Liberalerna och arbetarrörelsen runt sekelskiftet 1900

Till den femte (?) träffen med vårt politisk historia-seminarium har vi valt tre texter om liberalism runt sekelskiftet 1900, från tre länder: Storbritannien, Sverige och Danmark.

Laybourn 1995

Keith Laybourns artikel från 1995 börjar enkelt och rakt på sak: "The decline of the Liberal Party and the rise of the LAbour Party dominate twentieth-century British political history." I ett tvåpartisystem är det så klart stort när ett av de två stora partierna byts ut, jfr skiftet från Whigs till Republikaner i USA på 1850-talet. Skiftet var dramatiskt. År 1906 hade Liberalerna 400 MPs, och 1924 bara 40. Labour ökade under perioden från 2 år 1900 till 30 år 1906 och 191 år 1923, då de också fick bilda en minoritetsregering. Det finns två stora frågor här, säger Laybourn. För det första: varför skedde skiftet? Och för det andra när började Liberalernas nedgång? Laybourns argument är att Liberalerna gick ner redan före 1914, inte under det första världskrigets klasspolitik eller av interna bråk 1916, och att orsaken var att Labour tog över de fackföreningsanslutna väljarna.

Laybourne presenterar debatten som uppdelad i två läger. Det ena hävdar att Liberalerna förstördes av klasspolitikens utveckling (t ex Bill Lancaster 1980; David Clark 1981), och det andra att nedgången kom från den mer kontingenta faktorn, kriget. Debatten började redan på 1930-talet med George Dangerfields klassiker The Strange Death of Liberal England som menade att det var redan 1906 som Liberalerna tappat sin status som "the party of the left". Liberalerna klarade inte att hantera nya politiska frågor och utmaningar: kvinnlig rösträtt, den irländska frågan, konstitutionel förändring. Dangerfield utvecklade egentligen de i princip whiggiska historieskrivningen som fabianerna stod för när de menade att arbetarrörelsens övertagande var oundvikligt. 1954 tog Henry Pelling (med The Origins of the Labour Party) debatten vidare när han utvecklade hur Independent Labour Party (ILP) och Labour-partiet började stärka sig i fackföreningarna. Paul Thompson instämde i sin forskning om London. Sedan 1970-talet har Ross McKibbin varit den ledande företrädaren för klasspolitik-förklaringen. I The Evolution of hte LAbour Party 1910-1924 (1974) menade han att det var arbetarklassens anknytning till Labour som avgjorde utvecklingen, och att detta skedde redan före WW1. McKibbin gör ett starkt argument för betydelsen av organisering och klasskänsla framför idéer: "the Laboru Party was not based upon broadly articulated principles, but rather upon a highly developed class-consciousness and intense class loyalties". I boken från 1974 spelade han kraftigt ned betydelsen av WW1, medan han i The Ideologies of Class (1990) öppnar för en lite större betydelse av kriget. McKibbins argument har fått stödd i senare forskning av Laybourn och Jack Reynolds (Liberalism and the Rise of Labour, 1984), och George L. Bernstein (Liberalism and Liberal Politics in Edwardian England, 1986).

Sedan mitten av 1960-talet har den klassbaserade förklaringen utmanats av de "Liberala revisionisterna". Denna förklaring leddes framåt av Trevor Wilson i The Downfall of the Liberal Party 1966, och har fått stöd av Roy Douglas, Peter F Clarke, KD Brown, Chris Cook, Michael Bentley m fl. Alla dessa menar att Liberalerna klarade sig fram tills världskrigets turbulens. Flera av dem, som Clarke, hävdar att den socialreformatoriska New Liberalism hll på att ta över det librala partiet efter 1906 och ledde till en "revival" 1906-14. Med New Liberalism klarade de klasspolitikens utmaningar genom att erbjuda ett liberalt alternativ för social rättvisa. Clarke studerade Lancashire som var speciellt på så sätt att Tories var det största partiet på 1890-talet, men han hävdade i alla fall att länet var brittisk politiks "cockpit". (Idén också utvecklad i Liberals and Social Democrats, 1978.) Flera forskare som KD Brown och Roy Douglas har hävdat att Labours styrka i parlamentet före WW1 har överskattats (s. 210f).

Kort sagt så har den huvudsakliga debatten om Labours uppgång och Liberalernas nedgång också flera mindre deldebatter: rösträttsfrågan, New Liberalism, och lokala variationer. Vad gäller rösträtten har Matthew, McKibbin och Kay argumenterat för att Labour hade varit en dominerande kraft i parlamentet redan före WW1 om det inte vore för rösträttsbegränsningarna som gällde före 1918. Clarke, Hart och Tanner håller inte med; de menar att inte bara arbetarmän utan också medelklassmän stod utan rösträtt före 1918, framför allt för att de bodde inneboende eller hade flyttat i största allmänhet sedan förra valet. Detta innebär att MMK:s antagande att de flesta av de 4.8 miljonerna män utan rösträtt hade röstat Labour, inte håller. Laybourn är dock inte övertygad av revisionisterna här. Han menar att Labour var starkt begränsade i valen före 1912 pga sin brist på heltidsbetalda agitatorer/valarbetare: före en reform 1912 hade man bara 17 stycken, men 1918 hade det antalet ökat till 80, och 1922 till 133. Detta i konstrast till Liberalerna som hade 299 stycken år 1915. (s. 212f) Det var komplicerat att registrera sig som väljare och därför var sådana "party agents" mycket viktiga. Och Tanner själv medger att ca 90 procent av de nästan 5 miljoner män utan rösträtt var arbetarklass. Laybourn menar också att parlamentsvalen inte säger allt om Labours styrka före 1914: man måste också beakta lokalvalen. (213f) 1913 så höll Labour 500 av 8000 kommunala förtroendevalda-platser.

Vad gäller New Liberalism så åberopar Laybourne L.T. Hobhouse, J.A. Hobson och david Lloyd George som dess främsta företrädare i Labour-partiet. De stod för offentlig medling vid strejker och lockouter, offentligt ägande av verksamheter när det skulle vara effektivt, och policies för gemensamma lösningar. De betonade harmoni mellan klasserna (215). Peter Clarke är den främste företrädaren för analysen att denna socialliberala våg stärkte Liberala partiet före kriget. Men Laybourne menar att Clarkes tes bara håller i Lancashire, den region som han studerade. I Wales var Liberalerna starka pga Old Liberalism, med fred, sparsamhet med offentliga utgifter, frihandel, frikyrkor och walesisk nationalism. Likaså var det den gamla, inte den nya, liberalismen som stärkte partiet i nordöst, västra Yorkshire och i London. (s. 215f) Det är också oklart hur populär den nya liberala politken egentligen var i arbetarklassen. Pat Thane (1985) menar att arbetarna var mer intresserade av trygga jobb och högre och rättvisare löner, än av välfärdsreformer. G.R. Searle (EHR, 1983) menar att Liberalerna faktiskt inte ändrade sin politik så mycket som Clarke med flera hävdat. Chris Wrigley (1985) menar vidare att facken inte var särskilt imponerade av Liberalernas omsvängning. Också Martin Pughs artikel "Yorkshire and the New Liberalism" i Journal of Modern History dömer Laybourn ut: det var gammal liberalism, inte ny, som vann valet för liberalen Runciman där 1902.

Den tredje deldebatten, den om lokala studier, har ju Laybourn redan behandlat rätt mycket med sin diskussion om Clarkes alltför generaliserande slutsatser baserat på Lancashire, och hans argument att att bara studera parlamentariska val underskattar Labour. Men i sektionen som särskilt handlar om denna fråga har han upp David Howells British WOrkers and the Independent Labour PArty (1888-1906) och Duncan Tanners Political Change and the Labour Party 1900-1918 (1990). Tanner menar att Labour före 1914 bara var starkt där Liberalerna var svaga, och (contra McKibbin) att de inte byggt upp något starkt klassmedvetande eller klassbas i valen. (s. 219-221) Laybourn håller inte alls med. I västra Yorkhire var båda partierna starka. Och Tanner har cherrypickat sina områden och perioder att diskutera, menar L. L kritiserar också TAnner för att bortse från viktiga Labour-institutioner som "the Clarion movement" (?), "the Labour Church" (?!), socialistiska söndagsskolor m m. Bill Lancaster har i en studie av Leicester kritiserat Tanner.

I slutsatserna försvarar Laybourn klassperspektivet. Labours tillväxt var oundvikligt för Liberalerna, inte minst genom facket.

Östberg 1990

Kjell Östbergs artikel om "Liberalerna och arbetarrörelsen" börjar med ett mäktigt citat från den liberale politikern Ernst Beckman, ur hans dagbok 1909:

”Kanske blir en och annan som står närmast den brusande och virvlande strömmen, yr i huvudet och kastar sig i böljan. Det finnes väl knappast någon bland oss som inse storheten av arbetar- skarornas organisation och oemotståndliga frammarsch, som icke haft stunder då man längtat att kunna helt sluta sig till det parti, som hittills varit bärare av denna väldiga rörelse. Men man stötes tillbaka av deras partityranni, deras ofta förkastliga stridsmedel och av deras frihetsfientliga handlingar. Därtill kommer ju deras ohållbara ekonomiska teori. Den gör dock mindre, ty den är numera egentligen en vacker drömbild, hägrande vid horisonten. Dess rosiga skimmer faller blott fjärran ifrån över dagens strider, vilka utkämpas i helt andra tecken än produktionsmedlens förstatligande.”

1900-talets första decennium, konstaterar Östberg med Bernt Schiller (Krisår 1906-1914, 1973), har ofta i svensk historia setts som en period av steg i riktning mot demokratin. Men det var mer komplext än så. I två av tidens stora styrkemätningar -- storstrejken 1909 och försvarsstriden 1914 -- segrade högern. Bland de borgerliga partierna var det också Högern som ledde under dessa år. Mot bakgrund av detta undersöker Östberg i denna artikel hur liberalerna såg på arbetarrörelsen och Socialdemokraterna under dessa år.

En rad forskare har diskuterat betydelsen av liberal-socialdemokratiskt samarbete i 1900-talets början, framför allt i rösträttsrörelsen. Så skriver Herbert Tingsten (1957):

”Den väsentliga förutsättningen för utvecklingen mot pacifism, reformism och demokrati var själva arbetet för rösträttens erövring /.../ Samarbetet med borgerliga demokrater tedde sig naturligt i den föreliggande situationen och ett sådant samarbete var ägnat att hos socialdemokratin ingjuta något av den principiella demokratism som kännetecknade liberalismen”

Också Seppo Hentilä (1979) noterar att socialdemokraterna i rösträttskampen tar intryck av liberalerna, även om han i högre grad betonar arbetararistokratins betydelse för socialdemokratins högersvängning. Knut Bäckström har också gjort argumentet om socialdemokratins påverkan från liberalerna. För liberalernas egen del så kunde de se på SAP som ett användbart stödparti. SA Söderpalm ser skillnader inom arbetsgivarkollektivet, där mer "framstegsvänliga" (hmm) företagare stödde Liberalerna och kunde tänka sig allianser med SAP*, medan underförstått andra företagare stödde Högern. Samarbetet Liberalerna--SAP har också studerats från liberalernas perspektiv av Leif Kihlberg (Karl Staaff, 1963); Torbjörn Vallinder (I kamp för demokratin, 1962); och Jarl Torlbacke i Journalistik på osäkra villkor (1966) där han undersöker den liberala Afton-Tidningen och ser hur radikala liberaler närmar sig socialdemokraterna: ”De flesta radikala politiker insåg även, att den tilltagande inrutningen av det politiska livet återverkade på möjligheterna att verka i mellanrummet mellan vänster- partierna; de tog antingen steget över till socialdemokratin eller anpassade sig inom det liberala partiet till den politiska realiteten.” Sven Ulric Palme ger i sin "Karl Staaff och storstrejken" (1964) en analys av slitningarna i det liberala partiet efter 1909. Palme menar att Staaff var mer oroad för utbrytningar ur det egna partiet åt höger än åt vänster och att han därför behandlade vänsterflygeln ganska hårt.

Det liberala partiets riksdagsgrupp och partiledning var en ganska heterogen samling av litteratörer, yrkespersoner, bönder, godsägare och andra: medelklass och överklass från stad och land och från olika sektorer. Det är inte helt lätt att klassificera dem i fraktioner. Östberg refererar att riksdagsmannen Karl Starbäck 1910 gjorde en indelning i en högerfalang som mest bestod av jordbrukare, en vänsterfalang av stadsradikaler dit han själv hörde, och en mittengrupp runt Staaff. Men Östberg påpekar att förhållandena i försvarsfrågan, som på 1910-talet blev allt viktigare, var i princip de omvända: landsbygdsrepresentanterna var mer sparsamma i försvarspolitiken och stadsliberalerna mer försvarsvänliga. Flera av de som Starbäck kategoriserade i högergruppen gick också över till socialdemokratin under 10-talet, medan Starbäck själv var på väg högerut.

I det socialdemokratiska partiet fanns gott om erfarenheter av samarbete med liberaler. Branting hade umgåtts med många senare ledande liberaler i Verdandi i Uppsala, och blev förstås invald i riksdagen på 1890-talet i ett samarbete med liberalerna. Östberg påpekar att den viktigaste socialdemokraten med arbetarbakgrund under de tidiga åren, partisekreteraren och kassören CGT Wickman, hade en bakgrund i den liberala fackföreningsrörelsen. Östberg menar också att Svenska Arbetareförbundet, en "gul" fackförening som betalades av arbetsgivarna och efterhand blev en strejkbrytarförmedlning, hade relationer till det liberala partiet, men att det är svårt att veta precis hur, eftersom förbundets siste ordförande 1920 brände upp organisationens arkiv! I Frisinnade landsföreningens arkiv finns det i alla fall några handlingar som berör samarbetet mellan de två.

Inför valet 1911 intresserade sig de Frisinnade för lantarbetarna, som nu för första gången hade rösträtt. På initiativ av CG Ekman tillsattes en kommitté för agitation bland lantarbetarna. De startade också ett liberalt fackförbund för denna grupp, uttryckligen i opposition till LO-förbundens samarbete med SAP, och i samarbete med Svenska Arbetareförbundet. Det liberala facket för lantarbetare kom dock aldrig igång.

Östberg gör en typologi över fyra olika motiv för individuella liberaler att närma sig socialdemokratin. Ett, ett intresse för arbetarfrågan och en vilja att förbättra arbetarnas situation, antingen genom att själva ta över ledarskapet över dem, eller på ett mer jämlikt sätt. Två, att uttrycka missnöje med högern inom det egna liberala partiet. Tre, ett försök att bilda ett bredare icke-socialistiskt vänsterparti. Fyra, en del liberaler gick så långt att de helt enkelt gick över till SAP. Från denna typologi går Östberg över till att diskutera den senare gruppen.

Den främsta företrädaren för typ fyra är Carl Lindhagen, som 1897 gjorde entré i riksdagen och som under sina år bland liberalerna var profilerad på partiets vänsterflygel, i opposition mot partiledningen t ex i frågor om Staafflagarna, rösträtten och Norrlandsfrågorna. Lindhagen bildade inte någon formell fraktion men Östberg talar i alla fall om en "Grupp Lindhagen" runt honom, med riksdagsmännen Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, Curt Wallis och Edward Wavrinsky. 1907 gick Lindhagen ur den liberala riksdagsgruppen, och 1909 sökte han inträde i SAP. Av den gamla "Grupp Lindhagen" var det bara Wavrinsky som följde honom in i SAP, och som radikal grupp inom liberalerna fortsatte de att existera och ha egna träffar, efter Lindhagens utträde ledda av Kjellberg och Eric Palmstierna. Sista gången gruppen agerade kollektivt var våren 1910, i frågan om arbetsmarknadslagstiftning.

