Icke-demokratiernas politiska ekonomi

Under 2000-talet har de icke-demokratiska regimerna brett ut sig i världen och till synes blivit allt viktigare, och då har de också blivit ett allt viktigare forskningsämne för nationalekonomer, säger Georgy Egorov och Konstantin Sonin i en översiktsartikel i Journal of Economic Literature från förra året. Egorov är professor vid Northwestern och disputerade vid Harvard 2009 med bland andra Acemoglu som handledare; Sonin är professor vid University of Chicago.

De definierar en demokrati som ett system där "the country leadership is accountable to the population; that is, people have a regular opportunity to replace the government by voting" (s. 596), och en icke-demokrati som ett system där denna mekanism fattas och där de styrande istället använder olika medel -- mutor, förföljelser, valfusk och så vidare -- för att stanna vid makten. Icke-demokratins politiska ekonomi handlar i princip, i alla fall i den här översikten, om relationen mellan de styrande och det maktlösa folket, och Egorov och Sonin strukturerar översikten så att de börjar med propagandans roll i sektion 2, går vidare med hotet om en demokratisk revolution i sektion 3, och med diktatorns behov av att bygga en stödjekoalition i sektion 4 (figur 2 visar hur vanligt det är att diktatorer blir bortkuppade). I nästan varje sektion så fokuserar de dock på rollen som information och propaganda spelar, på ett sätt som jag tycker blir lite ensidigt: okej att det är relevant att betrakta icke-demokratins politisk ekonomi ur ett informationshanteringsperspektiv, men det är ju inte det enda perspektivet, och jag kan tycka att det är mer fundamentalt att t ex kolla på de sociala och ekonomiska skiljelinjernas roll, och varför landet över huvud taget är en ickedemokrati till att börja med. I vilket fall så behandlas i sektion 4 hur diktatorn bygger en koalition och på hur han bestraffar oliktänkande: repression och disenfranchisement. Sektion 5 diskuterar regimens institutioner:

"One distinct feature of political dynamics in non-democracies is that new authoritarian leaders more often than not come to power as a result of overthrowing the incumbent leader. This by itself creates path-dependent dynamics, whereby events that fail to occurand unfulfilled threats play a role as important as those that actually materialized (North 1981; Acemoglu, Egorov, and Sonin 2021). In section 5 we discuss both the now-standard (Markov) approach to model political dynamics (Acemoglu and Robinson 2001, 2005) and alternative approaches that allow for path dependence. By its nature, Markov games cannot account for any kind of path dependence, a very important feature when we deal with lifelong, rather than term-limited, tenure and possibilities of violent comebacks. This contributes to the succession problem, an acute issue for any personalized authoritarian regime. In example 5.3, we combine the static model of divided autocratic government with a model of path-dependent dynamics to analyze how institutionalized ruling parties manage to guarantee regular replacement of top leadership." (s. 599)

Först i sektion 6 kommer det som jag tänker mig borde ha kommit först, nämligen en diskussion om orsaker bakom och utfall av demokratisering och avdemokratisering.

I sektion 2, om informationskontroll, börjar E och S med den auktoritära ledarens dilemma angående hur mycket information som ska tillåtas flöda: ledaren vill ha information om sitt folk, men samtidigt inte låta folket veta allt, om det finns politiskt obekväma sanningar. Den enklaste möjliga modellen av censur ser ut så här, säger de. Autokraten är stark med sannolikhet θ och svag med den omvända sannolikheten, 1-θ. Folket låter autokraten vara vid makten om hon är stark, avsätter henne om hon är svag. Folket har nyttan 1 om de behåller den starke ledaren eller avsätter den svage ledaren, och nyttan 0 i de motsatta fallen. Om  θ < 1/2 så kommer folket avsätta ledaren. Ledaren sätter en informationsstruktur, och med sannolikhet p faller hennes commitment till strukturen och hon ändrar den ex post. Folkets information ("signalen") bestäms med sannolikheten 1-p av informationsstrukturen och med sannolikheten p av ledaren, ex post. "he optimal persuasion mechanism for the leader is to commit to the following signal: to report “keep” if the outcome of the experiment is “strong,” and to report “keep” with some probability β > 0 if the outcome is “weak.”" (s. 601)

Sannolikheten för att folket ska stötta autokraten blir 2θ, oberoende av p, så länge som p är mindre än θ/(1-θ). Egorov och Sonin diskuterar hur olika ekonomer på 2010-talet utvecklat olika varianter av denna modell, t ex en variant där p=0, "special case of full commitment". De diskuterar också i relation till modellen hur autokraten i praktiken manipulerar informationsflödet: i verkligheten inte genom att själva redigera flödet i realtid, utan snarare genom att tillsätta korrupta redaktörer och genom censur-funktioner. Adena et al (2015) studerade effekterna av radiopropaganda i Hitlerregimen, och Yanagizawa-Drott (2014) använde terrängens betydelse för radiomottagande som design för att fånga upp den kausala effekten av anti-Tutsi-propaganda under folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Qin, STrömberg och Wu (2018) studerar i sin tur statliga tidningar i Kina från 1981 till 2011 och hur de reagerar på ökad konkurrens med att minska sina propagandainslag. Från detta går Egorov och Sonin med att diskutera modellen från tidigare fast med en ny parameter, c som fångar kostnaden för ett hushåll som vill titta på TV eller lyssna på radio. Om c > 0 och θ < 1/2 så blir manipulation gångbart och de utgår från p=0 "for tractability". Då ges den optimala slant, biasen, av:  β = (θ - c)/(1- θ). Studier av Venezuela (Knight och Tribin 2018) och DDR (Glässel och Paula 2020) har visat att tillgång till icke-propaganda-media minskar folkets mottaglighet för statlig propaganda.

Men informationskontroll handlar för diktatorn inte bara om att styra vad folket ska få veta, utan också om att själv få den relevanta informationen t ex om de politiska hoten mot ens regim. Detta, säger E och S, är något som många diktatorer varit dåliga på: Ceaucescu trodde fortfarande i december 1989 att han hade sitt folks kärlek, och i februari 2011, efter 23 år vid makten, var Hosni Mubarak omedvetande om hur impopulär han var. Autokraten måste få in information genom spioneri på det egna folket och andra metoder, och E och S presenterar en enkel modell för hur han tillsätter byråkrater: ska han välja de största lojalisterna, eller de mest kompetenta kandidaterna?

 

Mancur Olson teoretiserade på 1960-talet idén att långvariga diktatorer hade goda skäl att bry sig om sitt folks välmående, för att inte behöva oroa sig för en demokratisk revolution, men E och S säger att  det inte verkar funka på det sättet: långvariga autokratiska regimer verkar leda till katastrofala utfall för folket: 

"The longer a dictator’s tenure, the lower were economic and societal benefits of his rule (Bueno de Mesquita et al. 2003).The loyalty versus competence model demonstrates, theoretically, that economic stagnation might be a likely  flip side of the prolonged political stability under dictatorship. Loyalty at the expense of competence might be in part responsible for massive disasters such as the Great Famine in China (Meng, Qian, and Yared 2015) or Holodomor in the Soviet Union (Naumenko 2021). In 
both cases, it was gross mismanagement, coupled with dictator’s disregard for human life and welfare, that caused deaths of millions. Inefficient government is the flip side of the strong authoritarian control." (s. 607)

 Bai och Zhou (2019) har bekräftat detta också för Kulturrevolutionen i Kina, och även studeir av Kina efter Mao visar på stora inslag av nepotism.

I sektion 3 diskuteras problem med kollektivt agerande och hur folket kan ena sig t ex till att göra en revolution:

"The critical element of many modern models of a revolution is the mechanism that translates information dispersed among multiple agents into collective action. Individually, participating in a revolution is costly. However, when a mass of citizens participate, the costs are substantially lower and the chances of success are higher. The basic models of political dynamics assumed away the collective action problem. In Acemoglu and Robinson (2001, 2005), potential dissidents under the elite-controlled regime (“the poor”) are able to overcome, from time to time, the collective action problem and coordinate on protests. In other circumstances, “the rich” would overcome the collective action problem and launch a coup. As a next step, Ellis and Fender (2010) added a model of mass protests as information cascades (Lohmann 1994) to the Acemoglu and Robinson framework. Shadmehr and Bernhardt (2011), in a two-person coordination game, demonstrated that limiting public information available to citizens might increase the likelihood of protests as each individual citizen is forced to rely on others’ information to a larger extent.
Persson and Tabellini (2009) departed from the no collective action problem assumption by using the global game approach to refine equilibria in a coordination model. In Bueno de Mesquita (2010), protests are modeled as a coordination game with multiple equilibria, and the vanguard of revolution moves first, thus altering the focal point for mass protesters." (s. 608)

De använder här en enkel modell, utvecklad från Bueno de Mesquita (2010) och Shadmehr (2018). Alla medborgare väljer om de ska delta i revolutionen eller inte, r_i ∈ {0, 1} där r_i = 0 är att man inte deltar. Vinsten av att delta i en lyckad revolution är 1, en misslyckad revolution är 0, och att inte delta alls är a > 0. Medborgare i vill maximera sitt utfall av pr_i + (1-r_i) a där sannolikheten att revolutionen lyckas p bestäms av andelen som deltar r =  ∫^1 _0 r_i d_i, och regimens styrka θ ∈ (0, 1). I ett samhälle med fullständig information är θ känd och om den är < 0 så kommer alla medborgare revoltera och om den är > 1 så kommer ingen göra revolt.

 Olika studier modellerar relationen mellan elit och massor på olika sätt, med olika antaganden om hur asymmetrisk revolutionen är, vad diktatorn har för teknik för att styra information, osv. [1]

 

referens

Georgy Egorov och Konstantin Sonin (2024) "The Political Economics of Non-democracy", Journal of Economic Literature 62(2), 594–636

fotnoter

[1] En fascinerande sidokommentar: "To explain why people might express a positive or neutral attitude toward the regime and then participate in mass protests or a revolution next day, Kuran (1989) hypothesized the existence of “preference falsification. While Kuran’s work is an early and important precursor of the modern models of protests and revolutions such as one presented in example 3.1, the agents in these models need not falsify their preferences: changing their behavior in response to their private signals corresponds to switching to a different equilibrium. Preferences are unchanged; a piece of new information results in different action once the beliefs about what other citizens do are updated." (s. 609) 

Utveckling inom Barrington Moore-traditionen inom demokratiseringsstudier

En av de bästa akademiska textgenrerna är den majestätiska review essay:en, alltså den långa, diskuterande texten som tar sig an stora frågor baserat på de nyaste böckerna inom fältet. Statsvetaren Killian Clarke, verksam vid Georgetown-universitetet, publicerade 2017 just en sådan text, 35 sidor lång, i World Politics. Temat är utvecklingen inom vad man på engelska kallar social forces-paradigmet inom demokratiseringsstudier, vad jag här, på grund av bristen på bra översättning av "social forces", kallar Barrington Moore-traditionen.

Moore etablerade med sin Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) den tradition som för att förklara varför vissa länder är demokratier och andra diktaturer, söker förklaringen i samhällets sociala klyftor. Moore fokuserade på klasskillnader och framför allt på fyra grupper: de stora jordägarna, småbönderna och lantarbetarna, den urbana borgerligheten, och industriarbetarna. [1]

Ämnet för Clarkes review essay är hur väl denna förklaringsmodell, som framför allt använts i forskning om Europa och Latinamerika, fungerar för att studera fattigare länder idag. De tre böcker som han utgår ifrån är Dan Slaters Ordering Power: Contentious Politics and Authoritarian Leviathans in Southeast Asia (2010), Maya Tudors The Promise of Power: The Origins of Democracy in India and Autocracy in Pakistan (2013), och Catherine Boones Property and Political Order in Africa: Land Rights and the Structure of Politics (2014). (Alla tre är statsvetare och professorer: Slater  vid University of Michigan, Tudor i Oxford, och Boone vid LSE.)

Den första omgången av revisioner av Barrington Moores paradigm, säger Clarke, kom med forskare som Deborah Yashar (Demanding Democracy: Reform and Reaction in Costa Rica and Guatemala, 1870s–1950s, 1997), Elisabeth Wood (Forging Democracy from Below: Insurgent Transitions in South Africa and El Salvador, 2000) James Mahoney (The Legacies of Liberalism: Path Dependence and Political Regimes in Central America, 2001) och Eva Bellin (Stalled Democracy: Capital, Labor, and the Paradox of State-Sponsored Development, 2002). De pekade på att Moore och hans tidiga efterföljare var överdrivet strukturalistiska och alltför benägna att läsa preferensen och beteenden rakt av från materiella förhållanden. Vidare så menade de att analyserna av de politiska regimernas ursprung behövde ett större element av kontingens och en förståelse av kontextberoende intressen och identiteter.

En annan inriktning av kritiken mot Moore-traditionen är att den underskattar betydelsen av politiska institutioner. Denna kritik började redan med Theda Skocpols utförliga kritik av Moores bok som publicerades 1973, och på 2000-talet har en rad studier (Capoccia 2005; Berman 2006; Ertman 2010; Hanson 2010; Ahmed 2013; Ziblatt 2017) fokuserat specifikt på de politiska partiernas betydelse. När man släpper Moores förenklande antagande att varje parti representerar ett visst klassintresse, så blir ju partier mer intressanta som aktörer i sig själva, och inte bara som reflektion av de materiella förhållandena.

De två kritikinriktningarna har alltså breddat Moore-traditionen genom att föra in mer agens och kontingens, och genom att föra in de politiska institutionerna, framför allt staten och partierna. Men klass står fortfarande i centrum som drivkraft. Varför det? Här går Clarke till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiker Capitalist Development and Democracy från 1992, en av de enskilt viktigaste studierna i traditionen efter Moore, och som gör det mest utvecklade argumentet just för klass som “a master key to understanding the social structuring of interests and power in society.” Ett kapitel i boken ägnas åt att försvara just detta påstående. Medan Moore mer antog att klass var centralt, så teoretiserar RHSS det på ett mycket mer sofistikerat sätt. Framför allt så diskuterar de två viktiga problem med klassanalysen: boundary-problemet och resonence-problemet. Det första handlar om varför klass ska vara en så viktig identitet och något som folk verkligen agerar utifrån. RHSS talar här om hur en samhällsklass avgränsas på två sätt: vad gäller mobilitet, och vad gäller interaktion. "Mobility closure means that members of a social class cannot easily move socially beyond their class boundaries, and interaction closure means that social interactions are largely confined within these boundaries." (s. 576) Det andra problemet, resonans-problemet, handlar om varför just klass-identiteten ska vara viktig för folk, och inte andra identiteter som bygger på kön, etnicitet, ålder, region eller något annat. RHSS blir här, säger Clarke, konstruktivister; han citerar ur deras bok:

"This objective conception of class must be complemented by an analysis of the subjective mentality, ideas, and dispositions found among members of a class and, equally important, by an analysis of the conditions of collective organization and action on the basis of class position. neither class consciousness nor class organization and collective action follow with any simple necessity from class position." (cit. 576) 

Denna modell är något som väldigt många forskare i litteraturen om politiska regimen skulle kunna komma överens om; man kan också se det som att perspektivet går tillbaka på Max Webers distinktion mellan en klass, som definieras av en delad ekonomisk situation, och en statusgrupp, som definieras av gemensamma kulturella identiteter, vanor och livsstilar. Clarke menar dock att medan den konstruktivitistiska hållningen är rimlig och mainstream, så är den svårförenlig med att särskilt vilja hävda "a theoretical adherence to class as the universally relevant social cleavage for social forces research" (s. 578). Jag kan visserligen tycka att han överdriver svårigheten här: RHSS ville ju uttalat förklara införandet av allmän rösträtt, och med tanke på hur många icke-demokratiska system (t ex Sverige före 1909) som delvis definierat de politiska rättigheterna och rösträtten utifrån ens inkomst och förmögenhet, så finns det ju ändå skäl att tro att klass kommer vara en central skiljelinje i sådana situationer.

Från RHSS och Moore-traditionens kärna går han till en forskningslitteratur som mestadels pågått vid sidan av sociala krafter-paradigmet: forskningen om politiska regimer i postkoloniala länder utanför Europa och Amerika. Här har fler forskare fokuserat på statsformationens institutionella tradition (Bunce 1999; Pepinsky 200), eller vikten av hegemoniska partier och odemokratiska val (Lust-Okar 2005; Gandhi och Przeworski 2007; Levitsky och Way 2010), eller koloniala arv, eller problem med "resursförbannelsen". Det finns också en mängd studier av politiska regimer i fattiga länder som använder statistisk metod och inte studerar särskilda länder och processer, och sällan bygger på sociala krafter-paradigmet.

Utifrån detta forskningsläge är Slaters, Tudors och Boones böcker desto mer nydanande, säger Clarke. Slaters syfte med sin bok är att förklara de mycket olika politiska regimer som råder i sju sydostasiatiska länder: "durable authoritarian domination in Malaysia and Singapore; regime fragmentation in the Philippines, South Vietnam, and Thailand; and militarization in Burma and Indonesia." (s. 579) Förklaringen utgår från den critical juncture som var slutet av andra världskriget och den japanska imperialismens fall i regionen, som utlöste ett tumultuöst decennium. Så här sammanfattar Clarke essensen av Slaters jämförelse av de sju länderna:

"The contours of that upheaval, specifically the nature and degree of contentious politics, shaped the way elites in each case came together to form coalitions, which in turn explains the heterogeneity in regime outcomes. Where state officials, business elites, members of the middle class, and communal leaders faced threatening and endemic challenges from below, they banded together in what Slater calls “protection pacts,” which formed the basis for the strong institutions that supported long-term authoritarian durability. Where these challenges were perceived to be less threatening or less enduring, elite cohesion was weaker, and regimes ended up with poorly consolidated authoritarian institutions. " (s. 580) 

Vad var det då som gjorde att de folkliga upproren var mer hotfulla i vissa länder än i andra? Här fokuserar Slater på hur klassklyftorna sammanföll med (eller korsade) andra sociala klyftor, framför allt etnicitet. I Malaysia och Singapore så överlappade etniska och klasslinjer, och radikala kinesisiska arbetare organiserade sig och gjorde uppror, vilket svetsade ihop eliten och skapade hårda auktoritära regimer med stöd i Malayeliterna. I Filippinerna, Sydvietnam och Thailand däremot byggde den socialistiska mobiliseringen "bara" på klass och blev därför mindre hotfull för eliterna. I Indonesien och Burma var klass inte ens den avgörande politiska skiljelinjen, utan det var i stället region, och när separatistiska gerillor beväpnade sig ledde det till statlig-militär repression mot dessa gerillor, men också till en svagare och mer fragmenterad stat i övrigt. Så Slaters analys breddar perspektiven på vilka de avgörande sociala klyftorna är, men utgår samtidigt från att de sociala klyftorna, däribland klass, finns, i strukturalistisk anda.

Mary Tudors bok syftar att förklara varför Indien utvecklat en stabil demokrati medan Pakistan i decennier haft instabila auktoritära regeringar.

"In The Promise of Power, she argues that the type of class coalition and level of institutional strength behind each country’s founding political party explains the divergence. in india, the congress Party was built by a multiethnic coalition of middle-class elites in alliance with small rural landholders, and the coherence of these groups’ class interests facilitated the emergence of a strong party espousing an inclusive and programmatic nationalist ideology. in contrast, Pakistan’s Muslim league was based on a coalition of strange bedfellows: aristocratic Punjabi landholders and Bengali peasants. despite having no material or redistributive interests in common, these groups came together over their shared identity as muslims and their perceived marginalization by the increasingly hindu-oriented and -dominated congress Party. They joined forces to push for an independent muslim Pakistani nation, and in so doing formed a coalition of convenience that held until the point of independence. But because the material interests of these groups were so opposed—Bengali peasants demanded economic redistribution programs that would have undermined the Punjabi aristocrats’ wealth and power—the coalition fell apart shortly after independence, leaving Pakistan with the muslim league, a poorly institutionalized and weak ruling party espousing a vague and incoherent form of religious nationalism. it did not take long for this founding party to be pushed aside in a military coup." (s. 581-582)

Här kommer vi alltså till den andra kritikpunkten mot sociala krafter-paradigmet som diskuterats ovan: hur det underskattar de politiska institutionerna, här de politiska partierna. Så sett, säger Clarke, är Slater och Tudors teoretiska argument olika: Slater vill föra in andra sociala skiljelinjer än klass i social forces-paradigmet; Tudor arbetar fortfarande med klass som den viktigaste grupptillhörigheten, men att den politiskt är medierad genom partipolitiken. [2] Här invänder Clarke att också andra identiteter är centrala för att förstå den politiska utvecklingen i Indien och Pakistan: inte minst konflikter mellan muslimer och hinduer; han tar också material från Tudors bok för att argumentera mot hennes teoretiska argument, inte minst vikten av den 1906 grundade Muslim League i britternas United Provinces i vad som idag är norra Indien. ML ansåg sig försvara den muslimska minoriteten i dessa områden, och började efter valen 1937 bygga en bredare koalition som inkluderade aristokratiska jordägare, religiösa ledare, och en populistisk rörelse av studenter och småbönder i Bengalen. Ambitionen att bygga en bred klassallians var alltså inte helt olik vad Kongresspartiet gjorde ungefär samtidigt, men ML misslyckades där Kongresspartiet lyckades. (s. 585)

Catherine Boones bok är annorlunda än Slater och Tudors i det att hon forskar mer om det första steget i Moores analytiska modell: de klassklyftor som strukturerar politiken, snarare än det andra steget, hur klassklyftorna mobiliseras och medieras av institutioner. I Afrika har tillgången till jord historiskt sett varit stor men i modern tid har snabb befolkningsökning ökat konkurrensen om jord och enligt Boone har de politiska konfliktlinjerna formats av de jordanvändningsregimer (land tenure regimes) som funnits på plats. Dessa är också regimer som skiljer sig från de som funnits i Västeuropa och Latinamerika, kanonisk mark för Moore-traditionen; i Afrika har man inte i genomsnitt haft lika stark uppdelning godsägare--peasant, utan oftare haft varianter av neocustomary regimes. [3] I ett kapitel analyserar hon Kisii-regionen i Kenya där släkten varit den kontrollerande enheten för jorden och olika familjemedlemmar -- kvinnor, unga, adopterade -- kan missgynnas av släktens patriark. På grund av detta ägandemönster, argumenterar Boone, har regionen haft stor utmigration och ett splittrat väljarmönster, inte ett mönster som följer etniska grupplinjer som stereotypa analyser av Afrika skulle säga. Ett annat kapitel handlar om hur jordägandet formade inbördeskriget i Rwanda:

"The rwandan state after independence maintained top-down, unmediated authority over land allocations, and sought to effect a variety of rural-to-rural migrations to manage population pressure on land and maintain the domains of those connected to the political elite. When hutus took control of the state with the coup of 1959 and abolished the Tutsi monarchy, they expropriated land from and expelled Tutsi landlords, parceling out those plots to hutu small farmers and tenants from other parts of the country. These migrants were subsequently beholden to state officials for their continued protection and access to land, which heightened their stakes in maintaining the political status quo. The dependency relationship also gave state officials direct levers of influence over farmers and peasants in these regions. Boone compellingly argues that these dependency dynamics are critical to explaining variations in regional patterns of violence during the genocide: “The areas of heaviest killing in the early days of the genocide were the areas that had been settled under the aegis and guiding hand of the postcolonial state”." (s. 588)

Här ser vi hur Boone går tillbaka till Moore på ett originellt sätt, genom att verkligen sätta jordägandet och jordanvändningen i centrum och analysera hur politiska konflikter utlösta av chocker medieras av jordägandet. Boone lägger fram denna tolkning i polemik med vad hon ser som en överdrivet etnifierad tolkningsram som används i studier av politiken i Afrika söder om Sahara; ironiskt nog (eller så är det inte ironiskt) så kan man ju rikta samma kritik mot förklaringar som fokuserar på etniska skiljelinjer som mot förklaringar som fokuserar klasslinjer: varför blir just denna identitet politiskt viktig? Boone menar också att etnisk politik-forskarna underskattat hur mycket klasslinjer ligger bakom att etniska linjer politiseras.

I sina slutsatser så säger Clarke så här angående klassanalysens fortsatta betydelse i sociala krafter-paradigmet:

"Undoubtedly, class analysis will remain central to the paradigm; many cases can and should continue to be analyzed by studying the contests between different social classes. But class conflict is not the only form of political struggle that shapes regime trajectories. To the extent that new political institutions and regime structures affect the distribution of power across all manner of groups in society, we should anticipate that multiple cleavages will be activated during the highly charged moments of regime formation and transformation." (s. 591) 

Med sådan öppenhet kan paradigmet vara högst användbart också i studier av helt andra regioner än de vanliga, som Mellanöstern där många politiska analyser utgår från att språk, religion och andra primordial faktorer är viktigare politiska skiljelinjer än vad klass är. Det kommer då handla om en breddad variant av paradigmet, där man inte tar för givet att klass är viktigast, men undersöker klasslinjen jämte geografi, religion och andra faktorer, och tar in institutionernas betydelse. Då behövs mer sofistikerade analytiska metoder än vad Moore använde, säger Clarke:

"Considering a wider array of potential actors will likely require careful empirical detective work and inductive analysis of the cases under consideration. Scholars may therefore want to take what Giovanni Capoccia and Daniel Ziblatt have called an “episode-centric” approach to research. Such an approach privileges analysis of critical junctures in which contingent decisions taken by key actors can produce long-run institutional trajectories. By homing in on these junctures, scholars may be able to better identify the full array of actors (both class and nonclass) relevant to a particular moment of change. in so doing, they might proceed in two steps. First, they may study the historical conditions antecedent to the critical juncture that have made certain identities politically resonant. This type of analysis might look something like Boone’s book, examining how social change (both material and nonmaterial), when refracted through particular historical institutions, makes certain cleavages more resonant than others. of course, as noted above, it is a tall order to expect scholars to conduct an equally rigorous examination of both antecedent conditions and the critical juncture itself—in other words, to spend the same time and effort on each of moore’s two steps. a more cursory analysis of the antecedent period may, therefore, be appropriate." (s. 594) 

I en sådan "episod-centrisk" analys kan man också få fatt på hur viktiga aktörer som Kongresspartiet i Indien kan överskrida klasslinjer och omforma hur klass blir till politik.

 

referens

Killian Clarke (2017) "Social Forces and Regime Change: Beyond Class Analysis", World Politics, 69 (3): 569-602

fotnoter

[1] I en historiografisk sektion så delar Clarke (s. 572-573) in forskningen om politiska regimer i tre huvudsakliga teoretiska inriktningar: övergångsstudier, den strukturella skolan, och social forces-paradigmet. 

[2] Clarke (s. 583) ger ett intressant långt citat från Tudor om varför hon sätter klass i centrum för analysen: "This study suggests that classes, as opposed to status groups, are more likely to influence political outcomes when a society is undergoing major economic changes, as was typical of colonial societies. class tends to become a more important determinant of political action in a society undergoing big economic changes because changes in the economic structure of society—typically toward greater industrialization, urbanization, and international integration—are often accompanied by changes in social structure and in political institutions that had heretofore reflected the status quo."

[3] Så här sammanfattar Clarke (s. 590) Boones jämförelse på denna punkt: "Boone explains that her study was motivated in part by “africa’s bad fit with models of rural class structure that are familiar from the study of europe and the new World” (p. 61). in 
africa, land is less systematically structured along the lines of vertical landlord-peasant ties, and the systems that govern it have not evolved in the ways predicted by new institutional economic theory, that is, from customary regimes to systems based on private property. rather neocustomary regimes have endured throughout the continent, and the social tensions emerging from the decreasing abundance of land have been managed by ethnic notables or chiefs empowered by the state." 

Familj och arbete, USA 1800-2015

Historisk-demografen Steven Ruggles, verksam vid University of Minnesota, börjar en artikel från 2025 med stor tydlighet:

"Before the nineteenth century, most families were organized according to patriarchal tradition. Household heads owned and controlled the means of production, and their wives and children were obliged to provide the unpaid labor needed to sustain family enterprises. Masters of the household had a legal right to command the obedience of their wives and children—as well as any servants or slaves—and to use corporal punishment to correct disobedience (Coontz 2005; Cott 2009; Hartog 2000; Mintz and Kellogg 1988; Shammas 2002; Siegel 1996; Stanley 2002). Over the past two centuries, this patriarchal family system collapsed, as household heads lost control over their sons, wives, and servants."

Med patriarkatets försvagning (waning) omvandlades också familjerna till mindre, mer ostabila enheter. I mitten av 1800-talet bodde 3/4 av amerikanerna äldre än 65 år i hushåll med flera generationer, men efter ett långt, långt fall bottnade denna andel på 18 procent i början av 1990-talet. Skilsmässor har också blivit vanligare i 150 år. "In the past half-century, the long-run trend toward atomization of families has accelerated." (s. 1798) sedan 1960-talet har andelen som gifter sig sjunkit, och nu verkar det, säger Ruggles, troligt att 1/3 av dagens 20-nåntings aldrig kommer gifta sig.

Syftet med Ruggles artikel är att ge en tolkning av de US-amerikanska familjernas omvandling under 200 år. Hans perspektiv är ekonomiskt: "I argue that more than anything else, the changes in families 
reflect changes in work. An upheaval in the economic organization of families had profound implications for gender and generational relations. The economic revolution was responsible for revolutions in family composition, divorce, and marriage." (s. 1799)

År 1800 var 3/4 av arbetskraften inom jordbruket, mest på bondgårdar. Bondgårdarna kunde inte bedrivas utan alla familjemedlemmars bidrag, utan alla arbetade. Också utanför jordbruket bedrevs mycket ekonomisk verksamhet som familjeföretag: affärer, skomakare och skräddare, läkare, eller värdshus. Ruggles definierar corporate families som familjer som bygger på ett gift par där den ene är egenanställd. Diagrammet som jag klistrat in längst upp visar att denna familjetyp dominerade på 1800-talet och sjönk under 50 procent av familjerna först runt 1910, då male breadwinner-familjer blev vanligare, ledda av lönearbetande män. [1]

referens

Steven Ruggles (2015) "Patriarchy, Power, and Pay: The Transformation of American Families, 1800–2015", Demography 52: 1797-1823.

fotnoter

[1] Ruggles säger att: "This graph was inspired by a similar illustration that appears in Stanfors and Goldscheider (2015). The term “Corporate Family Economy” was coined by Ryan (1981), and my characterization of change was informed by Mintz (1998)."

Humphries om den marxistiska teorin om arbetarklassfamiljen

 

George Hardys målning The Leisure Hour från 1855. En man som återhämtar sig utan 

att behöva en familj eller hushållsarbete? 

Den legendariska ekonomisk-historikern Jane Humphries, idag professor emerita i Oxford, publicerade 1977 (hon var då verksam vid U Mass Amherst) en av sina första artiklar, "Class struggle and the persistence of the working-class family". [1] Utgångspunkten för artikeln är en kritik av Marx och Engels likställande mellan familjen och en arena för att bevara egendom, och deras prediktion, härledd ur detta likställande, att arbetarklassfamiljen därför var på väg ut som historiskt fenomen, eftersom proletariatets familjer ändå inte hade någon egendom att bevara. Redan 1845, citerar Humphries, så hävdade Marx att i proletariatet,  'There the concept of the family does not exist at all.' 

Hob pekar på att detta missförstånd går igen i Kapitalet från det sena 1860-talet, där Marx bortser från hushållets aktivitet i att reproducera arbetskraften. Hon citerar Kapitalet vol I:

"The maintenance and reproduction of the working class is, and must ever be, a necessary condition to the reproduction of capital. But the capitalist may safely leave its fulfillment to the labourer's instincts of self-preservation and of propagation."

Och kommenterar träffande: "The working-class family in Marx is like the firm in neoclassical economics—a black box whose inner workings are simultaneously neglected and mystified." Detta ser hon som det ena problemet med hushållet i teorin i Kapitalet; det andra problemet är att Marx också missar betydelsen av sysselsättningsstrukturen för lönenivåerna; marx säger att "The employment of diese different sorts of labour-power, an employment which is, in its turn, made necessary by the mode of production, makes a great difference in the cost of maintaining the family of the labourer, and in the value of the labour-powerof the adult male", men fördjupar inte resonemanget utan utgår helt enkelt från att den manlige arbetaren understödjer en fru och barn, av vilka inga är lönearbetare själva. Marx begrepp om nödvändig arbetstid inte längre är tiden som behövs för att reproducera den enskilde (manlige) arbetaren, utan tiden för att reproducera honom och hans familj. Marx diskuterar i Kapitalet det allt vanligare fenomenet med arbetande hustrur och barn, vilket han såg som en trend mot "universell proletarisering".

Den nyare marxistiska litteraturen i ämnet, säger Humphries 1977, fokuserar framför allt på det första problemet: hushållsarbetets roll i reproduktionen av arbetskraften. [2] Om man arbetar in hushållsarbetet i värdeteorin så undermineras ett-till-ett-korrespondensen mellan lönenivån och "the historically given working-class standard of living". Hon beskriver denna forskning som följer:

"Despite the heterogeneity of the approaches (in terms of the definition of domestic labour, the particular generalisation of value theory, etc.), there are significant agreements. It is usually assumed that the payment made by capital to labour is premised on the existence of a certain volume of domestic work and state services. The power of capital is such that in the presence of domestic labour the wage is lower than it would have been had the standard of living of the working class been solely dependent on purchased commodities. In this way surplus labour is extracted from the housewife and ultimately transformed into surplus value." (s. 244) 

Alla forskare i denna debatt håller inte med varann i detaljerna, säger hon och refererar till Benston (1969, Monthly Review), Althusser (1971, Lenin and Philosophy), Dalla Costa (1972), Rowbotham (1972, Woman's Consciousness, Man's World) och Gardiner (1975, NLR). Intressant nog så säger han att John Harrison (1974, BCSE) använder begreppet domestic mode of production men också är en del av samma debatt;

"Similarly, although Gardiner, Himmelweit and Mackintosh's work is notable for its rejection of the comparability of domestic labour-time and labour-time expended in capitalist commodity production, they too postulate an ultimate and indirect effect on profits (see Gardiner, Himmelweit and Mackintosh, 1975). Even Seccombe, who argues that the housewife 'creates value embodied in the labour-power sold to capital, equal to the value she consumes in her own upkeep' and therefore that surplus value is unaffected, also believes that the pressure of capital is such that she is 'without leeway in converting the wage into renewed labour-power' (Seccombe, 1974 and 1975)." (s. 244) 

Gentemot denna litteratur så argumenterar Humphries att det är en logisk möjlighet att arbetarklassfamiljen genom det obetalda hushållsarbetet kan höja sin egen levnadsstandard, att det inte automatiskt är så att varje timme obetalt arbete skapar ett värde som överförs till kapitalisten: "The ability or inability of capital to capture the benefits of household activity surely depends on the state of the class struggle." (s. 245) 

Den mesta nyare marxistiska litteraturen i ämnet har handlat just om hushållsarbetets betydelse för värdeskapandet, säger hon, inte den andra lakunan i Kapitalet som diskuterats ovan, betydelsen av kvinnor och barns lönearbete. "This is surprising, since it suggests a similar reappraisal of value theory. The remainder of this paper is concerned with the integration of such an approach into the theoretical perspective described above." (s. 245)

Humphries egen diskussion, efter litteraturöversikten/teorin, börjar med frågan om icke-arbetande individer och deras försörjning historiskt sett, hur de antingen lever på familjeband eller genom välgörenhet eller det offentliga. "For the working-class family in 19th-century England, kinship ties provided a major source of non-bureaucratic support in conditions of chronic uncertainty." (s. 248) Idén att industrialiseringen upplöser de traditionella familjebanden har nyligen, säger Humphries 1977, ifrågasatts av Laslett (1965, The World We Have Lost) såväl som Anderson (1971, Family Structure in 19th c Lancashire, Cambridge UP) som visar att familjeband kanska på ett sätt blev ännu viktigare; om Anderson säger Humphries att " he shows that the working class exhibited a fierce element of dependence on low-cost kinship relations." (s. 249) Blandningen av familjerelation och marknadsrelation kunde reproduceras också på nya sätt: spinnare som inte själva hade barn kunde anställa sina yngre syskon eller grannbarn för att göra den typ av arbete som spinnarnas barn annars typiskt gjorde i processen. På ett motsvarande sätt var det bland manliga kolgruvearbetare vanligt att anställa sina egna barn som hantlangare och om man inte själv hade barn så anställde man andra barn från grannskapet och dessa blev då en del av ens "kvasi-familj". Också inneboende (lodgers) kunde genom den ekonomiska relationen bli kvasi-familj och få smeknamn som "brother" eller "uncle": "Such quasi-kin ties ensured the development of community in the early industrial towns, binding together unrelated adults and thereby infusing such communities with conceptions of obligation which had flowed initially from family ties rooted in blood and marriage." (s. 249)

Humphries ser 1834 års mycket stränga Poor Law i detta ljus: dess snålhet var till för inte att göra individer "self-sufficient" (vilket är en omöjlighet, enligt Humphries) utan för att göra de fattiga "class-sufficiency", få dem att leva i nödetider på sina familjemedlemmar eller kvasi-familj såsom grannar. (s. 250) 

Ett andra skäl för arbetarna att upprätthålla familjen, utöver "the aspiration of people for personalised non-market methods of distribution and social interaction", är att kontrollera arbetskraftsutbudet. Under 1800-talet infördes i Storbritannien lagar som begränsade hur mycket barn fick lönearbeta, och kvinnors arbetskraftsdeltagande låg ganska konstant runt 25 procent hela århundradet. Humphries uppmanar läsaren att jämföra två scenarios:

"(1) There is a single wage earner who receives the historic subsistence family wage.The activities of the other household members remain outside the jurisdiction of the capitalist and can be directed to the production of use-values, raising the family's standard of living.
(2) All the able-bodied family members are proletarianised, including the children, and the family wage is received piecemeal." (s. 252)

Om arbetsgivaren betalar samma familje-subsistenslön i (1) och (2) så är levnadsstandarden för arbetarfamiljen bättre i scenario (1). Sen är det ju frågan då om ifall lönesumman verkligen blir samma i (1) och (2): skulle arbetarfamiljen inte få ut mer lön i scenario (2)? Humphries går tillbaka till 1800-talets Storbritannien för att diskutera denna fråga. Hon anför för det första att i debatterna om 10 timmars arbetsdag så agerade många arbetare som var för reformen utifrån en insikt om att han på sikt skulle kunna få ut samma lönesumma för 10 timmar som man idag fick för 12 timmar. Det skulle betyda, säger H, att det inte hade lönat sig att öka familjens arbetade timmar. För det andra anför hon att i over-stocked labour markets så föll lönerna, så det ökade arbtetskraftsutbudet i scenario (2) skulle kunna pressa upp lönerna. För det tredje så skulle ett vanligt val a la sektion (2) antagligen sänka den enskilde manliga arbetarens (också i familjen som väljer 1) lön. Humphries anför exempel från det engelska 1800-talet på arbetaraktivister som tänkte just så, att arbetsgivarna bara betalade en viss summa för att arbetarfamiljen skulle överleva, och om fler familjemedlemmar lönearbetade, så fick de bara dela på samma lönesumma. Detta blev då en sexistisk ideologi om att det var bättre att endast mannen lönearbetade medan kvinnor och barn hjälpte till därhemma. "How can this working-class use of sexist ideology be judged in retrospect? /.../ to condemn this strategy out of hand is to be insensitive to the material conditions of 19th-century labour. One of the few sources of working-class control over the supply of labour lay in the levers that could be brought to bear on the labour supplied by married women. This was also one of the few tactics that could be accompanied by a supportive mobilisation of bourgeois ideology." (s. 253) I slutet av sin empiriska del går Humphries i princip över till ett försvarstal för familjen som institution (hon använder "åklagare" som bild för familjens marxistiska kritiker), och argumenterar också med stöd hos EP Thompson (1963) och Sheila Rowbotham (1974) för arbetarkvinnornas roll i arbetarradikalismen under 1800-talet. [3]

I slutsatserna diskuterar Humphries marknadens roll som arena för ekonomiska utbyten, och hur den tenderar att ersätta andra institutioner, medan familjen har bestått. Till syvende och sidst måste en teori om familjen handla inte bara om materiella behov utan också icke-materiella, säger hon, men denna artikel "modest" fokuserat på det materiella enbart.

 

referenser

Jane Humphries (1977) "Class struggle and the persistence of the working-class family", Cambridge Journal of Economics I: 241-258. 

fotnoter

[1] Jag har tidigare bloggat om en rad av Humphries studier. Om hennes artiklar med Horrell och Weisdorf från 2022-2023 om engelska familjers arbete och levnadsstandard 1260-1850, och om hennes artikel om semiproletära gruppers beroende av att ha en ko på allmänningen i 1800-talets England. Det är intressant att se linjerna i hennes forskning från den marxistiska, väldigt teoretiska artikeln från 1977 till 1990-talets mycket mer empiriska artiklar med Horrell baserade på hushållssurveys, och 2010-talets artiklar om bristen med manliga arebetares reallöner som indikator på arbetarklassens levnadsstandard.

[2] För en översikt refererar hon till S Himmelweit och S Mohun (1977) "Domestic labour and capital", i Cambridge Journal of Economics.

[3] "The charge that the 19th-century working-class mother was apathetic about, if not opposed to, class action depends crucially on the definition of the latter, and the particular historical circumstances considered. It certainly remains to be demonstrated. Similarly the case against the working-class family is not proven." s. 256.

Ett idéhistoriskt perspektiv på den nyklassiska nationalekonomin

I slutet av 1970-talet kom med Robert Lucas, Edward Prescott och ett par andra unga ekonomer en av de stora idéerna i nationalekonomins moderna historia: idén om mikrogrundvalar för de makroekonomiska modellerna, mikrogrundvalar som skulle bygga på en neoklassisk idé om en rationell, egennyttig homo economicus. När Prescott år 2005 fick Nobelpriset i nationalekonomi för sina bidrag till denna forskning så beskrev han vad som hände på 1970-talet som "a revolution in macroeconomics, a transformation in methodology that has reshaped how we conduct our science." Det handlar om konsekvens, att makromodellerna ska vara förenliga med mikro-antaganden om rationella, informerade agenter, och om en revolution mot den keynesianska nationalekonomin. Det blev en revolution, kallad nyklassisk, eftersom Lucas, Prescott et consortes vann stöd för sina tankar om mikroekonomiska grundvalar för makromodeller, och en ny generation av makromodeller (nyklassiska, eftersom de gick tillbaka till klassiska makrodrag från före Keynes tid) togs fram som svar på detta: i DSGE-modellerna en förening av vissa keynesianska idéer (sticky prices, ofrivillig arbetslöshet) och nyklassiska principer. [1]

Statsvetaren Rune Møller Stahl, då verksam vid Copenhagen Business School, diskuterar i en mycket intressant artikel från 2021 denna nyklassiska revolution ur ett idéhistoriskt perspektiv. Han tar framför allt inspiration från två stora idéhistoriker: Cambridgeskolans grundare Quentin Skinner (f. 1940), och Sussexskolans pionjär Ellen Meiksins Wood (1942-2016). Skinner uppmuntrar forskare att fokusera på texters kontext:

"Inspired by Wittgenstein’s notion of language games and Austin’s theory of speech acts, Skinner sees texts as essentially a form of intentional act, that is, as purposeful interventions in debates. Authors of texts and theories do not just describe the world; they are always doing something to the world with their works (Skinner 2002, p. 128). To understand the meaning of political texts and their beliefs, it is necessary to understand the polemical contexts in which they operate (Skinner 1969, 2002)." (s. 409)

Här är alltså den intellektuella kontexten central, begreppen som används och som man kämpar om, men också i någon mån den bredare sociala kontexten. Meiksins Wood vill i polemik med Skinner fästa än större vikt på det sociala och det politiska; hon förespråkar en "social history of political thought". Utifrån Skinner och Meiksins Wood föreslår Møller Stahl att man ska se förändringar inom nationalekonomin -- en disciplin som alltid förändrats i nära samband med politiska förändringar, säger han [2] -- inom tre kontexter: den retoriska, den politiska, och den sociala. Detta illustreras i diagrammet som jag klistrat in ovan. [3]

Møller Stahl ser rationella förväntningar-revolutionens ursprung i Milton Friedmans tal till American Economic Association, i egenskap av dess ordförande, 1968. Friedman attackerade i detta tal idén om en förutsägbar trade-off mellan inflation och arbetslöshet (Phillipskurvan) och den följande idén att politiker kan välja en nivå på arbetslösheten med en fast relaterad nivå på inflationen, eller vice versa. Grundvalen för Friedmans kritik var idén att ekonomins aktörer är rationella och bildar förväntningar om framtiden utifrån vad som händer idag och hände igår: om politikerna väljer en policy som kommer öka inflationen imorgon, så kommer marknadens aktörer kunna ta hänsyn till det och anpassar sitt beteende på ett sätt som sätter politikernas antagande om relationen inflation--arbetslöshet ur spel. Robert Lucas, Edward Prescott och andra tog dessa idéer vidare:

"The underlying ideas of the rational expectation models were focused on the investment decisions of firms and households under conditions of uncertainty, as formulated in an early form by Lucas and Prescott in their 1971 article investments under uncertainty (Lucas and Prescott 1971). A common denominator of these theories was the notion that government action, however well-meant and benign, is doomed to fail because of the anticipations of the rational actors of markets. The adaptive expectation of these actors would automatically price the long-term fiscal and monetary consequences of current government policies into their current investment decisions. As a consequence, the discretionary policy scope of governments and parliaments had to be restricted in favour of policy rules. Lucas and Sargent in their 1979 article After Keynesian Macroeconomics formulated this as ‘the need to think of policy as the choice of stable rules of the game, well understood by economic agents’ and further added that ‘policies (…), such as monetary instability and deficit financing, have the capacity only to disrupt’ (Lucas and Sargent 1979, p. 15)." (s. 411)

Lucas såg keynesianska idéer om animal spirits som bristande i stringens (un-rigorous). Istället menade han (1972, 1976) att marknadsaktörer förstod t ex att underskottsfinansierade statliga utlägg idag måste kompenseras av högre skatter imorgon, så att dessa utlägg inte kunde ha några stimulerande effekter på ekonomin, eftersom rationella aktörer kommer spara för att ha råd med de högre skatterna om några år. Kydland och Prescott (1977) gjorde ett lika viktigt bidrag till den nyklassiska nationalekonomin:

"Another important development of the NCM project was the ‘Time inconsistency model’ developed by Kydland and Prescott (1977). This model involved studying policy making, such as monetary or tax policy, as a series of sequential policy choices by policymakers. Here, the ability of policy makers to revise earlier decision meant that government faced a ‘credibility constraint’ when dealing with private economic actors with rational expectation. The problem, they argued, was that the investment decisions of market actors, in line with Lucas, were shaped by the expectation of future government policies (Kydland and Prescott 1977, p. 474). This means that attempts at countercyclical policy, even if they made sense in the short term, would be detrimental in the long run, as market actors would adapt to expectations of future inflation or taxation, and thus lower their current investment. The way out of the bind of time-inconsistency is to make credible commitments to keep monetary
policies stable in the long run." (s. 413)

Kydland och Prescotts idéer blev grundläggande för 1990-talets stora ekonomisk-politiska skifte till oberoende centralbanker, en av de viktigaste reformerna under hela denna epok, och åberopades direkt som inspiration för EU:s anti-majoritära institutioner (ref Majone 1996).

Møller Stahl analyserar de nyklassiska idéerna, som tillsammans utgjorde eller gjordes till en intellektuell revolution inom nationalekonomin, genom de tre analysnivåerna från figur 1: retorisk kontext, politisk kontext och social kontext. Den centrala slutsatsen är:

"The main point of this reinterpretation is to point out that the target of the critique of the NCM theorist was not, as is often assumed, a rollback of the state from the economy. Rather, the aim was to remove the specific democratic influences on economic policy that posed a threat to the confidence of investors in future profits, and thus to the health of the capitalist economy. In the short term, the democratic influence is deemed problematic in this literature because it produces a chaotic, unpredictable element that excludes the sort of stable, credible commitment that is necessary to induce investments. In the long term, the consequence of general suffrage is constantly increasing public spending." (s. 418)

Han ser alltså den nyklassiska revolutionen i ljuset av 1970-talets legitimitetskris -- analyserad av Streeck, Habermas och andra: "The interpretation of the neoclassical liberals was that the crisis of macroeconomic policy of the 1970s was a contradiction between the needs of investors and the aims of the voting public." (s. 418)

referens

Rune Møller Stahl (2021) "From Depoliticisation to Dedemocratisation: Revisiting the Neoliberal Turn in Macroeconomics", New Political Economy, 26:3.

fotnoter

[1] Så här beskriver Møller Stahl de nyklassiska modellernas genomslag: "The programme in itself, with methodological strictures and propositions such as the complete renunciation of fiscal policy by governments, was never adopted by the macroeconomic community. Nevertheless, Lucas and colleagues have had a profound impact on the implementation of macroeconomic theory and practice in the period since (Backhouse 2005, 2010, Fine and Milonakis 2009b, Offer and Söderberg 2016) insitituting what Oxford economist Simon Wren-Lewis describes as ‘microfoundations hegemony’ (Wren-Lewis 2018)." (s. 407)  Om de nyklassiska modellernas ställning på 2010-talet se också artikeln av Helgadottir och Ban. Längre ner i sin artikel beskriver RMS också läget så här: "Through concepts such as sticky wages and market failures, the New Keynesians adapted the new dominant neoclassical framework, but allowed for a limited use of the traditional instruments of Keynesian demand management (Eatwell and Milgate 2011, p. 59). On the enduring influence of Lucas’ brand of rational expectations, Offer lays out how, of the new theories introduced in the 1970s, 'rational expectation was the most insulated from falsification, the most empirically empty and in terms of adoption by economists, by far the most successful. This doctrine continues to be influential in macroeconomics and is practiced across ideological divides by Chicago market fundamentalists and by liberal-minded neo-Keynesians. (Offer and Söderberg 2016, p. 25)' These theories provided critical delegitimisation for the policies of full employment that had charac-
terised the postwar Keynesian paradigm at a time when they were under attack from several sides."

[2]  "Despite these protestations, probably no other discipline of social science has developed in such a tight correlation with policy trends (Backhouse 2005, 2010); no other discipline has had public prestige and influence associated with economics (Fourcade et al. 2014); few other disciplines have experienced the same sort of acknowledgement from outside forces through constructions such as the ‘Nobel prize’ in economics, or from the investment of private money in think tanks and university chairs (Blyth 2002, Mayer 2016)." (s. 408)

[3] Mer specifikt säger han: "In his article ‘The politics of economic management in the 1990s’, Burnham (1999) describes
depoliticisation as a specific attitude towards economic governance. Here, he describes the process of transition, from the politicised management of the postwar period, where the weight was on discretion-based management and the direct steering of the economy, to the depoliticised management of the 1990s, where the emphasis was on rule-based management, and ‘rule through
market mechanisms’." (s. 410)

Berättelsen om "the winter of discontent"

strejkande kyrkogårdsarbetare, 1978-1979. Från BBC.

tabloiden The Sun rapporterar kritiskt om Labour-premiärministerj Jim Callaghan. 

Public domain, via Wikipedia

 

 Now is the winter of our discontent
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour'd upon our house
In the deep bosom of the ocean buried. 

de första orden ur Shakespeares pjäs Richard III från ca 1592-1594. [1]

 

Ekonomiska kriser blir åtminstone ibland -- 1930-talet, 1970-talet, men knappast 2008 -- omstöpningsperioder för den ekonomiska politiken och socialpolitiken. När så sker så har det att göra med de faktorer som Peter Hall, Mark Blyth och Vivien Schmidt pekat på: krisen får de etablerade policyverktygens effektivitet att avta och får folk och politiker att ställa frågor om vilken policy som fungerar, och mera övergripande så kan också en större osäkerhet uppstå om vad som är vägen framåt ut ur krisen, och vilka intressen som kan tjänas på vilket sätt.

Att krisernas omstöpning kan bli varaktig har att göra med hur berättelser skapas, bevaras och återberättas om krisens förlopp, orsaker och sensmoral. För decennier framåt kan politiken formas av de slutsatser som den dominerande berättelsen drar om den förra krisen, som när ett stort block med väljare var lojala med Demokraterna i USA i flera decennier, fram till 1970-talet, efter Franklin D Roosevelts lyckade hantering av den stora Depressionen med sin "New Deal". [2] 

En av de viktigaste artiklarna (den har 784 citeringar på Google Scholar) om detta fenomen vad gäller 1970-talets kris är statsvetaren Colin Hays "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'" från 1996. Det handlar alltså om vintern 1978-79, just före Thatchers valseger, som präglades av inflation, omfattande strejker och kallt väder, och som efter Shakespeare fått epitetet "vårt missnöjes vinter", och Hays abstract börjar målande och retoriskt:

"The winter of discontent continues to exert a powerful hold over the British political imaginary. It acts as a discursive key to a collective mythology seemingly appealed to, and conjured, in each wave of industrial unrest, in each hint of political turmoil and, until recently, whenever the election of a Labour Government looked credible."

Det var en vinter när kyrkogårdsarbetarna gick på strejk ("the dead were left unburied"), sophämtarna gick på strejk ("bins were left unemptied") och Labour-premiärministern Jim Callaghan åkte på semester till Guadeloupe och fick öknamnet "Sunny Jim". I december 1978, säger Hay, ledde Labour opinionsmätningarna med 1 procent, men i januari 1979 ledde Tories med 18 procent: däremellan hade stora strejker utspelat sig, och "an intensive media barrage which fostered a sense of profound political crisis without precedent since the General Strike of 1926." (s. 254) Chefredaktören för tabloiden The Sun etiketterade hela skeendet som "winter of discontent", och epitetet fastnade.

Hay menar att missnöjets vinter var en kris för den brittiska staten. Hans begrepp om kris är teoretiskt förankrat i en slags diskursiv politisk ekonomi: han menar att en kris inte bara består av motsättningar i det rådande eller om ett sammanbrott för det rådande, utan om en medveten intervention, ett ingrepp. En kris måste, säger Hay, ha både ett subjekt och ett objekt; krisen konstitueras i och genom berättandet, och berättelserna går ut på att krisen är symptomatisk för något undermåligt i det rådande, som måste ersättas av något nytt -- något som agenten i fråga erbjuder. [3] Så här definierar han och beskriver kriser ur sitt diskursiva perspektiv:

"Crises are representations and hence 'constructions' of failure. A given constellation of contradictions and failures within the institutions of the state can sustain a multiplicity of conflicting narratives of crisis. Such narratives compete in terms of their ability to find resonance with individuals' and groups' direct, lived experiences, and not in terms of their 'scientific' adequacy as explanations of the conditions they diagnose. In so doing, crisis discourses operate by identifying minor alterations in the routine texture of social life, recruiting such iterative changes as 'symptomatic' of a generic condition of (state) failure. Through this process of ideological contestation a predominant construction of crisis may emerge. The crisis becomes lived in these terms." (s. 255)

I fallet med vintern 1978-79, säger han, så lyckades vad han kallar den nya högern (New Right) med Thatcher som fanbärare lansera den vinnande definitionen av krisen.

Enligt Hay är den viktigaste bakgrunden till krisen frågan om fackföreningsrörelsens makt i mitten av 1970-talet. Han menar att Labour vann valet 1974 i hög grad för att det ansågs att de, till skillnad från Tories, kunde hantera facken och få dem att gå med på löneåterhållsamhet, och redan the Social Contract som regeringen och facken skrev på 1974 framstår för Hay som en "tipping point". Där byggdes, säger Hay, spänningen upp mellan fackförbundsledningar som stodd för återhållsamhet, Labour-regeringen som också ville ha det, och fackens gräsrötter som stod för något helt annat. [4] Det var löneåterhållsamheten som segrade: en genomsnittlig industriarbetares veckolön var i 1979 års priser år 1974 £63,00, år 1976 £58, år 1977 £58, och år 1978 £61,60. Detta var den största reallönesänkningen sedan 1930-talet, säger Hay och 1978-79 var alternativen för facken i princip löneåterhållsamhet ("a devil well known") eller Thatcherism. Missnöjets vinter sprang så sett inte ur fackförbundsledarnas revolt, som en del hävdat, utan snarare ur gräsrötternas revolt mot den redan existerande löneåterhållsamheten, menar Hay. (s. 260-1)

Hay arbetar i sin empiriska analys i artikeln med en definition av ideologier som "discourses which in their reception have the effect of sustaining, reproducing or extending relations of domination". (s. 261) Mediernas inflytande ligger inte i ideologisk doktrinering utan i deras förmåga att "frame the discursive context within which political subjectivities are constituted, reinforced and re-constituted." Det första empiriska materialet som han analyserar är förstasidan av Daily Mail den 1 februari 1979, när "winter of discontent" var som allra mest missnöjd. Tidningen rapporterade om gravgrävarstrejken i Liverpool och rubriken var "THEY WON'T EVEN LET US BURY OUR DEAD". Hay pekar på hur "vi:et" i rubriken bjuder in läsaren till att identifiera sig med den stora massan av offer för "they", de egoistiska militanta strejkande arbetarna. [5] Ingenting är heligt här: inte ens våra döda familjekroppar kan föras till den sista vilan när fackförbunden får bestämma. Hay tar upp flera liknande exempel: dagen efter så kör Daily Mail rubriken "TARGET FOR TODAY - SICK CHILDREN", när en strejk drabbar föräldrar och barn, och den 8 februari talar Daily Express till "Storbritanniens folk" (people of Britain) som enas av krisen, under rubriken "WHO THE HELL SPEAKS FOR BRITAIN?" (s. 263) I flera artiklar bjuder tabloiderna in oss till att ha empati med de drabbade, som ett sjukt barn vars hjärtkirurgi skjuts upp pga strejken ("WHAT RIGHT HAVE THEY GOT TO PLAY GOD WITH MY LIFE?", Daily Express 26 januari 1979), eller en motsvarande rapport i The Mirror ett par dagar senare om ett annat sjukt barn.

Bevakningen av fackföreningarnas agerande var selektiv och biased, säger Hay, men han menar att det är givet: all bevakning abstraherar från vad som hänt, väljer ut vad man ska rapportera. (s. 265-6) Han tycker att det är mer intressant för kritiska mediastudier att fokusera på de narrativ som medierna utvecklar, hur de knyter ihop och ger mening åt händelser. Han tar som utgångspunkt ett uppslag i Daily Mail 18 januari 1979, där en rad artiklar knyts ihop av en övergripande rubrik för hela uppslaget: "AS THE STRIKE STRANGLEHOLD TIGHTENS ON FACTORIES ... ANGRY WOMEN PELT THE MEN WHO ARE DOING THE DAMAGE". Under denna rubrik rapporteras om en brist på vita bönor i tomatsås; om en militant skotsk fackföreningsaktivist; om elva lastbilschaufförer som blivit av med jobbet för att de vägrat strejka; och så vidare. Hay kommenterar: 

"The crisis becomes a point of 'connotive resonance' (Hall 1980: 174) conjured up in each picket line, each stoppage, each confrontatiion -- each 'symptom'. The specificity and complexity of each event is thus denied, as an abstracted and simplified meta-narrative capable of accounting for every 'symptom', and capable of unambigously attributing responsibility, is offered in its place." (s. 267)

Han kritik känns väldigt 1990-tal här ("pomo"): man förstår att han är missnöjd med hur tabloiderna rapporterade om strejkerna 1978-79, och han har säkert helt rätt i att bevakningen verkligen var politiserad och förvriden, men eftersom han inte vill tala om något som sant eller falskt (1990-tal), så kan han inte kritisera tabloiderna på den punkten, utan faller istället tillbaka till en mycket mer generell och i mitt tycke orimlig form av kritik: att i princip all förenkling i medierna är otillåten. Skönt att det inte är 1990-tal längre! I vilket fall så sammanfattar Hay i Figur 1 sin teori om hur krisen skapas genom berättandet.

 

Han tar som exempel The Sun från 23 januari 1979, ännu ett helt uppslag, som denna gång är desto mer remarkabelt eftersom det också ersatte den sedvanliga utvikningsbruden på sida tre (Page Three Girl), vilket hade hänt också en vecka tidigare för första gången, vilket The Sun förklarade med att "it really is a crisis" (s. 268). Rubriken för uppslaget var "OUR MONDAY OF MISERY": här tilltalas återigen ett "vi" som drabbas av vad "de", de strejkande arbetarna, och det hela samlas också under en överrubrik för artikelserien, "CRISIS BRITAIN 79". Han skiftar också från tabloider till The Economist och citerar vällustigt en lång mening från januari 1979 där finanstidningen spekulerar i hur folket i Lancastershire får nya sjukdomar pga vattenstrejken, att barnen på Merseyside blir misshandlade av sina föräldrar eftersom socialarbetarna är på strejk, att patienterna i sjukvården dör eftersom ambulansförarna strejkar, och så vidare: Hay kommenterar att "Scarcely can a longer sentence or a clearer example of crisis discourse ever have been published in The Economist." (s. 270)

Med detta går Hay över till en sektion av analysen som fokuserar på två av den politiska krisens huvudaktörer: den sittande premiärministern James Callaghan, och dennes konservativa utmanare Margaret Thatcher. Han tar upp hur Daily Mail hittar på frasen "Crisis, what crisis?" och tillskriver den till Callaghan, för att utmåla honom som obekymrad, oförstående och verklighetsfrånvänd när han kommer tillbaka från sitt toppmöte (förlängt med ett par semesterdagar) i Karibien och får öknamnet "Sunny Jim". Att Callaghan faktiskt varit på möte med USA:s president och andra världsledare i Karibien lyftes förstås inte fram i tabloiderna, utan de körde mer rubriker som "As Callaghan suns himself in the Caribbean, Mrs Thatcher calls for curbs on strikers' cash" och "BRITAIN UNDER SIEGE". Callaghan utmålades som passiv och arrogant, Thatcher som bestämd och handlingskraftig, som när The Sun frågar "WHAT THE BLOODY HELL'S GOING ON JIM?" bredvid artikeln "Maggie's attack on union power", 5 februari 1979.

referens

Colin Hay (1996) "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'", Sociology vol 30, no 2.

fotnoter

[1] Pjäsen skildrar hur Richard av Gloucester, bror till kung Edvard IV ("this sun of York" i citatet) blodigt och machiavelliskt kämpar om tronen i 1470-80-talens England, vid slutet av Rosornas krig mellan huset York och huset Lancaster. Richard mördar bland annat sina brorsöner ("the princes in the tower"). Richard lyckas med att bli kung, men det slutar med att kung Richard förlorar slaget vid Bosworth Field mot den invaderande, Lancaster-affilierade Henry Tudor som tar över tronen och grundar ätten Tudors tid som regenter som varar från 1485 till Elizabeth I:s död 1603. 

Så här översatte Carl August Hagberg på 1860-talet Shakespeares rader:

 Missnöjets vinter är oss nu förbytt
I glorrik sommar utaf solen York
Och alla moln, som hotade vårt hus
I hafvets djupa barm begrafna äro.

[2] Om den varaktiga lojaliteten med Demokraterna efter New Deal se Steve Fraser och Gary Gerstle (red.), The Rise and Fall of the New Deal Order, 1930-1980 (Princeton, NJ: P.U.P., 1989).

[3] Han citerar sig själv om att krisen är "Dämmerung -- dusk and dawn" och Koselleck om att "the question of the historical future is inherent in the crisis". (s. 255) 

[4] Hay menar att fackföreningsmedlemmarna och regeringen därmed var satta på en kollisionskurs redan 1974. Han diskuterar olika tolkningar av vad regeringen egentligen ville uppnå med Social Contract: var det att sänka reallönerna och öka lönsamheten i den privata sektorn? (s. 257-8)  Han är väldigt kritisk mot Social Contract som han menar var en politik för att skjuta över alla kostnaderna för krisen på arbetarna, och citerar Clarke (Keynesianism, Monetarism and the Crisis of the State, 1988) som pekar på att "in the absence of an effective interventionist mechanism for ensuring that productive capital increased investment and raised productivity sufficiently to validate raising wages and public expenditure, incomes policies could only relieve inflationary pressure by forcing down real wages". (s. 258-9, citat 259)

[5] Han hänvisar till både Althusser (1971) och Laclau (1977) om "interpellation". Jag skippar den teoretiska diskussionen i min sammanfattning.

Skiftet i Nederländernas ekonomiska politik på 1980-talet

 

Jag har bloggat många gånger om det nu: skiftet i ekonomisk politik i västvärlden på 1980-talet, som man med den bredaste penseln kan beskriva som ett skifte från keynesianism (och socialdemokratisk blandekonomi) till nyliberalism med influenser från monetarism, Public Choice och nyklassisk nationalekonomi. Jag har bloggat om studier om den danska ekonomiska politiken under 2010-talet, om den nationalekonomiska expertisen och debatten i Tyskland och USA efter finanskrisen, om ECB:s förändrade politik efter finanskrisen, och om Storbritanniens ekonomiska politik sedan 1991. Alla dessa studier förhåller sig explicit till den enkla bilden, nästan halmgubben, av en homogen Keynesiansk epok ca 1950-1973 som ersätts av en Nyliberal epok ca 1979-2008 eller 1979-idag, och alla komplicerar de på olika sätt denna bild. [1]

Det är en stor forskningslitteratur och det är förstås eftersom det är en viktig uppsättning frågor: vad har förändrats i den ekonomiska politiken och socialpolitiken sedan 1980-talet, varför har förändringarna skett, och vilka har konsekvenserna blivit? Här ska jag skriva om en artikel som handlar om det nederländska fallet, en artikel av statsvetaren Merijn Oudenampsen publicerad 2020.

Oudenampsens artikel tar avstamp just i idén om ett ekonomisk-politiskt paradigmskifte på 1980-talet. Den holländske premiärministern Ruud Lubbers besökte i januari 1984 Washington DC och porträtterades av Time Magazine som "Ruud Shock", hårdare än Margaret "Järnladyn" Thatcher och som en man som hade ‘transformed the Netherlands from one of Western Europe’s freest-spending welfare states into its leading belt tightener’. Time citerade också självaste Thatcher som på ett besök till Nederländerna skämt-klagat på Lubbers politiska ambition att sänka alla offentliganställdas löner med 3 procent: ‘Mr. Lubbers, are you really intending to cut the salaries of your public employees by more than 3%? That’s a disaster. I am supposed to be the toughest in Europe. You are going to ruin my reputation as the Iron Lady’. (cit. 772)

Hemma i Nederländerna, säger Oudenampsen, hade Lubbers inte något så tufft rykte, utan han var känd som "Ruud Smog" eftersom han talade så otydligt. Det är en paradox: Lubbers hade verkligen radikala nyliberala politiska målsättningar, men hans politiska kommunikation var inte så direkt och konfrontatorisk som Thatchers eller Reagan: han talade inte om någon "morning in America" (Nederländerna) eller om behovet att förändra nationens "heart and soul" som Thatcher gjorde.

Denna paradox befinner sig i centrum av Oudenampsens artikel, inte bara eftersom det är en paradox, skenbar eller ej, utan för att det är en teoretiskt intressant paradox. Den är teoretiskt intressant eftersom de kanoniska analyser av ekonomisk-politiska paradigmskiften som börjar med Peter Halls artikel från 1993, säger rakt ut att paradigmskiften sker i tider av hårda, öppna politiska debatter: ‘the movement from one paradigm to another will ultimately entail a set of judgments that is more political in tone’ (Hall 1993). För Halls teori var det Thatcherska exemplet centralt och det ekonomisk-politiska skiftet i Storbritannien skedde verkligen under hård debatt och med tydliga skiften där Thatcher bytte ut de viktiga ekonomerna och byråkraterna för att uppnå sina mål. I det holländska fallet, säger Oudenampsen, skedde 1982-1986 ett radikalt skifte i ekonomisk politik (nerskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar, löneåterhållsamhet) men utan någon Thatchersk dramatik. Detta strider mot huvudfåran inom paradigmskiftelitteraturen; Oudenampsen pekar på Peter Hall, Mark Blyth, Colin Hay och Vivien Schmidt som forskare som utvecklat en teori om institutionell förändring i kristider. I detta ramverk, som formats av Thomas Kuhns vetenskapshistoriska teori om paradigmskiften, så pågår under långa perioder "normal politics" där policy travar på i upptrampade spår, men dessa perioder ersätts sedan av krisperioder, som 1930-talet och 1970-talet, då "normal politics" ersätts av "exceptional politics": "In these moments of uncertainty, established policy instruments fail to produce the desired effects, and political actors lose confidence in established institutions." Blyth (2002) ser kristiderna som tider av djup osäkerhet, när agenter blir osäkra om sina materiella intressen och hur man ska främja dessa. 

"In such a context, political entrepreneurs come to the fore that contest the existing policy framework and offer alternative solutions to the crisis. Crucial is that a crisis is not a self-apparent phenomenon but rather something that different camps argue over, in a contest to impose their specific interpretation of the crisis. As a result, there is an enlarged role for ideas in crisis situations, in particular economic ideas, since they determine what a crisis actually is and when a given situation actually constitutes a crisis. The political narration of a crisis, discursive institutionalists argue, decides for an important part what response to the crisis will emerge (Hay 1996)." (s. 775)

Exemplet Thatcher, där nationalekonomer som Friedman och Hayek spelade en tydlig roll liksom tankesmedjor, blev centralt för teorierna om paradigmskiften, och Colin Hay menar att paradigmskiften associeras med "open political contestation" och "highly politicized and public debates":

"Paradigm shifts tend not to occur as a result of social or strategic learning on the part of experts, policy makers, bureaucrats, or civil servants. Instead they are generally associated (at least within advanced liberal capitalist democracies) with highly politicized and public debates about the desirability and feasibility of contending political goals." (Hay 2001, p. 200)

Det holländska fallet på 1980-talet passar inte med denna typ av modell av en öppen debatt och ett "battle of ideas", och Visser och Hemerijck publicerade 1997 en hel bok om det holländska skiftet, A Dutch Miracle. Job growth, welfare reform and corporatism in the Netherlands, där de hävdar att det skedde på ett annorlunda sätt än det Thatcherska. Tvärtom, sade de, så skedde skiftet i Nederländerna genom byråkraterna och policy-experterna, som tilldelades ett stort handlingsutrymme eftersom det rådde ett så stort konsensus om politiken bland politikerna:

"A broad consensus over central policy goals, justifying the hierarchy of ends and means, renders policy elites sufficiently autonomous from partisan pressures to enable executive agencies to formulate and implement policies based upon efficiency, expertise, and professional rationality rather than political expediency." (cit. 776)

Enligt Visser och Hemerijck hade den holländska skillnaden från det brittiska fallet bland annat sina rötter i de olika valsystemen: medan det brittiska majoritetsvalsystemet tenderar att ge regeringar stora majoriteter, ger proportionella valsystem som det i Nederländerna mer komplexa politiska situationer där olika partier behöver förhandla för att bilda koalitionsregeringar. Därför behövs mer konsensus och mer förhandlingar, och förändringarna går inte lika fort och är inte lika konfrontatoriska; detta beror också på fackföreningarnas starka position i Nederländerna på 1980-talet. I centrum av Visser och Hemerijcks förklaring står 1982 års Wassenaar Accord mellan facken, arbetsgivarna och regeringen. 

Oudenampsen dömer fullständigt ut konsensusförklaringen; hans diskussion av den börjar brutalt: "The problem with the consensus argument is that there is little evidence in the 1980s for a ‘broad consensus over central policy goals’, neither in corporatist institutions nor among political parties." (s. 777) Fackföreningarna tog i själva verket kampen mot nerskärningspolitiken (men förlorade) och de förespråkade genom hela 1980-talet keynesiansk stimulanspolitik istället för löneåterhållsamhet och nerskärningar i socialförsäkringarna. Lubbers-regeringens nerskärningspolitik ledde till stora strejker och demonstrationer; 1983 utbröt den största och längsta strejken på den offentliga sektorn i landets historia.  Den socialdemokratiske partiledaren Den Uyl beskrev inför valet 1982 skiftet till nerskärningspolitik som en del av en "worldwide revolt" mot välfärdsstaten och hans efterträdare Wim Kok fortsatte under andra halvan av 1980-talet med en skarp kritik mot den förda ekonomiska politiken. (778-779) Också viktiga politikers memoarer talar emot en konsensusförklaring: Bert de Vries, socialminister för kristdemokraterna 1989-1994 kritiserar "mytologin" om en konsensus runt Wassenaar 1982, och säger i en intervjubok 1986 istället att ‘Also after Wassenaar, it was war between the trade unions and the government’, likt Frits Bolkestein, ledare för det högerliberala partiet VVD, som i en tillbakablick säger att ‘the golden formula of austerity and wage moderation was not thanks to the so-called polder model, it was the result of a tough political battle’ Oudenampsen säger att efter att ekonomin fick fart igen 1995 så närmade sig parterna och partierna varann i synen på den ekonomiska politiken, och från och med då kan man tala om en konsensus, men vad som hänt är att "this belated corporatist consensus has subsequently been projected backwards in time by politicians, journalists and academics, obscuring the more conflictual origins of the Dutch paradigm shift" (s. 778). [2]

På många sätt, säger Oudenampsen, passar det holländska policyskiftet på 1980-talet bättre med den konfliktorienterade paradigmskiftelitteraturen a la Hall, Blyth och Schmidt, men det holländska fallet avviker också från paradigmskifteteorin i det att skiftet inte härrörde ur den öppna politiska debatten, utan ur den teknokratiska arenan.

Det nederländska skiftet sprang ur regeringar ledda av Ruud Lubbers (1982-1994) och hans finansminister Onno Ruding (1982-89). Nödvändigheten för radikal reform sprang ur det sena 1970-talets situation med svaga offentliga finanser och en kris med företagens lönsamhet. Det Kristdemokratiska partiet, centralt i det holländska politiska systemet, föreslog 1977 en nerskärningspolitik under titeln Bestek '81, men Van Agts regeringar (1977-1982) misslyckades med att genomföra denna agenda. Lubbers hade därför när han kom till regeringsmakten 1982, i koalition med högerliberalerna i VVD, en bestämd avsikt att lyckas med det som Van Agt misslyckats med. Regeringen skar ner på de offentliganställdas löner, på arbetslöshetsförsäkringen, och på de offentliga utgifterna i stort. Det är en politik som man förstår var kontroversiell och svår att genomföra, 1982 likt 1977, men Oudenampsen betonar att Lubbers-regeringen lanserade den som teknokratisk common sense-politik:

"Instead of all-out confrontation, however, Lubbers consciously chose to depoliticize the reforms. There was obvious political polarization: the austerity measures of the Lubbers cabinets provoked large demonstrations and strikes. But the ideological nature of the political turn was carefully downplayed and the policies of the subsequent Lubbers cabinets were depoliticized and framed using the technocratic label of ‘no-nonsense’ politics (Daalder 1990, pp. 98–99). Important here is that Christian democratic politics traditionally has a focus on reconciling class conflict and establishing organic harmony in society (Van Kersbergen 1995). Following this tradition, the 1982 election platform of the Dutch Christian democratic party identified as its ‘core issue’, the ‘realization of harmonious and healthy socio-economic relations’. And it pledged to remedy ‘the distrust between government and social partners’ (CDA 1982, p. 5).
Dutch Christian democrats were partly confronting their own Christian trade union, the progressive wing of their own party, Christian civil society organizations, and a considerable part of their voter base, so they had little incentive to aim for open confrontation. When the Lubbers cabinet first presented its programme in parliament, there was no grand vision or soaring rhetoric but rather a sober and dry enumeration of proposed policy measures..." (s. 781)

Den holländska pressen beskrev denna politiska stil som de nieuwe zakelijkheid, "den nya sakligheten". Lubbers kommunikationschef beskrev i en intervju 1986 den politiska kommunikationsstrategin:

"If you take away three per cent of people’s wages, it is better to refrain from grand narratives. Then you will certainly fall flat on your face. You can proselytize on television with a blackboard on your side, but that does not work. All the viewers can count for themselves. Lubbers understands this. This is a frugal policy, and it is better to present it in a business-like and depoliticized manner. It will seem somewhat corporate, but you shouldn’t loudly proclaim that it is your holy mission to fire so many teachers and care workers. The guideline is: be reserved, if need be a bit boring, don’t react too quickly, and leave your opponents their dignity." (cit. 781-782)

Vad jag inte riktigt förstår här är: även om jag som politiker kan vilja presentera en policy som opolitisk, saklig och motiverad av fakta, så står det ju alltid oppositionen fritt att tvärtom säga att min policy är ideologisk, osaklig och omotiverad! Bara för att en politiker säger "detta är sakligt" så är det ju inget som säger att han eller hon kommer lyckas med sin strategi? (Även om också Anders Borg gjorde det.) Jag tycker inte att det är givet att ett sådan politisk strategi lyckas, men Lubbers strategi verkar ha lyckats: "The result of this strategy of depoliticization and conflict containment is that the Lubbers cabinets were generally associated with a wholesale lack of political vision, and reproached by critics on both the left and the right for replacing politics with accounting." (s. 782)

referenser

Merijn Oudenampsen (2020) "Between conflict and consensus: The Dutch depoliticized paradigm shift of the 1980s", Comparative European Politics 18: 771-792.

fotnoter

[1] Jag har också bloggat om en studie av Sveriges ekonomisk-politiska skifte under 1930-talet som använder Peter Halls modell.

[2] Oudenampsen återkommer också till denna diskussion lite längre ner i texten: "The consensus view seems to follow the logic of post hoc, ergo propter hoc: what comes after explains that what comes before. The Dutch political consensus and policy outcomes at the end of the 1990s have been projected backwards in time, to the beginning of the 1980s. In his work, Mark Blyth (2002, p. 8) criticizes the tendency to identify agent’s intentions with observed outcomes, because ‘the mechanism of
institutional change remains at best underspecified and at worst circular’. In times of crisis, a large degree of uncertainty prevails regarding the expected outcomes of policy decisions. Positive demonstration effects occur far too late to be able to explain
decisions as a simple ambition to ‘make things better’."