Vilken roll spelar ett utvecklat finansiellt system för den ekonomiska tillväxten? Walter Bagehot (1873) och John Hicks (1969) har hävdat att det spelade en avgörande roll i Englands industrialisering, genom att mobilisera kapital för "immense works". Joseph Schumpeter (1912) menade att välfungerande banker gynnade den ekonomiska tillväxten genom att identifiera entreprenörer med goda utsikter, och ge dessa en möjlighet att utveckla sina företag. Men det finns också de som menar att kausaliteten går åt andra hållet, att ekonomisk utveckling ger ett utvecklat finansiellt system; Joan Robinson (1952) menade att "where enterprise leads finance follows". Robert Lucas (1988) menade att ekonomer svårt överbetonade betydelsen av finansiella faktorer i ekonomisk tillväxt.
Ross Levine tar i en översiktsartikel från 1997 denna motsägelsefulla diskussion som utgångspunkt. Vad gör då finansiella system? De "facilitate the allocation of resources, across space and time, in an unertain environment" (s 691). Levine bryter ner denna funktion i fem typer:
- "facilitate the trading, hedging, diversifying, and pooling of risk"
- "allocate resources"
- "monitor managers and exert corporate control"
- "mobilize savings"
- "facilitate the exchange of goods and services"
Levine diskuterar i den teoretiska delen särskilt marknadsfriktioner, informationsproblem, risk och likviditet. En av frågorna som diskuteras är likvida och stora aktiemarknaders roll i att förbättra informationsflödena om företag (695f); Levine menar med referens till Davis och Huttenback (1986) att den engelska aktiemarknaden i slutet av 1800-talet var effektiv inte bara på att förmedla information om profitabilitet på investeringar i England, utan också i Kanada, USA och Australien. Stiglitz (1985) argumenterade att effektiva aktiemarknader tog bort initiativen att spendera privata resurser för att få information om företagen.
Levines koll på empiriska studier börjar med studier som jämför länder. Goldsmith (1969) jämförde 35 länder för tillgängliga år 1860-1963, och relaterar "value of financial intermediary assets" delat med BNP som mått på finansiell utveckling. Han får fram att finansiell utveckling och ekonomisk tillväxt utvecklats parallellt. Hans studie hade dock en rad problem -- kontrollerade inte för andra faktorer som påverkar ekonomisk tillväxt, kollade inte på effekten av finans på kapitalackumulation och produktivitet, och hans mått på finansiell utveckling har sina problem. (s 704) King och Levine (1993a, 1993b, 1993c) studerar 80 länder 1960-89 med kontrollvariabler och flera alternativa mått på finansiell utveckling (FinUtv). De fyra relativa måtten på FinUtv är (1) "liquid liabilities to GDP", (2) "despotiy money bank domestic credit divided by deposit money bank + central bank domestic credit", (3) "claims on fon-financial private sector to domestic credit", och (4) "gross claims on private sector to GDP". (s 705) Mått ett visar att medborgare i rika länder har ungefär 2/3 av sin årliga inkomst i likvida finansiella tillgångar, medan medborgare i fattiga länder (lägsta kvartilen) bara har 1/4. Mått två handlar om att jämföra privatbankers roll i kreditgivningen med centralbankens. Mått tre och fyra handlar om att mäta kredittillgången för företag, genom att jämföra deras krediter med (a) total kredit eller (b) BNP. Idén är att med mer kredit tillgänglig för företag, så görs det fler innovationer, och BNP växer snabbare. King och Levine körde regressioner med genomsnittlig BNP/c-tillväxttakt 1960-89 som beroende variabel, och de fyra finansiella variablerna som huvudsakliga oberoende variabler; de kontrollerade också för BNP/c år 1960, utbildningsnivå, statliga utgifter som andel av BNP (!), inflation, och överskott i utrikeshandeln. De hävdar att finansiell utveckling år 1960 hade en signifikant positiv effekt på tillväxten 1960-89. (s 707) Resultaten implicerar att om Bolivia år 1960 hade haft "financial depth" (mått 1) på 23 procent istället för 10 procent som de hade, så hade BNP-tillväxten 1960-89 varit 0.4 procent högre per år, och BNP per capita 1989 hade varit 13 procent högre. "Thus, finance does not merely follow economic activity." (s 708) Det märks, kan man lugnt säga, att dessa studier gjordes före identifikationsrevolutionen (eller "trovärdighetsrevolutionen", som den också kallats) rullade ut över nationalekonomin och helt körde över sådana här cross-country-regressioner med kontrollvariabler som metod för att lista ut kausalitet. Levine konstaterar också att deras studie från 1993 och efterföljande av Rajan och Zingales (1996) m fl "do not unambiguously resolve the issue of causality". Kanske så utvecklas finansiella system i förväntningar om kommande tillväxt.
Levine går därefter över till ett fokus på fallstudier av ensataka länder. Rondo Cameron m fl (1967) studerade kopplingen mellan bankers utveckling och industrialisering i England och Skottland 1750-1844, Frankrike 1800-1870, Belgien 1800-75, Tyskland 1815-70, Ryssland 1860-1914 och Japan 1868-1914. De menade att banker spelade en positiv roll framför allt i Skottland och Japan men också i de andra länderna. (s 709) Stephen Haber (1991, 1996) jämför Brasilien, Mexiko och USA 1830-1930.- Han menar att kapitalmarknaderna påverkade ekonomins utveckling; till exempel så ledde Brasiliens övergång till republik 1889 till en liberalisering av finansmarknaderna vilket ökade kapitalflödena till industrin vilket gav en tillväxtboom. Mexiko under Diazregimen 1877-1911 liberaliserade inte lika mycket och bristen på kapital höll tillbaka den industriella utvecklingen. McKinnons (1973) bok Money and Capital in Economic Development har blivit inflytelserik och studerar relationen mellan finansiellt system och ekonomisk utveckling i Argentina, Brasilien, Chile, Tyskland, Korea, Indonesien och Taiwan efter andra världskriget. McKinnon menade att mer utvecklade finansiella system gav högre BNP-tillväxt.
Nästa sektion rör likviditet och tillväxt.
En mer substantiell diskussion rör effekten av olika finansiella system på ekonomisk utveckling. Här är Gerschenkrons (1962) jämförelse av Tyskland och Storbritannien ett pionjärverk. Han menade att Tyskland hade snabbare tillväxt än britterna i 1900-talets början eftersom Tysklands bankbaserade system var mer effektivt under denna period, eftersom de starka kopplingarna mellan banker och industriföretag gjorde att bankerna hade överlägsen information om industrierna och vad som funkade eller inte. Tyska bankirer tenderade att planera industriföretags utveckling, ta beslut om teknologiska innovationer, och ordna fusioner av företag och infusioner av kapital; förutom Gerschenkron har också Richard Tilly (1967, kap i Camerons Banking in the early Stages of Industrialization-bok) kartlagt detta. (s 717f) Debatten gick vidare med att föra in också USA i denna diskussion. Också dessa studier menade att det tyska banksystemet 1870-1914 var särskilt effektivt. Även Japan har också studerats i denna litteratur, då i jämförelse med USA och som likt Tyskland ett land med starka banker. Levine uttrycker en del skepsis mot bevisföringen i denna litteratur, och möjligheten att dra kausala slutsatser från den. Han kritiserar också uppdelningen mellan "bankbaserade system" och "marknadsbaserade system", och pekar på att t ex Japan har både starka banker och stor aktiemarknad. (s 719)
Referenser
Ross Levine (1997) "Financial Development and Economic Growth: Views and Agenda", Journal of Economic Literature.
Läs
Lance E. Davis och Robert A. Huttenback (1986) Mammon and the pursuit of empire: The political economy of British imperialism. Cambridge UP.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar