Demokratiskt kapital

 

Nationalekonomerna Torsten Persson (Stockholm) och Guido Tabellini (Bocconi) presenterar i sin artikel "Democratic Capital" från 2009 tre nya idéer om relationen mellan välstånd (mätt som BNP per capita) och demokrati. Vi vet att de två sakerna korrelerar, men varför, vad driver vad? Persson och Tabellinis första idé eller argument är att om demokrati förbättrar den ekonomiska utvecklingen, så kommer också förväntningar om en kommande demokrati påverka investeringsbeteendet i en autokratis slutfaser. Detta gör att ekonometriska skattningar av demokratiseringens effekt på ekonomin kommer underskatta de positiva effekterna, om folk redan börjat anpassa sig utifrån sina förväntningar, före demokratiseringen faktiskt sker. (99-100) Den andra idén är att för att demokratin konsolideras långsamt, "through a slow accumulation of a stock of civic and social assets that we call 'democratic capital.'" (s. 89) Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet ackumulerar ett samhälle antingen genom egen erfarenhet av demokrati, eller genom att ta inflytande från grannländer. [1] Dessa två argument kan kombineras till att förklara utvecklingen av en positiv spiral av demokrati och ekonomisk utveckling. Det tredje argumentet är att det inte är slumpmässigt vilka autokratier som demokratiseras, och att beräkningar av effekterna av demokratisering alltså kan vara biased.

Begreppet "demokratiskt kapital" är det som intresserar mig mest med Persson och Tabellinis undersökning. Angående detta så relaterar de till tidigare forskning så här:

"We are not the first to stress civic engagement and cultural attitudes in shaping the functioning of political institutions, and how some kind of “social capital” can be acquired over time. Important precursors include Seymour Martin Lipset (1959), Gabriel A. Almond and Sidney Verba (1963) and, more recently, Robert D. Putnam (1993), Axel Hadenius and Jan Teorell (2005), and Ronald Inglehart and Christian Welzel (2005). But our empirical methodology is very different from these studies.
In particular, democratic capital refers to variables that influence the stability of democratic regimes without direct effects on economic outcomes. The importance of culture in economic (as opposed to political) development is discussed from a different perspective in Guido Tabellini (2008a)." (s. 91)

Deras mått på BNP per capita kommer från Angus Maddison (2001). Måttet på politisk regim är binärt: 0 för autokrati, 1 för demokrati, och bygger först och främst på Polity IV som betygsätter politiska regimer från -10 (ren diktatur) till +10 (ren demokrati); Persson och Tabellini kodar landet som demokrati om värdet är över 0. [3] Deras alternativa mått på demokratisering kommer från Boix och Rosatos (2001) utbyggnad av Przeworski et als (2000) data. Detta är en binär variabel för "turnover of political power in free and fair elections". (s. 100) Persson och Tabellini beskriver fördelningen av länder som går från autokrati till demokrati, eller inte, eller fram och tillbaka flera gånger: 

"By both measures, political change varies a great deal across countries. Some nations, such as Afghanistan, China, and Morocco, never experience a transition into democracy. Others, like Australia and Canada, start out as democracies from independence, and never relapse into autocracy. Yet others, such as Costa Rica and Denmark, start out autocratic and make a single transition into democracy. Many countries have a more eventful history, however, with intermittent spells of democracy and autocracy. According to the Polity IV measure, Guatemala is the most extreme, having gone through six periods each of democracy and autocracy, since independence in 1839." (s. 100)

Hur kan man då mäta demokratiskt kapital, d, utifrån dessa data? Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet kommer i två former. Det första är inhemskt demokratiskt kapital (z), som växer över tid när medborgarna får fler erfarenheter av demokratiskt samhällsliv. Detta gör demokratin mer robust på flera sätt (genom flera mekanismer), som uppbyggnaden av formella och informella institutioner, som politiska partier och sociala normer. Tabellini (2008) har presenterat en formell modell för hur kulturella normer överförs mellan generationerna, och visar hur andra generationens invandrare i USA vars föräldrar kommer från mer demokratiska länder, idag har högre grad tillit, vilket är korrelerat med politiskt deltagande.

De säger att de är "agnostic about functional form" om hur z formeras, och börjar med en enkel modell där z ökar med antalet år som demokrati och vittrar med antalet år som autokrati. Om ∑ är från τ=0 till τ  = t−t_0 och t_0 är startåret, som antingen är år 1800 (när datat börjar) eller året när staten blir självständig, så:

 z (δ)_i,t = (1 − δ)   ∑  (1 − a_i,t−τ) δ^τ 

Diagrammet som jag klistrat in högst upp här illustrerar hur det demokratiska kapitalet utvecklades i Spanien och Sverige sedan 1800 om vi följer ekvationen här och sätter förslitningstakten 1-δ till 0,06. Länderna hade ganska olik politisk historia: Sverige blev demokratiskt först 1910 men förblev då demokratiskt, medan Spanien för första gången blev demokratiskt mycket tidigare, 1870, men också hade en mycket mer volatil historia därefter. Persson och Tabellini laborerar med två olika värden på δ, 0,94 eller 0,99, och med det lägre värdet på δ, alltså högre förslitningstakt på det demokratiska kapitalet, så går Sverige om Spanien i "demokratiskt kapital" runt 1930, snarare än runt 1950 som sker i modelleringen med δ på 0,99.

Den andra dimensionen av demokratiskt kapital är enligt Persson och Tabellini baserad på förhållanden i grannländerna. De definierar detta utländska demokratiska kapital f_i,t som:

 f (ρ)_i,t = ∑ (1 − a_j,t) ϖ (ρ)_t ^i,j
                j≠i
där a är ett mått på demokrati i närliggande landet j, och vikten ϖ tar in avståndet mellan land i (som vi är intresserade av) och landet j. ϖ faller till 0 när avståndet överskrider radius ρ utanför vilken förhållandena alltså inte förväntas påverka det demokratiska kapitalet i land i.

Man kan tycka att måtten är rätt yxiga -- t ex den medvetet naivt formulerade modellen att politiken i land i påverkas lika mycket av alla länder på samma geografiska avstånd, snarare än att detta medieras av land j:s befolkningsstorlek, ekonomiska styrka, militära styrka etc -- och Persson och Tabellini medger också att måtten d och f är "boldly constructed measures of democratic capital". (s. 104) De menar till måttens fördel att de båda är starkt korrelerade med graden till vilken medborgare värderar det demokratiska styrelsesättet i en stor uppsättning länder; på 1990-talet frågade World Value Surveys personer i 60 länder om de höll med om påståendet “Democracy may have problems, but it’s better than any other form of government.”, och benägenheten att hålla med är starkt korrelerad med Persson och Tabellinis mått d och f.

Den empiriska studien börjar med att beräkna sannolikheten för regimskifte: från autokrati till demokrati, eller tvärtom. Här undersöker de betydelsen av det demokratiska kapitalet, BNP per capita och BNP per capita givet politisk regim. Med maximum likelihood-metoder beräknar de rimliga värden på δ och ρ; δ hamnar mellan 0,94 och 0,99 och ρ hamnar på 1 vilket innebär att hela världens länder räknas in i den relevanta referensgruppen. (Vad jag inte fattar är hur en ρ på 1 kan kombineras med års-fixed effects, men men.) [4] Demokratiskt kapital minskar föga förvånande sannolikheten för en autokratisering, och högre inkomst minskar risken att en demokrati autokratiseras. (s. 111) Modellerna kan dock inte förklara majoriteten av sannolikheten att demokratiseras eller autokratiseras: de förklarar ungefär 22 procent av risken att autokratiseras, och hälften så mycket för risken att demokratiseras.

De har en utförlig diskussion om möjliga metodologiska problem med regressionerna, med till exempel random effects-modeller istället för fixed effects, och diskussion om dold heterogenitet med flera möjliga problem. (s. 114-115) Efter denna diskussion övergår artikeln, som är ganska lång, till bestämningsfaktorerna bakom den ekonomiska tillväxttakten, med fokus på demokratins roll. Att vara nära en övergång till autokrati igen har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten i demokratiska länder. (116-121) Att ha inhemskt "demokratiskt kapital" ackumulerat är bra för tillväxten.

Slutsatssektionen börjar med att beskriva det ömsesidiga beroendet mellan den ekonomiska tillväxten och demokratin:

"Our results suggest the possibility of a virtuous circle, of the type mentioned in the introduction. Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability." (s. 123)

Det deskriptiva mönstret, när de klassificerar en stor mängd av världens länder i ett diagram med demokratisk erfarenhet på en axel och BNP per capita på den andra axeln, antyder att alla demokratier har ekonomisk utveckling, men att också en del autokratier har det. Demokrati är då en tillräckligt men inte nödvändig orsak till ekonomisk tillväxt. (s. 123)
 

referens

Torsten Persson och Guido Tabellini (2009) "Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change", American Economic Journal: Macroeconomics, 1:2, s. 88-126.

fotnoter

[1] Ett annat sätt att tänka på den här frågan är att som Kadivar, Usmani och Bradlow fokusera på den folkliga mobiliseringen i en autokrati -- den folkliga mobilisering som i sig kan leda till demokratisering.

[2] Deras makroekonomiska modell ser mycket kort ut som följer. produktionen BNP per gammal person, y, beror på produktivitet A och kapitalintensiteten k. Produktiviteten är A i autokratier och A + θ i demokratier. Varje ung person har inkomsten w. De unga personer väljer att spara k i period t-1 utifrån förväntningar om avkastning som också beror på θ, alltså skillnaden i produktivitet mellan demokrati och autokrati, och p, sannolikheten att landet kommer vara en autokrati i period t. Sannolikheten för ett regimbyte är χ som tar ett värde mellan 0 och 1. Sannolikheten beror på hur många av de gamla medborgarna som engagerar sig för att försvara demokratin, som i sin tur beror på deras avkastning av detta, b som beror på d och θk. d är det demokratiska kapitalet, som "reflects cultural forces related to history or geography that lead to an appreciation of democracy." (s. 94) Sannolikheten för autokrati avtar alltså med d och θ. d har en effekt på kapitalackumulationen indirekt, genom sannolikheten för autokrati p, men inte direkt. 

De menar att länder "sorterar sig" till autokrati och demokrati beroende på om θ är positiv (sortering till demokrati) eller negativ (sortering till autokrati). (s. 96-97) 

[3] De påpekar att den underliggande genomsnittliga förändringen i Polity IV när de kodar ett regimskifte (från 0 till 1 eller 1 till 0) är 8. (s. 100) Med så stora skiften är dikotomiseringen mindre kontroversiell än om skiftena hade varit mindre, om det hade varit en mängd fall som rörde sig från 0 till 1 eller liknande. 

[4] I introduktionen till regressionerna så beskriver de specifikationerna så här: "Some specifications include a number of fixed and time varying controls, xi,t, to reflect country- and time-specific probabilities of a coup or an uprise, corresponding to parameter χ in the model." (s. 107)

Ökar demokratisering den ekonomiska tillväxten?

En av 2000-talets stora debatter är ifall 1990-talets demokratiseringsvåg stannat av och kanske till och med vänts om: lever vi i ett autokratiseringens tidevarv? Det är inte minst det auktoritära Kina och dess framgångsrika ekonomiska utveckling som sätter dessa frågor på agendan. Nationalekonomerna Daron Acemoglu (MIT), Suresh Naidu (Columbia), Pascual Restrepo (Boston) och James A. Robinson (U Chicago) börjar sin artikel från 2019 med den väldigt tydliga rubriken "Democracy Does Cause Growth" med exempel på debattörer som uttrycker skepsis mot att demokrati skulle leda till förbättrad levnadsstandard och ekonomisk tillväxt. De citerar New York Times-krönikören Thomas Friedman från 2009: “one-party nondemocracy certainly has its drawbacks. But when it is led by a reasonably enlightened group of people, as China is today, it can also have great advantages. That one party can just impose the politically difficult but critically important policies needed to move a society forward in the 21st century.” Och de citerar den legendariske nationalekonomen Robert Barro från 1997: “More political rights do not have an effect on growth.”

Acemoglu med medförfattare hävdar förstås -- se artikeltiteln -- det motsatta. De studerar en panel med länder från 1960 till 2010 och menar att en övergång från ickedemokrati till demokrati leder till att BNP per capita är 20 procent högre 25 år senare, än vad den hade varit om landet hade förblivit en ickedemokrati. [1]

De använder en rad olika metodologiska approacher för att visa att detta huvudresultat inte är känsligt för specifikation. Den första strategin är att använda en linjär, dynamisk modell med land-fixed effects och autoregressiv dynamik, alltså med laggade värden från BNP-tillväxten själv. Den andra strategin är en semiparametrisk regression där själva övergången till demokrati också görs till ett utfall av tidigare BNP-tillväxt. Den tredje strategin använder en instrumentvariabel-approach för att komma undan problemet med endogenitet och uteslutna variabler som varierar över tid. Deras IV-strategi bygger på faktumet att demokratisering tenderar att ske i vågor, som Huntington (1991) påpekade, där vad som händer i den omgivande regionen påverkar vad som sker i landet.

De gör också en mekanismanalys där de undersöker genom vilka mekanismer demokratin påverkar tillväxten. Resultaten är inte lika starka som för BNP självt, men antyder att det sker genom ökade investeringar, ekonomiska reformer, bättre skola och sjukvård, och minskade sociala konflikter.

Vad är då demokrati och demokratisering i deras modeller? De menar att olika demokratiseringsindex har mätfel och att det därför är bättre att använda ett index av index. Detta tar de från Papaioannou och Siourounis (2008), och det tar in information från olika källor som Freedom House och Polity IV, och klassificerar ett land bara som demokratiskt när det är klassat som sådant i flera av källorna. Grundsteget är att Freedom House klassar landet som "free" eller "partially free" och att landet har ett positivt värde på demokrati i Polity IV. Om någon eller båda av dessa källor saknar information, så använder de dataset från Cheibub, Gandhi, and Vreeland (2010) eller från Boix, Miller, and Rosato (2012).

Med deras mått var 31,5 procent av de 184 länderna i samplet år 1960 demokratier, och år 2010 var andelen 64,1 procent. Samplet innehåller 122 demokratiseringar och 71 tillbakagångar. [2] De gör en intressant poäng om sin relativt omfattande kodning av demokratisering, som de exemplifierar med Argentina. Argentina demokratiserades 1973 men 1976 inträffade en militärkupp och militärjuntan hade därefter makten från 1976 till 1983, efter vilket landet demokratiserades igen.Papaioannou och Siourounis kodar i sitt dataset bara 1983 som demokratisering i Argentina, eftersom den blev varaktig, men Acemoglu et al kodar både 1973 och 1983, med 1976 kodat som en tillbakagång.

Deras första "dynamiska" modell är:

y_ct = βD + ∑ γ_j y_ct-j + α_c + δ_t + e_ct

där y_ct är logaritmerad BNP per capita (y) i land c år t och D_ct är det dikotoma måttet om landet är demokrati eller inte. α_c är land-fixed effects och δ_t är års-fixed effects. ∑ av γ innehåller p antal laggar av BNP per capita. (Jag lyckades inte få in p i layouten av ekvationen, men ∑ går alltså från j=1 till p.) Här för de ett intressant resonemang om hur länder som demokratiseras och inte demokratiseras har olika trender av BNP per capita innan demokratiseringen sker eller inte sker. Detta beror både på att demokratisering blir mer sannolikt efter en ekonomisk kris, och eftersom både demokratisering och BNP per capita påverkas av faktorer som varupriser, jordbruksproduktivitet och teknologi. Faktumet att approachen med instrumentvariabler ger liknande resultat som den linjära dynamiska modellen stödjer i alla fall, säger de, slutsatsen att de lyckas få bort problemen med "selektion till demokratisering" genom sitt användande av laggar av BNP och land-fixed effects. (s. 58) [3]

De dynamiska regressionerna visar, föga förvånande, att BNP per capita är en starkt persistent variabel: koefficienten för BNP p/c föregående år på BNP p/c i år är 0.973. Demokrativariabeln har också en positiv och signifikant koefficient, om 0.973 den med men med större standardfel. De tolkar detta som att en bestående övergång till demokrati ökar BNP per capita med 1,97 procent året efter, med 2,9 procent två år efter, och så vidare. De beräknar den totala kumulativa effekten av en permanent övergång som:

β

--

1 -  ∑ ^p _j=1 γ_j

där de plockar β och γ ur beräkningarna i tabell 1, modellen med en lagg. Med dessa beräkningar ger ekvationen att en permanent övergång till demokrati ökar BNP per capita med 35,6 procent på lång sikt, och efter 25 år med 17,8 procent med standardfelet 5,7 procent. Om de istället tar β och γ ur en regression med två laggar så blir den beräknade långsiktiga effekten av bestående demokratisering 19,6 procent. De föredrar dock en regression med fyra laggar, där koefficienten β är 0,787 och den långsiktiga effekten är 21,2 procents ökning av BNP per capita med ett standardfel om 7,2 procent. Figur 2, som jag klistrat in ovan, visar dessa beräkningar. [4]

De har en mängd robustness checks. En är att skilja på länder beroende på deras initiala BNP per capita, alltså nivån som rådde år 1960. De delar in samplet i kvintiler utifrån denna nivå men effekterna håller. Nästa robustness check är att försäkra sig att resultaten inte drivs av specifika utvecklingar kring Sovjets fall. Detta kontrollerar de för genom interaktioner med en dummy för Sovjet och Sovjets satellitstater. Också med denna koll är resultaten liknande: den långsiktiga effekten av demokratisering blir 24,9 procent. (s. 70) Robustness ckeck tre och fyra är att kontrollera för föregående handelschocker, finanskriser och demografiska chocker. I ett Online Appendix har de också ytterligare robustness checks, inklusive ifall resultaten håller med andra mått på demokrati, vilket jag tycker är väldigt intressant. (s. 71) I Appendix gör de också en Appendix där de tar bort outliers, definierat som standardiserad residual över 1.96 eller under -1.96, eller med Cook's distance över 4/N.

Artikeln har egentligen ganska lite substantiell diskussion om demokrati, vad det betyder och varför det spelar roll för ekonomisk tillväxt, och väldigt mycket metodologisk diskussion. De kritiserar sin egen huvud-approach för att vila för tungt på antagnadet om linjära förhållanden mellan variablerna, och går därför i sektion IV vidare med semi-parametriska estimat. (s. 72ff) I sektion V använder de en instrumentvariabel-approach som, som nämnt ovan, bygger på de regionala vågorna av demokratisering. (s. 78ff)

Efter 10 sidor av instrumentvariabelberäkningar, kommer artikeln till mekanismerna. Här beräknar de modeller som:

 m_ct = βD + ∑ γ_j y_ct-j + ∑ η_j m_ct-j + α_c + δ_t + e_ct

 där m_ct är en eller annan mekanism genom vilken demokrati kan påverka BNP: investeringarnas andel av BNP, TFP, Giuliano et als (2013) index på ekonomiska reformer som är på en skala mellan 0 och 100, handelns andel av BNP, andelen skatter i BNP, andelen barn som går i grundskolan eller högstadiet, barnadödlighet, och social oro. De kör modellerna med sin within-estimator, med 2SLS, och en IV-estimator. I alla varianter får de fram att demokratin ökar sannolikheten för ekonomiska reformer, höjer skatteuttaget, ökar barnens skolgång, och minskar barnamortaliteten. De kommenterar: "Overall, these results suggest that democracy might be working through a number of channels. In particular, democracies seem to enact economic reforms that are conducive to growth. Democracies also seem to raise more taxes and invest more on public goods related to health and schooling,
which may contribute to growth. In addition, democracy seems to reduce social unrest, which could also have a positive impact on economic growth." (s. 89)

Sektion VII vänder på steken och ser på ifall demokratin bara har en positiv effekt på ekonomisk utveckling givet att man redan har en viss nivå av ekonomisk och social utveckling: proxyn för detta är andelen av befolkningen som har secondary school-utbildning. Det finns en positiv interaktion här men den är svårtolkad, säger de. De föredrar tolkningen att med mer humankapital minskar fördelningskampen, vilket gör demokratin mer stabil. (s. 93-96)

I slutsatssektionen, som är mycket kort, betonar de studiens relativt preliminära status och pekar på behovet av mer forskning:

"Taken together, our results suggest that democracy is more conducive to economic growth than its detractors have argued and that there are many complementarities between democratic institutions and proximate causes of economic development. Work using cross-country and within-country variation to shed more light on how democracy alters economic incentives and organizations and to pinpoint what aspects of democratic institutions are more conducive to economic success is an obvious fruitful area for future research. An exploration of the possibly more complex interactions between political regimes and economic outcomes, incorporating, among other things, nonlinear dynamics, multiple regime types, and richer heterogeneous effects, is another important area of future inquiry." (s. 96-97)

 

referens

Daron Acemoglu, Suresh Naidu, Pascual Restrepo och James A. Robinson (2019) "Democracy Does Cause Growth", Journal of Political Economy 127 (1).

fotnot

[1] De åberopar (s. 49-50) fyra metodologiska problem för att dra sådana här slutsatser. Ett, "existing democracy indices are subject to considerable measurement error, leading to spurious changes in democracy scores that do not correspond to real changes in democratic institutions." Två, icke observerade skillnader mellan demokratier och ickedemokratier gör att man inte kan dra kausala slutsatser utifrån tvärsnittsregressioner som Barro (1996, 1999) gjorde, utan man behöver difference-in-differences-metoden eller paneldata med fixed effects. Tre, en demokratisering föregås ofta av en dipp i BNP-tillväxten, och detta måste man ta hänsyn till i sin ekonometriska specifikation; t ex så bryts ju därmed antagandet om parallella trender som man gör i DID-metoden. Fyra, lite otydligt så säger de att "even if we control for country fixed effects and GDP dynamics, changes in democracy could be driven by time-varying unobservables related to future economic conditions, potentially leading to biased estimates."  

Längre fram i artikeln när de diskuterar hur artikeln relaterar till tidigare forskning fäster de verkligen stor vikt vid den till synes väldigt enkla frågan om att ha med laggar i regressionen:

"More recent work, including Rodrik and Wacziarg (2005), Persson and Tabellini (2006), Papaioannou and Siourounis (2008), and Bates, Fayad, and Hoeffler (2012), estimate positive effects using panel data techniques, although Murtin and Wacziarg (2014), Burkhart and Lewis-Beck (1994), and Giavazzi and Tabellini (2005) estimate insignificant effects on growth using similar strategies. These and other papers in this literature differ in their measure of democracy and choice of specifications and neither systematically control for the dynamics of GDP nor address the endogeneity of democratizations. Although some of the papers in this literature control for lags of GDP in some of their specifications (e.g., Persson and Tabellini 2006; Papaioannou and Siourounis 2008; Murtin and Wacziarg 2014), they do not emphasize the importance of GDP dynamics and the bias that results from not appropriately controlling for the dip in GDP shown in figure 1. The failure to recognize this point may, in fact, explain the divergent results in the literature: because growth rates are less serially correlated than GDP, contributions that focus on growth as the dependent variable tend to find positive effects, while studies that estimate models in levels generally find no effects—unless they model the dynamics of GDP as we do." (s. 52) 

[2] En intressant teknisk men också substantiell fråga är: "The major difference between our measure of democracy and that of Papaioannou and Siourounis (2008) is that theirs considers only permanent transitions to democracy. By considering only democratizations that are not reversed, their index encodes information on the future state of democratic institutions, which exacerbates the endogeneity concerns when it is included as a right-hand-side variable in growth regressions. Instead, we code both permanent and transitory transitions to democracy and nondemocracy. For example, our measure of democracy indicates that Argentina had a short spell of democracy from 1973 to 1976, when it held general elections for the first time in 10 years. This spell was inter-rupted by a military coup in 1976, which put a series of military dictators in power until 1983—a period we code as nondemocratic. Argentina returned to democracy again in 1983, when the collapse of the military junta gave way to general elections. While we code all such transitions, Papaioannou and Siourounis code only the permanent transition to democracy in 1983." (s. 55)

[3] Det är något roligt med hur grundligt skriven om enkla saker artikeln är ibland, som att den är läroboksmaterial. De säger att "Under assumption 1 and stationarity, equation (1) can be estimated
with the standard within estimator", och i en fotnot förklarar de ganska utförligt within-estimatorn -- som alltså undersöker variationen inom landet över tid, eftersom land-fixed effects tar bort variationen mellan länder. (s. 58)

[4] De diskuterar Nickell bias i panelerna och presenterar också GMM-estimat baserade på Arellano och Bond (1991). Dessa ytterligare beräkningar är inte särskilt intressant här. (s. 62-65)

Mekanisering av jordbruket

 

mekaniserad bearbetning av jorden, från Vidya Vemireddy och Anjali Choudharys rapport  

"Mechanization in Agriculture: Assessment of skill development gap and adoption of labour-saving 

technologies", CENTRE FOR MANAGEMENT IN AGRICULTURE, Indian Institute of Management 

Ahmedabad, maj 2023.

I fattiga ekonomier arbetar en stor del av arbetskraften i jordbruket, i småskalig, arbetsintensiv produktion som ofta styrs av familjemedlemmar. Att mekanisera och professionalisera jordbruket är en central del av att bli ett rikt land. Nationalekonomerna Julieta Caunedo (Cornell) och Namrata Kala (MIT) börjar ett working paper med dessa grundläggande fakta.

Utifrån detta förstår vi att det är viktigt att studera mekanisering av jordbruket, och det är vad Caunedo och Kala gör i sitt paper. De gör ett experiment med mekanisering i Indien, och visar hur mekaniseringen påverkar olika variabler: efterfrågan på olika typer av arbetskraft (anställda vs obetalda familjearbetare), produktiviteten och familjernas val av arbete och fritid. 

Intressant nog så säger de med motiveringen att hyrmarknader för maskiner var centrala för mekaniseringen av de ekonomier som idag är rika, att de använder ett hyrmarknadsexperiment i sin egen forskning. De har samarbetat med ett företag i Indien som hyr ut jordbruksutrustning, och experimentet omfattar 7100 bönder i 190 byar i delstaten Karnataka. Bönderna fick vara med i ett lotteri där de kunde vinna pengar till hyrning, i en omfattning som skulle täcka 1/3 av arbetstimmarna i jordbrukssäsongen. Det är småbrukare vi talar om: median-gårdsstorleken är 2 acres (ungefär 1 hektar), och medelvärdet 3,3 acres. Bönderna odlar mest ris, bomull och majs.

 Bönderna som vann lotteriet var 30 procentenheter mer sannolika att hyra maskiner, vilket ökade mekaniseringen med 0,12 standardavvikelser. Mekaniseringen skedde helt och hållet i skedet när bönderna arbetar med jorden för att förbereda den för odling, alltså plogning och relaterat arbete. Detta minskade behovet av arbetare inte minst senare i processen, som kvinnors arbete med att rensa ogräs. (Den noggrannare plogningen minskar mängden ogräs.) Kvinnor påverkades alltså särskilt, och framför allt då daglönare under skörden, medan familjemedlemmars arbete frigjordes mer kontinuerligt över odlingssäsongen. Bönderna hade en starkt uppdelad arbetsfördelning, både mellan könen och mellan familjemedlemmar och anställda; 90 procent av det övervakande arbetet gjordes av män i familjen. Mekaniseringen ökade andelen anställdas arbete jämfört med familjemedlemmarnas, den frigjorde alltså tid inte minst för kvinnor i bondefamiljerna. Caunedo och Kala fann också en positiv effekt på bondefamiljernas inkomster, men effekten var svag.

Utöver experimentet i Indien så använder Caunedo och Kala också en strukturell modell. Hushållen har en mängd arbetskraft som beror på hur många de är i hushållet, och utöver det så väljer de att anställda folk om de behöver. Skuggpriset på hushållsmedlemmarnas tid beror på både hur många de är och ifall de också har en icke-jordbruks-aktivitet igång. Det övervakande arbetet görs av familjemedlemmar på grund av problem med moral hazard hos de anställda arbetarna. Resultaten av modellen säger att hushållens välfärd ökar med 7,6 procent av mekaniseringen, varav 1/3 beror på stigande inkomster, och 2/3 på ökad ledighet.

De säger att pappret relaterar till tre litteraturer. Ett, kausala belägg om mekaniseringens effekter, och vikten av att ha tillgång till hurmarknader. Kapitalintensitetens betydelse för produktiviteten i jordbruket har studerats i Caunedo och Keller (2021) och Chen (2020), men dessa har inte skattat elasticiteten för produktivitet mot mekanisering på mikronivå. Två, en litteratur om att kausalt skatta kapitalets marginalnytta i utvecklingsekonomier. Tre, studier av Acemoglu och Guerrieri (2008) och Alvaraz-Cuadrado et al (2017) har teoretiserat kapitalfördjupningens betydelse för jordbruket och strukturomvandlingen ut ur jordbruket, men inte studerat det empiriskt.

För mig är det intressant att tänka på det samtida indiska fallet i relation till svensk historia. Caunedo och Kala beräknar effekten av mekaniseringen på fyra sorters arbete: manliga familjearbetare, kvinnliga familjearbetare, manliga lönearbetare, och kvinnliga lönearbetare. Denna typ av uppdelning är nog rimlig också i en svensk kontext för sisådär hundra år sedan: vi hade en stor mängd obetalda familjearbetare i form av lantbrukarhustrur och lantbrukarnas hemmavarande vuxna barn, och detta fick inte betalt utan var en del av familjeekonomin, medan vi också hade en ganska stor grupp lönearbetare i jordbruket, framför allt på de större gårdarna. Excel-diagrammet som jag klistrat in ovan visar andelen som dessa två grupper, samt torpare och tjänare, utgjorde av alla sysselsatta vart tionde år 1870-1950. Vi ser att gruppen lönearbetare i jordbruket minskar från 14-16 procent 1870 och 1880 till runt 8 procent 1900-1950, medan gruppen familjearbetare minskar från 11-12 procent 1870 och 1890 till bara 4 procent år 1940. Det är alltså en omfattande minskning, samtidigt som en mekanisering av jordbruket pågår.

 

antal hästar och traktorer i svenskt jordbruk åren 1930-1980, från Harald A:son Moberg, Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel (Stockholm, 1989)

 

referens

Julieta Caunedo och Namrata Kala (2022) "Mechanizing Agriculture", NBER Working Paper 29061, juli 2022 (reviderad version).

Jordbrukets utveckling och den ekonomiska tillväxten

 

illustration från Carl Johan Gadds bok Den agrara revolutionen, kapitel 26, 

"Jordbrukets begynnande mekanisering". Fritt tillgänglig här.

 

När jag undervisar om Sveriges ekonomiska historia så brukar jag föreläsa om den agrara revolutionen ca 1720-1850, när Sverige bröt sig ur den malthusianska fällan och befolkningen kunde öka (faktiskt fördubblas på 100 år) utan att den genomsnittliga levnadsstandarden försämrades. Jag säger då, med stöd i läroböcker bland annat av Lars Magnusson (Sveriges ekonomiska historia, 1996) och Carl-Johan Gadd (Den agrara revolutionen, 2001) att den agrara revolutionen var en förutsättning för industrialiseringen, som för dagens svenskar är mer omedelbart uppenbart intressant. Jag stöttar mig då bland annat på detta uttalande av Gadd:

"Västeuropas agrara revolution på 1700- och 1800-talen var viktig, bland annat då den var en förutsättning för industrialiseringen. Den allt högre produktiviteten inom jordbruket gjorde det möjligt att förse övriga samhällssektorer med livsmedel och arbetskraft. Delar av jordbrukarbefolkningen blev tämligen välbärgad och kunde utgöra en marknad för industriprodukter. Med ökad massproduktion inom industrin och därmed billigare industrivaror, drogs med tiden även de fattigare skikten av jordbrukarbefolkningen in i marknadsutbytet." (Gadd, Den agrara revolutionen, s. 12)

Ur det svenska ekonomisk-historiska perspektivet är det ganska självklart att den agrara utvecklingen är central för den industriella utvecklingen: genom att öka produktiviteten frigörs arbetskraft som blir tillgänglig för industrin, och när inkomsterna för bönder och andra i jordbruket stiger, växer marknaden för industriellt tillverkade varor.

 

Hos utvecklingsekonomerna är relationen mellan jordbrukets produktivitet och den ekonomiska utvecklingen mer av en öppen fråga. Detta snappar jag upp från Douglas Gollins introduktionskapitel "Agricultural Productivity and Economic Growth" i Handbook of Agricultural Economics, volym 4. Gollin lär mig om det "agro-pessimistiska" perspektivet som ser jordbruket som en sektor med låg produktivitet, som man inte ska satsa på; under vissa antaganden så är jordbrukstillväxt negativt för den ekonomiska tillväxten. Hur kan detta vara?

Gollins diskussion börjar med övergripande fakta. I hela världen är det ungefär 40 procent av de anställda som arbetar i jordbruket, och i fattiga länder är andelen högre, 65 procent i de länder som FN klassificerar som "least developed". (Om man ser separat på kvinnor så är andelen ännu högre.) Sett till andel av BNP så står jordbruket i många utvecklingsekonomier för 25-30 procent av BNP, och i en del fattiga länder i Afrika och Sydasien för mer än 40 procent. Både jordbrukets andel av sysselsättningen och av BNP är starkt negativt korrelerad med BNP per capita; diagrammet som jag klistrat in ovan illustrerar den förstnämnda av de två korrelationerna. Diagrammet ovan bygger på ett tvärsnitt av länder runt år 2000, men korrelationen håller också om man istället kollar på tidsserier från dagens rika länder. 

Att jordbrukets andel av sysselsättningen är så mycket större än andelen av BNP påvisar att produktiviteten är lägre i jordbruket än i den övriga ekonomin, och Gollin illustrerar detta vidare genom att jobba med makrodatat. Det är osannolikt att skillnaden beror på mätfel; levnadsstandarden i utvecklingsekonomier är typiskt lägre på landsbygden än i städerna, vilket syns i hushållssurveys såväl som antroprometriska studier av hälsotillstånd. (s. 3835) Däremot kan den lägre produktiviteten i jordbruket teoretiskt bero på en särskilt lågutbildad arbetskraft där, eller att företag i jordbruket är särskilt illa styrda, eller att klimatet arbetar emot jordbruket i fattiga länder.

Utöver produktiveten i sig är ett annat skäl att intressera sig för jordbruket, säger Gollin, att jordbruket helt enkelt står för befolkningens mat. Få utvecklingsekonomier, säger han, importerar mer än 10 procent av sina kalorier; i Uganda är andelen bara 2 procent. (s. 3835) [1] Den relativt lågproduktiva produktionen i jordbruket och importens lilla roll innebär att mat är dyrt i utvecklingsekonomier, och reallönen låg; arbetarna lägger en stor del av sina inkomster på mat. Utifrån dessa olika presenterade fakta konstaterar Gollin att:

"In a proximate sense, it is clear that a major cause of low incomes and slow growth in the developing world is the low level and the slow growth of agricultural productivity. This does not necessarily imply that agriculture should be targeted for remedial investments; after all, perhaps a better strategy is to import larger quantities of food or even to provide food aid on a more systematic basis. But it appears essential to look at developing economies in ways that disaggregate by sector." (s. 3836)

Specifikt så ställer situationen några frågor: "Why are so many people in the developing world “stuck” in the subsistence agricultural sector, using little improved technology and essentially unable to benefit from the division of labor? Given the income and productivity differences across sectors, why do we not observe more people migrating out of subsistence agriculture and moving to cities?" (s. 3837)

Denna idéhistoriska och analytiska bakgrund ger han till frågorna:

"As early as Adam Smith, economists recognized that economic growth is accompanied by a sectoral transformation that leads to the movement of labor and other resources out of agriculture and into other activities.4 The nature of this transition—and the direction of causation—have attracted much discussion and generated a surprising degree of controversy. For example, economic historians have debated whether or not agricultural productivity improvements preceded the Industrial Revolution, and development economists have argued over whether foreign assistance should give priority to agricultural development or industrial development. The stylized facts, however, are not in dispute. Kuznets (1966) initially documented the nature of the structural transformation in both time-series and cross-section data; other early empirical work includes Chenery and Syrquin (1975), Syrquin (1988), and similar studies that documented patterns of sectoral change within and across countries." (s. 3837)

Den tidiga utvecklingsekonomiska litteraturen, säger Gollin, gav två konkurrerande perspektiv på jordbrukets roll i utvecklingen. Lewis, Rosenstein-Rodan (1943) och Rostow såg den moderna ekonomiska tillväxten som ett resutltat av industrialiseringen. I detta rätt negativa perspektiv -- förutom Lewis (1955) så refererar Gollin till Fei och Ranis (1964) -- sågs "subsistence agriculture as a default source of employment and as a pool of reserve labor." (s. 3838) 

Det andra perspektivet var att likt TW Schultz (1953) se på "the food problem" som att många fattiga länder är i en situation av "high food drain", där inkomstnivån är så låg att en stor mängd av hushållsutgifterna går åt till mat, vilket gör att hushållen inte kan köpa särskilt mycket industrivaror. Schultz fick inflytande över en stor utvecklingslitteratur "which held that an agricultural surplus is a necessary condition for a country to begin the development process"; Gollin referaar här Johnston och Mellor (1961), Johnston (1970), Johnston och Kilby (1975) med flera. I denna diskussion utvecklades den så kallade Mellor-hypotesen, " a narrative model that outlined a set of general equilibrium impacts that were claimed to result from agricultural productivity growth": förbättrad levnadsstandard för bönderna och de fattiga på landsbygden, fallande matpriser, sänkta nominallöner i takt med priserna vilket ger sjunkande kostnader, ökad inhemsk efterfrågan på industrivaror, och ökad konkurrenskraft. Mellor (1995, 1996) har presenterat ramverket utförligt, men inte formaliserat modellen, menar Gollin.

På 1990-talet kom en stor litteratur med två-sektor-modeller. Bland dessa fanns en rad studier specifikt av strukturomvandlingen (Echevarira 1995, 1997; Kogel och Prskawetz 2001; osv). Andra har uttryckligen testat Harris och Todaros (1970) dualismmodell med arbetslöshet (Temple 2005, Vollrath 2004, 2008) eller med andra rigiditeter som hindrar marknaden från att cleara (Caselli och Coleman 2001). Enligt dessa modeller blir en viktig policyrekommendation att få bort rigiditeter som förhindrar strukturomvandlingen, alltså överföringen av arbetare och kapital från jordbruk till andra sektorer. 

En annan uppsättning tillväxtpapers, säger Gollin och refererar bl.a. till egna artiklar (2002, 2007), följer Schultz i att fokusera på att fattiga länder hindras i sin tillväxt process av att de måste binda upp en så stor del av arbetskraften och andra resurser i att producera mat: "These papers show that the transition to modern “Solow”-type growth can be slowed dramatically when countries must feed themselves." (s. 3846. Detta är ju för övrigt helt förenligt med Gadds och andra svenska historikers perspektiv på den agrara revolutionen i Sverige.) Helt i enlighet med Schultz (1964) argumenterar dessa papers för att en stor ökning av jordbruksproduktiviteten kan ha stora positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen; Gollin presenterar i sitt kapitel en modell över detta från Gollin, Parente och Rogerson (2002, AER P & P). I dessa modeller antar man en stängd ekonomi, där det alltså inte importeras mat utan ekonomin måste vara självförsörjande på mat. Matsuyama (1992) arbetar istället med en öppen ekonomi-modell med två sektorer, jordbruk och industri, och där ett land som koncentrerar sig på jordbruket kan utveckla en konkurrensfördel där, och så fastna i en sektor med låg potential för teknologiska framsteg, vilket på sikt blir en tillväxtfälla. Motsvarande så modellerar Hansen och Prescott ("Malthus to Solow", AER, 2002) en ekonomi med bara en sektor och visar hur ekonomin med högre produktivitet i "den traditionella sektorn", jordbruket, kan få en försenad övergång till en modern Solow-ekonomi och Solow-tillväxt.

Från dessa konkurrerande teoretiska modeller övergår Gollin till empiriska studier av konsekvenserna av jordbruksomvandling. Dessa har lidit av svårigheter att hitta en riktigt bra kausal design, säger han. Man har kanske studerat ett land som importerat en viss jordbruksteknik som fått stor effekt, och jämfört med länder som inte importerade tekniken samtidigt. Men då har man ju problemet med att landet som importerar tekniken skiljer sig åt från de andra länderna också på andra sätt. Gollin är inte heller övertygad av den sorts argument som jag använder när jag undervisar om den agrara revolutionen i Sverige:

"Supporters of agricultural development generally look at successful countries and argue that they have almost all experienced significant agricultural development. This is a specious argument. Almost by definition, any country that has developed has undergone a structural transformation that involves some growth in the agricultural sector. As a result, these countries appear to show a positive relationship between agricultural development and growth; but this relationship could be spurious." (s. 3848)

Här säger han i och för sig ingenting om ifall dessa "supporters" anger några kausala mekanismer, det gör ju Gadd, Magnusson och andra ekonomisk-historiker som jag bygger min undervisning i frågan på. Det verkar vara en enklare korrelations-slutsatsdragning som han opponerar sig emot, också när han refererar motståndare till jordbruksfokus som pekar på länder särskilt i Afrika söder om Sahara som satsat på jordbruksutveckling och inte fått några stora tillväxteffekter. (3849)

Från enkla före-och-efter-jämförelser går han över till studier som använder regressionsanalyser för en uppsättning länder, i tvärsnitt eller paneldata. På 1990-talet och 2000-talets första decennium kom det ett par sådana studier, som visar att BNP-tillväxten är positivt korrelerad med utvecklingen i jordbruket, men det är förstås regressioner som lider av endogenitetsproblem. Humphries och Knowles (1998) avänder därför klimatvariabler som förväntas påverka jordbruket, men inte andra sektorer, som instrumentvariabler för jordbruksutvecklingen och skattar också då en positiv "effekt" av jordbrukets utveckling. En annan approach har varit att använda Grangerkausalitetsmodeller för att utläsa effekten av jordbruket på den övriga ekonomin. Vanligare är att studera effekten av jordbrukets produktivitet på minskningar av graden fattigdom, som Datt och Ravaillon (1996), Thirtle et al (2001), Irz et al (2002) med flera studier. De flesta av dessa studier menar att jordbrukets utveckling har större positiv effektivitet på fattigdomsminskningen än vad andra ekonomiska variabler har; Mellor (2000, "Faster more equitable growth: The relation between growth in agriculture and poverty reduction", CAER II Discussion Paper) uttrycker denna hållning allra kraftigast, och karaktäriserades av Hasan och Quibria (2004) som "agricultural fundamentalism". Gollin sammanfattar den empiriska litteraturen baserad på regressioner som att den överlag stöttar idén att jordbruket är centralt för den ekonomiska utvecklingen, men att studierna metodologiskt inte är stringenta nog.

Från detta vänder han sig till en litteratur som använder en ganska annorlunda metod, growth accounting i Solows (1957) tradition. Jag är väldigt intresserad av denna litteratur och citerar därför långt: 

"Several papers in this literature argue that productivity growth has been higher in agriculture than in manufacturing. This result was obtained in Jorgenson, Gollop, and Fraumeni for the U.S. time series (1987) and Jorgenson and Gollop (1992); Jorgenson and Stiroh (2000) found a similar result for a more recent data period, with agriculture among the sectors with the highest TFP growth. Mundlak (2005) similarly finds that TFP growth accounts for essentially all of agriculture’s productivity growth in the period 1940–90 in the US.

Looking at a broader set of countries, including a number of developing countries, Martin and Mitra (2001) find that TFP growth in agriculture exceeds that in manufacturing. Bernard and Jones (1996) find that agricultural TFP growth is higher than nonagricultural TFP growth in a sample of 14 OECD countries for the period from 1970–1987.

In a recent study focusing on two rapidly growing large economies, Bosworth and Collins (2008) find that agricultural TFP growth has been a major source of economic growth for both India and China during the past 25 years, though not so important as industrial growth in China or growth in services in India. This study also notes the important role that has been played in both countries by sectoral reallocations of labor out of (low productivity) agriculture into higher productivity industry and services. The results of this paper are echoed to a large extent in Gulati et al. (2005), who find that China’s growth was heavily influenced by agricultural reforms, with strong accompanying effects on poverty reduction. Gulati and his coauthors argue that China has been more successful than India at reducing the poverty headcount, and they attribute this performance to the agricultural roots of Chinese reforms." (s. 3851)

Detta är ju superintressant! Gollin säger att det visserligen är en välkänd begränsning för growth accounting-litteraturen att den bara kan ange proximate orsaker till tillväxt: ökade faktorinputs (arbete, jord, kapital) eller totalfaktorproduktiviteten. Men ändå! En mer problematisk punkt är att tillväxtbokföringen kan missta verkan för orsak om en dynamisk sektor lockar arbetskraft ur den mindre produktiva sektorn, som då får högre arbetsproduktivitet genom större kapitalintensitet: då är orsakssambandet ju att sektor X påverkat sektor Y, men utfallet blir högre produktivitet i sektor Y. (Landon-Lane och Robertson 2003.)

En utveckling av denna litteratur är development accounting, eller levels accounting, som använder metoder från tillväxtbokföringen men också vill ta in skillnader mellan länder. Denna litteratur började med Klenow och Rodríguez-Clare (1997) och Hall och Jones (1999), med ensektormodeller, men från och emd Caselli (2005) i Handbook of Economic Growth så infördes också multisektormodeller, och Caselli fann att produktivitetsskillnader i just jordbruket var en mycket viktig orsak till skillnader i medelinkomst mellan fattiga och rika länder. Cordoba och Ripoll (2007) invände och menade att en stor del av skillnaden i output mellan sektorer förklaras av att urbana arbetare har mer humankapital, så är mer produktiva, än arbetare i den rurala sektorn. Restuccia, Yang och Zhu (2008) fortsatte på denna debatten och hävdade, med ett bygge på "business cycle accounting", att inputvaror i jordbruket -- jag antar att det är maskiner och så -- tenderar att vara relativt dyra i fattiga länder, vilket gör att de inte används så mycket, och att en alltför stor del av arbetskraften allokeras till jordbruket, vilket tyder på något slags rigiditeter som hejdar arbetskraftens rörlighet till mer produktiva sektorer. En rad forskare har fortsatt på diskussionerna om felallokering av arbetskraft, t ex Vollrath (2009) om "dual economy effects".

En annorlunda approach är att använda allmänna jämviktsmodeller, computable general equilibrium models. [2] En standard CGE-modell för jordbruket presenteras i ett working paper från FN-affilierade The International Food Policy Research Institute skrivet av Hans Löfgren, Rebecca Lee Harris och Sherman Robinson. Så här diskuterar Gollin för- och nackdelarna med denna approach:

"Models of this kind offer the advantages of clean causal identification—at least relative to the econometric approaches described earlier. However, CGE models depend fundamentally on the underlying elasticity estimates, functional specifications, and coefficients. For this reason, their results are sometimes accused of lacking transparency. Nevertheless, a number of CGE models have been developed that offer the best available estimates of specific productivity improvements—for example, for the introduction of improved sweet potatoes in Uganda." (s. 3854)

Ännu en inriktning i forskningen är mer historisk, och handlar om frågan som jag började blogginlägget med: jordbrukets betydelse eller ej för den industriella revolutionen i Europa. Crafts (1985) citeras som exempel på en analys som sätter just den förbättrade jordbruksproduktiviteten före den industriella revolutionen och menar att sambandet är kausalt; Gollin tar också upp Bezemer och Headeys artikel i World Development 2008 som exempel. Det motsatta perspektivet säger att Storbritannien inte hade särskilt hög produktivitet i jordbruket på 1700-talet, jämfört med övriga Europa, och att utvecklingen i jordbruket därför inte kan förklara varför den industriella revolutionen började just i Storbritannien. Dercon (2009) presenterar detta perspektiv, som bygger på ekonomisk-historisk forskning bland annat av Allen (1999) och Clark (1998, 2002). Gollin motiverar historikens betydelse för nutida debatter så här:

"Although this debate focuses on events that took place several centuries ago, the implications for current thinking about agricultural development could be significant. If agricultural productivity growth was not an essential part of the Industrial Revolution, perhaps it is even less necessary for today’s developing economies, which after all have access to robust international markets for most agricultural goods." (s. 3856)

Han pekar dock på att det egentligen inte är någon av forskarna i den ekonomisk-historiska debatten som hävdar att jordbrukets produktivitet inte spelade någon roll alls för den industriella revolutionen. Frågan är bara hur mycket och när.

Från dessa diskussioner går Gollin över till diskussionen om "agro-pessimismen", alltså hållningen att jordbruket kanske inte var så avgörande. Alice Amsden (1989) hävdar till exempel att Korea industrialiserades utan någon föregående jordbruksrevolution, och motsvarande argument har gjorts också i Kina, eller i vilket fall att jordbruket bara spelade en mindre roll, tidigt i tillväxtprocessen. Dercon (2009) menar att kausaliteen kan vara omvänd (lite som i Allens analys i Enclosure and the Yeoman): det är den ekonomiska tillväxten i andra sektorer som effektiviserar jordbruket, inte tvärtom. Att stötta det småskaliga jordbruket kan vara att stötta den mest produktiva sektorn i hela ekonomin, säger Dercon: det är bättre att främja de mer specialiserade och produktiva exportsektorerna istället. Åtminstone för länder med kust och hamnar menar han att import av mat, och intern migration från landsbygden till städerna, är ett fullgott alternativ till att satsa på det inhemska jordbruket. Detta stämmer också överens med Paul Colliers (2008) argument att biståndspolitiken delvis präglats av en "romantisk populism" som har ett rosigt perspektiv på småskaligt jordbruk, ett perspektiv som leder fel.

För att sätta ihop debatten mellan Mellor-hypotesen och agro-pessimismen lägger Gollin fram en enkel modell (en "heuristic device"), baserad på Gollin och Rogerson (2009). Varje individ i ekonomin har en smak för två sorts varor:

u(a-ã) + v (m + ~m)

där u är smaken för jordbruksvaror och v den för industrivaror. Både u och v är positiva värden, liksom ã och ~m. Detta gör att inkomstelasticiteten för jordbruksvaror är <1 och den för industrivaror >1. Industrivaran produceras:

m = A_m * n_m

där n_m är antal arbetare i industrin. Jordbruksvaran produceras:

a = A_a * L^θ * n_a^1-θ

där n_a är mängden arbetare i jordbruket och L är jorden.

Ekonomin producerar tillräckligt mycket a så att varje konsument har åtminstone _a. "We assume that land ownership is equally distributed across the population." Det optimala mängden arbetare i jordbruket är:

n_a = [ _a / A_a ]^1/(1-θ)

Gollin förklarar:

"The key implication of this model is that in a closed economy in which food is a necessity, there is a powerful negative relationship between agricultural TFP and employment in agriculture. In particular, a 1% decrease in agricultural TFP A_a will lead to an even larger percentage increase in employment in agriculture, equal to 1/1(1-θ)." (s. 3859)

Modellen driver hem en enkel men viktig poäng: andelen anställda i jordbruket, och jordbrukets arbetsproduktivitet, kommer vara starkt negativt korrelerade, så länge inte det är en öppen ekonomi med ett viktigt inslag av export av jordbruksvaror. Förutsättningarna för handel, t ex infrastrukturen och transportkostnaderna, kommer alltså också vara viktiga. Detta visar att det agro-pessimistiska argumentet har en poäng förutsatt att landet är en öppen ekonomi med kapacitet att importera tillräckligt mycket mat för att försörja en befolkning som arbetar utanför jordbruket. (s. 3860) Här kan vi väl konstatera, om man går tillbaka till fallet Sverige ca 1750-1850, att de förutsättningarna helt enkelt inte fanns då, eftersom det inte fanns någon stort utbud av mat att importera. Däremot kan importen till exempel av billigt kanadensiskt bacon och av spannmål från Ryssland, Kanada och USA absolut ha spelat en roll för industrialiseringsprocessen ca 1880-1914. Gollin säger också i sina slutsatser att agro-pessimismen helt enkelt inte kan vara relevant för alla u-länder idag, inte till exempel för Kongo där den inhemska matproduktionen kommer fortsätta vara viktig. Det sista Gollin säger i översiktsartikeln är att jordbruket kommer fortsätta vara viktigt för utvecklingsekonomin, och att det också för med sig en särskild roll för staten eftersom både växtförädling och transportinfrastruktur är verksamheter av public goods-karaktär, där den samhälleliga avkastningen är större än den privata, och som alltså kräver offentliga investeringar.

Utifrån Gollins översiktskapitel så tänker jag att jag med gott samvete kan fortsätta berätta för studenterna om hur nödvändig den agrara revolutionen var för Sveriges industrialisering. På den tiden fanns inte möjligheten att exportera mat i tillräckligt hög grad för att försörja befolkningen, så för att möjliggöra arbetsdelningen som industrialiseringen innebär, var en kraftigt expanderad jordbruksproduktivitet nödvändig.

referenser

Douglas Gollin (2010), "Agricultural Productivity and Economic Growth", i Handbook of Agricultural Economics, Volume 4, red. Prabhu Pingali och Robert Evenson. Amsterdam: Elsevier.

fotnoter

[1] Här blir jag lite förvånad, bara för att när Rysslands krig i Ukraina började så varnades det en del för att det fanns fattiga länder i Afrika som var beroende av import av ukrainskt vete, och att utbudschocken orsakad av kriget skulle orsaka stora prisökningar och kanske t o m svält i länder som Tanzania. Jag hittar också en studie från Kiel-institutet från förra året som säger ungefär det: importerna är ganska små överlag, men koncentrerade till viktiga varor som spannmål, och därför kan kriget ändå ha stora effekter på konsumenter i Afrika söder om Sahara.

[2] Här hänvisar Gollin också till Handbook of Agricultural Economics vol 2a, sektion 4. Där finns relevanta kapitel av Thomas W. Hertel, Maurice Schiff och Alberto Valdés, Pier Giorgio Ardeni och John Freebairn, och av C. Peter Timmer.

Profitens roll i ekonomin och det ekonomiska tänkandet

 

Vinsten eller profiten är central i den ekonomiska utvecklingen och i vårt ekonomiska system. Så här definierar Chicago-historikern Jonathan Levy några centrala begrepp -- först, kapital -- i sin bok om kapitalismens historia i USA, Ages of American Capitalism från 2022:

"Rather than a physical factor of production, a thing, capital is a process. Specifically, capital is the process through which a legal asset is invested with pecuniary value, in light of its capicity to yield a future pecuniary profit." [1] 

Han utvecklar: 

"Capital is an object of pecuniary investment in the first instance. Only then may it become an instrument of production, if it ever does. As an object of investment, capital is a legal form of property..."

Definitionen av kapitalism följer:

"A capitalist economy is one in which economic life is broadly geared around the habitual future expectation that capital assets will earn for their owners a pecuniary reward above their cost.

In this account, capital and capitalism are not defined exclusively in relation to production or market exchange. My position is that investment, the first mover, is the best perspective from which to watch capitalism at work." 

I Levys perspektiv, som inte är helt olikt Fernand Braudels, så blev USA:s ekonomi kapitalistisk steg för steg under 1600-1700-1800-talen när profitmotivet blev viktigare och allt mer ekonomiskt agerande koordinerades genom investeringar för förväntad profit. [2] 

Han för också en mycket intressant diskussion om hur det strategiska agerandet vis-a-vis profiten förändrades på 1900-talet, inte minst i samband med New Deal och den allt mer reglerade ekonomin som växte fram från 1930-talet och framåt. På 1950-talet var det inte kortsiktiga vinstmotiv som styrde, säger Levy:

"For a short time, the managerial inducement to invest long-term in illiquid productive capital, in order to produce, won out over liquidity preference--the precautionary, the speculative, or the political. As capitalists as a group tend to earn more when they are willing to spend more, the high rate of investment on behalf of a commitment to prodution, rather than profit, paradoxically resulted in high profits. Meanwhile managerial investments anchored postwar industrial structures that were at once economic, architectural, organizational, and psychic." [3]

Detta kan relateras till mer kvantitativ ekonomisk och ekonomisk-historisk forskning om hur vinsterna egentligen utvecklades under efterkrigstiden och ifall investeringarna svarade annorlunda på vinster ca 1950-1973 än vad de gjorde före andra världskriget och efter 1970-talets oljekriser. Det finns indikatorer på att vinstkvoterna och vinstandelen var på nedgång under 1950- och 60-talen, men att investeringarna -- för vilka vinstförväntningar ju är centrala, enligt teorin -- ändå hölls uppe.

Levy gör en intressant nästan kulturhistorisk, eller kulturekonomisk, karaktärisering av perioden: "Capitalism became rather boring, as corporate managementt took on the character of an educated and trained bureaucracy." Levy menar vidare att "profit seeking itself, even if profits were high by historic standards, became a highly bureaucratic phenomenon." GM-chefen Frank Donaldson Brown hade, när han arbetade för DuPont före 1921, tagit fram ett nytt mått på företags profiter: Rate of Return on Capital Invested (ROI). Ett mått för att mäta profiter realiserade från tidigare deployment av fysiskt kapital. Kapitalförslitningen blir en central variabel.

"Only highly trained corporate accountants, white-collar bureaucrats, even had the technical competence to know whether industrial corporations were making profits.

As a profit metric, ROI had many corporate uses. Its bureaucratic character made possible the new managerial practices of long-range 'profit planning,' 'profit control,' 'profit smoothing,' and 'capital budgeting.' GM, for instance, announced that it sought to run its physical plant at 80 percent capacity and make a 20 percent ROI. This was not Andrew Carnegie 'hard driving' his factories into the ground, running them at full capacity, using the more momentary railroad profit metric of the 'operating ratio.'"[4]

Fortune Magazine utropade 1959 att den "great happy paradox of the profit motive" var att "management, precisey because it is in business to make money years on end, cannot concentrate exlusively on making money here and now". Herbert Simon beskrev 1955 corporate managers som profit "satisficers", inte "maximizers", och Harvard-ekonomen Carl Kaysen skrev 1957 att

"No longer the agent of proprietorship seeking to maximize return on investment, management sees itself as responsible to stockholders, employees, customers, teh general public, and, perhaps most important the firm itself as an institution..." [5]

Levy skriver att: "In essence, postwar corporate managers were high modernists." Roligt nog så kopplar han detta till modernistisk kontorsarkitektur: Eero Saarinens bygge för General Motors och John Deere.

 

en del av Eero Saarinens kontor för General Motors i Warren, Michigan från 1956.

Foto från Wikipedia, public domain.

 

Vinsten är alltså en mycket intressant del av ekonomin, men ändå så vitt jag kan se det underutforskad (annat än i snävt ekonomisk bemärkelse): utöver Levys bok har jag inte hittat särskilt mycket material. Därför blir jag entusiastisk över att Mary O'Sullivan, professor vid institutionen för historia, ekonomi och samhälle vid Universitetet i Genève, arbetar, på ett mycket intressant projekt: "The Fabric of Profit". Så här beskrivs projektet:

"The Fabric of Profit addresses the history of capitalism as its general theme with a focus on the history of European textiles during the revolutionary age from 1750 to 1850. The project is organized around two research “streams” that draw on a variety of primary sources to address distinct but complementary questions about the practices and discourses of profit. First, how were profits understood, pursued and generated in economic practice? Second, how were profits constructed and contested in economic discourses about political economy? The project’s innovative character stems both from its profit-oriented analytical approach as well as a methodology organized around global commodity chains."

Väldigt intressant: både hur profiter genereras i praktiken, och hur man tänkte om profit i "ekonomiska diskurser" -- parallellt med de skiften i USA under efterkrigstiden som Levy visat. Redan 2018 publicerade O'Sullivan en artikel relaterad till projektet, "The intelligent woman's guide to capitalism". Artikeln bygger på hennes keynoteföreläsning vid Business History-konferensen

"this evening I will tell you about a question that I have come to think is one of the most important and open questions about capitalism: How do profits behave in capitalist systems? It is a deceptively simple question, but to paraphrase Robinson, it is a question that involves the whole political and social system of the capitalist world, it cannot be decided by theory, and it would be decent, at least, if we admitted that we do not have an answer to it.
It is worth being explicit, for fear that I might be cast off as a zealot, that I do not believe that the history of capitalism can be reduced to profit. There are other aspects of capitalism— commodification is a leading example—that are just as worthy of our attention, but historians are largely getting on with the task of exploring them. In contrast, they seem downright reluctant to grapple with the complexities of the history of profit and, so, in my remarks this evening, I will try to persuade you of three claims.
First, if we are to understand how capitalism works, we must understand the relationship of profit to capital within it. Second, historians of different stripes, albeit with some notable exceptions, have long displayed a marked reluctance to explore the dynamics of profit in the past. Third, if we are willing to grapple with some basic questions about profit—questions about how profits are generated, eroded, appropriated, and redeployed—there is a great deal to be gained insofar as our historical understanding of capitalism is concerned." (s. 753)

Hon ger en mycket intressant biografisk beskrivning av hennes väg till dessa forskningsfrågor. Hon växte upp i en familj som drev en närbutik i utkanten av Dublin, men blev managementkonsult för McKinsey och av McKinsey skickad till Harvard Business School för att läsa en MBA, just när Michael Jensens teorier om shareholder value var det högsta modet inom management-tänkandet. O'Sullivan beskriver det som att "students flocking in their hundreds to hear Jensen rail against “fat and lazy” U.S. corporations and advocate the downsizing of their workforces and the distribution of their profits to their shareholders." (s. 758) O'Sullivan tilltalades inte av det krassa perspektivet på hur företag skulle bedrivas, och när hon kritiserade Jensen uppmanade han henne att läsa till en doktorsgrad i nationalekonomi för att utveckla de kritiska idéerna. Hon disputerade i nationalekonomi vid Harvard, och beskriver den intellektuella miljön så här:

"No one wanted to talk about capital or profit in the Harvard Economics department. Instead, they spoke about the “free market economy” and the “competitive market economy,” and, well, you know what they say about a lie. If you repeat it often enough, it becomes politics, and that is when capitalism began to intrigue me." (s. 758)

Hon hade den legendariske marxisten Stephen Marglin som handledare, och han uppmanade henne att utforska, utifrån hennes intresse för "kapitalismen", vad "kapital" egentligen är. Genom detta läste hon in sig på Cambridge-kapitalkontroversen med mera, och kom fram till att begreppet "kapital" är mycket äldre än begreppet "kapitalism" och att det inte räcker med kapital, utan att det också behövs profit, för att kapitalism ska föreligga:

"That some people might make profit at the expense of other people’s losses has been understood for centuries. But the idea of sustained profit, the possibility that profit might be a systemic feature of the economic system, that profits for some would not necessarily be cancelled out by the losses of others, comes much later, perhaps as recently as the middle of the eighteenth century." (s. 760)

Tyvärr så är det ekonomiska tänkandet om vinsten lika förvirrat som det om kapital; Chicago-ekonomen Frank Knight observerade i sin artikel om "profit" i Encyclopaedia of the Social Sciences i det tidiga 1930-talet att “Perhaps no term or concept in economic discussion is used with a more bewildering variety of well-established meanings than profit.” [6] O'Sullivan menar att nationalekonomins huvudfåra följde Léon Walras (i Elements of Pure Economics) att behandla vinsten som en följd av risktagande, balanserad av förluster. O'Sullivan säger att i sin egen jakt på en rimligare analys, så drevs hon till den historiska forskningen (exemplifierad av Bill Lazonick, Jane Humphries, Michael Piore, Alice Amsden m fl) och till Business History-konferensen. Hon menar dock att också historikerna lider av brist på precis teoretisering och analys av profiterna. Detta hade kunnat exemplifieras med en mängd olika debatter inom fältet kapitalismens historia, säger hon, men hon väljer ett exempel: relationen mellan kapitalism och slaveri i USA före inbördeskriget.

Inom det nya fältet history of capitalism, format specifikt av 2000-talets debatter om finanskrisen och om etnisk ojämlikhet, är slaveriet satt helt i centrum för historieskrivningen om USA: Sven Beckert och Seth Rockman säger i en översikt att man skrivit historien om USA före 1860 som "slavery's capitalism". Detta följer inflytelserika böcker av Walter Johnson (River of Dark Dreams), Greg Grandin (The Empire of Necessity), Edward E. Baptist (The Half That Has Never Been Told), och Sven Beckert själv (Empire of Cotton). O'Sullivan sammanfattar det som att dessa verk gör två stora argument o mrelationen mellan kapitalism och slaveri i USA före 1860: att plantagerna i Södern drevs enligt kapitalistiska principer, och att slaveriet "played a crucial role in the larger history of U.S. capitalism" (s. 762).

Det har uppstått en livlig och delvis rätt hård debatt mellan ekonomisk-historiker (som i USA tenderar att arbeta på nationalekonomiska institutioner) och "kapitalismhistorikerna". Gavin Wright anmälde redan i sin recension av Johnsons River of Dark Dreams i Journal of Economic Literature avvikande mening och menade att “the book’s economic analysis is unfortunately not particularly strong”; liknande kritik har Eric Hilt i Journal of Economic History riktat mot både Johnsons och Baptists böcker. Alan Olmstead och Paul Rhode har också uttryckt kritik i en översiktsartikel, “Cotton, Slavery, and the New History of Capitalism” i Explorations in Economic History, där de hävdar både att NHC överdriver sin originalitet och att denna litteratur “makes spectacular but unsupported claims, relies on faulty reasoning, and introduces many factual inaccuracies.” (cit. 762)

Ekonomisk-historikerna är alltså missnöjda med mycket som kapitalismhistorikerna gör, men O'Sullivan fokuserar utifrån sitt intresse på en aspekt: hur ser man på den slaveribaserade produktionen som kapitalistisk eller ej? Kenneth Lipartito sammanfattar i en artikel i American Historical Review 2016 kapitalismhistorikernas perspektiv när han säger att plantageägarna var  “As rational, entrepreneurial, and grasping as any factory titan.” (cit. 763) Detta är för ekonomisk-historikerna ett irriterande argument inte för att det är fel, utan för att de menar att ekonomisk-historiker sagt just detta i flera decennier nu, utan att få cred för det från kapitalismhistorikerna. Olmsted och Rhode kommenterar: “for economic historians, most thoughts of an unprofitable plantation economy were put to rest by Alfred Conrad and John Meyer’s 1958 path-breaking analysis.” (cit. 764) O'Sullivan går här in just på artikeln från 1958 (publicerad i Journal of Political Economy) av Alfred Conrad och John Meyer, “The Economics of Slavery in the Ante Bellum South”. Hon historiserar denna artikel på ett mycket intressant sätt, och det verkar verkligen vara en artikel typisk för 1950-talet. Conrad och Meyer polemiserade med historikern U.B. Phillips som hävdade att slaveriet var så olönsamt att det “would have toppled of its own weight”, medan det motsatta perspektivet -- att slaveriet var lönsamt -- förstås implicerar att Söderns slavägande eliter var beredda att gå till krig för att försvara systemet. Conrad och Meyer attackerade forskningsfrågan som sagt på ett helt 1950-talssätt, genom att använda en enkel ekvation för att representera ekonomin och dess agenter. Så här förklarade de själva sin approach: “We shall attempt to measure the profitability of southern slave operations in terms of modern capital theory.
In doing so, we shall illustrate the ways in which economic theory might be used in ordering and organizing historical facts.” (cit. 765) Detta innebar helt enkelt att applicera följande ekvation:

Value invested in capital = Σ (annual revenue-annual cost) (1 + i)^n

 De satta priset för en slav till $925 och jorden för att odla bomull till $425. De beräknade därefter den årliga intäkten från en slavs arbete på en bomullsplantage till 1500 pounds bomull multiplicerat med ett pris om $0.075 per pound, det vill säga en årlig intäkt om $112.50. I det tredje steget beräknade de kostnaden för att försörja en slav på en plantage till $20.50 per år. Med dessa antaganden var den årliga vinsten av en manlig slav för slavägaren $92, och med ett antagande om trettio års produktivitet så blev då avkstningen relaterat till den initiala investeringen om $1375 ungefär 5,25 procent per år; Conrad och Meyer laborererade med ett band av skattningar från 4,5 till 6,5 procent. På grundval av detta drog de slutsatsen att Sydstaternas slaveri var lönsamt för slavägarna, ungefär lika lönsamt som andra verksamheter i USA:s ekonomi 1800-1860. Conrad och Meyers metod är förstås tveksam på en mängd sätt. De antar ett stabilt och enhetligt pris på slavar, baserat på ett genomsnitt från 1830 till 1860, medan priset i realiteten steg över tid. De antar också ett stabilt pris på bomull, medan bomullens pris var ett av de mest volatila priserna i 1800-talets ekonomi. De antar också hög produktivitet, eftersom de utgår från den produktivitetsnivå som rådde vid mitten av 1800-talet, i motsats till att vi nu vet att produktiviteten steg kraftigt i bomullsproduktionen från 1800 till 1860. (Phillips, som Conrad och Meyer polemiserade med, utgick tvärtom från en stabil och låg produktivitet.) O'Sullivan påpekar att om man applicerade Conrad och Meyers statiska metod till järn- och stålindustrin skulle också detta ge märkliga resultat, och inte stämma överens t ex med Andrew Carnegies utveckling från 1870-talet och framåt.

Conrad och Mayer mötte också mycket kritik från sina kollegor, säger O'Sullivan, men det handlade mest om detaljer, inte om principerna för den statiska metoden. Därför kunde Robert Fogel och Stanley Engerman femton år senare i sin nu superklassiska studie av slaveriets nationalekonomi Time on the Cross fortsätta med att använda en liknande statisk metod för att utvärdera “the capitalist character of slavery.” Vad som var originellt med Time on the Cross, säger O'Sullivan, var den utvecklade analysen av slaveriets kapitalistiska karaktär: hur de visade att större plantager var mer produktiva än små, och att det berodde på deras “highly disciplined, highly specialized, and well-coordinated labor force.” Detta byggde på ett stort sample av plantager från 1859, insamlat av William Parker och Robert Gallman. Fogel och Engerman gjorde tvärsäkra påståenden om storskalefördelarna, säger O'Sullivan, men hon menar att de inte var så noggranna med att belägga dem, t ex att visa varför de större plantagerna hade så hög produktivitet. (s. 770) Paul David och Peter Temin skrev också en mycket kritisk recension i Journal of Economic History, nästan 50 sidor lång, som i hög grad fokuserade på statistiken och metoden. O'Sullivan menar dock att 1970-talets kritisk debatt fokuserade för mycket på statistik och metod, och inte tillräckligt mycket på själva historieskrivningen och de historiska antagandena. 

Här är hon mer nöjd med en artikel som Alan Olmstead och Paul Rhode publicerade i Journal of Economic History år 2008 och där de gick tillbaka och granskade grundläggande argument ur Time on the Cross: att större plantager var mer produktiva än små, och att detta berodde på deras arbetsorganisation, "the gang system". Olmstead och Rhode testar dessa argument baserat på data för plantager från 1801 till 1862, inte Parker-Gallman-samplet för 1859, och hittar ingen effekt på produktiviteten av plantagens storlek " once they control for other plantation characteristics" (s. 772), lite oklart vad det är. Olmstead och Rhode menar att den ökade produktiviteten i bomullsproduktionen kom från biologiska innovationer i bomullens växtförädling, inte genom nya sätt att organisera arbetet.

O'Sullivan menar att Olmsted och Rhodes studie är ett steg framåt, men att deras förklaring inte är fullständig: bättre bomullsfröer är en typisk innovation som borde spridas snabbt till de olika producenterna, men det mönster som Olmstead och Rhode finner är tvärtom att skillnaderna i output mellan plantagerna ökar över tid. Frågorna om hur stora vinsterna i plantageekonomin egentligen var, kvarstår, säger hon: vi vet inte hur de olika plantagerna implementerade valde och implementerade olika bomullssorter, arbetsorganisationer och så vidare, och hur vinsterna varierade med detta. Det finns en brist både i den ekonomisk-historiska litteraturen och den nya kapitalismhistorien i den centrala frågan om slaveriets kapitalistiska natur:

"Certainly, there is no doubt that the empirical underpinnings of the designation of slavery as capitalism are surprisingly weak for a literature that is organized around it. For the most part, NHC takes for granted that plantation owners treated their slaves as fixed capital and that their plantations were profitable, but only scraps of evidence are offered for these characterizations. The occasional references that Sven Beckert makes to the spectacular profits to be made on slave-based plantations are characteristic of the literature and unenlightening since they are so clearly cherry-picked to make his point. Walter Johnson offers more nuance in this regard, emphasizing the vulnerability of planters’ profits to the vagaries of cotton prices, and suggests that the ebbs and flows of planters’ profits had an important impact on their behavior toward the slaves who worked their plantations as well as the merchants who sold their cotton. There is no question, however, that there is much more to be done by historians of capitalism to “follow the money” and bring the process of profit making out from the shadows of their work on slavery’s capitalism." (s. 774)

För att förklara varför vissa plantager gjorde större vinster än andra, så räcker det inte heller att appellera till slaveriets exploatering: alla plantager exploaterade ju slavar, men vinsterna varierade ändå. Här kommer hon in på en viktig teoretisk aspekt av den nya kapitalismhistorien, nämligen att de är mer fokuserade på kommodifiering och cirkulationssfären än på produktionssfären:

"It seems puzzling that historians of capitalism have not paid more careful attention to the character and operation of slave plantations until one recognizes that, to the extent that they agree on a defining characteristic of capitalism, it is to be found in the process of commodification rather than the realm of production. At the core of their research on slavery, therefore, are the historical dynamics of commodification, a process that transforms a product or an idea or even a person into an object intended for trade or an object of economic value. Their close attention to the historical process of commodification may explain why historians of capitalism are less curious and careful in characterizing the processes through which cotton was produced in the antebellum United States than we might like them to be." (s. 775)

Baptist, Johnson och andra visar t ex hur slavägarna använde slavar som collateral för att låna pengar, så ger ett brett perspektiv på kapitalismen. Å andra sidan, säger O'Sullivan med referens till Barreyre och Blin, så blir kanske definitionen orimligt bred, så att allting är kapitalism, vilket utesluter diskussioner om vad som föregick kapitalismen och vad som ligger utanför den kapitalistiska logiken. Här skulle NHC tjäna på att gå i dialog med marxistiska historiker som Robin Blackburn och Ellen Meiksins Wood, säger hon: de har utforskat kapitalismens ursprung, och ifrågasatt om produktion med slavarbete verkligen är kapitalism. Att engagera sig med dessa forskare skulle också bredda NHC:s perspektiv från att i princip bara forska om USA, till att också ta in Karibiens historia. I forskningen om Karibien, färgad av Eric Williams klassiska bok Capitalism and Slavery från 1944, har också frågan om produktionens profitabilitet spelat en större roll än den i USA.

Där slutar diskussionen om slaveriet per se, och O'Sullivan går vidare till artikelns huvudfråga: profitens roll i samhällsteorin. Hon menar att "we know very little about the history of profit in general", och att 

"Historians’ reticence in this regard has proven to be a major handicap since trying to tell the story of capitalism without exploring the relationship between profit and capital is like performing Hamlet without the prince." (s. 777)

Hon citerar de franska historikerna Jean Bouvier, François Furet, och Marcel Gillet från deras bok Le mouvement du profit en France au 19e siècle från 1965:

"As long as the incomes of different classes in contemporary society remain out of the reach of scientific inquiry, it will be futile to attempt to undertake a valid economic and social history. And, among all of these incomes, profit is the one that is shrouded in the greatest mystery. As the engine of the capitalist economy, it has become almost mythical. And it is because its analysis and measurement falls so far short of what is required that historical analysis tends to surreptitiously overlook its crucial role. Profit is, however, the dominant source of capitalist investment and accumulation, and of the enrichment of the business bourgeoisie." (cit. 777f)

Bouvier et al förespråkade en tvådelad approach till vinsterna: först att mäta vinstnivåerna i olika delar av ekonomin, sedan att utforska vinstnivåernas relationer till andra samhälleliga fenomen. I deras egen bok fastnade de i det mycket omfattande arbetet för steg ett. O'Sullivan påepekar att en mängd nationalekonomer från olika teoretiska perspektiv -- neoklassiska, marxistiska och postkeynesianska -- har gjort liknande arbeten med att kartlägga profitandelar och profitkvoter, men att de framför allt har arbetat med aggregerade mått och framför allt med perioden sedan 1945. Mer företagsspecifika skattningar har förstås också gjorts av historiker, inte minst näringslivshistoriker, t ex i studier av DuPont i början av 1900-talet, eller engelska kolgruvor på 1700-talet, eller brittiska sockerplantager från 1650 till 1834. Hon kommer också till en rad näringslivshistoriker som gjort relevanta studier: Yale-historikern Naomi Lamoreaux The Great Merger Movement (1985), Rutgers-historikern Philip Scrantons Proprietary Capitalism (1983), Wisconsin-sociologen Robert Freelands The Struggle for Control of the Modern Corporation (2001), St John's-historikern Susie Paks Gentlemen Bankers (2013), och U Mass-ekonomen William Lazonicks Business Organization and the Myth of the Market Economy (1991). Dessa är äldre böcker, klassiker, och hon lägger också till en rad nyare referenser. [8]

Inte desto mindre, säger hon, finns det mycket kvar att göra, och "The potential of business history as a laboratory for understanding profits is extraordinarily rich." (s. 780) Man skulle kunna utforska profiterna för 1600- och 1700-talens handelskompanier såväl som plantageägarna, finansiärerna och slavhandlarna, eller 1700-talets porslinstillverkare, Meissen eller Sèvres såväl som de kinesiska tillverkarna. Likaså det sena 1800-talets stora textilfabrikanter hela vägen fram till dagens tech-giganter. Den enda underströmmen i den näringslivshistoriska forskningen som verkligen fokuserar på profiterna är dock bokföringens historia. O'Sullivan tar upp de tidigare keynote-föreläsningarna vid Business History Conference-konferensen, och av dessa är det bara en som verkligen gick in på profiter: Maggie Levenstein, författaren till Accounting for Growth: Information Systems and the Creation of the Large Corporation (1998). Att just bokföringsforskarna ägnar profiterna uppmärksamhet går hela vägen tillbaka till Max Weber och Werner Sombart för mer än hundra år sedan; Sombart var en pionjär i analysen av sambandet mellan double-entry bookkeeping och “rationalistic pursuit of unlimited profits”. (cit. 781) Historiker som Basil Yamey har utforskat denna historia, och komplicerat den: den dubbla bokföringen verkar allmänt ha uppträtt senare i historien än vad Sombart antog. Hon citerar ett extremt intressant resonemang från Sidney Pollard om bokföringen och tänkandet kring profit i tidigmoderna Europa:

"The merchants and moneylenders of fourteenth-, fifteenth- and sixteenth-century Italy, among whom accounting practices first arose, were indeed interested in profits and probably also in maximizing profits, but there was in their case no sense in which they could relate profits to any fixed investment or “capital” of a firm as a whole: their calculations showed the costs and returns from individual journeys, or individual commodities, and were designed to allow an appropriate division of profits among the shifting groups of associates for each separate venture. Even where fixed assets were used, such as houses or ships, they were not entered into the accounts, as they did not change hands during the transactions and no money value could be attached to them." (cit. 782, från Pollards bok Genesis of Modern Management från 1965)

Också nyare forskning, som Gervais, Lemarchand, och Margairaz bok Merchants and Profit in the Age of Commerce, 1680-1830 (2014) stödjer denna bild. Till och med för det sena 1800-talet var de stora industriföretagens bokföringspraktiker mer primitiva än man skulle kunna tro, säger O'Sullivan med referens till Pollard. I de nyare debatterna om kapitalismens historia har bokföringshistorikern Rob Bryer t o m hävdat att om strikt modern bokföring är ett krav för att en verksamhet ska räknas som kapitalistisk, så var ärkekapitalisten Andrew Carnegie knappt ens en kapitalist! (s. 783) Detta är förstås inte någon konsensusposition, och Naomi Lamoreaux ifrågasatte den analysen i sin keynote vid Business History-konferensen, och hävdade att man måste ha en lite flexiblare definition av vad kapitalistiskt beteende är i olika kontexter. Hon utvecklar:

"The fact that early modern merchants did not measure profit as a return on capital does not mean that they ignored profit, rather that when they discussed or measured it, they had something else in mind. In the earliest uses of the term “profit,” merchants seem to have meant an advance or improvement in their business that was not exclusively, or even primarily, economic. Over time, however, we observe a growing concern with a more specific notion of profit. In a recent article entitled “The ‘Particular Gain or Loss Upon Each Article We Deal In,’” Yamey shows: “Merchandise accounts for each category of goods, voyage or venture are a prominent feature of many ledgers of the period 1300 to 1800,” and that “the separate merchandise accounts in the ledger for different categories or lots of goods treated each category or lot as a kind of profit centre, to use modern terminology.” What profit in such contexts seems to have implied is analogous to what we would today call gross profits, and Yamey cites several examples of merchants’ preoccupation with such profits from the fifteenth to the eighteenth centuries." (s. 784)

De tidigmoderna köpmännen verkar ha beräknat sina profiter relaterat till sina försäljningssiffror, alltså kvoten vinst/försäljning, inte return on capital (alltså kvoten vinst/investerat kapital) som den moderna beräkningen görs. Detta gäller till exempel det holländska Östindiska kompaniet (Vereenigde Oostindische Compagnie, VOC). Här kan man diskutera, och det gör O'Sullivan, hur specifika procedurer för avkastningsberäkningar som man bör kräva för att klassificera verksamheten som rationell och som kapitalistisk. Från detta går hon vidare till en diskussion av Maggie Levensteins bok, som knyter ihop bokföringshistoria och näringslivshistoria. (s. 785)

Till slut diskuterar O'Sullivan en forskningsagenda för vägen framåt. Hon börjar med diskussionen om profiter utanför kapitalistiska system. Det kan här handla om förkapitalistiska samhällen, som Europeas medeltida filosofer som skrev om profiternas rättmätighet. Det kan också handla om Sovjetunionen, som det underhållande exemplet som O'Sullivan tar upp från Time Magazine år 1965 om "The Communist Flirtation with Profits", apropå att den sovjetiske nationalekonomen Evsei Liberman lagt fram ett förslag om att införa vinstmotiv i sobjetiska företag. Liberman gillade inte att västerländska betraktare som Time ville klistra på honom en kapitalistisk mentalitet; han menade att det faktiskt fanns både kapitalistiska vinster och socialistiska vinster, och att de socialistiska vinsterna uppstod genom förbättringar i den teknologiska och organisatoriska effektiviteten, inte genom spekulation eller exploatering. (s. 787) O'Sullivan menar att Libermans specifika argument inte är särskilt användbara, men att diskussionen om vinsternas karaktär är principiellt intressant.

Hon lägger fram en rad frågor som är viktiga för den historiska forskningen. "First, we need to ask how business people understood what it meant to profit in different temporal, spatial, and economic contexts." Hon menar här att det inte räcker att utgå från en enhetlig och tidslös definition av profit och utgå från att de historiska aktörerna utgick från en sådan uppfattning för att vägleda deras agerande. (s. 788) Fråga två handlar om ur affärspersonerna agerat för att göra vinst: vad gjorde till exempel Andrew Carnegie för att öka vinsterna? Här hamnar också frågan om varför vinsterna varierar så mycket mellan företag och branscher, även på kort sikt. Den sista uppsättningen frågor handlar om "the appropriation and redeployment of profits: Who appropriated the profits that were made in the past, and what did they
do with them? " (s. 790) Här finns det t ex en stor litteratur om vad som hänt sedan 1980-talet med den s.k. finansialiseringen av ekonomin. Denna litteratur gör att vi har ganska bra koll på hur vinsterna använts sedan 1980, åtminstone i USA, men i samband med detta kan man ju också ställa frågor om hur detta sett ut över tid och om finansialiseringslitteraturen verkligen hittat något helt nytt eler om det funnits motsvarande mönster också tidigare. Här hamnar vi i Michael Jensens period där företagen enligt Jensen är bäst om företagen engagerar sig i "disgorging the cash" så att aktieägarna kan göra något produktivt med pengarna. (s. 791) Från detta övergår hon till diskussionen som Fernand Braudel och Giovanni Arrighi (The Long Twentieth Century, 1994) fört om att finansialisering är en återkommande fas i kapitalismens utveckling, snarare än något specifikt för perioden sedan 1980.

Här för hon också en diskussion som ekar av 1960-talets Cambridge-kapitalkontrovers, men som går tillbaka till ett mycket fascinerande citat från John Bates Clark år 1895:

“A whaling ship cannot be made to spin cotton; but capital has, in fact, transferred itself from the whale fishery of New England to cotton spinning. Ships were allowed to decay, and mills were built in place of them.” (cit. 792)

Clark kunde inte förklara hur kapitalet kan vara så föränderligt i sin sammansättning, utan drog till med en paralell med det kristna miraklet av "transmutation", men O'Sullivan menar att just för exemplet New England så finns det intressant forskning om kapitalets omvandling, forskning av Shaun Nichols och Eric Hilt. (Hon refererar faktiskt inte Cambridge-kapital-diskussionen från 60-talet, som annars verkar relevant och som jag antar att hon hade i bakhuvudet när hon skrev sektionen.)

I slutsatserna upprepar hon och omformulerar argumentet för en forskningsagenda om vinsternas historia:

"The fact is that in the capitalist economies that most of us live in, the interaction between business and culture or business and politics or business and any sphere of social activity is mediated in a crucial way by businesses’ pursuit of profits. If we do not study the process of profit making, and study it carefully, then we risk glamorizing or demonizing how it is that businesses operate in the societies we have created for ourselves.

It is a great pity, therefore, that the history of profit is not high on the agenda of business historians or other historians of economic life. For that reason, there are many questions about the history of profit to which we do not find ready answers." (s. 795)

Den andra artikeln av O'Sullivan som jag tänkte kolla på här kom fem år senare och kan ju då ses som ett utflöde av just den forskningsagenda som hon skisserade på i keynoteföreläsningen som publicerades 2018. Det är en aritkel om "Power and profit in late eighteenth-century Cornish copper mines", publicerad i Past and Present. Artikeln börjar med att Matthew Boulton, James Watts affärspartner i firman Boulton and Watt, i oktober 1787 skriver till Watt från Cornwall för att varsla om att gruvarbetarna i Cornwall var i uppror. Närmare bestämt så protesterade arbetarna mot att gruvägarna höll på att stoppa utvinningen för att få upp priserna på produkterna. Detta i markant kontrast till Hobsbawms berömda fallstudie "The Machine Breakers" från 1952, om arbetare som motsatte sig till införandet av maskiner i produktionen. Själva fallet avviker alltså från Hobsbawms fall, men hon menar att detta är förenligt med Hobsbawms teoretiska ramverk:

"Hobsbawm cautioned historians against the long-standing assumption in political economy and economic history that a capitalist economy has an inherent tendency to cost-saving or technological innovation, emphasizing that ‘It has a bias only towards profit’. Noting that ‘only rarely were new machines immediate and obvious paying propositions’, Hobsbawm urged us to ask to what extent, and for what reasons, capitalists could generate profits from adopting and using machines. In Industry and Empire, indeed, he identified this ‘profit puzzle’ as crucial for understanding the path towards Britain’s industrial revolution." (s. 74)

referenser 

Mary O'Sullivan (2018) "The intelligent woman's guide to capitalism", Enterprise and Society december 2018.

Mary O'Sullivan (2023) "Machines in the Hands of Capitalists: Power and Profit in Late Eighteenth-Century Cornish Copper Mines", Past and Present augusti 2023.

fotnoter

[1] Citaten från Levy kommer från Jonathan Levy, Ages of American Capitalism: A History of the United States (New York: Random House, 2021), sidorna xiv-xv.

[2] Naomi Lamoreaux, en av de stora ekonomisk-historikerna, recenserade Levys bok i Business History Review, med en mycket intressant recension. Hon är i grunden positiv och menar att Ages of Capitalism fungerar som en en-volym-introduktion till USA:s ekonomiska historia, men har också invändningar:

"It is a long book! Levy aims to keep the reader engaged by focusing on key figures such as Presidents Thomas Jefferson and Franklin D. Roosevelt and entrepreneurs Andrew Carnegie and Henry Ford. This attention to great men, as well as the familiar periodization of the book's chronology, gives the narrative a conventional, old-fashioned cast that some readers might find off-putting. I hope they will not be put off, however, because the individual chapters contain many intriguing nuggets of interpretation that will reward those who persevere.

“The Age of Commerce,” for example, opens with the provocative argument that mercantilism was a variant of what today we would call industrial policy and that its pursuit jump-started capitalism in the British Empire. Organizing the section around the concept of Smithian growth, Levy shows how commercial expansion led to a productivity-enhancing division of labor within and between economic units. This kind of growth, Levy argues, was particularly compatible with the system of plantation agriculture that spread across the southern half of the United States after independence, and he offers a nicely nuanced view of that development, explaining slavery's links to the larger U.S. economy without in any way overstating its importance for the country's economic development. Indeed, in contrast to many so-called new historians of capitalism, Levy recognizes the critical role in modern (as opposed to Smithian) economic growth played by the era's high-tech sector—the new machine-tool-based industries that sprang up in the Northeast under the stimulus of, first, burgeoning trade within the region and, later, interregional connections with the Old Northwest."

 Hon för också en mycket intressant diskussion om Levys tunga förlitande på Keynes teori om förväntningarnas betydelse, mer specifikt förväntningar om profit:

"At its simplest level, the thesis is an unobjectionable restatement of John Maynard Keynes's theory that, in some circumstances, investment falls short of the level needed to maintain the economy at full employment, with one of the main causes of the deficit being a “liquidity preference” on the part of the owners of capital. But Levy pushes the idea further, drawing on an obscure observation of Keynes—that “there has been a chronic tendency throughout human history for the propensity to save to be stronger than the inducement to invest” (quoted on p. xxii)—to give capitalist dynamics a direction.

Keynes's observation allows Levy to tie the three parts of his theory together. Capitalism's speculative aspect—its dependence on future returns—makes investors cautious and concerned with liquidity, which is why long-run growth depends on entrepreneurial innovation driven by nonpecuniary motives. In Levy's telling, as the American economy developed over time, its progressively greater ability to generate new revenue streams—to transform assets into capital—funneled ever larger amounts of investment into entrepreneurial innovation, but it also made flights to liquidity easier and potentially more economically devasting (“The Age of Capital”). The ensuing crises, especially the Great Depression, provoked government policymakers to build the regulatory capacity to moderate capitalism's swings (“The Age of Control”). In the late twentieth century, however, capitalism again burst its fetters. What we call “financialization” was nothing new. Indeed, to Levy it was the defining feature of capitalism. In the period's “new economy,” however, it became a central locus of entrepreneurial innovation and accounted in its own right for an increasing share of national product. “Since 1980,” as a result, “a preference for liquidity over long-term commitment has dominated capital investment as never before. Fast-moving money, rapid investment and disinvestment, across various asset classes, as well as in and out of various companies, has not only overturned old methods of production—its logic has often threatened to overwhelm other economic patterns” (p. 587). The 2008 financial crisis was a consequence, and Levy implies that more bad times are in store. We are in “The Age of Chaos.”

It is always risky for scholars to infer a direction to history from their present circumstances. Joseph Schumpeter shared Levy's view that entrepreneurs were the drivers of growth and were motivated by more than the pursuit of profits. Writing Capitalism, Socialism, and Democracy (1942) in the wake of the New Deal and the rise of totalitarianism in Europe, he predicted that capitalism was doomed—that what Levy calls the Age of Control would destroy the social context that fostered entrepreneurial ambition. Obviously, Schumpeter got it wrong. Levy takes the 2008 financial crisis as a sign that we are being engulfed by chaos, and he too may be getting it wrong. As Christina Romer long ago demonstrated, the apparent stability of the “Age of Control” over the era that preceded the Great Depression was largely a statistical illusion—an artifact of the different ways in which national product was calculated in the two periods (see, for example, “Is the Stabilization of the Postwar Economy a Figment of the Data?,” American Economic Review [1986])."

Lamoreaux menar här att Levy överskattar hur instabil dagens kapitalistiska ekonomi, efter finanskrisen 2008, är, vägledd alltför starkt av sitt keynesianska fokus. Men hon rundar av med att säga att boken ändå är starkt rekommenderad.

[3] Levy, Ages of American Capitalism, s. 525.

[4]  Levy, Ages of American Capitalism, s. 526.

[5]  Levy, Ages of American Capitalism, s. 527.

[6] Citerad i O'Sullivan, "The Intelligent Woman's Guide", s. 760. Underhållande nog påpekar hon i en fotnot att: "Frank Fetter’s entry on capital in volume 3 of the same encyclopedia is riddled with the words confusing, confused, and confusion."

[7] Här (s. 776) citerar hon också Blackburns kritik, i sin recension av Empire of Cotton, av Beckers idé om "war capitalism". 

[8] "We can look to more recent work, too, such as Shaun Nichol’s dissertation, “Crisis Capital: Industrial Massachusetts and the Making of Global Capitalism,” which was a Krooss Prize finalist in 2017. Were I to add articles to my list, I might mention Dan Raff’s “Making Cars and Making Money,” the research of Leonard Reich, Shigehiro Nishimura, and Maggie Levenstein on market control, Christine Rosen’s research on environmental issues in the meatpacking industry, Mark Wilson’s article on making profits from goop, a series of articles by Peter Scott and James Walker on retailing, as well as a slew of research on finan-cialization, including Bill Lazonick’s recent work on U.S. pharmaceutical profits and Hartmut Berghoff’s research on Siemens." (s. 780)