Skandinavisk exceptionalism?

Newsweek: Is it true that you believe the perfect socioeconomic model is Sweden in 1980?

Paul Krugman: In the summer of 1980, actually; winter there is terrible. But yes, it was very egalitarian, and democratic, with a high standard of living for all.

 "The Nordic countries are probably the best governed in the world."
The Economist, februari 2013

Är Skandinavien speciellt? Vi vet att de skandinaviska länderna i slutet av 1900-talet hade den mest jämlika fördelningen av inkomster i världen och även toppade listorna över de mest generösa välfärdsstaterna. Så sett så är -- eller var -- det helt klart något speciellt med denna region. På 1930-40-talen talades det beundrande om den fredliga karaktären i de skandinaviska samhällena: Marquis Childs "tredje väg" mellan kapitalism och kommunism. På 1950-60-talen imponerade Sveriges industrier på omvärlden och vårt land överpresterade markant på världsmarknaderna sett till vår litenhet. Internationella betraktare på den progressiva sidan av politiken som Paul Krugman och Thomas Piketty uttrycker med jämna mellanrum beundran för inkomstutjämningen och den sociala sammanhållningen som skandinaverna lyckats skapa. Numera, på 2010-talet, så tar sig denna fascination oftare en delvis ny form: en fascination eller förfäran över att den skandinaviska jämlikheten, samförståndsandan och socialdemokratin tycks vara på väg ner, under tryck av globalisering, social polarisering och högerextrem opinionstillväxt.

Jag utgår från att det är något speciellt med Skandinavien, även om vi antagligen idag håller på att konvergera mot en mer ojämlik och exkluderande samhällsmodell à la Kontinentaleuropa. Och då kan man fråga sig: hur djupt rotad är denna särskildhet? Var kommer de specifika skandinaviska dragen -- i ett ord: jämlikheten -- ifrån, vad har orsakat dem? Handlar det om en "förhandlingskultur" (Österberg) rotad sedan 1500-talet, om tillit mellan människor med tidigmoderna rötter (Trägårdh), klasstruktur med jämlika bönder (Moore), eller något annat? Detta blogginlägg kollar på några av de möjliga förklaringarna.


Castles 1973
Statsvetaren Francis Castles utgår i denna artikel från Barrington Moores då ganska nya och väldigt heta tes från Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) om hur olika klassammansättningar och -allianser leder till olika typer av politiska regimer i övergången från 1800-tal till 1900-tal. Moore tittar uttryckligen bara på stora länder, och Castles diskuterar denna approach, som är motsatt till Stein Rokkans i dennes lika inflytelserika Citizens, Elections, Parties (1970) där han kollar på elva små länder.

Från de brittiska, franska och amerikanska fallen ställer Moore (1966) upp fem villkor som ska vara på plats för en demokratisk-kapitalistisk utveckling. (1) En balans mellan krona och aristokrati. (2) Att en av de två rurala klasserna aristokratin och bönderna vänder sig till kommersiellt jordbruk. (3) Att den besuttna aristokratin försvagas. (4) Att ingen aristokratisk-borgerlig koalition mot bönder och arbetare uppstår. (5) Ett revolutionärt brott med det förflutna. Castles artikel är utformad pedagogiskt nog som en genomgång steg för steg av dessa fem villkor vad gäller det svenska fallet.

(1) balans mellan kronan och aristokratin. Detta menar Castles föreligger i det svenska fallet: från 1300-tal till 1800-tal så pendlar makten mellan dessa två. (En "dyadisk" maktfördelning: jfr Lindkvist och Sjöberg 2003 s 70, 424f, 459.) Exemplen är de förväntade: under Gustav Vasas 1520-tal, Karl XI:s 1680-tal och 1789 under Gustav III stärks kronan, under början av stormaktstiden, efter Karl XII:s död 1718 och i allmänhet under förmyndarregeringar stärks adeln, osv. Vad som är intressant här säger Castles, och detta är  huvudpoängen i hans artikel och han kommer återkomma till den, är istället att dessa två inte var de enda makthavarna utan även bönderna hade politisk representation.

(2) Kapitalistiskt jordbruk. Här konstaterar Castles att detta kriterium är något otydligt hos Moore eftersom han här disuterar England före 1800-talets slut, Frankrike runt 1789 och USA till inbördeskrigets slut. Perioderna är olika och sammanhangen är olika. Timingen är viktig i Moores argument: kapitalistiskt jordbruk ska komma före borgerlig demokrati, menar han. Och här menar Castles att Moores modell inte passar på det svenska fallet. Jordbrukets klasser jordägande adel och egenägande småbönder försvinner inte förrän på 1900-talet (s 319f); innan dess var den mest moderna produktionen ofta på adelns gods. Han pekar på att skiftena fungerade på ett mycket annorlunda sätt i Sverige jämfört med det klassiska fallet Storbritannien: här vräktes inte bönderna från sin jord i samband med skiftena. (321) I mitten av 1800-talet pågår den kommersiella  omvandlingen av jordbruket både på adelns mark och på småböndernas (jfr Svensson 2006). Bönderna är också med i den omvandling i borgerlig-demokratisk riktning som Castles ser i reformerna kring 1866; i andra kammarens val 1876 var 114 av de 190 valda ledamoterna bönder (källa Douglas Verney). I första kammaren dominerade däremot aristokratin. Castles slutsats på punkt två blir:

"by 1866, at least, and in respect of parliamentary representation for some decades thereafter, whatever changes had occurred in the development of agricultural production in the direction of capitalist enterprise had not effected a fundamental alteration in the relationships between the major rural classes. The second, which follows from this, is that Sweden entered the period of industrialization with both the major rural classes still in existence, even if, as will be demonstrated below, there had been some decline in the aristocracy’s position. Moreover, both classes, still held considerable political power; the landed nobility in the first chamber and the independent peasants in the second. This, then, is the point about Swedish political development that requires explanation in the context of Moore’s thesis, for, in the case of all three bourgeois revolutions with which he deals, one or other rural class had virtually been destroyed, or never existed, prior to the breakthrough to industrialism and democracy. As will be argued in conclusion, it may be interesting to speculate that the greatest exception of all to Moore’s schema, the absence in Sweden of a revolutionary break with the past, may have something to do with this seemingly unique feature of Swedish historical development." (s 323)

(3) den besuttna aristokratin. Här tycker jag att Castles reproducerar en gammeldags bild av att adeln försvagades något oerhört och bestående av reduktionen 1680 och reformerna 1789; han hänvisar också till Sten Carlssons metodologiskt undermåliga studie av ståndscirkulationen och hävdar att böndernas intressen blev bättre tillgodosedda i Sverige eftersom bönders sonsöner kunde vara mäktiga adelsmän. (324) Det hela känns väldigt gammeldags, väldigt pre-Mayers The Persistence of the Old Regime från 1981. Han konstaterar dock att adeln fortsattte vara stark efter 1866 både genom sina stora jordägor, och genom sin starka politiska position. I Arvid Lindmans regering 1908 var sex av elva ledamöter adelsmän, och samtidigt var 13 av 23 (!?) landshövdingar det också. Det är en likhet med adeln i England i Moores analys att de fortsätter vara viktiga just i byråkratin och i jordbruket, samtidigt som industrin växer fram. Men det är mindre likt, säger Castles, att de i Sverige också var viktiga krafter i städerna. Detta såg Rokkan som ett skäl till Skandinaviens särskilda partisystem. (325f) Castles vill ha det till att denna adelns urbanism yttterligaare stärkte bönderna eftersom det var de som blev "the landed interest", men det tycker jag verkar som att dra hans argument för långt.

(4) avsaknad av aristokratisk-borgerlig koalition. Borgerligheten var väldigt liten, säger Castles. Men det plutokratiska inflytandet var ändå starkt i riksdagen redan under frihetstiden. Castles härleder denna borgarklass till exporter av koppar, järn och trä. Han citerar Dankwart Rustows The Politics of Compromise:

‘The bureaucratic oligarchy of the 18th century, by virtue of the coup of 1809, had survived the impact of the French Revolution. De Geer’s conservative reform brought oligarchy up to date by substituting property for status. It laid the foundations for an alliance between bureaucracy, landed wealth and indstry.‘

Detta visar en slags "iron and rye"-allians som exakt den som Moore menar leder till fascism. Varför gjorde den inte det i Sverige? (Parantetiskt så undrar jag vad svenska historiker idag skulle säga om Rustows analys av vad som hände 1809.) Återigen, säger Castles, ligger svaret hos de självägande bönderna. Även om första kammaren efter 1866 dominerades av plutokratin, adeln och de rika, så var bönderna starka i den andra kammaren. Han säger rentav att AK "represented the political triumph of the independent farmers". (s 327) Jag måste säga att jag tycker att hans beskrivning verkar tveksam:

"Liberalism may have had to wait for another generation before it could enter the lists against a restricted suffrage, but the peasants were already in the parliamentary arena, and could act as an important counterweight to plutocratic influence. /.../ in a sense, the farmers held the line until industrialism produced a liberal middle class capable of asserting its own rights." (327)

För det första: hur mycket initiativ tog bönderna i AK? Och hur aktiva och inflytelserika var de? För det andra: vad för intressen representerade dessa bönder? Var de verkligen repreentativa för bönderna i gemen? Och stod de verkligen för någon slags demokratisk linje? Det ställer jag mig tvivlande till.

(5) ett revolutionärt brott med det förflutna. För Moore är det revolutionära brottet med det förflutna nödvändigt för att omvandla jordbruket så att de agrara klassernas aktiviteter är förenliga med en demokratisk kapitalism. Sverige har inte haft något sådant brott, säger Castles. Varför behövdes inte det då? Lustigt nog så kommer han också här fram till att det var de fria bönderna som gjorde skillnaden. "The ‘free’ tax peasant managed to retain an important role in Swedish history long after this class had been reduced to serfdom in Prussia and Russia, or evicted from its land in England." (s 329). Han utvecklar:

"To a large extent the practices of the independent peasantry were irrelevant to an emerging industrialism, which found its impetus partly from foreign capital and partly from a very small class of indigenous, monopoly entrepreneurs, who after 1866 were united with the nobles’ landed and bureaucratic interests in a plutocratic first chamber. That this plutocratic alliance was itself not the basis for the authoritarian variant of capitalism was a consequence of the already existing political power of the landed peasantry." (330)

Castles slutsats är att Moores teori inte är fel, men att man behöver förtydliga var den gäller och inte gäller. Att bönderna var så viktiga för hur Sverige blev bevisar bara igen hur rätt Moore hade i sitt fokus på "lord and peasant in the making of the modern world".


Tilton 1974
Statsvetaren Timothy Tiltons artikel "The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case" tar avstamp i en spännande motsägelse. Å ena sidan har ekonomisk-historiker på senare tid betonat vad Veblen kallat "advantages of backwardness". Veblen påpekade att Tyskland kunde utvecklas mycket snabbt ekonomiskt under 1800-talets andra hälft, eftersom man kunde importera teknologin från England. På 1960-70-talen utvecklade Gerschenkron denna tankegång. Å andra sidan har politiska sociologer snarare betonat "disadvantages of backwardness", hur Tyskland och Ryssland ballade ur politiskt på grund av sin sena ekonomiska utveckling. Dahrendorf hävdar i sin Society and Democracy in Germany (1969) att Tyskland industrialiserades men utan att den feodala sociala ordningen ersattes: en ekonomisk industriell "överbyggnad" sattes på en feodal social "bas", säger Dahrendorf med en blinkning till Marx. Dahrendorf menar att "Industrialization in Germany failed to produce a self-confident bourgeoisie with its own political aspirations". (Det är slående hur lik denna analys är Jürgen Kockas från det sena 1970-talet: weberianer överallt?) Han menar att med Tysklands sena industrialisering accepterade borgerligheten att underordna sig adeln politiskt.

Moores teori om modern politisk omvandlding är mer utarbetad, säger Tilton. Han talar om tre "rutter": liberal, fascistisk, kommunistisk. Tilton återger de fem villkoren för den liberal-demokratiska vägen (se Castles ovan). Sverige var ett land som utvecklades sent säger Tilton och citerar Michael Roberts (Essays in Swedish History, 1967): "by Western standards the whole history of Sweden seems to be retarded". (cit s 562) Industrialiseringen började bara så smått på 1850-talet och fick fart på 1880-talet, ståndsriksdagen avskaffades först 1866 och allmän rösträtt infördes först 1918-21.  Därför testar Tilton i denna artikel Moore och Dahrendorfs teorier på det svenska fallet.

Tilton har en delvis förvirrad beskrivning av industrialiseringen i Sverige, där han bland annat hävdar att den utmärktes av att vara småföretagsdominerad (!?) samt, med ett citat från Kurt Samuelsson, att det inte fanns några liberala företagare i Sverige utan att de alla ville vara monopolister (!?). Tilton hävdar att detta, tillsammans med avsaknaden av en liberal borgerlighet och den rikliga förekomsten av karteller gör att Sverige inte passar in i Dahrendorfs liberala norm. Å andra sidan hade militären inte så mycket inflytande och välfärdsstaten var inte så stor, så landet liknar inte heller Tyskland helt och hållet. Dahrendorfs förklaringsmodell funkar alltså inte på Sverige, säger Tilton och vänder sig till Moores teori.

Här börjar han med att säga att Sverige, olikt Frankrike, Tyskland eller normandiska England, aldrig var ett fullfjädrat feodalsamhälle. Här gör han också det anmärkningsvärda påståendet, med referens till Andrew Stombergs A History of Sweden från 1931, att adeln bara ägde ungefär 10 procent av jorden. Som om en sådan ägandeandel kunde vara konstant över flera hundra år!? I själva verket så ägde adeln ungefär 20 procent av jorden år 1550 och 65 procent år 1658 (Gadd Det svenska jordbrukets historia III, 2002, s 17); Janken Myrdal (Jordbruket under feodalismen 1000--1700, 1999, s 334) säger att adelns ägde runt 25 procent av jorden från senmedeltid till 1600 och att andelen ökade upp mot 40 procent i slutet av 1600-talet. Om bönderna har han i alla fall en poäng: "The size and strength of the independent Swedish peasantry can hardly be overemphasized, for in Sweden the peasants often played the role that the bourgeoisie played elsewhere as an agency for preserving the balance between the monarchy and the nobility." (s 565) Michael Roberts ser tidigmodern svensk historia som en maktkamp mellan kronan och adeln, helt förenligt med Moores perspektiv. Tilton diskuterar detta med nedslag som Karl XI:s reduktion och den aristokratisk-dominerade Frihetstiden som inleds efter Karl XII:s död 1718. 1772 slår pendeln tillbaka då Gustav III utnyttjar missnöjet med frihetstidens politik och genomför en kupp. Tilton menar att den story som berättats kryssar i tre av Moores fem rutor: maktkamp krona-aristokrati, att den jordägande aristokratin försvagas, och att ingen aristokratisk-borgerlig allians mot arbetarna och bönderna uppstår. (s 566) Det är svårare med de andra två förhållandena, vändningen till kommersiellt jordbruk och en revolutionär vändning. Tilton är mer skeptisk till att adeln eller bönderna kommersialiserade jordbuket än vad Castles är. Tilton hävdar tvärtom att det var den stora emigrationen ill USa 1860-1910 som räddade Sverige i denna aspekt: att så många emigrerade gjorde att det inte fanns någon stor klass av fattiga bönder som kune tilltalas av kommunistisk eller fascistisk propaganda. Den revolutionära vändpunkten hävdar Tilton helt enkelt inte fanns i Sverige, och menar att Moores teori bör omtänkas här (s 567) Han går in på en diskussion om demokratiseringen av Sverige 1866-1921 (s 567f) Han fokuserar på hur högern tvingas anpassa sig. Han diskuterar också 1930-talskrisen och det icke-fascistiska svaret i Sverige.

Hans slutsatssektion är mycket kort och mycket märklig. Den handlar helt om konsekvenser för USA:s poltik av denna studie och han säger normativt att USA inte kan bli så här bra förrän landet har en stor folkrerelse, som i Sverige.

Alestalo och Kuhnle 1987
Sociologerna Matti Alestalo och Stein Kuhnle skrev 1987 artikeln "The Scandinavian Route" till ett specialnummer av en sociologisk tidskrift om "den skandinaviska modellen". Alestalo och Kuhnles artikel inleder numret och tar det långa historiska perspektivet för en sociologisk diskussion som annars fokuserar på 1900-talet och framför allt dess andra hälft. Alestalo och Kuhnle utgår från den historiska sociologen Barrington Moores mycket inflytelserika analys från 1966 av olika vägar från feodalism till "modernitet" (ett besvärligt begrepp som de dock inte är så tydliga med vad det betyder). Moores argument var i grunden historiematerialistiskt (om än inte marxistiskt): klasstrukturen och klasskoalitionerna som artikulerades politiskt avgjorde vilka vägar olika västerländska samhällen tog till moderniteten (jag orkar inte problematisera begreppet nu). Han menade att i Storbritannien så blev borgerligheten den dominanta klassen och genomförde en demokratisk revolution i allians med de lägre klasserna; i Preussen/Tyskland och Japan förblev under 1800-talet och in på 1900-talet den agrara aristokratin den dominanta klassen och genomförde tillsammans med en underordnad bourgeoisie en antidemokratisk regim som kulminerade i den fascistiska katastrofen; och i Ryssland och Kina förblev småbondeklassen den centrala och genomförde kommunistiska revolutioner. Moore fokuserade uttryckligen på stora länder, men Alestalo och Kuhnle menar att också Skandinavien kan analyseras utifrån Moores fokus på klasstruktur.

