Nationalekonomiska klubben i Stockholm

 

Rolf G. Henriksson, född 1937, disputerade 1969 vid Northwestern i USA på en avhandling om den svenska emigrationen till Amerika. Henriksson var då influerad av den pågående kliometriska revolutionen och förde bland annat kontrafaktiska resonemang om hur Sveriges utveckling hade sett ut utan emigrationen. Redan före han disputerade återvände han till Stockholm och började undervisa i ekonomisk historia vid SU. Hans forskning fokuserade på ekonomisk doktrinhistoria och inte minst på Eli Heckscher och hans tid. Han skrev också om de som varit hans lärare på Handels på 50-60-talen: Arthur Montgomery, Bertil Ohlin och Erik Dahmén. 1987 publicerade han till Konjunkturinstitutets 50-årsjubileum en bok om KI. 1995 publicerade han en antologi med Erik Lundbergs texter, och åren därefter skrev han en rad texter om Lundberg. 1989 publicerade han till Industrien Utredningsinstituts 50-årsjubileum boken Som Edström ville -- hur IUI blev till.

Avsikten var från början att följa institutets verksamhet fram till dess att Ingvar Svennilson lämnade det 1949. Det blev inte riktigt så. Henriksson letade fram allt tänkbart material och skrev som alltid långt, innan han kortade ner. Uppgiften var inte lätt. IUI:s arkiv var vid den tiden helt oordnat, varför det krävdes en betydande insats enbart för att hitta nödvändiga dokument. Den här gången hann Henriksson inte riktigt till nerkortningsskedet. Projektet resulterade i tre publikationer, två working papers och boken. De ger alla intryck av att vara byggstenar i något som inte riktigt kunde förverkligas.
Den första delen av trilogin var en preliminär version (Henriksson 1989b) av vad som 1990 blev en bok (Henriksson 1990a). Boken behandlar, synnerligen detaljerat, förspelet till IUI:s tillkomst och dess första år. Henriksson berättar hur Per Albin Hansson vid ett möte med Sigfrid Edström, ASEA:s chef, tillika ordförande i SAF, hävdade att näringslivet var för dåligt representerat i den politiska debatten och hur Edström därefter förverkligade tanken på ett utredningsinstitut som kunde förse näringslivet med argument.
Det blev många turer innan IUI kunde börja sin verksamhet i februari 1939. Henriksson skildrar Edströms problem med att få ut industrins hjärtefrågor till den breda allmänheten. Vilhelm Lundvik, Industriförbundets vd, var motståndare till vad han uppfattade som en politisering av näringslivet, vilket innefattade Edströms tankar på ett utredningsinstitut. Tillsammans med SAF:s vd Gustaf Söderlund bildade Edström och Lundvik en kommitté för att fastslå hur utredningsfrågan borde hanteras. Söderlund lyckades till sist få till en kompromiss som både SAF och Industriförbundet kunde acceptera: ett institut som skulle bedriva utredningsverksamhet men avhålla sig från partipolitik.
Henrikssons IUI-bok sträcker sig till 1943, när Edström avgick som institutets styrelseordförande. Då hade IUI fått sin tredje chef, nationalekonomen Ingvar Svennilson, som kom efter Ivar Anderson och Ragnar Sundén. Henriksson redogör för verksamheten de första två åren, präglade av kriget och nödvändigheten av samarbete mellan stat och näringsliv, och betonade den förändring som kom till stånd genom Svennilsons inträde, då IUI förvandlades till ett renodlat forskningsinstitut.

På 90-talet ägnade Henriksson sig också åt Dahmén:

"Ytterligare en nationalekonom som blev föremål för Henrikssons djupdykningar var Erik Dahmén, som till sin 75-årsdag förärades en volym redigerad av Bo Carlsson och Henriksson (1991a). De båda fastslog att omvandling och utvecklingsblock är de unika inslagen i den dahménska ansatsen, vilken går utöver vad Dahmén tillgodogjort sig av sina läromästare Joseph Schumpeter och Johan Åkerman. Volymen består av fyra avdelningar: en summering av Dahméns licentiatavhandling från 1942, en engelsk översättning av sammanfattningen i Dahméns doktorsavhandling från 1950, diskussionen om denna avhandling i Nationalekonomiska klubben 1951 samt några recensioner och ett urval av Dahméns skriverier från 1980-talet. I introduktionen till lic-avhandlingen tog Henriksson (1991c) upp idén om felinvesteringar, som överfördes till Dahmén från Hayek via Åkerman, Dahméns reaktion på Schumpeters arbeten om konjunkturcykler och den teori han utvecklade i lic:en 1941. I nästa introduktion (Carlsson och Henriksson 1991b) får vi följa Dahméns öden och äventyr vid IUI och hur han under inflytande av Svennilson och med bistånd av IUI-staben genomförde det kraftprov som 1950 resulterade i doktorsavhandlingen om svensk industriell företagarverksamhet.
Fem år senare återkom Henriksson med en uppsats om Dahméns tidiga utveckling, denna gång till festföremålets 80-årsdag. Historien är densamma som i introduktionen till licentiatavhandlingen från 1991 men berättad mer i detalj. Henriksson (1996c, s 14) hävdade att Dahmén genom att kombinera Schumpeters innovations- och Hayeks felinvesteringsprocesser, omvandlingens positiva och negativa sidor, ”kom fram till en mera komplett eller generaliserad idé om omvandlingen än Schumpeter”."

1986 föreläste Henriksson om Nationalekonomiska klubben, 70 år efter Heckschers initiativ att starta den kring Knut Wicksell vid dennes pension. Föreläsningen arbetades om till en artikel i Ekonomisk Debatt 1987 som fokuserade på två höjdpunkter i klubbens historia: Keynes besök 1936, när Ohlin menade att svenskarna redan kommit fram till Keynes slutsatser oberoende av honom, och Gunnar Myrdals attack på Heckscher och de äldre, liberala ekonomerna 1928. Henriksson utvecklade analysen ytterligare i två artiklar:

"Till den konferens som hölls för att uppmärksamma 50-årsjubiléet av Ohlins proklamation utvecklade Henriksson sin uppsats i två versioner (Henriksson 1989a, 1991d), den förra något längre än den senare. Här spelade han ut hela sitt encyklopediska register av kunskap om svensk nationalekonomi under främst 1920- och 1930-talet. Med Nationalekonomiska klubben som nav undersökte han övriga element i den institutionella bas på vilken Stockholmsskolan vilade – Bagges Rockefellerprojekt, 1927 års arbetslöshetsutredning, licentiatseminariet vid Stockholms högskola – och den väv av förbindelser och motsättningar som präglade det svenska ekonomskrået. Artiklarna om Nationalekonomiska klubben var en sällsynt lyckad forskningsinsats – en rik och spännande materia avtäckt i rätt ögonblick."

Allt detta har jag från en väldigt fin minnesartikel vid Henrikssons bortgång 2020, av Benny Carlson och Mats Lundahl.

 

Rolf G Henriksson, "Nationalekonomiska klubben 1917-1951", Ekonomisk Debatt nr 4 1987.