Det tyska valet 2013

tyska valresultat sedan 1949. CDU/CSU har varit större än SPD varje gang utom

 1972, 1998 och 2002.

Valresultatet: CDU/CSU 41.5 procent (+7.7), SPD 25.7 proc (+2.7), Linke 8.6 proc (-3.3), Grüne 8.4 proc (-2.3), FDP 4.8 proc (-9.8), AfD 4.7 proc

Mandatfördelning: av 630 platser i Bundestagen har CDU/CSU 311 (+72), SPD 192 (+46), Grüne 63 (-5), Linke 64 (-12). En röd-röd-grön koalition hade alltsa haft en liten majoritet, med 319 av 630 mandat.

Könsfördelning i Bundestagen: 401 män (-17), 229 kvinnor (+25). Per parti: CDU 192 män, 63 kvinnor; SPD 111 -- 81; CSU 42 -- 14; Grüne 28--35, Linke 28-36. Totalt 63.7 procent män. I CDU/CSU:s Bundestagsgrupp är 75 procent män.

Andelen med invandringsbakgrund: 6.3 procent av SPD:s Bundestagrepresentanter (12 personer), i CDU/CSU 2.9 procent (9), i Die Linke 10.9 procent (7), i Grüne 11.1 procent (7). -- Spiegel, "'Die sieht ja manierlich aus'", 25 september.

Väljarvandringar

Röströrlighet fran partival 2009 till att rösta pa AfD 2013: 290 000 kom fran CDU, 180 000 fran SPD, 430 000 fran FDP, 90 000 fran Grüne, 340 000 fran Linke, 210 000 fran ickeväljare

Röströrligheter netto för SPD jämfört med 2009: -210 000 till CDU, 530 000 fran FDP, 550 000 fran Grüne, 370 000 fran Linke, -180 000 till AfD, 360 000 fran soffan.

Merkel, SPD, stor koalition

Spiegel menar att denna valseger var Merkels första egna. Av sina tre val som CDU:s toppkandidat var detta det första där hon ledde partiet till över 40 procent av rösterna -- nagot som alla tidigare kandidater förutom Stoiber nagon gang lyckats med. Spiegel menar att den interna kritiken över att Merkel moderniserat partiet för mycket -- bytt asikt om t ex kärnkraft, homo-äktenskap och värnplikten -- nu försvagas, när hon visat att ocksa med denna modernisering, som hennes kritiker menat skulle skrämma bort kärnväljarna, CDU/CSU kan na över 40 procent.  "CDU/CSU haben das Wort 'Volkspartei' wieder mit Leben gefüllt." Tiden är förbi da viktiga delstatspresidenter som Roland Koch, Christian Wulff eller Peter Müller utmanade henne om makten. Den enda möjliga efterföljare som Spiegel lyfter fram är Ursula von der Leyen.

SPD gick visserligen 2.7 procent framat jämfört med sitt sämsta val nagonsin, 2009, men valresultatet är ända ett misslyckande. Spiegel menar att väljarna var nöjda med läget i landet, att bara 12 procent av dem tyckte att ojämlikheten -- som SPD betonade i sin kampanj -- var en viktig valfraga, och att det helt enkelt inte finns nagon majoritet för vänsterpolitik i Tyskland:

"Insgeseamt zeigt sich in dem Wahlergebnis ein saturiertes Land. Die SPD wollte sich mit dem Thema soziale Gerechtigkeit durchsetzen, aber nur zwölf Prozent der Wähler hielten diesen Aspekt für relevant. Es gibt keine linke Mehrheit in der deutschen Bevölkerung. Nur gut 40 Prozent wählten die Parteien dieses Spektrums.
Den meisten Deutschen geht es gut, sie sind zufrieden mit ihrer Lage."

Artikeln ägnar mycket uppmärksamhet at SPD:s dilemma med om de ska ga in i en koalition med Merkel eller inte. Annanstans i tidningen kallas Merkel för "svarta änkan" eftersom hon tar död pa alla sina koalitionspartners -- SPD till valet 2009, FDP till valet 2013 -- och detta, förlorande väljarstöd, är förstas delvis vad SPD-politiker oroar sig för. Spiegel pekar t ex pa partiorganisationerna i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz som exempel pa en sadan hallning, även om de lyfter fram NRW-partiordföranden Hannelore Kraft som starkaste motstandare.  Partivänstern oroar sig ocksa för att hjärtefragor som höjda skatter, minimilön och hyresreglering glöms bort om det blir en stor koalition. De som inom partiet är starkast för en stor koalition är Bundestag-representanterna.

Spiegel menar dock att en stor koalition är mycket mer logisk än en svart-grön koalition, med tanke pa vilken vänster-valrörelse Grüne förde och vad det finns för viljor i partiet. Tidningen menar att SPD och CDU mycket väl kan kompromissa om minimilön, atomkraften och mminiopensioner och regera under paroller som "Weiter so, Deutschland" eller "Keine Experimente"; "den förhärskande regeringsprincipen vore den organiserade langtrakigheten".

"Die große Anführerin", Spiegel 25 september

Steinbrück

"Mit Steinbrück hatte die Partei einen Mann an der Spitze, der früher immer von Wirtschaftsreformen geredet hatte und nun den Leuten erklärte, warum er Steuererhöhungen prima findet. Glaubwürdig war das nicht." ("Die große Anführerin", Spiegel 25 september)

De röd-röd-gröna

Bernd Ulrich hävdar i Die Zeit ("Ganz schön historisch", 26 sept) att SPD, Linke och Grüne talade alltför negativt om Tyskland i sin kampanj, sa att de framstod som svartmalare.

"Nie zuvor haben die linken Parteien so sehr mit einer Stimme gesprochen wie diesmal, nie zuvor war das, was sie sagten, so irritierend und letztlich falsch. SPD, Linke und Grüne erzählten mit exakt gleichem Vokabular von der Elendsrepublik Deutschland, von den arbeitslosen, alleinerziehenden, prekären, verarmten Menschen. Was im Prinzip gut und richtig ist, weil eine Gesellschaft, der es so gut geht wie dieser und die so vergleichsweise prächtig funktioniert, Ungerechtigkeiten und Chancenlosigkeit nicht einfach hinnehmen darf. Aber genau das müsste eben vor der Klammer stehen: die gute Gesellschaft. Die Deutschen haben zum ersten Mal in ihrer Geschichte das Gefühl, ein moralisch integres, ökonomisch funktionierendes, leidlich gerechtes, international oft sogar bewundertes, zugleich cooles Land zu sein – und ausgerechnet da wollen ihnen die drei linken Parteien einreden, wie schlimm alles sei. Dass sich dagegen eine Mehrheit bildete, dürfte niemanden verwundern. Zumal die Linksparteien sich im Negativismus zwar einig waren, keineswegs jedoch darin, wie sie das Land gemeinsam würden "retten" können, die Machtfrage blieb offen und dunkel wie ein politisches Grab. Die monotone Sprache und verquere Strategie der drei linken Parteien hat also die Mehrheit erst geschaffen, deren Existenz sie nun beklagen. Warum sich die SPD aus dem Narrativ der erfolgreichen Republik durch ihren zu demonstrativen Abschied von der Agenda 2010 ausgeklinkt hat und die Grünen sich von ihrer Bürgerlichkeit und ihrer Badenwürttemberghaftigkeit entfremdet haben, bleibt dabei letztlich rätselhaft. SPD und Grüne haben geredet wie die Linkspartei und ihr jeweiliges Potenzial dadurch nicht ausgeschöpft, sondern erschöpft."

Tine Hildebrand i samma tidning talar med samma röst, och pikar Grüne för att ha övergivet Winfried Kretschmanns borgerliga, Baden-Würtembergska strategi som lyckades där till förman för en misslyckad vänsterstrategi. Lite typiskt för Zeits "förnuftiga" socialliberalism menar hon att SPD bör ge upp hoppen om att vrida den politiska mitten vänsterut, och istället anpassa sig till att Tysklands politiska mitt befinner sig exakt där Merkel star just nu:

"das ist eine weitere Botschaft der Wahl: Linker wird’s nicht. Die Mitte in Deutschland ist ziemlich genau da, wo sich die Union unter Merkel hinbewegt hat. Jede Bewegung weiter nach links ist für die CDU gefährlich, das zeigt der Erfolg der AfD. Der SPD gibt das wieder mehr Raum in der Mitte. Denn linker kann es für die Sozialdemokraten auch nicht werden, wenn sie Volkspartei bleiben will. Sigmar Gabriels Strategie ist mit einem Wahlergebnis von 25 Prozent aus der Opposition heraus an ihre Grenze gekommen: Er wollte die Agenda 2010 sanft schleifen, ein wenig nach links rücken und damit die Linkspartei überflüssig machen. Das hat nicht geklappt."

Spiegel ("Die Machtprobe", 30 september) lyfter fram att CDU i valet gjorde stora framsteg bland unga och kvinnor, och att detta skadar SPD:s självbild som det mer moderna av de tva stora partierna. Partiet kan inte längre enbart ledas av äldre män som Steinmeier och Gabriel. En intern valanalys hävdar att partiet bara gjort ett verkligt bra val bland 60-ariga män, och Stephan Weil menar att partiet maste öppna sig för unga och kvinnor. Spiegel-artikeln bevakar ocksa diskussionen i SPD för och emot att inga i en "stor koalition" med CDU.

Partisekreteraren i Hessen-CDU Michael Roth (43 ar gammal) intervjuas ocksa om föryngringen av partiet. Han menar att SPD bör titta pa Grünen där den langharige, unge Anton Hofreiter ses som en kandidat till partiledare. Roth betonar behovet av föryngring i partiet, och lyfter ocksa fram Thorsten Schäfer-Gumbel i Hessen och Hannelore Kraft i NRW som de enda toppföreträdarna som SPD har visat "mod" i att lyfta upp.

Grüne

För tva ar sedan lag Grüne runt 20 procent i opinionsmätningarna och man drömde om att bli större än SPD i valet. Istället blev resultatet en tillbakagang med 2.3 procent till 8.4 procent. Joschka Fischer menar att partiledningen gjorde helt fel strategival, att de gick för langt vänsterut, pratade högre skatter, konkurrerade med SPD och Linke och sa gick under. Han menar att de istället borde ha pratat om utbildning, miljö och "Europa". ("Die große Anführerin", Spiegel 25 september). Spiegel lyfter fram att den enda toppolitikern i partiet som redan vid antagandet av valprogrammet utmanade denna vänstersväng, var deras ledare i Baden-Württemberg, Winfried Kretschmann.

Spiegel intervjuer Stephan Weil

Stephan Weil (SPD) är ministerpresident i Niedersachsen

"SPIEGEL: Warum konnte die SPD mit ihren Themen nicht punkten?
Weil: Wir haben nicht ausreichend deutlich gemacht, dass in Deutschland zu wenig in die Zukunft investiert wird, also in Bildung und Infrastruktur. Wir haben es nicht geschafft, das zum dominanten Thema zu machen. Da müssen wir selbstkritisch sein.
SPIEGEL: Kann es sein, dass die SPD für ein Gros der Bürger einfach nicht mehr interessant ist?
Weil: nser Programm ist ganz sicher noch interessant. Die Idee vom vorsorgenden Sozialstaat ist hochmodern. Aber uns fehlt die Frische in der Präsentation unserer Themen." 

Weil far ocksa fragan om SPD maste öppna för ett röd-röd-grönt samarbete. Weil menar att Linke fortfarande inte är regeringsfähiga pa nationell niva, eftersom de uppträder sa fundamentalistiskt och kompromisslöst i Väst.

Spiegel, "Uns fehlt die Frische", 25 september

en dansk analys av det tyska valet:
Christian Gormsen, "Tysklands middelklasse skrumper", Magasinet Politik 3 oktober