Nordisk industrialisering 1850-1914: exportmodellen vs hemmamarknadsmodellen

I ett europeiskt perspektiv står de nordiska länderna ut som lyckade industrialiseringsprocesser under perioden 1850 till 1914. Traditionellt har denna lyckade process setts som exportledd: de nordiska länderna gick framåt ekonomiskt genom exporter inte minst till Storbritannien, Europas ledande ekonomi. (Företrädarna som anges är Jörberg 1973 och Hodne 1981, 1994.) I början av 1980-talet blev det vanligare att hävda att industrialiseringen var en hemmamarknadsprocess, något som jag har diskuterat här i mitt inlägg om Lennart Schöns studier från början av det decenniet. Ett annat perspektiv kom på 1990-talet med studier av Jeffrey Williamson med flera som fokuserade på "open economy forces": migration och internationell handel; jag har bloggat om detta här. Jonas Ljungberg och Lennart Schön menar i ett paper i Scandinavian Economic History Review från 2013 att både det ursprunglig exportargumentet och open forces-argumentet ignorerar frågan om "social capabilities" till tillväxt. För att balansera, och motivera sin egen studie, så säger de också att interna krafter-argumentets företrädare missat den bredare kontexten.

Exportperspektivet fokuserar på pull från de ledande ekonomierna som Strorbritannien med ökad efterfrågan därifrån. Sverige svarar allra bäst med en bred uppsättning exporter. Danmark exporterar framför allt livsmedel, först spannmål och sedan mejeriprodukter. Norge exporterade i någon mån livsmedel, framför allt fisk, och även brädor och sjötransporttjänster. Den norska exportexpansionen (såsom mätt med export/BNP-ration) ökade tidigare än de andra nordiska ländernas, redan före 1850 och förblev därefter på en hög nivå till 1914. Finland svarade senast men exporterade en del timmer och pappersmassa i slutet av 1800-talet. Ljungberg och Schön ställer en rad kritiska frågor till denna story:

"why was the initial response to the export demand that mainly showed itself in the form of rising relative prices so rapid and widely spread in the mid-nineteenth century? Why did no dual economy develop between a profitable and productive export sector and a stagnant traditional sector? Why did the whole (or most of the) Nordic economy transform into a developed industrial economy within some 40 50 years (i.e., within one generation) at a moment when profitability fell within the primary export sectors? The profit squeeze from the late 1870s originated not only in the exhaustion of the labour reserve but also in more fierce foreign competition and slower growth of demand." (s 103)

De menar att det var "social capability" till catch up-tillväxt (a la Abramovitz 1986) som förklarar varför de nordiska länderna uppnådde denna snabba omvandling. På den institutionella sidan pekar de på marknadsintegration i Västeuropa. På den sociala sidan lyfter de fram en bondeklassdominerad jämlikhet:

"The largely agrarian Nordic countries are also said to have been fairly egalitarian -- dominated by a peasantry that during the eighteenth and nineteenth centuries emancipated from any bonds to landlords. From the mid-eighteenth century onwards, an agricultural transformation was carried through in large parts of agrarian Scandinavia with enclosures, intensified production and commercialisation. In this process of modernisation, peasants made investments in human capital (in literacy) that enhanced their inclination to engage in market activities and to performlong-term investments guided by information of relative prices rather than by local needs.
Hence, the agricultural transformation in the Nordic countries was the ‘original accumulation’ upside-down. Instead of a landless proletariat, large-scale capitalist agriculture and enriched landlords, it bred a propertied and politically self-confident class of peasant-farmers. Population growth also magnified the number of landless but the landlords, typical for the English enclosures, were retreating in the Nordic agricultural transformation." (s 103f)

Flexibel resursallokering och respons på prisförändringar gynnades också av (a) det var på varor som man visste hur man gjorde, såsom järn och spannmål, och (b) pga långa kustlinjer var transportkostnaderna låga. De menar också att staterna svarade snabbt med att investera i infrastruktur, både fysisk och social: järnvägar, telegraflinjer, utbildning. Här vill jag invända: t ex Spanien och Brasilien byggde också en massa järnväg på 1850-60-talen men fick ändå inte lika bra tillväxt. Varför? Och: om utbildningen var viktig, så är väl det viktiga att förklara varför vissa länder (t ex Sverige) men inte andra (t ex Brasilien) byggde ut utbildningen? De hävdar i alla fall: "The mentioned qualities, literacy and human capital, equality and entrepreneurial peasant-farmers, as well as government activity, do not square very well with the ‘Export Model’ even if it may not be enough for a refutation." Och går vidare med "the domestic market model"/hemmamarknadsmodellen, utvecklad av Schön, Sejersted och andra. Så här beskriver de denna modell:

"What is important with this model, if at all one should refer to having one model, is not that it denies the contribution of exports and open economy forces. It is rather about a shift in the chain of causality. The bottom line is that a high level of social capability was a necessary prerequisite in the historical process of modernisation in the Nordic countries and that this implies a more gradual process than in the take-off like Export Model.
In these explanations, similar dynamics is basically proposed to be at work in the Nordic countries as earlier in Britain. Commercialisation and growth were propelled by the interplay between population growth, agricultural transformation and early industrialisation directed mainly to the domestic market. Ideas and technology to these home-market industries were certainly transmitted from abroad, increasingly from Britain in the nineteenth century, but fundamental dynamics came largely from the domestic agrarian economy with the concurrent development of rising population and rising surplus.
In all Nordic countries the textile industry, e.g., grew vigorously from the 1830s and 1840s directed mainly to increasing domestic consumption. It is often overlooked that in Sweden by 1850 or 1860 the textile industry as well as the food industries were both substantially larger in terms of value added than the whole of the export-orientated mining and metal industries or the sawmill industries. It is also clear that the textile industries and part of the food industries were pioneers in productivity-raising technological change, implanting the new factory system in Scandinavia. /.../
Moreover, capital imports are a further indication of the growth of domestic demand. Research in recent decades for Sweden emphasises that capital imports allowed for both investments and consumption and that consumption grew at pace with GDP. With rising wages, incitements to flexibility and mobility were strengthened throughout the economy that became particularly important in the late nineteenth century. The essence of the controversy between a Domestic Market Model and the Export Model is thus to what extent the successful integration of open-economy forces was dependent upon the existence of domestic markets." (104f)

Detta är ju väldigt intressant. De betonar en radda faktorer som viktiga för Nordens positiva ekonomiska utveckling 1850-1914 och till slut blir det kanske svårt att säga emot.

Den mer resultatinriktade delen börjar med att konstatera att Danmarks välstånd före industrialiseringen, runt 1820, faktiskt var högre än Tysklands eller Frankrike (mätt som BNP/capita) och att det alltså fanns en betydlesefull variation inom de nordiska länderna. 1820-1865 växte de fyra ländernas BNP i huvudsak positivt korrelerat med BNP från början: alltså, Danmark som 1820 var rikast hade också snabbast tillväxt 1820-65, och Finland som var fattigast hade lägst tillväxt. Men Norge var undantaget: tredje rikast, men högst tillväxt. Detta tolkar L och S som att det var närheten till Storbritannien som var viktigast: Norge som var närmst hade högst tillväxt och Finland som var längst bort hade lägst. (s 107) 1865-1910 bröts mönstret: de nordiska ländernas BNP/c växte snabbare än de industriella ledarnas, och inom den nordiska gruppen var initial BNP negativt korrelerad med följande tillväxt. De går vidare med att diskutera urbaniseringsgrad 1860-1910 och sektorssammansättningen av BNP jordbruk-industri-tjänster. (s 108f) De konstaterar att Danmarks jordbruk var väldigt framstående och att t ex Gerschenkrons (1952) klassificering av Danmark i mitten av 1800-talet som "extremely backward" är helt missvisande; Danmark hade också störst industrisektor av de fyra nordiska länderna.

Bevisföringen i Ljungberg och Schöns artikel är tämligen träig och handlar i hög grad om att återge data som de och andra tidigare har producerat om BNP/capita, sektorsstruktur och sektorsvis produktivitet. De menar att "strukturell förändring" i ekonomin kan ses som det sammantagna resultatet av produktivitetstillväxt och sektorsförändringar. (s 111) De använder en shift-share-analys för att utreda detta empiriskt. (De refererar Broadberrys analys av hur Tyskland kom ikapp Storbritannien vad gäller produktivitet inte genom ren produktivitetstillväxt inom industrin, utan genom strukturell förändring med övergång från jordbruk till industri.)

Därefter kommer de till något som kanske har mer direkt bäring på debatten mellan exportmodellen och hemmamarknadsmodellen. Exportmodellen, säger de, menar att exporter växer snabbare än BNP.

Figur 1 visar exportkvoten: landets exporter relaterat till BNP, 1820 till 1910. Den förväntade positiva trenden ses. Men de menar ändå att dessa data talar emot exportmodellen. Norge hade högst exportkvot men sämst ekonomisk utveckling: hög exportkvot men svag (produktivitets)utveckling i jordbruk och industri tyder på en dual ekonomi där. (s 115) Vidare så ökar exportkvoten i alla länder på 1860-talet, men i Sverige och Finland som hade snabbast BNP-tillväxt stagnerar exportkvoten från och med 1870-talet. Danmark, Sverige och Finland hade alla hög BNP-tillväxt på 1890- och 1900-talen (runt 3 procent om året), men exportkvoten föll i Sverige och stagnerade i Finland då. Vidare så pekar de på att importerna tidvis växte snabbare än exporterna: exportmodellen har ignorerat importens roll och Ljungberg och Schön menar att denna i själva verket visar att konsumtion var en viktig del av den industriella omvandlingen. (s 116) De visar att handelsbalansen försvagades i Norden på 1850-60-70-talen. (s 117) Danmark som utvecklades först hade störst kapitalimport före 1880-talet och förbättrade därefter sin handelsbalans. Norge importerade däremot massa kapital på 1890-talet vilket var en viktig del av utvecklingen av den elektrokemiska industrin där, som bröt landets industriella stagnation (s 117). Sverige importerade konsekvent kapital från 1850 till 1910. "Capital imports highlight the complementarity between domestic markets and the international economy during the industrialisation of the Nordic countries. The home market with its bulk in consumption was quick to integrate the impetus from export spurts in the second half of the nineteenth century. This was so since these spurts were stimulus into economies with market institutions that had developed already in previous decades, enabling them to diffuse the influences efficiently. Thus, widespread increases in wages and consumption became ingredients in profound domestic change." (s 118)

I slutsatserna betonar författarna att Nordens starka ekonomiska omvandling 1850-1910 inte endast kan förstås med referenser till den brittiska utmaningen och "open economy forces". Man måste också förstå den interna omvandlingen och den sociala kapacitet för tillväxt som fanns i dessa länder.

Referens

Ljungberg, Jonas och Lennart Schön (2013) "Domestic markets and international integration: paths to industrialisation in the Nordic countries", Scandinavian Economic History Review, 61:2, 101-121,

Ökade arbetarlönerna kraftigt i Östasien runt 1920? Kanske inte

Mycket av vad jag har forskat om på sistone har pekat på åren runt 1920 som helt avgörande för maktrelationer och inkomstfördelning i europeiska länder: när åtta timmars arbetsdag genomförs utan motsvarande daglönesänkning och allmän rösträtt införs i en rad länder runt 1920, stärks arbetarklassens position på ett sant historiskt sätt. Som Dowie konstaterade redan 1975: vi behöver tala om 1919-20.

Jeffrey Williamson har nyligen hävdat revisionistiskt att Latinamerikanska länder inte var exceptionellt ojämlika ekonomier på 1700-1800-talen, utan att de skilde ut sig från övriga världen på detta sätt först runt 1920, när de inte var med om den "great egalitarian leveling" som andra ekonomier, framför allt kanske i Europa, såg. Ett papper av Bassino och van der Eng från 2006 som jag hittade nu ger möjligheten att se om några östasiatiska städer -- Bangkok, Saigon, Tokyo, Hanoi, Penang, Singapore -- såg stora arbetarlöneökningar under dessa år. De två diagrammen nedan visar s k welfare ratios -- alltså hur många familje-konsumtionskorgar för en okej levnadsstandard som en arbetarlön kunde finansiera. Det är alltså Robert Allens metodologi som används.

Nja, jag ser inte riktigt det hopp uppåt i welfare ratio ungefär 1916-1925 som jag förväntade mig. I en rad städer ser vi förvisso botten-noteringar i mitten av kriget, liksom i Sverige med svältåret 1917, och i flera städer ser vi ökningar runt 1920, men inte så tydligt som jag hade förväntat mig.

Referens

Jean-Pascal Bassino och Pierre van der Eng (2006) "The First East Asian Economic Miracle: Wages and welfare of urban workers in East Asia and Europe, 1880-1938", papper presenterat på XIV International Economic History Congress, Helsinki, Finland, 21-25 August 2006.

Tillväxt i Spanien 1850-2000

Ekonomisk-historikerna Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) har gjort en stor undersökning i historiska nationalräkenskaper för Spanien i sin artikel "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000". Jag är intresserad av deras data eftersom jag är intresserad av kapitalandelen av nationalinkomsten. Vad har de då gjort som kan användas för såna syften?

Jag kan börja med att säga att det förstås inte är vad de är intresserade av. Vad de är intresserade av är tillväxtdekomposition i Dale Jorgensons anda, det vill säga att dekomponera BNP-tillväxten på lång sikt och förklara om det är mer intensiv användning av produktionsfaktorerna kapital och/eller arbete eller ökad totalfaktorproduktivitet som står för större delen av tillväxten under olika perioder. De menar att BNP/capita ökat med 1.9 procent per år 1850-2000 och att TFP ökade särskilt snabbt under järnvägsperioden från 1850-talet till 1880-talet, under elektrifieringen under 1920- och 1950-talen, och när man tog till sig modern teknologi från teknologiska ledare under "de gyllene åren" 1950-1975.

För att förstå kapitalets bidrag till tillväxten måste de beräkna kapitalstockens storlek. Stocken är inte direkt observerbar och därför mäter de den genom flödena, alltså investeringarna (s 1067). De använder "perpetual inventory method (PIM) där kapitalstocken är lika med den viktade summan av investeringarna det nuvarande år och tidigare år, där varje tidigare generation kapital viktas med deprecieringstakten. Byggnader antas ha en livslängd på 70 år medan för andra tillgångstyper antas livslängden bli kortare över tid, eftersom den teknologiska förändringen blivit snabbare så att gammal teknologi snabbare blir obsolet nu. För tidsperioden 1850-1919 ges byggnader ej för boende en livslängd på 56 år, transportutrustning 37 år och maskiner 30 år. För tidsperioden 1920-1959 är tidsperioderna 55, 28 och 20 år, och för tidsperioden 1960-2000 är de 40, 15 och 15 år. "These assumed lives are in line with those used in major historical works (Feinstein, "Sources and Methods", for the United Kingdom; and Jorgenson, "Capital", for the United States) and tend to be on the conservative (high) side when compared with available studies for late-twentieth-century Spain." (s 1068n)

Steg två för att mäta kapitalets input är att mäta avkastningen på kapitalet. Här gör de en del antaganden som kan diskuteras. De säger att i "competetive equilibrium" så motsvarar kostnaden för att producera en enhet kapital priset och förväntad rent över tid. Hur skatta "rental price of capital"? De säger att den beror på p_i investment price of the capital good i, r som är nominella avkastningen, och avskrivningstakten. p_i kommer från investeringsdata ovan och avskrivningstakten har de redan skattat i sin studie av kapitalstocken, säger de i en fotnot. Men r då? De säger att det finns två metoder för att skatta r. "The first uses the long-run interest rate as equivlaent to the return of capital under perfect competition." Den andra är att räkna ut den från kapitalandelen i nationalinkomsten (alltså alfa) och kapitalstocken. "The difference between the two estimations represents monopolistic competition rents." (s 1068, n21).

För att räkna ut summan kapitalkompensation multiplicerar de avkastningen på kapital och kapitalstockens värde. Summan kapitalinkomster skulle för mig fungera för att räkna ut kapitalandelen: kapitalinkomster/nationalinkomsten. Men som sagt har de kanske -- det är otydligt vilken metod de använder för att räkna ut avkastningen r -- redan använt kapitalandelen som en parameter? De menar att de kan räkna ut kapitalandelen ur ekvation 9, som är:

C_t = (1 - δ_t) C_t-1 + I_t

Där C är kapitalstocken, t är år t, δ är avskrivningstakten och I är investeringstakten. Jag begriper dock inte hur man kan räkna ut kapitalandelen av inkomsterna av detta.

I alla fall. Med PIM-metoden kan de räkna ut kapitalstocken om de har en bit information till: kapitalstockens storlek vid periodens början, i detta fall 1850. De har inga data för detta utan skattar kapitalstocken det året utifrån tillväxten på 1850-talet med justering för att tillväxten på 1850-talet antagligen var större än tidigare, med tanke på järnvägsutbyggnaden då. (s 1069)

En sida senare kommer de tillbaka till hur de egentligen har skattat r! Smygigt... I brödtexten säger de: "the long-run interest rate was used to approximate the rate of return on capital under perfect competition". (s 1070). Och i en fotnot förklarar de:

"As a proxy for the long-term interest rate, we used the internal rate of return for private assets for the period since 1954 that comes from the MOISSES and BDMORES databases (Dabán et al., “Base de datos”), while the corporate rates of return were employed for 1880– 1954 (Tafunell, “Rentabilidad financiera”), and the net rate of return on public debt for 1850– 1880 (Tafunell, “Empresa y bolsa”)." (s 1070n)

Hm, för perioden från och med 1880 låter detta rätt bra för mina syften, att kolla på kapitalinkomsterna som r gånger kapitalstocken. Den långa statsobligationsräntan är ju ingen vidare proxy för kapitalavkastningen, men corporate rates of return 1880-1954 och motsvarande fast bredare från och med 1954 låter bra: de borde variera på rimliga sätt och faktiskt spegla profitabiliteten i näringslivet.

Intressant nog skattar de också jordvärden som en separat typ av kapital (s 1072f). Därefter skattar de labor input: arbetade timmar differentierade på kön, utbildning, sektor osv (1073-1079).