Bland tidningsmän som Otto von Zweigbergk (DN), Mauritz Hellberg (Karlstads-Tidningen) och andra pågick parallellt en vänsterliberal samling. 1909 startar Valfrid Spångberg, som Branting var övertygad om förr eller senare skulle hamna i SAP**, Afton-Tidningen som en mera radikal liberal tidning. A-T stod för vänstersamverkan och en front mot Aftonbladet, som vid detta tillfälle var den liberala högerflygelns organ. Åren efter 1909, med den starka sociala polariseringen efter storstrejken, gick Mauritz Hellberg, som blev invald i riksdagen, Erik Palmstierna och andra i funderingar om att starta ett radikalt utbrytarparti ur liberalerna. Östberg skissar en fascinerande blandninf av folk som gick i sådana tankar:

"Man kan placera in Mauritz Hellberg i ett politiskt kotteri med mer eller mindre realistiska och homogena planer på ett ”rent” vänsterparti. Där ingick också personer som JJ Gibson, Karl Starbäck, Erik Palmstierna och Ellen Key. Även Gustav Steffen deltog i denna grupps lösliga diskussioner. Någon klar bild av det parti man ville skapa hade man inte. Steffen ville snarast bygga ett fabianskt elitparti, JJ Gibson formulerade tankar på ett utopiskt inriktat ‘socialevolutionistiskt’ parti, Ellen Key talade om att vara socialist på egen hand och Hellberg och Starbäck tänkte sig nog mer ett traditionellt vänsterbetonat politiskt parti. När Lindhagen inte längre fanns till hands, och Schotte efter storstrejken definitivt svikit even- tuella förhoppningar på att ta ledningen i en vänsterrevolt, verkar blickarna allt mer riktas mot Palmstierna. Ellen Key myntade uttrycket de sju Palmstiernorna som skulle kunna utgöra stommen i ett sådant parti. Men inte heller Palmstierna levde upp till förväntningarna härvidlag utan anslöt sig till socialdemokraterna sommaren 1910."

Men en fråga jag vill ställa efter denna fascinerande framställning är ju: vad betyder ett "traditionellt vänsterbetonat parti" här? Det hade väl inte funnits något sådant vänsterparti i Sverige, så kan man verkligen tala om ett "traditionellt" dito här? Det är ju just bakom sådana antaganden om vad som är traditionellt, vad som är typiskt, etc som mycket spännande kan gömma sig.

Östberg går över till en diskussion om den fascinerande Erik Palmstierna. Född 1877 i överklassen i STockholm -- adlig, fadern verksam vid hovet, och efter en kort karriär som sjöofficer vände E.P. sig till det sociala arbetet och var, oberoende förmögen, verksam i en mängd olika sociala och politiska organisationer i Stockholm åren runt 1910. CSA, Stockholms jordreformförening, en grupp kristna liberaler runt Natanael Beskow, m fl. Östbergs artikel bygger på ett imponerande -- om än spritt -- arkivarbete, och han citerar ett fascinerande brev från den unge socialdemokraten Yngve Larsson till sin vän Otto Järte från 1908.*** Larsson berättar att han gått med i en grupp liberaler runt Palmstierna som träffas var 14:e dag för att ”utbilda en gemensam och enhetlig åskådning och uppmuntra varandra till kamp mot högern.” Där ingick bl.a. GH von Koch, nationalekonomen Sven Brisman, liberalen Eliel Löfgren, och bankdirektören Gustaf Lagercrantz. Socialdemokraterna var representerade av Larsson, riksdagsmannen Bernhard Eriksson, redaktören och kooperatören Karl Eriksson, och kooperatören Anders Örne. Några år senare presenterar Palmstierna själv klubben för en tilltänkt medlem:

"Hösten 1907 tog jag initiativet till en privat och hemlig sammanslutning mellan ett antal ”tvättäkta” radikaler och socialdemokrater med bildning. Syftet var att söka skapa ett för framtiden varande vänskapsförbund mellan dem, som p.g.a.. sina åsikter vore ”dömda” att samarbeta med varann för landets framtid. Endast de som på ett eller annat sätt stå i det direkta samhällsarbetet medtogs. Bara unga män… Tendensen ekonomisk-politisk. Spetsen riktad mot unghögerjuntan. "

Klubben fanns hela vägen fram till 1918 och samlade en stor mängd prominenta individer. I sina memoarer konstaterar Palmstierna stolt att fjorton ministrar, varav tre statsministrr och fyra utrikesministrar, hade en bakgrund i klubben, liksom två generaldirektörer, två överdirektörer, en hovrättspresident, osv. Klubben spelade också en roll i praktisk politik, menade han: ”Åtskilliga riksdagsmotioner, utnämningsfrågor och administrativa uppslag härledde sig från diskussionerna kring vårt avlånga bord”. Palmstierna hävdade t o m att Edéns koalitionsregering 1917 int hade kunnat tillkomma utan Palmstierna-klubbens förberedelse av liberal-socialdemokratiskt samarbete. Palmstierna gick in i SAP 1910 men verkar inte ha propagerat för att hans klubb-kollegor skulle göra detsamma; bara nationalekonomen Gustav Stefffen och prästen Klefbeck följde honom in i arbetarpartiet. Steffen hade för sin del bl.a. i korrespondens med Lindhagen agiterat för en "intelligenssocialistisk förening", som skulle tillföra den "kultur" och intellektuella kapacitet som han menade att arbetarpartiet saknade, medan SAP däremot var de enda som hade en tillräcklig "politisk stötkraft för att stadigt driva på det politiska reformarbetet".****

Några liberaler verkar ha anslutit sig till SAP delvis grundat i ett missnöje med hur de behandlats inom liberalerna. Detta gäller Edward Wavrinsky och Bohusläns Assar Åkerman.

Med stöd i brevkällor kartlägger Östberg att Staaff och kretsarna kring honom verkar ha varit ganska nöjda med vänsterliberalernas avhopp. Deras glädje uttryckte de inte alltid på så smakfulla sätt.

I sin sammanfattning drar Östberg inte några särskilt vidlyftiga slutsatser. Han konstaterar att det inte blev så många liberaler som gick hela vägen och gick över till SAP. Det fanns flera skäl till det: att det för personer från en borgerlig miljö kunde innebära sociala slitningar såväl som risker för karriären; steget kunde också vara långt när avståndet mellan Liberalerna och SAP var stort, och onödigt när relationerna mellan partierna var bra. Men, konstaterar Östberg i sin slutkläm: "Däremot kunde den grupp av radikaler som fanns i gränszonen mellan liberalism och socialdemokratins höger fungera som en viktig brygga när planerna på vänstersamverkan skulle omsättas i praktiken. Intresse av en sådan förbindelse fanns från bägge håll."

Nevers 2013

Jeppe Nevers börjar sin artikel om den agrara liberalismens uppgång i Danmark med att konstatera att det är på 1830-talet som "liberal" börjar få en politisk betydelse i Danmark, och inte bara användas som en beskrivning av en generös eller öppensinnad person.

Fotnoter
* Söderpalm nämner som exempel Gustaf Wallenberg (1863-1937), Staaffs finansministrar Elof Biesèrt och Theodor Adelswärd, Sven Palme, och göteborgare som Otto Mannheimer, Hjalmar Wijk och Dan Broström.
** Referensen är Jarl Torbacke, Journalistik på osäkra villkor, s. 18ff. 
*** Brevet finns i Yngve Larssons arkiv på Stockholms Stadsarkiv. Palmstiernas brev som citeras därefter finns på Kungliga Biblioteket.
**** Citerat ur brev från Steffen till Lindhagen 13 januari 1909, Stockholms Stadsarkiv.

Referenser

Keith Laybourn (1995) "The rise of labour and the decline of liberalism: the state of the debate", History vol. 80.
Jeppe Nevers (2013) "The Rise of Danish Agrarian Liberalism", Contributions to the History of Concepts Volume 8, Issue 2, Winter 2013: 96–105.

Kjell Östberg (1990) "Liberalerna och arbetarrörelsen", Arkiv: för studier i arbetarrörelsens historia, nr 46-47.