Hur stor del av BNP lägger europeiska stater på att betala räntekostnader på statsskulden?

Jag har tidigare på bloggen ställt frågan "har välfärdsstaten krympt?" och besvarat frågan med ett nej, i jämförelse till året 1980. (Med definitionen offentliga sociala utgifter som % av BNP.) Men häromdagen hittade jag ett ECB-paper av Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, som visar att statsutgifter som % av BNP har minskat rätt rejält i de rika länderna sedan just 1980. Jag är därför intresserad av olika statsutgifters utveckling, som ligger utanför "välfärdens kärna". Till exempel räntekostnader på statsskulden. Häromdagen läste jag den keynesianske ekonomen John Grahl som konstaterade att efter Volcker-chocken 1979 med övergången till högräntepolitik för att stampa ut inflationen så blev staters belåning allt dyrare: "in the 1980s, debt service very rapidly became the fastest growing component of public expenditure as today's deficits mortgaged future revenues." AMECO har data på hur stora utgifter staterna har på räntekostnader på statsskulden, mätt som % av BNP, och siffrorna för åtta europeiska länder - fyra krisländer och fyra att jämföra med - från 2004 till 2013 redovisas i diagrammet ovan.

Tyvärr går AMECO-dataserien för de flesta länder bara tillbaka till 90-talet, så jag kan inte riktigt belysa tiden tillbaka till 1980 som jag hade velat för att jämföra med mina tidigare inlägg. De länder som längre serier finns för är Belgien, Tyskland och Nederländerna (1970-), Kanada och Danmark (1971-), samt Norge och USA (1960-). Lite kortare är Frankrike (1978-), Italien (1980-), Portugal (1977-), Finland (1975-). Nedan ett diagram med de sju längre serierna för åren 1970-2010:

Vi ser faktiskt den upp-och-ner-vända U-kurva som man utifrån Grahl förväntar sig, för alla sju länder utom Tyskland. För Belgien, Danmark och Nederländerna är den extremt tydlig, eftersom de peakade på så höga nivåer - Nederländerna under en lång period 1984-1995, Danmark ungefär 1982-1996 med en extrem topp 1984-85, och Belgien under en lång period ungefär 1980-2001, med toppen med noteringar runt tio procent av BNP åren 1983-94. Om man ska tro dessa siffror så lade Belgien under åttiotalet alltså ännu större del av BNP på att betala räntor på statsskulden, än vad Grekland gör idag! Mycket förvånande. Vad hände i Belgien egentligen? En första fråga är förstås: hur hög var statsskulden? Diagrammet nedan visar detta för de sju länderna ur diagrammet ovan och för samma tidsperiod, 1970-2010.

Jo, vi ser att Belgien hade en extremt stor statsskuld under åttiotalet - Grekland på tiotalet-stor. Räntan på tioåriga statsobligationer var också hög - mellan 8,5 och 13,5 procent under dessa år. Inte så konstigt då att statens räntekostnader som % av BNP var så höga. Men varför den statsfiskala krisen?

Referenser
Räntekostnadsstatistiken kommer från AMECO. Definition: Interest : general government :- ESA 1995  (UYIG) (Percentage of GDP at market prices (excessive deficit procedure))
Statsskuldsstatistiken kommer från IMF.
John Grahl, After Maastricht (Lawrence and Wishart, 1997)
Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, "Reforming Public Expenditure in Industrialized Countries: Are There Trade-Offs" (pdf), ECB Working Paper Series No 435, februari 2005

också på bloggen: "Räntor på statsobligationer, sedan 1961", 15 mars 2012; "Har välfärdsstaten krympt?", 1 juli 2011.

Arbetskonflikter i rika länder 1960-2007

Hur har, kvantitativt sett, strejkvågor/vågor av arbetskonflikter (alltså strejker och lockouter) sett ut i de rika länderna sedan 1960? Med data från Comparative Political Dataset ska jag försöka ge en inledande beskrivning här. Måttet som jag använder är antal arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikt per 10 000 anställda och per år.

