Hur kommer facket in i en neoklassisk diskussion av den funktionella inkomstfördelningen?

Litteraturen om den funktionella inkomstfördelningen - fördelningen av nationalinkomsten mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster - har vuxit snabbt de senaste femton åren, och har även medfört ett par nya forskningsöversikter inklusive Boggio et al (2009) och Bertoli och Farina (2009). Nu har jag hittat ännu en sådan, av den tyska nationalekonomen Dorothee Schneider som skrivit en sammanläggningsavhandling (Schneider 2012) där en artikel är en litteraturöversikt. Schneider är neoklassiker vilket innebär att hon behandlar temat mycket annorlunda än vad t ex postkeynesianer som Hein och Vogel, sociologer som Kristal eller marxister som Macpherson gör. Ett mycket enkelt exempel på detta är att neoklassiker gillar att betona kontinuiteten, snarare än variationen, i löneandelens nivåer, vilket dessa två diagram ur Schneiders artikel visar:

Som synes har hon hela den möjliga variationen - 0 till 100 procent - på y-axeln, vilket förstås gör att variationerna över tid här ser mindre ut än vad de hade gjort om man t ex hade låtit y-axeln börja på 50 och sluta på 90, vilket kanske en forskare som var intresserad av variationen på mellanlång sikt hade jag gjort.

Vidare så tar Schneider, pikant nog med tanke på att hon är nationalekonom i Tyskland, inte alls upp den stora postkeynesianska litteratur som finns om den funktionella inkomstfördelningen, med mycket produktiva forskare som Engelbert Stockhammer och Eckhart Hein.  Hon nämner de Serres et al (2002), Garrido Ruiz (2005), Arpaia et al (2009), Lawless och Whelan (2011), Guscina (2007) och ett antal ytterligare studier ur den nyare litteraturen, men diskuterar häpnadsväckande nog inte frågor som vilka dataset de använd, vilka metoder och estimatorer de använt osv, eller vilka resultat som egentligen är rimliga. Som Stockhammer (2009) har påvisat så finns det stora problem med metod och modellering i flera av dessa papers, och det är därför anmärkningsvärt att Schneider inte problematiserar dem alls.

I vilket fall, vilket utrymme finns det då för sociala krafter att påverka den funktionella inkomstfördelningen i detta neoklassiska perspektiv? Kommer politikens djävul in i maskinen? Jo, det gör den, och genom ingen mindre än MIT-professorn och numera chefsekonomen för IMF, Olivier Blanchard. Schneider diskuterar dennes paper "The Medium Run" från 1997:

"Blanchard (1997) first fi nds a shift in the relation of relative inputs and relative input prices. A primary reason for a shift in this relationship is a shift in the distribution of rents across labor and capital. He therefore assumes that there are rents and markups in the market. He dismisses the idea of increasing markups in the product market as the competition in Europe has intensi fied at the time due to increasing trade. He believes that a markup can only come from markups in the labor market and therefore argues that wages are not equal to marginal productivity of labor. Blanchard (1997) describes how changes in labor market institutions, such as a decreasing bargaining power of labor due to decreasing union power, can decrease markups on wages. As another explanation of decreasing markups on wages, Blanchard (1997) mentions that possibly fi rms reduce labor hoarding (or featherbedding) as unions become less powerful. Firms might have employed so many worker such that the last worker's marginal product lies below his wage. Then a decrease in union power may enable the fi rms to reduce the excess employment and thus decrease the markup on wages."  (s 18, mina fetningar)

Alltså, om lönen inte alltid är = marginalproduktiviteten, utan det finns rents och markups, så kan den funktionella inkomstfördelningen variera på grund av sociala faktorer såsom facklig anslutningsgrad. Och det tror jag att den gör. Schneider refererar också LSE-ekonomen Alan Manning (2010) som kollat på löneförhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare ur ett rent sharing-perspektiv:

"Manning (2010) surveys empirical evidence on bargaining outcomes and quotes the estimated rent-sharing. The estimations rage from close to zero for the rent of the worker to up to 76 percent. Although Manning (2010) discusses several sources for possible inaccuracies for the individual estimations, the results still show that there is room for bargained pro fits and hints on wage agreements where wages exceed the marginal productivity of labor. This implies that unions may indeed have bargaining power over wages and employment and therefore the level of bargaining power has an influence over the size of the labor share." (s 21)

Schneider refererar förvisso (s 23) ur den nyare funktionell inkomstfördelningslitteraturen att Jaumotte och Tytell (2008), Guscina (2007) och European Commission (2007) fått insignifikanta resultat för variabeln facklig anslutningsgrad och Checchi och Garcia-Penalosa (2010) icke-robusta resultat, men jag tror att detta beror på data- och modelleringsproblem.


Referenser
Simone Bartoli och Francesco Farina, "The functional distribution of income: a review of the theoretical literature and of the empirical evidence around its recent pattern in European countries" (pdf), universitetet i Siena, 2007
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Luciano Boggio, Vincenzo Dall‘Aglio och Marco Magnani, "On Labour Shares in Recent Decades: A Survey", Universita‘ Cattolica del Sacro Cuore Dipartimenti e istituti di Scienze Economiche Working Paper, december 2009
Alan Manning, "Imperfect Competition in the Labour Market" (pdf), CEP Discussion Paper, London School of Economics 2010
Dorothee Schneider, "The Labor Share: A Review of Theory and Evidence" (pdf), Discussion Paper, Nationalekonomiska institutionen vid Humboldt Universität zu Berlin, 2011
Dorothee Schneider, "Essays on the Determinant of  Labor's Value Added Share" (pdf), doktorsavhandling, Humboldt-Universität zu Berlin januari 2012
Engelbert Stockhammer, "Determinants of functional income distribution in OECD countries" (pdf), IMK Studies, 2009

De gyllene årens institutionella ordning och varför den slutade att fungera

Mycket av den ekonomisk-historiska och politisk-ekonomiska diskussionen om perioden efter 1945 i de rika länderna bygger på en väldigt enkel, men inte desto mindre relevant, periodisering: först de "gyllene åren" (les trente glorieuses, etc) som varade till ungefär oljekrisen 1973, och därefter perioden därefter, vad vi nu ska kalla den. De två perioderna skiljer sig markant åt i många sammanhängande dimensioner: den första perioden hade högre BNP-tillväxt (jfr Temin 2002), högre produktivitetstillväxt, en växande industrisektor i Europa, utbyggnad av välfärdsstaten, en ökande löneandel, starka fackföreningar i Europa, Bretton Woods-ordningen, i någon mån en keynesiansk dominans inom den ekonomiska politiken, kalla kriget, och stor arbetskraftsmigration till Västeuropa. Den andra perioden har lägre BNP-tillväxt, sämre produktivitetstillväxt, en krympande industrisektor och ökande tjänstesektor i Europa, stagnerande välfärdsstatsstorlek, sjunkande löneandel, försvagning av fackföreningarna, monetaristisk dominans i den ekonomiska politiken, kommunismens fall, och stopp på arbetskraftsinvandringen. Det finns förstås många olika tolkningar av och förklaringar till skiftet mellan de olika perioderna, men i detta blogginlägg ska jag fokusera på den tolkning av de gyllene årens institutionella ordning i Europa som ekonomisk-historikern Barry Eichengreen och statsvetaren Torben Iversen lägger fram i sin artikel "Institutions and Economic Performance" från 1999.


Artikeln är inte särskilt empirisk och rymmer ingen ekonometrisk analys, utan tillvägagångssättet är att de beskriver en "idealtypisk" beskrivning av de gyllene årens institutionella ordning i Västeuropa, och lite diskussion kring idealtypen, när den funkade och när och varför den slutade funka, samt lite om hur olika västeuropeiska länders realitet förhöll sig till idealtypen. Utgångspunkten är denna (s 124): efter kriget fanns tre centrala problem för arbetsmarknadsordningen i Västeuropa. Ett, kortsiktighet: det fanns föga internationellt rörligt kapital tillgängligt så nödvändiga investeringar var tvungna att finansieras inrikes, vilket enligt Eichengreen och Iversen innebar att löneåterhållsamhet skulle krävas för att finansiera investeringarna. Två, collective action-problem: det vore lockande för individuella fackförbund att pressa upp sina löner även när andra fackförbund varit återhållsamma för att gynna investeringarna; därför var koordinering av löneförhandlingarna nödvändiga för att uppnå återhållsamhet överlag. Och tre, distributionskonflikt: arbetare skulle bara vara villiga att avstå från löneutrymme om de kunde vara säkra på att kapitalisterna skulle återinvestera vinsterna och på så sätt skapa nya jobb och ökad produktivitet. Eichengreen och Iversen hävdar att "centralized and concerted bargaining of the form that emerged in Europe in the decades following the Second World War addressed these three problems simultaneously." Centraliserade löneförhandlingar fixade löneåterhållsamheten vilket i sin tur underlättades av expanderande välfärdsstater vilket gjorde arbetare mindre oroliga för framtiden, och skatter (E och I förklarar inte riktigt hur) missgynnade aktie-utdelningar och lyxkonsumtion vilket gjorde att "övervinsterna" i hög grad återinvesterades. På detta sätt, menar Eichengreen och Iversen, skapades win-win-institutioner under dessa år.

Varför slutade då denna ordning att fungera? E och I hävdar att den vilade på tre förutsättningar, som i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet upplöstes (s 125). Den första är att förutsättningarna för hög BNP-tillväxt var exceptionella, av flera orsaker: Västeuropa genomgick ett strukturellt skifte från lågproduktivt jordbruk till mer produktiv industri (jfr Temin 2002), och det fanns mycket enkel catch up-tillväxt att göra jämfört med världens teknologiska ledare, USA. Den andra förutsättningen, och här blir Eichengreen och Iversens tes mer problematisk kan jag tycka, är att arbetskraften under de gyllene åren var relativt "homogen" genom att den fordistiska produktionen framför allt använde "semi-skilled" arbetare, vars löner inte pressades upp för mycket av löneutjämningsstrategier. Den tredje förutsättningen är att staten förenklade "cooperative bargaining" genom att minska den ekonomiska osäkerheten för individerna. Under 1950- och 1960-talen rådde institutionella komplementariteter mellan lönesättningsinstitutionerna, den fordistiska organisationen av arbetet, och välfärdsstatens utbyggnad, menar Eichengreen och Iversen, men i slutet av 1960-talet började denna ordning att krackelera.

Med början i den "heta sommaren" 1968 ökade löneökningstakten kraftigt vilket ökade inflationen. Arbetslösheten var mycket låg och samtidigt hade arbetskraftsreserven från jordbruket börjat ebba ut. Med Bretton Woods-systemets uppbrott 1971 "inflationary expectations lost their anchor" (s 130). Under samma tid - och här kan man återigen ifrågasätta Eichengreen och Iversens framställning - växte vikten av "diversified quality production" på fordismens bekostnad, alltså mindre homogen produktion, med kortare produktionslinjer och större varians av produkter, och E och I hävdar att efterfrågan på arbetskraft i industrin med detta skiftade uppåt i skill-kontinuumet: efterfrågan på högutbildade relativt till mellanutbildade ökade, men de centraliserande lönesättningsinstitutionerna gjorde att relativlönerna inte anpassade sig (s 131). Tjänstesektorerna började växa och industrisektorerna att minska i betydelse, vilket minskade utrymmet för produktivitetstillväxt, vilket förändrade förutsättningarna för lönesättningen och gjorde de centraliserande institutionerna mindre funktionella.

Eichengreen och Iversen använder metaforen "overshoot" (s 122, 133) för de gyllene årens institutioner - arbetsmarknadsinstitutionerna och välfärdsstaten - och det är en välbekant bild: arbetarrörelsen/jämlikheten/välfärdsstatens generositet "gick för långt". Och denna förklaring kan fungera åtminstone teoretiskt: onekligen hade man hög BNP-tillväxt och produktivitetstillväxt kombinerat med starka fack och höga skatter på 1960-talet, så man det är direkt orimligt att säga att starka fack och höga skatter aldrig kan förenas med hög tillväxt och ekonomisk effektivitet, men däremot så kan man ju göra förklaringen att starka fack och höga skatter bara är förenliga med hög tillväxt och ekonomisk effektivitet under vissa förutsättningar. Till exempel catch up-tillväxt, en stor industrisektor, osv. Den invändning som jag vill göra mot framställningen i "Institutions and Economic Performance" är dock att de inte klargör mer exakt kopplingen  produktionssystem (fordism etc) - efterfrågan på olika typer av arbetskraft - lönesättningssystem och deras /in/effektivitet.

I alla fall, så är det ju en slags mainstreamförklaring det här, om än lite mer sofistikerad än många andra varianter.Vilka politiska slutsatser kommer Eichengreen och Iversen då fram till utifrån denna analys? Jo, dessa:

"Where successful, the Netherlands being a case in point, this mixture of macroeconomic discipline and negotiated flexibilization of labour markets has boosted employment without the political confrontation and gross inequalities accompanying the neo-liberal strategy in Britain." (s 136)

och:

"Because most European countries cannot rely on market-based solutions as in the USA, coordinated wage bargaining will continue to be important for cost competitiveness, but to capitalize fully on new technologies and changes in the type of labour they require, countries will have to accept wider and more variable wage differentials." (s 137)

Artikeln är från 1999 och en del har väl hänt sedan dess, men visst är väl Nederländerna fortfarande ett av länderna i Europa med starkare ekonomisk performance, åtminstone vad gäller arbetslöshet.


Referenser
Barry Eichengreen och Torben Iversen, "Institutions and Economic Performance: Evidence from the Labour Market", Oxford Review of Economic Policy nr 4 1999
Peter Temin, "The Golden Age of European Growth Reconsidered" (pdf), European Review of Economic History, 2002

Politiska kris-svar i PIIGS

Jag har tidigare klagat på att den ekonomiska krisens förlopp i Europa fått så mycket mindre skildringar än vad finanskrisens förlopp i USA fått. Därför blir jag glad av att hitta sociologen Lucio Baccaro, vid universitetet i Géneve, och statsvetaren Klaus Armingeons, vid universitetet i Bern, paper "The Sorrows of Young Euro" (bedrövlig titel! Nästan Expressen Kultur-varning på hur långsökt den parafrasen är.) från förra året. De utgår från Peter Gourevitchs politisk ekonomi-klassiker Politics in Hard Times från 1986, med dess fråga: hur reagerar politiska aktörer i olika kontexter på samma kris? De kollar på fem länder som drabbats hårt i den nuvarande krisen: Irland, Portugal, Spanien och Grekland, med sidoblickar på Island och Italien. Det är inget anmärkningsvärt paper utan mest deskriptivt med någon utströdd teoretisk reflektion, men det är ändå gott med en samlad diskussion av likheter och olikheter i PIIGS-krisen.Jag ska ta upp frågorna om (a) orsaker till, och (b) responser på krisen.


(Utlösande) orsaker
Irlands och Islands kriser är i hög grad finansiella kriser. I Irland förenades en finanssektorkrasch dessutom med en fastighetskrasch. Den senare utlösande orsaken har Irland gemensamt med Spanien. Grekland och Portugal är däremot mer klassiska fall av eurosclerosis, där lönekostnaderna ökat snabbare än produktiviteten en längre tid och där marknader är ineffektiva och staten dysfunktionell. Armingeon och Baccaro gör dock en intressant poäng just kring bristen på konkurrenskraft: den beror inte på särskilt höga reallöneökningar, utan på riktigt svag produktivitetsutveckling:

"In Greece, Italy, and Spain, the countries for which hourly wage data are available, wages continued to be much lower than in Germany. In the period in question, they simply grew in line with German wages, with no sign of convergence. However, productivity trends were very different. While productivity continued to grow in Germany at the same pace as before, it grew more slowly in Greece, was practically flat in Spain, and even declined in Italy. This signals problems with the pattern of sectoral specialization of these countries – problems which are unlikely to be solved simply by cutting wages." (s 3)

Responser: samma policies, olika politiska processer
Det har inte funnits, konstaterar Armingeon och Baccaro, särskilt mycket politiskt svängrum för euroländerna Portugal, Irland, Spanien och Grekland när det gäller att bestämma vilken ekonomisk politik man ville föra. EMU-medlemskapet har avskaffat deras egna penningpolitik, och Trojkans direktiv inskränkt deras ekonomiska politiks möjligheter. Allmänt talat har de sakpolitiska responserna i alla länder blivit nedskärningar, men de politiska processerna har varit väldigt annorlunda. Armingeon och Baccaro:

"To be sure, there is a lot of variation at the country level in the way in which domestic actors seek to blunt popular opposition – through concessionary  corporatism in Ireland and Spain and grand coalitions in Portugal – but the truth of the matter is that none of this country-level variation makes any difference for the type of policy response: there is only one option – internal devaluation – and it is imposed from outside." (s 32)

Huvudpoängen här är att policy blir densamma vilket är en hämsko på demokratin, och jag ska återkomma till den, men först vill jag ta upp nyanseringen om processer här som jag tycker är riktigt intressant. På Irland har korporatistisk tripartism varit en del av processen (s 17), vilket alls inte är fallet t ex i Portugal (s 17). I Portugal har däremot de två stora politiska partierna kunnat ha något samarbete om att administrera nedskärningarna (s 19), vilket inte varit fallet i Grekland där de endast fokuserat på att lägga krokben för varandra och hyckla om vad de själva hade haft majoritet (=samma sak) (s 25). I Spanien har ett visst mått av "social dialog" använts (s 20-23), och det är också det enda landet som börjat (år 2008) med att bemöta krisen med keynesiansk stimulanspolitik. Denna gav man dock upp kring årsskiftet 2009-10. De första ekonomisk-politiska reaktionerna kan klassificeras enligt detta kontinuum:

starkt kontracyklisk (SP) -- begränsat kontracyklisk (PT) -- procyklisk (GR) -- starkt procyklisk (IRL) (s 24)

Efter hand konvergerade de dock.

"The only type of choice left to governments was in the modalities used to mobilize popular consensus for, or at least blunt hostility against, austerity policies: a grand coalition in Portugal; a mix of unilateralism and concessionary corporatism in Ireland and Spain; unilateralism by default, i.e. due to the failure of both the parliamentary and corporatist channels, in Greece. Incumbent governments were unseated by the opposition in parliamentary elections in Greece (2009), Ireland (2011), and Portugal (2011). The Spanish Socialist government suffered a burning defeat in local and regional elections in 2011. Political parties at the opposite end of the political spectrum in Greece and Portugal took turns accusing the other party for policies they
themselves had implemented, or tried to implement, when in power." (s 26)

Tvångströjan/tryckkokaren EMU (jfr s 34) med anti-inflationära ECB omöjliggjorde devalveringar och högre inflation, så krishanteringen har blivit nedskärningar. Armingeon och Baccaro avfärdar expansiorary austerity-idéerna och förespråkar en mer stimulerande ekonomisk politik och förändrade mandat för ECB, men de lägger också fram ett ovanligare (men inte far out) reformförslag för eurozonen: förändrade arbetsmarknadsinstitutioner.

"One way to redress the competitiveness gap between core and peripheral members of the Euro-zone in the longer term would be to replace the current forms of national competitive corporatisms with true coordinated wage bargaining at the European level, which would ensure that national wages grow in line with national productivity growth conditions. This would also help fine-tune the single monetary policy of the central bank." (s 29)

Reformförslagen om mer expansiv ekonomisk politik, förändrade mandat för ECB och förändrade lönesättningssystem är dock inte särskilt realistiska, och framför allt inte på kort sikt - det säger Armingeon och Baccaro själva. Mer troligt är mer nyliberalism i Europa: ironiskt nog, nu när nyliberalismens teorier om effektiva marknader etcetera diskrediterats av finanskraschen 2008, så implementeras nyliberalismens policies med lika mycket entusiasm som aldrig förr. Och här närmar sig Armingeon och Baccaro alarmismen hos en Wolfgang Streeck eller en Martin Wolf, när de oroar sig för det demokratiska underskottet i krishanteringen i Europa, här i tre punkter:

"(a) A basic idea of democracy is that parties can make a difference: it matters who governs. In the four countries under consideration this seems no longer to be the case, though. Although they claimed to change the course of policy, incoming governments such as the Greek socialist government in 2009, the new Irish Fine Gael and Labor government or the new Portuguese conservative (‘social-democratic’) Party in 2011 had no choice but to continue the policy of the previous government. This became absolutely clear in May/June 2011 when the EU and the IMF insisted on settling the term of the austerity-‘Memorandum’ with all major Portuguese parties that stood a chance to be elected into government in 2011.
(b) Most European democracies depend on the support of organized interests. Both the
‘corporatist’ (Lehmbruch, 1979) and pluralist literatures (Truman, 1962) started from the idea that citizens may establish and join interest organizations that make a difference in the politicalvprocess. This happened either by lobbyism and pressure politics (pluralism) or by incorporation into the process of policy formulation and implementation (corporatism). The country cases showed that interest groups can now choose between entering agreements where they agree to concessions but get nothing in return, except political recognition (e.g. the Spanish pension agreement and the Irish Croke Park deal), or mobilizing members for fights that are unlikely to produce concrete results.
(c) In all four countries trust in national governments (percent of respondents saying that
they tend to trust their national government) has receded dramatically between Spring 2007 and November 2010: from 41 to 10 percent in Ireland, from 41 to 22 percent in Greece, from 46 to 19 percent in Portugal and from 52 to 21 percent in Spain. Trust in other democratic institutions and perceptions about the output legitimacy of national governments (whether they had a good crisis performance) are at dramatically low levels, too. In particular political parties were trusted by 5 (Greece), 9 (Ireland), 14 (Portugal) and 11 percent (Spain) of citizens in the fall of 2010. In addition to trust in democratic governments and parties, the quality of democratic participation in terms of knowledge and motivation is extremely poor in Greece, Portugal and Spain compared to other democratic nations (Bühlmann and Kriesi, 2007). The democratic systems in the Southern European countries are experiencing a major loss of legitimacy and active support by citizens."

Ingen munter läsning. Och som det säger: det är slående att en kris som påståtts påvisa nyliberalismens teoretiska brister, i praktiken endast stärkt nyliberalismen. Om jag ska säga något positivt om det så är det väl att det är ett matigt intellektuellt arbete att formulera intelligenta, slagkraftiga och potentiellt valvinnande alternativ till den nyliberala enda vägen-politiken.


Referens
Klaus Armingeon och Lucio Baccaro, "The Sorrows of Young Euro: Policy Responses to the Sovereign Debt Crisis" (pdf), juli 2011

---
Uppdatering 25 januari 2013
Kate Mackenzie, "We'll solve this internal devaluation question quicker than we thought", FT Alphaville 18 september 2012
Masa Serdarevic, "All pain and no (productivity) gain", FT Alphaville 18 januari

Löneandelen och löne-produktivitetsförhållandet i Sverige, och wage moderation i ekonomisk-historisk synvinkel

Ekonomisk-historikern Jonatan Svanlund har i sin doktorsavhandling Svensk och finsk upphinnartillväxt från 2010 två stycken frågeställningar som är av stort intresse för mig och den diskussion om funktionell inkomstfördelning som jag även för här på bloggen (här, här, här). De frågeställningarna är:

"ii. Hur har den funktionella inkomstfördelningen respektive räntenivåerna i länderna utvecklats i förhållande till varandra?
iii. Hur skiljer sig den finska arbetsproduktiviteten från den svenska och vad som kännetecknar sambandet mellan lön och produktivitet efter näringsgrenar inom samt mellan länderna?"

Alltså i frågeställning ii en direkt fråga om den funktionella inkomstfördelningen, och i frågeställning iii en fråga om ett starkt relaterat men kanske inte till 100 procent överensstämmande mått, nämligen relationen mellan löne- och produktivitetsutveckling. Jag har tidigare diskuterat de frågeställningarna här på bloggen utifrån jämförande politisk ekonomi, maktresursteoretisk sociologi och postkeynesiansk nationalekonomi, så det är kul att hitta forskning på temana också inom svensk ekonomisk historia. Jag ska här försöka redovisa för Svanlunds diskussion av de två ämnen som ovan nämnts.


Löneandelen och Eichengreens hypotes
Svanlund följer andra ekonomisk-historiker som Peter Vikström (2002), Lennart Schön och Rodney Edvinsson i att använda arbetarnas andel av nationalinkomsten som en indikator på Sveriges ekonomiska utveckling. Den fråga som Svanlund här specifikt intresserar sig är sambandet mellan fackliga löneåterhållsamhetsstrategier (wage moderation) och löneandelen. Han följer Berkeley-ekonomiskhistorikern Barry Eichengreen som faktiskt direkt operationaliserar löneåterhållsamhet genom löneandelen (Svanlund, s 5), något som synes mig rejält problematiskt eftersom löneandelen också påverkas av en rad andra faktorer. eichengreen och Pedro Vazquez (1999) har hävdat att löneåterhållsamhet varit en viktig faktor för att förklara europeiska länders catch up-tillväxt gentemot USA på 1950- och 60-talen: att man genom löneåterhållsamhet gjorde investeringar mer attraktiva. Sverige ses som ett land med "idealtypiska" förutsättningar för löneåterhållsamhet, men Svanlund konstaterar (s 5, jfr 61, 65, 146) att "Eichengreen har dock inte testat förekomsten av löneåterhållsamhet för Sverige. Därmed blir en viktig del i avhandlingen att studera huruvida löneåterhållsamhet, i Eichengreens mening, kan påvisas."

Svanlund testar inte institutionella mått som graden av centralisering i lönesättningen som oberoende variabel på löneåterhållsamheten/löneandelen. Detta förklarar han (s 7), med referens till Lane Kenworthy, med data-problem och brist på data längre tillbaka än 1970. Han gör överhuvudtaget ingen ekonometrisk undersökning av löneåterhållsamhet/löneandel, utan snarare en historisk analys utifrån en diskussion av arbetsmarknadsinstitutionernas och den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Detta är ett centralt stycke:

"Enligt Lundh kom de institutionella lösningarna med samordnade löneförhandlingarna från mitten av 1950-talet att göra det möjligt att hålla nere löneökningarna inom exportsektorn, åtminstone i större utsträckning än om lönerna skulle ha satts efter företagens bärkraft eller på förbundsnivå. Det totala löneutrymmet i de samordnade förhandlingarna kom även att sättas utifrån produktivitetsutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn. /.../
Men som poängterats av exempelvis Magnusson och Johansson krävde de centrala avtalen att interna motsättningar inom LO mellan 'höglöne-' respektive 'låglöneförbunden' eller mellan förbundsområden med löneglidning och områden med mindre glidning kunde lösas. Successivt lyckas man komma fram till konstruktioner i form av särskilda låglönepåslag som accepterades av de olika förbunden. Men som de poängterar fanns problem med löneglidning kvar trots centralisering av lönebildningen och detta blev mer problematiskt under 1970-talet. Även Pontusson och Swenson har poängterat att löneökningar på lokal nivå (löneglidning) i viss utsträckning motverkat den dämpande effekt (löneåterhållsamhet) som centrala löneförhandlingar ska ha bidragit till." (s 65)

Som jag diskuterat i mitt inlägg om Baccaro och Simoni 2010 så är konsensus-synen på löneåterhållsamhetsstrategier att de gynnas av centraliserade arbetsmarknadsinstitutioner. Men citatet ovan ger anledning att tveka om detta förhållande verkligen gällde i Sverige under 1950- och 60-talen. Landet hade en extremt centraliserad lönesättningsregim, men frågan är om inte löneglidningen omintetgjorde eventuella löneåterhållsamhetsstrategier? Också Alexopoulos och Cohen (2003) är skeptiska till om centraliseringen verkligen gynnade återhållsamhet - de menar att den mer gynnade sammanpressning, alltså återhållsamhet på toppen men omvänt i botten, alltså "sektoriell löneåterhållsamhet" (Svanlunds uttryck) snarare än generell sådan.

För perioden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet finns det ännu större anledning till skepsis till huruvida den centraliserade modellen lyckades skapa löneåterhållsamhet. Svanlund skriver (s 68): "De institutionella arrangemangen som under efterkrigstiden lyckades generera tillväxt och stabilitet kom från 1970-talet och framåt skapade istället löneinflation, och antal strejker ökade och andelen av vinster (kapitalinkomsten) i nationalinkomsten sjönk." I Sverige försvårades förhandlingsprocesserna som Magnusson och Johansson såväl som Elvander (2002) har påpekat av ett ökat antal aktörer - TCO och SACO ökade i vikt, den offentliga sektorn ökade i vikt. Svanlund återger också analysen att den solidariska lönepolitiken i sig kan ha i någon mån trissat upp löneutvecklingen, genom att främja ett "kompensationstänkande".

Mot denna historiska bakgrund, hur ser då löneandelens utveckling i Sverige 1950-2000 ut? Det ser vi i diagrammet nedan.

Vi ser att löneandelen hade en ökande trend från 1952 till ca 1975, därefter ett extremt "hack" uppåt 1976-1979, och därefter en fallande trend 1970-84, stillastående 1984-1994, och därefter en ny minskning 1994-2000. Vi ser att minskningen efter 1980 är episodisk, inte konstant, och koncentrerad till 80-talets första hälft samt återhämtningsperioden efter 90-talskrisen. Som jag tidigare konstaterat så kan man se det som att en av effekterna av devalveringen 1982 var en minskad löneandel:

"En dramatisk devalvering av den svenska kronan genomfördes 1982. Effekterna av denna var att arbetslösheten snabbt minskade och vid 1980-talets mitt var budget- och valutaunderskotten utbytta mot ett
överskott, kapitalinkomstens andel av nationalinkomsten hade stigit. Men effekterna av den tredje vägens politik var inte långlivade och under 1980-talets senare hälft var ekonomin på väg mot överhettning." (s 77)

 Svanlund konstaterar att utvecklingen under 1950- och 60-talen inte är förenlig med Eichengreens tes om löneåterhållsamhet (operationaliserad som löneandelen) var en viktig förklaring till de decenniernas catch up-tillväxt. Med ironi konstaterar Svanlund: "För svenskt vidkommande uppvisas alltså löneåterhållsamhet i Eichengreens mening snarare under 1980- och 1990-talen än under konvergensfasen." (s 70, jfr 84)

Och hans övergripande slutsats angående diagrammet framstår för mig som "goddag, yxskaft": "Sett över hela perioden är löneandelen relativt konstant, vilket också antas i den neoklassiska modellen." (s 70) Med tanke på den upp-och-ner-vända U-formen, med ungefär fem procentenheter lägre genomsnittsnotering på 1990-talet jämfört med 1970-talet, så kan jag inte se att det är det sista ordet att säga om detta diagram... Men det beror på ens teoretiska perspektiv och syften förstås: jag är intresserade av de faktiska variationerna inom 50-årsperioden; Svanlund snarare av de riktigt långsiktiga trenderna.

Svanlund kollar också på investeringarnas andel av BNP och relaterar denna faktor till löneandelen, för att se om det stämmer som intuitionen (och Eichengreen) säger, att en lägre löneandel ökar investeringarna. I diagrammet nedan ser vi investeringskvoten:

Här är det, konstaterar Svanlund och infogar att också Vikström (2002) påpekat detta, "värt att notera att investeringarnas andel ökade samtidigt som löneandelen steg i Sverige". Lite kontra-intuitivt kan man tycka, men frågan är om det inte vore värt att införa distinktionen mellan profitkvot och profitandel här: investeringarna påverkas av profitkvoten, inte av profitandelen, och de två måtten har förvisso ett samband men långtifrån ett-till-ett. Svanlund (s 84) säger också att "Möjligen kan den svenska lågräntepolitiken ha uppmuntrat investeringar då priset på kapital sänktes trots att kapitalinkomstens andel sjönk under perioden."


Relationen mellan produktivitet och reallöneutveckling

Svanlund förklarar tillvägagångssättet med denna fråga:

"För undersökningen av reallöneutvecklingen och arbetsproduktivitetsutveckling görs först en jämförelse då både reallönerna och arbetsproduktiviteten har deflaterats med KPI. Därefter görs en jämförelse då reallönerna har beräknats med KPI medan arbetsproduktiviteten har beräknats med en separat deflator för den aktuella sektorn. Värt att notera är att det är denna deflator som motsvarar sektorns del av prisutvecklingen på BNP-nivå, vilket är ett resultat av att BNP-deflatorn beräknas som näringsgrenarnas vägda deflatorer." (s 101)

 Så här ser de KPI-deflaterade serierna ut:

Jordbruksserien ser rätt konstig ut, uppvisar stor variation, och där är det ju också så att väldigt många av de sysselsatta är egenföretagare, så det kan finnas mätproblem. Det är också en väldigt liten sektor så inte så intressant för mina syften. Det är intressantare med den snabba utvecklingen i byggsektorn på 70-talet, då produktiviteten växte snabbare än reallönerna, lite förvånande (s 103).

Så här ser serierna med sektorsspecifika deflatorer ut:

I byggsektorn så ökar lönerna snabbare än produktiviteten från 1950 till ca 1970! Därefter tar produktiviteten över och utvecklas snabbare. Industrin ser en rät enhetlig trend från 1960 och framåt med snabbare produktivitetsutveckling än löneutveckling. Relationen stod rätt stilla mellan 1973 och 1980 och mellan 1984 och 1989, men det är ändå enkelt att dra en linjär linje som skulle sammanfatta utvecklingen sedan 1960 med stor precision. Devalveringen 1982 visar mindre effekter än vad jag skulle förvänta mig.


Till slut
Jag är väldigt glad över att ha hittat Svanlunds avhandling - den är (faktiskt!) angenäm läsning med för mig nya perspektiv på den funktionella inkomstfördelningen och löne-produktivitet-relationen i Sverige.