Deras analytiska berättelse tar dock avstamp i en annan oerhört inflytelserik historisk-sociologisk analys från 1960-70-talen: Immanuel Wallersteins världssystemsteori. De konstaterar att Storbritannien och Nederländerna var ledande ekonomier, och att mötet mellan Atlanten och Österjön skapade gynnsamma förutsättningar för handel. Wallerstein menar att Sverige på 1600-talet var "the OPEC of its day", med nära monopol på kvalitetsjärn, tjära och "den fattige mannens guld", koppar. (jfr s 25) Det svenska imperiet på 1600-talet måste ses i detta ljus menar Wallerstein som lite kryptiskt skriver att "as long as the Dutch remained a hegemonic power, Sweden did well". Menar han att på grund av Nederländerna så presterade Sverige väl, eller bara att det hände samtidigt? Oklart. Tydligare är hans argument att Sverige kunde överprestera militärpolitiskt på 1600-talet då de regionala rivalerna Preussen och Ryssland var ovanligt svaga, och att när de stärkte sig på efter slutet av 1600-talet så blev världspolitiken betydligt svårare för svenskarna. Runt 1800 har Danmark, Norge och Sverige utkristalkliserat sig som perifera ekonomier i världssystemet, nära kopplade till den brittiska ledaren och med ensidiga ekonomier inriktade på råvaroproduktion. Deras sociala struktur var dock annorlunda än den östeuropeiska periferins, där feodalherrarnas övermakt var politiskt tydligare kodiferad med institutioner som gårdsrätten, alltså godsherrens rätt att driva egen domstol och agera domare över sina undersåtar. Danmark hade varit närmast, vilket Wallerstein (1980) liksom Perry Anderson (Passages from Antiquity to Feudalism, 1974) diskuterar, men gick inte lika långt som till exempel Preussen eller Polen.

I Barrington Moores modell finns det fem saker som måste vara på plats för en fredlig övergång till parlamentarisk demokrati (istället för fascism eller kommunism). Ett, en maktbalans mellan krona och aristokrati. Två, antingen den besuttna aristokratin eller bondeklassen måste vända sig till kommersiellt jordbruk. När jordbruket inte blir kommersiellt så kommer en en fattig bondeklass kvarstå, och utgöra en reservoar till kommunistisk revolution, eller förtryckas i ett auktoritärt system. Tre, om aristokratin behåller sin ställning och förblir dominant i förhållande till borgerligheten, så kommer ingen demokrati uppstå. Fyra, en övergång till demokrati behöver ett revolutionärt brott med det förflutna (!) där den besuttna aristokratin och/eller absolutismen försvagas. Detta schema har för Skandinaviens del ifrågasatts av Francis Castles (1978) som pekar på att bara i Danmark föregick storskaligt kommersiellt jordbruk "peasant incorporation", alltså inkluderandet av bönderna i politiken. Alestalo och Kuhnle: "Our argument is, however, that the true key to an understanding of the peaceful Scandinavian way to modern democracy is the relatively strong position of the peasants during the preindustrial period and the challenge of commercial agriculture." (s 8) Detta är viktigt: Alestalo och Kuhnles förklaring till den särskilda "Scandinavian Route" är alltså småböndernas starka position.

Øyvind Østerud (Agrarian Structure and Peasant Politics in Scandinavia, 1978) är deras främsta källa om böndernas position i Skandinavien på 1700-1800-talen. Han talar om en "individualisering av jordbruket" som började i Norge sent 1700-tal och spred sig i hela Skandinavien därefter. I mitten av 1800-talet var så en majoritet av bönderna i Norge självägande, och i Sverige skedde en liknande process framför allt genom brukarnas friköp av kronojord (dvs statens jord). Alestalo och Kuhnle pekar på att denna "individualisering" av jordbruket skedde före revolutioneringen av jordbrukets arbetsmetoder och före marknadifieringen av sektorn. Skiftesrörelserna hade därför mycket olika effekter i Skandinavien jämfört med Storbritannien: de ledde inte till social polarisering med utslagning av småbönder till förmån för storbruken, utan tvärtom. Adeln fanns kvar med en stark position, men blev i allt högre grad urban och sysselsatt i statsapparaten snarare än verksam som godsägare på landsbygden. (s 10)

Småbönderna var en stark grupp och central i Stein Rokkans treklassmodell av Skandinaviens politiska sociologi. Klyftan mellan de självägande bönderna och den urbana aristokratisk-byråkratiska eliten har också betonats av bl a Castles (1978) som en grundförutsättning för socialdemokratins styrka i Skandinavien: de stora olikheterna mellan bönderna och den urbana eliten gjorde att inget enat borgerligt alternativ skapades. (Också Luebbert, Liberalism, Fascism or Social Democracy, 1991, betonar den agrar-urbana splittringen som anledning till bristande liberal styrka i länder som Sverige.) Jag tycker att detta är intressant men inte omedelbart intuitivt applicerbart i en svensk kontext, och att det låter mer som en beskrivning av Norges "embetsmannastat" fram till 1884 utifrån Seips forskning.

Ekonomiskt sett så var alla tre länder exportledda i sin tillväxt, med från början export av spannmål till Storbritannien och därefter omställning till mejeriprodukter när Ryssland och USA börjar konkurrera på spannmålssidan, framställer Alestalo och Kuhnle det som. (Även om man kan ifrågasätta detta antagande: deras referens är framför allt Jörberg 1970, som kritiserats av Schön 1979, se länken.) (s 14-16) Under mellankrigstiden blev Tyskland allt viktigare som exportdestination. Ett annat tveksamt påstående är att städerna i Skandinavien aldrig blev "overcrowded with slums" och att "the exploitation of the industrial labor force never reached the magnitude of the capitalist cities (Pollard 1981)" (s 16). (Jfr också s 20 med referens till Esping-Andersen 1980.) Det är förvisso sant att industrialiseringen i Skandinavien -- Norge och Sverige är paradigmatiska -- var osedvanligt icke-urbana: mycket av industrin byggde på malm och trä och var lokaliserad till var dessa resurser fanns, inte till tidigare existerande städer. Deras berättelse om tillväxten i Skandinavien är konventionell: i Danmark var jordbruket väldigt viktigt, i Norge rederierna, i Sverige tillverkningsindustrin, i Finland träindustrin. Efter 1850 minskar Skandinavien BNP-gapet till de ledande ekonomierna som Storbritannien och är ikapp runt andra världskriget.

1800-talet har av Hobsbawm (1977) beskrivits som en "gigantic machine for uprooting countrymen", och även i Skandinavien var det en period av snabb befolkningstillväxt och proletarisering. I Danmark ökade befolkningen med 159 procent från 1801 till 1900, i Finland med 153 procent, i Norge med 154 procent, och i Sverige med 119 procent, samtidigt som från 1851 till 1940 1.3 miljoner utvandrade från Sverige, 0.8 miljoner från Norge, 0.5 miljoner från Danmark och 0.4 miljoner från Finland. (Jörberg 1970) De talar om en "huge growth of the lower layers of rural society". Under andra halvan av 1800-talet formeras arbetarklassen, på två fronter: ruralproletariatet, och industriarbetarna. Alestalo och Kuhnle hävdar (s 20), men utan att hänvisa till några bevis, att dessa länder utmärktes av en ovanligt hög grad av enhet mellan rurala och urbana arbetare. Det tror jag inte på, utan mitt intryck är snarare att den urbana arbetarklassen fullständigt dominerade arbetarrörelsen och  att jordbruksarbetarna halkade efter. (Jfr Lundh 2012 om Malmöhus län 1881-1930.)

De hävdar att de klassiska förutsättningarna för arbetarrörelser, stora fabriker och arbetarklasskulturer, nästan saknades i Skandinavien (!) och att eftersom arbetarklassens framväxt hände ungefär samtidigt som "the rise of the peasantry" så blev motståndet mot arbetarrörelsen ovanligt svagt. Här vill jag ifrågasätta båda antagandena/påståendena: (1) att motståndet mot arbetarrörelsen var ovanligt svagt, vilket väl kanske är sant jämfört med USA i alla fall, men framför allt (2) om motståndet var ovanligt svagt så kan jag inte se -- och A och K förklarar inte -- varför det skulle ha orsakats av bonderörelsens framväxt. Tvärtom så kan ju bonderörelser vara starkt motsatta arbetarrörelser. Utifrån detta så citerar de i alla fall Castles (1978) om att "the Scandinavian working-class organizations did not develop the alienation and siege-mentality that was a frequent consequence of official repression elsewhere in Europe." (Med Finland som undantag.)

Bönderna är som påpekat ovan centrum i deras förklaring till den skandinaviska exceptionalismen, men artikeln är väldigt essämässig och fokuserar faktiskt inte så mycket på att lägga fram bevis för tesen. De menar i alla fall att "peasants became farmers not only as a result of the agricultural revolution, but also as a result of state intervention for the individualization of agriculture." (s 23) De menar att bönderna haft en stark koppling till staten över huvud taget.

Efter en väldigt kort och godtycklig behandling av bönderna går de till adeln: "the exceptionally tranquil character of these two transformations [arbetare och bönder] almost inevitably raises another question: whatever happened to the landlords and to the power-holding aristocracy?" (s 24) De tar Sverige som exempel och menar att aristokratin hade en stark position i staten under stormaktstiden, och försvagades av dess slut. Adeln blev byråkrater och försvann inte utan "became part of the newly consolidated upper class at the side of the increasingly economically and politically strong group of merchants and industrialists and the new group of professionals and higher civil servants." (25)

Politiska masspartier utvecklades först i Danmark. Bönder organiserade sig i Det forenede Venstre på det tidiga 1870-talet och ett konservativt urbant parti, Høyre, på 1880-talet. Ett socialdemokratiskt parti etablerades 1878 och kom in i parlamentet 1884, 12 år före i Sverige, 19 år före Norge och 23 år före Finland. I Norge skapades de första partierna 1882-84: liberala Venstre med basen i bönder och intellektuella och konservativa Høyre baserat på urbana industrialister och ämbetsmän. Arbetarpartiet bildades där 1887. Sverige dominerades av elitpartier grundade bara i riksdagen: Lantmannapartiet, med bas hos godsägarna, dominerade andra kammaren åren efter representationsreformen 1886. Första massmobiliseringen skedde 1887 i och med tullfrågan och delningen mellan frihandlare och protektionister. En röd tråd i Skandinaviens partisystem sedan det sena 1880-talet är högerns splittring: Lipset och Rokkan (1967) betonar hur små städerna var när rösträtten utvidgades som skäl till de agrara partiernas viktiga roll. Kontrasten till Storbritannien är tydlig: där dominerades politiken av jordägande eliter men i Sverige dominerades politiken av urbana eliter, och bönderna formerade sina egna rörelser delvis i opposition. (s 31)

I slutsatserna formulerar Alestalo och Kuhnle sig så här:

"Our analysis points out that within the European scene there exists a distinct Scandinavian route to modern democracy which was not paved by the bourgeois revolution as in England and France, or by conservative reaction culminating in fascism as in Germany, or by peasant revolution leading to communism as in Russia. The analysis implies that the major precondition for the tranquil Scandinavian devel opment is to be found in the shaping of the relationship between the aristocracy and peasantry during the late preindustrial period. It seems quite plausible that the high dependency of Scandinavia on the larger European power centers was the major reason for the weakening of the power of the landed aristocracy in relation to the peasants. Scandinavian peasantry was not eliminated from the rural scene. Rather, the individualization of agriculture in terms of peasant proprietorship resulted in an agricultural system based almost totally on family farms.

The rise of the class of independent farmers was, in turn, an important precondition for the rise of a political cleavage between the urban upper classes and the rural peasant-farmers. The rise of the working class took place both in urban and rural surroundings and the achievement of total franchise and parlia mentary democracy was a joint victory for radicals both from urban and rural areas." (s 37)

Deras argument är intressant: det var böndernas starka ställning som skapade den skandinaviska exceptionalismen. Men de presenterar inga jämförande belägg för att bönderna var särskilt starka här, och inte heller mätbara kriterier för hur man ska fastslå böndernas styrka som samhällsklass. Det mesta återstår alltså att göra.


Österberg et al 2002
Historikern Eva Österberg har lagt fram idén att Sveriges inhemskt relativt fredliga utveckling kan förklaras av en "förhandlingskultur" som funnits sedan 1500-1600-talen. I fokus här står en hög grad av självägande bönder och att dessa hade representation politiskt och att det fanns arenor för fredlig diskussion om politik. I ett bokkapitel med en rad andra historiker från Lund skriver Österberg år 2002, med referens till två tidigare bokkapitel av henne själv:”Hur skall vi förstå att den blivit så framgångsrik att den i betydande grad hållit tillbaka blodiga konflikter?” Antagligen inte att svenska bönder var mindre pressade än andra – under tidigmoderna statsformeringens tid ställde staten höga krav. Österberg har pekat på att

”svenska bönder i praktiken hade tillgång till en kombination av arenor/institutioner där förhandlingar och kompromisser kunde ske. Viktigt i sammanhanget är att bönderna alltid var representerade i riksdagen och att Sverige hade ovanligt många självägande bönder.”

De menar att den svenska politiska kulturen på 1500-t och 1600-t var mindre våldsam än i t ex Frankrike och Tyskland. Dackefejden, Klubbekriget och Dalaupproret var undantagen. ”Relationen överhet–undersåte var givetvis långt ifrån harmonisk. Men den kanaliserades oftare dels i fredlig interaktion på sockenstämmor, häradsting och riksdag. Dels tog den sig uttryck i folkligt motstånd genom att allmogen uteblev från tinget, maskade med arbetsuppgifter och skatter eller försökte smita från krigstjänst. Det handlade alltså om ’vardagens sträva samförstånd’ och ’vardagens icke-blodiga motstånd’ i huvudsak.” (37f) Och i slutsatserna av kapitlet skriver de:

”Orsakerna till det relativt ringa våldet i det svenska samhället alltsedan 1700-talet är svåra att ange på något enkelt sätt. Befolkningens homogenitet etniskt och religiöst ända fram till de senaste decennierna spelar möjligen en viss roll. Den ’svenska modellen’ – uppfattad i ett långtidsperspektiv som en tradition av kompromiss- och förhandlingsvilja – är en annan faktor som kan ha ett förklaringsvärde. Kvinnornas relativt självständiga ställning, med rötter i ett småskaligt bondesamhälles ömsesidiga beroende mellan könen och märkbar redan tidigt i det nationella lagverket, kan också nämnas. /…/ Men sist och slutligen är det kanske den höga graden av kollektiv organisering i den politiska kulturen, som erbjuder den mest talande förklaringsbakgrunden – alltifrån allmogens organisering på sockenstämmor, häradsting och på riksdagarna till frikyrkorörelser, nykterhetsrörelser och arbetarnas oerhört framgångsrika fackliga organisering under 1900-talet. Alltsedan tidigmodern tid har det svenska samhället haft en stark stat, men samtidigt och som motpol ett välorganiserat folkflertal. Det har funnits flera inarbetade arenor där parterna kunnat mötas och förhandla, flera olika ställen där konflikter kunnat hanteras utan blodspillan.” (s 45)

(se dock Lindkvist och Sjöberg 2003, s 285f för kritik av denna tes.)


Ka och Carroll 2006
Sociologerna Ka Lin och Eero Carroll utgår i denna artikel från att den mesta forskningen om de nordiska sociala modellerna har använt Korpi och Esping-Andersens klasscentrerade modell, och argumenterar att denna behöver förenas med en statscentrerad modell à la Skocpol.

Huvudsaken i deras artikel är dock en slags typologiskt eller idealtypiskt orienterad framställning där klassintresse är den primära drivande kraften. De hävdar att det fanns tre policyval för välfärdsstaten i det sena 1800-talet: en residual modell som i Storbritannien, en yrkesbaserad försäkringsmodell som i Tyskland, och en universalistisk modell som kom att utkristallisera sig i Skandinavien. Den residuala modellen antas drivas av liberaler, den yrkesbaserade modellen av konservativa, och den universalistiska modellen av vänstern. Jag tycker inte att deras approach är övertygande. Den är ohistorisk och de testar egentligen inte de antagna relationerna mellan (1) klass, (2) ideologi och (3) socialpolitiska utfall, utan sysslar snarare med cherry picking ur historien för att lägga historien till rätta i enlighet med deras analysschema. Det är förvisso en approach mycket lik den som Esping-Andersn gjorde i sin klassiker Three Worlds of Welfare Capitalism (1990) och den boken är fortfarande briljant, men jag vill mena att efter Esping-Andersen så måste man kunna gå längre och göra mer avancerade analyser. (För kritisk diskussion av Esping-Andersens typologi och metodologi se detta och detta blogginlägg.) Metoden är användning av sekundärlitteratur och "historiska narrativ" eller "narrativ analys" (Mahoney 1999). Det stora problemet med deras typologiska approach och frånvaron av nya källor är att de riskerar att endast reproducera den tidigare litteraturens kanske inet alltid så välgrundade slutsatser: nytänkande förhindras när varje land bekvämt ska placeras in i facket "residual modell", facket "yrkesbaserad" eller facket "universalistisk". Det blir statiskt och kategorierna ifrågasätts inte och får inte betyda olika saker i olika kontexter, utan används okritiskt och reifieras.

Med referens till Kuhnle (1981) säger de att Skandinaviens tidiga socialpolitik var fattiglagar på liberalers (!) initiativ: Danmark 1803, Norge 1845, Sverige 1847 och Finland 1852. (Vad betyder "liberal" här, kan man fråga sig?) Och redan här introducerar de ett ad hoc-element som de inte har med i den teoretiska modellen (om man kan kalla det för modell): de säger att liberalerna i Skandinavien var mer "gentle" än de i Storbritannien: syftet med fattiglagarna "was to enact reforms viewed as humane and progessive within the terms of the liberal enlightenment movement, rather than force the poor into the market at all costs" (348, jfr 351). Redan luckras alltså kategorin "liberal" upp och förlorar sitt förklaringsvärde: om liberaler inte gör ungefär samma saker i olika länder blir det ju ohållbart att ha liberal-residual, konservativ-yrkesbaserad och vänster-universalistisk som sin förklaringsmodell! Och istället blir det intressanta, om nu liberaler bestämde både i Storbritannien och Skandinavien men utfallen blev olika: varför var liberalerna olika i de olika länderna? Ka och Carroll menar att under 1800-talets andra hälft influeras liberalerna i Skandinavien av sina brittiska kollegor och även av policymisslyckanden (!? vilka? för vilka?) "as poor relief systems increasingly became stamped as failures, liberals discovered new favoured institutional alternatives for social provision: voluntary funds." (348) Och här vill jag återigen invända: när författarna inte har definierat vad ett socialpolitiskt misslyckande är (på 1800-talet), vilka som drabbas, och hur misslyckanden av olika slag är kopplade till reformer, så tycker jag att det här är en helt värdelös mening forskningsmässigt. Artikelformatet framstår inte som rätt för den undersökning som Ka och Carroll vill göra, som nog skulle behöva en bok där man skulle kunna utveckla den teoretiska modellen (kausala mekanismer och krafter osv) och testa den seriöst istället för att bara påstå saker utan belägg. (Helt enkelt mer som Kathleen Thelens grejer.)

Med referens till Flora och Alber (1981) så säger de att tidig socialpolitik formades av statskapacitet: större stat gav mer socialpolitik. Men staterna i Skandinavien var små. Därför blev fattigvården i huvudsak en lokal angelägenhet (jfr Nørgaard 2000). De säger att liberalismen var relativt svag i Skandinavien pga den underutvecklade borgerligheten (jämför endast med Storbritannien??) och upprepar, fortfarnade utan förklaring eller belägg, att liberalerna var mjukare i Skandinavien. Sen kommer de till att bönder spelade en viktig roll för liberalismen. De menar att bönderna hoppades på statsstöd men var rädda för beskattning som skulle gå till bidrag till urbana valkretsar, och att skandinaviska liberaler därför alltmer tog ställning för frivilliga kassor med statliga subsidier. Hoppet om statsstöd tror jag inte på som kausal mekanism, med tanke på vilken stor skillnad det var klassmässigt mellan självägande bönder och de proletärer som var mest sannolika att tjäna på socialreformer. Att bönderna -- som var de som fick betala för socialpolitiken -- var starkt motsatta utbyggnad av fattigvården betonar t ex Hornemann Møller (1992, s 16f) för det danska 1830-talet. (Pryser 1993 s 262 hävdar å andra sidan att de

De säger att där bönderna var liberaler, "as in Denmark" så utvecklade staten offentligt understödda frivilligkassor och där liberala rörelser och bonderöörelser var separata, "as in Sweden", så utvecklades socialpolitiken på två linjer: stöd till frivilligkassor men också "broader acts of compulsory insurance". "When liberal forces were fragmented or weak, as in Norway and Finland respectively, liberal social welfare initiatives were weaker accordingly." (351) Detta förklarar ingenting, utan är -- som Fulbrook och Skocpol (1984, s 187) elakt sagt om Perry Andersons från feodalism till absolutism-bok -- "historisk ombeskrivning". För de gör ju ingen riktig jämförande kausalanalys, ingen process tracing eller så. De återkommer också till ad hoc-uppluckringen av teorin genom att (med referens till Kuhnle 1996) säga att liberalerna i Skandinavien var ovanligt humana och inspirerade av upplysningen. (351f)

På grund av den svaga staten (! verkligen?) och de illiberala liberalerna skaffade skandinaverna inte liberala socialpolitiska modeller (s 352). Varför blev det då inte en konservativ modell? På 1870-80-talen intresserade sig skandinaviska regeringar för Bismarcks konservativa socialreformer; den svenske kungen Oscar II tillsatte 1884 en utredning i frågan (Kuhnle 1981). Reformer i denna anda var Norges olycksförsäkringslag 1894 som försäkrade industriarbetare genom arbetsgivaravgifter, Danmarks obligatoriska sjukförsäkring 1909 och Sveriges obligatoriska olycksförsäkring 1916. Pensionsreformer i det tidiga 1900-talet var mindre tyskinfluerade. "The principle of compulsion became accepted by all social classes only in the early twentieth century when industrialization accelerated and labour's power grew." (353) Statsbyråkraterna bidrog eligt Ka och Carroll entusiastiskt till det tyskinspirerade "försäkringsskiftet" i socialpolitiken. Heclo (1974) gjorde inflytelserikt argumentet att byråkrater bidrog mer till den tidiga pensionspolitiken i Skandinavien än vad politiska partier eller intressegrupper gjorde. (354) Men 1885 och 1889 misslyckades de i Danmark respektive Sverige med att genomföra pensionsreformer efter tysk modell. Utifrån detta hävdar Ka och Carroll att "these failures indicate that conservative forces were politically fairly weak in Scandinavia", men med tanke på att de inte har visat att svenska konservativa ville ha en tysk modell så är det inte en hållbar slutsats. I diskussionen av liberalerna har de ju medgett att skandinaver av en viss politisk färg kunde skilja sig från liknande politiska färger i andra länder, så vad är det som säger att detta inte också var fallet i Tyskland? Dessutom så har Thomas Paster (2012) senare visat att tyska arbetsgivare och andra konservativas intresse helt enkelt var drivet av rädsla för arbetarrevolution: med tanke på att detta hot var mindre i Skandinavien i det sena 1800-talet än i Tyskland så är det inte konstigt att "konservativa" inte genomförde tyska reformer i Skandinavien. Ka och Carrolls statiska typologi-lull-lull behövs alltså inte här heller. Jag skulle nog säga att man bör vända på kausaliteten vad gäller konservatism och socialpolitik här: det var inte så att "konservativa" i allmänhet ville ha den yrkesbaserade socialpolitiken i det sena 1800-talet, utan den tvingades fram av andra faktorer och fick sedan konservativa, statusupprätthållande konsekvenser. Forskare inom historisk institutionalism -- inte minst Kathleen Thelen -- har noggrant påvisat hur institutioner får konsekvenser som inte var förutsedda och att institutionerna också kan omvandlas så att de, fastän samma till formen, tjänar olika syften över tid. Ka och Carrolls approach är här återigen alltför ohistorisk och statisk.

De analyserar de konservativas styrkor i Skandinavien. Castles (1978, s 134-5) anför två orsaker till högerns svaghet här. Ett, självägande bönder hade "strong political motives to engage in democratic politics" -- oklart varför. Två, den sena industrialsieringen minskade böndernas konservativa tendenser -- återigen, oklart varför. Högern bestod, säger Nørgaard (2000) av två större fraktioner: statsbyråkratin och aristokratin. Ka och Carroll vill tillägga den urbana borgerligheten. Detta framstår för mig som tveksam historieskrivning: "In Scandinavian societies, the upper classes had relatively limited political and economic advantages, and the nobles' power was curbed by the central powers of the king and (from below) by that of the 'free farmers' (Kettunen 1999)." (s 355) Faktum är att ny forskning av mig och mina kollegor Anna Missiaia, Mats Olsson och Patrick Svensson visar att förmögenhetsojämlikheten i Sverige år 1800, 1850 och 1900 var nästan lika hög som i Storbritannien som brukar anses som det mest ojämlika av alla västeuropeiska länder under perioden. Kettunen (1999) som de refererar anger inte heller några skäl till varför vi ska tro att adeln och överklassen var svag i Norden, utan är en lång bokrecension som fokuserar på bilderna av det demokratiska och jämlika Skandinavien! Alltså att vi skandinaver i Geijer med fleras efterföljd gillar att se oss själva på det sättet -- vilket ju inte behöver betyda att det var så. "These circumstances equalized social stratification in Scandinavia by international comparison well before the emergence of the welfare state. In further correspondence to Moore's (1966) argument that a large landholding Junker upper class upheld German authoritarianism, analysts such as Rueschemeyer et al. (1992) have pointed to the absence of a similarly powerful agrarian landlord class in Scandinavia as a factor enabling more egalitarianism and democracy there." (s 355) Som sagt, i vår nya forskning om förmögenheter och deras fördelning i Sverige 1750 till 1900 så visar vi något annat: även att adeln var stenrik och ännu 1850 hade den typiska adelspersonen dubbelt så stor förmögenhet som den genomsnittliga urbana kapitalisten/handelsidkaren. Ka och Carroll fortsätter: "The context of relative 'initial' equality  made it much more diffucult for state elites to develop insurance programmes specifically foundedd on occupational group interest, not least given the lack of strong guilds or guild-based social protection in Scandinavia. Instad, the political strength conservatives did have was based not so much on a hierarchy of status segregation, as on their association with the institutions of the state." (s 355) Den påstådda jämlikheten tror jag inte på, men att gillen inte var lika viktiga som i Tyskland kan säkert stämma, och även deras nästa poäng som är att de konservativa led av att inte ha böndernas fulla stöd.

De går över till att hävda att Danmark och Sverige hade auktoritära traditioner av att lyda staten. Staten var starkare där och därför kom statlig socialpolitik tidigare där, säger de (357).

Därifrån går de vidare till den universella typologin. De konstaterar att Skandinavien laggade efter i socialpolitik på 1800-talet, men att på 1940-50-talen gick man över till att bli ledande, närmare bestämt i universalistisk socialpolitik. Då genomfördes universalistiska reformer för barnbidrag och pensioner. Deras berättelse om detta är konventionell: socialdemokratisk styrka, 30-talets krispolitik, "folkhemmet". Liksom Esping-Andersen (1985) redan på 80-talet så säger de också att böndernas stöd var viktigt.

Deras slutsatser säger inget intressant.


Bergh och Bjørnskov 2011


Fotnot
*Engberg (2011) sammanfattar socialpolitiken i danskt 1800-tal: Två perioder. (1) 1800-1860, ordningen huvudsakligen densamma som den varit sedan 1500-talet. De enskilda socknarna hade huvudansvaret för sina fattiga. Ansamlingen i fattighus en praktisk ordning, inte tänkt som en bestraffning av de fattiga. (2) efter 1860 ett nytt system, fattiga från flera socknar samlas i större institutioner, fattiggårde. Förde vidare tradition från Tugt- Rasp- og Forbedringshuset i KBH. De intagna deltar i varuproduktion. Det ska vara så jävligt att de fattiga vill hålla sig borta. Engberg menar att det första systemet är det gamla bondesystemet, det andra följer en liberal-kaptalistisk logik. (s 238)

Referenser

Alestalo, Matti och Stein Kuhnle (1987) "The Scandianvian Route: Economic, Social, and Political Developments in Denmark, Finland, Norway and Sweden", International Journal of Sociology 16: 3-38.
Bergh, Andreas och  Christian Bjørnskov (2011) "Historical trust levels predict the current size of the welfare state", Kyklos.

Castles, Francis (1973)
Castles, Francis (1978)
Engberg, Jens (2011) Vårt daglige brød (Politikens forlag).
Fulbrook, Mary och Theda Skocpol (1984) "Destined pathways: the historical sociology of Perry Anderson", i Skocpol (red.) Vision and Method in Historical Sociology (Cambridge University Press).
Hornemann Møller, Iver (1992) Den danske valfaerdsstats tillblivelse (Samfundslitteratur).

Ka Lin och Eero Carroll (2006) "State institutions, political power and social policy choices: Reconstructing the origins of Nordic models of social policy", European Journal of Political Research.
Lane Martikainen Svensson Vogt och Valen (1993) "Scandinavian exceptionalism reconsidered", Journal of Theoretical Politics. 
Lindkvist, Thomas och Maria Sjöberg (2003) Det svenska samhället 800--1720: Klerkernas och adelns tid  (Studentlitteratur).
Paster, Thomas (2012) The role of business in the development of the welfare state and labour markets in Germany (Routledge).
Pryser, Tore (1993) Norsk historie 1800-1870 (Det norske samlaget).
Tilton, Tim (1974) "The social origins of liberal democracy: the case of Sweden", American Political Science Review.
Österberg, Eva, Irene Andersson, Lars Hultman, Kenneth Johansson och Roger Johansson (2002) ”Fredliga Moder Svea – socio-politiskt våld och den svenska modellen”, i Eva Österberg (red) Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia (Historiska Media), s 11–46