Land-år då antal förlorade arbetsdagar per 10 000 anställda överskred 100:
Australien 1974
Kanada 1974, 1975
Danmark 1961, 1973, 1998
Italien 1962, 1969, 1970, 1972-76, 1979
Finland 1971, 1973, 1977, 1986
Irland 1979
Spanien 1976, 1977, 1979
Sverige 1980
Storbritannien 1979, 1984


Österrike, Tyskland, Japan, Nya Zeeland, Nederländerna, Norge, USA och Belgien inga år alls. Även Frankrike (!) - kan det verkligen stämma?

Bilder:

Wolf varnar för plutokrati (och Streeck för demokratins kris i EU)

Martin Wolf utgår i sin senaste FT-krönika från den brittiska "cash for access"-skandalen, där mycket välbärgade människor har betalat stora summor - mellan £100 000 och £ 250 000 - till David Camerons stab för att få äta middag med Cameron och eventuellt få inflytande över politiken. Wolf tolkar denna skandal som ett uttryck för den fara för demokratin som den kraftigt ökade ekonomiska ojämlikheten i ett land som Storbritannien utgör.

"'political parties provide a public good'. Voluntary action will always underprovide such goods, because of the likelihood – indeed, certainty – of freeriding. Moreover, as politics have become less passionate, membership of parties has collapsed. This leaves parties yet more exposed to vested interests. Today, the danger is plutocracy – the ability of a small number of people or economic interests to bend the political process to their will. If the electorate comes to believe that politics is a racket, why should they care about it?"

Jag har tidigare skrivit (här, här) om den negativa kopplingen mellan ekonomisk ojämlikhet och politiskt deltagande, och Wolfs krönika går klockrent in i den diskussionen, med "cash for access" som en exemplifiering av en av kanalerna genom vilken ökad ekonomisk ojämlikhet leder till ökad ojämlikhet i politiskt inflytande, vilket leder till minskat politiskt deltagande.

Jag kommer också att tänka på Wolfgang Streecks text, "Markets and Peoples", i senaste New Left Review. Texten är en uppföljare till hans tunga "Crises of Democratic Capitalism" (tidigare bloggad om här), och diskuterar den nuvarande eurokrisen och dess hantering i perspektivet av motsättningen mellan "marknad" och demokrati. Streeck är nästan apokalyptisk om demokratins tillstånd i EU:

"The Eurozone crisis has resolved this question by once again sundering the integration process from the will of the people. Monetary union, initially conceived as a technocratic exercise—therefore excluding the fundamental questions of national sovereignty and democracy that political union would entail—is now rapidly transforming the eu into a federal entity, in which the sovereignty and thereby democracy of the nation-states, above all in the Mediterranean, exists only on paper. Integration now ‘spills over’ from monetary to fiscal policy. The Sachzwänge of the international markets—actually the historically unprecedented empowerment of the profit and security needs of financial-asset owners—is forging an integration that has never been willed by political-democratic means and is today probably wanted less than ever. The legal forms within which this takes place are secondary: whatever happens, the European Central Bank will buy endless quantities of bonds that private investors no longer want; and Frankfurt, Brussels, Berlin, maybe also Paris, will ‘clamp down’ (Angela Merkel) on the households of debtor nations for decades, with or without treaty change. Unlike the farce over the 2005 ‘Constitutional Treaty’, there will be no referenda this time."

Martin Wolf, "Why public finance of political parties is justified", FT 29 mars
Kiran Stacey och George Parker, "'Cash for access' inquiry calls grow", FT 27 mars
Peter Cruddas, wiki
Wolfgang Streeck, "Markets and Peoples", New Left Review januari-februari 2012

---
Uppdatering 24 april 2012
Tony Barber är mycket pessimistisk i FT: den ekonomiska krisen i Europa innebär också en legitimitetskris för kontinentens demokratiska system, menar han.

"Today’s reality is that the financial crash, whatever its origins, is stirring a potentially far-reaching crisis of legitimacy in Europe’s political system. This goes beyond the fiscal deficits and sovereign debt market turmoil with which European Union governments have grappled since Greece confessed to its budgetary sins in late 2009. It goes beyond whether Europe’s monetary union, and the EU itself, will survive. It concerns the ability of mainstream European political parties to convince voters that they will deliver jobs, decent wages, financial stability and enough economic growth to preserve the backbone of the universal welfare state. By and large, this is what the parties have done and been rewarded for since the 1950s. /.../
The more the debt crisis erodes modern Europe’s postwar social contract, the less trust voters will place in a political system that is seen to be breaking its side of the bargain." 

Barber, "Europe must confront crisis of legitimacy", FT 23 april
Jfr:
Armin Schäfer, "Nach dem permissiven Konsens. Das Demokratiedefizit der Europäischen Union" (pdf), 2006
Armin Schäfer, "Krisentheorien der Demokratie: Unregierbarkeit, Spätkapitalismus und Postdemokratie" (pdf), MPIfG Discussion Paper 08 / 10, november 2008

Chris Dillow ställer frågan: varför har inte denna kris utlöst samma apokalyptiska stämningar som 70-talskrisen gjorde? Den ekonomiska krisen - mätt som BNP-fall, arbetslöshet m m - är värre idag än vad den var då, så varför har den inte alls tagit samma politiska och kulturella uttryck nu?

"in the 1970s there was a sense of decline and even apocalypse; there was widespread talk of a crisis of democracy (pdf) and of Britain being ungovernable. So, why is there no such talk now?
From the point of view of the capitalist class, the answer is simple. The 70s crisis was not so much a crisis of GDP growth as a crisis of profits. By contrast, profit rates in this recession have held up much better than they did in the 70s. When people asked in the 1970s “is Britain governable?” what they really meant was: “is the working class controllable?”

In this sense, what is in one way a parallel between now and the 70s is also a difference.  Both eras brought into doubt a dominant economic paradigm - Keynesian social democracy is the 70s and neoliberalism now. However, because neoliberalism serves the interests of capitalists in a way that Keynesianism (by the 70s) did not, there’s less of a rush among the ruling elite to look for an alternative.

But this merely raises the question. Why - given that its living standards are falling now in a way they did not in the 70s - is the working class so quiescent compared to then?

The issue here is not just political but cultural. Whereas the 70s and 80s gave us powerful images of anger and despair - punk, Joy Division, Boys from the Blackstuff - we now have, well, what?

The reason for this might be benign. Average real wages are much higher now than then, so - contrary to fears that falling off the hedonic treadmill would be painful - a squeeze on incomes hurts less.  Also, unemployment hurts a family less if one partner stays in work than it does if the breadwinner loses his job.

But there might be another reason. The working class now is more atomized. I don’t just mean in the physical sense of no longer working in huge easily unionized and militized workplaces. I mean in the ideological sense. People no longer look to collective or political ways of advancing their interests but instead to individual advancement. The 2010s version of Arthur Scargill is Simon Cowell.

Which brings me to a paradox. Although our objective economic condition brings neoliberalism into question, the political and cultural response to it shows that the individualistic rejection of collectivism is still thriving."

Dillow, "Crisis, What Crisis?", 22 april

---
Uppdatering 13 februari 2013

"European Central Bank President Mario Draghi warned beleaguered euro-zone countries that there is no escape from tough austerity measures and that the Continent's traditional social contract is obsolete, as he waded into an increasingly divisive debate over how to tackle the region's fiscal and economic troubles.
In a wide-ranging interview with The Wall Street Journal at his downtown office here, Mr. Draghi reflected on how the region's travails were pushing Europe toward a closer union. He said Europe's vaunted social model—which places a premium on job security and generous safety nets—is "already gone," citing high youth unemployment; in Spain, it tops 50%. He urged overhauls to boost job creation for young people.
There are no quick fixes to Europe's problems, he said, adding that expectations that cash-rich China will ride to the rescue were unrealistic. He argued instead that continuing economic shocks would force countries into structural changes in labor markets and other aspects of the economy, to return to long-term prosperity." 

Brian Blackstone, Matthew Karnitschnig och Robert Thomson, "Europe's Banker Talks Tough", Wall Street Journal 24 februari 2012

Cowen om den irländska bankräddningen

Från 2007 till 2010 ökade Irlands bruttostatsskuld uttryckt som procent av BNP från 25 procent till 95 procent (källa: IMF). Huvudanledningen är det enorma bankräddningspaket som regeringen lade in i krisen år 2010. Irlands dåvarande taoiseach/premiärminister Brian Cowen vill nu att en nedskrivning av statens skulder/gåvor till bankerna ska göras:

"'Ireland’s adjustment path and return to markets can be helped by continued restructuring of the banking system. The next reform must involve a deal on the Anglo Irish Bank promissory notes,' Mr Cowen told an audience at a ticket-only event in Georgetown University, Washington.

The Fine Gael and Labour coalition government is currently battling the European Central Bank to be allowed to defer a €3.1bn payment to Anglo – the lender at the centre of Ireland’s banking crisis – due on March 31. This is one of 20 annual repayments due to be made every year until 2031 on €31bn in promissory notes – effectively government IOUs – issued by Dublin in 2010 to rescue Anglo and prevent its banking system collapsing.

In the speech, delivered last week but published on Monday, Mr Cowen said the decision by his government to issue promissory notes to fund Anglo rather than regular government debt had left the door open for a future restructuring. Changes to the European Financial Stability Fund in July 2011 that allow states to borrow to recapitalise their banks should now open up possibilities to refinance Ireland’s banking debts, he said.

Mr Cowen said his own government’s options for dealing with Ireland’s banking debts had been limited by the European authorities’ constant opposition to burning senior bank bondholders or allowing any banks to fail.
/.../
Mr Cowen robustly defended his government’s blanket guarantee to the country’s banks issued in September 2008 – a controversial decision that many economists say pushed Ireland to the brink of bankruptcy. He said this guarantee, which covered junior and senior debt, bought Ireland and Europe 'critically needed time' and prevented a real risk of a run on the banks at a time when there was no EU-wide system to stabilise lenders.

'Whether a narrower guarantee would have staved off an implosion of the banking system at a lower cost to the state is a matter for economic historians to ruminate on. We had to deal with this crisis in real time. Our view at the time was that we would get one shot at calming the markets,' he said."

Det här är så intressant! På flera plan - krispolitiken i realtid, relationen stat och kapital, EU-institutionernas hållning i krisen...

Jamie Smyth, "Cowen urges EU to ease Irish debt burden", FT 26 mars

också:
"Q&A: Irish promises and promissory notes", FT 14 mars
Jamie Smyth och Ralph Atkins, "Dublin 'hopeful' ECB will approve bond deal", FT 22 mars
Joseph Cotterill, "O tempora! O mores! O Irish promissory notes fix", FT Alphaville 22 mars

S-gruppen i EU-parlamentet röstar mer som liberalerna än som vänstern

Genom en föreläsning av den schweiziske och Dublin-baserade statsvetaren och arbetsmarknadsforskaren Roland Erne hittade jag den fina hemsidan votewatch.eu som har en massa data på hur EU-parlamentarikerna har röstat. Än så länge har jag förstås dålig koll på vad för typ av undersökningar man kan göra med VoteWatch, men en uppenbar sak är i alla fall stapeldiagrammet ovan som visar resultatet för den socialdemokratiska gruppen på måttet Matching of votes between 2 European Political Groups (Absolute voting convergence). Alltså: i hur hög grad röstar socialdemokraterna i EU-parlamentet som övriga partigrupper? Jag blir förvånad av att S&D-gruppens röster i så låg grad överlappar med vänstergruppen GUI-NGL:s röster; jag gissar att detta beror på att GUI-NGL är en outlier i parlamentet.

Vänsterpartiers strategier för att skapa bestående omfördelning

Högerpartier företräder överklassen, och vänsterpartier arbetarklassen i bred mening. Det är ett grundantagande i politisk ekonomi. Klasserna har olika preferenser för distribution av inkomster och ägande, och partierna agerar därefter. Detta är old hat. Men också dagens statsvetare måste ju ha något att göra, och därför hittar de på mer och mer finurliga sätt att modellera denna grundfråga och testa den empiriskt. Så till exempel Tim Hicks, ung statsvetare vid Trinity College Dublin, som i sitt paper "Welfare State Retrenchment, Redistribution Strategies, and Credible Commitments" från 2009 för in faktorn att vänsterpartier i regeringställning vet att de kan förlora regeringsmakten vid nästa val. Hicks menar att partierna därför när de skapar omfördelande policies, som gynnar deras väljargrupper (här arbetarklassen i bredare bemärkelse) beaktar hur enkelt det kommer att vara för en högerregering att efter nästa val riva upp dessa policies.

Hicks utgår från Paul Piersons teori om "new politics of the welfare state", som säger att det är betydligt svårare att skära ner rejält i den offentliga sektorns välfärdstjänsteproduktion, än att bygga ut densamma. Däremot, säger Pierson, är det enklare för regeringar att skära ner i bidrag (t ex socialbidrag) som riktar sig till vissa grupper av befolkningen, som t ex fattiga: då kommer inte koalitionen som mobiliseras mot nedskärningen vara lika bred och stark som vid nedskärningar i tjänsteproduktionen, som antas påverka fler. Nedskärningarna i tjänsteproduktionen drabbar ju också de anställda (sjuksköterskor, lärare osv) i den sektorn, som är arbetsintensiv vilket innebär att de är många, och dessa anställda är ofta fackligt anslutna vilket gör dem extra starka (s 7). En omfattande offentlig välfärdstjänstproduktion kan ha en omfördelande effekt om skatterna är höga (se Lucy Barnes här) och då uppfylla det omfördelningskrav som vänsterpartier i teorin antas ha, men omfördelar inte lika träffsäkert som bidrag/cash transfers. Detta bland annat eftersom i själva verket medelklassen och högutbildade kan vara de grupper som använder välfärdstjänsterna mest (s 9). Vänsterpartier måste därför, säger Hicks, göra en avvägning: bidrag är mer effektiva för omfördelning men enklare för framtida högerregeringar att riva ner, tjänster är mindre pricksäkra för omfördelning men svårare för framtida högerregeringar att skära ner i. Logiken i Hicks artikel blir därför: "left-wing parties spend on cash transfers when they expect to be able to block future reforms, but welfare services otherwise."

Hicks testar denna teori på data för 22 rika länder från 1990-2005. Data för utgifter på cash transfers kommer från Kenneth Nelson, vid SOFI i Stockholm, och mäter hur stor andel av en genomsnittlig produktionsarbetares lön som man får ut från socialförsäkringssystemen: pension, a-kassa, och sjukförsäkring. Data för utgifter på välfärdstjänsteproduktion kommer från OECD och är de offentliga utläggen på bostadspolitik, sjukvård och 'social protection', som % av BNP.

De centrala oberoende variablerna är en variabel för vänsterpartiers andel av platserna i regeringen, och en för "expected checks", alltså Hicks modellerande av vad vänsterpartierna bör ha tänkt om sina möjligheter att i en framtid hindra nedskärningar. Dessa "expected checks" operationaliserar Hicks som en kombination av två saker: trögheten i det politiska systemet, samt en modellering av själva förväntningar. Den första faktorn kommer från Keefer och Stasavages (2003) dataset över antalet checks på regeringen i ett politiskt system: bikameralism, presidentialism och så vidare så väl som mer partipolitiska variabler som avståndet mellan regeringspartier på en vänster-höger-skala. Den andra faktorn är modellering av vänsterpartiers förväntningar som bygger på adaptive expectations-teori:

"The adaptive expectations approach is taken from the work of Cagan (1956) and Friedman (1957, 143). The idea is simply that current expectations are a weighted average of expectations in the previous period and the current observed value of the variable in question." (s 17)

Hicks använder förstås också en uppsättning kontrollvariabler. Arbetslöshet inkluderas eftersom den i sig pressar upp statens utgifter på a-kassa. BNP per capita (loggad) inkluderas på grund av Wagnerhypotesen, att statens utgifter som andel av BNP växer med BNP/capita. Statsskulden som % av BNP och statsbudgetens underskott som % av BNP inkluderas som mått på fiskal press på staten, som kan leda till mindre generositet. Ekonomins 'öppenhet', definierad som import och export som % av BNP, inkluderas på grund av hypotesen om "compensatory logic of liberalization". Industrins och jordbrukets andel av arbetskraften inkluderas på grund av att avindustrialisering kan antas ha lett till ökad press på lågutbildade, som då skulle öka sin efterfrågan på socialförsäkringar. Fackliga anslutningsgraden inkluderas eftersom starkare fack antas lobba för generösare välfärdsstat. I cash-modellerna inkluderar Hicks en variabel för "oväntad tillväxt", som är avvikelsen i BNP-tillväxten ett år jämfört med de tre föregående åren; logiken är att om BNP växer oväntat snabbt ett år så kommer inte cash-utgifterna att växa lika snabbt för det, och deras andel av BNP kommer därför minska. I tjänstemodellerna inkluderas "beroende-ration" som är ration av de under 16 år och över 65 år till de som är i arbetsför ålder: en hög beroende-ratio bör allt annat lika leda till att välfärdstjänsterna expanderar.

Hicks använder error correction-modeller, eftersom de kan fånga både kortsiktiga och långsiktiga effekter av de oberoende variablerna. Han inkluderar en laggad (t-1) beroende variabel som oberoende variabel, och använder land-fixed effects. Han använder också panel-korrigerade standardfel (PCSE), á la Beck och Katz rekommendation. Hicks diskussion av laggar och teoretiska antaganden om hur kausaliteten spelar ut, är väldigt intressant. Vänsterparti-i-regerings-variabeln använder han i cash-modellerna utan lag, eftersom han menar att ett parti som sitter i regering kan påverka socialförsäkringssystemen omedelbart (s 21f). I tjänsteproduktions-modellerna använder han däremot vänsterparti-variabeln med ett års lag, eftersom han hävdar att det tar mer tid att anställda folk i offentlig sektor, än att dela ut generösare a-kassa etc. Kontrollvariablerna, som arbetslöshet, laggas.

Tabellerna 3 respektive 4 nedan visar resultaten för Hicks modeller med cash transfers respektive välfärdstjänsteprodukton som beroende variabler.






Hicks hävdar att resultaten är substantiellt starka:

"Substantively, the estimated partisanship effects are rather large. The presence of a 100% left-wing government in an environment with a low level of expected checks, for example Sweden with a value of around 3.5, leads to a reduction in the level of cash benefits to families of about 13 percentage points. The same left-wing government coming to power with expected checks at a relatively high level, for example Ireland with a value of around 7, would increase cash benefits to families by about 14 percentage points. These differential effects are remarkably large and caution must be exercised in interpreting them as there remains uncertainty in the estimated effects. The findings for the service models are somewhat more muted. Nonetheless, they are policy-relevant. A 100% left-wing government with approximately Swedish levels of expected checks would raise the proportion of government expenditure on social wages by around 0:7 percentage points. The same government with Irish levels would lower social wages by about 1 percentage points."

