördeskrig, i detta fall) och ett positivt (inbördeskrig) fall. Mahoney och Goertz påpekar att när man väljer sitt negativa fall så måste utfallet ha "a real possibility of occurring". (cit på s 4) Hur argumenterar då Lapuente och Rothstein för detta? Allmänt säger de att:
"The article focuses on interwar Europe, one of the periods with the highest concentrations of grievances or “objective” socio-economic conditions for intra-state violence, and also one of the periods where different institutional solutions to the capitalist-workers cleavage emerged in different countries (Luebbert, 1987). This was a time of intense political conflicts and dramatic clashes between the left and the right all throughout the continent." (s 4)
De säger också att nyare historisk forskning visar att katolska kyrkan och anarkismen inte hade så mycket inflytande och ekonomin inte var så efterbliven i Spanien som man tidigare trott -- alltså att Spanien är ett mer jämförbart land med övriga Europa än vad vi tidigare trott. Vidare så radar de upp några likheter mellan Sverige och Spanien. Ett, båda länderna var i början av mellankrigstiden i topp vad gällde mängden arbetskonflikter i Västeuropa (ref för Sverige Åmark 1992). Facken var också ungefär lika välorganiserade i de två länderna (Domenech 2013, Mann 1995). Båda länderna var också demokratier med fullständig rösträtt på 1930-talet. Både SAP och PSOE hade också nått inflytande på 20-30-talen. "That is, unlike what happened in most other European countries, parties representing workers in Sweden and Spain enjoyed a unique opportunity to use democratic power to pursue their policies." (s 6)

Den teoretiska delen börjar återigen med det påstående som jag är tveksam till:
"There are several reasons to consider that conditions in Sweden, in the aftermath of the Russian Revolution, were ripe for a violent clash between left or labor organizations versus right or capitalist ones." (s 7)
Detta intressanta men kontroversiella påstående beläggs inte på något riktigt sätt. De säger att Finland hade ett inbördeskrig och att svensktalande spelade roll där, men Finland var ju dock också ett annat land med andra ekonomiska förhållanden, politiska traditioner och geopolitiska förutsättningar. Efter det övergår de till att påvisa att Per Albin Hansson tyckte att det var viktigt att arbetarrörelsen följde lagen, vilket knappast stärker deras case att ett inbördeskrig hade kunnat bryta ut i Sverige. (s 7f) De åberopar Roine och Waldenström om att ojämlikheten var stor i Sverige i början av 1900-talet och det är sant och intressant, men de säger ingenting om det relevanta, nämligen hur dessa ekonomiska förhållanden artikulerades socialt och politiskt -- vad som egentligen är det relevanta för frågan om en möjlig revolution. Det är också slående med denna sektion att de inte diskuterar det fönster av möjlighet som faktiskt inträffade för en socialistisk revolution i Sverige, nämligen tumultet 1917--18 -- nyligen diskuterat t ex i Per T Ohlssons samförståndsorienterade historieskrivning Svensk politik, men också klassiskt diskuterat t ex som Svenska revolutionen av Sigurd Klockare (1967).

Eftersom jag inte accepterar den kontrafaktiska premissen så hoppar jag över deras förklaring -- mindre patronage och mer hederlig byråkrati i Sverige -- och går rakt på slutsatserna där de förklarar hur deras analys skiljer sig från andra. De börjar med Gregory Luebberts stora bok Liberalism, Fascism and Social Democracy (1991) som menar att där socialisterna organiserade lantarbetarna så blev familjebönderna "pushed into the arms of fascists". Luebbert medger dock att denna förklaring av fascismens uppgång är mer passande för Tyskland och Italien än för Spanien. De menar också att Lipset och Rokkans (1967) teori om förindustriella sociala skiljelinjer missar varför spanska PSOE samarbetade mer med mittenpartier än vad norska och i någon mån svenska socialdemokraterna gjorde. (s 17) Deras egen teori om politisering eller icke-politisering av byråkratin passar jämförelsen Sverige-Spanien bättre, säger de. De påpekar dock att detta inte är faktorn som förklarar varför inbördeskrig bryter ut utan endast en katalysator som i interaktion med sociala konflikter (som klasskonflikt under mellankrigstiden) eller etnisk konflikt (som i Jugoslaien på 90-talet) ökar sannolikheten för krig. (s 18) I artikelns avslutning betonar de att de påvisar en kausal kanal som i korrelationens form påvisats i kvantitativa studier och att det finns en policyrelevans i att de visar hur viktigt det är med opartisk byråkrati för att demokratiska regimer ska kunna överleva t ex efter den arabiska våren.


Fotnot
[1] "scholars have noted that, in an interwar context of intense labor– capital conflict, the road to the historical Saltsjöbaden Accord was long and complicated and it was only possible because the Central Trade Union organization and the Swedish Employers’ Federation had been convinced by earlier events that neither of them would be able to persuade their political allies in the Parliament to politicize the state administration and use it to violate such an accord ex post in favor of their allies in the ongoing class conflict (Rothstein, 2005; Sejersted, 2011). Both social actors knew that the state, even with the Social Democratic party in government, would respect the rule of law in the labor–capital conflict. In sum, the Swedish state had been increasingly dominated by a largely autonomous civil service corps since the mid-19th century (Rothstein, 2011). In the increasingly politicized years of interwar Europe, the Swedish civil service was thus able to remain as an impartial or neutral power “above politics,” a term coined by Miller (2000)." (s 13)

Referenser
Lapuente, Victor och Bo Rothstein (2014) "Civil War Spain Versus Swedish Harmony", Comparative Political Studies. Jag citerar ur online first-versionen.

onsdag 11 februari 2015

Förmögenhetsfördelning i Sverige före ca 1950

Carl Bonde (1741-1791). En mycket rik man.

