Vad är "strukturalism" inom nationalekonomin? Hollis B. Chenery, vice ordförande för utvecklingspolicy på Världsbanken, menade 1975 att tre skolor av utvecklingsekonomi utvecklats (sic) under efterkrigstiden: neoklassisk, marxistisk, och strukturalistisk.
"The first two attempt to adapt systems of thought that were initially formulated for the study of industrial societies to the less developed countries. The structuralist approach at tempts to identify specific rigidities, lags, and other characteristics of the structure of developing economies that affect economic adjustments and the choice of development policy."De strukturella hypoteserna formulerades på 1950-talet av forskare som Paul Rosenstein-Rodan, Ragnar Nurkse, W. Arthur Lewis, Paul Prebisch, Hans Singer, och Gunnar Myrdal.
"They explain phenomena such as balance of payments disequilibrium, unemployment, and worsening income distribution on the basis of particular properties of demand and
production functions and other specifica tions of economic behavior. A common theme in most of this work is the failure of the equilibrating mechanisms of the price system to produce steady growth or a desirable distribution of income." (s. 310)
1960-talets goda ekonomiska tillväxt ledde till skepsis mot strukturalisterna och deras pessimism, men med 70-talets diskussion om "strukturella rigiditeter" har strukturalismen kommit en vogue igen, för att diskutera ämnen som: "the limited ability of economies to absorb the growing labor force, the worsening of the income distribution in several developing countries, and-most recently-the disruption to world trade caused by increased oil and food prices, which will require a substantial adjustment in productive structures."
Chenery menar att sedan 1950-talets början har strukturalismen utvecklats från ett intuitivt sätt att tänka på och argumentera om ekonomi, till något mera stringent. Hans diskussion om strukturalismens metod börjar med Arthur Lewis (1915-1991) modell över en dual ekonomi.
"He [Lewis] makes three basic assumptions as to the structure of a developing economy: (1) that technology can be divided between capital-using (capitalist) and non-capital-using (subsistence); (2) that the labor supply is elastic at a conventional wage; and (3) that saving is done largely by the recipients of nonwage income (capitalists)." (s. 311)
Nästa stora idé som Chenery introducerar är Nurkse och Rosenstein-Rodans analys av balanserad tillväxt:
"The early formulations of concepts of balanced growth by Nurkse and Rosenstein-Rodan also relied on a simple set of structural hypotheses: (1) a generalized version of Engels' law, specifying that consumer demand for food, clothing, shelter, and other major commodity groups is mainly a function of income and little af fected by relative prices; (2) a similar assumption as to the limited price elasticity of demand for exports; and (3) in Rosenstein-Rodan's formulation, the importance of economies of scale in overhead facilities and basic industries. The first two assump tions make it necessary to expand output and allocate investment in close relation to the pattern of domestic demand. They also provide an explanation for structural dis equilibrium and slow growth in countries that fail to do so." (s. 311)
Chenery menar (det känns pre-Washington Consensus, det här!) att båda uppsättningarna antaganden hållit väl empiriskt: Lewis tes har snarast blivit mer sann med tiden när befolkningstillväxten varit snabb i utvecklingsländerna. Ekonometriska teser visar också stöd för Engels lag, med priselasticiteter under 1 för livsmedel. "Among the basic structuralist assumptions listed, only the assumed inelastic demand for exports needs to be seriously qualified." (s. 311)
Steget till teoretisk förfining och policy-applikation har varit svårare. Chenery menar också att olikt neoklassiska antaganden så leder inte de strukturalistiska antagandena automatiskt till vissa policy-rekommendationer. För att producera sådana slutsatser måste man kombinera strukturalismens antaganden med ett allmän jämvikts-ramverk, antingen en neoklassisk modell eller en version av en "linear Leontief input-output model, which excludes most forms of substitution." (s. 312) De flesta som utvecklat den duala ekonomin och surplus labor-begreppen har gjort det i ett neoklassiskt system med två sektorer: JC Fei och G Ranis, JG Williamson, med flera. Ett policy-steg med denna typ av forskning är att räkna ut arbetskraftens skuggpris för att se hur man kan stödja arbetets flytt till mer produktiv sysselsättning. Detta har dock hämmats av brist på nyanserade data om olika typer av dualism.
"The elaboration of structuralist hypotheses in planning models has also focused attention on the value of flexibility in adapting resource allocation to changing circumstances. This problem does not arise in the neoclassical system, which assumes perfect foresight and a high degree of substitutability. When these assumptions are abandoned, flexibility can be provided by increased exports or capital inflows and by planning some excess capacity in physical and human capital stocks." (s. 312)
Det ökade intresset för inkomstfördelningen har också yttrat sig i den strukturalistiska diskussionen. MS Ahluwalia har visat att de flesta riktigt fattiga i utvecklingsländer är självanställda och på landsbygden, inte lönearbetare i städer som i industriländer. I utvecklingsländer tenderarar lönearbetare snarare vara mellan-inkomst-grupper. (s. 312) De olika grupperna som påverkas av fattigdom -- småbönder, jordlösa arbetare, egenanställda i städerna-- har "a different set of produc-
tive possibilities and constraints" och därför behövs strukturella analyser som tar hänsyn till dessa skillnader. Med sådan förfining menar Chenery att strukturalistiska modeller och policyförslag är överlägna såväl neoklassiska som marxistiska dito, som Chenery menar bygger på för starka, inflexibla antaganden.
Konflikten mellan de tre skolorna är ännu starkare i synen på internationell ekonomisk politik. Neoklassiskerna överdriver vinsterna av frihandel när de inte tar i beaktande varierande exportpriser eller problemen med att skifta resurser för att möta förändrade marknadsförhållanden, och marxister överdriver kostnaderna av "beroende" och underskattar vinsten av teknologisk överföring.
På 1960-talet skiftade en rad länder från en initial strategi av importsubstitution till en exportorienterad strategi, när de byggt upp en industri: Taiwan, Israel, Korea, Brasilien, Mexiko. Chenery är rätt optimistisk om hur detta gått och menar att det visar att motsättningen mellan de två strategierna överdrivits och att en kombination är möjlig och gynnsam. (s. 313-314)
Chenery börjar sin slutsatssektion med en förhoppning om att när statistiskt testade relationer mellan variablerna ersätter a priori-hypoteser, så kan skillnaderna mellan de tre skolorna minska. Inte minst substitutions-elasticiteterna ser han som prioriterade att skatta empiriskt. Han menar dock att den neoklassiska idén om perfekta marknader aldrig kommer gå att förverklliga och att man borde sluta tala om modeller som inkorporerar marknadsimperfektioner som "second best"-modeller. (s. 315) Men han håller också med Albert Hirschman om att strukturalisters och marxisters mer ambitiösa utvecklingspolicy kan kräva alltför stor administration från utvecklingsländers statsapparater och att man måste designa realistisk utvecklingspolicy, som faktiskt går att implementera med de institutionella förutsättningar som föreligger.
Referens
Hollis B. Chenery (1975) "The Structuralist Approach to Development Policy", The American Economic Review , May, 1975, Vol. 65, No. 2, Papers and Proceedings of the Eighty-seventh Annual Meeting of the American Economic Association (May, 1975), pp. 310-316
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar