tisdag 24 mars 2015

Löner och produktivitet i Västtyskland på 1950-60-talen

Hur var det egentligen med produktiviteten i Västtyskland på 1950-60-talen?


Andrei Markovits redovisar i sin bok The Politics of West German Trade Unions i ett appendix statistik över reallöne- och produktivitetsutveckling. Femårssnitten för dessa två variabler 1951-1979 ser ut så här:


Det sägs ofta att lönerna ökade långsammare än produktiviteten i Västtyskland på 1950-60-talen. Men det verkar inte stämma. 1951-54 ökade reallönerna med 6.6 procent och produktiviteten med 6.3 procent. 1955-59 4.7 och 5.1. 1960-64 6.2 och 4.8. Och 1965-69 4.3 och 4.8. Under 50-talets andra hälft och 60-talets andra hälft verkar det som att lönerna ökade långsammare än produktiviteten, med en skillnad på 0.4 respektive 0.5 procent per år. Men under decenniernas första halvor var bilden den motsatta, med löneökningar 0.3 respektive 1.4 procent över produktivitetstillväxten årligen.

anteckningar
• Kindleberger (1967): löneåterhållsamhet pa 50-talet key för snabba tillväxten
• Kreile (1977): BRD:s konkurrenskraft bl a pga stort arbetskraftsutbud, t ex genom invandring fran DDR.
• Braun (1990:218f): ökad löneandel 1950 – 1980, men ökningen försvinner om man justerar för andelen egenanställda
• Gierschl et al (1993): löneåterhållsamhet på 1950-talet
• Wolf (1995): hög arbetslöshet „reflecting continued inward migration and the government’s explicit refusal to stimulate demand by fiscal expansion created a buyers‘ market for labor, reducing union bargaining power”. „Until late in the 1960s, labor unions exercised remarkable restraint, if not docility, in their wage policy. This attitude reflected a high degree of ‘inflation-consciousness’ as well as a concern for export performance. Class conflict was suspended in exchange for the dividends of growth. Lastly, the institutional reforms undertaken by Germany and the prevalence of comprehensive, powerful unions and employer federations facilitated the coordination necessary to make a forward-looking, low-wage, high-growth strategy feasible (Olson, 1982; Batstone, 1986).” (s 332)
• Golden (1993: 441): relativ löneaterhallsamhet i BRD pa 70-talet
• Carlin (1996): pa 50-talet var det fackets svaghet (pga sa stort arbetskraftsutbud genom immigration), inte nagon medveten “politics of productivity”, som höll nere lönerna. (s 467) Pa 60-talet var det mer en medveten PoP. (s 469)
Flanagan, Ulman och Soskice (1982)
s 208 tyskt mirakel på 60-70-talen: lägst arbetslöshet av de rika länderna (tillsammans med SWE och JP), men dessutom med låg inflation. Bäst discomfort rate (U+I) alla år utom 1972 (då vann JP).
s 209 på 60-talet växte real timkompensation långsammare än produktiviteten, på 70-talet tvärtom
s 215 plus i bytesbalansen; "Germany may be said to have imported full employment through export-led upswings in activity and growth". Hur kunde BRD kombinera låg U, låg I, och överskott i bytesbalansen så länge? Ej jämvikt.
-- flyktingar som blev arbetskraft, arbetskraftsinvandring och en "cost-conscious" fackföreningsrörelse en förklaring (217f)
-- men när OECD kör en tysk löneregression har ändå labor market pressure variables -- U och vacancy rate -- stark effekt (220)
-- 222 FUS pekar på att invandrare var 7 procent av arbetskraften i BRD 1967-69, men också 6,3 procent i Frankrike och 6,5 procent i UK: skillnaden alltså inte så stor. Kanske är det skillnaden i facklig strategi som gör skillnaden i BRD.
s 223f i regressionerna har world price change-variabeln en stark effekt, vilket "suggest that international competitive forces have exerted a strong influence on contractual wage determination in this large European economy". Att koefficienterna på den prisförändringsvariabeln och produktivitetsvariabeln tillsammans är lägre än 1 tyder på WR.
-- 225 "It is not possible to find a simple, unambigious indicator of relative bargaining pressure, let alone restraint." -- de använder strejkfrekvens, antal dagar förlorade
s 226-- institutionell historia: facket i "soziale Marktwirtschaft". UK och USA:s ockupation. Strejkrätt etc.
s 237-- tough employers. Hög organiseringsgrad -- högre än de anställdas. Arbetsgivarna i k-sektorn har lyckats behålla konkurrenskraftiga priser och löner: FUS referar till att koefficienten för world price changes visserligen är positiv och signifikant, men klart lägre än 1.
-- 1954 gjordes en "pattern-plus"-överenskommelse när arbetsministern i Bayern godkände en löneöverenskommelse från medlarna som var högre än den som medlarna i Baden-Württemberg hade fixat (s 241)
-- löneökningarna i metallsektorn 1956-57 efter fyra månaders strejk i Schleswig-Holstein blev av Bundesbank beskyllda för att ha orsakat en recession, och ekonomiminister Erhard arg för att de överskred ökningarna i produktivitet (s 241)
-- i samband med revalveringen 1961 lade arbetsgivarna om sin strategi och blev mer offensiva mot facken. När IG Metall 1962 sade upp tre avtal svarade arbetsgivarna med att lockoutvarsla. B-W:s "statsminister" löste konflikten men 1963 utlöstes lockouts i svar på strejker -- första lockouterna sedan 1928; IG Metalls militante ordförande Otto Brenner menade att "with the lockout class warfare waged from the above is again in full swing".
-- efter 1963 dock lugnt på arbetsmarknaden fram till 1969-70 då vågen av strejker kom till Tyskland. BDA svarade återigen med lockouts (242).
-- 1974 strejkade arbetarna på de framgångsrika varven i Bremen för att sätta ett märke över bilarbetarna; bilbranschen gick inte lika bra. Baden-Württembergs arbetsgivare kallade genast en lockout, och VW förklarade att de hellre skulle vänta ut en lång strejk än "be smashed to pieces by totally outrageous demands". Överenskommelsena i offentlig sektor också mycket höga 1974; arbetsgivarna i verkstadssektorn vägrade acceptera de nivåerna som ett "märke" utan slöt avtal mellan 1,1 och 1,6 procentenheter lägre (s 243)
"The strikes and settlements in the public sector marked a departure from Germany's version of the Aukrust mechanism, whereby the metals and chemicals branches in the internationally competitive sector of the economy tended to set the pattern for the rest, including the sheltered sector." -- ref ILO-rapport om CB i landet av Hans Reichel, från 1974. Kemin följde olikt verkstadsindustrin den offentliga sektorns märke; verkstadsindustrin vägrade och satte istället själva märke för handeln. "But this did not mean that Gesamtmetall had secured its leadership for all time."
1978 fick hamnarbetarna 7 procents ökning; Gesamtmetall motstod att få detta som märke och gav själva 5 procent (244)
s 250 Edelman och Fleming (1965) hävdade att tyska arbetare var särskilt lydiga, eftersom landet har en lång historia av stark social stratifiering, och ett kraftigt stratifierat utbildningssystem. Ramm hävdar att tyska anställda inte vågar gå till AD när de fortfarande är anställda, känner sig inte skyddade för repression.
FUS: det är dock svårt att skilja på vad som är "docile workers", och vad som är militanta arbetsgivare. Båda sakerna kan ju också uppträda samtidigt och med samma historiska orsaker. Tyska arbetsgivare är relativt militanta.
FUS jämför NL och BRD vad gäller att ha WR på 50-talet när arbetarna har minnen av tidigare kaos, och hur när arbetarklassen föryngras, tendenserna till WR försvagas (252) -- 254 tyskarna har fått bättre löner och förhållanden än genomsnittsarbetarna, och så sett haft mindre anledning till militans. Också att vilda strejkerna runt 69-70 var relativt låga i BRD, NL och SWE -- tre länder med utvecklade CB-institutioner.