Bondeska palatset revs 1899 för att ge rum åt Nordiska Kreditbanken Rosenbad. Byggdes 1791 av greve Carl Bonde som nytt stadsresidens när han sålt sitt tidigare palats i Gamla stan till staden

Jag är med kollegor vid Lunds universitet inblandad i att göra nya beräkningar av förmögenhetsfördelning i Sverige ca 1750 till 1900, baserat på bouppteckningar, och därför ska detta blogginlägg ge en översikt över forskningen om förmögenhetsfördelningen i vårt land.


Soltow 1985
I 1805 års svenska folkräkning fick prästerna ange för sina socknar befolkningens ekonomiska situation: de som hade mer än 500 riksdaler över sin årliga utgifter skulle klassas som rika, de som hade mindre skulle kallas något rika, de som inte klarade sig utan svårigheter skulle klassas som fattiga, och de som bara överlevde genom gåvor från andra skulle klassas som utfattiga (Soltow använder ordet destitute och anger inte det svenska ordet). Folkräkningen från 1805 ger oss alltså väldigt detaljerade data geografiskt sett: varje stad och varje socken. Däremot anger den inte fördelningen av förmögenheter eller genomsnittsförmögenheten per klass. För denna information använder Soltow förmögenhetsskattedata för 1800, som listar varje ägare av egendom och förmögenhet det året. Soltow har ett sample på 6309 personer därifrån och skattar med dem och de fyra klasserna från folkräkningen förmögenhetsfördelningen. Ginikoefficienten är 0.73, vilket liknar vad Soltow får fram utifrån Nils Wohlins studie (Jordfördelningen och landsbygdens affolkning, 1915) av de största godsen samt ett antagande om att förmögenhetsfördelningen var lognormal, 0.76.

Med data för fastigheter 1845 får Soltow en gini på 0.69 (0.78 i städerna och 0.67 på landet). Ginin är högst i adels-tunga Södermanland och Uppland samt Stockholm.

År 1880 ägde 100 adelsfamiljer 4.1 procent av hela förmögenheten, vilket med en lognormal fördelning skulle implicera en ägande-gini på 0.75.

Soltow har också kollat på bouppteckningar (estate inventories) för adliga personer som dog mellan 1790 och 1810. Carl Bondes enorma gods stod ensamt för 1.3 procent av förmögenheten i Sverige år 1800! Gustav den III:s personliga förmögenhet 1792 var dubbelt Bondes liksom var Gustav IV:s 1809, men Soltow menar att köpmannen John Hall i Göteborg var ännu rikare. (s 4)

(om 1700-tidigt 1800-tal se också Lindberg 2007 om inkomstfördelning i Stockholm 1730-1810.)


Ohlsson, Roine och Waldenström 2007
Detta papper av Ohlsson, Roine och Waldenström är i huvudsak en forskningsöversikt över förmögenhetsfördelning över tid. Jag har tidigare bloggat om det och kommer här bara fokusera på metod- och källfrågor, samt vad de redovisar i fallet Sverige. De redovisar data för sju utvecklade länder. De första skattningarna för Storbritannien och USA kommer från 1740-talet, för Danmark och Norge från 1789, för Sverige från 1800, för Frankrike från 1807 och för Schweiz från 1915. Dessa är dock förutom Frankrike bara enstaka noteringar med 20 eller 100 år till nästa notering. Någorlunda regelbundna serier börjar förutom Frankrike runt 1910 till 1930. Diagrammet nedan sammanfattar de data som redovisas med måttet toppercentilens andel av totala förmögenheter.


När man ska diskutera förmögenhetsfördelning på lång sikt är det logiskt att börja med att definiera vad man egentligen menar med förmögenhet, det som ska fördelas. De säger:
"The definition of wealth in historical sources is most often net wealth (also called net worth, net marketable wealth), defined as the sum of real and financial assets less the sum of debt. This is the most common concept appearing in the historical tax-based sources (i.e., wealth and estate taxes) and the main concept used throughout in this chapter. For the postwar years, however, augmented wealth, which is defined as net wealth but also including pension wealth (contributions into pension schemes and future social security payments), has been proposed as an alternative." (s 4)
De huvudsakliga källorna för långsiktiga data är skattedata,  säger de:
"The taxation of wealth and estates provides the most common sources of historical wealth data. These fiscal instruments have been levied for centuries and the authorities have often been interested not only in collecting the revenues but also to calculate the sizes of the respective tax bases. In the present study, the series from France, the UK, and the USA are based on the estate tax, specifically on samples of individual estate tax returns.[FN] The wealth data from Denmark, Sweden, and Switzerland are instead based on the wealth tax, in most cases in the form of tabulated distributions published by each country’s tax authorities. Of course, using tax-based statistics are associated with some obvious problems such as underreporting and the problems with changing definitions or data collection routines over time. On the good side, however, is that tax statistics have been available for a long time and often in a similar fashion for very long periods of time. Moreover, they are quite comprehensive in their coverage, especially of the top of the wealth distribution (unlike, e.g., survey data which are often top-coded). Another source of wealth data is surveys, but this is only available for most countries since the 1960s or later and we, therefore, only include in a few cases for comparative reasons distributions." (s 4f)
[FN] These are generally adjusted to reflect the distribution of the living population by use of inverse mortality rates for age, sex and social status classes; see Atkinson and Harrison (1978: chapter 3) for a thorough description of the estate multiplier method.
Skattningarna för Norge och Danmark 1789 och Sverige 1800 kommer från den flitige Soltow. Norge 1868 kommer från Mohn (1873), och för 1912 och 1930 har de data från SSB. För Danmark kommer data för 1908-25 från Zeuthen (1928) och 1939, 1944 och 1949 från Bjerke (1956). För Sverige kommer data för 1908 från Finansdepartementet (1910) och 1920 och 1930 från folkräkningarna. För Frankrike kommer data för 1807-1994 från Piketty et al (2004). För Schweiz kommer data för 1913-97 från Fabian Dell et al (2005). För Storbritannien kommer data för 1740, 1810 och 1875 från Lindert (2000), 1911-13 från Atkinson och Harrison (1978) och 1923-77 från Atkinson et al (1989). För USA (jfr Lindert och Williamson 1980) kommer data för 1774 och 1860 från Carole Shammas (1993), för 1890 från Lindert (2000) för 1916-2000 från Kopczuk och Saez och för 1922-79 från Wolff (1987). För Sverige tillägger Ohlsson et al nya data från fastighetsskatter för 1873-77, 1906-08 m fl år.

Enheterna för förmögenhetsmåttet varierar mellan hushåll eller individer. Huvudsakligen så är förmögenhetsskatter (som i Sverige, Danmark och Schweiz) baserade på hushåll, medan fastighetsskattar (som i Frankrike, K och USA här) baseras på individer, så populationen blir alla vuxna. Atkinson och Leigh (2005) visar att resultaten blir olika beroende på om man har hushåll eller individer som enhet: om inte fruar och äkta män har samma förmögenhet så tenderar individdata att ge större ojämlikhet än vad hushållsdata gör (s 5).

Den längsta sammanhängande serien för Sverige som presenteras här är 1920 till 1993, med måttet som "share of net-worth (tax values)." För 1920 till 1975 kommer data från Roland Spånts doktorsavhandling från 1970-talet, och till det tillägger Ohlsson et al nya data för 1978 till 1993. (s 15) För 2000-02 tillägger de liknande skattningar. Till det kommer kvarlåtenhets-skattedata för 1873-77, 1906-08, 1954-55, 1967 och 2002-03, samt Soltows (1985) skattning för 1800. "Overall, we believe our series give a good sense of the evolution of wealth concentration in Sweden at least from the beginning of the twentieth century until present day. We also note that wealth tax data and estate tax data indicate similar patterns of development over the twentieth century." (s 15) Deras diskussion om resultaten fokuserar på 1900-talet, eftersom skattningarna är tätare då. Den stora grejen är att förmögenhetsojämlikheten minskar under det århundradet; toppdecilens andel minskar från runt 90 procent i början till runt 53 procent runt 1980 och runt 60 procent i slutet av århundradet. (s 16) De säger att detta är ett "Kuznets-type pattern" vilket jag tycker är en dålig beskrivning, eftersom (a) Kuznets (1955) story handlade om industrialiseringsperioden, vilket för Sveriges del är tidigare än de täta data här, och (b) Kuznets story handlar om sektorsförskjutningar från jordbruk till industri och den mekanismen har knappast bäring på toppförmögenheternas andel. 

I den jämförande diskussionen säger de att data inte otvetydigt stödjer hypotesen att förmögenhetsojämlikheten stiger i början av industrialiseringsfasen (s 18). Här säger de att Danmark och Norge under den perioden -- 1800-talets senare del -- visar något fallande toppandelar (P99) och Sverige ingen större förändring. (s 18, 19) Dessutom blir bilden annorlunda om man studerar den lägre delen av toppdecilen. För det andra så säger de att för 1900-talet så är bilden tydligare: toppandelarnas andel minskar. (s 18f)


Roine och Waldenström 2009
Detta paper av Roine och Waldenström, publicerat 2009, kan nog ses som en utveckling av den svenska delen i 2007-pappret från IFN. Som jag konstaterat ovan la de där fram nya data från fastighetsskattekällor för 1873-77, 1906-08 m fl år samt utvidgade Spånts serier för 1920-75 med 1978-93. Här utvecklas det arbetet ytterligare, och pappret handlar om perioden från 1873 till 2006. (Soltows skattning för år 1800 exkluderas här eftersom R och W inte haft tillgång till hans underliggande data, s 166n.)

Måttet på förmögenhet här är "net worth, or net marketable wealth", det vill säga marknadsvärderade reala och finansiella tillgångar minus skulder. (s 154) Detta mått är standard i litteraturen. En datafråga är ifall skattedata underskattar förmögenheten, alltså om taxeringsvärdena understiger marknadsvärdena. Spånt (1979) diskuterar hur den skillnaden påverkar sammansättningen av förmögenheter; R och W säger att skillnaden inte är så stor, men kontrollerar i vilket fall för det i robustness checks. (s 154n) De säger, vilket låter rimligt, att om underskattningen av värden var liknande över fördelningen så påverkas inte deras skattningar av toppandelar (s 155). I nettoförmögenhet räknas inte pensionssparande in vilket förvrider bilden av Sverige i slutet av perioden. Därför räknar R och W också fram vad de kallar koncentration av "augmented wealth", som då inkluderar pensionssparandet. (s 155)

Kvarlåtenhetsskattedata (estates) är för hushåll medan fastighetsskattedata är för individer. Atkinson (2007) visar att för en given toppandel i hushållsfördelningen så blir skattningen ungefär 20 procent högre i individfördelningen om de rika alla är ogifta eller gifta med personer utan förmögenhet, medan skattningen blir 20 procent lägre om de rika alla är gifta med varandra och förmögenheten jämnt fördelad mellan rika makar. (s 155f) R och W har alltså skattningar på båda basis och de är tillräckligt lika varandra för att skillnaden inte ska vara stort orosmoment. De två serierna för toppdecilens andel av förmögenheterna syns i diagrammet nedan för perioden 1873-2006.


Fastighetsdata är baserade på tillgångar för de som dött. För att översätta de döda till den totala populationen använder man en mortalitetsmultiplikator (Atkinson och Harrison 1978, kap 3). Om jag förstår det rätt kan de inte justera data för 1873-77 på detta sätt men för 1908 gör de det. (s 157) Det verkar inte göra en så stor skillnad, vilket också Piketty et al (2006, "Wealth concentration in a developing economy") finner för Frankrike; däremot finner Atkinson (2008, "Concentration among the rich") för Storbritannien rejäla skillnader med och utan justeringen (s 157n).

Förmögenhetsskattedata är ett mer direkt sätt att kolla på förmögenhetsfördelning (i den levande befolkningen). Men också de har problem. Ett, bara en liten del av befolkningen har betalat denna skatt, och konstruktionen av en referenspopulation är därför komplicerat. Två, varaktiva konsumtionsvaror är underrepresenterade, vilket underskatar "folklig förmögenhet". Tre, pensionssparande är inte med. Fyra, skillnaden mellan taxeringsvärden och marknadsvärden har ökat över tid, särskilt efter 1980. (s 158) Från 1975 och framåt har de marknadsvärde-justerade förmögenhetsdata från SCB. För 1978 till 2006 använder de mikrodata från HINK/HEK-databasen på SCB. De konstaterar att marknadsvärdena på bostäder som ägaren bor i är mycket svåra att mäta. Ett annat problem med data från 1975 och framåt är att "closely-held" företag saknas. (s 159) De justerar för utlandsplacerade förmögenheter och använder sig också av "rich lists" i Affärsvärlden, Månadens affärer och Veckans affärer för år mellan 1983 och 2006. De inkluderar också i vissa versioner pensionssparande. (s 162)

Vad gäller resultat så finner de hög förmögenhetsojämlikhet (P99-andel) fram till ca 1945. Minskningen runt 1930-40-talen menar de passar bra med att socialdemokraternas långa maktinnehav börjar på 1930-talet (s 163); här kan vi konstatera att Scheve och Stasavage (2009) inte finner någon strukturell brytpunkt i toppinkomster eller ingenjörs- till industriarbetare-löneratios på 1930-talet. De finner att toppercentilens andel börjar falla redan på 1910-talet men att fram till ca 1950 så kompenseras det av att övriga i toppdecilen ökar sina andelar, så att toppdecilens andel totalt ser konstant ut. De menar att "popular wealth", framför allt ägande av boende, börjar öka på 1930-talet och ännu mer efter 1950, så efter 1950 så minskar toppdecilens andel (s 165). Ca 1980 förbyts mönstret och toppgruppernas andelar ökar igen. För 1870 till 1910 finner de en viss ökning av ojämlikheten, men brasklappar att detta bara baseras på kvarlåtenskapsdata och de har inte kunnat göra några mortalitetsjusteringar (s 167).


Ohlsson, Roine och Waldenström 2014
Ohlsson et al börjar detta paper med att konstatera att ärvda förmögenheter på sistone väckt stort forskarintresse, inte minst genom Piketty. Det har gjorts en del kontraster mellan Europa och USA säger de, trots att det bara finns data för Frankrike (Piketty 2011), USA och i någon mån Storbritannien (Atkinson 2013). Detta paper lägger fram data för Sverige. De finner en liknande trend som i Frankrike och Storbritannien: hög nivå på 1800-talet, fall under mellankrigstiden och fortsatt lägre nivå än på 1800-talet, om än med en viss ökning i nutiden. Men nivån är mycket annorlunda: de svenska flödena före 1900 var bara hälften så höga, och även efter 1980 mycket lägre. Ohlsson et als förklaring är att kapital-inkomst-ration (Pikettys beta, se Piketty och Zucman 2013) var mycket lägre i Sverige -- mer lik USA -- än i Storbritannien och Frankrike på 1800-talet. I de två senare länderna var den runt 600-700 procent, medan den i Sverige ökade från 300 till 500 procent fram till det tidiga 1900-talet. De förklarar den låga förmögenhet-till-BNP-ration med att Sverige var ett fattigt land och inte sparade så mycket; när Sverige industrialiserades var det i hög grad med utländskt kapital, säger de (s 3). Under 1900-talet sänker snabb ekonomisk tillväxt beta, till runt 250 procent 1950 och ner till en historisk bottennivå på 200 procent på 1970-talet (s 3). Skillnaden på senare tid har med välfärdsstaten att göra. De sammanfattar klatschigt: “Sweden was 'un-European' during the nineteenth century because the country was so poor, Sweden is 'un-European' today because so much wealth formation has taken place within the welfare state and the occupational pension systems.” (s 1) De finner vidare att andelen ärvd förmögenhet av totala privata förmögenheten var hög, runt 80 procent, före första världskriget, och därefter minskade ner till 40 procent runt 1950, varpå nivån stannat där (s 4). Detta mönster liknar det som Piketty finner för Frankrike, förutom att Piketty finner en ökning i slutet av 1900-talet.


Arvsflödena mäter de som genom att relatera (1) beta, (2) ration av de döendes till de levandes förmögenhet, och (3) mortaliteten. Beta kommer från ett opublicerat paper av Waldenström och täcker perioden från 1810 till 2010. Förmögenheten här inkluderar marknadsvärderade icke-finansiella tillgångar (huvudsakligen bostäder och jord) samt finansiella tillgångar, och skulder. (s 7) Waldenström mäter detta från observerade stockar istället för kumulerade investeringsflöden (jfr Lindmark och Andersson 2014 som räknar på förmögenheten i Sverige från 1830 till 2010).

Arvsflödena (se figur 4 ovan) låg runt 11 procent av BNP på 1800-talet och sjönk under 1900-talet kraftigt, ner till 5 procent runt 1970. Efter 1980 har ration ökat igen, eftersom värdena på hus och finansiella tillgångar har ökat så kraftigt (s 21). Ökningen har dock dämpats av att de ration av de döendes till de levandes förmögenhet är lägre idag än förr. Eventuellt så kommer ökningen i avkastning på kapital snart omsättas i större arvsflöden som andel av BNP, om de stora kapitalinkomsterna sedan 1980-talet har tillfallit de relativt unga. (s 24)


Referenser
Ohlsson, Henry, Jesper Roine och Daniel Waldenström (2007) "Long-Run Changes in the Concentration of Wealth: An Overview of Recent Findings", Institutet för Näringslivsforskning. Publicerad i J.B. Davies (2008) Personal Wealth from a Global Perspective (Oxford UP).
Ohlsson, Henry, Jesper Roine och Daniel Waldenström (2014) "Inherited wealth over the path of development: Sweden, 1810–2010"
Roine, Jesper och Daniel Waldenström (2009) "Wealth Concentration over the Path of Development: Sweden, 1873–2006", Scandinavian Journal of Economics.
Soltow, Lee (1985) "The Swedish census of wealth at the beginning of the 19th century", Scandinavian Economic History Review.

onsdag 28 januari 2015

Strejker i Stockholm 1869-1909


Historikern Jane Cederqvist analyserar i sin avhandling Arbetare i strejk från 1980 strejker i Stockholm från 1850 till 1909. Det större tema som hon är intresserad av är arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott; hennes studie är influerad av arbetarhistorikern Eric Hobsbawm såväl som de kvantitativa historiska sociologerna Shorter och Tillys analyser av strejker i Frankrike. Hennes angreppssätt är kvantitativt och bygger på ett dataset om strejker i huvudstaden från 1850 till 1909, sammansatt utifrån tidningsuppgifter, fackföreningsprotokoll och samtida strejkstatistik varav kommerskollegiums officiella statistik från 1903 är viktigast. 

Hon arbetar med tre strata av arbetare: hantverksarbetare, oskolade arbetare och fabriksarbetare. Hantverksarbetarna var ledande: strejkade mest, hade mest avancerad strategi, ledde vägen. De oskolade arbetarna var mer oorganiserade, och deras strejker kortvariga, för att ställa till med oreda innan de ersattes av strejkbrytare. Hos fabriksarbetarna ser Cederqvist ingen särskild taktik utan mer allmän försiktighet. Klas Åmark konstaterar i sin utmärkta recension (han var opponent vid disputationen) i Historisk Tidskrift: ”Den som tänkt sig att man under denna tidsperiod skulle hitta den moderne proletären i form av en militant och målmedveten fabriksarbetare letar förgäves i Cederqvists tabeller.” (s 335f) Cederqvists förklaring till att hantverksarbetarna ledde är att de hade tradition och erfarenhet, yrkesidentitet (bytte mer sällan jobb), och hade starkare ställning i produktionen eftersom de hade mer specifik kunskap. Det sistnämnda gjorde att de kunde utmana arbetsgivarna i högre grad än vad de oskolade arbetarna och fabriksarbetarna kunde. Cederqvist avfärdar vidare, på goda grunder säger Åmark, uppfattningen att hantverksarbetarnas ledande roll gjorde att liberala och yrkesegoistiska idéer fick stark ställning i arbetarrörelsen.

Åmarks främsta kritik av avhandlingen är Cederqvists klassificering (utifrån Peter Stearns) av strejkerna som "offensiva" respektive "defensiva". Offensiva definieras strejkerna som om de handlar om löneförhöjningar, kortare arbetstid, kollektivavtal osv medan de är defensiva om de är reaktioner på vad arbetsgivarna gör: lönesänkningar, avskedanden, utskällningar av förmannen m m. Stearns menar att offensiva strejker är ett uttryck för högre klassmedvetande. Detta får dock inte stöd i Cederqvists undersökning. Andelen defensiva strejker ökar efter sekelskiftet medan den var låg t ex på 1870-talet, vilket inte överensstämmer med hennes resonemang om att klassmedvetandet ökar över tid. Åmark menar dock att Cederquists testning av Stearns hypotes och resultatet att den inte stämme, är "alltför enkelt och mekaniskt" -- ett ganska typiskt problem med teorianvändning i avhandlingar, tror jag. Han utvecklar därför appliceringen. Han påpekar till att börja med att Cederqvist delar upp materialet per decennium men att detta kanske inte är den mest relevanta tidsindelningen för strejkrörelser. Istället lyfter han fram att konjunkturrörelser måste beaktas när man analyserar arbetsmarknaden, och han hämtar information om konjunkturer från Lennart Jörberg (1961, Growth and fluctuations of Swedish industry 1869-1922) och levnadskostnadsindex från Gunnar Myrdal (1933, The Costs of Living in Sweden 1830-1930). Han påpekar att i perioder med prisfall betyder strejker mot pengalönesänkningar något annat än i perioder med prishöjningar -- det är inte så konstigt att facket strejkar mer för nominallönehöjningar när inflation råder, och att arbetsgivarna är mer benägna att kräva nominallönesänkningar i deflationsperioder. Han visar (figur 1) en ny periodisering av offensiva och defensiva strejker 1869-1909 (jag vet inte varför han börjar 1869 och inte 1850, men kanske är det utifrån Jörbergs statistik), och tar också murarfacket i Stockholm 1888 till 1900 som förtydligande exempel på det starka sambandet mellan konjunktur och typ av arbetsmarknadskonflikter. 1888-90 är facket på offensiven och strejkar för höjd timlön och arbetstidsförkortning, men i början av 90-talet vänder konjunkturen nedåt och fackföreningen diskuterar t o m att lägga ner. Efter 1894 vänder konjunkturen uppåt igen och facket blir återigen mer offensivt.

Referenser
Cederqvist, Jane (1980) Arbetare i strejk: Studier röraande arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850–1909. (Diss., Stockholm)
Åmark, Klas (1983) "Politisk mobilisering i strejkernas spegel", Historisk Tidskrift s 334-343.

tisdag 27 januari 2015

Koordinerad lönebildning och maktfrågan

Som sociologen Christian Lyhne Ibsen konstaterar i början av sitt paper "Three approaches to coordinated bargaining" så är bilden av koordinerad lönebildning generellt väldigt positiv i litteraturen; det har jag också bloggat om t ex här och här. Det anses generellt -- Calmfors-Driffill, Traxler m fl -- gynna löneåterhållsamhet som håller både inflation och arbetslöshet låga. Men dessa perspektiv ser endast på koordineringen och löneåterhållsamhet som en fråga om samarbete om gemensamma intressen; frågor om inkomstfördelning och makt behandlas inte. Detta (som jag också skrivit om i mina två papers om löneåterhållsamhet, kommande i European Review of Economic History och WSI-Mitteilungen) är den brist i litteraturen som Lyhne Ibsens artikel siktar in sig på: "we must critically explore coordination as a political practice with potential distributional consequences. In other words, we need a concept of power in order to identify the causal mechanisms behind bargaining coordination." Han sammanfattar artikelns bidrag som tre saker:
"First, I rectify an often excessive focus on the structure and level of bargaining as indicators of coordination (Wallerstein and Golden, 2000). Structures and levels, while analytically very useful, ignore the politics of coordination (Thelen and Kume, 2006); we must put power back into studies of coordination by asking the fundamental question: whose interests prevail? Second, a focus on strategic interaction can indicate that coordination brings mutual benefits to all parties; but this may obscure mobilization of bias and ideological power (Lukes, 2005); we must appreciate these forms of power to avoid reifying the mutual gains of coordination (Hyman, 1974; Moe, 2005). Third, coordination and changes in coordination are often explained in terms of material transformations (market internationalization, structural occupational changes and transitions to flexible production systems), which reorder actors’ preference for coordination (Iversen, 1996), but there has been little research on how actors make sense of these structural changes (Blyth, 2003). Hence I propose paying closer attention to the role of discourse and ideology in studies of bargaining coordination." (jfr s 9)
Artikelns upplägg är att den går igenom tre teoretiska approacher till koordinerad lönebildning: rational choice, rationalistisk institutionalism och diskursiv institutionalism. Dessa tre har olika syn på koordinationens kausala mekanismer, och maktens roll. Därefter läggs en studie av koordinering av Sverige och Danmark fram: den koordinerade lönebildningen i dessa två länder är ärkeexemplen på sådan som gynnar alla (Pontusson 2011) och därmed "critical cases" för maktperspektiv på koordinerad lönebildning: "if theories stressing power and negative distributional consequences can explain coordination in Sweden and Denmark, they can do so anywhere." (s 3)

Rational choice-perspektivet menar han företräds av Peter Swenson (2002), Hall och Soskice (2001) och Traxler et al (2008). Här är det materiella strukturer som bestämmer om koordinering uppstår eller inte: relationen mellan exportorienterad och hemmamarknadssektor, och den relativa vikten för de två i ekonomin. Gränsdragningen mellan detta perspektiv och rationalistisk instituionalism är inte glasklar; även under det senare perspektivet diskuteras forskare vars perspektiv som jag uppfattat det ligger nära  de förstnämnda. Men en skillnad som Lyhne Ibsen pekar på är att de institutionellt orienterade forskarna ser institutioner som mer trögrörliga och svåra att förändra än vad rational choice gör; detta ger path dependency m m i systemet. (s 4f) En viktig meningsskiljaktighet mellan institutionalister handlar om ifall "institutions help realize mutual gains through cooperation or cement unequal power relations" (s 5). Detta är själva centrum för mitt intresse för institutionell teori, och själv formulerar jag i mina löneåterhållsamhetspapers (Bengtsson 2015a, 2015b) detta problem med referens till Wolfgang Streecks (2011) distinktion i artikeln "Taking Capitalism Seriously" mellan "williamsonska" och "durkheimianska" perspektiv på institutioner; denna distinktion motsvarar precis Lyhne Ibsens såsom citerad ovan. Han referar dock till Terry Moes (2005) artikel "Power and Political Institutions". Men jag har också i det influerats av Dietrich Rueschemeyers (2009) resonemang i Useable Theory: Analytical Tools for Social and Political Research, där han faktiskt bl a refererar till samma artikel av Terry Moe. Lyhne Ibsen har en klargörande diskussion av de två perspektiven:
"The former is a benign view of institutions as solutions to collective action problems with positive-sum outcomes, the varieties of capitalism approach often being seen as an example of this view, despite its reference to power. The latter is more aligned with a focus on non-decisions and mobilization of bias: what Bachrach and Baratz (1962) call ‘the second face of power’. This approach stresses how institutions shape power relations by excluding certain issues from decision-making – in the present case, the decision to defect from coordination. As a result, coordination can involve a covert exercise of power by removing the question of whether or not to coordinate from the agenda. Historical institutionalism explicitly recognizes how institutions constitute power unequally among actors (Thelen, 1999). If strong unions are necessary to force employers into their second-best option of bargaining coordination, as power resource theory suggests, then statutory frameworks supportive of unions affect the outcome. Conversely, unsupportive frameworks which weaken unions reduce the incentive for employers to coordinate. Arguably, strong unions do not follow from market structures alone, but to a large extent from past political mobilization and institutionalized, path-dependent opportunity structures (Crouch, 1993; Hyman, 2001). Coalitions that create institutions and support them matter, but institutions have an independent effect on behaviour." (s 5f)
Liksom med distinktionen mellan rational choice och rationalistisk institutionalism så är gränsen mellan den senare och diskursiv institutionalism lite flytande: Thelen (1999, "Historical institutionalism in comparative politics", Annual Review of Political Science) säger att institutionalister avviker från rational choice genom att också se idéer som betydelsefulla för institutionernas utveckling. Som Blyth (2003) säger, "structures do not come with an instruction sheet". Lyhne Ibsen pekar intressant på att idéer också betonats i skandinaviska statsvetares analyser, men under en annan rubrik: de (hans exempel är Pedersen 2006, bokkapitel i National Identity and the Variety of Capitalism: The Case of Denmark) har talat mycket om "förhandlingsekonomi", där "strategic interaction among organized actors is conditioned by discourse that provides a common understanding of socio-economic problems" (s 6). Lyhne Ibsen ser också Culpeppers (2010) analys av lönebildningens förändringar i Irland och Italien som idébaserad, då Culpepper betonar "crucial common knowledge events in which actors realized new ways of pursuing their exogenously given interests", även om Culpepper håller fast vid en rationalistisk ontologi. Centralt för de flesta diskursiva approacher är intressenas konstruktion (Schmidt 2010). I enlighet med maktens tredje ansikte i Lukes (1974) typologi kan A utöva makt över B genom att dölja B:s verkliga intressen. Denna ontologi skiljer sig från en mer konstruktivistisk ontologi där alla intressen är konstruerade, inte vissa mer verkliga än andra (Fairclough 2003). (s 7) Tabell 1 sammanfattar perspektiv på koordinerad lönebildning utifrån de tre teorierna.


Utifrån detta går Lyhne Ibsen över till den empiriska studien av Danmark och Sverige. Båda länderna har starka fack och stor kollektivavtalstäckning: 75 procent i Danmark och 88 procent i Sverige. De är därför "least likely" fall för teorier som betonar makt och ojämn fördelning av resurser. Båda länderna har ett pattern bargaining-system där industrin sätter en lönenorm, tpyiskt en procentökning, som andra sektorer följer. Men i Sverige skedde det i 7 av 9 lönerundor från 1990 till 2012 att någon sektor avvek; i Danmark skedde det bara 1 gång, 1995 (Transport).


Lyhne Ibsen börjar sin diskussion med materiella strukturer eftersom de spelar roll, även om hans argument är att de bara gör det medierat av diskurs: "material structures clearly matter, but I show that they are indeterminate with reference to the different bargaining processes. I argue that institutions and ideas enter this indeterminacy to coerce certain actors into specific forms and outcomes of coordination. In other words, the approaches can be complementary." (s 9). Industrins andel av BNP är liknande i de två länderna, runt 20 procent, och sektorns andel av sysselsättningen har minskat från runt 30 procent 1980 till runt 15 procent idag. Båda ekonomierna har hög exportorientering, med exporter motsvarande ungefär 50 procent av BNP. Den svenska industrin har traditionellt dominerats av storföretag medan den danska haft fler små företag på nischmarkander: utifrån detta skulle vi förvänta oss starkare, inte svagare koordinering i Sverige än i Danmark (s 10). På den ekonomiska politikens område slog åtstramningspolitik igenom i Danmark på 1980-talet och Sverige på 1990-talet (Iversen och Pontusson 2000). Bandet mellan facket och socialdemokratin har försvagats på senare år, men de informella banden är fortfarande starka. Trots likheterna i materiella faktorer så är lönekoordineringen dock som vi ser i tabell 2 olika stark, så materiella faktorer räcker inte till för att förklara lönekoordineringen, säger Lyhne Ibsen (s 10).

Utifrån rationalistisk institutionalism skulle man kunna anföra två faktorer för att förklara skillnaden. Ett, skillnad i arbetsgivarna och fackens organisering. Såväl arbetsgivare som fack i dansk industri är mer centraliserade än sina svenska kollegor: arbetsgivarförbundet Dansk Industri (bildat 1992) står för 60 procent av de sysselsatta i företag inom Dansk Arbejdsgiverforening, och DA har idag bara 13 medlemsförbund.  1992 enade sig också facken inom industrin till en kartell, CO-industri. Kombinerat ger dessa två saker förutsättningar för en cross-class-koalition i industrin (Due et al 1994, Scheuer 1993). I Sverige enade sig Facken inom industrin 1996 men Lyhne Ibsen menar att detta är en inte lika centraliserad organisation som CO-industri, ingen förhandlingskartell. Och på arbetsgivarsidan så står Teknikföretagen bara för 19 procent av de anställda inom Svenskt Näringsliv, som har 49 medlemsförbund att jämföra med DA:s 13. Den andra institutionella skillnaden handlar om ratifiering av kollektivavtal. I Danmark godkänner DA:s styrelse sektorsavtal och eftersom DI har egen majoritet har de ett veto. I Svenskt Näringsliv finns inga sådana procedurer och de enda sanktionerna mot avvikare är "naming and shaming" och symboliska böter. (s 11) På den fackliga sidan kan varken LO i Sverige eller LO i Danmark lägga veto mot sektorsavtal, men medlingssystemet är mycket starkare i Danmark där Forligsinstitutionen kan koppla ihop olika förhandlingsenheter till en enda facklig omröstning för att få ihop en stor lösning. Någon sådan makt har inte Medlingsinstitutet i Sverige: MI har förvisso uppdrag att få igenom Industriavtalets norm, men alltså inte lika starkt mandat att styra avtalen. Dessa två institutionella skillnader -- graden av centralisering hos arbetsmarknadens parter, och medlingsinstitutets mandat -- kan eventuellt förklara att industrinormen är starkare i Danmark än i Sverige.

När Lyhne Ibsen går över till diskursiv institutionalism tar han också upp två faktorer: makrokausala narrativ om internationell konkurrenskraft och behovet av koordinering, och koordinationens mikrotekniker. På den första har Swenson (1991) och Due et al (1994) visat att exporternas centrala roll för ekonomin varit den ledande idén för lönekoordineringen. (Själv blir jag dock lite obekväm av detta hävdande: så ospecifikt, tenderande till överslätande.) I Danmark uttryckte LO detta mål 1987 när man gick in för löneåterhållsamhet; "this resulted in the current bargaining system in which manufacturing goes first and mediation constrains potential defectors". (s 11) Lyhne Ibsen utvecklar idéerna kring detta i Danmark:
"The big issue is thus the level at which the economy will remain competitive; ‘campaign institutions’ such as think-tanks, social partner secretariats and government economic councils analyse and discuss economic conditions by comparing labour cost developments of neighbouring countries (Pedersen, 2006). Notably in Denmark, a tripartite committee, Statistikudvalget, produces reports on the margin for wage increases before each bargaining round. Common causal narratives and common knowledge create mutual expectations for bargaining (Culpepper, 2008)." (s 11f)
"Kampanjinstitutioner" är ett mycket intressant begrepp: i Sverige har vi också sett nyligen hur en publikation (pdf) från Medlingsinstitutet utnämnde industrins löneledarskap till något "naturligt", eftersom Sverige är en exportberoende ekonomi. Lyhne Ibsens resonemang är dock här något vagt: han hänvisar till diskussionen om svenska problem på 80-talet och att man 1997 efter kaos i avtalsrörelsen 1995 kom fram till att man skulle följa Industriavtalet; han säger dock inte särskilt mycket om diskursen per se. Däremot tar han intressant upp hur man kan ha skillnader i om lönenormen ska sättas i kronor eller procent, och hur den ska fastslås: så argumenterade t ex facken i Danmark 2010 för att Kinas löneökningar skulle räknas in i underlaget, eftersom danska företag konkurrerar också med Kina. Än mer intressant så hävdar Lyhne Ibsen att det i Sverige men inte i Danmark finns kontra-diskurser (Schmidt 2010, "Taking ideas and discourse seriously") mot industrins löneledarskap. Facken i tjänstesektorer utmanar industrins ledarskap och hävdar bland annat att också tjänsteföretag möter internationell konkurrens samt att tjänstesektorn står för större delen av sysselsättningen och därmed lika gärna kan vara löneledare. I låglönefack i svenska LO finns också en diskurs om solidarisk lönepolitik som utmanar industrins ledarskap. 2012 fick detta IF Metall att lämna LO:s förhandlingsplattform i protest. I Danmark finns inga sådana solidaristiska kontradiskurser säger Lyhne Ibsen, trots att låglönearbetare i handel, tvätt och livsmedelsindustri "clearly" halkar efter lönemässigt. (s 12f) Detta visar han med statistik från databasen EU-KLEMS, med löneratio "high-skilled" industriarbetare till "low-skilled workers in retail, hotels and restaurants" från 1970 till 2007. Denna visar minskande löneskillnad i Sverige från 1976 till 1989, därefter ökning till ca 2000, därefter stabilitet. För Danmark är nivån lägre och stabilare på 70-talet, ökar något runt 1980 och runt 1990, och börjar en ökande trend 1997, så att nivån går om Sverige i slutet av 90-talet. Detta tydliggör skillnaden mellan objektiva och subjektiva intressen (Lukes 2005): varför klagar inte danska lågavlönade arbetare mer på industriledarskapet, trots att de halkar efter? Här avfärdar Lyhne Ibsen lite väl enkelt alternativa ekonomiska skillnader till dessa lönetrender -- "are structural differences between Sweden and Denmark really that significant?" (s 13) Men han har nog rätt i att institutioner spelar roll, och pekar på att bristen på missnöje kan bero på en bild av "den gamla dåliga tiden" då inflationen urholkade lönerna och sabbade konkurrenskreften på 1980-talet. I Sverige överlever i alla fall den solidaristiska kontra-diskursen och lyckas få utlopp i avvikelser från normen eftersom lönebildningen är mindre centraliserad där. Lyhne Ibsen menar att detta visar hur materiella och diskursiva faktorer kan förenas i förklaringar av lönebildning (s 14).

I sina slutsatser betonar han att makt spelar roll i lönekoordinationen, så Traxler et al (2008) gjorde rätt i att "put power at the heart of coordination studies". Han betonar också diskursernas roll i lönebildningen och specifikt i det danska och det svenska fallet (s 14f).



Referenser
Bengtsson, Erik (2015a) "Wage restraint in Scandinavia: in the postwar period or the neoliberal age?", kommande i European Review of Economic History.
Bengtsson, Erik (2015b) "When and why was wage restraint? Germany, Belgium and the Netherlands 1950--2010", kommande i WSI-Mitteilungen.
Lyhne Ibsen, Christian (2014) "Three approaches to coordinated bargaining: A case for power-based explanations", European Journal of Industrial Relations.