Referenser
Tim Hicks, "Welfare State Retrenchment, Redistribution Strategies, and Credible Commitments" (pdf), paper, Oxford University, 2009
Philip Keefer och David Stasavage, "Checks and balances, private information, and the credibility of monetary commitments" (pdf), International Organization nr 4 2003
Kenneth Nelson, "Universalism versus targeting: The vulnerability of social insurance and means-tested minimum income protection in 18 countries, 1990-2002" (pdf), International Social Security Review 2007

Räntor på statsobligationer, sedan 1961

Den stora vikt som i den nuvarande krisen som vid räntorna på statsobligationer (t ex har de beskyllts för att ha avsatt Berlusconi), har fått mig nyfiken på hur dessa räntor varierat över tid och vad som kan sägas bestämma dem. (T ex så utgår man ju med krisen i åminne från att statsskuldens storlek bör påverka räntans nivå). Diagrammet plottar därför utvecklingen av räntor på 10-åriga statsobligationer eller motsvarande i 19 rika länder, 1961-2010. Det ska sägas att det är få av serierna som verkligen går tillbaka till 1961; de flesta börjar 1970 eller senare.

Den stora frågan som det här diagrammet väcker hos mig är: varför så höga räntor ca 1975-1985?

Per land ser mönstret ut så här:

Är det hög inflation 1975-85 som orsakar det tydliga omvända-U-mönstret i första plotten? Diagrammet nedan visar räntorna rensat för inflation:

Det kan ju också vara så att de länder som har längre serier skiljer sig systematiskt från dem som har kortare serier: att de med kortare serier tenderar ha högre räntor på statsobligationerna.

Per land ser den inflationsrensade serien ut så här:


länder: Australien, Österrike (1990-), Belgien, Kanada, Danmark (1987-), Finland (1988-), Frankrike, Tyskland, Island (1992-), Irland, Italien (1992-), Japan (1989-), Nederländerna, Norge (1985-), Nya Zeeland, Spanien (1980-), Sverige (1987-), Storbritannien och USA.
källa: OECD iLibrary Main Economic Indicators

Uppdatering 1 april
Lite mer analytiskt om statsskuldernas och statsräntornas utveckling under efterkrigstiden. Den keynesianske ekonomen John Grahl:

"The decisive event which put financial pressure on European governments was the Volcker shock and the very high interest rates to which it led. This reversed the dynamics of public borrowing: in the inflationary 1970s borrowing had not led to persistent burdens of public debt because interest rates were low and inflation itself rapidly reduced the real burden of repayment; now interest rates were very high while inflation slowed. In the 1980s, debt service very rapidly became the fastest growing component of public expenditure as today's defiits mortgaged future revenues. Regardless of the ideological shift against state spending, direct financial pressure compelled European governments toward retrenchment." (s 181f, jfr 198)

Grahl, After Maastricht (Lawrence and Wishart, 1997)

Och Edward Chancellor i FT:

"According to a working paper by Maria Belen Sbrancia of the University of Maryland, negative real interest rates provided a subsidy to the US government equivalent to 2.3 per cent of GDP a year between 1945 and 1980. This 'liquidation effect' amounted to around 20 per cent of tax revenues, calculates Ms Sbrancia. During this period, the ratio of US government debt to GDP fell from 116 per cent to 32 per cent. Deleveraging had never been so painless."

Edward Chancellor, "Post-war financial repression is back", FT 1 april 2012. Med referens till M. Belen Sbrancia, "Debt, Inflation, and the Liquidation Effect" (pdf), paper, University of Maryland, augusti 2011.

Apropå Sbrancias beräkningar: Buttonwood-bloggaren förutspår att också länder idag kommer välja att inflatera bort statsskuld: "Countries are generally trying to tackle their debt mountains the hard way, through austerity. But it will be amazing if, within the next few years, a few do not try the (apparently) easier route of inflating the debt away."
Economist Buttonwood, "Tearing up notes", 10 april

Och Ryan Avent på Free Exchange konstaterar att inflation är ett bra sätt att sänka skuldnivåerna:

"We don't need to make this more complicated than it actually is. And so when the report summarises its findings by saying:

Macroeconomic policies are a crucial element of forestalling excessive contractions in economic activity during episodes of household deleveraging. For example, monetary easing in economies in which mortgages typically have variable interest rates, as in the Scandinavian countries, can quickly reduce mortgage payments and avert household defaults. Similarly, fiscal transfers to households through social safety nets can boost households’ incomes and improve their ability to service debt, as in the Scandinavian countries. Such automatic transfers can further help prevent self-reinforcing cycles of rising defaults, declining house prices, and lower aggregate demand. Macroeconomic stimulus, however, has its limits. The zero lower bound on nominal interest rates can prevent sufficient rate cuts, and high government debt may constrain the scope for deficit-financed transfers.