s 255- the unions: structural bases for restraint. 1) ingen konkurrens mellan olika förbund om att organisera samma grupper minskar förbundens incitament till "competitive wage bidding". 2) stora avtalsområden gör att fackledarna måste se stora perspektivet. (3) relativt centraliserad strejkrätt i förbunden.
s 259 stora IG Metall väldigt mäktigt, nästan en konfederation i sig
s 260 tyskarna har en mekanism för att överföra lönesättningen från k-sektor till s-sektor
s 264 Emminger förklarade stabila ULCs under 50-talet med fackens "moderate wage policies"
s 264f DGB:s Düsseldorfprogram 1963 "replaced Marx with Keynes". Facken ville på 60-talet ha exportorienterad tillväxt och därför var de för WR. I slutet av 60-talet var Council of Economic Advisors för en mer expansiv lönepolitik än vad facket var! C.E.E. tyckte att 1968 års lönemål på 4 procent var för lågt, ville inte ha en ensidig exportboom utan också expansion i hemmasektorn
s 270f efter recessionen 1974-75 låg nominallöneutveckling, men reallönerna ändå för höga enligt arbetsgivarna, arbetet behövde bli billigare i relation till kapital för att hejda investeringarna i labour-displacing equipment och istället få fram capital-widening investeringar
s 275-- IP. svenskarna trott på Aukrustmodellens analys av inflation; då har IP ingen roll att spela. Tyskarna trott mer på en markup-modell.
s 277 1 maj 1955 förklarade DGB sig vara för att öka lönerna snabbare än produktiviteten, för att öka löneandelen
s 279 1962 konsulterade Erhard med arbetsgivarna och förespråkade WR. Arbetsgivarna också för att skapa ett ekonomisk-politiskt råd, tänkte att ett sådant skulle vara för WR. DGB också för -- varför?
1963 ad hoc-IP när Erhard grep in i metallkonflikten
1967-68 skapas lagstadgad IP -- Konzertierte Aktion -- i respons på recessionen 66-67
1971 försökte staten stävja strejkvågen genom att publicera nya normer och "orientation data"
-- s 285 betydelsen av KA kan överskattas. KA-mötena korta och sällan.
-- 286 goodness-of-fit för löneregression på data för 1958-68 inte bättre än samma modell med data för 1958-76 -- det visar att inget strukturellt brott skedde efter 68 i Tyskland, till skillnad från andra länder
s 287 C.E.E. stödde WR
s 288-- vad har facken erbjudits i utbyte för WR? 4 typer av saker. 1) socialpolitik. 2) medbestämmande. 3) skattesänkningar. 4) SPD när de varit i regering "has been cited as a moderating influence on the unions". En arbetsgivare sa 1980 till San Francisco Chronicle: "There is no better capitalist chancellor than Schmidt. He handles the unions and leaves the rest to us." SPD mindre beroende av facken än vad t ex Labour och SAP är.
s 296-- Conclusion. Facken och IR faktiskt en del av BRD:s framgångsstory. Det är inte bara starka arbetsgivare, arbetskraftsinvandring och strikt penningpolitik som gett facklig "restraint", utan också fackens egna agerande.
Två faktorer har gynnat facken som "a democratic social counterweight to big business while stunting its development as an economic heavyweight". 1) att företagsråden förhandlar med företagen men inte får strejka, medan facken förhandlar inte med företagen utan med arbetsgivarorganisationerna. 2) arbetsgivarna har varit aggressiva, inte minst "countered many union attempts at pattern setting with secondary lockouts". Neomerkantilistisk strävan efter bibehållna marknadsandelar på världsmarknaden.


Referenser
Bureau of Labor Statistics
Markovits, Andrew (1986) The Politics of the West German Trade Unions (Cambridge: CUP).
Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung (Hrsg), 1976: Zeit zum Investieren, Jahresgutachten 1976/77. Stuttgart/Mainz: Kohlhammer
Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung (Hrsg), 1998: Vor weitreichenden Entscheidungen, Jahresgutachten 1998/1999. Stuttgart: Metzler/Poeschel.

Inga kommentarer: