Ar 2006 kom sociologen och metodologen Bernhard Kittel med en briljant och förhoppningsvis epokgörande artikel: "A Crazy Methodology? On the Limits of Macro-Quantitative Research". (103 citeringar pa Google Scholar.) Där polemiserade Kittel mot det slarviga och icke-robusta användandet av regressionsanalys i makrojämförande samhällsforskning av den typ där stater/länder är enheter och man oftast ocksa använder variation över tid, ar för ar. I detta inlägg ger jag en översikt över en av de historiska samhällsvetenskapliga debatter som tydligast illustrerar de brister som Kittel pekade pa: 1980-talets debatt om effekten av korporatism och vänsterregering pa ekonomisk tillväxt. Här har vi studier som ofta bara har data för 15-18 länder under ett ar eller sa, men ända inte tvekar att dra barockt stora växlar pa dessa skakiga underlag. Denna litteratur är idag ett bra exempel pa hur man inte ska göra kvantitativ analys. [1]
Lange och Garrett 1985
Peter Lange och Geoffrey Garrett börjar detta klassiska paper med att konstatera att den ekonomiska utvecklingen i de rika länderna varit svag sedan början av 70-talet, men att en del forskare (Katzenstein 1983) har hävdat att inhemska politiska koalitioner paverkar hur daligt det gar. Cameron (1982, 1984), Manfred Schmidt (1982, 1983) och Paul Whiteley (1983) har särskilt betonat "the organizational structure and political power of labor". Centralisering främjar concertation (Lehmbruch och Schmitter 1982) vilket är associerat med en "positiv spiral" (Castles 1978) av bättre ekonomisk utveckling. G och L menar att denna litteratur har en teoretisk och en empirisk brist. Den teoretiska är att det inte specifierats hur den centraliserade och inflytelserika arbetarrörelsen leder till bättre ekonomisk utveckling -- "it is simply argued that where these conditions exist, labor will recognize its enlightened self-interest and thus regulate its behavior." (Detta är än idag sant om centraliseringsforskningen...) Den empiriska bristen är att forskningen inte kollat pa möjliga interaktionseffekter mellan a ena sidan högt organiserat och centraliserat fack, och a andra sidan högt röstetal för arbetarepartiet (Schmidt 1983). Lange och Garretts argument i detta paper är att de tva arbetarrörelsevariablerna bara har positiv effekt pa ekonomin när de bada närvarar samtidigt.
Den teoretiska diskussionen börjar med Olson (1982). De pekar pa brister i Olsons analys. För det första sa finns det inget utrymme för strategi och interaktivt beslutsfattande där, utan fackets val av antingen en "strategy of collective gain" eller en "strategy of redistribution" är i princip en automatisk funktion av fackets storlek. (s 796) L och G medger att minskad militans kan öka näringslivets profitabilitet, men menar att detta inte automatiskt överförs till saker som är fördelaktiga för arbetarna (ref Przeworski och Wallerstein 1982). L och G menar att arbetarna/facket behöver nagon slags trovärdig garanti för att pengarna faktiskt ska tillfalla ocksa dem, för att välja en löneaterhallsamhetsstrategi. En sadan garanti kan bara komma genom staten, vilket visar pa en andra brist i Olsons analys: att staten och politiken enbart har en negativ roll (s 797). L och G menar tvärtom att "in the presence of encompassing unions, the expected behavior of the state (considered as a relatively autonomous actor interested in promoting growth can become an essential element in reducing unions' uncertainty, and thus increasing the probability that they will regulate their militancy." (797) Detta är inte heller det enda sätt pa vilket staten kan öka trovärdigheten för en löneaterhallsamhetsstrategi: i Lehmbruchs (1979) formulering handlar det istället om att staten lovar välfärdspolitik/social wage i utbyte mot löneaterhallsamhet. Hos L och G är det viktiga att facken kan tro pa att "will political conditions work to induce capitalists to spend profits in ways efficient for domestic growth, while also assuring that workers will share proportionately in the fruits of growth and will be protected as well as possible should the expected growth not materialize?" (798). De menar att tva faktorer ökar denna tilltron: ett historiskt starkt vänsterparti, och en nuvarande vänsterregering.
För att man ska kunna använda bade fackets organiseringsgrad och vänsterregering krävs att de inte samvarierar för mycket -- men vi vet att de samvarierar. (T ex Sverige hade 1932-76 vänsterregering och hög organiseringsgrad, USA aldrig vänsterregering, och lag organiseringsgrad.) Men korrelationen är inte sa stark som man skulle kunna tro, säger L och G, atminstone inte för perioden som de kollar pa: vänsterns valframgangar 1960-80, vänsterregering 1974-80, och index för facklig organisering. Korrelationen för facklig organisering till de tva politiska variablerna är bara 0.56 och 0.7.
Den beroende variabeln är arlig BNP-tillväxt 1976-80 jämfört med 1960-73. (s 802) Det handlar sa sett om, som Bruno och Sachs (1985) skrivit om, anpassningen till den nya tuffa ekonomiska tiden efter oljekrisen 1973. En fördel med detta relativa matt istället för att ta arlig tillväxt 1976-80 rakt upp och ner är att den beroende variabeln nu verkligen handlar om 1976-80, snarare än hur bra utvecklingen var före 1974, menar L och G. Jag är dock inte säker pa att jag haller med: det är ju inte som att utvecklingen före 1974 försvinner, utan tvärtom sa är den nu explicit viktig eftersom den är nämnaren i deras beroende variabel... Deras diskussion framstar som helt uppat väggarna: de menar att Japan inte bestraffas för sin goda tillväxt 1960-73, men det är ju exakt vad som görs! Japans genomsnittliga tillväxt 1960-73 var 9.9 procent och 1974-80 3.8 procent, vilket gör att landets värde pa den beroende variabeln här blir 0.38, vilket är tredje lägst, med UK i botten pa 0.26 och Danmark däremellan pa 0.36. Om Lange och Garrett däremot hade använt tillväxten 1974-80 rakt av som beroende variabel sa hade Japan haft näst högst tillväxt, efter Norge (4.6 procent). För facklig styrka använder de Camerons (1982) data för 18 länder 1965-1980. De räknar ihop facklig organiseringsgrad och facklig centralisering till ett index.
I deras regressioner utan interaktion har vänsterregering historiskt och idag positiva koefficienter men inte statistiskt signifikanta. Med interaktion mellan fackligt index och vänsterregering 1974-80 blir denna positiv och signifikant (medan de tva underliggande variablerna far negativa och signifikanta effekter.) Det mesta blir inte signifikant vilket heller inte är sa förvanande med n=18. Men Cameron (1982), Schmidt (1983) och Whiteley (1983) fick positiva effekter ocksa för de fristaende politiska variablerna, vilket alltsa inte Lange och Garrett far. De pekar pa att skillnaden kan bero pa den annorlunda beroende variabeln här. Norge hade bra tillväxt bla pga nyfunnen olja, och vänsterregering 1976-80, men L och G kontrollerar för oljeberoende och även da far den politiska interaktionen en positiv effekt. (s 810)
Lange och Garretts artikel har blivit inflytelserik. Den har 369 citeringar pa Google Scholar. Och visst är den spännande pa sa sätt att tillväxt är en viktig fraga, parti-effekter är en viktig fraga, och interaktionseffekter ofta är en bra empirisk modellering. Men jag tycker ända att det framför allt är en artikel med stora brister -- även om aldern, den kom ju 1985, kanske ursäktar dessa eller nagra av dem. För det första sa tycker jag egentligen inte att de gör nagon förbättring alls i förhallande till att den tidigare litteraturen som de själva konstaterar bara har antagit att centraliserade fack via löneaterhallsamhet leder till bättre tillväxt, och lämnar själva processen som en svart lada. Lange och Garrett har precis samma makro-kvantitativa korrelationsmetod som inte alls gar in pa hur processen ser ut. För det andra sa tycker jag att deras beroende variabel är undermalig -- det vore bättre att använda tillväxten rakt upp och ner. För det tredje är deras undersökta period 1976-80 löjligt kort och jag tycker inte att man utifran regressionsanalys kan säga nagot alls da. För det fjärde sa tror jag inte pa teorin, att vänsterregering * starkt fack skulle ge bättre tillväxt överlag, eller atminstone inte om man inte samtidigt kontrollerar för en massa andra saker. (Vilket inte hade gatt med n=18.) Faktum är att jag skulle säga att modelleringen, i kombinationen mellan metod och teori, är idiotisk: det är idiotiskt att tro att vänsterpartier * starkt fack har effekt pa en femarsperiod undantagslöst, och att man kan dra allmänna slutsatser om detta utifran en enda lagkonjunktur, och utan att göra en enda fallstudie av vad som egentligen hände. Modelleringen av fack och vänstepartiers agerande är lika mycket "black box" som nagonsin i Lange och Garretts paper.
Jackman 1987
Robert W. Jackman pa Michigan State University gar i denna artikel i svarsmal mot Lange och Garretts artikel fran 1985. För det första sa funkar inte deras empiriska analys, utan resultaten hänger helt och hallet pa Norge som är en outlier. För det andra sa haller inte Jackman med om de antaganden om partipolitik som Lange och Garrett gör.
Han kritiserar att en av L och G:s robustness checks är att använda tillväxt efter 1973 som beroende variabel, utan att kontrollera för tillväxten före 1973 -- detta gar emot deras teori. (Men jag kan tycka att detta matt ända är bättre.) Märkligt nog har de ocksa en robustness check med tillväxt före 1973 som beroende variabel -- med tanke pa att en av de förklarande variablerna är vänstregering 1974-80 blir detta en helt ologisk specifikation. (s 244)
Jackman gar ocksa pa att L och G far ett positivt resultat för vänsterstyrka i form av regering 1974-80 men inte rösteandel 1960-80 och da hävdar att "control of the state, rather than just societal strength, would seem crucial". Detta framstar som en ad hoc förklaring med tanke pa att en av de tidigare studier som de refererar till, Whiteley (1983) fick det motsatta resultatet: väljarstöd, inte vänsterregering spelar roll. Whiteley förklarar i sin tur detta resultat med "a strong left vote does not necessarily translate into political power. But it clearly creates a political culture in which the executive in a country operates, and which influences policy making".
En tredje punkt är att Norge är en kraftig outlier, med 1.05 pa den beroende variabeln, näst högst är Österrike pa 0.64 och medel för alla 15 länder är 0.51. I L och G:s tabell 2 syns dessutom att Norge har näst högst poäng pa fackindexet och maxpoäng pa vänsterregering (100). Jackman visar en rad partial correlation plots utifran L och G:s huvudmodell, som visar att Norge är en outlier, och redovisar ocksa Cook's D i en fotnot. Därefter gar han vidare med egna regressioner: en replikation, och sa samma fast med en dummy för Norge, och sa huvudmodellen utan Norge. Med Norge-dummy eller utan Norge blir ingen av de centrala koefficienterna statistiskt signifikant. (s 250) Riktigt blodigt sa far Lange-Garrett-modellen utan Norge en r^2 pa 0.00, alltsa att den förklarar 0 procent av variationen i den beroende variabeln! Jag gillar här Jackmans metodologiska papekande, som verkligen är viktigt för folk som jobbar med sa här sma N:
"The broader methodological issue centers on the robustness of estimates. The general procedure I have followed is not new. Standard treatments emphasize the importance of examining scatterplots (e.g., Blalock, 1972; Tufte, 1974), and the point has also been understood in the analysis of an issue substantively related to the one addressed by Lange and Garrett (Jackman, 1980b). Partial regression plots and other regression diagnostics offer even more powerful tools. These diagnostics are of particular importance in small-sample designs, which includes all crossnational studies. The foregoing analysis should alert scholars engaged in these studies to take the question of robustness seriously." (s 251)
Efter den metodologiska kritiken gar Jackman in pa en teoretisk kritik, som fokuserar pa vad han kallar "democratic class struggle"-modellen. Han menar att politiska partier konvergerar mot varandra för att vinna val och att ett parti sällan kontrollerar statsapparaten sa fullständigt som han menar att L och G antar, och att det därför inte bör förväntas sa starka parti-effekter som de antar. (s 254f)
Hicks 1988
Alexander Hicks fran Emory University gar i detta paper in i debatten mellan Lange och Garrett och Jackman, pa L och G:s sida. Han menar att tillväxten mellan 1974 och 1980-82 var högre i länder med starka fack och vänsterregeringar, även när man kontrollerar för ekonomiska variabler som catch-up, kapitalformering och inkomstomfördelning. Populistiskt tilltalar Hicks sin 80-talistiska samtid genom att hävda att hans eklektiska modell "affirms the relevance of central assertions of neoclassical and "new classical" growth theory, for example that capital formation augments growth and that certain governmental "market distortions" dampen it." (s 678) -- Som om omfördelning/"market distortions" skulle kunna skiljas fran vänsterregering pa nagot vettigt sätt!
Efter de huvudartiklar av L och G och Jackman som refererats ovan sa har de ocksa haft ett meningsutbyte i samma tidskrift. L och G haller där inte med Jackmans downsianska syn pa parti-konkurrens. Hicks haller med L och G där och lämnar fragan därhän. Deras statistiska svar är inte lika övertygande, tycker han. De papekar att de faktiskt kontrollerar för olja med en variabel i sina regressioner, och att även om Norge hade olja och snabb tillväxt sa hade UK olja och langsam tillväxt, och Danmark och Japan ingen olja men snabb tillväxt. Men i de regressioner som de redovisar utan Norge har koefficienterna förvisso rätt tecken, men är inte statistiskt signifikanta (s 680).
Sa här formulerar citerar Hicks L och G om deras löneaterhallsamhetsteori:
"Powerful central union confederations which are assumed to be able to deliver the restraint of their constituents have an interest in pursuing a collective gain strategy. Such a strategy, however, is only rational where the uncertainty that restraint will be translated into favorably distributed economic growth is low. Leftist control of government will reduce the uncertainty, because the state is likely to provide strong incentives for capital to reinvest in the national economy, and to enact policies guaranteeing that future increases in societal product are distributed favorably to workers. /.../[strong encompassing unions] contribute to greater profits, a more favorable investment
environment and higher rates of economic growth"
Aterigen, sa är detta sa sjukt black box: ingen koll alls pa huruvida löneaterhallsamhet förekommer oftare i kombon vänsterregering--starkt fack, trots att det ju är löneaterhallsamhet som antas vara den kausala kopplingen mellan de politiska variablerna och den höga tillväxten. Modellen är densamma som i Peter Langes (1984) kapitel i Goldthorpe-antologin Order and Conflict in Contemporary Capitalism. I en fotnot kommenterar Hicks pa själva löneaterhallsamheten:
"Extant quantitative empirical evidence on consensual incomes policies, the principal form that wage restraints of the type discussed here take, is unclear with regard to anti-inflationary consequences (Marks, 1986, pp. 258-59, 276). However, Flanagan, et al. (1983), despite giving incomes policies a mediocre overall grade for inflation fighting, give some imprecise praise to consensual incomes policies by waxing affirmative where "labor units sought escape from their prisoner's dilemma by erecting their own centralized bargaining units," where "an implicit consensus seems to have been reached," and where it need not be said that "consensus was lacking" (Flanagan, et al., 1983, p. 661). Finally, Bruno and Sachs (1985, pp. 249-57) find evidence that corporatism (measured to encompass consensual incomes policies as well as union centralization, economy-wide bargaining, and the like) reduces a major cause of inflation that they term the "wage gap" (i.e., "persistent excess of real wage levels above the marginal product of labor at full employment" [Bruno and Sachs, 1985, p. 178]). Moreover, Bruno and Sachs's (1985) wage gap findings may be construed as support for price stabilizing effects of wage restraint per se, and Cameron (1984) provides extensive evidence that centralized unions and Left governments—Marks's (1986) effective predictors of consensual incomes policies—are associated with price stability, as well as with high-employment, labor quiescence, and other characteristic "neocorporatist" policy ambitions." (s 684-5n)
Knappast nagot glasklart stöd för att starka fack verkligen leder till löneaterhallsamhet...
Hicks grundregression är en där ökningen av BNP fran 1974 till 1980 (aterigen, sa godtyckliga jämförelsear!) bestäms av en landdummy, fackindex, vänsterregering, och BNP-nivan 1973-74. (I en fotnot säger Hicks, s 689, att han ocksa kört med 1974-81 och 1974-82 vilket inte ändrar resultaten.) Den sistnämnda variabeln ska fanga catch-up-effekt och alltsa förväntas en negativ koefficient. Hicks tycker som sagt att denna variabel stöttar nyklassisk tillväxtteori men jag tycker att det är klent: som i forskningen om tillväxten under efterkrigstiden maste man ha starkare skäl till varför catch-up ska ske just under den undersökta perioden (i detta fall 70-talet), än vad Hicks anger. Interaktionseffekten far fortfarande rätt effekt men inte utan Norge, och utan Norge sa har fack och parti negativ effekt pa tillväxten.
Hicks gar vidare med en mer grundlig omspecifikation. Utifran nyare tillväxtteori inkluderas här investeringskvoten -- med denna far man förstas tydliga problem med endogenitet och att den antagligen i sig kan paverkas av vänsterregering etc, men det bortser Hicks ifran. Utifran Olson inkluderas antal ar av oavbruten demokrati och offentliga sociala utgifter av BNP; bada förväntas ha negativa effekter pa tillväxten. (s 690f) Han har ocksa med Lange och Garretts variabel om beroende av importerad olja. Den beroende variabeln är fortfarende ökningen av BNP fran 1974 till 1980. Han har ocksa med ett matt pa omfördelning av inkomster, fran Hicks och Swank (1984, "Governmental redistribution in rich capitalist democracies"). Och även om jag tycker att teoretiserandet, metodologin och framställningen här är riktigt risigt, sa maste jag i alla fall säga att jag respekterar att Hicks och Swank redan pa 80-talet höll pa med att ta fram originaldata pa viktiga aspekter av välfärdsstaten -- nagot som Swank fortfarande gör. Regressionerna har väldigt lag N och antalet frihetsgrader varierar fran tre (!!!!) till tio. (s 696) Hicks menar att resultaten är i linje med Lange och Garretts argument, även när man exkluderar Norge. Resultaten verkar dock fortfarande lite svajiga i fragan om fackets roll och regeringens roll, vilket ju ocksa har med den konstiga teorin att göra. I en fotnot säger Hicks att med time series cross section data (som i Friedland och Sanders 1985) kan man fa större N och mer palitliga resultat (699n)
Hicks drar substantiella slutsatser fran sin undersökning, men med tanke pa hur svajig den är tror jag inte pa slutsatserna. De är i alla fall:
"The implications of these conclusions are large. First, the union and governmental strength of labor emerge as notable causes of aggregate economic growth/stagnation, as well as of job security and progressive redistribution of income /.../
Second, this has major implications for free-market criticisms of progressively redistributive policies which claim that these slow down aggregate economic growth. /.../Third, the conclusions have implications for competing conceptions of postwar "neocorporatism."/.../ Schmitter's view is too statist and not sufficiently class analytic for our conclusions; Katzensteins overemphasizes "cooperation" at the expense of social democracy; Panitch's view transforms impressive union pursuit of aggregate growth, as well as redistributive goals, into union cooptation by capitalists. Under a social democratic conception of corporatism, labor/Left resources and interests drive neocorporatism. Indeed, neocorporatism is a kind of institutional compromise or equilibrium
arising within polyarchies when the working class, albeit reformist, is relatively strong (Przeworski, 1986)."
Han konstaterar i alla fall: "Of course, the present findings provide a rather small pedestal for such
grand conclusions." Paneldata behövs, och "work on the research agenda suggested by Lange and Garretts paper has just begun."
grand conclusions." Paneldata behövs, och "work on the research agenda suggested by Lange and Garretts paper has just begun."
Garrett och Lange 1989
Här är Garrett och Lange tillbaka, 1989, i samma tidskrift, efter sin egen artikel 1985, Jackmans svar 1987, debatten mellan dem 1987, Hicks tillägg 1988, och Jackmans svar pa Hicks. Här bemöter de Jackmans kritik pa tva punkter: hans hävdande av en downsiansk partiteori där partierna konvergerar i mitten, och sa hävdar de att partiernas olika politik visst har effekt pa tillväxten. De har en lang teoretisk diskussion som jag inte är sa intresserad av. Intresserad blir jag först när det handlar om metoden: närmare bestämt börjar de med fragan om Norge som outlier. (685ff) De hävdar först lite halvhjärtat att Jackman för enkelt förkastade deras resultat med utgangspunkt i exkluderandet av Norge, men gar sedan vidare med nagot betydligt mer intressant: att peka pa behovet av att ga över till en paneldatamodell. Alt (1985), Beck (1982) och Hibbs (1977, 1987) har med tidsserieanalyser visat vikten av skiften i regeringar för ekonomin inom länder över tid, och med poolade paneldata kan Garrett och Lange här förena den dimensionen med tvärsnittsdimensionen. (s 690) De gör dock inte själva nagon sadana analys.
Alvarez, Golden och Lange 1991
Att denna artikel -- och andra på
temat av dessa författare -- är inflytelserik kan exemplifieras med att
Jonah Levy i sin artikel "Vice into virtue? Progressive politics and
welfare reform in continental Europe" från 1999 låter just AGL 1991 vara
referensen för ett synsätt på välfärdspolitik, det korporatistiska:
"From a corporatist perspective, welfare spending greased the wheels of
'political exchange,' compensating powerful, mobilized labor movements
for their acceptance of wage restraint."
Alvarez (Duke), Garrett (Stanford) och Lange (Duke) utgar i denna artikel fran tva separata litteraturer. För det första den om partieffekter pa den ekonomiska politiken:
"Leftist governments are expected to intervene extensively in the economy to alter market outcomes and redistribute wealth and risk in ways favorable to the lower socioeconomic strata. Governments of the Right are expected to pursue less-interventionists trategiest hat benefit capital and the more wealthy (Hibbs 1977, 1987; Kirschen 1964; Lipset 1983)." (s 539)
Den andra litteraturen är den som efter Downs (1957) betonar att regeringar vill bli omvalda och agerar opportunistiskt för att uppna detta mal -- Jackman (1986) företräder ocksa denna hallning.
De empiriska resultaten för partieffekter är hittills väldigt skakiga, säger de. För tidsseriedimensionen har Hibbs (1977) hävdat existensen av en partiorsakad Phillipskurvan, men hans resultat har ifragasatts (Beck 1982, Cameron 1984, Chappell och Keech 1988). Ocksa i tvärsnittsdimensionen är resultaten helt oeniga: Garrett och Lange (1989), Hicks (1988), Jackman (1987, 1989) osv. Men de ger sig inte utan vill föra fram en förfinad teoretisk formulering. De refererar till Bruno och Sachs (1985), Calmfors och Driffill (1988), Olson (1982) och andra respektabla referenser om att det finns viktiga skillnader mellan länder beroende pa arbetsmarknadssystem osv. Och de formulerar aterigen teorin om att omfattande fack följer löneaterhallsamhet:
"As encompassment increases, the power of unions grows. They become better able to retaliate with increased wage and strike militancy to the imposition of market disciplines regardless of the negative externalities of such behavior. At very high levels of encompassment, however, unions potentiallyi nternalizes uch a high fraction of these costs that their leaders might decide voluntarily to adjust their strategies to promote, rather than to impede, overall macroeconomic performance" (541)
Och de star fortfarande för Lange och Garrett-teorin fran 1985 om att med vänsterregering sa kan facken mer tro pa att löneaterhallsamhet leder till gynnsamma investeringar.
HYPOTHESIS 1. The more (less) encompassing the labor movement, the stronger the beneficial consequences for growth, inflation, and unemployment performance of more leftist (rightist) participation in cabinet government
HYPOTHESIS 2. The strongerl eftist (rightist) participation in cabinet government, the more powerful the beneficial consequences for growth, inflation, and unemployment performance of more (less) encompassing labor movementsOch aterigen, liksom 1985, presenterar de fina interaktionsplottar:
I sina slutsatser menar de bl a att med högerregering istället för vänsterregering skulle Sverige fa i genomsnitt 0.21 procentenheter lägre BNP-växt om aret (sic), saväl som att "coherent" kombinationer av fack och regeringsfärg ger bättre resultat. Jag tror fortfarande inte ett smack pa det, och det är notabelt att även om de gar över till paneldata här vilket är betydligt bättre än tvärsnittsapproachen fran artiklarna fran 1965 och 1969, sa har de fortfarande inte tillstymmelse till bevis för att den kausala koppling som de förutsätter finns -- löneaterhallsamheten -- verkligen har förelegat. Processerna inom staterna är fortfarande totalt "black box" och deras argumentation försvagas nagot oerhört av att de inte har nagra fallstudier som kan illustrera deras teori. Pa sista sidan (552) säger de ocksa att forskning borde kolla pa de mekanismerna, med referens till Soskice (1990) och Streeck (1989).
Golden 1993
Miriam Goldens (UCLA) [2] abstract till denna artikel är förebildligt, att läsa och lära av:
I denna artikel testar hon alltsa tva teorier om vad det är som far fack att ga med pa löneaterhallsamhetsstrategier. Den första teorin meenar hon är grundad i en forskningstradition som ser fack som toppstyrda organisationer som styrs mer av ledarnas än av medlemmarnas preferenser (Lipset et al 1956, Michels 1962). I denna anda har Pizzorno (1978) och Panitch (1981) hävdat att det inte är i gräsrötternas intresse att följa löneaterhallsamhet, men att fackledarna kan göra det ända om facket är tillräckligt centraliserat. (440) Den andra teorin utgar fran helt andra premisser: det ma vara eller inte vara rationellt för gräsrötterna med löneaterhallsamhet, men även arbetare som vill göra det kommer inte alltid vara förmögna att göra det, om inte deras handlingar är tillräckligt koordinerade. (Lange 1984, Wallerstein 1990). Med denna formulering kommer större koncentration pa facksidan -- färre fack involverade i lönebildningen och lägre konkurrens mellan dem -- leda till större kapacitet till löneaterhallsamhet. (s 440)
Fran den teoretiska diskussionen gar Golden vidare till tva empiriska fall som hon menar illustrerar behovet av att göra skillnad pa centralisering och koordinering: tysk löneaterhallsamhet pa 70-talet, och decentraliseringen av de svenska avtalsförhandlingarna 1982. Om den svenska utvecklingen pekar Golden pa att decentraliseringen 1982 föregicks av att LO:s monopolställning pa arbetstagarsidan urholkades av TCO:s och SACO:s tillväxt -- nagot som förvisso är sant, men som ju inte behöver innebära att den saken orsakade decentraliseringen, vilket Golden verkar vilja insinuera: "The Swedish story illustrates one possible outcome of a discrepancy between centralization and monopoly. A growing divarication between the degree of representative monopoly achieved by central organizations and the extent of their authority resulted in the eventual collapse of central authority" (441) Angaende det tyska 70-talet sa säger hon att DGB da bestod av 17 förbund-- vilket hon menar är mycket -- och hade föga auktoritet över dessa, sa att en militant lönepolitik kunde förväntas. (Aterigen, utifran osannolikt förenklande, univariata modeller....) Varför kom da inte detta? I Soskice (1990) pekar hon pa betydelsen av koordination:
Bada de tva indexen rymmer bade centralisering och monopol, och Golden kan skilja pa de tva utifran dessa data. De fyra beroende variabler för ekonomisk performance som hon använder är arbetslöshet, inflation, de tva ihopslagna som "misery index", och en sammanslagning av arbetslöshet och current account-underskott (jfr Soskice 1990: 57). Hon säger att hon valt just dessa fyra indikatorer av performance av tva skäl: (1) att de används i manga studier och därför är jämförbara, och (2) att de är variabler som facket kan paverka, i högre grad än t ex BNP-tillväxt (s 444).
Hennes empiriska testning är av flera teorier. Den första är den om ett linjärt samband mellan facklig centralisering och lönetarhallsamhet, sasom formulerat av Crouch (1985) och Cameron (1985). Den andra är Calmfors-Driffill-kurvan, att relationen mellan centralisering och performance är U-formad snarare än linjär. Den tredje är Garrett och Langes teori om att centralisering ger bättre performance bara i kombination med vänsterregering. Den fjärde är Soskice (1990): det är koordinering, inte centralisering som spelar roll. Golden börjar med bivariata korrelationer. Med Camerons data far Golden mycket starkare resultat av monopol än av centralisering eller av det totala indexet. Med Schmitters data far hon däremot starkare resultat av centralisering än av monopol. Golden menar dock att OLS inte är robust för outliers och övergar till least median of squares (LMS). Schweiz visar sig vara en outlier och tas bort. Detta förändrar resultatet med Schmitters data, och koefficienterna för monopol blir nu större än de för centralisering. Hon använder ocksa bootstrap. Därefter gar hon vidare med multivariata regressioner -- fortfarande med 13-14 cases! Varje land är alltsa bara med en gang och det innebär ocksa att poängen pa centraliserings- och monopolindexen inte tillats variera över tid. Fran detta gar hon vidare till Calmfors-Driffill-hypotesen. Hon visar att bivariata regressioner med Cameron eller Schmitters matt pa monopol ger bättre resultat än Calmfors och Driffills index (s 448). Överlag är metoden här att pröva en jäkla massa olika specifikationer som är bivariata alt innehaller ett par stycken institutionella variabler, sa blir testet av Lange-Garrett-modellen t ex med 48 (!) olika regressioner. Men alla är de pa tvärsnitt med n=14 vilket i mitt tycke begränsar värdet. Den sista teorin att testa är Soskice (1990) om betydelsen av "economywide coordination" och "local wage pushfulness", som är lokala förhandlingsenheters möjlighet att höja lönerna. Tabellen nedan visar Goldens test av Soskice teori kontra hennes egen monopolteori:
Det är nagot surrealistiskt med alla dessa regressioner där n=10. Men i vilket fall sa menar Golden att Soskice teori är den som har bäst performance efter monopolteorin, bättre än centralisingsteorin eller Calmfors-Driffill.
Slutsatserna börjar ocksa med att resultaten inte är särskilt robusta eftersom n=10 och dessutom de oberoende variablerna är korrelerade med varandra. Men i vilket fall sa menar hon att undervisningen visar att centralisering av facket inte är sa nödvändigt som manga hittills hävdat, och hon hajpar sin egen variabel: "Union monopoly is an economical, easily quantifiable, and surprisingly powerful determinant of national economic performance." (s 451) Konsekvenserna för litteraturen är, menar hon (1) att forskningen om korporatismen bör göras om med större omsorg när man skapar de oberoende variablerna, och (2) att statsvetare maste forska mer om arbetsmarknadsrelationer, och inte bara lämna detta tema till IR-specialister och nationalekonomer.
"I test two theories of the political processes of trade unions. The first argues that wage moderation depends on a centralized labor movement. The second contends that, institutional conditions permitting, unions' coordination of bargaining strategies is sufficient. Coordination is most likely to be achieved when there are small number of unions that do not compete for members, that is, when union monopoly is high. Important empirical anomalies may be resolved by analyzing the effects of union centralization and monopoly separately, rather than combining them into a composite index of corporatism. Reanalyzing comparative data from Organization of Economic Cooperation and Development countries between 1963 and 1985 largely corroborates the hypothesis that monopoly is more imporant than either centralization or composite indices of corporatism for national economic performance. The conceptual rationale underlying indices of corporatism should be reexamined."Artikeln börjar med att konstatera att det finns en väldigt stor litteratur om att partier och arbetsmarknadsinstitutioner paverkar ekonomisk performance -- Alvarez et al (1991), Bean Layard och Nickell (1986), Cameron (1984), Crouch (1985), Hicks (1988), McCallum (1986), m m. Hon menar att Bruno och Sachs sammanfattar en röd trad i denna forskning: "Summarizing much of the literature, Bruno and Sachs hold that the "real wage moderation" characteristic of corporatist union movements "is the key to achieving low inflation and low unemployment after a supply shock" such as the shocks associated with the oil price increases in the 1970s". Men, pekar Golden klockrent och viktigt pa: trots de manga statistiska undersökningarna (att hon kallar det "statistical success" är artigt), sa har forskarna misslyckats med att undersöka de underliggande mikroprocesserna och -dynamikerna. (s 439) Undantagen, säger hon i en fotnot (s 452n), tenderar att komma fran nationalekonomin: Bean et al 1986, Calmfors och Driffill 1988, Moene Wallerstein och Hoel 1993.
I denna artikel testar hon alltsa tva teorier om vad det är som far fack att ga med pa löneaterhallsamhetsstrategier. Den första teorin meenar hon är grundad i en forskningstradition som ser fack som toppstyrda organisationer som styrs mer av ledarnas än av medlemmarnas preferenser (Lipset et al 1956, Michels 1962). I denna anda har Pizzorno (1978) och Panitch (1981) hävdat att det inte är i gräsrötternas intresse att följa löneaterhallsamhet, men att fackledarna kan göra det ända om facket är tillräckligt centraliserat. (440) Den andra teorin utgar fran helt andra premisser: det ma vara eller inte vara rationellt för gräsrötterna med löneaterhallsamhet, men även arbetare som vill göra det kommer inte alltid vara förmögna att göra det, om inte deras handlingar är tillräckligt koordinerade. (Lange 1984, Wallerstein 1990). Med denna formulering kommer större koncentration pa facksidan -- färre fack involverade i lönebildningen och lägre konkurrens mellan dem -- leda till större kapacitet till löneaterhallsamhet. (s 440)
Fran den teoretiska diskussionen gar Golden vidare till tva empiriska fall som hon menar illustrerar behovet av att göra skillnad pa centralisering och koordinering: tysk löneaterhallsamhet pa 70-talet, och decentraliseringen av de svenska avtalsförhandlingarna 1982. Om den svenska utvecklingen pekar Golden pa att decentraliseringen 1982 föregicks av att LO:s monopolställning pa arbetstagarsidan urholkades av TCO:s och SACO:s tillväxt -- nagot som förvisso är sant, men som ju inte behöver innebära att den saken orsakade decentraliseringen, vilket Golden verkar vilja insinuera: "The Swedish story illustrates one possible outcome of a discrepancy between centralization and monopoly. A growing divarication between the degree of representative monopoly achieved by central organizations and the extent of their authority resulted in the eventual collapse of central authority" (441) Angaende det tyska 70-talet sa säger hon att DGB da bestod av 17 förbund-- vilket hon menar är mycket -- och hade föga auktoritet över dessa, sa att en militant lönepolitik kunde förväntas. (Aterigen, utifran osannolikt förenklande, univariata modeller....) Varför kom da inte detta? I Soskice (1990) pekar hon pa betydelsen av koordination:
"Various explanations for Germany's low inflation have been advanced, including the critical role of the central bank in restraining the growth of the money supply (Scharpf 1984, 282-85). The surprising degree of union wage moderation has also been observed. Given its relatively low degree of centralization, German labor should have pursued an aggressive strategy of wage militancy during the 1970s (p. 285). That it did not was thanks to the very high degree of coordination achieved by the country's small number of monopolistically organized industrial unions (see Streeck 1981, 152-53; Golden, Lange, and Wallerstein 1992, tbl. 2). German collective bargaining in the 1970s and 1980s reflected a process of voluntary cooperation among unions. The national federations allowed the largest of them, the metalworkers, to act as a patternsetter, thereby achieving wage coordination and restraint despite an absence of central DGB authority (Thelen 1991, 40-41). The metalworkers, Europe's largest single union federation, had strong incentives to restrain wage growth in order to retain jobs in major industries, such as steel and automobiles, thereby protecting their own membership levels (Soskice 1990, 44 45)." (s 442)Elegant sa säger Golden att dessa tva exempel -- svenskt 80-tal med centralisering men utan monopol/koordinering, och tyskt 70-tal utan centralisering men med koordinering -- visar att den radande teoretiseringen av korporatism (i realiteten kapaciteten till löneaterhallsamhet, som pa nagot märkligt sätt blivit det högsta malet för de ända ofta socialdemokratiska forskare inom den här litteraturen) som enbart beroende pa centralisering är otillräcklig. (Hon tar Scharpf 1984, kapitel i Goldhorpe-boken s 275 som exempel.) Denna teoretiska omvärdering har ocksa metodologiska konsekvenser: korporatismforskningen använder ofta sammansatta, nagot ogenomskinliga index, och det bör göras tydligare vad de innehaller, och även göras separata index för koordinering och centralisering. (Lijphart och Crepaz 1991 hittar 12 olika "korporatismindex"!) Hon konstaterar att hon, Lange och Wallerstein arbetar pa ett nytt index, men än sa länge sa for hon arbeta med redan existerande index (s 444). De tva som ofta används kommer fran Cameron (1984) och Schmitter (1981).
Bada de tva indexen rymmer bade centralisering och monopol, och Golden kan skilja pa de tva utifran dessa data. De fyra beroende variabler för ekonomisk performance som hon använder är arbetslöshet, inflation, de tva ihopslagna som "misery index", och en sammanslagning av arbetslöshet och current account-underskott (jfr Soskice 1990: 57). Hon säger att hon valt just dessa fyra indikatorer av performance av tva skäl: (1) att de används i manga studier och därför är jämförbara, och (2) att de är variabler som facket kan paverka, i högre grad än t ex BNP-tillväxt (s 444).
Hennes empiriska testning är av flera teorier. Den första är den om ett linjärt samband mellan facklig centralisering och lönetarhallsamhet, sasom formulerat av Crouch (1985) och Cameron (1985). Den andra är Calmfors-Driffill-kurvan, att relationen mellan centralisering och performance är U-formad snarare än linjär. Den tredje är Garrett och Langes teori om att centralisering ger bättre performance bara i kombination med vänsterregering. Den fjärde är Soskice (1990): det är koordinering, inte centralisering som spelar roll. Golden börjar med bivariata korrelationer. Med Camerons data far Golden mycket starkare resultat av monopol än av centralisering eller av det totala indexet. Med Schmitters data far hon däremot starkare resultat av centralisering än av monopol. Golden menar dock att OLS inte är robust för outliers och övergar till least median of squares (LMS). Schweiz visar sig vara en outlier och tas bort. Detta förändrar resultatet med Schmitters data, och koefficienterna för monopol blir nu större än de för centralisering. Hon använder ocksa bootstrap. Därefter gar hon vidare med multivariata regressioner -- fortfarande med 13-14 cases! Varje land är alltsa bara med en gang och det innebär ocksa att poängen pa centraliserings- och monopolindexen inte tillats variera över tid. Fran detta gar hon vidare till Calmfors-Driffill-hypotesen. Hon visar att bivariata regressioner med Cameron eller Schmitters matt pa monopol ger bättre resultat än Calmfors och Driffills index (s 448). Överlag är metoden här att pröva en jäkla massa olika specifikationer som är bivariata alt innehaller ett par stycken institutionella variabler, sa blir testet av Lange-Garrett-modellen t ex med 48 (!) olika regressioner. Men alla är de pa tvärsnitt med n=14 vilket i mitt tycke begränsar värdet. Den sista teorin att testa är Soskice (1990) om betydelsen av "economywide coordination" och "local wage pushfulness", som är lokala förhandlingsenheters möjlighet att höja lönerna. Tabellen nedan visar Goldens test av Soskice teori kontra hennes egen monopolteori:
Det är nagot surrealistiskt med alla dessa regressioner där n=10. Men i vilket fall sa menar Golden att Soskice teori är den som har bäst performance efter monopolteorin, bättre än centralisingsteorin eller Calmfors-Driffill.
Slutsatserna börjar ocksa med att resultaten inte är särskilt robusta eftersom n=10 och dessutom de oberoende variablerna är korrelerade med varandra. Men i vilket fall sa menar hon att undervisningen visar att centralisering av facket inte är sa nödvändigt som manga hittills hävdat, och hon hajpar sin egen variabel: "Union monopoly is an economical, easily quantifiable, and surprisingly powerful determinant of national economic performance." (s 451) Konsekvenserna för litteraturen är, menar hon (1) att forskningen om korporatismen bör göras om med större omsorg när man skapar de oberoende variablerna, och (2) att statsvetare maste forska mer om arbetsmarknadsrelationer, och inte bara lämna detta tema till IR-specialister och nationalekonomer.
Kenworthy 2002
Detta är ännu ett paper med ett perfekt abstract, sa jag citerar hela:
Detta är ännu ett paper med ett perfekt abstract, sa jag citerar hela:
"A number of studies have found an association between corporatist institutions and low unemployment in the 1970s and/or 1980s. Three gaps in our understanding of corporatism's labor market effects are addressed here: (1) Which of the two principal forms of corporatism-corporatist wage-setting or union participation in economic policymaking, or both-generates these effects? (2) What are the causal mechanisms? (3) Did these effects continue in the 1990s in the face of globalization, restrictive monetary policy, growing dissension within labor movements, and related developments? The impact of corporatism across 16 affluent OECD countries in the 1980s and 1990s is assessed using pooled time-series cross-section analysis. The results suggest that wage coordination was conducive to low unemployment in the 1980s because it fostered moderation in labor costs, spurred faster economic growth, and encouraged governments to more aggressively pursue policies to reduce unemployment. In the 1990s, this effect disappeared, largely because unemployment outcomes in low wage-coordination countries improved rather than because unemployment outcomes in high wage-coordination countries deteriorated. Union participation in economic policymaking was associated with low unemployment throughout the two decades, conditional on the presence of leftist government. Union participation appears to have had this effect mainly via government policy."
Jag har i samband med de tidigare papprena klagat pa att de använt bara tvärsnittsdata, trots att Garrett och Lange (1989) föresprakat paneldata. Det verkar som att det dröjde till början av 2000-talet och detta paper innan denna litteratur övergick till paneldata.
En annan sak som jag har klagat pa är att de samhälleliga processerna och löneaterhallsamehten -- som pastas vara den centrala kopplingen mellan centraliserade förhandlingar och bra makroekonomiska utfall -- lämnas som "black box" i alla analyserna, inklusive Golden (1993). Inte heller i detta paper av Kenworthy behandlas löneaterhallsamheten direkt, utan antas bara existera. Sa här formulerar han teorin, som är konventionell:
Lite längre fram säger han att kopplingarna mellan lönebildningssystem, löneutfall och arbetslöshet är otydliga i den empiriska litteraturen. Bruno och Sachs (1985), Layard et al (1991: kap 9) och Western och Healy (1999) "all found an association between corporatist wage-setting and real wage restraint". Men Kenworthy pekar på att dessa studier alla använde löner från industrin och menar att även om industrin länge fungerat som löneledare så står den idag i många OECD-länder bara för en femtedel av sysselsättningen, och därför är det relevant att använda lönedata för hela ekonomin (s 370). En OECD-studie gör det, men använder en "highly underspecified" modell. Diskussionen här är riktigt förvirrad, och i en fotnot säger han att Western och Healy inte fokuserade på mekanismen mellan korporatism och låg arbetslöshet och därför inte hade anledning att kolla på arbetskostnader, och att Kenworthy (1996) och Traxler och Kittel (2000) båda fann länkar mellan lönebildning och nominell löneåterhållsamhet och mellan nominell löneåterhållsamhet och låg inflation, "But neither study examined real labor costs, which are presumed to be the mechanism through which corporatism generates low unemployement" (370n). Jag tycker att han har en del rätt svaga inbakade argument för sin text originalitet; på nästa sida säger han i brödtexten att tidigare forskningen bara kollat på 70-80-talen, i en fotnot erkänner han att Iversen (1999), Nickell och Layard (1999) och Western (2001) förvisso har data för det tidiga 90-talet, men menar då istället att dessa inte beaktar möjligheten att effekterna ändrats dit. Kunde han då inte erkänt det i brödtexten istället för att dölja den mer rättvisande bilden i en fotnot? Det hade sparat tecken, och gett ett mer ärligt intryck. Han diskuterar fem möjliga scenarios för korporatismeffekter på 90-talet. (1) korporatismeffekter avtog eftersom korporatistiska institutioner blev mindre effektiva i att sänka arbetslösheten. (2) korporatismeffekter avtog eftersom icke-korporatiska lösningar blev mer effektiva. (3) korporatismeffekter bestod. (4) korporatismeffekter ökade eftersom k. blev mer effektiv. (5) korporatismeffekter ökade eftersom icke-k blev mindre effektiva.
Kenworthy använder data för 16 rika länder (13 europeiska, Kanada, Japan och USA) 1960-1997. (s 372) Arbetslösheten är den beroende variabeln. Lönekoordineringsvariabeln är Kenworthys (2001) egen. Han har en variabel för fackets deltagande i den ekonomiska politiken, ett index från 0 till 10, från Compston (1997). Liksom Compston använder Kenworthy denna variabel i regressionerna som medelvärde för föregående och förrförra året. Han har också med en interaktion mellan denna variabel och vänsterregering. Som kontrollvariabler har han handel som andel av BNP, facklig anslutningsgrad ("controlling for wage coordination, more extensive unionization is expected to generate greater labor cost increases and therefore produce higher unemployment"), employment regulation, tax wedge, och hur länge man kan få a-kassa. Löneåterhållsamheten mäts med ett index för reala arbetskostnader. Detta är indexerat 1979 = 1 "to control for preexisting cross-national differences in labor costs and thereby focus on developments in the 1980s and 1990s". Jag tycker att det är bisarrt att han kan använda en sådan indexering, med ett enda basår och dessutom ett så ekonomisk-politiskt extremt år som 1979, utan att problematisera den! Om vi ser t ex på Sverige så vet vi att landet hade en djup profit squeeze 1979, det var verkligen inte något år med "normala" arbetkostnader, vilket givetvis kommer förvrida Kenworthys resultat för Sverige.
Ekonomisk tillväxt fångas med real BNP, också denna indexerad 1979 = 1. Fem variabler "assess the notion that corporatism affect unemployment via government policy choices": reala långa räntor, totala regeringsutlägg, regeringsutlägg på utbildning, dito på ALMP, och sysselsättning i offentlig sektor. Med referens till Beck och Katz (1995) -- ständigt denna Beck och Katz (1995)! -- använder han OLS med panelkorrigerade standardfel. Han använder också en laggad beroende variabel, eftersom arbetslösheten är sticky, och för att hjälpa till med autokorrelationen. Han kan inte använda land-fixed effects eftersom flera av de viktiga oberoende variablerna inte varierar över tid inom länderna (s 376). I detta läge, säger han med referens till Beck och Katz (2001) och Traxler et al (2001), är det bästa man kan göra att använda årsdummies utan landdummies. För att testa för varierande effekter över tid så delar han med en dummy in perioden 1980-1997 i två subperioder; han testar med alla möjliga år som avdelare och får bäst resultat med brott mellan 1991 och 1992.
Vi ser att regressionerna förklarar mellan 93 och 96 procent av variationen i den beroende variabeln -- minns varningen: om din regression förklarar mer än 80 procent av variationen, så har du antagligen gjort något fel.
Han går vidare med regressioner som ska prova om det var löneåterhållsamhet som var den kausala mekanismen mellan lönekoordinering och lägre arbetslöshet. I tabell 4 nedan ser vi i modell 1 en regression med den reala arbetskostnaden, indexerad 1979 = 1, som beroende variabel.
Kenworthy menar att "The results indicate that wage coordination was associated with labor cost restraint in the 1980s but not in the 1990s." (s 380) Jag tycker dock att den antydan om kausalitet som han gör här är mycket suspekt och helt vilseledande, med tanke på att ett koordinerat land som Sverige hade extremt höga arbetskostnader -- i princip de högsta som någonsin uppmätts -- 1979 och det därför givetvis ser ut som att man hade löneåterhållsamhet i början av 80-talet. Han saknar också helt referenser till vad som faktiskt hände i något av de 16 länderna som studeras, utan pappret stannar helt på den abstrakta, kvantitativa nivån; idag är denna typen av litteratur (TSCS) mycket bättre på många sätt, inklusive att det är vanligt att (föredömligt) inkludera en eller två fallstudier med kvalitativ-historisk beskrivning av vad som faktiskt hände i länderna som analyseras. (Se t ex Oesch 2010.) Med en sådan komplettering kan man visa på att den kausalitet som man menar sig finna i regressionerna faktiskt är plausibel. Kenworthy närmar sig i alla fall en sådan approach:
På 90-talet: "wage coordination was no longer a prerequisite for labor cost restraint" (385). Han drar två policyslutsatser om korporaitism och arbetslöshet. (1) även om lönekoordinering inte längre sänker arbetslösheten på 90-talet så gör fackligt deltagande i ekonomisk politik det. Och (2) även om lönekoordinering inte längre sänker arbetslösheten så sänker den dock -- som visas av Pontusson och Rueda m fl -- inkomstojämlikheten, vilket gör att det fortfarande finns anledning att ha den kvar.
En annan sak som jag har klagat pa är att de samhälleliga processerna och löneaterhallsamehten -- som pastas vara den centrala kopplingen mellan centraliserade förhandlingar och bra makroekonomiska utfall -- lämnas som "black box" i alla analyserna, inklusive Golden (1993). Inte heller i detta paper av Kenworthy behandlas löneaterhallsamheten direkt, utan antas bara existera. Sa här formulerar han teorin, som är konventionell:
"If employees bargain aggressively for high wage increases and employers acquiesce, the latter can do five main things in response: raise productivity, raise prices, reduce profits paid out to investors, reduce investment, and/or reduce the number of employees. Where wages are bargained at a large number of separate firms or plants, each individual union may reasonably hope that its employer's response to a pay increase will consist predominantly of some combination of the first four options. None of these responses will necessarily have an adverse short-term effect on employment or inflation-adjusted wages, which are the principal concerns of union negotiators. Even if the firm chooses to reduce employment, those laid off should be able to find work elsewhere as long as the pattern of wage increases and layoffs is not generalized throughout the economy. Thus, where bargaining is decentralized and uncoordinated, there is an incentive for unions to pursue a strategy of wage militancy.
By contrast, if the wage negotiations cover a relatively large share of the work force, union bargainers can be reasonably sure that a large wage increase will have an adverse impact on their members. For instance, when an individual firm raises prices, this is likely to have little or no effect on the living standard of that firm's own employees (unless the company's goods or services happen to account for a large share of what those employees consume). But when firms representing a sizable share of the economy raise prices, the resulting inflation offsets or nullifies the wage gains of most workers. Similarly, a reduction in employment at a single firm does not necessarily reduce the job prospects for workers who are laid off; but if wage increases and ensuing layoffs are economy-wide, employment opportunities will diminish. Centralized or coordinated wage-setting thus generates an incentive for wage moderation.
Wage moderation, in turn, is presumed to contribute to lower unemployment. The assumption is that slower growth of real labor costs (often referred to as "real unit labor costs") leads to lower unemployment. "Labor costs" refer to wages and benefits adjusted for productivity, and "real" denotes adjustment for inflation. If wage increases are offset by increases in productivity and/ or prices, then real labor costs have not increased. Consequently, there is no need for employers to reduce payments to investors, investment, or employment. However, if real labor costs do increase, one result-perhaps the main result-will be a higher unemployment rate as employers respond by reducing the size of their work force." (368f)Litteraturen har diskuterat bade centralisering och koordinering som avgörande variabler, säger han. Centralisering kan uppnas pa fyra sätt: (1) förhandlingscentralisering, (2) statsgenomförd centralisering, (3) informell centralisering, där "union and/or employer confederations tacitly centralize the bargaining process by suggesting and/or approving wage agreements that are formally negotiated at lower levels, or sometimes simply by sharing information and fostering a climate of consensus", och (4) pattern-setting, som av verkstadsindustrin i Tyskland eller av ett par stora företag i Japan. Kenworthy menar dock att för att första effekterna pa arbetskraftskostnader och arbetslöhet är det bättre att fokusera pa koordinering; han referar till Soskice (1990), Flanagan (1999) och Traxler och Kittel (2000). Bevisen hittills tycks stödja detta, säger han och refererar ocksa till Hall och Franzese (1998) och Nickell och Layard (1999).
Lite längre fram säger han att kopplingarna mellan lönebildningssystem, löneutfall och arbetslöshet är otydliga i den empiriska litteraturen. Bruno och Sachs (1985), Layard et al (1991: kap 9) och Western och Healy (1999) "all found an association between corporatist wage-setting and real wage restraint". Men Kenworthy pekar på att dessa studier alla använde löner från industrin och menar att även om industrin länge fungerat som löneledare så står den idag i många OECD-länder bara för en femtedel av sysselsättningen, och därför är det relevant att använda lönedata för hela ekonomin (s 370). En OECD-studie gör det, men använder en "highly underspecified" modell. Diskussionen här är riktigt förvirrad, och i en fotnot säger han att Western och Healy inte fokuserade på mekanismen mellan korporatism och låg arbetslöshet och därför inte hade anledning att kolla på arbetskostnader, och att Kenworthy (1996) och Traxler och Kittel (2000) båda fann länkar mellan lönebildning och nominell löneåterhållsamhet och mellan nominell löneåterhållsamhet och låg inflation, "But neither study examined real labor costs, which are presumed to be the mechanism through which corporatism generates low unemployement" (370n). Jag tycker att han har en del rätt svaga inbakade argument för sin text originalitet; på nästa sida säger han i brödtexten att tidigare forskningen bara kollat på 70-80-talen, i en fotnot erkänner han att Iversen (1999), Nickell och Layard (1999) och Western (2001) förvisso har data för det tidiga 90-talet, men menar då istället att dessa inte beaktar möjligheten att effekterna ändrats dit. Kunde han då inte erkänt det i brödtexten istället för att dölja den mer rättvisande bilden i en fotnot? Det hade sparat tecken, och gett ett mer ärligt intryck. Han diskuterar fem möjliga scenarios för korporatismeffekter på 90-talet. (1) korporatismeffekter avtog eftersom korporatistiska institutioner blev mindre effektiva i att sänka arbetslösheten. (2) korporatismeffekter avtog eftersom icke-korporatiska lösningar blev mer effektiva. (3) korporatismeffekter bestod. (4) korporatismeffekter ökade eftersom k. blev mer effektiv. (5) korporatismeffekter ökade eftersom icke-k blev mindre effektiva.
Kenworthy använder data för 16 rika länder (13 europeiska, Kanada, Japan och USA) 1960-1997. (s 372) Arbetslösheten är den beroende variabeln. Lönekoordineringsvariabeln är Kenworthys (2001) egen. Han har en variabel för fackets deltagande i den ekonomiska politiken, ett index från 0 till 10, från Compston (1997). Liksom Compston använder Kenworthy denna variabel i regressionerna som medelvärde för föregående och förrförra året. Han har också med en interaktion mellan denna variabel och vänsterregering. Som kontrollvariabler har han handel som andel av BNP, facklig anslutningsgrad ("controlling for wage coordination, more extensive unionization is expected to generate greater labor cost increases and therefore produce higher unemployment"), employment regulation, tax wedge, och hur länge man kan få a-kassa. Löneåterhållsamheten mäts med ett index för reala arbetskostnader. Detta är indexerat 1979 = 1 "to control for preexisting cross-national differences in labor costs and thereby focus on developments in the 1980s and 1990s". Jag tycker att det är bisarrt att han kan använda en sådan indexering, med ett enda basår och dessutom ett så ekonomisk-politiskt extremt år som 1979, utan att problematisera den! Om vi ser t ex på Sverige så vet vi att landet hade en djup profit squeeze 1979, det var verkligen inte något år med "normala" arbetkostnader, vilket givetvis kommer förvrida Kenworthys resultat för Sverige.
Ekonomisk tillväxt fångas med real BNP, också denna indexerad 1979 = 1. Fem variabler "assess the notion that corporatism affect unemployment via government policy choices": reala långa räntor, totala regeringsutlägg, regeringsutlägg på utbildning, dito på ALMP, och sysselsättning i offentlig sektor. Med referens till Beck och Katz (1995) -- ständigt denna Beck och Katz (1995)! -- använder han OLS med panelkorrigerade standardfel. Han använder också en laggad beroende variabel, eftersom arbetslösheten är sticky, och för att hjälpa till med autokorrelationen. Han kan inte använda land-fixed effects eftersom flera av de viktiga oberoende variablerna inte varierar över tid inom länderna (s 376). I detta läge, säger han med referens till Beck och Katz (2001) och Traxler et al (2001), är det bästa man kan göra att använda årsdummies utan landdummies. För att testa för varierande effekter över tid så delar han med en dummy in perioden 1980-1997 i två subperioder; han testar med alla möjliga år som avdelare och får bäst resultat med brott mellan 1991 och 1992.
Vi ser att regressionerna förklarar mellan 93 och 96 procent av variationen i den beroende variabeln -- minns varningen: om din regression förklarar mer än 80 procent av variationen, så har du antagligen gjort något fel.
Han går vidare med regressioner som ska prova om det var löneåterhållsamhet som var den kausala mekanismen mellan lönekoordinering och lägre arbetslöshet. I tabell 4 nedan ser vi i modell 1 en regression med den reala arbetskostnaden, indexerad 1979 = 1, som beroende variabel.
Kenworthy menar att "The results indicate that wage coordination was associated with labor cost restraint in the 1980s but not in the 1990s." (s 380) Jag tycker dock att den antydan om kausalitet som han gör här är mycket suspekt och helt vilseledande, med tanke på att ett koordinerat land som Sverige hade extremt höga arbetskostnader -- i princip de högsta som någonsin uppmätts -- 1979 och det därför givetvis ser ut som att man hade löneåterhållsamhet i början av 80-talet. Han saknar också helt referenser till vad som faktiskt hände i något av de 16 länderna som studeras, utan pappret stannar helt på den abstrakta, kvantitativa nivån; idag är denna typen av litteratur (TSCS) mycket bättre på många sätt, inklusive att det är vanligt att (föredömligt) inkludera en eller två fallstudier med kvalitativ-historisk beskrivning av vad som faktiskt hände i länderna som analyseras. (Se t ex Oesch 2010.) Med en sådan komplettering kan man visa på att den kausalitet som man menar sig finna i regressionerna faktiskt är plausibel. Kenworthy närmar sig i alla fall en sådan approach:
"Can we safely presume, based on these findings, that the causal path in the 1980s truly was wage coordination -> real labor cost moderation -> low unemployment? Perhaps some countries with rapid growth in labor costs and/or high unemployment in the late 1970s or 1980s shifted to fragmented wage bargaining in the hope that reducing institutional "rigidities" would solve their labor market problems. If such nations were unable to turn things around, their poor performance in the 1980s would suggest that low coordination yields poor labor market outcomes when in fact it would be more accurate to reverse the direction of the causal arrows. Figure 2 provides some case study insight into this issue. It shows year-by-year developments in wage coordination, real labor costs, and unemployment in six relevant countries in the 1970s, 1980s, and 1990s." (380)Han diskuterar möjlig omvänd kausalitet, vilket är bra. Till slut kommer han ändå fram till slutsatsen: "It appears, then, that wage coordination contributed to low unemployment in the 1980s via labor cost moderation, economic growth, and government policies (and perhaps other as-yet-undiscovered mechanisms)." (383) Hans metod för att kolla på kanalerna genom vilka makrovariablerna verkar på arbetslösheten är i mångt och mycket att sätta in hypotetiska kanaler i regressionen och se hur mycket dessa minskar koefficienten av makrovariabeln.
På 90-talet: "wage coordination was no longer a prerequisite for labor cost restraint" (385). Han drar två policyslutsatser om korporaitism och arbetslöshet. (1) även om lönekoordinering inte längre sänker arbetslösheten på 90-talet så gör fackligt deltagande i ekonomisk politik det. Och (2) även om lönekoordinering inte längre sänker arbetslösheten så sänker den dock -- som visas av Pontusson och Rueda m fl -- inkomstojämlikheten, vilket gör att det fortfarande finns anledning att ha den kvar.
Scruggs 2002
Scruggs härleder den "heterodoxa" synen att starka fack och vänsterregering kan vara bra för tillväxt till Camerons (1984) bokkapitel om demokratisk korporatism, och Lange och Garrett (1985). L och H byggde pa Olson (1982) och Przeworski och Wallersteins (1982) teorier och hävdade att "kongruenta" regimer -- dvs kombinationen starkt fack och vänsterregering -- var bra för tillväxten, medan att bara ha den ena av de tva var daligt för tillväxten. De utvecklade denna teori i flera papers 1986, 1987, 1989, 1991, i ett paper med metod-gurusarna Beck och Katz i APSR 1993, och senast i Garretts bok Partisan Politics in the Global Economy (1998).
Scruggs förklarar att han bara tänker använda tvärssnittsdata, av fyra skäl (s 122). Ett, flera av de intressanta förklarande variablerna variear bara mellan länder, inte inom lkländer över tid. Tva, en bra specifikation av en poolad modell kräver att vi har en teori bade om hur de oberoende variablerna verkar över tid och hur de verkar i rummet, och sa specifika är teorierna sällan, menar han. Tre, att använda tvärsnitt gör resultaten mer jämförbara med den tidigare litteraturen. Fyra, den nyare litteraturen om ekonomisk tillväxt (inga referenser) visar att tvärsnitt är ett bra sätt att "detecting the growth effects of stable institutional variables, even where time series data exist for some control variables" (vad är skillnaden mellan denna poäng och nr 1?).
Han börjar diskussionen i sak med en replikering av Lange och Garretts (1985) tillväxtregression, som de körde den och i en robustare version med weighted least squares, som viktar utifran inflytelserika outliers. Med den korrigeringen blir ingen av variablerna facklig organisation, vänsterregering eller deras interaktion signifikant (s 123). Hans egen utveckling bygger pa att han menar att nyare tillväxtforskning visar att Lange och Garrett et als tillväxtregressioner inte var korrekt specificerade. 1, de använde BNP-tillväxt i fasta priser, med ett visst ar som basar för priser. Han menar att det är bättre att räkna tillväxt med ett kedjeindex. 2, vanliga tillväxtakter tar inte hänsyn till skillnader i priser mellan länder -- därför är det bättre att använda PPP. 3, Lange och Garrett använde total BNP-tillväxt men det är bättre att använda BNP per capita-tillväxt (s 124). I den nyare tillväxtlitteraturen (t ex Barro och Lee 1994, Dowrick och Nguyen 1989) tenderar man att använda BNP PPP per capita fran Penn World Table. Med dessa tre justeringar far Lange och Garretts (1985) regression inga intressanta resultat alls.
Vidare sa menar Scruggs att Lange och Garrett kontrollerade för tidigare tillväxt pa fel sätt. De använde en ratio av tillväxten 1976-80 jämfört med 1960-73 som beroende variabel, men Scruggs menar att det inte är tidigare tillväxttakt som är intressant, utan nivan av BNP, eftersom catch up-litteraturen visat att initial niva av BNP är negativt korrelerad med kommande tillväxt. Hicks (1988) kontrollerar helt korrekt för detta, och far resultat i enlighet med Lange-Garrett-hypotesen, men L och G gör det aldrig, inte heller efter Hicks artikel.
Vidare sa vill Scruggs ocksa kontrollera för andra faktorer. Han menar att Hicks och Kenworthy (1998) visar att institutioner pa företagsniva paverkar tillväxten och annan ekonomisk performance. Och Crepaz (1996) menar att länder med konsensusdemokrati hade bättre makroekonomisk performance än länder med majoritära system pa 80-talet. Han tar med som kontrollvariabler H och K:s index över firm level cooperation, och Lijphart och Crepaz (1991) index för konsensuspolitik. (s 125)
Han kör regressioner med per capita-tillväxt 1974-80 som beroende variabel och fack, regering, deras interaktion, oljeberoende, inkomstniva 1973-74, företagskoordination och konsensusdemokrati som oberoende variabler. Han har alltsa 7 oberoende variabler, i regressioner med n=15! Vansinnigt. Han menar att hans resultat stödjer Left-Labor-tesen, men för det frsta är det barockt att dra slutsatser fran regressioner med 7 oberoende variabler och n=15 och för det andra RÄCKER INTE aren 1974-80 för att dra slutsatser! Han gar vidare med att i enlighet med Garrett och Lange (1986, 1987) lägga till data fram till 1984. Interaktionen mellan fack och vänsterregering har positiva (mellan 0.31 och 0.43) och statistiskt signifikanta effekter.
Nästa steg är att dekomponera effekterna. "It is generally argued, for example, that social democracy has encouraged growth specifically via a combination of wage restraint and targeted investment incentives (Eichengreen 1996; Garrett 1998; Huber and Stephens 1998)." Han använder Dowrick och Nguyens (1989) dekomponerade PPP-tillväxt för 1973-1985.
Nästa steg är att ga vidare med tillväxt sedan mitten av 1980-talet. Det har hänt flera saker som kan ha förändrat korporatismens effekter pa tillväxten. Ett, löneförhandlingssystemen har decentraliserats i flera OECD-länder. Tva, globalisering och ökad kapitalrörlighet över gränser har förändrat förutsättningarna för klasskompromisser. Tre, t om de som säger att stor stat funkar rent ekonomiskt säger allt oftare att socialdemokrati inte är nagon effektiv ekonomisk organisering (Eichengreen 1996). För att fa data pa facklig organisering 1985-95 som ligger nära Lange och Garretts matt använder han fyra variabler fran Golden Lange Wallersteins projekt: confederal involvement in collective bargaining (snitt 1985-92), facklig koncentrationsgrad, mätt som sannolikheten att tva slumpvis urvalda fackmedlemmar i landet ska vara med i samma konfederation (ca 1990), kollektivavtalens täckningsgrad (ca 1990), och facklig anslutningsgrad (snitt 1985-92). (s 132)
Han kör regressioner med tillväxt 1985-95 som beroende variabel, och fack, vänsterregering, deras interaktion, inkomst 1973-74 (!), företagskoordination, konsensusdemokrati, och en konstant som oberoende variabler. Interaktionen har en positiv koefficient varje gang (6 regressioner), men den är bara statistiskt signifikant i robust version. n är = 16, för nu har Schweiz lagts till. Sverige, Danmark och Norge (dvs alla socialdemokratiska länder!) identifieras som inflytelserika outliers, om deras vikt reduceras blir interaktionskoefficienten mer signifikant -- men det sker ju genom att man viktar ner de länder som i själva verket substantiellt är viktigast för modellen...
Scruggs gar vidare med en intressant grej: han tar koefficienterna för fack, vänsterregering och deras interkation, och relaterar de till faktisk utvekling i dessa variabler, för att kolla pa vilken typ av scenario som har bäst BNP-tillväxt givet modellen. Bade fack och vänsterregering har ju negativa koefficienter medan interaktionen har positiv koefficient. Resultaten visar att rena liberala regimer (dvs svagt fack och ingen vänsterregering) växer snabbare än Left-Labor-varianten! (s 135) Detta gällre särskilt sedan slutet av 80-talet. Lange och Garretts (1985) modell fann att socialdemokratiska länder växte bättre 1974-80, men korrigeringar till modellen ändrar detta resultat, sa att rent liberala regimer växte bättre med 0.1 procentenheter per ar. Scruggs kommenterar: "This reappraisal of growth rates in the tumultuous period between the mid-1970s and mid-1980s indicates a somewhat less sanguine interpretation of the performance of social democracy than has sometimes been assumed. Considered in terms of increased per capita purchasing power (which is a much better indication of increased prosperity) and controlling for a follower's catch-up growth advantage, left-labor regimes tended to grow more slowly than liberal market economies." (135)
Det finns flera stora brister i Scruggs artikel och i denna litteratur i allmänhet. En är att de, med undantag för olja som pekades pa av Jackman (1987), inte kontrollerar för prisutveckling pa ländernas huvudsakliga exportvaror. Man borde ha med en variabel för terms of trade eller liknande; jag tror att bristen pa sadana fundamentala ekonomiska variabler visar hur isolerat sociologisk-statsvetenskaplig denna litteratur är; de borde lära sig mer av ekonomer och ekonomisk-historiker (jfr studierna i inlägget om produktivitens politik och klasskompromisser under efterkrigstiden). Tva, de kontrollerar inte heller för ekonomisk struktur typ jordbrukets och industrins andel av BNP. Tre, de diskuterar -- aterigen med undantag för Norge och oljan -- inte historiska specificiteter och exogena chocker. Fyra, de kontrollerar inte för ekonomisk politik, trots att stimulanspolitik t ex förklarar mycket av Sveriges utveckling i slutet av 70-talet. (Förvisso kan vänsterregering ses som ett matt pa detta, men det är inte den teoretiska kanal som kartläggs i korporatismlitteraturen.) Fem, de undersöker aldrig den kausala kanal som de utgar fran finns, nämligen löneaterhallsamhet. Sex, deras periodisering är godtycklig och undermalig: perioden 1974-80 är inte intressantare än perioden 1960-66, 1966-72, osv. Sju, de förlitar sig för mycket pa tvärsnittsregressioner med extremt lag n.
---
om faran med att dra stora slutsatser pa TCSC-regressioner med ett fatal ar per land, se ocksa Esping-Andersen (2003).
Fotnot
[1] William Roberts Clark och Vincent Arel-Bundock anmärker sarkastiskt i ett paper (pdf) fran 2011, "The only problem with this dominant perspective [partisan effects] is that it does not appear to be true." De menar att de ekonometriska resultat som litteraturen bygger pa har visats vara icke robusta.
[2] Bruce Western, en av 90-talets absolut bästa och mest originella kvantitativa forskare i jämförande politisk ekonomi, verkar ha varit forskningsassistent at Golden i arbetet med denna artikel: "Bruce Western did some excellent statistical work for the project."
Scruggs förklarar att han bara tänker använda tvärssnittsdata, av fyra skäl (s 122). Ett, flera av de intressanta förklarande variablerna variear bara mellan länder, inte inom lkländer över tid. Tva, en bra specifikation av en poolad modell kräver att vi har en teori bade om hur de oberoende variablerna verkar över tid och hur de verkar i rummet, och sa specifika är teorierna sällan, menar han. Tre, att använda tvärsnitt gör resultaten mer jämförbara med den tidigare litteraturen. Fyra, den nyare litteraturen om ekonomisk tillväxt (inga referenser) visar att tvärsnitt är ett bra sätt att "detecting the growth effects of stable institutional variables, even where time series data exist for some control variables" (vad är skillnaden mellan denna poäng och nr 1?).
Han börjar diskussionen i sak med en replikering av Lange och Garretts (1985) tillväxtregression, som de körde den och i en robustare version med weighted least squares, som viktar utifran inflytelserika outliers. Med den korrigeringen blir ingen av variablerna facklig organisation, vänsterregering eller deras interaktion signifikant (s 123). Hans egen utveckling bygger pa att han menar att nyare tillväxtforskning visar att Lange och Garrett et als tillväxtregressioner inte var korrekt specificerade. 1, de använde BNP-tillväxt i fasta priser, med ett visst ar som basar för priser. Han menar att det är bättre att räkna tillväxt med ett kedjeindex. 2, vanliga tillväxtakter tar inte hänsyn till skillnader i priser mellan länder -- därför är det bättre att använda PPP. 3, Lange och Garrett använde total BNP-tillväxt men det är bättre att använda BNP per capita-tillväxt (s 124). I den nyare tillväxtlitteraturen (t ex Barro och Lee 1994, Dowrick och Nguyen 1989) tenderar man att använda BNP PPP per capita fran Penn World Table. Med dessa tre justeringar far Lange och Garretts (1985) regression inga intressanta resultat alls.
Vidare sa menar Scruggs att Lange och Garrett kontrollerade för tidigare tillväxt pa fel sätt. De använde en ratio av tillväxten 1976-80 jämfört med 1960-73 som beroende variabel, men Scruggs menar att det inte är tidigare tillväxttakt som är intressant, utan nivan av BNP, eftersom catch up-litteraturen visat att initial niva av BNP är negativt korrelerad med kommande tillväxt. Hicks (1988) kontrollerar helt korrekt för detta, och far resultat i enlighet med Lange-Garrett-hypotesen, men L och G gör det aldrig, inte heller efter Hicks artikel.
Vidare sa vill Scruggs ocksa kontrollera för andra faktorer. Han menar att Hicks och Kenworthy (1998) visar att institutioner pa företagsniva paverkar tillväxten och annan ekonomisk performance. Och Crepaz (1996) menar att länder med konsensusdemokrati hade bättre makroekonomisk performance än länder med majoritära system pa 80-talet. Han tar med som kontrollvariabler H och K:s index över firm level cooperation, och Lijphart och Crepaz (1991) index för konsensuspolitik. (s 125)
Han kör regressioner med per capita-tillväxt 1974-80 som beroende variabel och fack, regering, deras interaktion, oljeberoende, inkomstniva 1973-74, företagskoordination och konsensusdemokrati som oberoende variabler. Han har alltsa 7 oberoende variabler, i regressioner med n=15! Vansinnigt. Han menar att hans resultat stödjer Left-Labor-tesen, men för det frsta är det barockt att dra slutsatser fran regressioner med 7 oberoende variabler och n=15 och för det andra RÄCKER INTE aren 1974-80 för att dra slutsatser! Han gar vidare med att i enlighet med Garrett och Lange (1986, 1987) lägga till data fram till 1984. Interaktionen mellan fack och vänsterregering har positiva (mellan 0.31 och 0.43) och statistiskt signifikanta effekter.
Nästa steg är att dekomponera effekterna. "It is generally argued, for example, that social democracy has encouraged growth specifically via a combination of wage restraint and targeted investment incentives (Eichengreen 1996; Garrett 1998; Huber and Stephens 1998)." Han använder Dowrick och Nguyens (1989) dekomponerade PPP-tillväxt för 1973-1985.
Nästa steg är att ga vidare med tillväxt sedan mitten av 1980-talet. Det har hänt flera saker som kan ha förändrat korporatismens effekter pa tillväxten. Ett, löneförhandlingssystemen har decentraliserats i flera OECD-länder. Tva, globalisering och ökad kapitalrörlighet över gränser har förändrat förutsättningarna för klasskompromisser. Tre, t om de som säger att stor stat funkar rent ekonomiskt säger allt oftare att socialdemokrati inte är nagon effektiv ekonomisk organisering (Eichengreen 1996). För att fa data pa facklig organisering 1985-95 som ligger nära Lange och Garretts matt använder han fyra variabler fran Golden Lange Wallersteins projekt: confederal involvement in collective bargaining (snitt 1985-92), facklig koncentrationsgrad, mätt som sannolikheten att tva slumpvis urvalda fackmedlemmar i landet ska vara med i samma konfederation (ca 1990), kollektivavtalens täckningsgrad (ca 1990), och facklig anslutningsgrad (snitt 1985-92). (s 132)
Han kör regressioner med tillväxt 1985-95 som beroende variabel, och fack, vänsterregering, deras interaktion, inkomst 1973-74 (!), företagskoordination, konsensusdemokrati, och en konstant som oberoende variabler. Interaktionen har en positiv koefficient varje gang (6 regressioner), men den är bara statistiskt signifikant i robust version. n är = 16, för nu har Schweiz lagts till. Sverige, Danmark och Norge (dvs alla socialdemokratiska länder!) identifieras som inflytelserika outliers, om deras vikt reduceras blir interaktionskoefficienten mer signifikant -- men det sker ju genom att man viktar ner de länder som i själva verket substantiellt är viktigast för modellen...
Scruggs gar vidare med en intressant grej: han tar koefficienterna för fack, vänsterregering och deras interkation, och relaterar de till faktisk utvekling i dessa variabler, för att kolla pa vilken typ av scenario som har bäst BNP-tillväxt givet modellen. Bade fack och vänsterregering har ju negativa koefficienter medan interaktionen har positiv koefficient. Resultaten visar att rena liberala regimer (dvs svagt fack och ingen vänsterregering) växer snabbare än Left-Labor-varianten! (s 135) Detta gällre särskilt sedan slutet av 80-talet. Lange och Garretts (1985) modell fann att socialdemokratiska länder växte bättre 1974-80, men korrigeringar till modellen ändrar detta resultat, sa att rent liberala regimer växte bättre med 0.1 procentenheter per ar. Scruggs kommenterar: "This reappraisal of growth rates in the tumultuous period between the mid-1970s and mid-1980s indicates a somewhat less sanguine interpretation of the performance of social democracy than has sometimes been assumed. Considered in terms of increased per capita purchasing power (which is a much better indication of increased prosperity) and controlling for a follower's catch-up growth advantage, left-labor regimes tended to grow more slowly than liberal market economies." (135)
Det finns flera stora brister i Scruggs artikel och i denna litteratur i allmänhet. En är att de, med undantag för olja som pekades pa av Jackman (1987), inte kontrollerar för prisutveckling pa ländernas huvudsakliga exportvaror. Man borde ha med en variabel för terms of trade eller liknande; jag tror att bristen pa sadana fundamentala ekonomiska variabler visar hur isolerat sociologisk-statsvetenskaplig denna litteratur är; de borde lära sig mer av ekonomer och ekonomisk-historiker (jfr studierna i inlägget om produktivitens politik och klasskompromisser under efterkrigstiden). Tva, de kontrollerar inte heller för ekonomisk struktur typ jordbrukets och industrins andel av BNP. Tre, de diskuterar -- aterigen med undantag för Norge och oljan -- inte historiska specificiteter och exogena chocker. Fyra, de kontrollerar inte för ekonomisk politik, trots att stimulanspolitik t ex förklarar mycket av Sveriges utveckling i slutet av 70-talet. (Förvisso kan vänsterregering ses som ett matt pa detta, men det är inte den teoretiska kanal som kartläggs i korporatismlitteraturen.) Fem, de undersöker aldrig den kausala kanal som de utgar fran finns, nämligen löneaterhallsamhet. Sex, deras periodisering är godtycklig och undermalig: perioden 1974-80 är inte intressantare än perioden 1960-66, 1966-72, osv. Sju, de förlitar sig för mycket pa tvärsnittsregressioner med extremt lag n.
---
om faran med att dra stora slutsatser pa TCSC-regressioner med ett fatal ar per land, se ocksa Esping-Andersen (2003).
Fotnot
[1] William Roberts Clark och Vincent Arel-Bundock anmärker sarkastiskt i ett paper (pdf) fran 2011, "The only problem with this dominant perspective [partisan effects] is that it does not appear to be true." De menar att de ekonometriska resultat som litteraturen bygger pa har visats vara icke robusta.
[2] Bruce Western, en av 90-talets absolut bästa och mest originella kvantitativa forskare i jämförande politisk ekonomi, verkar ha varit forskningsassistent at Golden i arbetet med denna artikel: "Bruce Western did some excellent statistical work for the project."
Referenser
Alvarez, R, Geoffrey Garrett och Peter Lange. 1991. "Government Partisanship, Labor Organization, and Macroeconomic Performance". American Political Science Review.
Garrett, Geoffrey och Peter Lange. 1989. "Government Partisanship and Economic Performance:, When and How does 'Who Governs' Matter?". Journal of Politics.
Golden, Miriam. 1993. "The dynamics of trade unionism and national economic performance". American Political Science Review.
Hicks, Alexander. 1988. "Social democratic corporatism and economic growth". Journal of Politics.
Jackman, Robert W. 1987. "The Politics of Economic Growth in the Industrial Democracies, 1974-80: Leftist Strength or North Sea Oil?". Journal of Politics.
Kenworthy, Lane. 2002. "Corporatism and Unemployment in the 1980s and 1990s". American Sociological Review.
Scruggs, Lyle. 2002. "The politics of growth revisited".
Lange, Peter och Geoffrey Garrett. 1985. "The politics of growth: Strategic interaction and economic performance in the advanced industrial democracies, 1974-1980". Journal of Politics.
Scruggs, Lyle. 2002. "The politics of growth revisited". The Journal of Politics.