(Emphasis mine) I can't help but slap my forehead. This is like fretting that you only have two halves of a bridge, each of which only reaches halfway across a chasm. Just put them together.

Economists continue to produce lots of evidence that a more aggressive monetary policy would substantially help demand-deficient economies, and that using monetary policy to finance government debt is a very effective way to deliver a more aggressive monetary policy (especially if the central bank is forthright about what it's doing and why). And yet economists continue to treat the slow recoveries that follow debt busts like a big mystery. It's not a mystery. It's just hard to get policymakers to do what they ought to do."

Ryan Avent, "Dealing with debt", Economist Free  Exchange 10 april

Och sent omsider har jag hittat följande översikts-bloggpost från tankesmedjan Bruegel från juli förra året, som visar att massvis skrevs på temat financial repression redan då, framför allt utifrån forskning av Carmen Reinhart och den ovan nämnda Sbrancia, bland annat av Gillian Tett, Ryan Avent, Gavyn Davies och Paul Krugman. Bruegel-skribenten börjar sin översikt med en introduktion till begreppet:

"Another concept with a catchy name – financial repression – is quietly starting to creep into the policy debate following European discussions of a ‘voluntary’ private sector involvement and American discussions on the debt ceiling. To avoid default and outsized fiscal retrenchment, capturing savings is an increasingly tempting alternative for fiscal authorities as it provides a third way apart from default and fiscal adjustment. Financial repression can take many forms: directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, bank nationalization. While it is generally agreed that monetary policy and regulatory policy could both make significant contribution fiscal consolidation efforts by directly or indirectly capturing large amounts of private sector savings, research on the matter has remained embryonic."

Jeremie Cohen-Setton, "Financial Repression Redux", Bruegel 8 juli 2011

Uppdatering 24 april 2012
Apropå Avents starka debattinlägg från 10 april citerat ovan, så skriver Paul Krugman på sin blogg om en debatt mellan Avent och Matt Yglesias om "the zero bound" - 0 som nedre gräns för räntepolitiken - och om huruvida en ökning av inflationen kan vara rätt stimulans när nominalräntan är 0: alltså stimulans genom negativ real ränta.
Krugman, "Much Ado About Zero", 21 april 2012

Uppdatering 16 december 2012
Ett kapitel i IMF:s World Economic Outlook 2012 (pdf) handlar om statsskuldernas historia. IMF:s skribenter hittar 26 fall sedan 1875 där ett land hade en statsskuld på över 100 procent av BNP. De specialstuderar sex av fallen: Storbritannien efter första världskriget, USA efter andra världskriget, Belgien på 1980-talet, Italien och Kanada på 1990-talet, och Japan de senaste 20 åren. Economists Buttonwood sammanfattar diskussionen.

Politiska dynastier

"Legislators and parliamentarians with dynastic links range from 6% in the United States to as high as 37–40% in the Philippines and Mexico. In the case of the Philippines, if we also consider familial links to local government units, the figure reaches an amazing 70%. Roughly 80% of the youngest legislators in the Philippines also hail from dynastic political families.

Dynasties across democracies nevertheless differ in important ways. During the period between 1996 and 2007, over 90% of Japanese politicians were male and some 30% of the Japanese parliament was from political dynasties. Daughters are unlikely to form part of political dynasties in that country, as power is often passed on to sons. A recent study noted that of over 120 Japanese politicians described as dynastic, only 3 are women (Asako et al 2010). On the other hand, one study of political dynasties in the US Congress showed how dynasties helped to improve the gender balance in the US Congress, by allowing more female legislators to get in via their familial ties (Dal Bo et al 2009)."

Ronald U Mendoza, "Dynasties in democracies: The political side of inequality", voxeu.org 11 mars