Nordisk industrialisering 1850-1914: exportmodellen vs hemmamarknadsmodellen

I ett europeiskt perspektiv står de nordiska länderna ut som lyckade industrialiseringsprocesser under perioden 1850 till 1914. Traditionellt har denna lyckade process setts som exportledd: de nordiska länderna gick framåt ekonomiskt genom exporter inte minst till Storbritannien, Europas ledande ekonomi. (Företrädarna som anges är Jörberg 1973 och Hodne 1981, 1994.) I början av 1980-talet blev det vanligare att hävda att industrialiseringen var en hemmamarknadsprocess, något som jag har diskuterat här i mitt inlägg om Lennart Schöns studier från början av det decenniet. Ett annat perspektiv kom på 1990-talet med studier av Jeffrey Williamson med flera som fokuserade på "open economy forces": migration och internationell handel; jag har bloggat om detta här. Jonas Ljungberg och Lennart Schön menar i ett paper i Scandinavian Economic History Review från 2013 att både det ursprunglig exportargumentet och open forces-argumentet ignorerar frågan om "social capabilities" till tillväxt. För att balansera, och motivera sin egen studie, så säger de också att interna krafter-argumentets företrädare missat den bredare kontexten.

Exportperspektivet fokuserar på pull från de ledande ekonomierna som Strorbritannien med ökad efterfrågan därifrån. Sverige svarar allra bäst med en bred uppsättning exporter. Danmark exporterar framför allt livsmedel, först spannmål och sedan mejeriprodukter. Norge exporterade i någon mån livsmedel, framför allt fisk, och även brädor och sjötransporttjänster. Den norska exportexpansionen (såsom mätt med export/BNP-ration) ökade tidigare än de andra nordiska ländernas, redan före 1850 och förblev därefter på en hög nivå till 1914. Finland svarade senast men exporterade en del timmer och pappersmassa i slutet av 1800-talet. Ljungberg och Schön ställer en rad kritiska frågor till denna story:

"why was the initial response to the export demand that mainly showed itself in the form of rising relative prices so rapid and widely spread in the mid-nineteenth century? Why did no dual economy develop between a profitable and productive export sector and a stagnant traditional sector? Why did the whole (or most of the) Nordic economy transform into a developed industrial economy within some 40 50 years (i.e., within one generation) at a moment when profitability fell within the primary export sectors? The profit squeeze from the late 1870s originated not only in the exhaustion of the labour reserve but also in more fierce foreign competition and slower growth of demand." (s 103)

De menar att det var "social capability" till catch up-tillväxt (a la Abramovitz 1986) som förklarar varför de nordiska länderna uppnådde denna snabba omvandling. På den institutionella sidan pekar de på marknadsintegration i Västeuropa. På den sociala sidan lyfter de fram en bondeklassdominerad jämlikhet:

"The largely agrarian Nordic countries are also said to have been fairly egalitarian -- dominated by a peasantry that during the eighteenth and nineteenth centuries emancipated from any bonds to landlords. From the mid-eighteenth century onwards, an agricultural transformation was carried through in large parts of agrarian Scandinavia with enclosures, intensified production and commercialisation. In this process of modernisation, peasants made investments in human capital (in literacy) that enhanced their inclination to engage in market activities and to performlong-term investments guided by information of relative prices rather than by local needs.
Hence, the agricultural transformation in the Nordic countries was the ‘original accumulation’ upside-down. Instead of a landless proletariat, large-scale capitalist agriculture and enriched landlords, it bred a propertied and politically self-confident class of peasant-farmers. Population growth also magnified the number of landless but the landlords, typical for the English enclosures, were retreating in the Nordic agricultural transformation." (s 103f)

Flexibel resursallokering och respons på prisförändringar gynnades också av (a) det var på varor som man visste hur man gjorde, såsom järn och spannmål, och (b) pga långa kustlinjer var transportkostnaderna låga. De menar också att staterna svarade snabbt med att investera i infrastruktur, både fysisk och social: järnvägar, telegraflinjer, utbildning. Här vill jag invända: t ex Spanien och Brasilien byggde också en massa järnväg på 1850-60-talen men fick ändå inte lika bra tillväxt. Varför? Och: om utbildningen var viktig, så är väl det viktiga att förklara varför vissa länder (t ex Sverige) men inte andra (t ex Brasilien) byggde ut utbildningen? De hävdar i alla fall: "The mentioned qualities, literacy and human capital, equality and entrepreneurial peasant-farmers, as well as government activity, do not square very well with the ‘Export Model’ even if it may not be enough for a refutation." Och går vidare med "the domestic market model"/hemmamarknadsmodellen, utvecklad av Schön, Sejersted och andra. Så här beskriver de denna modell:

"What is important with this model, if at all one should refer to having one model, is not that it denies the contribution of exports and open economy forces. It is rather about a shift in the chain of causality. The bottom line is that a high level of social capability was a necessary prerequisite in the historical process of modernisation in the Nordic countries and that this implies a more gradual process than in the take-off like Export Model.
In these explanations, similar dynamics is basically proposed to be at work in the Nordic countries as earlier in Britain. Commercialisation and growth were propelled by the interplay between population growth, agricultural transformation and early industrialisation directed mainly to the domestic market. Ideas and technology to these home-market industries were certainly transmitted from abroad, increasingly from Britain in the nineteenth century, but fundamental dynamics came largely from the domestic agrarian economy with the concurrent development of rising population and rising surplus.
In all Nordic countries the textile industry, e.g., grew vigorously from the 1830s and 1840s directed mainly to increasing domestic consumption. It is often overlooked that in Sweden by 1850 or 1860 the textile industry as well as the food industries were both substantially larger in terms of value added than the whole of the export-orientated mining and metal industries or the sawmill industries. It is also clear that the textile industries and part of the food industries were pioneers in productivity-raising technological change, implanting the new factory system in Scandinavia. /.../
Moreover, capital imports are a further indication of the growth of domestic demand. Research in recent decades for Sweden emphasises that capital imports allowed for both investments and consumption and that consumption grew at pace with GDP. With rising wages, incitements to flexibility and mobility were strengthened throughout the economy that became particularly important in the late nineteenth century. The essence of the controversy between a Domestic Market Model and the Export Model is thus to what extent the successful integration of open-economy forces was dependent upon the existence of domestic markets." (104f)

Detta är ju väldigt intressant. De betonar en radda faktorer som viktiga för Nordens positiva ekonomiska utveckling 1850-1914 och till slut blir det kanske svårt att säga emot.

Den mer resultatinriktade delen börjar med att konstatera att Danmarks välstånd före industrialiseringen, runt 1820, faktiskt var högre än Tysklands eller Frankrike (mätt som BNP/capita) och att det alltså fanns en betydlesefull variation inom de nordiska länderna. 1820-1865 växte de fyra ländernas BNP i huvudsak positivt korrelerat med BNP från början: alltså, Danmark som 1820 var rikast hade också snabbast tillväxt 1820-65, och Finland som var fattigast hade lägst tillväxt. Men Norge var undantaget: tredje rikast, men högst tillväxt. Detta tolkar L och S som att det var närheten till Storbritannien som var viktigast: Norge som var närmst hade högst tillväxt och Finland som var längst bort hade lägst. (s 107) 1865-1910 bröts mönstret: de nordiska ländernas BNP/c växte snabbare än de industriella ledarnas, och inom den nordiska gruppen var initial BNP negativt korrelerad med följande tillväxt. De går vidare med att diskutera urbaniseringsgrad 1860-1910 och sektorssammansättningen av BNP jordbruk-industri-tjänster. (s 108f) De konstaterar att Danmarks jordbruk var väldigt framstående och att t ex Gerschenkrons (1952) klassificering av Danmark i mitten av 1800-talet som "extremely backward" är helt missvisande; Danmark hade också störst industrisektor av de fyra nordiska länderna.

Bevisföringen i Ljungberg och Schöns artikel är tämligen träig och handlar i hög grad om att återge data som de och andra tidigare har producerat om BNP/capita, sektorsstruktur och sektorsvis produktivitet. De menar att "strukturell förändring" i ekonomin kan ses som det sammantagna resultatet av produktivitetstillväxt och sektorsförändringar. (s 111) De använder en shift-share-analys för att utreda detta empiriskt. (De refererar Broadberrys analys av hur Tyskland kom ikapp Storbritannien vad gäller produktivitet inte genom ren produktivitetstillväxt inom industrin, utan genom strukturell förändring med övergång från jordbruk till industri.)

Därefter kommer de till något som kanske har mer direkt bäring på debatten mellan exportmodellen och hemmamarknadsmodellen. Exportmodellen, säger de, menar att exporter växer snabbare än BNP.

Figur 1 visar exportkvoten: landets exporter relaterat till BNP, 1820 till 1910. Den förväntade positiva trenden ses. Men de menar ändå att dessa data talar emot exportmodellen. Norge hade högst exportkvot men sämst ekonomisk utveckling: hög exportkvot men svag (produktivitets)utveckling i jordbruk och industri tyder på en dual ekonomi där. (s 115) Vidare så ökar exportkvoten i alla länder på 1860-talet, men i Sverige och Finland som hade snabbast BNP-tillväxt stagnerar exportkvoten från och med 1870-talet. Danmark, Sverige och Finland hade alla hög BNP-tillväxt på 1890- och 1900-talen (runt 3 procent om året), men exportkvoten föll i Sverige och stagnerade i Finland då. Vidare så pekar de på att importerna tidvis växte snabbare än exporterna: exportmodellen har ignorerat importens roll och Ljungberg och Schön menar att denna i själva verket visar att konsumtion var en viktig del av den industriella omvandlingen. (s 116) De visar att handelsbalansen försvagades i Norden på 1850-60-70-talen. (s 117) Danmark som utvecklades först hade störst kapitalimport före 1880-talet och förbättrade därefter sin handelsbalans. Norge importerade däremot massa kapital på 1890-talet vilket var en viktig del av utvecklingen av den elektrokemiska industrin där, som bröt landets industriella stagnation (s 117). Sverige importerade konsekvent kapital från 1850 till 1910. "Capital imports highlight the complementarity between domestic markets and the international economy during the industrialisation of the Nordic countries. The home market with its bulk in consumption was quick to integrate the impetus from export spurts in the second half of the nineteenth century. This was so since these spurts were stimulus into economies with market institutions that had developed already in previous decades, enabling them to diffuse the influences efficiently. Thus, widespread increases in wages and consumption became ingredients in profound domestic change." (s 118)

I slutsatserna betonar författarna att Nordens starka ekonomiska omvandling 1850-1910 inte endast kan förstås med referenser till den brittiska utmaningen och "open economy forces". Man måste också förstå den interna omvandlingen och den sociala kapacitet för tillväxt som fanns i dessa länder.

Referens

Ljungberg, Jonas och Lennart Schön (2013) "Domestic markets and international integration: paths to industrialisation in the Nordic countries", Scandinavian Economic History Review, 61:2, 101-121,