Därefter går de intressant nog vidare med faktorandelar, alltså löne- och kapitalandelar. Så här förklarar de detta:

"In addition to the real factor inputs described above, we need to know the elasticity of output with respect to each input (θi) in order to compute the sources of growth. Under the restrictive assumption of perfect competition and constant returns to scale, these elasticities can be proxied by the share of each factor’s returns in national income. Such an assumption might be objectionable as restrictions on competition and monopolistic practices are common in Spanish history.48 If monopolists earned rents, our “naive” results (obtained under the assumption of perfect competition) would bias total factor productivity growth. Yet, even if this were the case, our results (as we shall see) would not be significantly altered." (1079f)

De förklarar sin metod så här:

"Up to 1954 labor returns were directly estimated. From 1954 onwards we derived factor shares from the official national accounts that we previously spliced together. To measure labor income correctly, it is crucial to establish what proportion of the income of proprietors, unpaid family workers, self-employed, and retired workers represent returns to labor.51 We have assumed that entrepreneurs and self-employed workers have a labor income equal to the average compensation of employees in their corresponding industry. Dividing total labor (including self-employed) compensation by GDP, we obtained the share of labor. The lack of information on land rents forced us to derive the land share as the residual after deducting labor outlays from agricultural gross value added. This method implies no returns to capital from agriculture and, hence, tends to overstate the share of land in GDP.53 The share of capital was then obtained as a residual after deducting labor and land returns from GDP at factor costs." (1080)

Och så här kommenterar de resultaten:

"On average, for the one-and-a-half centuries considered, our factor shares are 0.08 for land, 0.24 for capital—that is, 0.32 for property—and 0.68 for labor, that roughly match the 1/3 and 2/3 weights conventionally employed in growth literature. Average shares vary, with labor fluctuating around two-thirds, except in the phase of accelerating growth, 1959–1974, and during the critical years of the “transition to democracy,” 1975–1986. Interestingly, the peak of labor share corresponds to years in which skilled workers represented a larger proportion of the labor force and income inequality was lower." (1080)

De konstaterar att den funktionella inkomstfördelningens instabilitet här talar emot det vanliga antagandet om stabilitet över tid. Och anför några förklaringar. Om kapitalandelens ökning från 1850 till 1914 anför de ökade investeringar och kapitalvänlig teknisk förändring (?). Ökande ojämlikhet från 1890-talet till 1919 sammanfaller också med protektionism som gynnade jordägarna. (De refererar till Sanchez-Alonso 2000. Jfr Sverige: Bohlin 2009, Lehmann och Volckart 2010.) Under mellankrigstiden ökade löneandelen då institutionella reformer gynnade arbetarna: särskilt åttatimmars arbetsdag och "increasing voice of trade unions, contributed to a rise in wages relative to property incomes". (1081) Inte helt olikt debatten om Tyskland och Storbritannien förstås! Också ökat humankapital ökade löneandelen, säger de. I början av Francoregimen faller löneandelen när regimen för en politik som gynnar kapitalägare. Från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet ökar lönandelen igen, pga ökat humankapital. Sedan 70-talet ökar kapitalandelen igen (ingen förklaring anges).

Referenser

Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) (2010) "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000", The Journal of Economic History.

Foucault om nyliberalismen

Michel Foucaults analys av nyliberalismens ursprung, framlagd i föreläsningar på College de France 1978-1979, har blivit mycket inflytelserik sedan föreläsningarna i fråga publicerades på franska och därefter andra språk de senaste tio-femton åren.* För en månad sedan deltog jag i en paneldiskussion på temat "reglering" som del av ett arkitekturprojekt sponsrat av Eva Bonniers fond, och talade då på temat "nyliberal kritik av reglering och planering". Jag fokuserade på FA Hayek, och passade då också på att läsa in mig lite på Foucaults syn på nyliberalismen: jag läste "Samhället måste försvaras" (föreläsningar 1975-76), Biopolitikens födelse (föreläsningar 1978-1979), och ett par artiklar om just Foucault om nyliberalismen.

Vad tog jag då med mig? En intressant poäng är hur Foucault är noga med att förklara vad som är skillnaden mellan nyliberalismen, som i hans analys (BF, s 88) uppstår med (a) den tyska ordoliberalismen under mellankrigstiden och (b) kritiken av FDR i USA på 1930-talet, och den klassiska liberalismen grundad i 1700-talets naturrätt och politiska ekonomi. Så här beskriver han problemet om marknader i slutet av 1700-talet: "hur kunde man inom en given stat, vars legitimitet inte kunde sättas i fråga, ge plats åt en fri marknad..." (BF, s 105) Och så här beskriver han nyliberalismen i jämförelse. "en stat övervakad av marknaden, snarare än en marknad övervakad av staten" -- det är ordoliberalismens innovation jämfört med äldre liberalismen (BF, s 118). Det beskriver han också som att "marknadens reglering som princip för samhällets reglering" (s 139). Den andra delen är att kärnan i 1700-1800-talens liberalism är bytet, men i nyliberalismen är det konkurrensen. (s 120f) Konkurrensen är enligt ordoliberalismen inte naturlig, utan måste konstrueras. "Konkurrensen är alltså ett historiskt mål för regerandets konst, inte något som är givet av naturen och ska respekteras." Ordoliberalen Röpke skriver i sin bok Gesellschaftskrisis: "Marknadens frihet kräver en aktiv och extremt vaksam politik." -- olikt både klassisk liberalism och amerikansk anarkokapitalism (BF, s 128).

Keith Tribe skrev 2009 när Säkerhet, territorium, befolkning och Biopolitikens födelse kommit ut på engelska en genomgång i tidskriften Economy and Society. Tribe är en gammal räv som redan på 1980-talet gjorde Foucault-inspirerade grejer om kameralism och andra typiska tidigmoderna intellektuella fenomen, och det är kanske därför han kan förhålla sig till kritisk till "mästaren" i recensionen från 2009.** Han påpekar att det är viktigt för att förstå Foucault och vad som är originellt i honom att kunna 70-talskontexten i vilken han tänkte (s 681, 686) och betonar att Foucault i hög grad byggde på franska källor, typ franska tolkningar av Chicagoskolan (s 682, 688). T ex var Henri Lapage en viktig referens för Foucault. Så här förklarar Tribe ordoliberalismen och skillnaden mellan nyliberalism och klassisk liberalism:

"Ordoliberalism is ostensibly a discourse of economic reform, but its reform agenda posits a transformation whose realization requires that the reform has already occurred -- rather like perfect competition, to exist it has already had to have happened, it cannot be constructed. It relies for its realization upon the prior existence of the very structural conditions which are the ostensible object of the reform agenda -- a strong state and an integrated community. /.../
Classical liberalism called upon the government to respect the market, to refrain from intervention. Neoliberalism deploys the market to measure and assess state activity: ‘It is a sort of permanent economic tribunal confronting government’ (BoB, p. 247). Or, as Lepage puts it, ‘What we want to do is to apply to the state and to all the machinery of public economy exactly the same techniques which have been used for the past twenty-five years to take stock of all the defects and failings of the market economy’ (Lepage, 1978, p. 176). And so this particular insight is not, after all, one that we should attribute to Foucault. If neoliberals themselves openly espoused this position, one can hardly count this as a critical insight into their agenda." (Tribe, s 693f)

Jörg Spieker har en väldigt annorlunda artikel i samma tidskrift, Economy and Society, från 2013 om Foucault och nyliberalism men med en annan twist: att ta Hayeks evolutionism på allvar (s 305). Jag fokuserar här på vad Foucault sa om nyliberalismen, men det är kul att också det omvända hände: Hayek kommenterade i sina böcker på 1980-talet Foucault! Spieker:

"Hayek also includes Foucault in his long list of enemies. Hayek mentions Foucault’s name alongside those of Rousseau and Habermas in a note on the possibility of happiness in modern life. This possibility, he suggests, is severely circumscribed by ‘the self-fulfilling prophecy of unhappiness’ that these intellectuals enact by regarding ‘alienation’ as a feature of orders which are ‘imposed’ on individuals without their conscious consent (1988, p. 64). What is at stake here is not simply the possibility of happiness, however. For Hayek, Foucault is part of a group of thinkers, including Plato, Rousseau, Freud and Marx, who had no ‘grasp of the extent to which the practices which they condemned had made possible the civilization of which they were part’ (1982, 3, p. 166). What intellectuals like Foucault fail to recognize, in Hayek’s view, is that ‘the discipline of civilisation’ has gradually evolved through a process of natural selection, and that it is in fact necessary for the life of the population. Ironically, then, Hayek implicitly accuses Foucault of not having understood the biopolitical foundations of modern society. For Hayek, Foucault is one of ‘the non-domesticated barbarians in our midst, who call themselves ‘‘alienated’’’ (1978, p. 67), and who refuse to accept the discipline of modern society and thus endanger its future well-being and being." (Spieker, s 316)

Hayeks kritik här är så fascinernande: att kritisera samhället och alienation är farligt eftersom det riskerar att sabotera den fungerande civilisatoriska ordning som på något föregivet organiskt sätt vuxit fram evolutionärt eftersom det fungerar! Hayeks extremt förnuftskritiska och konservativa syn som han odlade på äldre dagar ådagaläggs här. Och det är i själva verket också min huvudsakliga kritiskpunkt mot Foucault: han överbetonar inslaget av rationalism i nyliberalismen. Han härleder ju nyliberalismen från ordoliberalism, inte minst deras kritik av nazismen, och 30-talets kritik av New Deal i USA, men missar i mitt tycke betydelsen av "planeringsdebatten" på 1920-talet om planekonomins möjlighet eller omöjlighet, en debatt med deltagare som Oskar Lange och Ludwig von Mises. I den debatten var det vänstern som var rationalistisk och högern som tvivlade på förnuftets kraft. (Perry Anderson är väldigt bra på den förnuftskritiska dimensionen av 1900-talets höger i sin briljanta essä "The Intransigent Right" i LRB, 1992.)

Spieker säger inte så mycket om Foucaults nyliberalismläsning utan fokuserar på Hayeks samhällsteori, och visar hur hans evolutionism ironiskt nog spårar ur i riktning en foucauldiansk biopolitik

"In defining and positioning liberalism and its enemies in evolutionary terms, Hayek rationalizes a bio-cultural antagonism that appears as pure force in the state of exception: the liberal self, retrospectively and self-referentially legitimated as an outcome of natural selection, is given the mandate to enforce natural selection against the non-liberal other, and in the name of life itself. In Hayek’s political theory, the sovereign power to kill is rationalized in accordance with this biopolitical logic of ‘letting die’. /.../
The point of departure for this endeavour has been Foucault’s account of the problem of biopolitical order. Read through this prism, Hayek’s evolutionary argument acquires a new significance: it provides a late twentieth-century expression of a biopolitical discourse which features a fundamental antagonism between two forms of life. This has obvious implications for our understanding of the nature of Hayek’s political project. Although it receives very little explicit attention by Hayek, the liberal ideal of a society removed from the condition of war shapes his conception of political order. /.../ What has become apparent in my reflection on Hayek is that his version of the liberal project of peace remains tied to the logic of war, notwithstanding his claim to have finally left behind the friend-enemy relation (see Hayek, 1982, 2, p. 144). The peace of the open society is sustained by a regime of security and thus conditioned by the relationship of struggle/war between adaptive and tribal life. Hayek’s political project is then not, strictly speaking, a project of peace, but a project of security and pacification. Like earlier versions of this project, Hayek’s takes the form of a continuous war against war. In this sense, Hayek’s conception of political order(ing) is in fact very similar to that of Hobbes. Hayek’s claim to have overcome the problems associated with Hobbes’s conception of peace should therefore be treated with caution." (s 318)

Den tredje artikeln jag läste var Warwick-sociologen Nicholas Ganes ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics” från 2014. Ganes huvudsakliga ärende i denna artikel är att fylla i en stor lucka i Foucaults analys av nyliberalismen, nämligen luckan von Mises och Hayek under mellankrigstiden.

"While Foucault asserts the importance of a concept of homo oeconomicus for the neoliberal project, both Mises and Hayek are hostile to this concept on different grounds. Mises argues that this notion rests upon a misguided view of human nature, and is one of many problems to come from the work of Mill. Hayek, meanwhile, takes the critique of homo oeconomicus further by arguing that there are clear limits to human knowledge and, by extension, the legitimate powers of government." (Gane, s 5)

Gane menar att von Mises är en av de mest förbisedda figurerna i nyliberalismens historia. Han var omöjlig att ha att göra med (ett "problembarn" enligt Machlup), arrogant, obstinat och jobbig***, men hans tänkande var viktigt under mellankrigstiden.


Fotnoter

*De är publicerade under titeln Biopolitikens födelse vilket i någon mån är missvisande: det var titeln som han gav det årets föreläsningsserie, men efter hand bytte föreläsningarna inriktning och kom att handla mer om nyliberalt tänkande på 1900-talet än om krig och biopolitik som han hade tänkt prata om. Han diskuterar detta på s 42f i Biopolitikens födelse.
**Ett roligt exempel är detta Foucaultcitat som Tribe sarkastiskt kommenterar: "‘Of course, I am oversimplifying everything they said between 1935 and 1940 or 1950’ (BoB, p. 115), which shows mainly how little of this literature Foucault really could have read, since the idea that one could oversimplify the writings of Röpke or Eucken would strain the credulity of anyone who had more than a passing acquaintance with the literature." (Tribe, s 690) Spieker (s 319) hyllar däremot Foucaults "meticulous historical research".
***von Mises fördömande av den sene Mill som "under the influence of his wife, full of feeble compromises" är talande i sin misogyni och dogmatism. Gane, s 7.

Referenser

Nicholas Gane (2014), ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics”, Theory Culture and Society 31: 3–27

Jörg Spieker (2013) ”Defending the Open Society: Foucault, Hayek, and the Problem of Biopolitical Order”, Economy and Society 42: 304–321

Keith Tribe (2009), ”The Political Economy of Modernity”, Economy and Society 38: 679–698

Guldmyntfoten och den stora depressionen

1992 kom ekonomisk-historikern Barry Eichengreen med boken Golden Fetters om guldmyntfoten och ekonomisk utveckling 1919-1939. Boken lånade sin titel från ett uttalande av JM Keynes om hur dålig guldmyntfoten var, och skvallrar om essensen i Eichengreens analys: att guldmyntfoten var avgörande för hur (dåligt) det gick i ekonomin under denna period. År 2002, till 10-årsjubiléet, höll Eichengreen ett anförande om jubiléet, och detta finns också publicerat som NBER working paper. Det är intressant eftersom det ger en översikt över debatten om denna tes och andra förklaringar till depressionen.

Friedman och Schwartz lanserade på 1960-talet tesen att det var Fed som utlöste den stora depressionen (s 2f). De hade en hökig och ung och oerfaren direktion som 1927-28 oroade sig för att börsen gick upp för mycket och att detta var en bubbla. Därför höjde de sommaren 1928 räntan, vilket dock fick starkt negativa effekter på realekonomin och i praktiken satte igång depressionen. (Intressant nog finns en exakt parallell diskussion om Tyskland, där centralbanken ledd av Schacht 1927 höjde räntan pga oro för börsen och därmed sänkte ekonomin. Se s 8.) Eichengreen presenterar tre argument mot denna tolkning. En första mer övergripande poäng är att Friedman och Schwartz mycket tjocka och detaljerade analys är helt fokuserad på USA och att det är så de blivit så övertygande. Det flrsta argumentet av tre ära att räntehöjningen i praktiken inte var så hög: i genomsnitt under perioden höjdes räntan med 450 baspunkter från botten till toppen av konjunkturcykeln, och åren efter 1926 höjdes den bara med 326 bp. Det andra argumentet är att depressionen var global och att Friedman och Schwartz bara diskuterar USA. Det tredjee är timingen: Kanada, Australien, Argentina med flera länder vände nedåt före Feds räntehöjning sommaren 1928. (s 4f)

Att föra in guldmyntfoten (GMF) och att kapitalrörligheten var stor på 1920-talet löser alla tre problem, säger Eichengreen. (s 5) Kombinationen fasta valutakurser och kapitalrörlighet gjorde att när Fed höjde räntan var övriga centralbanker i GMF också tvungna att höja räntan, för att förhindra utflöde av kapital i arbitrage, eller tillåta kapitalutflödet och nagga av valutareserverna för att stödköpa den egna valutan. Stora delar av Europa och Latinamerika hade redan svag handelsbalans, i det för USA så glada 1920-talet, så det senare var inget kul val. Vidare så har Obstfeld och Taylor (2002) lyft att demokratisering och populism gjorde att regeringarnas dedikation till GMF inte var självklar, så när valutakurser började svaja kunde kapitalmarknaderna inte vara säkra på att kurserna skulle återställas av stränga centralbanker. Detta varierade givetvis från land till land. Eichengreen sågar t ex Frankrikes centralbank fulltändigt för att varit irrationellt fobisk för inflation och därför inte gjort någonting, vilket bara förvärrade krisen; han jämför dem med Japans centralbank i början av 1990-talet. (s 8) Också den tyska centralbanken under Schacht sänkte som sagt sin ekonomi med en alltför stram penningpolitik (Voth 2002). Så här beskriver Eichengreen Schachts dilemma:

"Schacht was also concerned about the high level of foreign borrowing; he saw the stock market boom in Berlin and expansion in Germany in general as being fueled by unsustainable capital inflows, which added to the country’s already unsustainable external obligations, thereby setting the economy up for an even more painful future fall. The dilemma, then, was the same as that facing any central banker confronting a problem of capital inflows: higher interest rates might eventually prick the stock market bubble, but in the meantime they would only encourage further capital inflows (as they did, in the German case, until the Fed responded in 1928 with further increases in its discount rate). Schacht’s preferred solution, which is the medicine nowadays recommended for countries experiencing difficult-to-manage capital inflows, was fiscal restraint, but this was not something he could force on free-spending municipal governments or Reich authorities feeling pressure from a variety of special interest groups." (s 8n)

Däremot sågar Eichengreen förklaringen, storyn berättad av Bernstein (1987) och Szostak (1995), att det var strukturela obalanser mellan sektorer inom ekonomier som utlöste krisen. Denna förklaring, liksom Friedman och Schwartz Fed-centrerade, kollar bara på USA och missar därför den stora bilden, säger han (s 9f).

Mer förklaringskraft finns det i alternativet att det var kreditboomer som ledde till kriserna. (Vilket Eichengreen utifrån analyser av 1990-talets kriser kallar "the BIS view".) Han och Kris Mitchener har mätt kreditexpansioner på 1920-talet och visar att sådana typiskt föregår kriser. Eichengreen lyfter dock den relevanta poängen att också i slutet av 1800-talet skedde en massa sådana kreditexpansioner, men ledde inte till några kriser av Depressionens magnitud: varför inte? (s 12) Han diskuterar om det var så att farliga kreditexpansioner på 1920-talet förenades med klantig penningpolitik i en farlig blandning. Ett exempel är Winston Churchhills dumma beslut att 1925 med pundet gå tillbaka på guldmyntfoten till kursen från före kriget, dvs ignorera inflationen som skett däremellan (s 13). (Jfr James Morrisons paper om detta beslut från 2009.) Eichengreen argumenterar i boken från 1992 för att centralbankerna i slutet av 1920-talet misslyckades med "regime-preserving cooperation" för att rädda guldmyntfoten; detta argument har kritiserats av Flandreau (1997) och Moure (2002) som hävdat att centralbankerna inte hade något vidare samarbete inom GMF tidigare heller utan att något hände, men Eichengreen avfärdar denna kritik: han har inte hävdat att de hade kontinuerligt samarbete, bara att de samarbetade effektivt för att hindra kriser, men misslyckades med detta 1931 (s 14).

Pappret är indelat i tre substantiella delar: efter diskussionen om Depressionens orsaker, som jag har referarat ovan, så kommer diskussioner om Depressionens förlopp och om vägen ut därifrån. Eichengreen konstaterar att enigheten är större på dessa två senare debatter än i den om depressionens orsaker (s 33). Jag kommer inte heller diskutera dem lika utförligt. Eichengreen menar att när lån var utfästa i nominella termer och priser och output började falla ökade andelen non-performing loans. Guldmyntfoten blev en "engine of deflation" när centralbanker höjde räntor för att försvara valutakurserna och även tog av valutareserverna för samma motiv; han presenterar en snygg dekomposition av Bernanke och Mihov (2000) av hur penningmängden minskade i denna fas. Han ägnar mycket uppmärksamhet åt relationen mellan bankkriser och valutakriser och det övergripande argumentet där är att i USA var bankkrisen viktigast men i övriga världen var valutakriser (guldmyntfotens kris) viktigare.

"When deposits hemorrhage out of the banking system, the government and the central bank find themselves between a rock and a hard place. In the 1930s, providing large amounts of liquidity to the banking system almost certainly would have violated gold-standard statutes; doing so would have raised questions about whether the authorities attached priority to the maintenance of the exchange rate peg relative to other social and economic goals. But not doing so might have allowed the banking system to come crashing down, with even more disruptive effects on economic activity. Except in the United States, where they remained strangely unperturbed, the authorities generally took steps to prevent the collapse of banking systems. In Germany and Austria, for example, they injected just enough domestic credit to keep the principal banks afloat, thereby limiting the fall in the money multiplier. But doing so undermined confidence in the stability of the currency, provoking capital flight and encouraging the continued conversion of foreign exchange reserves into gold, thereby accelerating the fall of the gold-reserve multiplier. Again, it follows that the main engine of deflation was the banking crisis in the United States but the currency crisis in other countries." (s 19, jfr 34)

Bernanke och James (1991, bokkapitel) visade att bankkriser typiskt föregick valutakriser under 20-30-talen; detta motsvarar Kaminsky och Reinharts (1998, AER) resultat för en modernare period. Timing ger dock inte givet kausaliteten, t ex för Tysklands "twin crisis" 1931 har det diskuterats vad som egentligen orsakade vad och vad som var ett tecken på vad, av t ex Ferguson och Temin (2001). Grossman (1994, "The Shoe That Didn't Drop", J of Econ Hist) har hävdat att en av de viktigaste förklaringarna till att en del länder undvek bankkriser på 1930-talet var att man gått av guldmyntfoten. (s 20) För vägen ut ur krisen hävdar E att penningpolitiken var viktig, framför allt när ens handlingsutrymme ökat när man lämnat GMF, medan den ekonomiska politiken inte spelade stor roll, ens i Storbritannien eller Sverige (s 24). Storleken på devalveringarna spelade roll (Eichengreen och Sachs 1985, Campa 1990, Bernanke och Carey 1996). (s 29)

Referens

Barry Eichengreen, "Still fettered after all these years", NBER Working Paper 9276.

Den andra industriella revolutionen i Chandlers Scale and Scope

Alfred Chandler (1918-2007) är nog den mest inflytelserike företagshistorikern någonsin. Hans mest kända bok är The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business (1977) som analyserade storbolagens organisation och "the managerial revolution" i USA:s näringsliv där marknadens "osynliga hand" ersattes av chefernas "synliga hand". 1990 kom han ut med Scale and Scope: The Dynamics of Industrial Capitalism. Så här sammanfattar David Teece argumentet i denna bok:

"Professor Chandler recounts the history of how managers in the United States, Britain, and Germany built the organizations and took the risks of investment necessary to capture the economies of scale and scope opened up by the technological innovations of the second industrial revolution. His thesis is not that markets shape business organization as is commonly supposed in economic theorizing; rather it is that business organizations shape markets. The implication of this tour de force is that much of what is in the textbooks in mainstream microeconomics, industrial organization, and possibly growth and development ought to be revised, in some cases relegated to the appendices, if economic analysis is to come to grips with the essence of productivity improvement and wealth generation in advanced industrial economies." (s 199)

Chandler studerar de 200 största industriföretagen i de tre länderna från 1870 till 1960-tal, baserat på årsrapporter och andra källor, framför allt sekundärkällor.

Det viktiga som hände under "den industriella revolutionen" beskriver Teece utifrån Chandler så här:

"During the last quarter of the 19th century, major innovations made in the processes of production created many new industries and transformed old ones. Technological advances during this period were scale dependent and capital dependent and organizationailn novations( as described by Chandler) were needed to exploit these scale-dependent advances (p. 21). Many older labor-intensive industries, including textiles, lumber, furniture, printing, and publishing were largely unaffected. Capturing the economies available in new industries was not an automatic process. It came by improvinga nd rearrangingin puts; by using new or greatly improved machinery, furnaces, stills, and other equipment; by reorienting the processes of production within the plant; by placing the several intermediary processes employed in making a final product within a single works; and by increasing the applications of energy (particularly that generated by fossil fuel). (p. 22)'
It required coordination and control, exercised through organizational structures and systems designed by management. Indeed, Chandler argues that it required new forms of industrial enterprise-organizational innovation-to take advantage of the opportunities which were afforded by new technologies. In Chandler's framework, investment in capital intensive production facilities of sufficient size to capture scale and scope economies and in supporting managerial systems was key to the creation of the modern industrial enterprise. The critical entrepreneurial act was not the invention- or even the commercialization-of a new or greatly improved product or process. Instead it was the construction of a plant of the optimal size required to exploit fully the economies of scale or those of scope, or both. (p. 26)
To Chandler, marketplace success involved three essential steps by top management: (1) the investment in production facilities large enough to achieve the cost advantages of scale and scope; (2) investment in product- specific marketing, distribution, and purchasing networks; (3) recruiting and organizing of the managers needed to supervise and coordinate functional activities and allocate resources for future production and distribution. The entrepreneurs first to perform these three critical steps "acquired powerful competitive advantages"- what Chandler defines as firstmover advantages associated with learning and incumbency effects." (s 201)

Chandler menar att utvecklingen till detta effektiva storföretag gick fortare i USA, och likt han redan utvecklat i The Visible Hand menar han att detta berodde på den stora inhemska marknaden som integrerats med telegraf och järnväg. (s 202) Teece menar att huvudargumentet i Scale and Scope är: "between the 1850s and the 1880s the transportation and communications networks established the technological and organizational base for the exploitation of economies of scale and scope in the processes of production and distribution." (202) Entreprenörerna reagerade och omorganiserade tidigare i distributionssektorn än i industrin.

ett Standard Oil-raffinaderi i Cleveland, 1897

ett US Steel-stålverk i Pittsburgh: foto från mitten av 1990-talet från ett stålverk som var världens största under ett par decennier i 1900-talets början

Mellan 1880-talet och 1940-talet gick stora vågor av företagsfusioner över den amerikanska industrin, och Chandler menar att detta var en viktig andel till den större effektiviteten där jämfört med i Europa. (s 203)  Standard Oil, ledande i oljesektorn innan det bröts upp 1911, är ett case. Stålsektorns Andrew Carnegie är ett annat.

"Carnegie, while not the first to install new technologies like the Bessemer converter, was the first to build a large, vertically integrated facility, the Edgar Thomson Works in Pittsburgh, which remained for decades the largest steel works in the world. The large investments made by Carnegie and Illinois Steel enabled unit costs and prices to fall dramatically. Carnegie also pursued an integration strategy, first backwardsi nto iron.o re and coke. He then threatened a forward integration strategy into fabricated products like wire, rail, tubes, and hoops. The investment banker J. Pierpont Morgan, who had extensive ties to the fabricators, including Federal Steel, who would be threatened by this move, offered to buy Carnegie Steel at Carnegie's price. In 1900 he merged Carnegie Steel and Federal Steel, the two leaders in the steel industry, and then in the following year negotiated to merge or acquire secondary producers, thereby establishing the world's largest industrial corporation, U.S. Steel." (s 204f)

Utifrån sin studie av USA attackerar Chandler vad han kallar "ortodox" ekonomisk teori som ser skeptiskt på hierarkier och karteller.

Angående Storbritanniens relativt svaga utveckling förklarar Chandler detta med misslyckade att investera i reklam (marketing), distribution och management. (s 206) De brittiska storföretagen -- Chandler använder godisbolaget Cadburys som exempel -- hade för mycket familjemedlemmar i styrelserna och för få professionella managers.

"Chandler attributes the smaller size, family ownership, and less professional management of British firms to the smaller size of the British economy, the greater importance of foreign trade to the British companies, and the historical fact that Britain had industrialized and urbanized before the coming of the transportation revolution. The smaller geographic size of the island nation and the relative excellence of its pre-railt ransportations ystem, meant that the railroad and telegraph were less watershed factors in Britain. The British railway companies were smaller and did not provide the same organizational challenges as the much larger American ones; accordingly, it is not surprising that they were not pioneers in modern management, accounting, and finance." (207)

Britterna lyckades dock i vissa sektorer:

"However, the British did have some success in branded packaged goods. The new production technologies for refining, distilling, milling, and processing food, drink, tobacco, and consumer chemicals were not complex, and product-specific distribution facilities or specialized marketing services were not required. By the turn of the century many producers of branded consumer goods-names like Cadbury, Huntley and; Palmers, and Peek Frean-were among Britain's largest and most successful industrial enterprises." (s 207)

Att britterna var bättre på lätt industri än på tung industri kan ju också jämföras med Broadberry och Burhops (2007) jämförelse av produktivitet i tysk och brittisk industri 1935-36, där de finner att Tyskland hade högre produktivitet i tung industri och Storbritannien i lätt industri. Enligt Chandler är britternas misslyckande i organisk kemisk industri särskilt slående, eftersom de var bra på det i början av 1870-talet (s 208). Chandler menar att britternas misslyckande i stål under den andra industriella revolutionen kanske är begripligt givet att de hade ledit i denna sektor 100 år tidigare; men i kemi och tyg hade de lika bra förutsättningar som några andra. (s 208) Chandler lyfter också fram ytterligare en förklaring till britternas misslyckade överlag: att medan US-amerikanska bolag styrdes med marknadsandelar och långsiktiga vinster som mål, så styrdes brittiska bolag utifrån att ge kortsiktiga cashflöden till familjeägarna. (s 209)

Tyskland utmärkte sig för bankernas inblandning i den andra industriella revolutionen, och hade även relativt bra teknisk utbildning.

Jag skippar Teece diskussion om Chandlers relation till ekonomisk teori, särskilt nyinstitutionell sådan, och går till diskussionen om hans relation till Gerschenkron och Schumpeter: hur originell är Chandlers analys av den andra institutionella revolutionen, frågar Teece. Teece menar att Chandlers analys passar in i Gerschenkrons story om att sena industrialiserares process är olik den första industrialiserarens, men menar samtidigt att skillnaderna i fokus är betydande:

"Chandler points out that the success of firms is often substantially disconnected from the home base; moreover, the development of firms is not simply a microcosm of the development of the nation state. In Chandler's view, the wealth of nations depends on the development of organizationalc apabilities. Gerschenkron and other historians rarely looked at organizational capabilities and the successes and failures of national firms; Chandler suggests they should have done, because it would have brought into focus the development of organizationacl apabilities essential for business development, and for industrial development more generally. If Gerschenkron has provided the covers and the preface for a book on the organizationala spect of economic development, Chandler has begun to write the chapter." (s 222)

Referens

Teece, David (1993) "The Dynamics of Industrial Capitalism: Perspectives on Chandler's Scale and Scope", Journal of Economic Literature.

Jämförande politisk ekonomi och tillväxtmodeller

Lucio Baccaro och Jonas Pontusson är två tunga forskare inom fältet jämförande politisk ekonomi (hädanefter JPE) så när de tar ställning för en ändring av riktning i denna forskning så är det en stor grej. Precis det gör det i pappret "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", som tillsammans med Baccaros tidigare papper med Chiara Benassi om Tysklands tillväxtmodell i mitt tycke är det mest spännande som hänt i JPE på länge.

Baccaro och Pontusson börjar med att konstatera att JPE i sin första fas på 1980-talet handlade mycket om industriell och postindustriell omställning och makroekonomisk performance, men att på 90-talet svängde den forskningen till att allt mer istället handla om ojämlikhet och omfördelning. De vill att JPE ska gå tillbaka till att fokusera på makroekonomisk performance, men i ett teoretiskt ramverk som integrerar detta med fördelningsfrågorna. I det sena 90-talet nådde "Varieties of Capitalism"-skolan (se kritik av Howell 2003, Baccaro och Howell 2011, Thelen 2012, Schmidt 2012) hegemoni i JPE, och också denna vill Baccaro och Pontusson skåpa ut, med inspiration från heterodox makroekonomi. Så här beskriver de vad de gör i pappret:

"Like the VofC approach, the approach that we sketch in this paper treats national economies as configurations of more or less complementary elements. In contrast to the VofC approach, our approach emphasizes the demand-side of the economy and focuses on trajectories of change in the post-Fordist era. We identify different “growth models” based on the relative importance of household consumption and exports and the dynamic relationship(s) between these components of aggregate demand. Empirically, we illustrate our analytical approach with data for Germany, Italy, Sweden and the UK over the period 1994-2007."

Av de fyra länderna 1994-2007 är Tyskland ett fall av exportledd tillväxt: där växte exporterna snabbare än annanstans men den inhemska konsumtionen långsammare. På den motsatta ändan av spektrat är Storbritannien med stor konsumtionstillväxt och svagare exportutveckling. Sverige har en mer balanserad tillväxtmodell under perioden, med tillväxt både i konsumtion och exporter. Italien representerar en "modell" med långsam tillväxt i både export (X) och konsumtion (C) och därför långsam BNP-tillväxt och "overall stagnation". De säger att deras syfte i pappret inte är att spika fast några kausala samband, utan att visa "inter-dependens" och "co-evolution" mellan olika variabler. Två viktiga faktorer avsäger de sig också från att behandla här. Ett, statens och politikens roll. Två, hur övergång mellan olika tillväxtmodeller går till. De säger här att de inte tror att tillväxtmodeller är "jämvikter" såsom modeller är i VoC-teori, och att "politics--electoral politics, sectoral politics and class politics--play a critical role in transitions from one growth model to another". (s 5)

Deras historieskrivning över JPE är -- föga förvånande från så prominenta forskare -- extremt kunnig och lödig. Inte minst är det elegant när de pekar på hur 1980- och 90-talens JPE-litteratur påverkades av den då pågående "antikeynesianska revolutionen"; de ledande JPE-forskarna då tonade ner ifall regeringar kunde påverka arbetslösheten och tillväxten och foksuerade istället på utbuds-institutioner för att bestämma en "non-inflation accelerating" nivå på arbetslösheten. (s 7) I ett kapitel i volymen med den talande titeln Beyond Keynesianism från 1991 utvecklade Wolfgang Streeck en hypotes om "diversified quality production" (DQP) som en postfordistisk tillväxtstrategi där det tyska arbetsmarknadssystemet hindrade arbetsgivarna från att sänka lönerna och därför tvingade dem att utveckla produktkvaliteten och produktiviteten. Denna teori om "enabling constraints" utvecklades i VoC:s teori om hur olika länder konkurrerar på olika sätt. Här var nationalekonomen David Soskice ledande och han svängde lite på "enabling constraints"-teorin: medan Streeck menade att institutionerna tvingade fram DQP-strategin från företagen, så menade Soskice att företagen själva förstod att kollektivavtal, företagsråd, yrkesutbildning, löntagarskydd och a-kassa gynnade högkvalitets-exportindustrin. Så här beskriver Baccaro och Pontusson tolkningarna av Tyskland och Sverige i denna litteratur:

"In other words, Soskice posited that German employers had a pre-strategic preference for keeping the institutions of coordinated capitalism alive and running, independent of unions’ or governments’ countervailing power, and that this accounted for the resilience of the German model in the face of globalization. His interpretation of the Swedish case was different. Swedish firms were equally coordinated and also enjoyed the benefits of vocational training and cooperative industrial relations at the firm level, but in this case the combination of stronger unions and more centralized wage bargaining produce excessive wage compression in the 1960s and 1970s, depriving employers of the ability to use wage differentials strategically to recruit, motivate, and retain skilled workers. From the early 1980s, Swedish employers therefore pushed successfully for the convergence of the Swedish institutions with the German institutions (see also Pontusson and Swenson 1996, Pontusson 1997). While denying that globalization would generate convergence between LMEs and CMEs, VofC-inspired scholars thus entertained the possibility of external pressures giving rise to convergence among LMEs and CMEs or, in other words, a crystallization of the two types and the differences between them (see also Pontusson and Iversen 2000)." (s 8f)

Angående den nyare litteraturen så pekar de på två utvecklingar. Ett, det har debatterats hur omfattande de institutionella omvandlingen varit i olika länder sedan 1990-talet, ifall "kvantitet har slagit över i kvalitet" och ifall detta bör betecknas som konvergens. Två, intresset för ojämlikhet har ökat men denna forskning i JPE har ignorerat kopplingen till ekonomisk performance och tillväxtmodeller och istället fokuserat på den ökade ojämlikhetens implikationer för ojämlikheten. (s 10) De visar snyggt med tabell 1 (nedan) hur löneojämlikheten 1975-90 ökade så som VoC skulle förvänta sig: mest i LMEs (gråa).

Men 1994-2008 var det inte alls så utan då ökade löneojämlikheten allra mest i CME:n Tyskland,  och näst mest i Norge. Baccaro och Pontusson konstaterar: "Something is clearly missing from our concentional ideas about the dynamics of wage ineq1uality in OECD countries over the last two decades." (s 11) Ojämlikheten ökar inte nödvändigtvis i LME-länder med oreglerade arbetsmarknader och finansiell dominans. Thelen (2014) gör en liknande poäng men B och P menar att hennes approach fortfarande är för nära VoC:s utbudssidefokus. De medger att "dualisering" av arbetsmarkanden är en viktig del av vad som hänt men i kontrast till Thelen och andra (t ex Emmenegger) som betonar avindustrialisering som den drivande faktorn bakom dualiseringen så förläner Baccaro och Pontusson en central roll till exporter som drivande i ekonomin. Thelen har rätt i att industrin bara står för ungefär 20 procent av sysselsättningen i OECD-länderna, men B och P menar att exporter -- även exporter av tjänster som vuxit -- ändå är avgörande för ländernas välstånd. "The imperatives of competitiveness affect all wage-earners, not just those who work in export-oriented firms." (s 12)

David Soskice har i flera senare papers uppmanat JPE-forskare att vända sig till makroekonomin och utforska kopplingarna mellan varianter av kapitalism och "demand-management regimes" (Soskice 2007, Carlin och Soskice 2009, Iversen och Soskice 2012); Baccaro och Pontusson lever upp till detta, men vänder sig inte till den nykeynesianska nationalekonomin som Soskice favoriserar, utan till postkeynesiansk ekonomi, närmare bestämt nykaleckiansk. I Kalecki och de som följer honom är rationellt nyttomaximerande inte lika viktigt som fördelningskonflikt; "prima facie, this established an elective affinity with CPE scholars." (s 13) Den centrala frågan är: hur påverkan en ökning av löneandelen aggegerad efterfrågan och BNP? (Referens till Bhaduri och Marglin 1990.) Om netto-effekten på BNP är positiv är tillväxten "löneledd"; är netto-effekten negativ är den "vinstledd". Ökningen av löneandelen har en positiv effekt på konsumtionen under två förhållanden. (1) det finns en negativ korrelation mellan inkomstnivå och andelen konsumtion av ens inkomster: eftersom löntagare har lägre inkomster än kapitalägare ökar då expansionen om löntagarnas andel ökar på kapitalägarnas bekostnad. (2) det finns spare capacity i ekonomin som gör att företagen kan öka produktionen när efterfrågan ökar: kan de inte det blir resultatet endast inflation. En minskning av kapitalandelen bör minska investeringarna eftersom de bör delvis finansieras av kapitalinkomster; å andra sidan kan ökad aggregerad efterfrågan öka investeringarna. Den sammantagna effekten av en ökning av löneandelen på investeringarna beror alltså på om den negativa profitabilitetseffekten eller den positiva konsumtionseffekten dominerar. Vidare borde ökningen av löneandelen också ha en effekt på exporterna: en ökad löneandel leder till en högre real valutakurs om inte någon kompenserande nominell nedskrivning av valutan sker.* Hur stor effekt löneandelen har på netto-handeln beror på exporternas och importernas priselasticitet och importernas inkomstelasticitet. (s 15) På sikt måste current account balanseras: om på kort sikt konsumtionen och importerna är höga och man har negativ handelsbalans så betyder detta negativt sparande någonstans i ekonomin och någon gång måste detta rättas till; i denna korrektion kommer konsumtionen falla och BNP med den (s 16).

I den heterodoxa litteraturen är det vanligt att modellera att löneökningar ökar produktiviteten genom två kanaler. Ett, när arbete blir dyrare jämfört med kapital ökar kapitalintensiteten och med den arbetsproduktiviteten. Två, skalfördelar kan göra att när efterfrågan ökar, ökar produktiviteten (Kaldor-Verdoorn-effekten). Alltså kan i löneledda ekonomier löneökningar öka produktiviteten både indirekt (marknadsstorlekeffekten) och direkt (faktor-substitutions-effekten). (s 17) Lavoie och Stockhammer (2012) konstaterar att den vinstledda modellen i den nykaleckianska nationalekonomin stämmer överens med idén om "trickle-down economics".

Kaleckianerna menar att de flesta ekonomierna i Väst var löneledda under efterkrigstiden, då starka fack och arbetsmarkandsregleringar ökade lönerna vilket ökade tillväxten. (Notera kontrasten mot Eichengreens bild av efterkrigstiden.) Detta stämmer överens med reguleringsskolans analys där löneökningar i takt med produktiviteten ökade aggregerad efterfrågan (Boyer och Saillard 2002 Regulation Theory, Boyer 2004 Theorie de la Regulation.) Analysen av en fordistisk modell under efterkrigstiden och därefter övergång till "postfordism" delar reguleringsskolan med VoC och JPE, men i VoC har man ignorerat fördelningen mellan arbete och kapital -- ett opublicerat papper av Bob Hancké från 2004 är det enda undantaget. (s 19) Löneandelen ökade i princip i alla OECD-länder från någon gång på 1950-talet till 1970-talet (Glyn 2009, Storm och Naastepaad 2012), och runt 1980 vändes denna trend i motsatsen. Men att löneandelen faller betyder inte nödvändigtvis att tillväxtmodellen byts till vinstledd. Däremot får aktörer incitament att försöka en sådana övergång, och några forskare har provat "finansialisering" som rubrik på en sådan övergång (Stockhammer 2008, Hein och Mundt 2012).

Storm och Naastepaad (2012) lyfter fram att också en övergång till exportledd tillväxt kan vara en version av vinstledd tillväxt. Exportledd tillväxt blir vinstledd tillväxt under två förhållanden: (1) exportsektorn är tillräckligt stor, och (2) relativa kostnader är en viktig bestämningsfaktor för exporterna. (s 20) I VoC-litteraturen är CMEs exportorienterade men konkurrerar med kvalitet, inte pris (Streeck 1991); Baccaro och Benassi (2015) har nyligen ifrågasatt detta och lagt fram en analys av Tyskland som betonar att DQP inte längre gäller där utan att tyska exporter blivit mer priskänsliga. (s 21) En annan möjlig tillväxtmodell på kort sikt är skulddriven konsumtion. (s 21)

Baccaro och Pontusson förklarar att det inte är deras avsikt i detta papper att ekonometriskt bedöma om länder är löneledda eller vinstledda. Det skulle fordra en mer teknisk undersökning som också kollar på investeringar; här fokuserar de istället på exportledd tillväxt (som en form av vinstledd tillväxt) och konsumtionsledd tillväxt, som kan bero både på kreditexpansion och lönetillväxt.

Deras undersökning av de fyra länderna 1994-2008 visar flera viktiga fakta. Ett, att deras tillväxt beror på olika kombinationer av export och konsumtion, på ett sätt som inte kan prediceras eller förklaras av VoC-teori. Andra faktorer, såsom exporternas sammansättning och priskänslighet, måste tas in. Två, både i Storbritannien och Sverige har konsumtionstillväxten drivits av både kreditexpansion och lönetillväxt: detta visar att finansialisering inte är något unikt för LMEs. Tre, de visar hur ojämlikhet och tillväxt rör sig ihop och hänger ihop.

Sverige var det mest exportintensiva landet 1994 (det är ju också mindre än de andra tre), och 1994-2007 var det Sverige och Tyskland som hade snabbast exporttillväxt. Storbritannien hade däremot snabbast tillväxt i den inhemska konsumtionen, och netto-exporterna gjorde ett negativt bidrag till BNP-tillväxten. De menar att Tyskland ser ett skifte i tillväxtmodell under perioden: 1994-98 växer den inhemska konsumtionen snabbare än exporterna, men 2000-04 är det tvärtom. "Germany, but not Sweden, appears to have faced -- and arguably continues to face -- a trade-off between exports and domestic consumption." (s 25) För att utforska exporternas priskänslighet kör de enkla regressioner där årlig förändring i exporter (i fasta priser) bestäms av den reala valutakursen. För Tyskland och Italien, men inte för Sverige och Storbritannien, får de en signifikant negativ effekt av stigande real valutakurs på exporterna. För Tyskland är elasticiteten ungefär 0.5, alltså att 1 procents ökning av den reala valutakursen minskar exporttillväxten med 0.5 procent. Detta talar emot den inflytelserika tolkningan av tyska exporter som diversifierad kvalittetsproduktion. Deras förklaring till att Sverige inte har någon signifikant korrelation mellan valutakurs och exporttillväxt är att Sverige exporterar starkt på IT-tjänster. (s 26) Att landet är så bra på detta hänger i sin tur ihop inte med yrkesutbildningen -- som VoC brukar betona -- utan med högskoleexpansionen sedan 1980-talet. (s 26) I Storbritannien och Sverige men inte i Tyskland blir tjänster en allt viktigare del av exporterna från 1994 till 2007. Så här sammanfattar de sin syn på den svenska tillväxtmodellen 1994-2007:

"Sweden in the period 1994-2007 can be characterized as a distinctive model in which exports and household consumption both contributed significantly to overall growth. This growth model involved—and, we believe, critically depended on—an ongoing shift towards greater reliance on exports of high-tech manufacturing and high-end services, making Swedish exports, overall, less vulnerable from price competition than German exports." (s 28)

Från exporterna går de vidare till frågan om inhemsk konsumtion och skuldsättning. Den konventionella bilden är att skuldsättningen ökat särskilt i anglosaxiska länder (Storbritannien och USA) där lönerna långsamt; vad Colin Crouch kallat "privatiserad keynesianism". Men B och P visar -- och Barnes (2014) har också visat det -- hushållens skuldsättning är hög också i länder som Sverige och det kan alls inte ses som något "anglo-liberalt" fenomen. De visar också löneandelen och att den faktiskt fallit mer i "koordinerade" Tyskland än i "liberala" Storbritannien. (s 31) Liknande kontra-intuitiva mönster gäller också lönefördelningen: lågavlönade arbetare har halkat efter mer i Tyskland än i Storbritannien och Sverige. Så här jämför de Sverige och Tyskland vad gäller de lågavlönade arbetarna:

"The key difference between Germany and Sweden is, we believe, that German export firms, by virtue of the price sensitivity of their products, were less willing to concede to the wage claims of their own employees and also pushed much harder than Swedish export firms to ensure that wage increases in the export sector would not spill over into economy-wide increases in labor costs (see also Baccaro and Benassi 2014, 2015). In this effort, they were presumably aided by the lower level of union strength in the German service sector than in the Swedish one, and by the dominance of export-sector unions within the German labor movement.
Macroeconomic conditions must also be taken into account in order to explain the divergent inequality trajectories of Germany and Sweden. While Swedish unemployment remained high by pre-1990 standards, it fell from nearly 12% in 1997 to less than 6% in 2002. From 2000 onwards, the German unemployment consistently exceeded the Swedish unemployment rate by at least two percentage points. Sweden recovered from its early 1990s crisis through an export boom, but export earnings in turn generated demand for domestic goods and, above all, domestic services. The Social Democratic government held public spending in check, but, in contrast to the German government (also Social Democratic), it did not intervene to dampen private consumption. In Sweden, much as in the UK, robust growth of domestic consumption in turn boosted demand for less skilled labor, thus contributing in this way to propping up real wages at the lower end of the wage distribution." (s 34f)

För tyska industriarbetare har de fallande lönerna i tjänstesektorn hållit inhemska tjänster billiga, vilket gjort industriarbetanra mindre beroende av löneökningar för en stärkt konsumtionskraft. (s 36f) Dessutom har de sjunkande lönerna i tjänstesektorn också en disciplinär effekt på industriarbetarna: alternativet att byta sektor blir mindre lockande.

Slutsatsdelen börjar ödmjukt: "We believe that the analytical framework sketched in this paper provides a useful first cut at the problem of conceptualizing and explaining post-Fordist growth models." (s 38) De skissar också på områden där approachen måste kompletteras. Det första är politik, där de menar att man bör börja med makroekonomisk politik. De förväntar sig att när tillväxtmodellerna är "rena" (utpräglat exportorienterad t ex) så kommer det inte finnas så stora vänster-höger-skillnader i ekonomisk politik, men i mer blandade modeller så spelar politisk färg större roll. (s 38) Det andra området är utbuds-sidan: här har de medvetet spelat ner den för att betona kontrasten från den egna approachen jämförd med tidigare inom CPE, men framöver vill de integrera utbudssidan. Det kan t ex behövas för att förklara att medan tyska exporter -- enligt Baccaro och Pontussons analys -- gynnats av långsam inhemsk konsumtionstillväxt, så har långsam konsumtionstillväxt i Italien inte fått någon motsvarande stimulerande effekt på exporterna där. (s 41) En annan fråga om utbudssidan är varför Sverige och Storbritannien båda utvecklats så starkt på "high-end services". En given del är expansionen av högre utbildning; en annan och mer originell är att de menar att institutioner som stärker de anställda i lågproduktiv inhemsk tjänstesektor är en ny typ av "enabling constraints" (s 42). De avslutar pappret: "The challenge of understanding better how and why Germany tipped and what has (thus far) prevented a similar transformation of the Swedish economy provides, we think, one of several avenues to develop further the analytical framework set out in this paper." (s 43)

Fotnot
*Jfr Barry Eichengreen, Global Imbalances and the Lessons of Bretton Woods (2006).

Referens

Baccaro, Lucio och Jonas Pontusson (2015) "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", opublicerat papper.

Agrara arbetarklasser i USA-Södern och södra Italien, 1861-65

 

fyra generationer av en slavfamilj i South Carolina, fotograferade 1862. foto från Wikipedia

"Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues."

I ett historiskt perspektiv, hur kan slavarna i USA:s sydstater och jordbruksarbetarna i södra Italien under 1800-talets andra hälft jämföras och ses tillsammans som exempel på jordbruks-arbetarklasser eller exploaterade klasser? Hur kan vi se på antebellum-Sydstaterna och södra Italien i ett jämförande perspektiv? Dessa frågor reser historikern Enrico dal Lago, italiensk men verksam i Galway på Irland, i en artikel från 2005. Han menar att få tidigare jämfört just slavarna i USA och jordbruksarbetare annanstans men pekar dock på två klassiska studier: CLR James The Black Jacobins från 1938, och Eugene D Genoveses From Rebellion to Revolution: American Negro Slave Revolts in the Making of the Atlantic World (1979). För studier av dessa samhällen mer generellt pekar han på Peter Kolchins A Sphinx on the American Land: The 19th Century South in Comparative Perspective (2003) och sin egen bok Agrarian Elites: American Slaveholders and Southern Italian Landowners, 1815-1861 (2005). (Annanstans i artikeln refereras också Enrico Dal Lago och Rick Halpern (red) The American South and the Italian Mezzogiorno: Essays in Comparative History från 2002.) Han hävdar också att jämförande arbetarhistoria fokuserat mer på urbana arbetarklasser än på rurala (s 407).

1860-talet är intressant att jämföra, säger dal Lago, eftersom det såg slavuppror i Södern och "brigandage" i södra Italien: "'Brigandage'--from 'brigand' (outlaw)-is a term used to describe both general rural unrest and the particular 1860s' episodes of rural unrest in southern Italy". Många slavar i Södern på 1860-talet gjorde uppror mot sina ägare och många gick med i Nordstaternas armé för att bekämpa sina tidigare herrar. Det fanns ett "frö" till klassmedvetande för jordlösa afrikan-amerikanska lantarbetare här. (Ref Steven Hahns A Nation Under Our Feet: Black Political Struggle in the Rural South from Slavery to the Great Migration från 2003.)  I Italien deltog många lantarbetare i gerillakrig mot "an Italian army that mostly protected the landlords". (s 404) Det man stred om var framför allt ägandet av jorden: både tidigare gemensam jord som jordägarna ville privatisera och ta själva, och att lantarbetar-gerillorna ville ta jord av ägarna. Marxistiska historiker har kallat det för "bondekrig" (s 411). I mitten av artikel har han gömt den jämförande karaktäristik som jag tror är grunden till artikeln: "Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues." (s 412) Både slavarna i Sydstaterna och lantarbetarna i Mezzogiorno ville ha delat ägande av jorden. Dal Lago säger att efter 1860-talet så fick de afrikansk-amerikanska arbetarna och kunde börja delta i politiken medan detsamma inte gällde de italienska lantarbetarna som fick rösträtt först 1912-13, och menar att detta har implikationer för deras klassformering, lite oklart på vilket sätt (s 406).

Dal Lagos teoretiska perspektiv kommer från EP Thompsons klassanalys. Han menar att "interests, social experiences, traditions, and value-system" var de viktiga faktorerna som föll samman de afrikansk-amerikanska och italienska lantarbetarna i varsin klass. (s 407) Och han åberopar Barrington Moore Jr:s argument från 1967 att "a large rural proletariat of landless labor is a potential source of insurrection and revolution".

Han refererar en stor mängd studier om hur slavarna går över till att vara proletärer: arbeten bl a av Eric Foner (1983, 1988) och Barbara Fields (1985) (s 409f) Steven Hahn (2002) använder begreppet "latifundist" -- från italienska latifundia, storgods -- för att beskriva arbetsrelationerna på Sydstatsplantagerna efter befrielsen. Dal Lago säger att latifondi "resembled southern plantations, in that they served as the basis of the power of the regional landed elite" (s 410). Också lantarbetarna i södra Italien var proletärer, livegenskapen avskaffades i Mezzogiorno av det Napoleonska styret 1806. "Left with no means to buy land or continue to use common resources, many peasants became landless tenants, day laborers, or sharecroppers, and continued to be exploted by their former masters through usurious contractual practices." (411)

År 1861 bildas två nya stater: Confederate States of America, och det italienska kungariket. Kungariket uppstår genom en politisk-militär operation som enar landet under huset Savoy från den norra regionen Piedmont; i Södern avsätts dynastin Bourbon som regerat där sedan 1734. I USA resulterar detta givetvis i inbördeskrig, men även i Italien startar ett mindre känt inbördeskrig där krafter lojala med Bourbondynastin formar gerillor som bekämpar Piedmontstaten. Dal Lago har en del inte så intressant skildring av själva kriget, och övergår därefter till en rätt utförlig diskussion som är lite löst fokuserad på frågan ifall jordreform stod på agendan i något av inbördeskrigen och vad slavarna/proletärerna kunde hoppas på för utfall (s 419ff). I Italien handlar det bland annat om Garibaldis turné i södra delen av landet 1862 för att rekrytera soldater för att erövra Rom från påven; hade detta projekt lyckats, säger Dal Lago, hade mer av en "social revolution" med jordreform kunnat genomföras. Nu blev dock Garibaldis armé stoppad i Kalabrien av den italienska armén, och undantagstillstånd infördes i södern. (s 427) Därmed militariseras striderna mot briganderna och dessa bekämpas mer brutalt. I februari 1864 är hela 116 000 soldater, nästan halva italienska armén, insatta för att bekämpa Mezzogiornos brigander. (s 428f)

Dal Lago menar att överlag så var Sydstats-slavarnas attityd till ekonomisk reform -- när de väl fått löften om politisk-juridisk frihet -- mer moderata än de syditalienska lantarbetarna (s  429). Dock misslyckades båda att få en jordreform, och han menar att detta bidrog till att båda grupperna utvandrade i stor skala efteråt: i det italienska fallet, från ca 1880 till ca 1914, och i USA framför allt efter 1914 då väldigt många afrikan-amerikaner flyttade från Södern till industristäderna i Nord. I USA fanns det en möjlighet till jordreform med den s k "Radical Reconstruction", men den misslyckades, och i Italien var de inte ens nära en sådan reform. Inte förrän efter andra världskriget blev en jordreform möjlig i Italien menar han: då ockuperades hundratals latifondi av arbetare med medverkan av fackföreningar. Han menar också att avsaknaden av jordreform efter 1860 skadade klassformeringen av ett "peasantry" i Italien men det tycker jag är ett svårbegripligt argument: att fortsätta vara proletärer, med ett naturligt gemensamt reform-mål i jordreform, borde väl snarare gynna klassformeringen? (s 432) Istället, säger han, emigrerade de jordlösa, inte minst till samma industristäder i norra USA som afrikan-amerikanerna från Södern flyttade till.

Jag är lite besviken på artikeln: anslaget att jämföra dessa två väldigt ojämlika rurala samhällen, som än in i vår tid utmärker sig väldigt tydligt jämfört med de norra delarna av sina länder som mer ojämlika och fattiga, tycker jag väldigt mycket om, men jag tycker inte att han gör så mycket med det.

Referenser

Enrico dal Lago, "'States of Rebellion': Civil War, Rural Unrest, and the Agrarian Question in the American South and the Italian Mezzogiorno, 1861-1865", Comparative Studies in Society and History, Vol. 47, No. 2 (Apr., 2005), pp. 403-432