Referenser
Alexopulos, M. och Cohen, J. (2003), “Centralised Wage Bargaining and Structural Change in Sweden”, European Review of Economic History, Vol. 7, No. 3: ss. 331-363
Eichengreen, B. och Iversen, T. (1999), “Institutions and Economic Performance: Evidence from the Labour Market” (pdf), Oxford review of Economic Policy, Vol. 15, No. 4: ss. 121-138
Eichengreen, B. och Vasquez, P. (2000), “Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures” (pdf) van Ark, B.; Kupiers, S. och Kuper, G. Productivity, Technology and Economic Growth, Kluwer Academic Publishers, London
Jonatan Svanlund, Svensk och finsk upphinnartillväxt: Faktorpris- och produktivitetsutjämning mellan Finland och Sverige 1950-2000 (doktorsavhandling i ekonomisk historia, Umeå universitet, 2010)
Traxler, F. (2001), “Wage Setting Institutions under European Monetary Union. Patterns, Performance and Perspectives” i Magnusson, Lars och Ottosson, Jan (2002), Europe – One labour market? , P.I.E – Peter Lang, Bruxelles.
Traxler, F. och Brandl, B. (2009), “Towards Europeanization of Wage Policy. Germany and the Nordic Countries”, European Union Politics, Vol. 10, No.2: 177-201.

Löneledd kontra vinstledd tillväxt i sex länder

Häromdagen bloggade jag om ekonomerna Stephen Marglin och Amit Bhaduris paper från 1990 om löneledd kontra vinstledd tillväxt, och konstaterade att Marglin och Bhaduri tillhandahöll en typologi och lite spekulationer om när en ekonomi skulle fungera på det ena eller andra sättet, men inte testade frågan empiriskt. Efter dem har det dock kommit en litteratur som just testar hur olika länder i olika perioder passar in på typologin. Ett bidrag till den litteraturen är de tyska postkeynesianerna Eckhard Hein och Lena Vogels paper "Distribution and growth reconsidered: empirical results for six OECD countries" från 2008, som jag ska gå igenom här.

Deras tillvägagångssätt är att de skattar effekter av en förändring av vinstandelen på tre olika beroende variabler med separata diskussioner: konsumtion, investeringar och netto-exporter. De förväntar sig (s 486) att en ökad vinstandel ska ha en positiv effekt på total output genom investeringskanalen men en negativ effekt genom konsumtionskanalen (eftersom löner i högre grad konsumeras än vad vinster gör), medan effekten på nettoexporter hålls som ambivalent. Varför de inte kör någon regression med tillväxt per se som beroende variabel förstår jag faktiskt inte. Men tanken är alltså att konsumtion, investeringar och exporter driver tillväxten, och att alla tre påverkas av förändringar i vinstandelen (s 487).

De använder data för Österrike, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och USA åren 1960 till 2005 (s 487). Alla data kommer från EU-Kommissionens ekonomiska databas AMECO (Annual Macroeconomic Database). Deras variabler är icke-stationära och modellerna som de kör är därför antingen first differences (man låter förändringstakten i de oberoende variablerna förklara förändringstakten i den beroende variabeln) eller error correction-modeller (man använder en blandning av laggade versioner av den beroende variabeln, laggade versioner av de oberoende variablerna samt förändringstakterna i de oberoende variablerna för att förklara förändringstakten i den beroende variabeln). För att testa ifall ECM kan användas använder de Pesaran-Shin-Smiths (2001) metod, och för att bestämma hur många laggar som ska användas använder de Grangers (1997) "general to specific"-approach.

Jag ska här inte gå igenom alla tre modeller, utan bara som exempel visa deras konsumtionsmodell ut. Så här ser ekvationen för denna ut:

Det är en FD-modell eftersom Pesaran-Shin-Smith-testet förkastade existensen av "a long-run level relationship between the variables" (s 490), och den beroende variabeln är alltså förändringen i logaritmerad konsumtion. På högersidan ser vi en konstant (c), koefficienten a1 på förändringen i logaritmerad vinstandel, koefficienten a2 på förändringen i logaritmerad lönesumma, och koefficienten a3 på föregående års förändring i konsumtion. Resultaten ser vi i tabell 2:

Vi ser att effekterna på konsumtion är mycket större av löner (koefficient a2) än av vinster (a1) (s 492). Från detta räknar de fram att en ökning av vinstandelen ger en negativ effekt på konsumtionen, och så sett också på kapacitetsutnyttjandet i ekonomin/BNP-tillväxten.

Investeringsekvationen räknar de fram med FD för Österrike, Tyskland, Storbritannien och USA, och med ECM för Nederländerna och Frankrike. De oberoende variablerna är kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, vinstandelen och en laggad version av den beroende variabeln. Modellvalet här är lite konstigt, när de säger saker som "Because results from equation (24b) were unsatisfactory, we also estimated an additional investment function relating investment to output and profits in an error correction model/.../" (s 495). Det här russinplockandet av modeller för att få "satisfactory" resultat gör en onekligen lite skeptisk till hur robusta resultaten är. I alla fall så får de efter att ha valt sina modeller fram att en ökning av vinstandelen ger ökade investeringar, och att effekterna för Nederländerna ger större effekt på BNP än vad den negativa effekten på den samma ur konsumtionsmodellen gör, vilket innebär att Nederländerna, om importer och exporter inte tas in i beräkningarna, är en vinstledd ekonomi (exhilarationist i Marglin och Bhaduris terminologi). För Frankrike får de tvärtom fram att de positiva effekterna på tillväxten av en ökad vinstandel genom kanalen investeringar är mindre än de negativa effekterna genom kanalen konsumtion, vilket innebär att Frankrike modellerad som en stängd ekonomi har en löneledd tillväxtregim (s 498).

Därefter går de vidare med modellen för nettoexporter, där de förklarande variablerna är kapacitetsutnyttjande, dito i viktiga handelspartners (eurozonen eller USA), vinstandelen, och den beroende variabeln i laggad version.

Nästa steg i analysen är att vikta ihop resultaten ur de tre analyserna av vinstandelens effekter på konsumtion, investeringar och nettoexporter, för att få fram dess effekter på BNP-tillväxten. Resultaten för de tre komponenterna ses i tabell 10:

Rad ett innehåller effekten på konsumtion, rad två investeringar, rad tre nettoexporter, och rad fyra är det totala resultatet. Vi ser att den sammantagna effekten av vinstandelen i Österrike och Nederländerna är positiv, vilket innebär att deras tillväxtregimer är vinstledda. I Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA är däremot den totala effekten negativ, vilket innebär att tillväxtregimerna är löneledda (s 502). Som stängda ekonomier, om effekterna på nettoexporterna (rad 3) inte räknas in, så är alla länderna löneledda tillväxtregimer.

Hur pålitliga är då dessa resultat? En anledning till viss skepsis är ju det fipplande med modellspecifikationer för att få fram resultat, som diskuterats ovan. En anledning till är att resultaten inte överensstämmer med tidigare forskning i frågan, som verkar vara en kakafoni av motsägelser. Naastepad och Storm (2007) kom visserligen fram till att FR, GER och UK var löneledda, men klassificerade USA som profitledd. Bowles och Boyer (1995) klassificerade visserligen Storbritannien och USA som löneledda, men FR och GER som profitledda. Och Ederer och Stockhammer (2007) klassificerade Frankrike som profitledd, och Gordon (1995) USA som profitledd (se diskussion på s 503).

En intressant fråga som de ställer som fortfarande obesvarad, är den om huruvida det skett några regimskiften - från löneledd till profitledd eller tvärtom - i de här länderna under perioden (s 504). Marglin och Bhaduri såväl som Hein och Krämer (1997) har hävdat det, men inte undersökt frågan ekonometriskt: det återstår, säger Hein och Vogel. Frågan om olika tillväxtregimer bör också relateras till bredare frågor om klasstrukturens utveckling, finansialiseringen av kapitalismen och den ekonomiska politikens skiften, säger de.

Med en hel del reservationer och öppna frågor kvar, så kommer de ändå fram till en ganska stark policy-slutsats som är värd att fundera på och diskutera:

"If further analysis confirms our preliminary conclusion with respect to the prevalence of wage-led growth in the major continental European countries, but also in the UK and the USA, the economic policy implications are quite straightforward. Pursuing a strategy of profit-led growth via the net export channel, and therefore relying on a kind of ‘beggar thy neighbour’ policy, may be a successful way for small open economies, but it cannot be recommended for larger and less open economies." (s 504f)

Referenser
Bowles, S. and Boyer, R. 1995.Wages, aggregate demand, and employment in an open economy: an empirical investigation, pp. 143–71 in Epstein, G. A. and Gintis, H. M. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era, Cambridge, Cambridge University Press
Ederer, S. and Stockhammer, E. 2007.Wages and aggregate demand: an empirical investigation for France, pp. 119–138 in Hein, E. and Truger, A. (eds), Money, Distribution and Economic Policy—Alternatives to Orthodox Macroeconomics, Cheltenham, Edward Elgar
Gordon, D. 1995. Growth, distribution, and the rules of the game: social structuralist macro foundations for a democratic economic policy, pp. 335–83 in Epstein, G. A. and Gintis, H. M. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era, Cambridge, Cambridge University Press
Clive W. J. Granger, "On Modelling the Long Run in Applied Economics", The Economic Journal, januari 1997
Hein, E. and Krämer, H. 1997. Income shares and capital formation: patterns of recent developments, Journal of Income Distribution, vol. 7, 5–28
Eckhard Hein och Lena Vogel, "Distribution and growth reconsidered: empirical results for six OECD countries", Cambridge Journal of Economics 2008 s 479-511
Naastepad, C.W. M. and Storm, S. 2007. OECD demand regimes (1960-2000), Journal of Post Keynesian Economics, vol. 29, 211–46
M. Hashem Pesaran, Yongcheol Shin and Richard J. Smith, "Bounds Testing Approaches to the Analysis of Level Relationships", Journal of Applied Econometrics, 2001

Klipp
s 484: "An increasing (decreasing) nominal exchange rate, that is nominal depreciation (appreciation), causes an increasing (decreasing) profit share and increasing (decreasing) international competitiveness /.../"
s 484: "Capital accumulation is a positive function of the profit rate, which can be decomposed into the profit share, the rate of capacity utilisation and the capital–potential-output ratio (r=hu/v). With a constant coefficient technology, investment is therefore positively affected by the profit share and by capacity utilisation."

Är effekten av en fallande löneandel expansiv eller kontraktiv?

I keynesiansk teoribildning är löner inte bara kostnader för företagen, vilket gör att lägre löner kan leda till mer investeringar och mer jobbskapande, utan också den viktigaste källan till efterfrågan i ekonomin: arbetare konsumerar i högre grad än kapitalister och sparar mindre [1], och lägre löner kan därför leda till lägre efterfrågan vilket leder till lägre kapacitetsutnyttjande vilket leder till lägre investeringstakt och tillväxt. I vilka situationer kommer då en minskning av löneandelen ha expansiva effekter på ekonomin och i vilka situationer kommer den att ha mest kontraktiva effekter?

Nationalekonomerna Stephen Marglin och Amit Bhaduri undersöker denna fråga teoretiskt och empiriskt i sitt paper "Profit Squeeze and Keynesian Theory" från 1988. Den historiska bakgrunden är inslaget av profit squeeze i 1970-talets kris i OECD-länderna, såsom diskuterad av bland andra Armstrong, Glyn och Harrison (1984), och den naturliga keynesianska frågan: om nu en ökande profitandel i sig kan vara kontraktiv, varför var ökningen av löneandelen under 70-talet kontraktiv? (s 8f)

De uppfinner begreppsparet "stagnationist regime" kontra "exhilarationist regime" för att göra en distinktion mellan ekonomiska regimer där en ökad löneandel ger högre ekonomisk aktivitet (stagnationist regime) och de där en ökad profitandel ger högre ekonomisk aktivitet (exhilarationist regime) [2]. De har ett kriterium för att avgöra empiriskt vilken typ av regim, S eller E, som en ekonomi är: vad de efter den postkeynesianska ekonomen Joan Robinson kallar "Robinsonian stability condition", givet att ett "Keynesian stability condition" håller. KSC innebär att marginalsparandet är mer känsligt än vad investeringarna är till kapacitetsutnyttjandets nivå. Detta antagande illustrerar de med figur 4, återgiven nedan:

KSC är för kort sikt; RSC är däremot en långsiktsmodell. Investeringstakten antas bestämmas av profitkvoten (s 18) och sparandet är mer responsivt än vad investeringarna är till förändringar i profitabiliteten. RSC illustreras av Marglin och Bhaduri i figur 5 nedan:

De går vidare med att diskutera vilka kombinationer av regimer som kan finnas - S och E - och hur detta hänger ihop med policy [3]. Figur 6 nedan har kapacitetsutnyttjandet (z) på x-axeln och profitandelen (π) på y-axeln, och illustrerar hur en ekonomi kan röra sig mellan olika regimer.

Just hur förhållandet mellan kapacitetsutnyttjande, profitandelars nivå och E- kontra S-regimer ser ut är dock inte Marlin och Bhaduri särskilt säkra på; de ritar också följande figur som en spekulation på hur IS-kurvan mellan de två regimerna skulle kunna se ut:

Nästa taxonomiska diskussion är en distinktion mellan konfliktregimer och kooperativa regimer [4]. Det handlar om förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalistklassen, och Marglin och Bhaduri definierar arbetarklassens intresse som lönesumman (the wage bill) och kapitalistklassens intresse som profitkvoten (the profit rate) (s 24), och frågan är då när dessa två intressevariabler rör sig med respektive mot varandra? Även om löneandelen och profitandelen per definition rör sig mot varandra, så är ju detta inte fallet med profitkvoten: man kan ha hög profitkvot med hög löneandel, som under 1960-talet i Väst. Marglin och Bhaduri förklarar relationen mellan S-E-regim-distinktionen och kooperativ-konflikt-distinktionen:

"A flat and downward sloping [IS] schedule -- the intersection of cooperative and stagnationist regimes -- describes a wage-led growth regime, a result which follows immediately from the definition of wage-led growth as one in which a higher wage share is associated with a higher rate of accumulation. In a world where accumulation depends on profits, this requires a higher rate of profit. Such a conjuncture is at once stagnationist (since under present assumptions the only way a higher wage share can induce a higher share of profit is by increasing the rate of capacity utilization) and cooperative (since the wage share and the profit rate move together). Every other combination of elasticity and slope corresponds to profit-led growth." (s 26)

Liksom med den förra dikotomin så säger Marglin och Bhaduri här rakt ut att de inte riktigt vet vilka ekonomier som passat in på vilken typ av regim när, men de ger lite spekulation. 1970-talets profit squeeze, säger de, såg fallande profitandel samtidigt med fallande profitkvot, vilket innebär att tillväxtregimerna i OECD-länderna då inte var lönedrivna, alternativt att de var stagnationist men conflictual (s 27). M och B hävdar att regimerna antagligen var stagnationist-conflictual, och att politiker som Thatcher valde att satsa på att gå över till exhilarationist-regimer.

De berättar historien ungefär så här. Under 1950- och 60-talen rådde stagnationist-cooperative regimes. I slutet av 60-talet genomfördes dock ytterligt stora lönehöjningar som skapade lite oro om framtida profitkvoter, och en antydan till övergång till en konfliktuell regim (s 30). I början av 1970-talet tillkom kraftiga prisökningar på energi vilket minskade kapital-output-ration vid fullt kapacitetsutnyttjande, och den ekonomiska politikens efterfrågestimulerande tonades ner (s 31). Keynesianismen och den kooperativa regimen föll offer för hård kritik, och modellskiften inträffade. Eller, om detta skifte är Marglin och Bhaduris essä rumphuggen och otydlig, men jag gissar att det är vad de implicerar.

I slutsatserna pekar de på distinktionen mellan en liten öppen ekonomi där löner som kostnad kanske spelar större roll än löner som källa till efterfrågan och en lönedriven tillväxtregim därför är svår att skapa, och större ekonomier som USA eller EG där hemmamarknaden är viktigare och en lönedriven tillväxtregim därför funkar (s 33). De går också in på vänsterns vägval här och sammanfattar sin position som:

"in our view the essential elements of any left alternative to mainstream policies for restoring growth are (1) to recognize the present need for profitability, (2) to recognize the ultimate desirability of making accumulation independent of profitability, and (3) to provide a bridge from here to there." (s 35)

De konstaterar att Meidnerplanen - löntagarfonderna - var ett program just för punkt 2 men uttrycker skepsis (inte utvecklad närmare) mot just den planen.

Fotnoter 
[1] Ur Marglin och Bhaduris fotnot 3, s 6: "It is necessary to assume that the propensity to save out of profits exceeds the propensity to save out of wages. If the propensity to save is assumed to be uniform across income classes, as is standard in elementary texts, it is difficult to produce the downward sloping IS schedule on which the stagnationist model relies."
[2] "A stagnationist regime, one in which (by definition) a lower profit share is associated with a higher level of economic activity, is characterized by a downward sloping IS schedule /.../
In exhilarationist regimes, a higher profit share goes along with a higher level of activity: the IS curve has a positive slope" (s 16)
[3] "The program of Margaret Thatcher, which is usually justified in terms of one version or another of neoclassical theory, also makes logical sense as an attempt to move the British economy from a stagnationist regime to an exhilarationist one." (s 23). Jfr detta blogginlägg av Chris Dillow.
[4] "the distinction between cooperative and conflictual regimes refers to the elasticity of the IS schedule. By contrast, the distinction between stagnationist and exhilarationist regimes refers to the slope of the IS schedule."(s 26)


Referenser
Philip Armstrong, Andrew Glyn och John Harrison, Capitalism Since World War II (Fontana, 1984)
Stephen Marglin och Amit Bhaduri, "Profit Squeeze and Keynesian Theory", WIDER Working Paper 39, April 1988 (World Institute for Development Economics Research of the United Nations University)

Hur ska man korrigera löneandelsdata för faktumet att kapitalister har arbetsinkomster?

De senaste tio - femton året har forskningsintresset för funktionell inkomstfördelning - fördelningen av nationalinkomsterna mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster - ökat drastiskt. Forskare kan vara intresserade av denna av olika skäl - centralbanker kan vara intresserade av den för att de är oroliga för lönedriven inflation, makroekonomer kan vara intresserade av den som indikator för andra saker, osv. Men ett av intressena, kanske huvudintresset, är: säger denna fördelning något om relationerna mellan samhällsklasserna? Något om relationerna mellan arbetare och kapitalister?

Teori: kapitalistklass och arbetarklass; kapitalandel och löneandel
Liksom man i den mer sofistikerade klassdebatten alltid säger att "samhället är mer komplicerat än så", så gäller detta också i forskningen om funktionell inkomstfördelning. VD:ar och andra i ledande positioner, konstaterar man, får ut löner fastän de strukturellt snarast är allierade med kapitalistklassen. Därför kan en användning av löneandel/arbetets andel kontra kapitalandel rakt av missleda, om man vill kolla på klassrelationer. Den keynesianske nationalekonomen Alan Krueger skriver att  "to assess the division of rents between workers and firms economists would probably prefer to exclude the compensation of corporate officers from labor income." (Krueger 1999, s 2)

De marxistiska ekonomerna Gerard Dumenil och Dominique Levy (2011) håller med Krueger . I en intervju förklarar de sig så här:

"the rise of the share of upper wages within total income appears as new trend of crucial importance. In the United States, no overall decline of the share of wages is observed. Thus the rising share of upper wages mirrors the distinct dynamics of this category of wages (not exclusively very high wages). It is not possible to approach these trends in terms of fractions of surplus-value and value of the labor power, considering all wages globally. The bipolar approach no longer matches the features of contemporary capitalism. Three components must be distinguished: (1) profits, whose share in total income grew; (2) upper wages, whose share also increased; and (3) the wages of the great mass of wage-earners, whose share diminished.
Marxism can only gain from such an updating of its social framework." (http://www.jourdan.ens.fr/levy/dle2011d.htm)

Hur kan man då korrigera för löneandelens klass-problem ?



Applicerat: räkna bort toppercentil eller så (Buchele och Christiansen, Kristal, Trott)
Det enda sätt som jag hittat är att man använder toppinkomstdata för att räkna bort någon fraktion av löneandelen från löneandelen och istället tillföra den fraktionen till kapitalandelen. I applicerat arbete har detta gjorts av nationalekonomerna Robert Buchele och Jens Christiansen i en studie av löneandelens utveckling i USA sedan 1960-talet. De förklarar sig så här:

"this series fluctuating around 70%, with a weakly discernable decline from a peak of 75% in the early 1970s to 69% in 2005. We believe that this measure understates the decline in labor’s share due to the rapid growth of top executive salaries, bonus payments, and stock options in the past 25 years and their treatment as wage and salary income in the NIPA.
These payments go overwhelmingly to corporate executives who occupy a position closer to capital than labor in the social relations of the firm. These managers control the firm’s capital, acting as representatives of its owners, and their compensation is designed to align their interests with the owners. We (perhaps, somewhat arbitrarily) identify the share of the top 0.5% of wage and salary income as payments to corporate officers on the basis of their ‘proximity to capital.’" (min fetning)

De tar alltså bort den översta halvprocenten, vilket de gör med data från Piketty och Saez (2003). Också Andrew Glyn (2009) räknar i sin studie av USA bort toppercentilen och jobbar med en "bottom 99% labour share". Både Buchele och Christiansen och Glyn sysslar dock bara med USA, medan jag är mer intresserad av studier med flera länder.

En preliminär sådan har gjorts av den australiensiske ekonomen Declan Trott (2009) som resonerar så här:

"Top wages may include incomes that should more properly be classed as accruing to capital. We may very broadly say that the Anglo countries have seen a greater rises in inequality and smaller falls in the wage share when compared with Europe (except Denmark) and Japan. It is well known that these are also the countries where the trend towards increasing CEO pay has been the strongest. There are also other differences in their economic systems: a greater reliance on financial markets, more dispersed shareholding, and more lawyers. If one sees
the income of these sectors (which is measured as accruing to the labour share) as being substantially rents extracted from the capital share, one may have a partial explanation: in marginal product terms there should have been a shift from labour to capital everywhere, but in the Anglosphere a large part of this has been captured by capital’s highest paid servants.

A crude way of measuring the possible magnitude of this effect is with a bottom 99% labour share, as is done by Glyn (2009) for the US. Subtracting the top 1% of labour incomes from the wage share gives a more accurate picture of the share of the mass of the workforce in the national product." (min fetning)

Han använder data från Andrew Leigh (2007), snarare än Piketty och Saez. Mycket av Leighs data kommer dock från Atkinson, Piketty och Saez eller folk som de samarbetat med. Detta är data för tretton länder från 1970 till olika år i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

 Sociologen Tali Kristal använder sig i en robustness check-regression i sin studie i American Sociological Review år 2010 av ett alternativt mått för beroende variabel, som hon kallar "workers' share" och som är löneandelen minus toppercentilen. Hon motiverar detta (s 754) med förekomsten av "workers whose interests may be more aligned with capitalists than with workers", och får fram data för 13 länder mellan 1961 och 2000. Data kommer från Piketty och Saez (2003). Jämfört med sina vanliga regressioner, på den icke klass-adjusterade löneandelen, så tappar hon Österrike, Belgien och Danmark helt, och blir även av med vissa år för Australien (2003 till 2005), Kanada (2001 till 2005), Finland (2005), Tyskland (1999 till 2005), Irland (1960 till 1974, 2001 till 2005), Italien (1960 till 1973), och Nederländerna (2000 till 2005) (fotnot 14, s 760).

Slutsatser
Summa summarum kan vi alltså säga att det gjorts fyra studier med klass-korrigeringen av löneandelsmåttet: två på USA, av Buchele och Christiansen respektive Glyn, samt två med paneldata, av Trott respektive Kristal. Min känsla är dock att det finns mer att göra på det här fältet.



Referenser
Robert Buchele och Jens Christiansen, "Globalization and the Declining Share of Labor Income in the United States", paper presenterat på The 28th International Working Party on Labor Market Segmentation, Aix-en-Provence, France, July 5-7, 2007
Andrew Glyn, "Functional Distribution and Inequality", i Wiemer Salverda, Brian Nolan och Timothy Smeeding (red) Oxford Handbook of Economic Inequality (Oxford University Press, 2009)
Piketty, Thomas and Emmanuel Saez. 2003. “Income Inequality and the United States, 1913-1998.” The Quarterly Journal of Economics 118 (1).
Eckhard Hein, "Distribution, ‗Financialisation‘ and the Financial and Economic Crisis: Implications for Post-Crisis Economic Policies", paper för konferensen Stabilising an Unequal Economy? Public Debt, Financial Regulation, and Income Distribution, 29–30 oktober 2010, Berlin
Tali Kristal, "Good Times, Bad Times: Postwar Labor‘s Share of National Income in Capitalist Democracies", American Sociological Review oktober 2010
Alan Krueger, "Measuring Labor‘s Share", NBER Working Paper No. 7006, mars 1999
Andrew Leigh, "How Closely Do Top Income Shares Track Other Measures of Economic Inequality?" (pdf), The Economic Journal, 2007
Declan Trott, "Wage Shares and Wage Inequality: A Puzzle", paper, Australian National University School of Economics, 2009

Facket och wage moderation

Ett av de klassiska ämnena i arbetsmarknadsforskningen är: när genomförs i någon bemärkelse måttliga löneökningar, och när väljer facket måttliga löneökningar (wage moderation) som strategi? Under 1980-talet tittade en stor litteratur, med namn som Philippe Schmitter (1974), David Cameron (1984), Calmfors och Driffill (1988) och David Soskice (1990) på denna fråga, inte minst motiverad av att man ansåg att wage moderation var fördelaktigt för positiv ekonomisk utveckling. Det konsensus som uppstod ur denna forskning hade två delar: det var (a) löneförhandlingscentralisering, och (b) fackförbundsledarnas auktoritet över medlemmarna som skapade förutsättningar för wage moderation (s 596). Den första förklaringsfaktorn är associerad med makroekonomer som Calmfors och Driffill, och den andra med neokorporatismforskare inom sociologi och statsvetenskap som Schmitter.

Sociologerna Lucio Baccaro vid universitetet i Géneve och Marco Simoni vid LSE vill med sin artikel "Organizational Determinants of Wage Moderation" från 2010 göra ett bidrag till och förändra teorin i denna litteratur. Deras huvudsakliga bidrag är att de vill vända på huvudet den neokorporatistiska teorin om att mer centraliserat beslutsfattande i facket leder till mer wage moderation. Enligt Baccaro och Simoni förhåller det sig tvärtom: framför allt sedan 1980-talet så leder mer medlemsinblandning i beslutsfattandet i facket till mer wage moderation. Deras argument för denna hypotes är i princip att sedan den tiden så får facken inte så mycket "gratis" i termer av välfärdsstatsutveckling etc som man fick under 1960- och 70-talen, och fackets legitimitet försvåras därför. Därför, säger Baccaro och Simoni och detta är verkligen diskutabelt, så vänder sig fackliga ledare till interndemokrati som ett instrument för att uppnå legitimitet bland medlemmarna: när output-legitimiteten - begreppsparet kommer från Fritz Scharpf - minskar så bör man öka input-legitimiteten (s 599f). De menar att det förvisso ofta finns högljudda militanta minoriteter inom facket, men att majoriteten oftast har moderata åsikter och att ett mer demokratiskt beslutsfattande därför kan ut-trumfa de militanta minoriteter. Vidare så hänvisar de till idéer om deliberativ demokrati och att arbetarnas preferenser kan ses som endogena till processen, alltså att de påverkas av själva inblandningen i beslutsprocessen.

För att kunna testa denna teoretiska innovation så utvecklar de ett index för arbetarnas/fackmedlemmarnas inblandning i kollektivavtalsratificeringen (s 601f). Indexet varierar mellan 0 - ingen inblandning och total toppstyrning - till 2 som är stor inblandning. De har intervjuat en massa fackliga personer och även konsulterat sekundärlitteraturen, och kommit fram till detta index för 16 rika länder under åren 1974-2000:

Detta är den huvudsakliga oberoende variabeln; vilka kontrollvaribler som används återkommer jag till senare. Vi ser att som med många sådana här institutionella variabler så uppvisar den väldigt lite variation inom länder över tid (jfr mitt inlägg om Hall och Franzese 1998); det är bara tre av 16 länder som har en förändring under sample-perioden. Dessa tre länder är Finland, Irland och Italien.

Vilken är då den beroende variabeln, hur ska man operationalisera wage moderation? De vänder sig här (s 606) till ett mått som Oliver Blanchard (1997, 2000) har utvecklat och som heter wage in efficiency units. Detta är lönen standardiserad i förhållande till total faktorproduktivitet och löneandelen, som i formeln nedan där w är lön och wshare löneandel:

Så här förklarar de måttet:

"In our measure, the real (product) wage is divided by an index of total factor productivity (tfp or Solow residual), which captures technical progress, and then further normalized by the labor share. The resulting index is a measure of unit labor costs where wages are compared with a steady-state rate of labor productivity that depends solely on technological progress and not also on changes in capital intensity. If the index is greater (smaller) than zero, wages grow faster (slower) than technologically determined productivity increases, and there is wage militancy (moderation)." (s 606)

I en robustness check till huvudmodellen använder de faktiskt också förändringen i löneandelen, wshare ovan (ett mått som jag har diskuterat tidigare här: klipp här, Fichtenbaum 2009 här) som beroende variabel.

I tabell 2 nedan visar de korrelationerna mellan den oberoende och den beroende variabeln.

Vi ser att de fem länderna med högt värde på contract ratification-variabeln (CR) har en negativ utveckling av WEU under perioden, medan de med låg CR såg positiv WEU-utveckling. Och det är intressant: jag är lite skeptisk till om måttet CR egentligen är så himla relevant, och inte helt övertygad av deras teoretiska resonemang, men de lyckas ändå fånga tre i övrigt rejält heterogena grupper - vad har Danmark, Finland och Norge egentligen gemensamt med Italien och Irland? - och uppvisa klart olika mönster för de tre grupperna.

Så till kontrollvariablerna för den multivariata regressionen. Baccaro och Simoni har tre typer av kontrollvariabler: institutionella, makroekonomiska och politiska. Den enda institutionella kontrollvariabeln i grundmodellen är graden av löneförhandlingskoordinering i arbetsmarknadssystemet, med ett mått från ???. I sju alternativa specifikationer (se modell 2-8 i tabellen nedan) testas ytterligare sju institutionella variabler: hur hierarkiska de fackliga konfederationerna är, vilket är en variabel för att testa den neokorporatistiska teorin som nämnts ovan, facklig anslutningsgrad, kollektivavtalens täckningsgrad, grad av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation, grad av hierarki i arbetsgivarnas organisation, regeringens inblandning i lönebildningen, och till slut också centralbanksoberoendet. Den av dessa variabler som jag tycker är mest intressant, för att jag inte stött på den särskilt mycket tidigare, är graden av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation. Baccaro och Simoni skriver om denna:

"An organizational feature that may also affect wage behavior is the level of interconfederation concentration. It has been argued that the more concentrated the membership of trade unions (ideally within a single union confederation), the lower the likelihood that the confederations will engage in leapfrogging and cause a wage-wage spiral. A negative sign is therefore expected." (s 510)

De makroekonomiska och politiska kontrollvariablerna är arbetslösheten under föregående år, förändring i arbetslösheten under föregående år, terms of trade-chocker, förändring av skattekvoten, samt a-kassans ersättningsnivå.

Estimatorn som används är OLS med panelkorrigerade standardfel á la Beck och Katz 1995. De använder års-fixed effects men inte land-FE. Resultaten syns i tabellen nedan:

Grundmodellen är modell 1, och vi ser att den i artikeln viktigaste oberoende variabeln CR har en negativ och signifikant koefficient: mer medlemsinblandning i kollektivavtalsratificering leder alltså till mer wage moderation (definierat som utveckling av wage in efficiency units). Detta resultat håller i alla åtta modeller utan interaktioner: i modell 9 har interaktionen mellan CR och löneförhandlingskoordinering en signifikant och negativ effekt och i modell 10 har interaktionen mellan CR och tid en signifikant och negativ effekt vilket typer på att CR:s främjande av wage moderation tilltagit med åren.

Efter den kvantitativa analysen går Baccaro och Simoni vidare med två kortfattade fallstudier - utifrån några intervjuer kombinerat med tidigare forskningslitteratur - av Italien och Irland sedan 1980-talets slut.

Ur artikelns slutdiskussion vill jag också plocka upp en poäng om konsekvenserna av wage moderation. Artikeln handlar ju om saker som orsakar wage moderation, men i slutet kommer de också in på saker, närmare bestämt ekonomisk performance och arbetslöshet, som i sin tur kan påverkas av WM. Frågan är: är WM, som den makroekonomiska litteraturen i hög grad utgått ifrån, alltid positiv för ekonomisk performance? Och Baccaro och Simoni svarar, ibland:

"the impact of wage moderation is possibly contingent on the particular growth path of a country and that lower growth of wages in efficiency units may translate into lower unemployment only in countries such as Ireland, in which foreign demand is by far the most important component of aggregate demand. In countries with large domestic markets, like Italy, the impact of wage moderation on external competitiveness may be counterbalanced by lower domestic demand and overall lower aggregate demand. This, however, is a topic for another paper." (s 629)

Referenser
Lucio Baccaro och Marco Simoni, "Organizational Determinants of Wage Moderation", World Politics 2010
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Calmfors, Lars, and John Driffill. 1988. “Bargaining Structure, Corporatism, and Macroeconomic Performance.” Economic Policy 3, no. 6: 13–61.
Cameron, David. 1984. “Social Democracy, Corporatism, Labour Quiescence, and the Representation of Economic Interest in Advanced Capitalist Society.” In John H. Goldthorpe, ed., Order and Conflict in Contemporary Capitalism. Oxford: Clarendon: 143–78.
Schmitter, Philippe. 1974. “Still the Century of Corporatism?” Review of Politics 36, no. 1: 85–131.
Soskice, David. 1990. “Wage Determination: The Changing Role of Institutions in Advanced Industrialised Countries.” Oxford Review of Economic Policy 6, no. 4: 36–61.