Nottingham-statvetaren Chris Piersons artikel om Rousseau (1712-1778) och privategendomen börjar direkt: "Rousseau’s life and his work are both notoriously paradoxical." En social man som älskade att vara ensam, en hypokondriker som skydde läkare, en man som trodde att kvinnorna älskade honom men vars kärleksaffärer alltid slutade illa, en man som avfärdade de rikas livsstil men var beroende av desamma för patronage... Det motsägelsefulla gäller också Rousseaus syn på privategendomen:
"Within months of publishing his excoriating attack on private property in the Second Discourse, his article on ‘political economy’ had appeared in the fifth volume of the Encyclopedie describing the right of property as ‘the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’. In Emile, written several years later, he insists that ‘the demon of property infects everything it touches’ and yet the great virtue of the Social Contract (appearing in print at the very same time) is said to be that it has successfully fashioned ‘a form of association which will defend and protect, with the whole of its joint strength, the person and property of each associate’." (s. 409-410)Roussaus paradoxala syn på egendom har alltid varit prominent i sekundärlitteraturen, säger Pierson:
"It was observed in Vaughan’s long-influential English introduction to Rousseau’s writings, written nearly one hundred years ago, in which it is seen in the context of the great man’s (successful) struggle to free himself from the (malign) influence of John Locke. More than 60 years later, James MacAdam writes of Rousseau that ‘it is impossible to see how his statements on property fit together and how they fit into his philosophy as a whole’. In a recent study of Rousseau’s economic philosophy, Bertil Friden simply notes that ‘Rousseau’s divergent statements on property are not easy to reconcile’." (s. 410)Det klassiska textstället i Second Discourse (1755) där Rousseau fördömer det privata ägandet är ett stycke stark retorik:
"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'." (cit från svenska Wikipedia)
När ingen protesterade mot denna första inhägnare, skriver Rousseau, tog mänsklighetens sanna ungdom slut; Pierson jämför Rousseaus perspektiv på ägnadets utveckling med Augustinus analys av syndafallet. Rousseau ger sig verkligen in i att skriva en (allegorisk) historia av mänsklighetens förhålladnde till egendom, från ett primitivt tillstånd där männsiskor bodde i hyddor och inte visste vad som var "mitt" och vad som var "ditt". När de börjat dela upp jorden och blivit fler och mer tätbefolkade driver amour-propre, ett komplext begrepp som delvis motsvarar egenkärlek, fram mer komplex ekonomisk och aktivitet och efter hand också arbetsdelning, som Rousseau fäster stor vikt vid:
"From the moment one man needed help from another, and as soon as they found it useful for one man to have provisions enough for two, equality evaporated, property was introduced, and work became mandatory; vast forests were transformed into sunny open country that had to be watered with the sweat of man, and where slavery and adversity were soon seen to germinate and ripen with the crops."
Rousseau menade att med den ökade arbetsdelningen och ojämlikheten så förstärktes också negativa drag hos människorna: de blir avundsjuka, lögnaktiga med mera. Människorna har blivit beroende av varandra, den rike av den fattige, den fattige av den rike, och Rousseaus implicita ideal av oberoende är verkligen märkligt:
"Once free and independent, now subject, so to speak, through a multitude of new needs, to all of nature, and above all to his fellow men, whose slave he has in a sense become, even when he becomes their master. For if he is rich, he needs their services; if he is poor, he needs their aid." (cit. s. 413)*
Men hur kan man få ihop det här med:
"that much more Lockean Rousseau who argues (in the article on ‘Political Economy’ in the fifth volume of the Encyclopedie) that the state is ‘established only in order to provide security for private property, which is anterior to it’ and that ‘the right of property is the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’?"
Från att ha talat om en "lockeansk" Rousseau, vänder sig Pierson genast och invänder om att Locke själv kanske inte var så lockeansk som man kan tro; Jeremy Waldron (The Right of Private Property, 1988) och andra forskare har nyligen visat att Locke inte så oförbehållsamt trodde på privategendomens primat, som det ibland framställts som. Därefter relativiserar han hur lockeansk/libertariansk Rousseaus diskussion av privategendom egentligen är i Encyklopedin: han anger visserligen äganderätt som en central rättighet, men en rättighet som ges av lagen och som är central för att samhället ska fungera och personer kunna överleva, vilket enligt Rousseau är en grundläggande rättighet. I samma text säger han också att ingen har rätt att överföra sin egendom till sina barn utan arvsskatt.
Också i sin klassiska roman Emile diskuterar Rousseau äganderätten, var den kommer ifrån och dess konflikter. Bland annat i en historia om odling av bönor:
"Here Rousseau encourages his young charge to plant some beans. They return every day to water them and to view the progress of the tender shoots. Emile’s delight increases when his mentor tells him that ‘this belongs to you’, establishing that ‘there is in this earth something of himself that he can claim against anyone whomsoever’. One day they return and find, to Emile’s shock and horror, that his beans have been uprooted. The child rails against this injustice. It turns out that this was the work of Robert, the gardener. But when confronted with his ‘crime’, it is Robert who is indignant. He had already planted this plot with valuable Maltese melons (which he had intended to share with Emile):
. . . in order to plant your miserable beans there, you destroyed my melons for me when they were already sprouting, and they can never be replaced. You have done me an irreparable wrong, and you have deprived yourselves of the pleasure of eating exquisite melons.
Rousseau pacifies the aggrieved gardener, assuring him that ‘we will never again work the land without knowing whether someone had put his hand to it before us’, though Robert responds that all the land locally has already been occupied." (s. 415)
Emile och trädgårdsmästaren kommer till slut överens, och delar upp landet så att var och en får odla sina bönor och sina meloner. Pierson är dock tveksam till om budskapet i berättelsen är att de genom sitt arbete gör jorden till sin, som i Lockes berättelse; han menar att Rousseau fortfarande har fler klausuler och krav för ett fullständigt ägande.
Om Second Discourse, politisk ekonomi-kapitlet i Encyklopedin och Emile är svårförenliga vad gäller perspektivet på egendom, så är Samhällsfördraget (1762) ännu svårare. Om steget från naturtillstånd till civilsamhälle i Andra avhandlingen var ett där de rika lurar de fattiga, så är den avgörande övergången mycket annorlunda i Samhällsfördraget:
"The transition to civil society is now represented as bringing with it ‘a very remarkable change’ from the life of ‘a limited and stupid animal’ into ‘an intelligent being and a man’ (contrast this with Rousseau’s remark in the Second Discourse that ‘the man who meditates is a perverse animal’). The social pact itself loses the appearance of being a ruse perpetrated upon the poor and the gullible by the rich and the avaricious. Now it seems that ‘the fundamental contract substitutes moral and legal equality for whatever degree of physical inequality nature has put between men’" (s. 417)
Och:
"Here echoing Hobbes, Rousseau argues that in the state of nature man had a natural right to everything (at least, to everything that was useful to him) but this right was of little value. Thus: ‘in the state of nature, in which everything is common property, I owe nothing to others, having promised them nothing; the only thing I recognize as belonging to others are those that are of no use to me’. At the same time, Rousseau does argue that first occupancy (under specified conditions which include labouring) should give rise to a property title (whether in the state of nature or in civil society) and that ‘the right of the first occupant is more real than the right of the strongest’." (s. 418)
I sina slutsatser säger Pierson att:
"it is labour – in fact, it is only labour, indeed, it is only manual labour – that can justify a claim to create property (though such a claim must always remain provisional until it is embodied in positive law and may be a claim only to the product of that labour, and not necessarily to the land on which it is performed). But this is not an argument from natural right. Even labour-based possession is ‘usurpation’ in the state of nature. True property (rather than possession-tending-towards-property) is only created when the political community inaugurates formal title (though Rousseau’s usage is far from consistent and he certainly writes of a kind of property existing before the agreement that precipitates civil society). But even within civil society the presumption in favour of what I have produced with my own hands remains. So, on the one hand, labour does less work for Rousseau than it did for Locke. It creates only an assumption in favour of the labourer, rather than a natural right to property, in the pre-social state." (s. 420)
Rousseau oroade sig för ojämlikhet, säger Pierson: närmare bestämt för beroendeförhållanden som skulle uppstå genom ojämlikheten. Och i slutsatserna talar han för positionen att det ändå finns nåt slags sammanhängande position över tid hos Rousseau: " I think that it is possible to identify in Rousseau an attitude to property that, while nuanced and sometimes obscure, is generally consistent." (s. 421-2) Denna är: "He was concerned above all to find a form of association in which all could be free and equal (enough) so that human relationships could regain a simplicity, directness and honesty which they lost when we emerged out of the woods and started gazing upon each other. This could only ever happen when everyone had enough and no one had too much." (s. 422)
Bara året efter publicerade statsvetarna David Siroky och Hans-Jörg Sigwart en artikel på samma tema, i Polity. I början av artiklarna skriver de om paradoxerna, inte olikt Pierson: Rousseaus "thoughts on political economy—particularly his analysis of private property—are still seen by many scholars as puzzling at best, and incoherent at worst." (s. 382) Likt Pierson pekar de på att Andra fördraget framstår som djupt egendomskritiskt, medan Rousseau i Encyklopedin och Samhällsfördraget snarast hyllar egendomen. De säger att: "This article inquires whether it is possible to defend Rousseau’s own claim that any of the “contradictions [in his writings] reflect the contradictions in things.”" Tidigare forskning har inte sett det så, utan snarare sett Rousseau som på denna punkt ogenomtänkt och självmotsägelsefull. Så menar t ex Robert Wokler i sin Social Thought of J.J. Rousseau (1987) att R i sitt kapitel om politisk ekonomi var influerad av Locke, medan han inte var det i övrigt; andra hävdar att R var opportunistisk i sin syn på egendomen.
I tolkningen som de lägger fram finns det tre huvudsakliga argument i Rousseaus perspektiv på egendomen. Ett, att han var intresserad av "the social status of property", där hans utvärdering av egendom hänger ihop med vad för sociala effekter den har i det specifika samhället. " This is a key reason why Rousseau’s perspective on private property is critical and affirmative without being incoherent or opportunistic." (s. 383) Två, "his positive conception of property implicitly weaves together two distinct strands of reasoning. Rousseau advances what John Rawls calls a “realistic utopian” political theory of private property, which combines “ideal” and “non-ideal” theory. On the one hand, Rousseau reflects on the “ideal” constitution of property under ideal or most favorable conditions—that is, within the context of his theory of a fully legitimate republican government. On the other hand, he also considers property when its real-world settings deviate from those that define just republics. " (s. 384) Tre, kärnan i Rousseaus teori om egendom finns i Samhällsfördraget. Medan han accepterar att bearbetningen av jord ger en något slags äganderätt, så var det ändå centralt för honom att äganderätten förutsätter en reciprocitet: äganderätt ges genom politisk-juridiska institutioner, och ges inte bara dig, utan också alla andra som agerat likadant.
De menar att Rousseaus analyser av egendom sker på två olika plan. Ett är det som John Rawls, på tal om Rousseau, kallade "realistiska utopier". En "realistisk utopi" enligt Rawls:
"must rely on the actual laws of nature and achieve the kind of stability those laws allow, that is, stability for the right reasons. It takes people as they are (by the laws of nature), and constitutional and civil laws as they might be, that is, as they would be in a reasonably just and well-ordered democratic society … Following Rousseau’s opening thought in The Social Contract, I shall assume that his phrase “men as they are” refers to persons’ moral and psychological natures and how that nature works within a framework of political and social institutions; and that his phrase “laws as they might be” refers to laws as they should, or ought, to be." (cit. 385)
Jag förstår inte riktigt det här, men Siroky och Sigwart hävdar att: "The notion of a “realistic utopia” is useful because Rousseau both criticizes and affirms certain institutionalizations of private property. " (386) De menar i vilket fall att Rousseau ibland diskuterade egendom i ett idealsamhälle, och ibland i ett faktiskt existerande, alls inte idealiskt samhälle, som Polen, Korsika, eller antikens Rom.
"Rousseau’s fully developed theory of the just republic, put forth in the Social Contract, first introduces the crucial argument of his ideal theory of property. According to this argument, a legitimate and just political society requires a balance in private ownership, not simply because it is a necessary means to bind the state, society, and citizen, and not only because it enhances individual autonomy or individuals’ well-being and their natural right of self-preservation, but also because it enhances political legitimacy."
Men inann de ska gå in på den ideala diskussionen går de igenom den mer kritiska diskussionen i Andra diskursen. De börjar med den klassiska passagen med den första inhägnaden och hur ur detta ett krig kan uppstå mellan de som har och de som inte har. Privategendomens etablering har dock också konstruktiva effekter, enligt Rousseau, så som juridikens utveckling. Överlag, säger Siroky och Sigwart, så är det klart och tydligt att Rousseau inte var någon kommunist: han kritiserade aspekter av egendomen hårt, men berömde andra.
År 1755 publicerade R två texter som båda diskuterar privategendomen utförligt: Andra diskursen, och "Diskurs om politisk ekonomi" som publicerades i Encyklopedin. Fram till nyligen har artikeln i Encyklopedin underskattats av forskningen, menar S och S, vilket lett till en bild av Rousseau som väldigt egendomskritisk. I själva verket så såg Rousseau egendomen som något positivt, av flera skäl. Ett, för att gynna folks möjlighet att försörja sig och överleva (deras mänskliga rättighet). Två, eftersom egendomen gynnar det juridiska systemets utveckling. "Rousseau, when suggesting that government exists because of property, rather than the reverse, seems to echo Locke: “The general administration,” Rousseau writes, “is established only to secure individual property, which is antecedent to it.”" (s. 394) I Emile är det också med egendomen som undervisningen börjar, att Emile ska förstå att egendomen kan främja hans individualitet och väg i livet.
referenser
Chris Pierson (2013) "Rousseau and the paradoxes of property", European Journal of Political Theory 12 (4): 409-424.
David Siroky och Hans-Jörg Sigwart (2014) "Principle and Prudence: Rousseau on Private Property and Inequality", Polity vol 46 nr 3. Läs här.
fotnoter
* Ett annat spännande citat från Rousseau på samma tema som Pierson ger är: ""Let me briefly sum up the social pact between the two classes. ‘You need me, because I am rich and you are poor; let us therefore make an agreement: I will allow you to have the honour of working for me, on condition that you give me the little you still have in return for the trouble I take to give you orders’."" (s. 414-415)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar