Förmögenhetsojämlikhet i England 1275-1334

I historisk forskning om förmögenheter och deras fördelning är det väldigt ovanligt att ha statistik längre tillbaka än 1700-talet. Lindert (1986) gjorde beräkningar för England år 1670 baserat på bouppteckningar; annars brukar det vara mer eller mindre desperata proxies som används, som hyresvärden i nederländska städer, eller någon specialskatt i Augsburg (van Zanden 1995).

Döm därför om min förvåning när jag hittade en artikel som i rubriken sa sig utreda "the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334". Medeltidshistorikern Pamela Nightingale använder här en källa "lay subsidies", som jag aldrig hört talas om förr men som verkar vara ymnigt använd i engelsk forskning. Och debatterad -- artikeln börjar med att referera olika forskares vilt skiljaktiga värderingar av denna källa till kunskap om förmögenheter och deras spridning. Därför, säger Nightingale, jämför denna artikel uppgifterna från lay subsidies med uppgifterna man får från en anann källa, nämligen Statute Merchant certificates of debt. Detta är alltså dokument som uppstått vid lösningar av skuldrelationer; fördelen med detta gentemot skatte-data som lay subsidies, säger Nightingale, är att här hade ingen av parterna motiv att uppge lägre förmögenhet än de faktiskt hade. (För lay subsidies finns det en debatt om huruvida fallet i förmögenheter ca 1270-1330 beror på att folk hade blivit bättre på att smita undan skatten.)

Nightingales undersökning visar att skattedatat är rättvisande för 1280-90-talen, men missvisande efter 1294, då de visar fallande förmögenheter, vilket inte i verkligen var fallet. (s 28) Deras täckning av olika typer av förmögenheter är väldigt olika, vilket också gör att de ger en missvisande bild av den regionala fördelningen av förmögenhet: t ex så missar de mycket av ulltillverknings-relaterad förmögenhet, vilket missgynnar norra England, och de missar också kommersiell utveckling vilket gör att de underskattar Norfolks framsteg, och grevskapen runt Londons framsteg på 1330-talet.

referens

Pamela Nightingale (2004) "The lay subsidies and the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334", Economic History Review.

Ojämlikhet och olika klassers olika konsumtion

Om vi är intresserade av utvecklingen av inkomstskillnader mellan individer och klasser, bör vi då beakta prisförändringar? Om överklassen och arbetarklassen konsumerar samma saker är detta en icke-fråga: om vi deflaterar bådas inkomster med priserna för en identisk konsumtionskorg -- ett konsumentprisindex med lite hyror, lite bensin, lite bröd, en biobiljett, och så vidare -- så blir vår bild av skillnaden mellan klasserna precis likadan oavsett om vi använder nominella eller "reala" (alltså med KPI deflaterade) inkomster.

Men om inte personer i de olika klasserna konsumerar samma saker, så är detta inte fallet: då kan överklassens konsumtionspriser och arbetarklassens konsumtionspriser röra sig åt olika håll, och "real" inkomstojämlikhet blir annorlunda än "nominell". I diskussionen om ojämlikhetens utveckling i USA under de senaste decennierna har denna poäng gjorts apropå att medianhushållets inkomster realt (deflaterat med KPI) stått stilla sedan mitten av 1970-talet. Är det verkligen rimligt att säga, påpekar kritikerna, att reallönerna stått stilla, i ljuset av hur mycket billigare vissa konsumtionsvaror blivit i och med den kinesiska industrins genomslag sedan 1980-talet, och genombrottet för lågpriskedjan Wal-Mart. Om vi antar att US-amerikanska arbetarhushåll köper många billiga produkter producerade av kinesiska lågbetalda arbetare, och handlar på Wal-Mart, så har nog priserna på arbetarhushållens konsumtion fallit mer än vad KPI har gjort. Och därmed har arbetarhushållens levnadsstandard faktiskt ökat, inte stått stilla som KPI-justeringen säger.

Jag har haft lite svårt för detta argument eftersom det blir lite essentialistiskt: arbetare konsumerar varor för arbetare, de högre klasserna konsumerar varor för de högre klasserna, och aldrig mötas de två. (Jfr Lane Kenworthys kritik.) Med klass-specifika justeringar så utgår man ju ifrån att arbetarna inte bara rent deskriptivt konsumerar en annan mix av saker och tjänster än de högre klasserna (vilket de förstås i någon mån gör), utan också att de för beräkningens skull inte ska förändra sin konsumtion, inte röra sig mot en mer "medelklassig" eller "överklassig" konsumtion. Men det har också en poäng: olika klasser konsumerar olika saker, och påverkas på kort sikt eller när vi håller konsumtionsskillnaderna konstanta, på olika sätt av olika prisutvecklingar.

Inom ekonomisk historia har Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin och Peter H. Lindert gjort detta argument för Europa ca 1500-1914. De pekar på att överklassen under denna period köpte mycket arbetskraft -- tjänare -- och liknande, och att ett fall i tjänarlöner därför höjde deras reala levnadsstandard; för arbetare hade fallet förstås den motsatta effekten. För arbetarna före ca 1900 var bröd och andra spannmålsprodukter en väldigt stor del av en konsumtion, och inom ekonomisk-historisk forskning har just sådana spannmålstunga konsumtionskorgar stått i centrum för mycket forskning om historisk levnadsstandard; se framför allt forskningen av Robert Allen. Fokuset på arbetare och bröd-orienterade konsumtionskorgar gör, menar Hoffman et al., att forskningen underskattat förbättringen av levnadsstandards i Europa ca 1500-1640 och 1740-1815. Under dessa perioder ökade priset på bröd mer än andra varor, och kapitalinkomster ökade mer än lönerna. Båda dessa saker gör att ett mått på levnadsstandard som är arbetarlön/brödpris dubbelt underskattar förbättringen av levnadsstandard -- jfr Allens poäng om oförbättrad levnadsstandard för arbetare 1500-1850.

För att göra sin poäng behöver Hoffman et al. två typer av empiri. Den första rör de olika klassernas olika konsumtionsvanor. De antyds i Tabell 1.

Den andra empirin som behövs är prisrörelser på de olika varorna. Den syns för England 1500-1910 i Figur 1A, nedan.

När Hoffman et al. kombinerar de två typerna av information, kan de räkna fram ifall prisutvecklingen under en viss period var egalitär (gynnade arbetarna mer än överklassen), eller inegalitär (tvärtom). Denna uträkning syns för England 1500-1986 i Figur 2A, längst upp i detta inlägg.

I sina slutsatser betonar Hoffman et al. att perioderna 1500-1640 och 1740-1815 utmärktes av starkt ökande ojämlikhet i konsumtion, vad gäller prisutvecklingen. De kontextualiserar såhär Malthus och Ricardo -- parallellen till hur Allen (2009) kontextualiserar Friedrich Engels analys av arbetarklassen i England är slående -- :

"In retrospect, the wartime era between the 1790s and 1815 was an historic high-water mark of expanded population, scarce food, cheap servants, and wide income gaps in Western Europe. It was the kind of period that could have inspired pessimistic theories of population and economics. If one were inclined to fear that population growth would cause food scarcity and a drop of wages back down to subsistence, the year 1798 would have been a good time to write an Essay on Population persuading a wider public to take these fears seriously. And if one thought that population growth tended to raise land rents for the rich at the expense of workers and capitalists, with workers' wages again sinking back to subsistence, 1817 would have been a good time to publicize this prediction in a book on the Principles of Political Economy and Taxation." (s 351)

Referens

Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin and Peter H. Lindert, "Real Inequality in Europe since 1500", The Journal of Economic History, Vol. 62, No. 2 (Jun., 2002), pp. 322-355

Christian Broda, "China and Wal-Mart: Champions of Equality", voxeu, 3 juli 2008.

Kooperativens roll på den svenska försäkringsmarknaden

Kooperativen spelade under 1900-talen en viktig roll i Sveriges ekonomi. Var man socialdemokrat handlade man kanske sin mat på Konsum, köpte däck från Gislaved, bodde i HSB, och så vidare. Också bönderna hade så klart starka kooperativ, som Arla och Lantmännen. På försäkringssidan har vi kundägda företag som Folksam, kopplade till arbetarrörelsen, och Länsförsäkringar.

Umeå-ekonomisk historikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson och deras kollega Mike Adams publicerade 2006 en översikt över den svenska försäkringsbranschens historia. Därifrån tar jag detta slående diagram, som visar att de kundägda företagens andel av branschens intäkter var nära noll 1892, nära 50 procent 1910, och över 50 procent 1934.

Det är utifrån Lindmark et als artikel lite oklart för mig varför de kundägda bolagen gick så snabbt framåt. De för ett nationalekonomiskt resonemang om de kundägda försäkringsbolagens fördelar vad gäller mindre kostnader för övervakning av kundernas beteende, t ex vad gäller livförsäkring. (s 354)

Referens

Magnus Lindmark, Lars-Fredrik Andersson och Mike Adams (2006) "The Evolution and Development of the Swedish Insurance Market", Accounting, Business and Financial History, 16:3, 341-370.

Jfr också Mats Larsson och Mikael Lönnborg (2017) "Är svensk ömsesidig försäkring unik?", Nordisk Försäkringstidskrift. (pdf här).
"Medan Folksam har sin tradition i arbetarrörelsens kooperation – men för att undvika missförstånd, Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag och inte ett kooperativt – bygger Länsförsäkringar på den medeltida brandstoden och jordbruksrörelsens tradition." (s 6)

Skråväsendet, effektivitet och socialt kapital

Rembrandts målning av klädeköpmännens gille 1661

Skråorganisationer spelade en viktig roll i europeiska ekonomier från medeltiden till 1800-talet. Traditionellt så har historiker sett dessa som en konservativ hämsko på den ekonomiska utvecklingen. Under 1980-90-talen kom dock en motreaktion där institutionella nationalekonomer menade att om institutionen kunde överleva så länge, så måste den haft en ekonomisk rationalitet (Ehmer, Epstein 1998 JEH, Greif 1994 JPE), och statsvetare (Putnam 1993, Stiglitz och Ellerman, Raiser 2001 bokkapitel) menade att skråna ökade det "sociala kapitalet" i samhället.

Cambridge-ekonomiskhistorikern Sheilagh Ogilvie angriper i en artikel från 2004 gillenas ekonomiska och sociala roll utifrån en ny empirisk studie. Hennes studie rör en protoindustriell region (old school begrepp!), den kamgarnsullsproducerande regionen Württemberg i vad som idag är sydvästra Tyskland, från 1500-talet till 1800-talet. Detta är en bra region både eftersom källäget är bra, och eftersom den är representativ för europeiska regioner med långvariga skråtraditioner. Det är bättre att testa teorier om skrån och gillen här än i England och Nederländerna, där skråna var mer begränsade till städerna och försvagades t o m där från 1500-talet och framåt. I de flesta andra delar av Europa, säger Ogilvie, var skråna starka inte bara i hantverk utan också i proto-industri, exportbranscher och tjänstesektorer som köpmäns handel. Ogilvie argumenterar mot det gamla argumentet, baserat på England pch Nederlänerna, att protoindustrier flyttade till landsbygden för att undkomma skråna, som sedan kollapsade (s 290).

Så här sammanfattar Ogilvie de revisionistiska argumenten om skrån:

"A first strand of this literature argues that guilds existed to solve asymmetries of information between producers, merchants, and consumers concerning product quality, thereby increasing the volume of exchange and enabling industries to expand over larger spatial areas. A second rehabilitation argument holds that guilds existed to overcome imperfections in markets for trained labour, thereby both increasing the volume of exchange and improving industrial productivity. A third plank of the rehabilitation case is that guilds existed because they were an efficient institutional solution to imperfections in markets for technological innovations, creating incentives for innovators to invent new ideas and disseminate their innovations more widely. A final and more general version of the rehabilitation case regards guilds as social networks that generated beneficial social capital by sustaining shared norms, punishing violators of these norms, effectively transmitting information, and successfully undertaking collective action." (s 288)

Det första argumentet handlar alltså om att man i det tidigmoderna samhället hade svårt att veta kvaliteten på produkter. Eftersom man därför tvekade att köpa, så hölls handeln tillbaka.Två typer av belägg anförs för detta argument. För det första, uttalanden i litteratur och pjäser från den tiden om dålig kvalitet på varor. För det andra, de hävdar att skrånas regler innehöll väldigt mycket regler om kvalitetskontroll. (s 292)

I Württemberg började man producera ull för export på 1560-talet. Den enda andra proto-industrin var linne. Ingen av dessa industrier var "economically vibrant"; istället, säger Ogilvie, var de teknologiskt stagnerande och krävde inte särskilt mycket "skilled labour". Bland annat eftersom skråna överlevde så länge är arkivet ovanligt bra där. För vävarskråt i det mest koncenterat industriella distriktet i regionen, Wildberg, finns det årliga räkenskapsböcker för 10 rurala områden (communities) från 1598 till 1760. De "kolossala" affärspapprena för Calws köpmannaförening finns också kvar för långa perioder mallan 1650 och 1797. Ogilvie använder också arkiv från Württemberg Upper Council (?) som har petitioner, register, korrespondens m m och lokala domstolar. (s 291)

Mot argument ett, om kvalitetskontroll, anför Ogilvie för det första att man inte kan ta uttalanden om litteraturen som bevis för hur det låg till ute i samhället. För det andra så var de flesta reglerna i skråna i Württemberg inte om kvalitet, och även om de sa att det handlade om kvalitet så kunde det handla om helt andra saker. Böternas som delades ut för att bryta mot kvalitetskriterier var låga. (Tabell 2.)

Notabelt är för övrigt att mycket av Ogilvies argumentation mot argument ett riktas mot den svenske ekonomisk-historikern Bo Gustafsson, den gamle KFML:aren (hans förord till den svenska utgåvan av Kapitalet från 1969 är oförglömligt) som på 1980-talet blev ny-institutionell teoretiker. Ogilvie menar också att skrånas kvalitetskontroll inte var tillförlig; i själva verket kunde de sänka kvaliteten (s 295-301). Där hänvisar hon också till andras studier av Yorkshire, Katalonien och de svenska hallrätterna (studerade av Klas Nyberg). Ogilvie menar att också i övriga Europa var skrån i sig otillräckligt för att garantera god kvalitet; det var statliga kontroller som kunde garantera sådan.

Det andra revisionistiska argumentet, att skråna gynnade ekonomin genom att främja utbildning, vilar enligt Ogilvie i hög grad på skrånas egna regler. Också här tycker O att tidigare forskare ser de skrivna reglerna alltför okritiskt som källor som talar om hur det fungerade i praktiken. Hon menar att många yrken som omfattades av skrån inte alls var särskilt kvalificerade. Dessutom så menar hon med stöd i ett fall i Württemberg 1780 att kraven som skråna ställde ofta gick ut på att stänga ute kvinnor, oäktingar och andra. (s 307f) Över tid ökade andelen av nya ull-mästare som själva hade fäder som var mästare i skrået. (s 310)

"Master profited by taking on apprentices to whom they did not pay wages on the grounds that they were providng them with training, and then exploiting them as cheap agricultural and household labour instead of training them." (s 311)

Inte ett enda av de 632 regelbrytande fallen som Wildberg-skrået bestraffade, rörde mästares uteblivande av utbildning till sina gesäller. Men i domstolsarkiven finns fall där gesäller rymt från sina mästare just av detta skäl, och för att de gjorts till gratis arbetskraft. Samtidigt så skvallrar den svarta marknadens utbredning i kvalificerad produktion -- bland annat ledd av kvinnor, judar och andra från skråna uteslutna grupper -- om att skråna inte var nödvändiga för att utveckla de kvalificerade arbetena. (s 312)

Det tredje revisionistiska argumentet som Ogilvie bemöter är det att skråna inte alls hindrade teknologisk utveckling, utan istället främjade den. Hon anför belägg från Württemberg där skråna hindrar utveckling, och en europeisk jämförelse där t ex Leiden, som hade svaga gillen, hade en dynamisk textilindustri under tidigmodern period, innan de blev utkonkurrerade av England. (s 321) Också West Riding i Yorkshire i England hade knappt några skrån alls, och hade mycket effektiv textilproduktion.

Det fjärde revisionistiska argumentet handlar om att skråna främjar socialt kapital. Det sker i fyra former: främjandet av delade normer, förbättrade informationsflöden om dessa normer, bestraffning av brott mot normer, och organisering av kollektivt agerande till normernas försvar. (s 323) Württembergs skrån främjade synnerligen normer, säger Ogilvie, men frågan är om dessa normer var till fördel för ekonomin? Normen att man inte fick göra enkelt arbete utan en koppling till skrå, normen att kvinnor inte fick utföra arbetet, normen att det var "ohederligt" att betala spinners en konkurrensmässig lön -- alla dessa normer hämmade ekonomisk utveckling, säger hon (s 324).

Ogilvie skildrar skråna som egenintresserade rent-seekers (s 327-9). Hon ger så revisionisterna en poäng i att det är bra att använda modern ekonomisk teori för att förstå skrån, men att de har använt helt fel teorier (s 329-331). Maktrelationer innebär -- som Mancur Olson diskuterat -- att ekonomiskt ineffektiva institutioner kan överleva länge.

S.R. Epstein replikerade 2008 i Economic History Review på Ogilvies artikel. Epstein menade att Ogilvie överförenklade "the revisionist position", ignorerade ny forskning om europeiska skrån, underskattade skrånas roll i England och Nederländerna, och felaktigt presenterade sin fallstudie av Württemberg som representativ för Euriopa i stort.

Ogilvie svarade, och man kan inte påstå att hon gick på defensiven -- Epsteins argument mot hennes text var, menade Ogilvie, "baseless" och hans påståenden om europeiska skrån "unsupported".

Referens

Epstein, S.R. (2008) "Rehabilitating the guilds", Economic History Review.
Sheilagh Ogilvie (2004) "Guilds, efficiency, and social capital: evidence from German proto-industry", Economic History Review. (finns här)
Sheilagh Ogilvie (2008) "Rehabilitating the guilds: A reply", Economic History Review. (här)

Inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015

Från Pikettys ojämlikhetsforskningsfabrik i Paris har det nu också kommit en studie av utvecklingen av inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015, författad av doktoranden Marc Morgan. Brasilien är känt för att vara ett av världens mest ojämlika länder, och så det har ett särskilt intresse att göra precisa beräkningar där. Detta har dock inte gjorts, menar Morgan, eftersom tidigare studier använt hushållssurveys vilka underskattar ojämlikheten och kapitalinkomsternas roll. Detta är eftersom de rika inte vill ge bort information om sina inkomster och tillgångar; eftersom de inte vill ägna tid åt att prata med intervjuare; och eftersom intervjuarna kanske inte ens kommer åt de rika, i deras "gated communities" (s. 3) Morgan använder DINA-ramverket, Distributional Income National Accounts, som kopplar ihop makronivån och mikronivån så att man ska kunna se precis hur ekonomisk tillväxt omsätts i ökade inkomster på olika platser i fördelningen. Därmed är det ett inkomstbegrepp före skatter och transfereringar som används, och Morgan försvarar detta kanske med lite överdriven energi -- det är såklart legitimt, men det är inte fel med nettobegreppet heller, det beror bara på vilka frågor man vill ställa. Morgan sågar också Gini-koefficienten och andra "syntetiska" mått på inkomstfördelning, som han menar inte visar den faktiska utvecklingen på ett bra sätt, och förespråkar istället mått av typen botten 50 procentens andel av inkomsterna, etc. Helt i Pikettys anda med andra ord.

Vad gäller data så kombinerar han surveydata och skattedata, vilket är intressant. Eftersom de två typerna av data skapas på så olika sätt så omfattar de mycket olika saker, och ger olika bilder av inkomsterna. Diagrammet nedan illustrerar detta vad gäller den bild av totala inkomster i landet som man får beroende på vilken källa man kollar på och vilka justeringar man använder.

Huvudresultaten visas i Figur 2, som återgivits ovan. Inkomstojämlikheten är hög, den decil med högst inkomster drar in ungefär 55 procent av inkomsterna att jämföra med ungefär 30 procent i Sverige. Det är inte så överraskande. Vad som är mer överraskande är väl hur stabil andelen är under perioden 2001-15. Som Morgan konstaterar i inledningen så utmärkte Brasilien sig under 2000-talet för att för första gången sedan 1960-talet ha en arbetarparti-regering, ledd av Lula, som bl.a. införde en relativt ambitiös minimilön, och det hyllade transfereringsprogrammet Bolsa Familia. Några sådana jämlikhetsökande effekter syns inte i Figur 2. Morgan påpekar också att de lägsta 90 procenten i Brasilien har inkomster i samma storleksordning som de lägsta 20 procenten i Frankrike, något som skvallrar om bristen på en stor "medelklass" -- i alla fall jämfört med en europeisk standard (s. 15).

Vad gäller att man inte ser effekterna av Lulas politik, så gör Morgan följande kalkyl (s. 16f). De sociala transfereringarna -- inklusive Bolsa Familia -- utgjorde i slutet av 2000-talet ungefär 1.5 procent av nationalinkomsten. Om man antar att de helt gick till botten 50 %, och helt finansierades av skatter på topp 10 %, så minskade de toppdecilens andel från 55.3 till 54 procent, och ökade bottenhalvans andel från 12.3 till 14 % år 2015. Transfereringarna är helt enkelt för små för att synas i makroperspektivet. De har gjort stor skillnad för fattiga hushåll, men har inte varit så stora i termer av pengar att de syns på ett tydligt sätt i de aggregerade siffrorna. Transfereringarna ökade från 0.3 procent av BNP år 2001 till 1.5 procent år 2015, men det är fortfarande lågt. Som jämförelse så var i Sverige år 1930 enligt Lindert (1994) transfereringarna 2.6 procent av BNP. Med ett bredare begrepp om "social benefits to households", som inkluderar både direkta transfereringar i pengar och socialförsäkringar, så är enligt OECD denna posts andel av BNP i Brasilien runt 15 procent, vilket visas i diagrammet nedan.

Här ser statens omfördelande aktivitet mycket högre ut än vad Morgan räknar med. Brasilien ser också mycket mer omfördelande ut med sina 15 procent än Costa Rica och Chile runt 4 procent eller Mexiko med 2.5 procent.

Morgan spårar den mycket höga ojämlikheten i Brasilien tillbaka till landets historia. Det var 1888 det sista landet i västra hemisfären att avskaffa slaveri. Och medan man blev republik 1889, så var det en republik dominerad av överklassen i de södra och sydöstra provinserna, framför allt Rio de Janeiro och Sao Paolo (som idag står för 50 % av nationalinkomsten, i ett land med 27 provinser). Sao Paolos kaffe-oligarker fortsatte att dominera politiken med ett system av klientelism. 1900-talets politiska turbulens, med en rad av abrupta regimskiften, ledde aldrig till någon konsekvent omfördelningspolitik. Inte minst så var graden av illitterata länge hög, och det offentliga utbildningssystemet svagt.

Slutligen så diskuterar han den politiska utvecklingen 2001-15, från Cardosos högerregering till 2003 till arbetarpartiregeringar under Lula och Dilma. 2000 till 2015 så ökade den reala medelinkomsten med 18 procent, men den reala minimilönen med 64 procent. Socialförsäkringar som pensioner indexerades också till minimilönen, och den indirekta ojämlikhetsminskande effekten av detta kan ha varit större än den direkta effekten genom minimilönerna i sig (s. 22).

Referens

Marc Morgan (2017) "Extreme and persistent inequality: New evidence for Brazil combining national accounts, surveys and fiscal data, 2001-2015", WID.World working paper 2017/12.

Förmögenhetsojämlikhet i USA 1949-2013

Tre ekonomisk-historiker från Bonn har ett nytt paper om ojämlikhet i inkomster och förmögenheter i USA 1949-2013. Inte direkt outforskade ämnen (Piketty och Saez, Piketty och Zucman 2014, osv). Det nya med Kuhn-Schularick-Steins (KSS) studie är att de tagit fram Survey of Consumer Finances (SCF) som gjordes av forskare på University of Michigan 1948-1977; medan SCF:s gjorda sedan 1983 har använts i forskningen, framför allt av Edward Wolff, så hade de tidigare inte använts. De ledande metoderna i litteraturen om inkomst- och förmögenhetsojämlikhet är för inkomsterna skattedata och för förmögenheter kapitaliserade skattedata. I inkomstskattedatat saknas dock, säger KSS, låginkomsttagare som inte betalade skatter, och "non-filers". Liknande så fattas i ens beräkningar av förmögenheter baserat på kapitaliserade skattedata typer av förmögenhet som inte beskattas.

När toppinkomststudier baserat på skattedata, Kuznets gamla metod, slog igenom med dunder och brak för femton år sedan så var argumentet för den typen av data inte minst survey-studiers tillkortakommanden i att de missar toppinkomsttagare, som tenderar att tacka nej till att intervjuas om sin privatekonomi, och kapitalinkomster. Nu kommer KSS ironiskt nog och vänder inklusionsargumentet på andra hållet: surveys kan, säger de, vara bättre än skattedata på att fånga låginkomsttagarna. [1]

Huvudresultatet i studien är att visa hur medelklassen -- här definierad som 25:e till 75:e percentilen i inkomstfördelningen -- varit den stora förloraren på den ökade inkomstojämlikheten sedan 1980-talets början. På 1950- och 60-talen gick 40 cents av varje dollar i ökad nationalinkomst till medelklassen, medan toppdecilen fick 30 cent. Sedan 1970 har fördelningen istället varit 15 cents till "medelklassen" och 75 cents till den översta decilen. (Piketty i sin bok refererar till den översta percentilen som "the dominant class" och percentilerna P90-P98 som "the wealthy class".)

KSS utforskar också relationen mellan inkomst- och förmögenhetsojämlikhet. Om inkomstojämlikheten ökar bör också förmögenhetsojämlikheten öka, om de rika sparar av sina ökade inkomster. KSS visar dock att de två måtten inte korrelerat helt och hållet sedan 1949 i USA. Inkomstojämlikheten ökade kraftigt på 1980-90-talen men förmögenhetsojämlikheten var 2007 knappt högre än den var 1971. Nyckeln är skillnaden i vad de rika äger, och vad medelklassen äger. För de rika är priser på aktier och andra värdepapper fundamentala för förmögenhetsutvecklingen, medan medelklassens förmögenheter framför allt är deras bostäder. När bostadspriserna ökar mer än aktiepriserna gynnas alltså medelklassen relativt mer än överklassen.

Fotnot
[1] Pappret kommer presenteras i Paris i övermorgon; på samma konferens deltar R. van Ooijen, Eduard Suari-Andreu och Rob Alessie från universitetet i Groningen som pekar på kontrasten mellan surveydata och kapitaliserade inkomstdata och menar att problemet med surveydata är att man tappar bort de rikaste, medan problemet med kapitaliserade inkomst-metoden är (a) att man överskattar ojämlikheten om de rika har högre avkastning på sina tillgångar än vad andra har, och (b) att man missar en del förmögenhetskategorier. Deras data är å ena sidan en surveystudie med förmögenheter för ungefär 2000 holländska hushåll per år 1993-2016, och å andra sidan ett dataset med 200 000 holländska hushåll från Statistics Netherlands där de har uppgifter om tillgångar, skulder och kapitalinkomster. De kan därmed med dessa källor beräkna ojämlikheten både med survey-metoden och k.i.-metoden, och jämföra resultaten. (Fagereng et al 2015 gör något liknande, fast bara med två typer av tillgångar: aktier och obligationer.)

Referens

Moritz Kuhn, Moritz Schularick and Ulrike Steins (2017), "Income and Wealth Inequality in America, 1948-2013", CEPR Discussion Paper 20547. (pdf här)

Arbetarpartiernas väljare 1911-1940

 

 

Gösta Carlsson undersökte 1963 i en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift arbetarpartiernas röster i valen 1911-48. Före 1911 var rösträtten alltför begränsad, men för 1911-40 finns både bra valstatistik och bra yrkesstatistik. Carlsson använder följande klasschema:

1. Överklass, övre medelklass, socialgrupp I enligt den från 1924 tillämpade snävare begränsningen
2. Medelklass, företagare. Innesluter företagarna i socialgrupp II jämte vissa mindre grupper.
3. Medelklass, tjänstemän. Omfattar stats- och privatanställda tjänstemän i socialgrupp II.
4. Medelklass, jordbrukare. Omfattar bönder och arrendatorer samt hemmasöner.
5. Industriarbetare. Hit har också förts tjänstemän i socialgrupp III.
6. Jordbruksarbetare

Fördelningen ser ut så här:

1932 fattas i tabellen; "som ett led i en aktiv konjunkturpolitik slopades yrkesbearbetningen detta år" (sic!, s 176).

Arbetarpartiernas stöd i väljarkåren ökade från 28.5 procent år 1911 till 58 procent år 1940. Varför? Carlsson anför två möjliga scenarios. (1) Tillväxten berodde helt och hållet på att grupper som var mer benägna att rösta på arbetarpartier, ökade sin andel av väljarkåren. (2) Tillväxten skedde genom idé och impulsspridning till andra grupper än de som från början röstade på arbetarpartier. Få, säger Carlsson har gjort bedömningar av vilken effekt som var större. (s 180) Tingsten (1941) menade att SAP från 1890-talets slut och 1914 blev företrädare för huvuddelen av arbetarklassen och en del av de fattiga jordbrukarna. Enligt Tingsten växte SAP efter 1920 inte minst genom att deras stöd bland lantarbetarna ökade.

Carlsson dekomponerar arbetarparti-röstningen där R är observerad röstandel för arbetarpartierna, k_1 är röstandelen inom varje yrkesgrupp och n_1 är yrkesgruppens andel av befolkningen.

Han definierar mättnadsnivå S som

S  = n_1*k_1 + ... + n_6*k_6

Och R:

R=P(n_1*k_1 + n_6*k_6) = PS

där P är en siffra mellan 0 och 1 som får variera för varje val. 1940 är P=1. Carlsson ser S som potentiella röster för arbetarpartierna inom varje block, och P som "impulsspridningen".

"Impulsspridningen" står för mellan 2/3 och 3/4 av den totala ökningen, menar Carlsson, som säger sig vara förvånad över att yrkesförskjutningarna står för en så pass liten del. (s 183)

Han kollar också på valdeltagandets roll, men mer intressant för mig är när han undersöker den regionala variationen, för valen 1911, 1924 och 1940. Han jämför faktisk arbetarpartiröstning per valregion med förväntad arbetarpartiröstning utifrån klass-sammansättningen i regionen, och kollar på felen. Korrelationen mellan förväntad röstning och faktisk röstning ökar över tid, något som Tingsten redan observerat i Stockholm, och Carlsson förklarar detta med socialt tryck och ett slags social accelerator: i områden där många röstar på arbetarpartier, blir det sociala trycket att också för andra samhällsklasser att rösta SAP eller SKP starkare över tid från 1911 till 1940. (s 190f) Carlsson går också vidare med att kolla på detta för varje region. Det ser vi i tabell 5:

Vi ser att arbetarpartierna konsekvent var mycket svagare i Jönköpings och Kalmar län än vad de kan förväntas vara, och detsamma gäller Gotland, Bohuslän, Älvsborgs läns södra del och Västerbotten. Däremot var arbetarpartierna oväntat starka i  Sörmland, Malmöhus (men bara 1911 och 1924), Värmland (men bara fr.om. 1924) Västmanland (men inte 1940), Gävleborg och Norrbotten. Överlag är mönstren "relativt stabila", säger Carlsson (s. 196).

Referens

Gösta Carlsson (1963) "Partiförskjutningar som tillväxtprocesser", Statsvetenskaplig Tidskrift.

Sutchs kritik av Pikettys USA-data

Mina kollegor och jag har skapat ett nytt dataset om förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900, baserat på ungefär 5000 bouppteckningar. I en artikel i Economic History Review har vi presenterat våra beräkningar av ojämlikheten i ägande. Där ville vi också jämföra med andra länders långsiktiga utveckling. Jag gick igenom den tidigare litteraturen för att ta fram de jämförande siffrorna. En given referens var Thomas Pikettys Capital in the 21st Century, där han samlat historisk statistik från tidigare forskning framför allt om Frankrike, Storbritannien och USA, men även Sverige på lång sikt, utifrån Roine och Waldenström (2009). Bekvämast för mig vore då förstås att se Capital som en one-stop-shop, och helt enkelt ta alla siffror för de tre andra länderna därifrån. Men jag har ju läst Hanson Jones epokgörande studie av USA 1774, som efterföljande som Lindert och Williamson och Shanahan och Correll använt och justerat på olika sätt. Och jag har läst Lindert (1986) som tog fram förmögenhetsspridningen i Storbritannien på lång sikt. Och när jag jämförde vad jag hittade i dessa studier med siffrorna i Pikettys jämförande dataset, som refererade tillbaka till Hanson Jones och Lindert, så hittade jag avvikelser. Det var oroande. När vi gjorde vårt diagram där vi jämför toppdecilens andel av de totala privata förmögenheterna i Sverige med Frankrike, Storbritannien och USA använde vi därför Carole Shammas (1993) genomskinliga bearbetningar av Hanson Jones data för 1774 och folkräkningen 1870 för USA, och Lindert (1986) för Storbritannien 1740-1870. För åren från och med 1900 använde vi Pikettys samling. Resultatet syns i diagrammet nedan.

Jag grävde aldrig vidare i avvikelserna mellan uppgifterna i originalforskningen -- Hanson Jones/Shammas, Lindert -- och Piketty (2014). Men nu har en veteran inom amerikansk ekonomisk historia, Richard Sutch, skrivit ett paper som är en grundlig genomgång av Pikettys behandling av statistiken på förmögenhetsspridning i USA. Vad som kommer fram vad gäller olika "justeringar" är delvis hårresande, även om resultaten, alltså vad statistiken visar, egentligen inte förändras -- egentligen, som Pseudoerasmus påpekat på twitter, så är den mer korrekta bilden som Sutchs statistik visar "mer Piketty än Piketty själv", på så sätt att den bättre passar med Pikettys teoretiska-politiska argument. Inte desto mindre är den metodologiska kritiken/källkritiken bra och viktig. Vad är det då som Sutch säger?

Toppercentilen på 1900-talet

Den empiri som Piketty använder om förmögenhetsspridningen i USA på 1900-talet är (1) Kopczuk och Saez (2004) analys av arvsskattedata från 1916 och framåt, och (2) den "Survey of Consumer Finances" (SCF) som centralbanken Federal Reserve genomfört 1962, 1969, 1983, 1989, 1992, 1995, 1998, 2001, 2004, 2007, 2009, 2010 och 2013. SCF har analyserats av Edward Wolff i en rad studier. Arvskattedatan och SCF-datan har viktiga skillnader i metod, framför allt att arvsskatten ger information om förmögenhet per individ medan SCF ger information per "spending unit", i praktiken hushåll. Piketty (2014, s. 56) menar att hushållsdata alltid ger högre ojämlikhet, eftersom makar då kombinerar sitt ägande. Eftersom han också menar att SCF-datan är mer pålitlig, och arvskattedatan ger en lägre förmögenhetsspridning, så justerar Piketty arvskattedatan för att kunna använda dem före 1962 i en enda tidssserie tillsammans med SCF-datan för 1962-2013. Justeringen verkar vara helt ad hoc: vid det överlappande året 1962 så ger SCF en toppercentil-andel av förmögenheterna som är 25 procent högre än arvsskattedatan, och därför applicerar han en multiplikator på arvskattedata-skattningarna på 1.25. För 1916-29 använder han oförklarligt en annan multiplikator, 1.2 (Sutch, s 592). Sutch är starkt kritisk till antagandet att fördelningen av förmögenhet inom hushåll är så pass konstant över tid att man kan använda i princip samma multiplikator hela tiden -- jag återkommer till det.

Sutchs figur 1 visar Kopczuk och Saez skattning, den prickade linjen, och Wolffs skattning baserad på SCF, feta prickar, tillsammans med Pikettys blandning. Om det enda problemet hade varit Pikettys uppjustering av arvsskattedatan med 1.2-1.25 så hade det varit en sak -- sådana pragmatiska/godtyckliga justeringar görs i de många makrohistoriska studier med långa tidsserier. Men här kommer också en del andra konstigheter fram. 1962 justerar Piketty av oklara skäl ner Wolffs skattning av p99:s andel med 2 procentenheter, och för 1974 simulerar P fram en siffra baserat antagligen på den nedåtgående trenden i arvsskattedatan. Därefter interpolerar han en rak linje från den simulerade siffran för 1974 till SCF-datapunkten för 1989. Det gjordes inga SCF-surveys på 1970-talet, så så sett kan jag förstå att P simulerade en punkt för 1974; trenden i ojämlikhet är i princip identisk oavsett om man skattar den med arvsskattedata eller med SCF, så att interpolera SCF utifrån trender i arvsskattedatan ser jag inte som något stort problem. En lite märklig grej som P gör därefter är att han tar decennie-snitt, baserat på olika många år för olika decennier -- för 1960-, 1980- och 2000-talen för ett enda år var (1962, 1989, 2007). (Sutch, s 593) Det ser jag som lite konstigt -- vi blir av med en massa intressant variation -- men inte som något direkt problem.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att Pikettys skattningar av toppercentilens andel under 1900-talet är så farliga. Vi kan definitivt diskutera hållbarheten i justeringsfaktorn med 1.2-1.25, men ska man kombinera två olika metoder (arvsskattedata, SCF-data) med olika nivåer men samma trender så måste man göra någon slags justering, och det var nog den rimligaste han kunde göra givet vad som fanns då. Ned-justeringen 1962 med 2 procentenheter är konstig men gör knappast någon skillnad. Simuleringen 1974 kan man haja till för men att imputera utveckling mellan datapunkter baserat på trenderna i en variabel som mäter samma sak med en annan metod och därför har andra nivåer men samma trend, ser jag inte som något problem. Dock ökar problemen därifrån.

1800-talet

Föga förvånande är det svårare att mäta förmögenhetsfördelningen på 1800-talet än på 1900-talet. För USA på 1800-talet har Piketty egentligen bara en enda datapunkt, Lee Soltows (1975) analys av förmögenhetsräkningen år 1870. Soltows metoder är i princip alltid lite förbluffande så här i efterhand -- t.ex. hans studie av fattiga och rika i Sverige 1805-1855, eller den om förmögenhetsojämlikhet i Finland 1800, eller den om Sverige runt 1800. I sin analys av förmögenhetsräkningen 1870 gjorde Soltow ett "spin sample" baserat på de fysiska mikrofilmerna av räkningslistorna.

"Soltow marked a spot on the glass screen of the microfilm reader, turned the crank a half turn, and sampled the individual whose name fell on the marked spot provided it identified a male 20 years old or older (Soltow 1975: 4–5). He proceeded in this fashion through all 1,761 rolls of microfilm for the 1870 Census!" (Sutch, s. 594)

Soltow beräknade utifrån detta att bland vuxna män så ägde den rikaste procenten 27 procent av förmögenheterna. Piketty räknar upp detta med 1.2 för att simulera hushållsdata. (s 594) Då ägde den rikaste procenten (av "hushållen") 32 procent år 1870, vilket implicerar en stor ökning till 45.1 procent år 1910, utifrån Pikettys tidigare diskuterade justering av Kopczuk och Saez. En sådan ökning talar P mycket om i de narrativa delarna av sin bok, om skenande ojämlikhet under den så kallade "gilded age"; rubriken på Krugmans recension i NYRB var följdaktligen "Why We're in a New Gilded Age".

Beräkningen för 1870 har sina problem, men mycket värre är att Piketty anger en siffra för 1810 som är rent fiktiv, resultatet av en hundra års interpolering från 1774 (17 procent för toppercentilen) till 1870! Som Sutch helt riktigt påpekar: att linjärt interpolera över en så turbulent tid är oerhört problematiskt. (s. 595)

Toppdecilen
Också Pikettys skattningar för toppdecilens andel är märkliga. För 1870 anger han Soltows siffra, via Lindert, på 71 procent; här avstår Piketty inkonsekvent nog från att applicera den individ-till-hushåll-multiplikatorn på 1.2 som han annars använt. (s 596) Med en sådan multiplikator så hade Piketty fått fram att ojämlikheten minskade mellan 1870 och 1910 -- vilket förstås inte passar med hans story.

Mellan 1910 och 1970 har Piketty egentligen inga data på toppdecilens andel av förmögenheter -- så rik är inte informationen från arvsskattedatat eller SCF-datat. Då gör han en mycket konstig grej och tar helt enkelt toppercentilens andel och slår på 36 procentenheter. Varför skillnaden mellan P99 och P90-99 just ska vara 36 procentenheter förklarr han inte; i Soltows skattning för 1870 är det t.ex. 43 procentenheter.

Diskussion
"Very little of value can be salvaged from Piketty's treatment of data from the nineteenth century." (s. 597)

Sutch går vidare med att konstatera att sedan Pikettys bok 2014 så har det kommit bättre studier av förmögenhetsspridningen. För 1870 har IPUMS-projektet gjort ett mycket bättre dataset än det som Soltow använde, och för 1900-talet så har Saez och Zucman (2016) använt den kapitaliserade inkomst-metoden för att beräkna förmögenhetsspridningen 1912-2015.

Referenser

Richard Sutch (2017) "The One Percent across Two Centuries: A Replication of Thomas Piketty’s Data on the Concentration of Wealth in the United States", Social Science History.